maj 16, 2016 av asaole

Tvåhundrasjuttioandra åseriet- Spänningsfältet mellan stål och flanell och en liten läcker överraskning till kaffet- Recension av Per Naroskins föreläsning på VBU

Det har alltid fascinerat mig hur en föreläsare väljer att inleda sin föreläsning. Det kan handla om människor som säger ”jag ska inte bli långrandig” och så är det precis det man tycker att de är eller så är det någon som presenteras för publiken av någon som har mycket höga förväntningar och också yttrar precis det: ”Jag har hört dig förut och har verkligen höga förväntningar på den här föreläsningen!” Att fånga upp detta ganska jobbiga utgångsläge och få med sig publiken är svårt och tyder på lång erfarenhet, tajming och fingertoppskänsla för hur publiken reagerar på det man säger eller gör på scenen. Psykologen Per Naroskins inledning var ett slags svar på den här typen av högt ställda förväntningar och hans exempel handlade om en föreläsning han hållit i norra Sverige på en mansdominerad arbetsplats med en enda kvinna. Det var denna kvinna som bokat honom för att hennes upplevelse var att hennes manliga arbetskamrater ”innerst inne behövde en sådan som Per Naroskin, men inte vågade ta kontakt med en psykolog”. I förbifarten hade hon upplyst Naroskin om att hon inte tänkte berätta för arbetskamraterna att han var psykolog och dessutom bad hon honom om att inte nämna att hon var ansvarig för bokningen.

När Naroskin anlände till det aktuella föreläsningstillfället, var han nyfiken på hur kvinnan valt att presentera honom, nu när det inte skulle framgå att han var just psykolog. I den meny för kvällen som var och en fått, stod förrätt, varmrätt och dryck till maten och så fanns upplysningen ”och så något gott till kaffet”. Bland en massa gruvarbetare är kanske den gängse uppfattningen inte att ”något gott till kaffet” är en gästande psykolog… Förutom detta exempel gav Naroskin andra goda och humoristiska exempel på hur man kan uppfattas av andra om man är just psykolog. Vid ett annat tillfälle jämfördes Naroskin med flanell och kom att stå för ”det mjuka”…

Huvuddelen av föreläsningen kretsade kring ”tillvarons uppdelning mellan hårda och mjuka värden” eller ”spänningsfältet mellan stål och flanell”, där Naroskins poäng var att eftersom vi är varandras arbetsmiljö finns det anledning att begrunda hur kulturen på arbetsplatsen kan te sig om man mäter produktivitet i relation till social kompetens. Naroskin grundade mycket av sitt resonemang på en avhandling av Anna Nyberg om chefers inverkan på arbetstagarnas fysiska hälsa, där Nyberg kommit fram till att relationen mellan chefen och arbetsagaren kan leda till fysiska besvär som följer med så pass länge som tio år. Naroskins poäng i föreläsningen var att man bör vårda relationen mellan chefer och arbetstagare så att man har en hälsosam, stöttande och konstruktiv relation sinsemellan. För att illustrera hur svårt det kan vara att vara mellanchef, skojade Naroskin om Påven, som ju har en mycket speciell situation med en omfattande och svårläst instruktionsmanual och dessutom inte kan ställa utom rimligt tvivel huruvida hans chef finns eller ej, även om han TROR att chefen finns.

Via de vanligaste klyschorna från jobbannonserna för några år sedan, såsom ”förändringsbenägen, flexibel” eller liknande, kommenterade Naroskin att ett ofta missförstått kännetecken är integritet. Naroskins uppfattning var att integritet borde vara något bra, direkt kopplat till värdemätaren i maggropen. Man borde ställa sig frågan ”Vad är rätt och fel för MIG?” Flexibiliteten kommer ur tillgången på den där värdemätaren, menade Naroskin. En person som ges det negativa tillmälet ”hoppjerka” skulle snarare känna sig stolt än uppfatta sig själv som mindre värd eftersom en ”hoppjerka” i ordets traditionella mening, har känt efter och följt sin inre kompass i stället för att bara arbeta vidare utan att reflektera. För att ge resonemanget ytterligare emfas, exemplifierade Naroskin detta med att från en annan föreläsare ta exemplet med sjöpungen, vars enda uppgift är att hitta en lämplig korall, sätta fast sig där, därefter äta upp sin egen hjärna och stanna kvar där för evigt. Naroskins parallell blir den arbetstagare som får en fast anställning, ”äter upp sin hjärna” och blir kvar till sin pension.

Att vara lojal med arbetsgivaren eller att vara sann mot sig själv, är tänkvärt. En annan klyscha som Naroskin avlivade var ”man måste ju ha balans i livet”. Med en extraordinärt fantastisk man som exempel, visade han hur osannolikt det är att stöta på en sådan person i verkliga livet samtidigt som han ifrågasatte om det ens var eftersträvansvärt. Naroskin förespråkade i stället vad han kallade ”styrfart i livet”, vilket han beskrev som den hastighet man behöver för att röra sig mot ett speciellt mål och samtidigt hinna med att byta kurs eller vika av på ett stickspår om man vill. Illustrationen med den bilkörande pappan med reptilhjärna och gaspedal, som passerade resmålet Hannover för att han inte hann med att bromsa in i tid, går att applicera på yrkeslivet också.

Vi är i en föränderlig värld där vi behöver inse att våra barn kan saker som vi inte kan och att det vi lär oss i en utbildning kan vara föråldrat innan utbildningen avslutas…Med sig själv som exempel får Naroskin fram många poänger och hela tiden är det med glimten i ögat, trots att budskapet är angeläget. När tekniken går ifrån oss, så kan det leda till en lång rad pinsamma eller dråpliga situationer och dessa radar Naroskin upp medan applåder och skratt ackompanjerar.

