Etikettarkiv: #svenska som andraspråk

av

Fyrahundranionde åseriet- Om undervisning i relation till kraven i kunskapsmålen Del 5

swedish vowels_svenska vokaler #asaole”Eleven kan göra enkla reflektioner över hur språklig variation hänger samman med talare, syfte och kommunikationssituation samt hur språk i olika situationer kan ha olika status

Eleven ger också exempel på språkliga drag som är typiska för tal- och skriftspråk

Dessutom kan eleven översiktligt redogöra för likheter och skillnader mellan svenska och sitt eget modersmål

Eleven kan göra enkla reflektioner över sin egen språkanvändning samt kan med viss säkerhet använda olika strategier för att utveckla sitt eget lärande” (Skolverket, 2016).

Ovanstående citat är hämtat ur betygskriterierna för betyget E i ämnet svenska som andraspråk för årskurs 1 i gymnasieskolan och jag undervisar vuxna i en kurs som ska hantera detta kunskapsinnehåll.

För en elev som studerar svenska som andraspråk finns en lång rad språkliga utmaningar som Skolverket indirekt ställer krav på att man kan och förstår. Därför brukar jag försöka hitta olika genvägar för att snabbt få koll på om eleverna har förstått de många ord och begrepp som knyter an till ett visst tema. SÅ är det med temat språklig variation…

För att hantera de många olika uttryck och begrepp som kan kopplas till detta område, brukar jag samtala med eleverna med utgångspunkt från en kortlek, där jag har ställt frågor om kunskapsinnehållet.

#asaole, #språklig variation

I min undervisning med att förankra begreppen, vill jag att eleverna dels får en snabb överblick över de vanligaste begreppen, dels ge dem möjlighet att aktivt fundera över sin egen språkliga variation medan vi samtalar.

Som lärare ska jag på något sätt samla in ett betygsunderlag. Det innebär att jag måste hitta exempel på vad eleven kan inom de olika områden som kursplanerna beskriver. Betygskriterierna uttrycker vad det är jag borde kontrollera i elevens kunnande och vilken kvalitet detta innehåll ska ha. När det gäller språklig variation passar det väldigt väl att föra ett samtal med utgångspunkt från det eleverna redan har noterat i svenska språket, men också i modersmålet. Samtalen om korten blir därför ofta väldigt varierade och intressanta, för både elever och lärare. En fördel med metoden är att så snart samtalet ”kör fast” är det enkelt att bara övergå till nästa kort. Det blir en genomgång av många begrepp på kort tid, men inte nödvändigtvis utan kvalitet, alltså. Bytet av kort är ett smidigt sätt att hoppa mellan de olika begreppen på ett för gruppen logiskt vis.

Att arbeta med kortleken fungerar i både större och mindre grupper. Det är även ett arbetssätt som passar bra oavsett om den enskilda eleven har har mycket eller litet att säga om frågan på kortet. De eventuella luckor som finns i elevens eget svar på kortets fråga får andra elever möjlighet att hjälpa till med och slutligen förklarar jag själv så tydligt som möjligt, eftersom det är fråga om ett kunskapsinnehåll som ingår i kursen och som jag i slutändan ska kontrollera att eleven kan. Ett ”förhör” på innehållet med kortleken som hjälp blir samtidigt en repetition för de elever som inte hade förstått eller som behövde få innehållet förtydligat. Det möjliggör även en fördjupning i ämnet, vilket gagnar de elever som redan hade förstått.

 

av

Fyrahundraåttonde åseriet- När katten är borta dansar råttorna på bordet!

 

fadeeva-mice.jpg (250×183)

…och andra ordspråk var i fokus när vi jobbade gruppvis med att klura ut vad de svenska ordspråken egentligen betyder. Det är flera olika strategier som sätts på prov när man ägnar sig åt språklig förhandling om betydelsen av ett yttrande. Men för att ytterligare utmana mina elever valde jag inte vilka yttranden som helst. Jag valde vanliga svenska ordspråk. För mig är det ett dubbel examination som pågår medan eleverna jobbar… De jobbar gruppvis med ett antal ordspråk som jag har skrivit på plastkort, för att de ska kunna lägga upp samtliga på bordet emellan sig. Den uppgift jag ger dem är att de ska diskutera vad ordspråken innebär och i vilka språkliga situationer man kan tänkas använda dem. Dessutom är det kul att höra om det finns en motsvarighet i elevernas egna språk och om de i sin kulturbakgrund använder ordspråk frekvent eller inte.

