september 6, 2015 av asaole

Etthundrasextiosjätte åseriet- Jordenruntresan i vardagen

Lika viktigt som vatten är för människan, lika viktigt är det i förlängningen att vi ser varandra och sträcker ut en hjälpande hand när någon i vår närhet behöver oss. De senaste dagarnas mediebevakning av flyktingströmmen genom Europa har satt igång en lavin av känsloyttringar i sociala medier. I några dagar nu har jag funderat på hur de människor jag möter i min vardag förhåller sig till detta. Som privatperson träffar jag vänner och bekanta som alla är mer eller mindre omskakade av de bilder som nått oss via media och som lärare träffar jag många av dem som Sverige har tagit emot vid tidigare tillfällen.

I ett klassrum som mitt går inte enbart elever som flytt till Sverige, utan också andra personer som behöver studera svenska. Det är alltså även så kallade kärleksmigranter eller personer som kommit hit till vårt land för att de sökt jobb här och nu insett att de behöver kunna lite svenska för att kunna skratta med sina arbetskamrater på fikarasten. Oavsett hur och varför dessa människor har kommit hit, så utgör de tillsammans min ”arbetsmiljö” och jag är lyckligt lottad, för tack vare dem reser jag jorden runt varje dag!

Inledningsvis, vid varje ny terminsstart är det en form av nyorientering i gruppen och vi trevar oss fram tillsammans i det sociala fält som klassrumsmiljön utgör, men ju längre tid som går, desto tryggare känns språkrummet emellan oss. Då börjar också de verkliga kulturutbytena, med fina samtal om här och där, nu och då och liknande poler i världsuppfattningen. Det sker naturligt och med en social plattform som vi har skapat tillsammans, där tryggheten är den viktigaste faktorn för erfarenhetsutbyten av kvalitet. Att våga berätta är något som kommer gradvis och att få sätta ord på sina tankar med hjälp av sitt nya språk upplevs som värdefullt av de flesta.

De många gånger då elever delar med sig av sina innersta funderingar till exempel i sina loggböcker till mig, har gett mig möjlighet att med ödmjuk nyfikenhet lägga bort mina egna lösningar på världsproblemen och ta del av andras för att få nya infallsvinklar på det jag trodde var självklart.Vid oändligt många tillfällen har jag insett att den västerländska kulturkretsen har väldigt mycket att lära av andra delar av världen. Därför har tiden med mina elever blivit allt mer viktig för mig med åren och jag ser den som en ständigt pågående jordenruntresa där jag fylls på av klokhet som andra är villiga att dela med sig av.

När jag då tittar på TV eller tar del av annan mediebevakning om flyktingkrisen just nu, så kan jag äntligen, efter många dagar i vanmakt och frustration, notera att det har vänt nu. Människor visar äntligen storsint generositet utan att tänka på egen vinning. Man sluter upp för att stötta dem som har lämnat allt bakom sig, som måste starta på nytt, för att de inte kan vända om. Den vändning som äntligen kom känns lika välkommen som när solen tittar fram bakom en kompakt molnmassa efter dagar av regn. Världen är inte fullt så grym som den tedde sig för några veckor sedan. Det finns hopp! Det gör mig glad. Imorgon är det måndag och då fortsätter min inre resa med eleverna. Jag ser fram emot det.

Keep your face to the sunshine

and you cannot see the shadow

februari 13, 2015 av asaole

Etthundrafemtiosjunde åseriet- Stoppa plågsamma skolförsök 3

Det gläder mig att Sveriges Skolledarförbund inte per automatik välkomnar förslaget om att på försök införa betyg från årskurs 4. Precis som vi som jobbar i skolan anser, har de i stället efterlyst en utvärdering av betyg från årskurs 6, som också det är en relativt ny reform. I TV-soffan i morse handlade det om huruvida detta kommer att hjälpa till för att skapa fler möjligheter till samförståndslösningar mellan regeringen och alliansen i skolfrågor. Låt oss hoppas det! Att politiker på riksnivå diskuterar skolfrågor är alltid bra. Om det leder till goda eller dåliga lösningar på lång sikt får framtiden utvisa!

Skolledarnas sågning

januari 15, 2015 av asaole

Etthundrafemtionde åseriet- Skolstart med frågvisa elever

fragetecken_21323680.jpg (626×542)

Det har alltid förundrat mig hur svårt det är att kommunicera på ett så tydligt sätt att det inte leder till några frågor alls. Det är sällan jag lyckas med det, trots att jag inom mitt yrke ständigt tränar på just det, dagligen…

Antingen är det så att jag är otydlig eller så är det en fråga om att elever ser det som en möjlighet att knyta lite extra kontakt med mig om de ställer några följdfrågor efter informationspasset. En annan hypotes jag har är att det kan vara så att man som andraspråkselev är van vid att inte lita på sin svenska fullt ut och även om man då har förstått den information man nyss tagit del av, så vill man försäkra sig om att det verkligen förhåller sig på det sätt man antagit.

När det inte handlar om information inför en kursstart, så som det gjorde idag, så kan det till exempel handla om ett bekräftelsebehov. Jag minns elever från ungdomsklasser och barn i de yngre skolåren, som ibland ville få beröm och bekräftelse i skolarbetet. De kunde ha lyssnat och förstått exakt vad uppgiften gick ut på och ändå räcka upp handen och be mig titta på arbetet, medan de sa: ”var det så här man skulle göra?” I nio fall av tio hade eleven uppfattat precis hur man skulle göra, men ville få mig uppmärksam på just detta, att vederbörande hade förstått och dessutom redan hade utfört uppgiften.

