Etikettarkiv: #pedagogdalarna

av

Trettioåttonde åseriet- Läsförståelsen mellan klan och stat

För en tid sedan bloggade jag om en bok jag läst, nämligen ”Mellan klan och stat” av Per Brinkemo (länk till recensionen finns nedan). Dala-demokraten, som jag läser varje morgon har i några dagar skrivit om en ung somalisk kvinna, Muna Abdi Sheik Ali, som äntligen tagit körkort och är jätteglad för det. Jag var arton år när jag tog mitt körkort och jag var också jätteglad för det. Alla jag känner, som lyckats ta körkort, firar den dagen och är lättade och lyckliga över att äntligen åtnjuta den frihetskänsla man får om man kan ta bilen till en plats man själv väljer, på en tid man själv väljer. Min första sommar med körkort tillbringade jag nästan på heltid i just bilen…

Munas glädje över körkortet har kritiserats av ondsinta och oinsatta samhällsmedborgare, som utan att ha fog för det, hävdat att ABF och skattebetalarna gått in med pengar för att betala körkortet för de somalier som gick kursen. Man tar sig för pannan! I artikeln”Rasistiska attityder oroar” av Mattias Götberg,(DD 140626), presenteras resultaten från en undersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. I artikeln kommenterar forskaren Marie Demker rapportens resultat, bland annat genom att konstatera att:

”äldre människor har en högre tendens än yngre att se invandring som ett hot. Men det starkaste sambandet finns mellan synen på invandring och utbildningsnivå. Bland de med endast grundskoleutbildning ser 62% invandring som ett hot mot svenska värden, medan motsvarande siffra är 17% bland högskoleutbildade”

I över tjugo år har jag varit lärare. Under dessa år har mycket hänt både i samhället och i skolans värld. En sådan tydlig förändring är läsvanor men också inställningen till läsning. Nu behöver barn och ungdomar ofta någon som påpekar för dem att läsning och läsförståelse är en förmåga som inte bara ”finns”. Den måste förvärvas och den enda riktigt framgångsrika metoden är att läsa, läsa, läsa och läsa. Trots vuxenvärldens påpekanden är det förstås ändå många ungdomar som väljer andra aktiviteter framför läsning. Det brukar i de allra flesta fall märkas just i samband med att de ska ta körkort. Om inte då, så märks det när de börjar studera på gymnasie eller högskolenivå. Jag har mött dessa ungdomar i yrket, sett hur de har oändligt svårt att nå godkänt på nationella prov, för att de först inte HINNER läsa texten inom avsedd tid, sedan inte är tillräckligt tränade i att inferera, det vill säga att dra slutsatser av det lästa.

Ovanstående är en samhällstendens jag har sett över hela linjen bland mina elever, oavsett kulturell bakgrund, tid i Sverige eller annat. Men om vi nu lägger till språkbakgrunden, så är det förstås svårare för en person som läser svenska som andraspråk att läsa texter på svenska som är informationstäta och innehåller många inbyggda svårigheter. Skolan gör redan mycket för att överbrygga detta, bland annat genom att man har delat upp svenskämnet i å ena sidan ”svenska” och å andra sidan ”svenska som andraspråk”. Det finns mer att göra inom detta område. I de allra flesta skolor borde man öka samarbetet mellan lärare som undervisar i svenska som andraspråk och lärare som undervisar i övriga ämnen, så att de elever som behöver extra språkstöd får det på ett genomtänkt och individanpassat sätt. Många skolor har lyckligtvis förstått detta och jobbar redan så, medan elever vid övriga skolor halkar efter om de själva inte har ett extremt gott inre driv i sina studier.

Om man lägger till den kulturella bakgrunden som en faktor, så är det min bestämda uppfattning att skillnaden mellan olika gruppers möjligheter är oändligt stor. Man kommer helt enkelt olika rustad till sina språkstudier eller till sin körkortskurs. En svensk person som är lågutbildad och inte kommer ifrån en läsande omgivning har troligtvis stora svårigheter att läsa och förstå den teori som leder fram till ett svenskt körkort. Till den modersmålstalande svenskens fördel är dock just språket. Hen talar redan svenska, kan ställa adekvata frågor, kan åtminstone hjälpligt navigera i textmassan. För den som inte från början talar svenska, är språket det första och största hindret. Det är min bestämda uppfattning att när ideella krafter tillsammans med studieförbund som ABF, bidrar till att underlätta förståelsen av teorikurser för körkort, så borde vi alla vara tacksamma, snarare än missunsamma och snåla! Kunde jag somaliska skulle jag gärna ställa upp som frivillig! I stället bidrar jag på mitt sätt, i mitt klassrum, med att på olika sätt hjälpa elever att hitta strategier för sitt språktillägnande.

Till sist: De somalier jag lärt känna genom jobbet, har efter en kulturell inkörningsperiod i det svenska samhällssystemet oftast förstått att utbildning är nyckeln till jobb och en trygg framtid i Sverige. Muna som porträtterats i Dalademokraten igår och idag är inte något undantag (DD140626 och DD 140625). Hon har många medsystrar och bröder som noga planerar för sin framtid här. Bland de somalier jag mött framträder ett gemensamt känntecken, nämligen att de alla oförtrutet kämpar för att bli självförsörjande och slippa ligga det svenska samhället till last. Nu återstår alltså att få in den lågutbildade svenskfödda gruppen på samma väg. Utbildning är framtiden! Satsa på skola och utbildning i valet!