Non scholae, sed vitae discimus

Jag lyssnar på hur eleverna kommer fram till betydelsen av ordspråken och funderar på hur de gör sig förstådda och i vilken grad de förstår varandra. Ibland kör de fast och behöver lite hjälp, men i allmänhet så klurar de ut vad yttrandena betyder och kommer till en konsensus inom gruppen. Ändå kan det i teorin vara så att en av grupperna är helt överens, men de har ”fel” om yttrandets betydelse. Det spelar ingen roll, faktiskt. Deras förslag på betydelse är inte alls det viktiga här. Det är i stället så att det är processen som är viktig. De tränar på att uttrycka sig precist och de blir ofta tvungna att slå upp ord eller förklara sig närmare och detta gör de ju i ett ämnesområde som är relativt okänt för dem. Ingen är expert, utan de allra flesta måste anstränga sig språkligt för att både förstå och göra sig förstådda. När detta pågår, så jobbar eleverna på sin egen yttersta gräns i språkförståelsen och använder alla sina språkliga strategier för att kommunicera till de övriga i gruppen hur de menar. En härlig bonus som ofta kommer med på köpet, är att de allra flesta tycker att aktiviteten är ROLIG. När man har kul tror jag att man lättare lär sig än om det är mördande tråkigt.

När elevernas  grupprocess nått sitt slut, tar vi en extra runda genom alla ordspråken tillsammans, för det är en bra idé att avsluta med att tydligt klargöra vad varje ordspråk betyder, så att processen de just ägnat sig åt också når sin belöning. För mig personligen är det spännande att lyssna på elevernas översättningar av liknande ordspråk från deras egna kulturer och dessutom brukar jag ofta bjuda på några av mina egna erfarenheter av det tema vi diskuterar. Det blir som en liten hörförståelse i  miniformat. Jag tror att jag använder ganska många ordspråk i mitt idiolekt (1). Anledningen till att det är så, är att jag redan som barn roades av att fundera över språket och dess betydelse. Jag la ord och uttryck på minnet för att jag tyckte att det var roligt helt enkelt. En del av de där ordspråken som mina föräldrar eller far- och morföräldrar och deras vänner använde, hör man inte så ofta nuförtiden, men  likväl är de väldigt tydliga i sitt budskap. En del av dem har jag inte hört sedan mormor och morfar gick ur tiden, men i gengäld använde de sina uttryck i repris så många gånger, att de nu ingår i både min mammas och mitt eget idiolekt. Ett sådant lite roligt uttryck som min mormor ofta använde kom ibland vid sådana tillfällen där jag eller min bror försökte förklara något för våra föräldrar, när det var helt uppenbart att de redan kunde och visste detta. Då kunde mormor sitta tyst länge, men när hon tog till orda så sa hon helt enkelt:

Du ska inte lära far din att göra barn!

Det var ju ett övertydligt yttrande, som liksom lade sordin på hela ambitionen att lära mamma och pappa det där som man tyckte att de inte begrep… Ibland när vi försökte lägga oss i, så kunde de vuxna bli lite tystare eller så började de prata om köksredskap:

_foa2922_0.jpg (650×481)

Små grytor har också öron!

De äldre släktingar jag brukade besöka tillsammans med mamma och pappa hade ofta vackra broderade bonader på väggarna i sina hem. Väldigt ofta fanns dessa ovanför kökssoffan eller ovanför en skänk eller sekretär. Vi hade också en sådan bonad, som jag vet att mamma har broderat. På den bonaden står det ”Fem äro bjudna, tio komma, slå vatten i soppan och önska välkomna!” Hela min barndom läste jag det där ordspråket och tänkte på hur bra det där tipset faktiskt var… Lite grann som ”Finns det hjärterum, så finns det stjärterum!” Men för det flesta bondkök jag kommit in i, passade också yttranden som ”Egen härd är guld värd” eller ”Borta bra men hemma bäst” I min barndom när vi hälsade på bekanta i Grödinge, så brukade jag titta länge på deras vackert målade granplanka, som hängde strax under taket i ett av rummen. Där stod ”Lyss till den granens sus, vid vars rot ditt bo är fäst” Så vackert! Vid någon högtidsdag fick mamma eller pappa en likadan vackert målad planka av den familjen och nu när vi är i stugan, så tittar jag lika förundrad på den sedan länge memorerade devisen och gläds åt hur klokt det är att nöja sig med den egna granens sus… Men i MITT fall så är det min fantastiskt ståtliga tall som får stå för suset. Den är vackrast i världen och klarar varje höststorm utan att så mycket som vibrera ens…

Men avslutningsvis, så är det ju allmänt känt att man säger ”Man lär så länge man lever” men för mig som lärare är det mer sannolikt att följande gäller:

Man lär så länge man har elever

1) = Läs mer på http://sv.wikipedia.org/wiki/Idiolekt

2) Non scholae, sed vitae discimus = ”Vi lär inte för skolan utan för livet”

av

Fyrahundrasjätte åseriet- Yrken att lita på…eller inte?