Med den typen av minnen i bagaget, brukar jag försöka sprida den där bekräftelsen ändå i klassrummet, utan att eleverna måste be om den. Jag går gärna runt i klassen och småpratar med eleverna när de arbetar och försöker att ge feedback medan de jobbar, om arbetet sker i mindre grupper eller enskilt. De gånger vi jobbar i helklass, så är jag också noga med att förstärka sådant som någon gör bra. Samtidigt är jag mycket väl medveten om att det innebär att det finns en risk för en viss ”orättvisa” så till vida att vissa elever som är aktiva på lektionen ständigt får beröm medan andra kommer i skymundan. Det har lett till att jag försöker hålla tillbaka de elever som pratar för mycket. Vänligt men bestämt ber jag då den eleven att ge någon kamrat möjlighet att också kommentera. Just det så kallade talutrymmet är väl beforskat i skolans värld och redan när jag studerade till lärare i slutet av åttiotalet fanns flera forskare som fokuserat på detta. En av de böcker som man ofta citerade på den tiden var skriven av Jan Einarsson & Tor G. Hultman och hette ”God morgon pojkar och flickor”. I korthet kan man säga att de hade studerat hur stor andel av klassrummets talutrymme som användes av läraren, respektive av pojkar eller flickor. Inte helt oväntat talade läraren mest. För egen del tänker jag på det VARJE DAG i mitt klassrum, nästan som ett mantra inombords. Jag tycker att det vore så förödande om eleverna skulle uppleva att de inte hade någon chans att yttra sig på lektionerna.

Enligt Jan Einarsson & Tor G. Hultman så var det även så att pojkar hade större talutrymme i klassrummet än vad flickor hade. För ungefär tio år sedan hade jag en helt vanlig lektion när min rektor plötsligt kom in i klassrummet oanmäld. Han satte sig på en stol mitt i klassrummet och började föra någon form av anteckningar. Jag blev förstås orolig, men kunde rimligtvis inte veta vad det var han höll på med i detalj, bara att han antecknade. Jag tänkte att han kanske studerade mig inför något utvecklings- eller lönesamtal, men han verkade minst lika uppkopplad på vad eleverna sa och vem som sa vad etc. Det förbryllade mig, men jag tänkte att det får väl kanske sin lösning senare. Efter en stund sa han plötsligt. ”Ja! Då har jag fått det jag behövde. Hej då!” Då tilltog min oro verkligen och resten av den där lektionen kändes lite skakig, men barn är barn och jag hade ju fullt upp med dem och glömde rektorsbesöket ända tills det var dags för konferens någon dag senare. Då fick mysteriet sin lösning.

Vår rektor hade nämligen besökt samtliga klassrum och gjort samma sak i alla, nämligen kommit oanmäld utan att säga något om syftet. Det han kollade var fördelningen mellan hur jag som lärare lät flickor respektive pojkar prata i klassrummet. I mitt klassrum hade det varit just 50% för vardera och jag var verkligen glad över det, samtidigt som jag förstod att det handlade om en lycklig tillfällighet. I flera av kollegornas klassrum var resultatet också där i närheten vilket vi alla efteråt kände var jättefint. Vi kände stolthet över att ha kommit en bit på väg i genusdebatten som just då pågick. Att fördela ordet är svårt, speciellt i ett klassrum där det kan finnas elever som upplever sig ha ”svaret” på alla frågor som ställs. Att ge ordet till någon annan utan att släcka intresset hos en aktiv elev, är en svår balansgång som man måste hantera på ett genomtänkt sätt. Det har ibland varit nödvändigt att samtala med en enskild elev och be vederbörande att ge kamrater chansen att yttra sig innan det egna svaret ropats högt rätt ut i klassrummet. Av naturliga skäl är det minst lika viktigt att föra ett samtal med den elev som tar för lite plats i klassrummet. Att våga yttra sig, att våga redovisa något muntligt inför en grupp eller hela klassen är svårt för många elever. Mitt recept för det problemet är trygghetsskapande social träning för hela gruppen, där hela klassen arbetar för varandras bästa och är införstådda med att alla har olika styrkor och svagheter att träna på. Mer om det i en annan blogg…

januari 4, 2015 av asaole

Etthundrafyrtioförsta åseriet- Nederlag som tillgång för utveckling

Mitt första jobb fick jag genom en kamrat, vars ena förälder jobbade på en sjukgymnastfirma. Min kamrat brukade städa där på lördagarna när firman var stängd och fick en femtiolapp under bordet för besväret, men när hon tröttnade på sitt uppdrag, så var jag först vikarie för henne och därefter tog jag över jobbet helt. Det var ett jobb som tog mig mellan en och två timmar och förutom traditionell kontorsstädning, så skulle jag dra av gammalt papper från britsarna och sedan tvätta varje brits noggrant med ”Dilutin” som var något medel som gav mina händer en äcklig grå yta och skapade en känsla av fullständig torrhet. Dessutom skulle jag städa toaletten och lunchrummet samt dammsuga och torka golvet innan jag avslutade med att bära ner soporna till soprummet. Detta svartjobb gjorde att jag kunde söka ett vanligt städjobb på en lokal städfirma och få uppdrag inom både kontorsstädning, industristädning och grovstädning. Jag tyckte att de pengar jag tjänade bidrog till att min personliga frihet ökade, eftersom jag kunde köpa vad jag själv ville för pengarna utan att känna att jag låg mina föräldrar till last. Parallellt med städjobben började jag också att jobba som diskare på lasarettscafeterian i Falun och hade efter en säsong bytt arbetsuppgifter till att dels sälja glass, dels jobba med beredning av smörgåsar och hamburgare och stå i kassan. Åren som följde alternerade jag dels mellan dessa jobb, dels gick jag med kioskvagnen till lasarettets olika vårdavdelningar.