Här i min serie av åserier kan jag på samma tema tipsa om:

Recension av ”Mellan klan och stat- Somalier i Sverige” av Per Brinkemo

Elfte åseriet– En sörjande bokmals funderingar

Trettionde åseriet- The Big 5 i Vuxenutbildningens svenska som andraspråk

av

Trettiosjätte åseriet- Synen på historia är en historia för sig…

Min morfar var duktig på historia. Det var många samtal vi hade som kretsade runt historiska frågor. Det jag senare upptäckte var att den input morfar hade fått från början, nämligen skolans historiebok, var den enda självklara och odiskutabla källan. Och det var främst den bokens innehåll han också var duktig på. Vi kunde prata om stora män ur den svenska historien, t ex Gustav Vasa eller Karl XII och morfar redogjorde för detaljerna i dessa båda herrars livsöden. Inte förrän jag läste till lärare möttes jag av uttrycket historiesyn. Innan dess hade jag i princip hackat i mig den historiesyn mina lärare i ämnet hade haft. Nu hade jag SKICKLIGA och PÅLÄSTA lärare i historia och deras ämneskunskaper var både omfattande och väl underbyggda med källor, men det som blev nytt på lärarutbildningen var själva tanken att det man tagit för givet inte var självklart. Att ämnet historia skulle kunna vara föränderligt och dynamiskt snarare än statiskt och självklart hade aldrig föresvävat mig.
Det min morfar kan ha läst efter sin sexåriga folkskola inskränker sig troligtvis till dagstidningar och tidskrifter, men inte speciellt mycket i böcker. Vid något tillfälle när jag nyss hade fått min aha-upplevelse i historia och just harvat mig igenom den obligatoriska och mycket tjocka volymen ”Kampen för och emot en demokratisk skola” av Åke Isling, ville jag diskutera historia med morfar, eftersom han själv var intresserad och tyckte att han kunde den svenska historien på sina fem fingrar.
Det som började bra, ledde efter en stund in på ett lindrigt ställningskrig, där jag försökte föra samtalet i riktningen ”forskning inom historieämnet har lett till att man kommit till andra slutsatser och att vissa saker i din historiebok kanske inte stämmer” medan morfar envist hävdade att om det stod si eller så i hans historiebok så VAR det ju så. Han jämförde alltid med det som stått i skolans historiebok och han var van vid att dels få sin vilja igenom, dels vinna alla diskussioner, så jag fick se mig besegrad i dessa diskussioner. Gradvis blev det ändå spännande att snarare samla på sig morfars synsätt i olika historiska frågor. På så sätt blev han min källa, mitt exempel på hur en person född i början av nittonhundratalet kunde tänka eller tycka i någon fråga.
I jämförelser som egentligen inte var någon jämförelse i vanlig mening, så vann alltid skolboken. Det finner jag ytterst spännande på väldigt många sätt! Om man roar sig med att följa gamla historieböckers förändring över tid, så är det först de senare decenniernas böcker som innehåller någon omfattande revidering. Alltså kan man med fog misstänka en oerhörd likriktning av den svenska befolkningens första skolning i just historia. Men är det bara en nackdel? Det beror vad man lägger för värdering i kunskapernas betydelse för individens framtid, tror jag. En person som är mycket intresserad av ämnet, kommer på egen hand att fördjupa sig och dessutom göra det kontinuerligt för att ämnet är fascinerande och tillför personen något alldeles extra. En person som enbart läser historia i skolan och som därefter inte planerar att på något sätt använda sina kunskaper inom just det ämnet, kan snarare ha nytta av historieämnet som en förklaringsmodell för varför världen ser ut som den gör. Den historielärare som lyckas väl med att locka sina elever att bli intresserade på allvar, kan alltså bidra till att historieämnet blir något annat än enbart en förklaringsmodell på ett generellt plan. Men hur gör man det? För egen del tror jag att det är a och o att vara mycket insatt och påläst själv för att kunna göra den just då studerade historiska epoken rättvisa. Därför känns det märkligt när man ibland stöter på unga vikarier som ropats in direkt ifrån busshållplatsen för att hoppa in som lärare i historia. När eleverna frågar om historiska samband och slutsatser man kan dra, så har jag svårt att tänka mig att nittonåringen från busshållplatsen har så mycket att bidra med.
När min historiesyn fått sig den där första törnen, så satte det en boll i rullning och efter det har jag älskat ämnet historia och gärna fördjupat mig i nya böcker om sådant jag tror mig känna till. Det blir som en slags skattjakt efter nya rön och i de fall då jag ”upptäcker” något jag inte alls hade en susning om, så tänker jag på det fantastiska med att lära sig nya saker hela tiden. Min morfars generation lärde sig saker ”en gång för alla” och hade också den inställningen, nämligen att det var en statisk massa av kunskap som man skulle tillgodogöra sig. Nutidens barn och ungdomar ska rustas till att själva vara aktiva kunskapssökare i ett alltmera komplext samhälle. Som lärare gäller det då att hänga med! Inte alltid så LÄTT, men alltid väldigt KUL, tycker jag!

av

Miniåseri- Inspirerande kollegialt lärande i terminsslut

Det är egentligen märkligt att intresset för lärandet aldrig falnar för min del. Får jag lite nya infallsvinklar och idéer så drar planeringen igång inför nästa läsår, trots att det innevarande ännu inte är riktigt avslutat och ”Den blomstertid nu kommer” ännu inte har dragit igång min sentimentala sinnesfrid för i år.

Ett besökande arbetslag berättade om sin vardag som lärare på vuxenutbildningen i en annan stad. Det var ett spännande möte som dels gav en inblick i hur andra pedagoger tänker om läraruppdraget, dels ledde till reflekterande möten om lärandet.

Jag minns en gång då min dåvarande skola skickade hem eleverna vid lunch för att hela lärarkollegiet skulle möta en annan skolas lärare på en plats mittemellan våra respektive skolor. Det var ett vackert konstgalleri som var platsen för vårt pedagogiska utbyte den gången. Inspirationen kom som ett brev på posten! Vi satt i små grupper, som bestod av några lärare från varje skola och jag minns det som att vi hade några få divergenta frågor som utgångspunkt för samtalen. Efter det möte som faktiskt ägde rum på ett metaplan, hade jag fått en välbehövlig inspirationskick i rätt riktning och kände mig laddad och beredd på nya utmaningar.