”Men vad är man egentligen mest rädd för?” undrar Naroskin medan han låtsas söka igenom bänkraderna efter en person att plocka upp på scenen. Medan han letar rabblar han obetydliga fakta och mumlar däremellan. Publiken skruvar på sig eller tittar ner… vill inte bli föremål för alla andras skratt… Naroskins poäng är att rädslan för att hamna inför en grupp är större än rädslan för att dö… Att hamna utanför är också en sådan rädsla. Därför är det viktigt att alltid ha ett inkluderande förhållningssätt, menar Naroskin.

Mellan raderna är det övergripande budskapet i det Naroskin säger på sitt skojfriska sätt, att vi ska vara rädda om varandra, aldrig exkludera någon. En rimlig tanke som Naroskin delar med oss är att man inte ska ha inflytande över något om man inte kan ta ansvar för det. Har man inflytande över något så ska man också ta ansvar för det. Det handlar hela tiden om att ta ansvar, att se varandra, att våga stanna upp och förlora fotfästet och nyorientera. Vi är dåliga på att ta vårt hela jag i anspråk och behöver träna på att lita på oss själva, tro att vi kan.

Efter en både rolig och intressant föreläsning av Per Naroskin möter jag nästa arbetsdag stärkt av nya insikter.

Citerat av Per Naroskin:

”Det krävs mod att vistas nära sina möjligheter ”

”Inget i ledarskapet är viktigare än tydlighet”
Motivering: när vi inte vet hur det ska bli, så fantiserar man”

Det bästa ledarskapet är ”Ett ledarskap som bekräftar och utmanar”⇒”Jag tror att du kan lite till”

maj 11, 2016 av asaole

Tvåhundrasjuttionde åseriet- Språklig navigation mellan kulturella grynnor och lokala avvikelser

Det är först när man samtalar om det alldeles vanliga och förgivettagna som man lägger märke till att det finns oändligt många olika infallsvinklar för det mesta i vår tillvaro. Eftersom jag för egen del har upplevt många situationer där jag med min föreställning om hur det ska vara, utmanats på olika sätt, vet jag att det rimligtvis borde kunna vara på ett liknande sätt för mina vuxna elever med ett annat modersmål än det svenska och med en annan kulturbakgrund än min.

Ett samtal om en bok som t ex Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, som jag skrev om i två tidigare åserier, leder ofta in på en lång rad stickspår av olika karaktär. Det är när stickspåren dyker upp, som läraren ställs inför ett viktigt vägskäl… Man kan å ena sidan säga: ”Jo, men det kan vi prata om en annan gång!” eller så kan man hantera den nya språkbit som dykt upp som en lös tråd i det man hanterade, som till exempel i det här fallet, bokens text. Jag brukar som regel välja den andra lösningen. Varför då? Det måste väl ändå leda till att man helt tappar sin ursprungliga plan och inte hinner med sin egen planering!!! Ja, visst! Så är det… Och? Vad spelar det i så fall för roll? Viktigt här är att vara medveten om VARFÖR man i så fall frivilligt frångår sin egen planering för att ägna sig åt stickspåret.

Som jag ser det så har jag övergripande ansvar för hela språkområdet i den kurs eleverna läser i mitt klassrum. Ämnet svenska som andraspråk är mångfacetterat och innehåller en lång rad mål som faktiskt skulle vara väldigt svåra att hantera om det inte vore för de många stickspåren… 🙂

Med gårdagens och dagens lektion som exempel vill jag visa hur stickspåren kan te sig. Som framgår av texterna jag skrev igår handlade lektionen då om ett kulturbundet språkbruk där man måste läsa mellan raderna vad olika uttryck betyder och mitt exempel då var att ”gå ut”, när vi menar gå på restaurang, ut och roa oss, i stället för ”gå ut ur ett rum”/ ”gå ut ur en byggnad”. Idag har vi hanterat metaforer av olika slag. Eftersom vi i texten hittade ”hjärtat skrumpnade ihop”, blev vi tvungna att förstå uttryckets ursprung och därför började vi med en allmän genomgång av ”förstörelseprocesser”. Vi hanterade en rad ord och uttryck.

Som du ser i illustrationen här ovanför är det ord som ibland kan vara lite svåra att definiera, men där det är enkelt för mig som är modersmålstalare att hitta spontana exempel på vad orden innebär. Jag valde en övning hämtad ur en bok som utgångspunkt. Boken heter ”Mångt och mycket” och innehåller många olika ordfält som är var att ha om man är ny i svenska språket. Just förstörelseprocessövningen är dock ganska svår för en andraspråkselev att klara på egen hand enligt min erfarenhet. Det kan behövas exempel och det kan ibland vara så nära mellan de olika definitionerna att de går in i varandra. Då är det bra att ha en lärare att fråga, tänker jag mig…och det är också en ganska flexibel lösning, eftersom jag kan avväga från begrepp till begrepp om eleverna förstått eller inte och om vi kan gå vidare till nästa definition. Att förklara och förtydliga är det viktigaste jag gör på jobbet…varje dag upptar det väldigt mycket tid, men det finner jag intressant och lärorikt och inte alls betungande. Snarare är det spännande att se i vilken mån man kan kalibrera sig själv som verktyg i förklaringsbranschen… 😉

Arbetet med förstörelseprocesserna idag var inte alls målet med lektionen. Det var ett av stickspåren. Det tillkom med anledning av att vi alltså igår läste om hur hjärtat hade ”skrumpnat ihop”.

