Idag börjar de muntliga nationella proven för de elever som jag just nu kallar ”mina”. Det ska bli spännande och intressant att se hur väl de klarar detta. Den muntliga delen kräver vissa kompetenser, medan skriftliga delar kräver andra. Just de muntliga proven kräver mycket även av mig vid själva genomförandet, eftersom jag där i flygande fläng ska bedöma ett antal olika parametrar i deras muntliga performans. För att klara det har jag förstås förberett mig noga på alla upptänkliga sätt, men jag har också, likt så många gånger för, tänkt spela in elevernas muntliga prov, för att kunna lyssna många gånger och känna mig säker i min bedömning. Detta är också en viktig förutsättning i sambedömning av proven. Andra lärare som inte är med vid genomförandet ska kunna höra och hjälpa mig i bedömningen.
Att sitta provvakt vid skriftliga nationella prov är alltid lika spännande. Jag blickar ut över eleverna och ser deras koncentrerade ansiktsuttryck som ibland visar ungefär hur svårt provet är, men minst lika ofta visar hur målmedveten den enskilda eleven är. Tystnaden är inte tryckande eller ansträngd, utan kreativ och koncentrerad. Med mina elevers provperformans som insats får jag ett kvitto på min undervisning. Om alla mina elever misslyckas kapitalt på provet, så borde jag bära hundhuvudet, inte de. Lyckas de däremot överlag, så kan jag unna mig att känna mig lite stolt just det året. Det är dags för mig att förstå, dra slutsatser och förändra i enlighet med det jag ser i resultaten. En sådan slutsats som jag alltid drar är de tre provens resultat i förhållande till varandra. Har eleverna lyckats bättre med den muntliga delen än med läsförståelsen? Har kanske skrivdelen uppfattats som lättare än den muntliga uppgiften? Jag drar slutsatser om vad jag behöver fokusera mera på nästa termin och också vad eleverna uppfattar som svårt eller enkelt. Det blir spännande att se hur det gått denna gång!
Många drömmar kopplas samman med resultaten på de nationella proven. Många av mina elever, som läser svenska som andraspråk, har drömmar om att lära sig svenska till en felfri nivå, en brytningsfri svenska som inte sticker ut i mängden. Vars och ens unika sociolekt och vars och ens brutna svenska med egenheter som ibland är språkbundna och ibland individuella är otroligt charmigt, tycker jag. I mina ögon är de alla fantastiska som ens försöker uttala ord som ”sjösjuk” eller ”skvallra” eller för den delen ”tvungna”. Jag fascineras också över de oidiomatiska lösningar eleverna har. Av slentrian eller lathet använder vi modersmålstalare ofta uttryck som vi själva har hört upprepade gånger. Att som modersmålstalare ta genvägar i språket är helt naturligt och kommer av sig självt. Man säger flitig som en myra, eller arg som ett bi, innan man ens reflekterat över att det kanske kan gå att koppla adjektivet till någon annan varelse eller företeelse. Man bygger sina sammansättningar efter vedertagna mönster och reflekterar sällan över det. Vintervitt, smutsgrått, korpsvart… Så gör inte alltid mina elever. Ett uttrycks frekvens i det nya språket kan vara svår att få grepp om som ny. Därför använder många av eleverna relativt ovanliga uttryck. Det leder till att jag ser mitt modersmål med deras ögon och förundras över det elastiska språk jag talar. Svenskan är ett föränderligt språk och vi alla ansvarar gemensamt för dess förändring. När jag återigen tittar upp från tangenterna och möter det tysta klassrummets koncentration, så känner jag i luften hur allvarligt uppfattad uppgiften är.
Att skriva ett nationellt prov är seriöst, något man gör för att visa vad man kan i kursen. Jag ser att de tänker så. Jag tänker på vad som väntar mig för egen del. För mig väntar det spännande och intressanta mättillfället när jag får ställa min lärargärning på prov inför Skolverkets normnivå. Som tjänsteman i skolan genomför jag varje år de prov jag är ålagd att genomföra. För mig har det alltid varit mycket intressant att se vad elever åstadkommer i ett ”skarpt läge”. Många är de texter jag läst där jag blir imponerad över hur elever lyckats spänna sin båge och avfyra en text som är den aktuella elevens allra bästa under lång tid. Många gånger har jag förstås även läst texter där skribenten gråtande lämnat in något halvfärdigt, för att pressen blivit för stor. Jag ser det nationella provet som en måttstock på min undervisning och att det är jag som ”kollas” i första hand. Det försöker jag också alltid förklara för eleverna inför proven. Om en månad har vi detta bakom oss! Då börjar planeringen för nästa termins undervisning med utvärderingen av de nationella proven som en viktig pusselbit.
From a teacher's point of view, some is old and some is new! 