Ytterligare en annan gång, mötte jag och mina dåvarande arbetskamrater en blandad grupp av pedagoger från vår kommun i ett konserthus med vacker konst på väggarna och underbar akustik i alla salar. Då var det social samvaro mellan skolelever som stod i fokus och det fanns en ansvarig kursledare. Trots det, så var det ändå vi kursdeltagare som med vår sociala investering som gemensamt gjorde kursen till ett positivt minne av lärande när det sker av sig självt och på ett medvetet öppet sätt.

Förutom dessa mycket inspirerande miljöer, har jag även suttit av ett stort antal studiedagar i aulor, skolmatsalar, klassrum, sporthallar etc. För att trollbinda mig måste föreläsaren vara alldeles enastående om jag sitter i en skolmatsal på en hård stol i slutet av terminen. Jag tror att man är trött till en gräns som leder till att man inte riktigt klarar av att ta in det som föreläsaren vill ha sagt. Det kan vara ett aldrig så gott tema för dagen, som ändå går helt till spillo om förutsättningarna runtomkring är illa tillgodosedda. Kunde jag påverka detta i någon nämnvärd riktning, så skulle jag föreslå att tidpunkten är förlagd till ”efter ett lov” snarare än före. Vidare skulle jag föreslå ”förmiddag” snarare än ”efter det att vi har släppt hem eleverna”. Dessutom skulle jag undvika att lägga ut viktig utbildning för lärare i perioder då vi har massor av andra uppgifter, som t ex i perioder av nationella prov eller betygsättning eller då vi ska hålla utvecklingssamtal med elever. Men???? När kan vi DÅ välja att lägga någon utbildning???

Jag tror att så länge den utbildning som erbjuds känns intressant och viktig, så går det att hitta lösningar… För egen del har jag studerat medan jag har jobbat heltid. Det fungerade för mig, men det är samtidigt inte något jag kan rekommendera, för det kräver väldigt mycket extraarbete, vilket för min egen del ledde till att jag blev sjuk. Lärarhjärnan tänkte, då sjukdomen utbröt mitt i juli; ”Vilken tur att jag blev sjuk NU, när jag ändå är ledig!” Inte förrän jag märkte att det inte ”gick över” drog jag någon slutsats om att det finns gränser för vad man orkar.

Ändå tror jag att temat, miljön och en omsorgsfull och genomarbetad plan för tidsaspekten är helt avgörande för en lyckad utbildningsinsats för redan verksamma lärare.

Det vi gjorde idag, skedde för de flesta i vår grupp efter det att just våra elever hade slutat för terminen. Då har arbetsbördan lättat, även om det finns mycket efterarbete kvar innan sommarlovet. Dessutom var vi i klassrum som kändes inspirerande och som grädde på moset fanns både gott fika och gemensam lunch inplanerade. Med all denna planering, så blev min egen investering att gå dit med ”mig” som närvarande resurs för det samtal vi skulle föra med våra vänner ifrån den andra skolan. Det blev en fin dag av kollegialt lärande!

av

Trettiofemte åseriet- En brinnande politisk debatt med förlängning- En skoldag att minnas

Mitt andra år i yrket undervisade jag en sjua i SO. I samband med arbetet om kommun, landsting och riksdag ville jag få eleverna att sätta sig in i de olika politiska idéerna som partierna stod för. Därför lade jag upp det som grupparbeten med ”partigrupper” där eleverna fick läsa in sig på ideologier och frågor som var extra viktiga för de enskilda partierna. En tisdag när jag tyckte att de hade kommit tillräckligt långt i förberedelserna så tog jag till orda och sa: ”På torsdagslektionen vill jag inte se EN ENDA AV ER här!” Eleverna såg konfunderade ut och undrade om jag blivit knäppare än vanligt och till slut frågade de om de skulle få ledigt eller så… Nej, sa jag. På torsdag är det dags för debatt och då kommer inte jag, utan då kommer en debattledare hit… Hon kommer inte att möta några elever i åttan. Hon kommer att möta ett antal politiker från riksdagspartierna, eller hur? Eleverna var med på noterna och jag påminde om att alla seriösa politiker ser till att ha ett manus med stödord, så att man inte kommer av sig i den viktiga debatten.

Två dagar senare hade jag möblerat om hela klassrummet, så att det nu stod i ett ”U” där jag obehindrat kunde gå i mitten av U:et. Framför elevernas respektive platser hade jag gjort skyltar med partilogotyperna och vid varje deltagares plats hade jag ställt en burk med Pepsi Max, som min man sponsrade mitt udda projekt med (Ramlösa var inget för elever i åttan, tyckte han!). Dessutom låg där ett block, en penna och en dagordning. På dagordningen hade jag skrivit de ämnesområden som vi hade jobbat med i våra förberedelser. Där stod t ex jämställdhet, skola, biståndspolitik, integration, skatter och miljö.

När eleverna kom, så ställde jag mig i dörröppningen och just den här dagen hade jag kjol och kavaj och vit knytblus (för att markera att det inte var en vanlig dag och för att försöka hitta den stil som debattledare i TV hade på den tiden). Varje deltagare hälsades med ”God dag, Åsa Olenius heter jag och jag är dagens debattledare. Vem är du?”

Det var självklart ett experiment från min sida, men det som var så oerhört läckert för mig som lärare var att hela denna underbara grupp var helt med på noterna och svarade lite förnämt med både för- och efternamn (fingerade!! J ) och med partifärg innan de gick och satte sig på sin anvisade plats. Innan alla kommit var det ungefär som det brukar kunna vara på TV, nämligen att partikamraterna tisslar och tasslar med varandra om olika strategier. Sedan drog vi igång debatten! Jag höll i trådarna och fördelade ordet, men i övrigt så flöt det på alldeles otroligt helt utan min hjälp. Förutom sakfrågorna som eleverna hade läst på, så hade de dessutom lagt sig till med en hel del manér som man kunde känna igen från kända rikspolitiker.