Ett annat exempel på stickspår var när vi samtalade om Agnes (i boken Små citroner gula) och hennes granne och hur olika deras musiksmak är. Jag och mina elever samtalade en stund om vad vi har för musiksmak och vad vi brukar lyssna på. I samband med det passade jag på att tipsa eleverna om att man kan lära sig både uttal och intonation genom att lyssna på musik och sjunga med. Jag berättade att jag har lagt upp låtar på Spotify som elever gärna kan lyssna på om de vill:

https://open.spotify.com/user/asaole/playlist/4EWvVTfYSXXN4bPwy7YPT5

Samma sak gäller förstås för min kanal på YouTube, där man också hittar vissa klipp med just musik om man vill:

https://www.youtube.com/channel/UCFPBjq-d2UCihwlbhzpyL8A

Att arbeta med utgångspunkt av en text ger rika möjligheter till stickspår på detta sätt, men samtidigt måste man hålla kvar den röda tråden i det övergripande temat och alltid återgå till huvudtexten för att knyta ihop stickspåret med det som är huvudtemat. Det är kanske inte alltid helt lätt, men det känns viktigt, eftersom eleverna har rätt till den ursprungliga planeringens innehåll, som jag ser det. Innan lektionen har ju elever som tar seriöst på kursen, förberett sig för det innehåll jag har sagt i förväg att lektionen ska ha. De måste därför få möjlighet att fördjupa sig i det språkområde de har förberett hemma. Innehållet i dagens lektion kretsade alltså kring det avsnitt i boken Små citroner gula som handlar om hur restaurangen där Anges nu har börjat jobba,ska börja planera för den nya menyn. Återigen med utgångspunkt i boken, pratade vi en stund om vilket hav som kallas för Medelhavet på svenska. Var ligger DET? De flesta eleverna hade koll på det, men när jag frågade om havet mellan oss och Finland blev det svårare. Efter att ha konstaterat att det på engelska heter The Baltic Sea, men på svenska inte alls heter baltiska havet, utan Östersjön, kom vi in på att vi brukar säga att Östersjön är ett innanhav och att dess vatten dessutom är bräckt och inte salt… Nya frågor uppstod efter vägen: Hur salt är vattnet i en sjö? Hur salt är havet i Medelhavet? Vad är bräckt vatten?

Ett annat stickspår som vi också hann med, tog sin utgångspunkt i citatet ”Men Gud nåde dig om du lämnar mig i skiten när vi jobbar!” (Ingemarsson, s 117). Efter en snabb kommentar om andra halvan av meningen, pratade vi en längre stund om hur det kan komma sig att svenskar ofta använder sig av uttryck som inbegriper Gud, jävlar, helvete och fan, utan att de ändå är speciellt religiösa. Eleverna kände till att vi tidigare har haft många gudar i Sverige och där passade jag på att inflika att man fortfarande refererar till en del av dessa gudar i samband med till exempel väderfenomen, som ”tordön” (= åska). Eleverna visste också att vi är ett kristet land och ändå inte… Här blev mitt stickspår en snabbgenomgång av religionshistorien från år 829, via Gustav Vasa och Martin Luther, bibelöversättningen på svenska och hur vi så småningom hamnat i en situation där statskyrkan inte längre är obligatorisk. Samtidigt diskuterade vi betydelsen av ytterligare fyra begrepp, som är viktiga för att förstå vad människor i landet Sverige använder som förklaringsmodell för tillvaron om de nu INTE väljer att tro att det är Gud som är svaret på allting som händer oss. När man lever i ett land med religionsfrihet, kan man ju dessutom utan repressalier ta sig friheten att inte tro på något speciellt.

En elev berättade om ett samtal med en arbetskamrat där de båda hade diskuterat hur världen uppstod. Den svenske arbetskamraten hade uttryckt att han inte visste… Det tror jag är ett mycket vanligt svar. Jag får många frågor om detta från mina elever. Det finns inte något givet svar, men jag brukar bjuda eleverna på definitionerna på följande fyra begrepp, eftersom de är så viktiga för svenskars tänkbara svar på frågor om existentiella frågor om livet och dess olika obegripligheter…

GUD
ÖDET
SLUMPEN
TUR

Med stickspårens hjälp skapas förhoppningsvis en ökad förståelse inte enbart för svenska språket, utan också för kulturella företeelser av olika slag. Det ger eleverna möjlighet att spegla sig själva och sin kultur i det som jag har sagt. De ger dem möjligheter att också själva fördjupa sig språkligt i det de själva önskar veta mera om.

Se gärna de två tidigare texterna med utgångspunkt i bokprat om boken Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, om du vill:

http://wp.me/p4uFqc-CA

http://wp.me/p4uFqc-CG

maj 10, 2016 av asaole

Tvåhundrasextionionde åseriet- Små citroner gula och andra frukter av läsning… Del 2

små citroner gula #asaole Detta blogginlägg är fortsättningen på Tvåhundrasextioåttonde åseriet- Små citroner gula och andra frukter av läsning… Del 1.

http://wp.me/p4uFqc-CA

Vi läser boken Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, jag och mina elever. För de som vill finns möjlighet att jämföra boken med filmen med samma namn. För den som av något skäl inte kan läsa hela romanen, är filmen också en vän att hålla i handen. Man kan se filmen, läsa lite i boken och jämföra. Sedan kan man se filmen igen och fortsätta läsa ytterligare lite i boken, men dessutom kan man samtala med både kurskamraterna och med mig som lärare om det som man förstår både språkligt och kulturellt. Att träna upp sin läsförmåga och med den sin läsförståelse är något som kräver tid och tålamod. Ofta har man god hjälp av stöttning av olika slag. Som pedagog i grupper av vuxna andraspråkselever ser jag ofta hur olika läsbakgrund får betydelse för andra aspekter i språktillägnandet. Därför är det naturligt för mig att jobba mycket med förståelse av det vi läser.