godis.jpg (500×305)

Vid det här laget kunde jag städa. Jag var bra på det. Jag var noggrann och skötte mina städuppdrag på ett sätt som gav mig goda vitsord. Därför sökte jag ett jobb som städledare på dåvarande Televerket när jag bara var 19 år. Jag hade slutat gymnasiet och tänkte att nu skulle jag jobba med något som jag verkligen kunde och behärskade och hade ”lång” erfarenhet av, för min ålder. Jag hade ju faktiskt jobbat med städning i fem år, trots att jag inte var så gammal. Min ansökan besvarades med en kallelse till intervju och jag blev jätteglad och tänkte att NU har jag en heltidstjänst på Televerket framför mig! Toppen! Men den där intervjun utföll inte alls som jag hade förespeglat mig. Kvinnan som intervjuade mig hade inte alls tänkt anställa mig. I stället hade hon kallat dit mig för att förklara en viktig sak för mig, sa hon. Hon hade läst mina gymnasiebetyg och mina betyg ifrån högstadiet och mina vitsord från mina två arbetsgivare om hur jag brukade sköta jobbet som lokalvårdare samt de olika jobb jag haft inom lasarettscafeterian. Med den kunskap hon nu hade ville hon berätta för mig att hon verkligen inte ville anställa mig. Jag bara gapade! Vadå?! Vad var det för fel på mina betyg? Men kvinnan menade att det var JUST det som var det hon ville prata med mig om. Hon menade att det såg ut som om jag var en person som kunde ha potential att studera vidare och därför ville hon inte ge mig något jobb. Hon ville uppmana mig att söka en högskoleutbildning. Jag gick därifrån ganska arg och tyckte att hon var helt knäpp i huvudet. Men i efterhand har jag tackat henne i tanken många gånger. Jag tror inte att jag hade varit en dålig arbetsledare för Televerkets lokalvårdare, men jag tror att jag hade saknat den mentala utmaning som jag dagligen får i mitt nuvarande jobb.

televerket_logga.jpg (605×234)

Lär man sig något av att gå på en anställningsintervju? Ja! Verkligen! Man lär sig att kalibrera sig själv och sin egen förmåga i förhållande till de krav som den presumtiva arbetsgivaren ställer. Man lär sig också att behålla sin självbevarelsedrift när villkoren ter sig märkliga eller när personerna man träffar ger intryck av att vara på ett sätt som man inte känner sig kompatibel med. Genom åren har jag varit kallad till många intervjuer och varje gång är det lika spännande. Det är helt klart ett tillfälle till lärande som jag inte skulle vilja vara utan. Mer om mina upplevelser av intervjutillfällen kommer i nästa åseri #etthundrafyrtioandra åseriet.

november 21, 2014 av asaole

Hundranionde åseriet- Med direktionens öra på gräsrotsnivå vaknar revanschlusten

De få gånger det finns en chans att påverka förutsättningarna för lärandet i positiv riktning, försöker jag dra mitt strå till stacken på olika sätt. Igår hade vi besök i klassrummet av en representant för den politiska ledningen i vårt kommunalförbund. Temat för lektionen var källkritik, men vi kom även in på andra frågor och mot slutet ville den gästande politikern gärna höra vad mina elever tyckte att de ville förändra i Vuxenutbildningen. Det fanns några få synpunkter som lyste klarare än andra och en sådan var att eleverna menade att deras utbildning i svenska som andraspråk borde varvas med praktik, så att de fick praktisk träning i svenska språket ute i arbetslivet någonstans. Politikern lyssnade uppmärksamt, men hon befann sig i tidsnöd eftersom hon skulle vidare till ytterligare två klassrum och därför blev vi ombedda att samla våra synpunkter och skicka dem till henne senare.

Jag tog tillfället i akt att smida medan järnet var varmt och diskussionen i klassen var kreativ. Det var spännande och intressant att höra elevernas idéer om hur de ville ändra utbildningen. För mig som lärare, så blev det dessutom tydligt att det inte var just vårt klassrum och dess lärande som var fokus för deras förändringsvilja, utan sådant som jag inte kunde påverka i så stor utsträckning.

Idén med PRAO, men för mina vuxna elever tycker jag är rimlig av flera skäl. Först för att de faktiskt studerar på samma nivå i utbildningssystemet som årskurs 8 och 9 i grundskolan och det borde vara rättvist med möjligheten att uppleva arbetslivet, oavsett om du är ungdom eller vuxen. Dessutom finns flera andra viktiga skäl. En vuxen invandrare behöver ges en möjlighet att befinna sig i ett språkligt ”skarpt läge” för att se om svenskan räcker. Det är smart om detta kommer just inom #GRNSVA2 eller #SAS som vi kallar kursen på #VBU. SAS är skiljelinjen mellan grundskolan och gymnasieskolan för den vuxenstuderande. Många elever med kort skolbakgrund från hemlandet varken vill eller orkar studera mer än de år de lägger ner på först SFI och sedan på SAS. Men det är viktigt att de får känna att svenskan BÄR i tillräcklig omfattning innan de slutar studera.