Den avvägning jag snart skulle bli tvungen att göra hade med TIDEN att göra. Vanligtvis hade vi på torsdagarna en extra lång lektion, 80 minuter. Jag ville inte plåga eleverna med att ha hela det långa passet med ”debatt” och därför, när vi hunnit debattera i kanske 50 minuter, så sa jag; ”Då ska jag sammanfatta de viktigaste punkterna innan vi tackar alla deltagare för idag…” sedan hann jag inte längre, för då var det en ”politiker” som viftade frenetiskt med sin penna och ropade, ”URSÄKTA mig! Stopp här! Vi kan inte sluta debatten NU, innan vi har kommit in på MILJÖPOLITIKEN!!! Vi från miljöpartiet vill inte bli särbehandlade! Alla de andra partierna har fått prata om sina viktigaste frågor och nu tänker du avsluta utan att vi har fått samma chans!”

clock-404352_1280

Jag försökte påminna om tiden och att vi hade haft vår debatt i snart en timme, men alla ”politiker” tyckte nu att de självklart måste få prata till PUNKT! VAD var annars meningen med att ens HA en debatt?! Vid det årets utvärdering av terminens arbete skrev alla i den aktuella klassen att det roligaste de hade gjort var debatten.

Men en gång är ingen gång… Alla de andra dagarna då? Jag gör utvärderingar som hjälper mig att se om jag är på rätt väg i förhållande till styrdokumenten, men också för att jag vill att verksamheten i mitt klassrum ska kännetecknas av en hög grad av professionalitet och lyhördhet. I det dagliga arbetet måste jag tillgodose enskilda elevers behov av lösningar som passar deras förutsättningar. Därför är många olika arbetssätt och metoder igång parallellt med varandra. Jag har inte någon prestige kring att få igenom mitt sätt, utan lyssnar gärna på elevers förslag och provar att jobba så som de önskar. Elevdemokratin är ständigt närvarande, men det vore opraktiskt om jag aldrig utnyttjade min egen förförståelse och alltid enbart gjorde eleverna till viljes. Av praktiska skäl har jag därför alltid ett förslag på upplägg och innehåll i de arbetsområden vi ska jobba med. Detta förslag är skapat med hänsyn taget till målen i kursen och till de nivåer i betygssystemet som gäller. Det är aldrig hugget i sten hur vi ska arbeta. Jag bjuder alltid in till samtal om alternativa lösningar. De senaste åren då jag jobbat med vuxna invandrare har jag dock mött ett slags motstånd som är ovant för mig.

Mina vuxna elever med invandrarbakgrund vill ofta att jag bestämmer, att jag inte låter var och en bestämma. De menar att det går fortare om jag bestämmer och de menar ofta att de litar på min professionella bedömning av vad som är ”bäst” att göra i en given situation. När jag förklarar för dem att det är meningen att vi ska fatta beslut på demokratiska grunder är de först förvånade och därefter tycker de att det är bra, men ganska onödigt, eftersom det tar lång tid…

Min erfarenhet är att när jag envisas och kämpar med dessa grupper av vuxna och får med dem på tanken om att de själva kan påverka ganska mycket, så blir det till slut väldigt spännande och dynamiskt i samarbetet. De kommer ifrån väldigt många olika politiska system och de har helt olika tankar om vad, hur och vem de vill påverka. Det är väldigt spännande att vara där med dem i den processen! Exempel på hur det kan vara kan du läsa om i andra åserier.

 

 

av

Trettiofjärde åseriet- Exempel på medbestämmande och elevdemokrati

Där jag undervisar just nu finns många som inte är vana vid att ha möjlighet att påverka sin lärandesituation. De vuxna invandrare jag möter dagligen kommer i många fall ifrån auktoritära skolsystem där synen på både elever och lärande skiljer sig på många sätt från vad vi vanligtvis möter i en svensk skola. Det är spännande att fundera över olika sätt att träna just mina nuvarande elever i demokratiska arbetssätt, men jag börjar i en annan ände, eftersom jag har många olika lärandesituationer att hämta exempel ur.

De läroplaner vi haft i svenska skolan sedan slutet på sextiotalet har alla innehållit olika grader av demokratisk fostran och läraren har vid sidan om uppdraget att jobba med direkta kunskapsämnen även varit ålagd att ha en fostrande roll gentemot eleverna. Den värdegrund vi lutar oss emot är de skrivningar som finns i Skollagen och rådande läroplan för respektive skolsystem. Denna värdegrund har kommit till genom samarbete över partigränserna och som går att tolka i relativt stor utsträckning. Man skulle med fog kunna hävda att läroplanens intention ska falla så många som möjligt i smaken för att hålla måttet även i nästa mandatperiod. Ytterst är en lärare tjänsteman och ska följa de lagar och riktlinjer som gäller skolan även då dessa ändras på ett genomgripande sätt. Så var till exempel övergången från Lgr-80 till Lpo-94, då vi övergick ifrån ett regelstyrt system till ett målbaserat. Skolans fostrande roll i demokratiska frågor har behållits men vad vi menar med elevdemokrati kan skilja mellan skolor, pedagoger, elever och föräldrar. Min syn på elevdemokrati har ändrats under de år jag varit lärare. Det kommer att framgå av några exempel i detta blogginlägg.

Martin, 7 år, sitter längst fram i klassrummet och viftar energiskt med handen. Han sitter med knäna på stolen för att bli lika lång som klasskamraterna och hans iver är unik i just detta nu. Ingen annan har räckt upp handen. Enbart Martin. Jag både förstår och vet att Martin kan svaret på frågan. Han är snabb och duktig på att dra slutsatser. Min uppgift är att få fler elever att också förstå det vi arbetar med och därför fortsätter jag dels med min förklaring och dels ger jag fler barn ordet innan jag ber Martin berätta hur han tänkte. Martins mamma ringer till mig och klagar över att Martin blir ignorerad och ”aldrig” får svara på frågor eller berätta vad han kan. När jag förklarar för Martins mamma hur jag ser på saken, tycker hon att jag borde ge Martin ordet först eftersom han KAN och måste få beröm för det. Alla barnen i Martins klass behöver få känna att de kan och de behöver också få beröm när de har lärt sig något och vill visa sin nyvunna kunskap. Martins mamma och jag lyssnar på varandras synpunkter, men vi tycker inte lika.