Filmen och boken är i grunden ganska lika, men det finns också mycket som skiljer sig markant. DET jobbar vi också med. Jag vill att eleverna ska bli medvetna om att boken och filmen har olika styrkor och svagheter och tillsammans hittar vi också det som gör boken ”bra” och det som gör filmen ”bra”, samtidigt som vi häpet kan konstatera att det inte är samma detaljer som vi har fastnat för…

Nio lektioner lägger jag ner på boken tillsammans med eleverna. De har i förväg fått ordlistor, instuderingsfrågor och ett antal innehållsfrågor av divergent karaktär, allt i syfte att så många som möjligt ska ges möjlighet att förbereda sig någorlunda för de gemensamma samtal vi har i gruppen. De som inte har hunnit läsa eller kanske har försökt, men inte klarat att läsa det tänkta avsnittet, får i stället hjälp av den gemensamma genomgången, eftersom de därigenom får språklig stöttning direkt i texten. Mitt eget högt ställda mål är naturligtvis att alla i gruppen ska förstå så mycket som möjligt av boken. Som ett extra delmål hoppas jag också få någon elev som tidigare aldrig har läst en bok på svenska att lockas att läsa fler… 🙂

Som allra sista moment skriver eleverna en text som ska vara en recension. Inför skrivtillfället har vi dels pratat om texttypen recension och vad det är, dels gått igenom boken på alla upptänkliga sätt. Den absolut sista lektionen innan skrivtillfället är en muntlig uppgift i seminarieform, där en elev i taget berättar om en episod i boken som hen av något skäl fattade tycke för. Det kan vara något som är språkligt intressant, något eleven kunde identifiera sig med i hög grad eller något som var svårt att förstå rent språkligt eller något som kanske uppfattades som sorgligt eller humoristiskt. Oavsett skälet till elevens fokus på denna episod, så bidrar elevens lilla miniredovisning till klassens samlade ”bank” av upplevelser i relation till boken. Detta är språkstöttande på så sätt att språkligt svagare elever kan få inspiration av elever som förstått boken bättre eller som på andra sätt ligger steget före.

Syftet med alla de olika vinklingarna i arbetet är att eleverna ska lyckas med att visa mig en god förståelse av texten och samtidigt nå en tillräckligt god språklig nivå i sin textuppgift. Med den gedigna underbyggnad vi har i läsprojektet har det hittills varit ytterst få elever som inte klarar detta. I stället har jag sett text efter text, som unik och olik de andra inlämnade texterna, visat på många intressanta uppgifter eller företeelser i boken som eleven uppfattat som angelägna. När eleven skriver om sådant som ligger hen varmt om hjärtat och om något som känns äkta och intressant och viktigt, blir texten också viktig. Eleven vinnlägger sig om att uttrycka sig så exakt som möjligt eftersom det hen vill säga känns viktigt att få fram till läraren.

maj 10, 2016 av asaole

Tvåhundrasextioåttonde åseriet- Små citroner gula och andra frukter av läsning… Del 1

Medan vi läser boken Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, jag och mina elever, så stannar vi upp i läsningen för att samtala om sådant i boken som kan vara av intresse. Eftersom eleverna studerar ämnet svenska som andraspråk finns det många olika infallsvinklar när vi letar i bokens text tillsammans. För dig som kanske inte har läst boken någon gång, kan jag berätta att den handlar om en ung tjej som heter Agnes, som redan efter det inledande kapitlet i boken blivit av med både jobbet och pojkvännen och måste börja om från början med många saker som hon tagit för givet i sitt liv. Agnes och det liv hon lever som ung ensamstående arbetslös, är något som många av mina elever kan identifiera sig med. De är också jobbsökande eller har nyss varit det. Vidare har många av eleverna känt på detta med personliga förluster, som också är ett genomgående tema i boken. Det är därför jag har valt boken. Det är hög igenkänningsfaktor även för den som inte är från vårt land från början.

Att Anges i boken jobbar inom restaurangbranschen bidrar också det till att vi kan dra paralleller med elevernas hemländer och jämföra likheter och skillnader. En elev kommenterade till exempel vid ett tillfälle att i hemlandet var det förbjudet för kvinnor att servera på restauranger. Därför fanns endast manliga kypare, vilket var en intressant aha-upplevelse för mig, men ofta får eleverna också den typen av insikter. När vi djupdyker i språket kan det bli till exempel som idag, då vi bland annat stannade vid uttrycket ”klä upp sig”, eftersom Agnes och hennes kompis Lussan gör det när de ska ”gå ut”. Ett tag pratade vi först om grunduttrycket ”att klä sig”, som alla utan problem hade koll på, men lite svårare blev det att på svenska uttrycka vad det innebär att ”klä om sig”, ”klä ut sig” och slutligen stannade vi alltså vid ”klä upp sig”.

klä sig= ta på sig kläder
klä om sig= byta kläder
klä ut sig= klä sig i något som gör att man förvandlas till något annat
klä upp sig= klä sig fin, för att till exempel gå på fest

Vi stannade även vid den dubbla betydelsen i ”gå ut”, som dels betyder att lämna ett rum eller en byggnad, dels betyder att gå på restaurang eller krogen till exempel en fredagskväll. En skillnad jag ofta märker i språkbruket hos mina vuxna elever och andra vuxna jag känner och umgås med är att eleverna, som ju studerar svenska, är mycket noggranna med hur de uttrycker sig. De lär sig korrekta uttryck och använder dem, så som de har lärt sig och ibland blir deras språkbruk därför mer korrekt än det är för en person som talat svenska i hela sitt liv. En av eleverna skulle mycket väl kunna säga till en svensktalande vän; ”Kan vi gå tillsammans till en restaurang och äta middag på fredag kväll?” Vi ser att det är helt korrekt uttryckt och har inget att anmärka på i språket, men de flesta av oss skulle i samma situation ha sagt: ”Hänger du med ut på fredag?”