När man är i klassrummet, så pendlar undervisningen mellan det som man kallar för bas och utbyggnad, det vill säga å ena sidan språklig input som lägger en grund för eleven i svenskan, å andra sidan akademiska termer och ett innehåll som i just vårt klassrum är tematiskt, för att skapa helhetssyn framför snuttifiering. Om elever får praktisk tillämpning av språket, som en del av utbildningen till exempel en dag i veckan på en arbetsplats, så kommer de själva märka om deras svenska bär eller inte. De kommer dessutom att träna utbyggnaden inom just den sektor där de befinner sig. Jobbar man till exempel i vårdsektorn, så blir man duktig på just vårdsvenska efter ett tag, men man kan fortfarande kanske inte småprata med andra om t ex fiske eller om politik… Språktillägnande tar tid och måste FÅ ta tid också.

En annan grupp elever jag vill värna om är de många akademiker som kommer till oss från andra länder. I min klass är de nära 50% och de har utbildningar inom juridik, ekonomi eller är ingenjörer eller lärare. Bara under denna enda termin har två av dem varit doktorander och flera har färdiga yrkesutbildningar med sig hit. Dessutom talar flera av dem MÅNGA språk. De har kommit till Sverige relativt nyligen, läst svenska ambitiöst och intensivt i syfte att få ett jobb snabbt. Det fina i kråksången är att deras utbildning har en annan stat bekostat, inte Sverige. De VILL jobba och de BORDE få jobba, men de har jättesvårt att få jobb, trots att de kan skaplig svenska redan. Det känns pinsamt att vi i Sverige inte kan fånga upp alla dessa akademiker! Vi ”får” dem gratis, men kan ändå inte hitta meningsfulla arbeten åt dem… en PRAO för dessa utlandsfödda personer skulle kunna visa arbetsgivare att elevernas kunskaper är kompatibla med de svenska behoven och samtidigt ges eleven möjlighet att se om det är något hen behöver komplettera. Hur kan vi bättre skapa en plattform där vi tar tillvara den fantastiska resurs dessa människor utgör? Hur kan Sverige bli bättre på att plocka in denna kompetens, i stället för att genom byråkratiska regler skapa hinder, som omöjliggör för den enskilde nyanlände att jobba och leva i Sverige? Om jag kunde, så skulle jag anställa allihopa. Det är fantastiska människor som jag varmt rekommenderar! OM Sverige släpper iväg dem till andra länder, så mister vi väldigt viktiga länkar i framtidens starka kedja! Tillsammans är vi starkare än var för sig. Mina elever ville verkligen påverka igår. De förstod att möjligheten att påverka var större när de träffade en representant för de styrande politikerna, jämfört med om de skulle tala med mig, som talar med min rektor, som talar med ledningsgruppen, som talar med utbildningschefen, som talar med direktionen… Genvägar kan vara bra ibland! Lycka till mina fina elever! 😀

kedja-p8912.jpg (800×800)

november 14, 2014 av asaole

One hundred and fourth åsic- To choose or not to choose is the question

148948_63610672.jpg (475×356)

When I was in NJ a couple of weeks ago I noticed that I am not very good at choosing and find myself ambivalent and indecisive, If there are a lot of options. At least when it comes to choosing food from a menu… 😀

I wonder if I possibly have inherited this from my daughter? We are just the same when we are in a situation of choice. If we get stuck, we do however have different solutions to our problem. My daughter would most likely go for a choice similar to some of her friends, and thus avoid the risk of feeling her own choice was in any way bad. I, myself, on the other hand, sometimes want to follow the stream, not be the one to be a nuisance to others. SO although we both may do as others do, we seem to do so for completely different reasons. We also both tend to pick ”both” when it may be difficult to pick ”either…or”…

One of my friends have decided for herself to give herself a kind of punishment if she cannot make a decision when she is picking something for her (fika)coffee. If she cannot make up her mind about what nice pastry to choose, she simply says: ”En kanelbulle, tack!” (A cinnamon bun, please!). I remember many different situations when this friend and I have lined up to buy a cup of coffee and she and I both try hard to make a decision, but when it’s our turn at the check-out, we realize that it’s impossible… Luckily a cinnamon bun is a great treat along with a cup of coffee!

kanelbullar2_2352.jpg (3648×2736)

But…what if my reluctance to make a choice is the very reason why I find it so difficult to be decisive in my classroom, too? The Swedish School System allows a lot of democratic processes for students to be involved in. We are supposed to engage our students in decision-making and students have a right to make an impact and be active in evaluating their school situation from many different perspectives. I don’t mind that situation at all… In fact I enjoy being interactive with my students in order to develop the learning process from year to year. Having said that, I also notice that Swedish students tend to be used to this collaboration with their teachers and they are also interested in sharing their opinion, suggest possible improvements to instruction or lessons, but my current students from different parts of the world seem more or less new to the idea of sharing their ideas and views.