På klassrådet i femman ska klassen fatta beslut i en fråga. Kalle och hans kompisar i gruppen där han sitter, tycker på ett visst vis och övriga barn i klassen tycker på ett helt annat sätt. Ordföranden är en elev ur klassen och sekreteraren likaså. Jag finns med som en deltagare som kan svara på frågor eller komma med förtydliganden eller i något fall medla, men idén med klassrådet är att barnen själva ska träna på att hålla sitt möte, tänker jag. Diskussionen som följer i anslutning till förslagen i den här frågan blir tidvis hetsig, litegrann som en politisk debatt i TV. När man inte lyckas enas kommer någon på att man kan rösta i frågan. INNAN man har röstat är alla överens om att det förslag som får flest röster är det som gäller som ”klassens” förslag. EFTER omröstningen tar Kalle till orda: ”Vad är det för idé med klassråd och demokrati om man ändå inte få vara med och bestämma?!” Både ordföranden och sekreteraren och i ett senare skede också klasskamraterna och jag, försöker alla få Kalle att förstå att han HAR fått vara med och bestämma… Han kan inte förlika sig med tanken att demokrati kan innebära att fast man har sagt sin mening, så tillhör man en minoritet och får finna sig i att någon annan idé vann större gehör.

En stor grupp i engelska med nära trettiofem elever från tre olika gymnasieprogram skulle samarbeta i mindre grupper inom ett kommande nationellt prov. För detta ändamål hade jag tänkt ut i förväg att det är ju ett lysande tillfälle för de här eleverna att på allvar lära känna varandra lite närmare. Därför hade jag delat in eleverna i mixade grupper, dels från de olika programmen, dels en blandning av flickor och pojkar och dels en blandning av tysta och pratsamma. Jag såg blandningen som ett mål i sig. MEN… Eleverna fokuserade på TRYGGHET och det hade inte jag gjort alls. En av eleverna, som råkade sitta längst fram i klassen, tog till orda och sa: ”Vet du, Åsa, vi förstår alla att du har tänkt igenom den här gruppindelningen och vill vårt bästa, men jag tror inte att någon av oss kommer att våga prata i de där grupperna du har räknat upp nyss. Kan vi få dela in oss i nya grupper?” Eleven förklarade att hon trodde att om hon bara fick chansen så skulle hon kunna sy ihop trygga grupper där alla skulle våga yttra sig, utan att någon kom i kläm. Jag sa att det var OK för min del. Jag lämnade klassrummet i tio minuter och när jag kom tillbaka var hela gruppen delad på ett annat sätt än ”mitt” och exakt ALLA elever var nöjda. I slutändan var också jag mycket nöjd, för eleverna gjorde verkligen bra ifrån sig i sina trygga grupper.

En annan mycket mindre grupp i engelska, också på gymnasiet, tyckte att det vi gjorde på engelskan var jättetråkigt och eleverna upplevde att de inte lärde sig något alls. Jag valde att hantera det på så sätt att jag lyssnade mycket noga på vilka önskemål de hade om förändringar och sedan bad jag klassen om en halvtimme för mig själv med deras idéer och gav dem i uppdrag att under den tiden vara så konstruktiva som möjligt med sina egna idéer. Sedan sammanstrålade vi och lyssnade på varandras förslag om förändringar. Detta var alldeles i början av en vårtermin och elevernas förslag, när de lyssnat på mig, var att DERAS förslag borde få gälla fram till sportlovet (vecka 9) och då skulle vi utvärdera och se hur vi skulle göra därnäst. Jag tyckte att det lät bra och påminde eleverna om att de nu hade valt en väg som de var experter på och jag var novis. Vi jobbade enligt deras koncept fram till vecka 9 och vid utvärderingen hade eleverna fått göra enbart sådant de själva tyckte var roligt och intressant och dessutom på egen hand och i egen takt… Man kan säga att min roll under dessa veckor var handledare och den som försåg eleverna med förslag på uppgifter i enlighet med deras egna önskemål. Vid vecka 9 frågade jag om eleverna upplevde att deras sätt att jobba hade hjälpt dem att känna sig förberedda och säkra inför de förestående nationella proven och om de upplevde att de hade jobbat med alla de olika kursmålen. Efter en stunds diskussion hade eleverna kommit fram till att ÄVEN om det varit kul att få bestämma själv, så förstod de att en utbildad lärare har större förutsättningar att tillgodose kursplanemålens nivåkriterier och därför bestämde sig eleverna för att följa mitt koncept fram till dess att vi hade genomfört de nationella proven. Mot slutet av terminen jobbade eleverna återigen på sitt sätt. I utvärderingen den terminen skrev samtliga att de hade uppskattat att de hade blivit lyssnade på och att de hade fått prova sina idéer om hur man lär sig bäst.

De många klasser och grupper jag mött under åren har alla haft en egen kultur, en egen ”så här gör VI”-anda. Det är den där kollektiva själen som en grupp har, som gör läraryrket spännande i Sverige, tycker jag. Vad vore den svenska skolvardagen utan medbestämmandet? Men hur tränar man detta? I nästa åseri, #Trettiofemte åseriet, ger jag några exempel från min lärargärning.

av

Miniåseri på valdagen- Demokrati är ett val!