#asaole, #Vägval, #yrkesval, #guldsmed

Genom åren i vuxenutbildningen har jag noterat att många av mina elever från främst Mellanöstern, har en bakgrund som hantverkare. Till exempel har flera olika guldsmeder passerat mig.  Eftersom dessa guldsmeder av naturliga skäl tänker ”Yes!!! Jag har ett YRKE när jag kommer till Sverige!!! Jag kan börja jobba direkt!!!!” , så har jag haft anledning att svara på tusen frågor om varför svenskarna köper oäkta halsband på modebutikerna i stället för att köpa guld… Jag har även haft anledning att diskutera med samma grupp, guldsmederna, hur DE tror att deras MARKNAD ser ut, i ett land där de flesta har ”juveler” som inte är så dyra. Dessutom är traditionen så totalt annorlunda. I många av länderna där mina elever är födda, så är trenden antingen att man kommer till ett bröllop med en kontantsumma som present, ELLER så kommer man med  just det… GULD. Handen på hjärtat, hur många av mina svenska läsare brukar presenta ett brudpar med GULD i stor omfattning??? Nej…skulle inte tro det… Det blir en brödrost eller ett uppläggningsfat eller kanske en smakfull designvas eller liknande, för det är ju tanken som räknas…men guld…nej… redan ORDET andas ”dyrt”…liksom… och kontanter är inte ens tänkbart, för det verkar ju som att man är helt fantasilös… Men vad beror det på att det är så olika??? Kanske är det så att man redan när man gifter sig har helt olika förutsättningar för försäkringar, lön och oförutsedda utgifter?

Jag har fått berättat för mig av elever att de nygifta ofta är helt oförsäkrade, men att deras gåvor från bröllopet, i form av guld, fungerar på samma sätt som de försäkringar vi har i Sverige, alltså att man har till exempel en hemförsäkring, en livförsäkring och kanske även några sakförsäkringar för enskilda föremål med extra stort värde. I vissa andra kulturer är det i stället så att det guld man fått vid sitt bröllop, är som en försäkring och i dåliga tider, så säljer man guldet för att komma på grön kvist igen. Man ”förvarar” guldet runt halsen på sin fru…

Man kan inte i samma utsträckning sälja sin brödrost ”secondhand”…#asaole, #vemvet

När en av dessa guldsmeder hade fått ett erbjudande att öppna eget för att starta en leasing-butik lokalt i vår lilla stad, så kom denna elev till mig för att han hade förtroende för mina kunskaper i finstilt text i avtalsdokument… Han ville att jag skulle läsa igenom det avtal han stod i begrepp att skriva under… Jag fick på detta sätt inblick i två olika sfärer… dels ”att starta eget”-sfären, dels ”att bli franchisetagare”-branschen… Det blev för MIG fullständigt tydligt att jag INTE kunde råda min goda vän och elev att starta ett sådant franchiseföretag, om jag nu inte ville att han skulle hamna i personlig konkurs. I det finstilta var det han som var ansvarig i alla olika situationer…, han som ny i Sverige, som helt ny företagare, skulle ta hela smällen… Jag sa till honom: ”om det hade varit jag, så hade jag inte gjort det här. Jag hade inte vågat. ” Han lyssnade på mig, valde att inte ingå det avtal som föreslagits, och kom på så sätt undan ett flerårigt bindande kontrakt. Lite senare valde han att gå en utbildning och nu har han en fast anställning i ett större företag där han med sin specialisering kommer att ha både karriärmöjligheter och en för framtiden någorlunda trygg inkomst. Guldsmed må vara ett fantastiskt lukrativt yrke i Mellanöstern, men i Sverige måste man befinna sig i en storstad för att försörja sig på det yrket. Att lyssna på råd är svårt, men när man kan ta råd av någon som varit i landet länge, så kanske man ändå vinner till slut?