I remember a lesson I had planned for a group of SVA3, where the students were all supposed to act and also to reveal a certain personality in a dialogue with friends. I had hoped for the group to pick a card with a personality and then ”go for it”, but obviously they were all worried about the situation and thought it was a better idea if I handed out the cards and thus made the choice more of a ”random” situation. After the activity I asked the students why they didn’t want to take part in the process of choice and they all said that they thought it was scary and unusual to decide for themselves in a school situation. It didn’t matter that they were all adults. They were all facing their old school situations where teachers make decisions and students do as they are told.

Centralskolan-en-skola-foer-alla_large.jpg (470×313)

Is there a difference between situations where one wants to choose or not? I don’t know if that would be universal, but I think from my point of view that when the decision is important to me FOR REAL, then I don’t give away my chance to choose voluntarily, but if there is no real and deep meaning to me personally, then I don’t mind letting someone else pick a choice of their taste. That is also why I completely trusted my friends when we decided what food to buy when I was in the US a couple of weeks ago. I trusted their taste and I didn’t want to be a pain…so instead of making a decision they wouldn’t appreciate, I’d rather let them choose. I guess we are all different. I notice that I am a person with a ”decision disorder” 😀

So… To choose or not to choose, will also in the future be the most important question, in every situation there is.

oktober 16, 2014 av asaole

Sjuttioåttonde åseriet- Veckans teman knyts ihop mot slutet!

När jag undervisar försöker jag söka efter helheter framför delar. Begriplighet är viktigt för både mig och mina elever. Men när jag gör ett val mellan enkelt och begripligt, så väljer jag det senare. Jag ägnar mig åt att hjälpa elever att förstå, hellre än att från början ha väldigt lätta texter att arbeta med.

För mig är det rimligt att anta att en elev som studerar svenska som andraspråk behöver utmaningar i språket för att det ska förbli intressant. Utmaningarna måste angå eleven, handla om sådant som eleven rimligtvis kan ha en åsikt om. Den gångna veckan är ett bra exempel på detta. Vi inledde veckan med att elevernas startuppgift för måndagen var att reflektera i loggboken om hur deras helgläxa hade gått. De hade fått i uppgift att intervjua en person om vad hen ansåg var ”typiskt svenskt”. Som alltid när man ställer den typen av frågor, så måste man vara medveten om att det handlar om människors uppfattning om företeelsen och att det förstås inte finns rätt eller fel. Att varje elev får möjlighet att redovisa vad hen har kommit fram till i den här typen av läxa är viktigt, dels för att hen får träna sin talade svenska, men också för att var och en av eleverna behöver förstå att det inte finns ett svar som är det enda rätta svaret. Elevernas upplevelser av ”typiskt svenskt” redovisades först gruppvis för att ytterligare språkträna medan ord och uttryck var färska. Sedan satt eleverna mitt emot varandra två och två för att parvis samtala, alla samtidigt om just vad som är ”typiskt svenskt”. De var placerade som runt ett långbord och efter tre minuter fick de flytta ett steg åt vänster allihopa. Med ny kompis, fortsatte samma övning, tre gånger till. Vid återsamlingen Efteråt, när vi alla pratade i klassrummet, var en allmän reflektion bland eleverna att de upptäckt att var och en av kamraterna hade kommit med helt olika svar på frågan om vad som är typiskt svenskt.

Tisdagen ägnade vi åt ”skillnader mellan talspråk och skriftspråk”. Elevernas egna reflektioner i loggboken varje morgon är viktiga eftersom det förbereder dem på att sätta ord på sina tankar och uttrycka sina åsikter, vilket är ett mål i kursen. När vi sedan såg ett avsnitt av Fredrik Lindströms ”Värsta språket” på samma tema, så fick eleverna möjlighet att spegla sina egna tankar mot det som programmet tog upp. Efter det så jobbade vi med samma form av ”speed dating” som dagen före, men syftet denna gång var att eleverna skulle diskutera olika aspekter av talspråk och skriftspråk två och två. Att se de där skillnaderna blir lättare om man har fått input med tydliga exempel på skillnader. Vi har tidigare under hösten arbetat med reduktioner i språket. Det gjorde vi med anledning av att Erik Ullenhag besökte VBU. Under sitt anförande sa han nämligen ”småss” i stället för som oss, vilket dessutom borde ha varit ”som vi”. Den typen av reduktioner gör vi alla, men det är svårare för en andraspråksinlärare att höra vad det egentligen heter när reduktionerna är många.

Under onsdagen fortsatte vi med ”skillnader mellan manligt och kvinnligt språk”, även nu med start i egen loggbok, fortsättning med input från Värsta språket, speedating och sedan en gemensam samling i klassrummet där vi jämförde våra olika kulturbakgrunders syn på skillnader. Idag, slutligen, så jobbade vi med språklig inferens, vad man kan läsa mellan raderna i en text. De texter vi jobbade med var fyra dikter av Karin Boye, som vi först benade ut språkligt, därefter på en mer analyserande nivå. Slutligen fick eleverna möjlighet att själva analysera en femte dikt. Denna dikt heter Havet.

Havet

Salt, bittersalt
är havet, och klart och kallt.
På djupet multnar mycket,
men havet renar allt.
Vilt, rovdjursvilt
är bränningens glittrande språng,
men ingen människas tankar
är höga som havets sång.
Starkt, evigt och starkt
är vågornas väldiga tåg,
och stark av det eviga havet
var mjuk förgänglig våg.
Så ge ditt liv åt havet.
Det kräver blod av sin man,
men sist, djupt i det djupa,
får ingen en vila som han.