Från barndomens engagerade vuxna i flera generationer bakåt har jag med mig att det är en självklarhet att rösta. Med pliktetik i ryggen kan man alltså på valdagen gå och rösta för att man är uppfostrad med värderingen att man ska göra sin medborgerliga plikt. Man både bör, ska och måste, så att säga. Med samma logik är det bättre att blankrösta än att vara soffliggare. Genom att blankrösta visar man att man tycker att alla politiska alternativ är undermåliga. Soffliggaren gör ett aktivt val med sin passivitet. Soffliggaren säger att det är OK att det får gå hur som helst med valutgången. Dessutom menar soffliggaren indirekt att politik är så oviktigt att det är meningslöst att delta aktivt. När det kommer till fattade beslut från olika hierarkiska nivåer så borde soffliggaren i logikens namn använda samma politik då också, det vill säga passivitet. Blankröstarens åsikt borde rimligtvis vara att ständigt i varje fråga hävda att det inte spelar någon roll hur det går med det ena och det andra, eftersom inget alternativ är bättre eller sämre än något annat. Men om jag röstar på det alternativ jag tror är rätt och riktigt, så förväntas jag gilla läget vid en eventuell förlust därför att jag i god demokratisk anda har gjort min röst hörd och måste förstå att andra kan ha röstat på ett annat sätt än jag gjorde. När valutgången är en besvikelse gäller det att tänka att man varit med och påverkat och att det kommer en ny chans vid nästa val.

Samhällsengagemang tror jag kommer sig av många samverkande faktorer. Om man redan som liten tillfrågas om sin åsikt i en fråga och får delta i den demokratiska processen så är möjligheten större att man lär sig att förstå demokratins spelregler, än om beslut fattas över huvudet på en. Nutidens barn har fler val att göra än jag hade och jag i min tur hade fler valmöjligheter än mina föräldrar. Med många val kommer antingen en vana att snabbt fatta ett beslut med hänsyn taget till de faktorer som skiljer valalternativen åt eller så skapas en vanmakt i valsituationen som leder till beslutsångest.

Idag, på väg till vallokalen, hade jag ännu inte bestämt mig… I foajén till vallokalen hade jag inte heller bestämt mig. Jag tog fyra olika valsedlar, gick bakom det gröna skynket och tänkte en sista gång, mycket noga. Denna gång valde jag inte enbart utifrån tanken om vad den eller den valsedelns parti stod för, utan också vilka konsekvenser det skulle få om ett visst parti INTE fick min röst. Det blir därför väldigt spännande att ta del av valresultatet denna gång. Kanske har fler haft samma svårighet att bestämma sig som jag hade?

Att vi ska arbeta på ett demokratiskt sätt i skolan är inskrivet i våra styrdokument och ingenting vi kan, får eller ska förhandla bort. Hur demokratiprocessen ser ut i skolan skiljer sig ändå av naturliga skäl mellan både skolformer, enskilda skolor, samt mellan olika pedagoger. Mitt nästa ordinarie åseri ägnas åt mina erfarenheter av demokrati i skolans värld. Då hoppas jag att du också läser!

 

 

 

av

Trettioförsta åseriet- Den tankspridda lärarens promenader

Det hade varit en lång vår och nu var det snart dags för sommaruppehåll. Så här i slutet av terminen var det som vanligt en hel del schemaändringar av olika slag och det kunde t ex hända att man fick byta sal med någon som skulle låna ens egen för att ha nationellt prov. Trots att detta är oändligt längesedan, så minns jag ändå relativt detaljrikt hur denna eftermiddag var…

Skolan jag arbetade i var formad som ett E. Titta en kort stund på bokstaven.

E

Tänk dig nu att mitt vanliga klassrum är i basen på E, längst ut i dess spets till höger. I spetsen högst upp till höger låg skolbiblioteket och jag var skolbibliotekarie på en del av min tid. I den mellersta delen på den här skolan, i det mellersta ”strecket” på bokstaven E, fanns administrativ personal och skolans lärarrum och kopieringsrummet. För att komma in till de delarna behövde man gå in igenom en dörr, som alltså var placerad mitt i byggnaden.

Den aktuella dagen satt en grupp elever på golvet utanför lärarrumsdörren när jag passerade på väg från mitt klassrum till skolbiblioteket. Jag kände eleverna väl! Detta var en klass som jag hade i både svenska och engelska. Därför hejade vi glatt på varandra när jag passerade.

I biblioteket brukade jag samla ihop återlämnade böcker, förse dem med kort och ställa dem på hyllan igen. Eventuellt gick jag också igenom listor över elevers inlämnade önskemål om nyinköp eller städade upp om det såg stökigt ut. Det brukade ta olika lång tid, men vanligtvis gick jag dit för att jobba på det sättet en liten stund och sedan tog jag mig då och då lite längre arbetspass i biblioteket då jag t ex sorterade ur gamla böcker eller beställde nya. Jag minns det som att jag just denna gång inte var i biblioteket speciellt länge och det var säkert därför eleverna satt kvar på golvet fortfarande. I alla fall så hejade vi lika glatt på varandra igen. Sedan gick jag in i lärarrummet bakom deras ryggar, tog kanske en kopp kaffe, kollade postfacket, pratade med någon kollega, för att därefter styra kosan mot mitt klassrum. Men jag hann i princip bara halvvägs i korridoren när jag hörde flera spridda: ”Öh!! DU!!!! Åsa!!!! Vad håller du PÅ med egentligen?!”

Jag vände mig om och såg att alla eleverna hade ställt sig upp och ropade olika invektiv från lärarrumsdörren. Jag fattade inte. Jag stod kvar vänd emot dem och sa kanske; ”Ja?!” Vad är det frågan om?!”

Då var det en av eleverna som gjorde sig till talesperson för hela gruppen och sa: ”Vet du, Åsa? Nu har vi suttit här och väntat på dig JÄVLIGT länge, faktiskt! Först gick du förbi oss för att göra något i bibblan. Sedan gick du in i lärarrummet och var där också skitlänge medan vi väntade och nu, fast du var klar i lärarrummet, så bara sticker du IGEN! Ska vi inte HA lektion eller?!!!!????”