 

Video av

Fyrahundrafemte åseriet-Verb på tema VINTER

Video av

Fyrahundrafjärde åseriet-Sammansatta ord om vintern

av

Trehundrasextiosjunde åseriet- Bokmässan, de andra bokmalarna och jag!

#asaole, #Göteborgi motljus

Det var motljus på väg mot Bokmässan och varmt och skönt ute trots att det är i slutet av September. Därför tog vi vägen genom Trädgårdsföreningens vackra park för att se på alla växter på väg mot höst- och vintervila.

#asaole, #Göteborg, #trädgårdsföreningen, #systrar#asaole, #Göteborg, #trädgårdsföreningen, #morochdotter

dsc06726 dsc06741 dsc06730 dsc06729 dsc06725 #asaole, #Göteborg, #trädgårdsföreningen, #höst

#asaole, #Bokmässan, #Sven Wollter och Pelle Andersson#asaole, #Bokmässan, #Irena Brezna och Theodor Kallifatides

Väl framme på Bokmässan var det egentligen endast två författare jag ville bevaka, nämligen Sven Wollter och Theodor Kallifatides. I övrigt var min plan att strosa runt och få någon slags överblick… Man inser snabbt att överblick är ett ord som inte riktigt går att applicera på ett sådant evenemang som Bokmässan… Man kan se ut över folkvimlet om man befinner sig på övervåningen. Därifrån kan man konstatera många saker utan problem, till exempel att penningstarka förlag har råd att skylta stort och kaxigt med påkostad dekor och därigenom locka storpublik till sin monter. Mindre förlag eller andra intressenter får i stället kämpa med näbbar och klor för att marknadsföra sig.

#asaole, #Bokmässan 2016, #folkvimlet#asaole, #Bokmässan 2016, #folkvimlet#asaole, #Bokmässan 2016, #marknadsföring

#asaole, #Bokmässan 2016, #marknadsföring#asaole, #Bokmässan 2016, #marknadsföring#asaole, #Bokmässan 2016, #marknadsföring

Jag tänker på hur en del stora aktörer kan ha råd att anställa människor som klär ut sig för att igenkänningsfaktorn ska dra bokmässebesökarna till en viss monter. Många stingflugor sågs krama små barn runt om i folkhavet…

#asaole, #Bokmässan 2016, #marknadsföring Men jag tänker också på hur vissa besökare på eget bevåg har hittat en alldeles egen stil, som för mig som lantis också är lite extra. Jag kom till exempel i hälarna på ”My Little Pony”… med horn i pannan och allt. Kort därefter passerade jag en monter för Backateaterns dekoravdelning, där en råtta stack fram nosen… Där hade en privatperson provat råtthuvudet för att få känna hur det kan vara att klä ut sig i en dylik mundering, medan vännerna förevigade det hela på sociala medier.

#asaole, #Bokmässan 2016, #marknadsföring#asaole, #Bokmässan 2016, #marknadsföring

#asaole, #Bokmässan 2016, #Jan Guillou

Precis de där namnkunniga författarna vi tror att vi ska hitta på scener i direktinspelade radioprogram, är mycket riktigt just där… Jan Guillou fick frågor om sin senaste Hamiltonbok när jag passerade… och på ”Estraden” satt Martina Haag och la ut texten om någon slags kokbok med vackra bilder…

#asaole, #Bokmässan 2016, #Martina Haag I en helt annan del av Bokmässan smakade döttrarna just då en jättegod ungspannkaka som Leif Mannerström hade lagat… Det finns något för alla på Bokmässan, så är det bara…

Men den längsta kö jag någonsin sett på en bokmässa var ändå till Ingemar Stenmarks signering av den nya boken… #Ingemar Stenmark, #asaole, #Bokmässan 2016

Efter avslutat besök finns ytterligare några bevis för att man har varit där… Dels har man ont i fötterna och dels är man otroligt lättad när man kommer ut och upptäcker att det konstanta och mycket högljudda sorl man haft i öronen faktiskt inte ÄR ett utbrott av tinnitus…

Utanför väntar staden med alla dess vackra byggnader och miljöer som får oss att tänka att detta var inte det sista besöket… I stället var det ett i raden… Vi kommer tillbaka!