Källa: http://www.karinboye.se/verk/dikter/dikter/havet.shtml

Efter elevens analys av dikten, bad jag dem skriva en egen reflektion över temat ”HAVET” och fick in massor av spännande tankar och idéer.

På söndag flyger jag över havet till USA för att följa en amerikansk lärares vardag. Tänk när Karl-Oskar och Kristina reste till Amerika…Havet är stort och mäktigt, men det sammanbinder människor och skapar en helhet. Helheten är det nödvändiga perspektivet inför framtiden, tror jag.

oktober 14, 2014 av asaole

The seventyseventh åsic- Congratulations! And Celebrations!

As a child I enjoyed music just as much as I do now . I picked up new songs mainly by listening to the radio, since I’m old enough NOT to have had an iPhone glued to my palm. One of the nicest musical childhood memories of mine is today the topic of my blog. Why is that? Because today is Sir Cliff Richard’s birthday. Does he, like so many other of us, hear the song ”Congratulations” for HIS birthday? I’m not sure, but that’s what would be appropriate this very day, in my opinion. But that is not ”THE” song. The song I wouldn’t want to live without is this one! Please enjoy and join in whenever you know the lyrics… I know all of it, of course…

Cliff Richard – Power To All Our Friends

In my case it started off with one of our many ”sisters” living in our house when I was a child. My Mom introduced to our family some of those kids who needed a quiet place to live for a while. One of them, ten years older than I was, was a TEENAGER when I was just a child, singing in front of my mirror with a jumping rope as a microphone. Being a teenager meant for her that SHE had a lot of privileges…one of them was to play Cliff Richard on a level where loudspeakers from the seventies would want to break. I was six, she was sixteen. I was envious, but I was happy, too, because I got this song as MINE, since you couldn’t miss it passing her closed bedroom door!

Is Cliff Richard one of my current idols? No, not really. His music is the kind of music I KNOW if I drive my car and they play his hits on the radio. I’d sing even if I was taking my daughters somewhere… They would probably be a little annoyed, but more likely they would sing along, too, if the song is as good as Power To All Our Friends. Who wouldn’t??? It so CATCHING! I can’t help myself from singing! This will for sure be one of those days when I have Power To All Our Friends on my mind. I don’t MIND at all!! I’m sure you will end up singing Power To All Our Friends before the evening comes, if you clicked the link above! Then send your love to Cliff Richard on his birthday.

Being human, means forgiving and remembering the good things people do.

Keep your face to the sunshine and you cannot see the shadow!

Thanks, Sir Cliff Richard, for a really good song!!! And to YOU this time:

Cliff Richard – Congratulations – Live;2008 Digital Remaster

oktober 5, 2014 av asaole

The seventythird åsic- 53

That’s the current number of countries where this blog has been read, 53!

I’m amazed. Why do one even start a blog?I started off for two main reasons, but after six months as a blogger I have noticed that it’s more to it than that. The two reasons I had at the beginning was first of all to make a standpoint for teachers before the General Election in Sweden. Secondly I wanted to share a lot of thoughts I had on teaching and instruction, since I think that its is a waste of time if every young teacher has to invent the wheel over and over again. Giving advice to young teachers is important to me, since I remember a few teaching friends who m did the same to me when I was young. From the comments I get I understand that at least some of the texts might have been interesting to some of you. In a couple of weeks I’ll be off for the USA. I owe it to my hosts to write in English those two weeks. Otherwise they can’t read what I write.

But to you all, in Sweden and somewhere else: Thanks for reading!

// Love, Åsa

oktober 3, 2014 av asaole

Sjuttioandra åseriet- Låtsaseleverna gör reklamfilm!

Det är dags för arbete i grupp i låtsasklassen! Kommer ni ihåg dem? Här kommer de igen, för att friska upp minnet lite:

1) Slarv-Maja

2) Lat-Mats

3) Ivriga Ivar

4) Envisa Eva

5) Finurliga Fina

6) Olle Olyckskorp

7) Betty Bäst

8) Tysta Tusse

9) Flitiga Lisa

10) Pelle Plugghäst

11) Stöddiga Stina

För dagen är gruppens uppgift att tänka ut en säljande reklamslogan, därefter tillsammans fördela arbetsuppgifter och sedan spela in en reklamfilm som de i efterhand ska redigera och presentera för resten av klassen. Ämnet är svenska, men som vanligt tycker jag att man kan koppla ihop ämnet med något ur elevernas erfarenhetsvärld, något de lever med till vardags och känner igen… Det är länge sedan… Inte alls nu… Något sådant här var ovanligt när jag gjorde mina modiga insteg på filmscenen…

Alla i klassen tycker att det ska bli roligt att spela in film och de ser verkligen fram emot detta, eftersom det är coolt att ha tränat innan man ska bli kändis i Hollywood eller hallåa på TV. I och för sig kan det dessutom vara bra att ha medievana om man ska bli hockeyproffs också, skjuter någon av grabbarna in, medan någon av tjejerna har tänkt sig att försöka bli modell eller kanske slå igenom i USA som sångerska. Med alla de här drömmarna är det ju perfekt att träna på att göra en reklamfilm på svenskan i nian, eller hur? Någon har en farsa som har en kontakt på TV och denne menar att kanske kommer klassens film att kunna sändas i TV sedan… En lång stund försöker jag sticka emellan i all ivern genom att säga att jag har delat in klassen i grupper, för att vi ska kunna komma igång snart. Jag ser 29 fågelholkar och en enda tar till orda, högt argt och med stor emfas:

-VA?! Har DU delat in grupper??? Vafan DÅ för?! Är du inte riktigt klok??? Fattaru inte att vi vill jobba me våra polare eller ??? skriker Stöddiga Stina. Vi vet väl själva vilka vi ska jobba med! Eller hur? säger hon och tittar direkt på Tysta Tusse som ger ifrån sig en nästan osynlig nick och sedan rodnar och tittar ner i golvet. Jag är ung… inte så mycket äldre än de. Jag har minsann tänkt ut SMARTA grupper, som är indelade efter sådana tankar som att man ska dela på dem som är bråkiga, lägga de rädda i grupper där de känner sig någorlunda trygga, sprida ut de kreativa och driftiga, försöka hitta en mix i gruppen av alla sorter, samtidigt som man håller koll på att grupperna sinsemellan har ungefär likvärdiga möjligheter att lyckas med själva uppgiften. Detta är i den gamla läroplanen, Lgr -80, när vi inte hade samma målstyrda tänk in i minsta detalj, men ÄNDÅ, så vill jag att varje enskild elev ska komma till sin rätt, kunna påverka processen i största möjliga mån, våga säga sin åsikt, våga framträda inför kameran, eller våga vara den som tar ett steg framåt och säger ”jag vill gärna filma!”. Men vad händer…? Jag är ännu inte en luttrad gammal lärare som har erfarenhet och många elevers argument i huvudet.

Jag faller till föga för Stöddiga Stinas arga uppsyn och tänker att OK… De får bestämma själva hur de ska jobba… Denna enda gång… jag är inte alls STOLT över mitt beslut, utan känner mig inombords som en dubbel förlorare, först för att jag satt en bra stund dagen före i arbetsrummet och pusslade med de många eleverna i klassen för att få ihop i mitt tycke optimala grupper och nu kan kasta den nedlagda tiden i sjön, dessutom känns det som en förlust gentemot eleverna… Jag förlorade…

Den gamla och erfarna läraren (år 2014) har tappat den senare formen av prestige och nuförtiden har jag lättare att lyssna på eleverna och känna mig BEKVÄM med det. Det är inte en kamp om vem som ska bestämma, det är en demokratisk process om lärandet och hur man ska få det så optimalt för den aktuella elevgruppen som möjligt. Jag försöker lyssna så gott jag kan och ändra på beslut som känns fel i förhållande till vad de uppfattar och tycker.

Men åter till låtsasklassen… Nu har jag alltså slängt min egen idé i soporna genom att säga ”OK!”

Nu inträder den märkliga huggsexa som präglar en grupp utan tydlig ledning. Jag kunde ha varit den tydliga (men ändå inte på något sätt elaka, bara just TYDLIGA) ledaren, men då var jag för ung och oerfaren för att begripa det. Jag hade läst i min utbildning att man ALLTID ska lyssna på eleverna och dragit ett likhetstecken mellan detta och att eleverna skulle bestämma… Man lär så länge man har elever…! 🙂

Nu var vi i fasen då eleverna skulle välja vilka de ville jobba med… och efter en stund var det precis som det kunde vara på mina idrottslektioner som barn… De som inte var så duktiga i bollsport blev sist valda när vi skulle spela handboll. De som sprang långsamt blev inte valda i fotboll och de som inte kunde läsa karta fick inte vara med i orienteringsgruppen. Märkligt nog, så stod jag där, den unga läraren, och konstaterade helt ljusblått att det var ju KONSTIGT att just två elever återstod när alla grupper ansåg att de var ”klara” med indelningen och inte behövde någon mer… Barn kan verkligen vara utstuderat grymma när det tillåts vara det av vuxenvärlden…(mig). De två återstående petade JAG in i varsin grupp, fullt medveten om att det var en riktigt dum lösning, men utan att ha en bra idé i bakfickan och utan att ha tillräckligt med pondus i gruppen för att säga: ”Vet ni, detta med gruppindelningen blev ju helt fel, så nu vill jag att vi börjar om från början och jobbar i de grupper jag hade planerat från början…”

Ändå är det inte detta som jag hittills skrivit som är MEST intressant. Det är snarare både gruppindelningens psykologi, processen i den färdiga gruppen och det väntade resultatet som blir intressant. Slarv-Maja väljer självklart att vara i en grupp med elever som satsar på skolan om hon själv får välja, medan det är lätt att räkna ut att dessa elever helst jobbar utan Slarv-Maja, eftersom de är mer intresserade av sina egna betyg än av att hjälpa Slarv-Maja till självinsikten att det lönar sig att satsa på skolarbetet. Lat-Mats väljs bort av samma skäl som Slarv-Maja, för ingen vill jobba med en kompis som inte orkar bry sig och inte lägger ner något jobb. Ivriga Ivar däremot är hett byte på gruppindelningsmarknaden, för alla vet att han kommer att lägga ner jättemycket energi och ambition på att få grupparbetet att bli det bästa genom tiderna! Envisa Eva är en vinnare som gruppkompis om hon är MED gruppen i tanken om HUR, men är hon av annan åsikt än gruppen, så är hon spiken i kistan med sin envisa ståndpunkt och svårighet att anpassa sig till andra. Finurliga Fina är både omtyckt och beundrad för sina många kluriga idéer oavsett hur svår en uppgift är. Olle Olyckskorp däremot är en ständig bromskloss i sin grupp eftersom han letar fel och försöker skjuta andra elevers idéer i sank så fort någon fäller en kommentar om hur man skulle kunna göra. Betty Bäst kör över allt och alla med sina egna lösningar, struntar helt i att lyssna och överröstar de andra när de försöker lägga fram ett förslag i gruppen. Betty Bäst vinner i sin grupp OAVSETT om hennes lösning är den bästa eller inte. Hennes gruppkompisar har lärt sig att de vinner på att anpassa sig till Betty Bäst och strunta i sina egna idéer. Betty Bäst väljer helt klart att i sin grupp ha Tysta Tusse, som en bundsförvant om hon själv får välja och om inte Stöddiga Stina redan har värvat honom till sin grupp. Flitiga Lisa och Pelle Plugghäst frågar om det är OK att man jobbar i par i stället för i grupp och den unga läraren med svag position i gruppen säger:

”OK, för den här gången då!”

Arbetet tar sin början… Jag hade inledningsvis tänkt mig att vara mycket inbegripen i de olika gruppernas arbete, men det visar sig ganska snabbt att de trivs med att jobba på egen hand och upplever mig som ett störande moment när de ska jobba i gruppen… Vissa grupper jobbar med det de ska och gör också stora framsteg i arbetet med att komma allt närmare sin reklamfilm. De provfilmar, testar olika idéer, vill ha råd och tips. Andra grupper gör allt annat än att ägna sig åt denna uppgift…ända tills jag kommer för att titta till dem… Då säger de pliktskyldigast att även om de verkar sysslolösa, så är det skenet som bedrar, för det är nämligen så att de är sysslolösa för att de inte kan göra något just IDAG, eftersom Slarv-Maja har glömt deras manus hemma och då kan de ju inte jobba, eller hur??? Jag frågar om de inte kan rekonstruera sitt manus, men de menar att de ju HAR ett manus och NÄSTA GÅNG så ska de hålla på med uppgiften. Det LOVAR de… När jag besöker dem nästa gång har Lat-Mats glömt manus i sitt skåp och orkar inte hämta det och jag tvingas ta en strid med honom och gruppen om vikten av att satsa på sina studier…vilket får Stöddiga Stina att vräka ur sig att jag fullständigt ska skita i om de vill göra uppgiften eller inte, för det är faktiskt en hel vecka kvar till man ska lämna in sin reklamfilm och nu vill de vara ostörda i sitt arbete! Jag är ung och oerfaren, som jag nämnt tidigare och jag är i avsaknad av pondus, lång erfarenhet och jävlar anamma. Därför säger jag till eleverna, att det är OK och påminner om vilket datum arbetet ska vara klart. Slokörad lämnar jag gruppen och begrundar om det skulle kunna finnas något annat sätt att nå fram till just dem… Känner mig misslyckad och otillräcklig… Ville helst ha ett annat jobb än lärarens… Varför är lärarens vardag så här motig? tänker jag.

Flitiga Lisa och Pelle Plugghäst har skrivit ut sitt manus på datorn och lånat rekvisita av släktingar och tränat på tänkbara repliker, men de har upptäckt att det är svårt att jobba i par med ett så stort arbete som en reklamfilm, så nu har de varit runt i grupperna och värvat över Tysta Tusse, för att han ska filma åt dem, och Ivriga Ivar eftersom han vill att det ska gå fort och äntligen hända något i processen… Efter mycket extraarbete och massor av fritid, är deras film klar och den är dessutom väldigt fyndig, eftersom de dessutom hade lyckats få med Finurliga Fina i gruppen. De andra gruppernas arbeten framstår i jämförelsen som ganska mediokra…och jag i min egen utvärdering på kammaren tänker att ”nästa gång så måste jag driva igenom att det är jag som ska skapa grupperna när vi ska jobba i projektform”. Blir det så? Gradvis…så blir jag en klokare lärare, men i början var det verkligen TRIAL AND ERROR som gällde.

Därför är min slutpoäng här återigen, så som jag sagt tidigare; Den unga läraren kan behöva en arbetskamrat som varit ute ganska länge och som kan stötta en i svåra beslut och vägval i yrket. Låtsasklassen hade säkert KUL, men det är rimligt att anta att de fick väldigt olika förutsättningar för sitt lärande och det är inte OK. Det var inte OK då och det är inte OK nu. Det är lärarens ansvar att se till att grupper fungerar och att upptäcka i tid när de INTE fungerar. Det ingår i yrket att vara den som skapar goda förutsättningar för lärande, med allt vad det innebär. Man lär så länge man har elever… Verkligen är det så!!! Och en av de viktigaste insikterna jag kan göra här och nu, efter 23 år i yrket, är att man behöver vara lyhörd för elevernas behov och önskemål men ändå inte lägga sig platt och följa minsta rörelse i gruppen, för i slutändan är det jag som är ansvarig för att målen nås och att en lärandesituation som är dynamisk och givande för alla råder i klassrummet.

Att avstå ifrån att ta rodret i klassrummet, så som jag gjorde som ung lärare,

är i själva verket att lämna eleverna i sticket…

Men det förstod jag inte då.

Jag har ansvar för verksamheten,

hela vägen…