DÅ först insåg jag att min vanliga lektion med dem, som inte alls borde ha varit denna tid och i den sal de parkerat på golvet utanför hade blivit flyttad och att ELEVERNA men INTE jag hade full koll på läget och visste precis vilken tid som gällde enligt schemaändringen…

Än idag är jag alltid ovillig att ändra ordinarie schema… Som tur är var detta en elevgrupp som gissningsvis tog den inställda lektionen som en skön stund på latsidan, i stället för att se det som en förlorad möjlighet att lära sig något de inte redan kunde.

av

Tjugoandra åseriet- Den kreativa tystnaden i det nationella provets ljus

Att sitta provvakt vid nationella prov är alltid lika spännande. Jag blickar ut över eleverna och ser deras koncentrerade ansiktsuttryck som ibland visar ungefär hur svårt provet är, men minst lika ofta visar hur målmedveten den enskilda eleven är. Tystnaden är inte tryckande eller ansträngd, utan kreativ och koncentrerad. Med mina elevers provperformans som insats får jag ett kvitto på min undervisning. Om alla mina elever misslyckas kapitalt på provet, så borde jag bära hundhuvudet, inte de. Lyckas de däremot överlag, så kan jag unna mig att känna mig lite stolt just det året. Det är dags för mig att förstå, dra slutsatser och förändra i enlighet med det jag ser i resultaten. En sådan slutsats som jag alltid drar är de tre provens resultat i förhållande till varandra. Har eleverna lyckats bättre med den muntliga delen än med läsförståelsen? Har kanske skrivdelen uppfattats som lättare än den muntliga uppgiften? Jag drar slutsatser om vad jag behöver fokusera mera på nästa termin och också vad eleverna uppfattar som svårt eller enkelt. Det blir spännande att se hur det gått denna gång!

Många drömmar kopplas samman med resultaten på de nationella proven. Många av mina elever, som läser svenska som andraspråk, har drömmar om att lära sig svenska till en felfri nivå, en brytningsfri svenska som inte sticker ut i mängden. Vars och ens unika sociolekt och vars och ens brutna svenska med egenheter som ibland är språkbundna och ibland individuella är otroligt charmigt, tycker jag. I mina ögon är de alla fantastiska som ens försöker uttala ord som ”sjösjuk” eller ”skvallra” eller för den delen ”tvungna”. Jag fascineras också över de oidiomatiska lösningar eleverna har. Av slentrian eller lathet använder vi modersmålstalare ofta uttryck som vi själva har hört upprepade gånger. Att som modersmålstalare ta genvägar i språket är helt naturligt och kommer av sig självt. Man säger flitig som en myra, eller arg som ett bi, innan man ens reflekterat över att det kanske kan gå att koppla adjektivet till någon annan varelse eller företeelse. Man bygger sina sammansättningar efter vedertagna mönster och reflekterar sällan över det. Vintervitt, smutsgrått, korpsvart… Så gör inte alltid mina elever. Ett uttrycks frekvens i det nya språket kan vara svår att få grepp om som ny. Därför använder många av eleverna relativt ovanliga uttryck. Det leder till att jag ser mitt modersmål med deras ögon och förundras över det elastiska språk jag talar. Svenskan är ett föränderligt språk och vi alla ansvarar gemensamt för dess förändring. När jag återigen tittar upp från tangenterna och möter det tysta klassrummets koncentration, så känner jag i luften hur allvarligt uppfattad uppgiften är.

Att skriva ett nationellt prov är seriöst, något man gör för att visa vad man kan i kursen. Jag ser att de tänker så. Jag tänker på vad som väntar mig för egen del. För mig väntar det spännande och intressanta mättillfället när jag får ställa min lärargärning på prov inför Skolverkets normnivå. Som tjänsteman i skolan genomför jag varje år de prov jag är ålagd att genomföra. För mig har det alltid varit mycket intressant att se vad elever åstadkommer i ett ”skarpt läge”. Många är de texter jag läst där jag blir imponerad över hur elever lyckats spänna sin båge och avfyra en text som är den aktuella elevens allra bästa under lång tid. Många gånger har jag förstås även läst texter där skribenten gråtande lämnat in något halvfärdigt, för att pressen blivit för stor. Jag ser det nationella provet är en måttstock på min undervisning och att det är jag som ”kollas” i första hand. Det försöker jag också alltid förklara för eleverna inför proven. Om en månad har vi detta bakom oss! Då börjar planeringen för nästa termins undervisning med utvärderingen av de nationella proven som en viktig pusselbit.

av

Tjugoförsta åseriet- På söndagskvällar räddas jag av tanken på AKUTEN

Det fanns en tid när jag redan strax efter lunch på söndagen började känna mig lite lätt olustig, för att jag inte var säker på om jag hade planerat allt jag skulle göra med eleverna under veckan. Känslan kan beskrivas som när man står på något man uppfattar som säkert, men som man inte med säkerhet kan bedöma i alla avseenden. En snötäckt sjöis är bedrägligt slät och fin ända tills man trampar igenom…

Söndagskvällarna ägnar jag åt att gå igenom i förväg vad jag ska göra under veckan och då försöker jag också arbeta mig igenom olika saker som jag behöver försäkra mig om att jag har tänkt på. Man blir bättre på det med åren. Därför är mina söndagskvällar nuförtiden ganska lugna och sköna och kan innehålla en stunds läsning eller ett bad i stearinljusets sken medan jag lyssnar på musik. Jag varvar ner i stället för upp nuförtiden.