 

 

av

Trehundrasextiosjätte åseriet- Bokmässan 2016, höjdpunkt nummer 2: Sven Wollter

#asaole, #Sven Wollter, #Hon Han och Döden

För första gången i mitt liv har jag köpt en flaska Calvados, öppnat den och smakat en liten försiktig klunk, allt för att jag ville förstå mystiken i Hon Han och Döden av Sven Wollter lite bättre:

”Big Foot hade rotat fram en flaska Calvados ur gömmorna och jag såg tydligt där jag svävade på uppvindarna hur det smugit sig in liksom ett leende i stugan” (ur Hon Han och Döden, s97).

Man kan lugnt påstå att jag har följt Sven Wollter och vad han har sysslat med i väldigt hög grad. Lite av vad jag menar med det, framgår i ett tidigare åseri:

Tvåhundratjugofemte åseriet- Wollter, Mankell och Miles- Vilket Dream Team!!!

Efter en lång skådespelarkarriär och med ett starkt politiskt engagemang så är det inte förvånande att Sven Wollter fortsätter med nya idéer om sådant han vill göra. Att skriva en bok är något jag själv provat på och därför vet jag också hur man ständigt ställs inför olika typer av val vad gäller texten. Det handlar naturligtvis först om vad det är man vill skriva över huvudtaget, men också om hur man vill framföra detta.

Som lärare jobbar jag mycket med texter som elever producerar. Även i undervisningen inför olika skrivuppgifter försöker jag att jobba med faktorer som språkriktighet, variation, sammanhang och röd tråd, utan inbördes ordning. Var och en av dessa ledord är viktiga, men på olika sätt. Om man är alltför fri ifrån språknormer som stavning och interpunktion, kan textens innebörd löpa risk att gå förlorad. Om man inte är tillräckligt varierad i sitt uttryck likaså. Då sitter läsaren och räknar alla upprepningar och irriterar sig på hur författaren har valt att skriva. Sammanhangssignaler är också viktiga, för att texten ska hänga ihop som en helhet. Utan dessa blir det svårt att följa den tanketråd som förhoppningsvis finns där…

När jag först öppnade Hon Han och Döden, så var det med en viss bävan inför det faktum att Wollter nu gett sig in på något han, mig veterligen, inte gjort förut. Jag kom på mig själv med att vara nervös ”å hans vägnar” eftersom jag skulle vilja unna honom att lyckas med sitt projekt att skriva en bok.

Det är min personliga uppfattning att man är summan av alla de olika roller man har i sitt liv. För egen del kan jag inte göra mig HELT fri från lärarrollen och därför var det första kapitlet i boken något svårforcerat, eftersom Wollter har valt att skriva på ett sätt där vanliga regler för interpunktion är satta ur spel. Vad gör man då? Lägger man ifrån sig boken? Kanske hade jag gjort det om den varit skriven av någon annan, men nu försökte jag i stället tänka mig Sven Wollters röst när han läste texten för mig. Det fungerade… Det blev plötsligt inte så viktigt om det fanns en punkt och en stor bokstav där jag hade tänkt mig att det skulle vara bra. Inte heller spelade det någon roll om texten kryllade av dom i stället för de och dem… Liksom Strindberg före honom, har Wollter dessutom gått fram som ett ånglok med det nyare talspråket i tanken och skrivit den mening som sticker ut allra mest i mitt tycke:

”Jaget är borta men hennet finns kvar”(s 79).

Hennet??? När jag läste psykologi i forntiden hette det kanske jaget och detet…men Wollters ”hennet” garanterar textens nutidsorientering, för jag har i alla fall inte stött på detta uttryck tidigare i någon skönlitterär skildring. Däremot har jag förstås tagit del av diverse artiklar och insändare där man försöker klargöra i vilka situationer uttrycket hen hör hemma…

Wollter är för mig en person som visar stort engagemang för både omvärldsfrågor och inrikespolitik likväl som solidaritet med medmänniskor som inte fötts med silversked i munnen. Han framstår som en människa som inte verkar rädd för att uttrycka sin personliga åsikt även om ämnet är en stridbar fråga. Där andra tiger uttalar sig Wollter och den sidan av honom har jag alltid beundrat. Men Hon Han och Döden är inte någon agitation eller någon politisk inlaga. Den är en bok om livet och hur det ibland ändrar riktning av till synes slumpmässiga orsaker. Att man träffar en viss person har en mening och att man kanske återser denna någon långt senare fyller en funktion i ens liv det också.