Att hjälpa eleverna att hitta de där språkliga genvägarna är en del av mitt jobb som jag tycker är roligt att hålla på med. En annan situation i Små citroner gula som vi uppehöll oss vid en stund var hur Agnes väljer bort att åka hiss med sin granne David Kummel, eftersom hon vill visa honom en viss distans i just den situationen. Vi pratar om ”att hålla någon på armlängds avstånd” och hur även detta med avstånd när man talar med någon, kan vara olika i olika kulturer. Därifrån glider vi vidare i samtalet till hur ovanligt det är att någon möter någon annans blick i tunnelbanan eller på bussen. Vanligare är att man tittar i golvet, ut genom fönstret eller upp på den reklam som ibland är fäst i taket på tunnelbanevagnen. I tidigare elevgrupper har många elever roats av det faktum att normalläget för en svensk buss eller tunnelbana är att det är knäpptyst därinne. Varför pratar inte svenskarna med varandra? undrar eleverna. Med tiden har jag börjat undra detsamma…

Att läsa en hel roman är inte en lätt uppgift för en elev som inte har svenska som modersmål, men det verkar vara så att många tror mig på orden när jag säger att man får väldigt många värdefulla språkliga insikter av att läsa, för de kämpar verkligen med sin läsning av den här boken. Medan de direkt språkliga bitarna faller på plats, blir eleverna gradvis alltmer nyfikna på innehållet och den kultur som blottläggs i boken. När jag läser just den här boken, brukar jag alltid skicka en tacksamhetens tanke till Kajsa Ingemarsson, som så finurligt har blandat in alla de ingredienser som en utlandsfödd som tränar svenska som andraspråk kan behöva… Hela det första kapitlet är ett utmärkt exempel på vad franska lånord har bidragit med i svenskan. Senare i boken finns en lång rad dialoger, där vardagsspråk med uttryck som är bra att kunna är väldigt frekventa. Genom hela boken följer man samtidigt ett flertal relationer av olika slag, både släktband och kärleksrelationer, men även både goda och dåliga exempel på relationer mellan arbetskamrater eller chefer och arbetstagare. Till detta kan läggas specialuttryck inom trädgårdsskötsel, inom restaurang- och livsmedel, samt inom sjukvård och i samband med begravning.

För mig som pedagog är boken därför en fantastisk guldgruva med massor av uppslag och idéer för att arbeta vidare. Men…de som inte kan eller förmår att läsa en hel bok då? Läs mer i del 2! 🙂

http://wp.me/p4uFqc-CG

maj 9, 2016 av asaole

Tvåhundrasextiosjunde åseriet- På språkstödjande konferens i Skolverkets regi #Läslyftet

Det är ett väloljat maskineri som sätts igång när Skolverket genomför utbildningsinsatser. Upplägget för satsningen #Läslyftet är väldigt genomtänkt, från början till slut och framförallt väldigt pedagogiskt! 🙂 . Tanken är att ett stort antal lärare ska utbildas till handledare, för att sedan leda studiegrupper bestående av lärarkollegor och tillsammans med dessa under ett läsår genomföra en språkstödjande fortbildningsinsats med namnet Läslyftet. I förlängningen ska Läslyftet naturligtvis komma eleverna till del även om dagens konferens i Stockholm, vände sig till lärare.

Jag är en läsande lärare och har under mina tjugofem år i yrket arbetat väldigt mycket med texter tillsammans med mina elevgrupper, oavsett om undervisningsämnet varit svenska eller något annat ämne. Därför vet jag att ett språkstödjande arbetssätt ger resultat inom många olika områden. Skolverket redovisade sex genomgående perspektiv som genomsyrar Läslyftet och när jag såg vilka perspektiv de valt ut, blev jag väldigt glad över att just dessa fått en särställning.

Det första perspektivet, flerspråkighet/ andraspråkslärande ligger mig varmt om hjärtat, eftersom jag undervisar i ämnet svenska som andraspråk. Ju fler andraspråkstalare vi har i undervisningsgrupperna, desto viktigare blir just detta perspektiv i all undervisning. Det hänger intimt samman med nästa perspektiv, nämligen demokrati/jämställdhet. För att själv bli en aktiv medborgare i vårt samhälle, behöver man som elev få de språkliga verktyg man behöver. De elever som är i behov av extra stöd lämnas inte heller därhän, eftersom detta var nästa perspektiv som Skolverket uppmärksammar. Därtill kan läggas de tre återstående perspektiven, som var digitalisering/multimodalitet, bedömning, samt betydelsen av intresse/motivation.