Min uppfattning då, för längesedan, var att det var viktigt att in i minsta detalj ha tänkt på varje enskild faktor. I efterhand kan jag se att jag var väldigt kontrollberoende och att det resulterade i att jag mådde dåligt om jag inte hade det man kan benämna ”koll” på allt. Jag tror att det bottnade i en viss osäkerhet och bristande självtillit. Nu vet jag att det inte kan hända så många hemska saker om det inte går enligt plan A, för jag har nämligen alltid en ”Plan B”. Min önskan att ha koll har egentligen inte ändrats nämnvärt, men min inställning till situationer då något går fel, har ändrats. Det har visat sig vid ett antal tillfällen att när något inte blir som man har tänkt sig, så accepterar eleverna utan problem att man i stället löser det uppkomna läget med en ”Plan B”.

EN sådan faktor då hela planeringen kan gå i stöpet är allt som kan kopplas till IT, som när lärplattformen inte fungerar eller då vi inte har någon uppkoppling och därmed inte kan använda datorerna. Men också så vardagliga företeelser som strömavbrott kan ändra inriktningen på den planerade lektionen i ett nafs.

DÅ kan man INTE bryta ihop, även om det första ord som dyker upp i huvudet är en svordom.

Med åren har jag samlat på mig en stor mängd alternativa idéer som går att ta till när något inte blir som planerat. Jag har gjort det enkelt för mig genom att samla några få RIKTIGT BRA lektionsplaneringar i en pärm som jag kallar AKUTEN. Jag använder bara akuten vid akuta tillfällen, inte för en sticka i fingret, om man återigen lånar ett uttryck ifrån sjukvården… När jag tar till denna pärm så vet jag två saker innan jag börjar. Dels vet jag att min ursprungsplan inte går att genomföra, dels vet jag att det jag väljer att göra ur AKUTEN inte kommer att innebära några problem för mig. Också där är lektionerna planerade på ett målfokuserat sätt och det är bara att välja och vraka. Därför känns situationen omedelbart trygg igen. Söndagkvällar då jag tillfälligt känner mig osäker inför arbetsveckan, brukar tanken på AKUTEN lugna mig. Men då syftar jag på min pärm, inte något annat.

2618727_1200_675.jpg (612×344)

av

Nittonde åseriet- en lärares dilemman i maj

Maj är en underbar månad tycker jag. Det finns luft mellan arbetsdagarna eftersom det är gott om helgdagar och klämdagar och ute skiner solen och luften surrar av nyvakna insekter och grannarna i ettan kämpar vidare med planlösningen i sitt chateau #tolfte åseriet. På lediga stunder tar jag en promenad med en bok i öronen och försöker få färska fräknar på näsan. Men i ärlighetens namn är maj en svår månad att ta sig igenom om vädret är ALLTFÖR bra och om eleverna är alltför unga. Jag tänker varje arbetsdag i maj nuförtiden, att jag är lyckligt lottad som jobbar med vuxenstuderande. De har i allmänhet lika god arbetsdisciplin i värsta aprilvärdet som de har i minus trettio eller solsken och underbart vårväder. Men när jag jobbade i grundskolan var den svåraste undervisningsmånaden maj, tyckte jag. Det var jag själv som ägde problemet. Det var svårt för mig att säga nej och stopp.

Det började redan i min första klass, som jag hade endast på vårterminen då de gick i sexan. Det var en fantastiskt härlig klass på många sätt och de var kreativa och älskade alternativa lösningar framför traditionell undervisning. Som komplement till denna efterkonstruktion av verkligheten kan man också säga att de (i mig) hade en oerhört orutinerad lärare som trodde att man alltid måste följa elevernas vilja och att det vore fel eller farligt att säga nej. Men, man lär sig så länge man har elever, brukar jag säga.

Hursomhelst… En vacker vårdag i BÖRJAN av maj, redan på förmiddagen, lanserade några elever idén att vi i stället för att ha matte borde gå ut och spela brännboll. Jag sa nej, med motiveringen att det fanns viktiga lärdomar att insupa i matteboken. Men framåt eftermiddagen hade jag kapitulerat och tänkte att ja, vad gör väl det om vi tillbringar en stund i solen och spelar brännboll denna vackra dag? Det är ju EN dag och det spelar inte någon roll för helheten, resonerade jag. Men… det året gick solen aldrig i moln i maj och jag var gissningsvis Sveriges fegaste lärare, för jag sa ”OK” till många stunder i solen den terminen. Lyckligvis fick jag ändå med eleverna på tanken att det inte kunde vara brännboll varje gång vi gick utanför klassrummet.

Det blev i stället alla möjliga aktiviteter i solskenet. Vi håvade i en närbelägen bäck och tittade på alla små kryp vi hittade. Vi ägnade oss åt utomhusmatematik, genom att mäta och beräkna skolgården, avstånd i närheten eller liknande. Vi satte oss i skuggan under ett träd och skrev dikter eller berättelser. Vi tog med oss bänkboken ut och läste utomhus. I efterhand har jag ofta kopplat detta alternativa lärande till det jag skrev om i det #femtonde åseriet.  Man lär sig på ett annat sätt om man är i en konkret situation där frågor dyker upp av sig självt och där man undrar för att man inte förstår eller för att man är vetgirig och vill förstå bättre hur det fungerar med något speciellt. SÅ var det med den här klassen hela maj. De lärde sig MASSOR trots att vi hade lämnat klassrummet och trots att deras lärare (jag) hade ständigt dåligt samvete för detta. NU många år senare, gläds jag åt att jag lät mig övertalas, för det gav mig insikten att det finns mycket att vinna på att lämna klassrumsmiljön.

Min överlevnadsstrategi i maj är annars att tänka ”snart är det sommar” och så jobbar jag på ända in i kaklet med alla göromål som hör yrket till. När jag som lärare i grundskolan nådde skolavslutningen och skulle sjunga med i ”Den blomstertid nu kommer”, så var det både av rörelse över den vackra psalmens melodi och textinnehåll och av ren utmattning som jag fick en gråtklump i halsen. När spänningen släpper och alla elever har gått hem för terminen känner jag mig totalt utschasad och slut, men också lycklig över alla de många intryck jag fått genom att vara just lärare. Det är Yrket med stort Y. Så kul!