Göteborgsförfattaren Lars Hesslind skrev en gång texten ”Samtal med en kakelvägg” som gjorde stort intryck på mig, därför att poängen i texten var att man måste se till att ungdomar förvärvar ett godtagbart språk. Den novell jag syftar på handlar om en ung grabb som råkat kasta en ispärla (snöboll) på en större kille som är lite av en ledartyp i sitt gäng… Grabben får tips och råd av ett lokalt fyllo som påstår att om grabben lär sig att rabbla det grekiska alfabetet, så kommer den store starke killen att häpna och avstå från att spöa honom… Grabben följer rådet och överlever dagen då han skulle ha slagits sönder och samman… Invävt i den texten fanns en massa tidsmarkörer som gjorde läsningen extra spännande. Man kunde förstå hur det var i den miljö som Hesslind syftade på i sin text.

När jag läser Wollters Hon Han och Döden, så tänker jag på Lars Hesslinds sätt att uttrycka sig om sin omvärld, för Wollters stil påminner starkt om Hesslinds. Hesslind gjorde inte avkall på skriftspråkets normer, men samma anda, samma känsla som Hesslind hade, finns i Wollters text. Sven Woller föddes 1934 i Göteborg. Lars Hesslind föddes 1935 i just Göteborg… Är det månne en göteborgsanda, denna ogripbara likhet mellan de två författarnas texter?

Hon Han och Döden är en bok jag skulle ha läst oavsett dess kvalitet, just för att jag inte är speciellt neutral, utan snarare en stor beundrare av Wollter, vad han än tar sig för. Texten är överraskande på många sätt. Den kastar mellan någon slags verklighet och fullständigt overklig fantasi samtidigt som det här och där kommer mycket tänkvärda betraktelser om livet. Vad händer med en om man får en svår och obotlig sjukdom, som läkare har tidsbestämt eller åtminstone yttrat sig mycket drastiskt om?

Min egen erfarenhet sträcker sig till bröstcancer som slutade väl för min del. Oavsett vilken svår sjukdom man drabbas av så leder den till att man blir tvungen att ta sig an de stora livsfrågorna och fundera på hur det kan vara när man en gång dör. Detta kan man göra ytterst seriöst eller med glimten i ögat. Det fina med Hon Han och Döden är att Wollter balanserar på den slaka lina som är mitt emellan. Det är en läsvärd bok, främst för att den kopplar ihop så många olika sidor av den Sven Wollter jag känner till från hans offentliga liv… Det som överraskade mig och som jag inte kände till om honom är kunskapen i franska…och det var ju bra att jag fick en knuff i rätt riktning för att prova mitt första glas Calvados. Det visade sig vara en god dryck! 🙂

 

av

Trehundrasextiofemte åseriet- Bokmässan 2016, höjdpunkt nummer 1: Theodor Kallifatides

#Kallifatides, #asaole

Det är många år sedan jag började läsa Theodor Kallifatides. Hans texter fångade mig DÅ för att de var skrivna med ett så vackert språk och jag kunde inte låta bli att tänka på att han förvärvat mitt modersmål som ett andraspråk. Han talade egentligen ett annat språk som sitt första språk. Att tillägna sig ett andraspråk till en nivå där man kan uttrycka sig så nyanserat och varierat är beundransvärt. I min dagliga gärning som lärare i just svenska som andraspråk träffar jag ibland på elever som lyckas mycket väl med språktillägnandet. Dessa har förutom en språkkänsla som är lite utöver det vanliga också en målmedvetenhet som sticker ut i mängden. De jobbar hårt och noggrant med att förstå sitt nya språk på alla upptänkliga sätt. Kallifatides har berättat hur han inledningsvis läste till exempel August Strindberg. De elever jag har träffat på som lyckats väl med språket har också läst mycket litteratur, kompletterat detta med TV och radio och med att umgås mycket med svenskar där de får träning i sitt målspråk.

Theodor Kallifatides böcker lockar mig också för att många av dem skildrar det relativa utanförskap man inledningsvis känner om man slits upp från sin invanda miljö och flyttar till en ny plats. Det är inte alltid fråga om att byta land, utan ibland skriver Kallifatides om hur någon flyttar från byn till en stad eller från en stad till en annan. För mig är det ändå tydligt att Kallifatides har erfarenhet av uppbrott och nyorientering och vet hur det kan kännas när det inte går så bra, men även hur harmonisk man blir när man kommit till en punkt där man börjar känna sig hemma och trivas på riktigt. Under en tid har jag skrivit åserier om de böcker av Kallifatides jag har läst. Om du tycker att hans författarskap verkar intressant, så kan åserierna kanske vara av intresse för dig. Håll till godo:

 

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 1

http://wp.me/p4uFqc-Zb

 

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 2

http://wp.me/p4uFqc-10P

 

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 3

http://wp.me/p4uFqc-10T

 

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 4

http://wp.me/p4uFqc-139

 

av

Trehundrasextiotredje åseriet- Bokmässans dragningskraft för en bokmal som jag!