Gunilla Molloy, docent i svenska vid Stockholms universitet, föreläste om begreppet literacy och hur viktigt det är att läsa och skriva i alla ämnen. Hon gav ett antal tydliga exempel på texter som kan vålla problem för elever och hur man som pedagog kan avhjälpa detta, men också hur man kan få med skrivandet som en naturlig del i undervisningen. Bland ett antal aha-upplevelser denna dag, sticker Molloys textexempel ut lite extra, tycker jag. Att kunna vara den språkliga bryggan och skapa förförståelse när eleverna inte vet vad en text handlar om, tycker jag är väldigt viktigt och efter att ha lyssnat på Molloys föreläsning känner jag mig stärkt som pedagog, med så många nya verktyg att ta med mig hem. En poäng i sammanhanget var att hon använde Selma Lagerlöf som utgångspunkt för att samtala om metaforer. Ett utmärkt val!

Läslyftet kommer säkerligen att lyfta inte enbart läsningen, utan även lärares känsla för kvalitet inom den egna professionen. Det pedagogiska samtalet lärare emellan är en väldigt viktig faktor för utveckling inom skolan och när tillfälle ges till samtal i organiserad form på detta sätt, finns goda förutsättningar för att många goda nya idéer når eleverna när alltfler lärare blir medvetna om hur man kan stärka språket i undervisningssituationen. Jag ser fram emot att vara handledare hos min huvudman under nästa läsår och tror att vi kommer att ha många intressanta samtal av språkstöttande karaktär. Tack Skolverket för en bra genomgång!

Källa: Skolverkets konferens inför Läslyftet (2016) Stockholm

maj 4, 2016 av asaole

Tvåhundrasextiosjätte åseriet- Femtontusen!

Idag passerar bloggen femtontusen visningar!

Tack alla ni som tar er tid att läsa mina blogginlägg!

april 28, 2016 av asaole

Tvåhundrasextioandra åseriet- Med facit i hand är det inte heller lätt!

Facit till de nationella proven i engelska för årskurs 9 försvann i posten. Jaha? Och? tänker kanske den som slipper hantera nationella prov. Som lärare är man just den här tiden på året väldigt hårt belastad av bedömning av elevarbeten och betygsöverväganden för de elever man har i sina undervisningsgrupper. Så är det även UTAN de nationella proven. Jag är vän av nationella prov. Det är viktigt att man kontrollerar utbildningens kvalitet, både på elev-, kommun-, regional- och riksnivå. Jag tycker dessutom att det är ytterst stimulerande och intressant att ta del av elevsvaren och se hur det har gått för just mina elever. Vad jag däremot skulle vilja slippa är det oerhört omfattande bedömningsarbetet som just nu ligger på lärarna. Jag tror inte att det nuvarande systemet är tillräckligt bra för att anses vara rättvist för eleverna. Även när vi följer varenda riktlinje och gör vårt allra bästa i varje enskilt steg av kontroll, finns för många detaljer i genomförandet som kan gå fel. Jag välkomnar därför den planerade digitaliseringen och centralrättningen av de nationella proven:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/ministern-nationella-proven-maste-digitaliseras/

Tiden för genomförandet av nationella prov är noga planerad av Skolverket och de olika ämnena som varje elev skriver prov i, krockar inte med varandra tidsmässigt, så en och samma elev kan under ledning av sin lärare genomföra alla de prov som gemensamt utgör underlaget för bedömning, men det är ett pussel med små marginaler. När en sådan sak som logistiken inte fungerar kan det lätt bli problem. Arbetslagen har kanske lyckats samordna och hitta lösningar för gemensam bedömningstid eller har fått rektor att skjuta till lite extra tid för rättning och gemensamma diskussioner med kollegor om proven. Detta ger ofta en oönskad dominoeffekt i skolan, eftersom de elevgrupper man ”skulle ha undervisat” får ha vikarie eller missar lektioner som ställs in. Att då få beskedet att facit till proven har försvunnit på posten, innebär att den där planen man hade för när och hur man skulle rätta och bedöma, plötsligt omkullkastas. Man får i stället ägna sig åt Plan B…

http://www.dn.se/nyheter/sverige/facit-till-nationella-proven-har-forsvunnit-hos-posten/

För att en sådan satsning på digitalisering av nationella prov som föreslås i den först länkade artikeln ska få det utfall man förespeglat sig, krävs att man säkerställer elevernas kunnande i Informations- och Kommunikationsteknik (IKT) i förväg. Först när elever genomför ett digitalt prov med samma förutsättningar, kan det anses vara rättvist. Men… Om man bortser från den invändningen är jag absolut vän av digitaliserade prov. Kunskapslyftsministern Aida Hadzialic säger i sin kommentar i DN 160428:

”Redan förra året inledde vi ett arbete med att se över hur de nationella proven kunde bli externt rättade och avidentifierade för att få mer likvärdiga betyg” (Aida Hadzialic).

Om centralrättning av de nationella proven införs så sker bedömningen på en mer rättvis grund för den enskilda eleven och därmed blir lärarrollen något helt annat än den är idag. Vi undervisar fram till de nationella proven, efter bästa förmåga för att våra elever ska lyckas nå den kunskapsnivå som det är tänkt att de ska. Eleverna genomför proven och sedan görs en objektiv central bedömning där vi lärare inte är inblandade, förrän resultatet kommer i retur. Jag ser enbart fördelar med den förändringen. Skynda er @Aida Hadzialic!