Förra hösten ville mina tonårsdöttrar följa med till Göteborg när jag skulle på Bokmässan. Eftersom de inte är några inbitna läsare, valde jag att ställa villkoret att de skulle vara kvar på Bokmässan i minst två timmar innan de drog vidare till shopping i Nordstan. När de två timmarna förflutit var de inte alls redo att lämna Bokmässan, utan kunde tänka sig att stanna en stund till. De hade nämligen hunnit se ett antal kändisar och dessutom lyssnat på några intressanta miniföreläsningar i någon monter… De hade provsmakat Leif Mannerströms mat och var inte ens hungriga… I år när jag inte ens hunnit fundera på att åka, var det döttrarna som undrade om vi inte borde åka till Bokmässan i år igen… Vem vet? En dag kanske de inte endast vill åka till Bokmässan… Då kanske de börjar LÄSA också! 🙂

Tidigare år har jag varit på Bokmässan alla fyra dagarna, men i år får jag nöja mig med att åka på min fritid, tillsammans med döttrarna. Lyckligtvis finns det många guldkorn även i programmet för lördagen och söndagen för en inbiten bokmal som jag själv.  🙂

Som undervisande lärare upplever jag att Bokmässan som inspirationskälla är väldigt svår att överträffa. Där finns verkligen något för alla. För egen del har jag tidigare år valt att ta del av seminarieprogrammen och valt och vrakat mellan olika programpunkter, både i stora auditorier med köbildning utanför och lite mindre samlingssalar när det varit fråga om teman som inte dragit lika mycket folk. Min egen erfarenhet är att just den där blandningen som Bokmässan erbjuder är dess styrka. Man kan följa olika ”spår” om man är lärare, bibliotekarie eller på annat sätt yrkesverksam inom en viss bransch, men man kan lika gärna följa känsla och intresse om man vill. Det finns något för alla!

På det internationella torget hittar man eldsjälar inom både nationella och internationella organisationer och förbund och där brukar jag alltid strosa en längre stund, eftersom jag är intresserad av de frågeställningar som tas upp där. Varje år har jag just där också kommit till insikt om något jag inte tidigare kände till. Förra året gick jag där för att skapa kontakter med andra angående en bok jag har skrivit tillsammans med en av mina tidigare elever. Boken heter Nattvandringar mellan liv och död. Du kan läsa mer om boken här:

Nattvandringar mellan liv och död

Nattvandringar mellan liv och död

Nattvandringar mellan liv och död

 

 

 

av

Trehundrafemtiosjunde åseriet- Att beskriva ett föremål och jämföra det med andra

#textilier, #duk, #löpare, #vaxduk, #broderi, #hemvävd, #maskinvävd, #bordduk, #frans, #asaole, #SVA, #viärlärare, #lärande #textilier, #handduk, #näsduk, #bakduk, #badlakan, #förkläde, #frottéhandduk, #kökshandduk, #linnehandduk, #asaole, #SVA, #viärlärare

I min undervisning av vuxna utlandsfödda elever, försöker jag vara så konkret som möjligt och komma med handfasta tips. Det händer ofta att jag tar med saker till klassrummet om jag tror att det kommer att underlätta lärandet.  Att beskriva ett föremål innebär att sätta ord på de kännetecken föremålet har.  Det kan röra sig om vanliga och kända föremål som vi har omkring oss, men också vara något som är okänt för eleverna.

Det är möjligt att se på ett antal textilföremål och jämföra dem för att träna själva jämförandet… Jag valde att utgå ifrån alldeles vanliga handdukar och dukar, eftersom dessa har egenskaper som gör att vi ibland benämner dem lite olika. Man kan börja med att konstatera att alla föremålen är mjuka och gjorda av textilmaterial… Man kan också hitta likheter mellan dem vad gäller utseende eller färg och även hur vi använder dem. Men när vi kommer till benämningar, så är det viktigt att påpeka för en person som tränar på svenska att ”handduk” kan vara ett alltför allmänt ord att välja om man i sitt huvud tänker på en viss typ av handduk som man använder för ett specifikt ändamål.