april 14, 2016 av asaole

Tvåhundrafemtiofemte åseriet- Att jämföra

Att jämföra två objekt med varandra, innebär fler svårigheter än man kan tro, åtminstone för den som studerar ämnet svenska som andraspråk. Vilket språk vi använder när vi jämför kan vi till exempel läsa oss till i olika handböcker och även om handboksförfattaren har vinnlagt sig om att förklara systematiskt och noggrant, så kan det ändå vara så abstrakt formulerat att det leder till att eleven ändå inte förstår. Därför brukar jag försöka kombinera flera olika sätt att förklara, för att så många som möjligt ska kunna hitta sitt bästa sätt att förstå. Ofta hittar jag dessutom utgångspunkten till lektionen på något oväntat ställe. Den här gången var det ur Vi i villa, men lika ofta är det ur reklamblad eller i vanliga dagstidningar. Vi har så mycket språkbitar runt om oss som också behöver förklaring, att det verkligen inte är något problem att hitta utgångspunkter. Möjligen är det svårt att sovra…

Dagens lektion om just jämförelse började därför med en genomgång av en handbokstext, som inte alls var speciellt lättbegriplig, men som i stället var noggrant systematisk. Exemplen i handboken var konkreta och tydliga och därför tipsade jag eleverna om att fokusera mest på exempelmeningarna utan att stirra sig blinda på de märkliga definitionerna som innehöll X och Y och närmast påminde om matematiska definitioner. Precis som jag misstänkt, fanns ändå i klassen några som tyckte att det matematiska upplägget var väldigt tydligt och bra, medan andra snarare värjde sig för själva definitionen, men utan problem förstod principen genom att studera exemplen. Från s 304 ur Garlén och Sundbergs Handbok i Svenska som andraspråk:

När vi något senare jobbat oss igenom handbokens beskrivningar av även skillnader, ville jag ge eleverna verktyg för att kunna jobba tillsammans med en jämförelse-övning senare. Därför ägnade jag mig åt att först hjälpa dem med ett antal ord och uttryck som de skulle behöva för övningen. Jag valde att utgå ifrån en sida ur tidningen Vi i villa (2014) som jag sparat just för att bilderna har så tydlig koppling till just temat jämförelse/likheter/skillnader. Jag ville först ge eleverna möjlighet att diskutera ”vilken bild de syftade på” och pratade därför med dem om raderna som första, andra och tredje raden, men förklarade även att man precis lika gärna skulle kunna säga ”på översta raden”, ”på den mellersta raden” eller ”på den nedersta raden”. Sedan pratade vi om andra liknande uttryck som också behövde komma upp till ytan just idag… till höger, till vänster, andra från höger, längst ut till vänster, i högra hörnet…i kanten…

Sedan började vi prata om själva jämförelsen av grindarna på bilden… Jag bad eleverna föreställa sig att de skulle komma till byggmarknaden för att köpa en grind eller att de kanske arbetade där som säljare och skulle hantera den beskrivning en kund skulle ge av en specifik grind. Vilka typiska kännetecken har den enskilda grinden? Är den smal eller bred? Hög eller låg? är den enkel eller dubbel? Har den handtag och lås eller kanske enbart det ena? Är den enkelt utformad eller har den en rik ornamentik? Är materialet trä, stål eller smidesjärn? Finns det intressanta mönster som går att beskriva? Är den obehandlad, tryckimpregnerad eller är den vitmålad? När jag leker med den typen av övning i klassrummet, ger jag först alla ord man kan behöva, men sedan kollar jag snabbt hur mycket som fastnar, genom att be någon beskriva eller använda de helt nya uttrycken. Det handlar om det proximalt lärande (Vygotsky) och min erfarenhet är att det brukar ge tydligt och snabbt resultat och även eleverna själva känner att de lär sig nya ord och uttryck.

Det jag redogjort för hittills är själva upplägget, undervisningen, innehållet… kalla det vad du vill. Efter detta är det snarare så att elevernas arbete återstår… De får en ANNAN uppgift att jobba med, men nu kan de använda sin ”ram” från den första tavelbilden här ovanför. De arbetar i par. Den ena i paret har ett A4-blad med femton bilder av personer, ordnade i tre rader, med fem i varje. Den andra personen i paret har en ”kortlek” med samma bilder, men i oordning. Personen med kortleken beskriver sitt första kort så pass noga att det går att hitta just den personen bland de femton bilderna på A4-bladet. Nu är det upp till kamraten att använda sina uttryck från min undervisning: ”Jag tror att du menar personen som är längst ner i vänstra hörnet” eller ”Jag tror att du menar personen som är på den andra bilden från höger på tredje raden” etc. Förutom att lärandet sker effektivt, så brukar elever tycka att det är ganska roligt också. Man fnissar åt varandras försök att beskriva eller bjuder på sig själv när man misslyckas med att förklara och i den där aktiviteten är man så pass ”här och nu” att lärandet sker av bara farten. Det är lätt att lära om man samtidigt har kul…

Den där första texten ur handboken då? Jo… När eleven kommer hem igen, med dagen i backspegeln, så går det lättare att förstå även den abstrakta svenskan och de märkliga formlerna, för nu har man tränat på något enklare, som går att förstå.

januari 30, 2016 av asaole

Tvåhundratjugotredje åseriet- I skolan på helger och kvällar

Denna varma dag i januari 2016, vaknar den ena dottern till en ovanlig skoldag, eftersom det är lördag… Hon går på #VBU och ska delta i deras #Öppet Hus, för att långväga elever och deras föräldrar ska kunna komma och se hur det är att gå på just denna gymnasieskola. Att vara i en skola utanför vanlig skoltid är ganska speciellt när man är elev, minns jag från när jag var ung. Också som lärare har jag varit med om ett antal övernattningar och extraevenemang i skolan på kvällstid eller helger. Lägg därtill lägerskolor, kortare eller längre utflykter eller orienteringstävlingar i andra skogar än den vanliga skolskogen…Varje gång beträder man gränslandet mellan skola och fritid i olika grad, eftersom man dels har bytt miljö, dels ofta har med sig någon förälder eller personal från fritids för att fördela ansvaret för gruppen. Det är individuellt hur man känner inför en aktivitet som skiljer sig från det invanda. För egen del är jag i mitt esse när jag under dagtid är i klassrummet med mina elever. Där har jag min trygghet i att jag kan mitt ämne väl, vet vad jag och mina elever ska hålla på med för att de så småningom ska nå målen i kursplanerna. Det är väldigt sällan jag inte alls vet hur jag ska hantera en situation som uppstår i klassrummet.