Samma sak gäller för ordet ”duk”. En person som bott hela sitt liv i Sverige skulle inte ha några större problem med att sätta ord på alla de olika handdukarna och dukarna på mina bilder här, men för andraspråkseleven kan det innebära att man måste slå upp i en ordbok eller fråga någon till råds. Det jag gör i klassrummet är att på ett generellt plan förklara hur man bildar sammansatta substantiv i svenskan och till exempel bygger samman ord som avser material eller ändamål, med ordet som syftar på föremålet:

frotté+ handduk= frottéhandduk

jul+handduk= julhandduk

Vilka former har föremålen? En löpare är till exempel en duk som är lång och smal och som kan LÖPA längs hela bordet. En bordduk kan ha många olika storlekar, färger och mönster. Den kan vara försedd med fransar eller broderier. Den kan ha ett tryckt mönster eller den kan ha en väv som är mönstrad. Vi samtalade om ord som enfärgad, prickig, rutig, randig, men också om geometriska figurer som kvadratisk, rektangulär och så vidare. Alla mina handdukar var rena, så till vida att de var nytvättade, men ändå kunde jag illustrera ett ord vi arbetade med förra veckan, nämligen ”solkig”, eftersom bakduken på bilden hängt med i många år och inte längre går att få ren till 100%. Samma sak gällde en av frottéhanddukarna, som råkat ut för en blekningsprocess, så att jag kunde prata om hur handduken inte längre är enbart grå, utan också missfärgad. Linnehandduken var ofärgad, medan kökshandduken var randig och försedd med ett monogram…

Den största handduken av dem alla, kallas inte ens handduk, eftersom den går att svepa in sig i när man har badat, ett badlakan… Förklädena som heter så, för att man har dem för kläderna, för att dölja sina vanliga kläder, är vare sig handdukar eller dukar, men fick vara med för att träna förmågan att utesluta…att dra slutsatser… Vilka ska bort?

På samma sätt som jag gjort ovan har jag även gjort med flaskor eller burkar. Om man går runt en stund i sitt alldeles vanliga hem och letar efter föremål som kallas ”flaska” i någon kombination, så blir man förvånad över hur många man hittar… I nästa steg kan man med eleverna resonera om vilka gemensamma egenskaper alla de föremålen har, som tillsammans benämns just FLASKA, men INTE burk eller tub eller liknande… En ANNAN dag hjälper man eleverna med samma slags avgränsning angående ett annat ord som har en diffus avgränsning för den som kommer ny till vårt språk…

  • Ett sätt för eleverna att sedan befästa kunskaperna kan vara att välja ut några föremål ur mängden och jämföra dem. I samband med en sådan övning kan man med fördel peka på de ord och uttryck som används och som uttrycker likheter och skillnader. Duken längst till höger är kvadratisk och har ett rutmönster i svagt lila och rosa toner. Den är avsedd att användas på ett bord, men har ändå mycket gemensamt med tygnäsduken, som i likhet med duken också är kvadratisk och har ett rutmönster. Till skillnad från duken är näsduken liten och tunn och är tänkt för att användas att snyta sig med när man är förkyld. Näsduken är mindre än duken. Den är också tunnare. Näsduken är inte lika gammal som duken och inte heller lika dyr att köpa. Att man använder adjektivets komparativform är viktigt att berätta för eleverna.

Att bjuda på avgränsningen, att hjälpa eleven att se vad som är vad, är roligt och intressant, eftersom eleven brukar ställa frågor och bidra med egna uppslag. På det sättet får jag möjlighet till en ”flygande bedömning” av hur mycket av språket som den aktuella eleven har hunnit tillägna sig. Att också försöka få in så många olika aspekter på lärande som möjligt i en och samma lektion, tycker jag är en extra spännande utmaning som jag ägnar mig åt varje dag…

Just denna dag hade jag besök av två kollegor, en värmländska och en uppländska… När vi skulle beskriva vaxdukens färg, vitprickig på beige botten, kunde jag med deras hjälp visa eleverna hur ordet beige kan uttalas på två olika sätt, beroende på var i landet man är uppväxt. Genast frågade eleverna mig hur JAG uttalar beige och jag berättade att jag som liten hade uttalat det med det karakteristiska e-ljudet som är vanligt i stockholmstrakten, medan jag sedan faktiskt ändrade mitt uttal när jag flyttade till en del av landet där man använder ett ä-ljud i stället…