Att extraordinära aktiviteter är lösare i kanten än en helt vanlig skoldag förstår alla som någon gång deltagit i en sådan aktivitet arrangerad av skolan. Elever är inte vana vid att besökare kommer till deras lärmiljö, allra minst syskon och föräldrar och för lärare är det också annorlunda jämfört med en vanlig skoldag. Skolans fostrande roll fortsätter självklart in på en kväll eller helg eller till en aktivitet som är annorlunda men när det är skolan som är arrangör för aktiviteten. Det har jag alltid i alla år förstått och accepterat, men svårigheten för mig personligen uppstår i det där gränslandet mellan skola och hem, när elevers föräldrar är närvarande. De har det yttersta ansvaret för sina minderåriga barn och ungdomar, men i skolan har jag enligt lag det ansvaret i deras ställe och under en aktivitet på kvällstid i en skola är både de och jag oftast närvarande… Jag har och tar också ansvaret för en sådan aktivitet men självklart funderar jag också över om jag kanske fattar andra beslut än föräldern själv skulle ha gjort i mitt ställe.

Nuförtiden har jag i och för sig inte speciellt betungande funderingar om elevers föräldrar, eftersom jag undervisar vuxna elever… 🙂

Lycka till alla ni som är med i någon aktivitet i samband med Öppet Hus på VBU idag!

januari 27, 2016 av asaole

Tvåhundratjugonde åseriet- Lärarens roll, en katalysator i lärandet

Min ambition är att jobba med ständiga förbättringar i min undervisning, både i innehåll och utformning och då utgår jag alltid ifrån den grupp jag för tillfället är lärare för. För mig passar begreppet #mindfulness på min upplevelse av hur jag och mina elever är i nuet… Att vara lärare är för mig i väldigt stor utsträckning en fråga om att vara katalysator i en lärandeprocess. Eller kan vi kanske kalla det för en lärandets förlängda arm?

Eleverna ska känna att de får tillgång till den undervisning just de behöver för att nå kursmålen. Att hjälpa eleverna på deras egen nivå är svårt alldeles i början, innan jag fått kläm på vad som är deras styrkor och vad de behöver repetera eller få mer undervisning om. Därför brukar jag göra några diagnoser vid kursstart. Dessutom brukar jag be eleverna skriva en längre text. Den texten rättar jag mycket noggrant språkligt och kommenterar innehållsligt, så att eleven får feedback både på innehåll och form samtidigt. Det är viktigt för motivationen för vissa elever, att kunna visa dem någonstans mitt i kursen att de har nått mycket längre ”nu” än ”då” vid kursens inledning. Därför gör jag också en bedömning utifrån betygskriterierna som jag sparar för egen del, för att lättare kunna stämma av elevens gradvisa framsteg i kursen senare.

Min respons på elevens skrivna svenska vid kursstarten har även en avdramatiserande effekt för dem som var oroliga inför kursens kunskapskrav eller eventuellt kände oro inför att möta just mig som lärare i kursen. Tysta och blyga elever brukar också vinna på den här skrivuppgiften, eftersom den ger dem en möjlighet att visa sina språkkunskaper i skrift i stället för muntligt. Oavsett kvaliteten på elevtexten, så brukar jag vinnlägga mig om att kommentera den på ett sätt som är upplyftande och stöttande och de tillkortakommanden jag hittar, försöker jag visa tydliga lösningar för, så att det blir ett konstruktivt lärtillfälle. På det sättet ser eleven tydligt dels vad som var bra i den egna texten men också vad som kan förbättras. På köpet vet jag att eleven också fått en första uppfattning om hur jag brukar arbeta med inlämnade texter.

Vad gäller kunskapsnivån har jag efter detta överblick i min grupp, både på individuell- och på gruppnivå. Därefter kommer det något svårare arbetet med att anpassa kursen för var och en, samtidigt som man gör samordningsvinster på gruppnivå… Genom min överblick vet jag vad vi kan hoppa över på gruppnivå och vad enskilda elever kan behöva individuell undervisning om. Den här terminen har jag börjat samla på inspelningar av sådant kunskapsinnehåll som kan vara lika, oavsett vilken grupp det är. Filmerna finns på på Youtube, #åseriklipp.

Elever måste få förklaringar och förtydliganden om de behöver det och då kan det ibland vara bättre med målgruppsanpassade genomgångar i klassrummet, än självstudier med hjälp av filmer på Youtube. Varje elev är unik och jag tror att det är viktigt att vi finns där för alla, också för dem som ännu inte är redo att sköta allt sitt lärande via internet. Så länge jag har elever som inte kan eller inte har råd med den utrustning som krävs för att tillgodogöra sig undervisningen online, fortsätter jag därför att undervisa i klassrummet och för mig personligen är alltså filmerna på Youtube ett komplement till klassrumsundervisningen, inte tvärtom.

pennväss

I ett kvarts sekel har jag varit lärare. Vad länge det lät! Ett kvarts sekel! Vilken tur att det inte KÄNNS som så länge… Att jag har lång lärarerfarenhet innebär till exempel att jag oftast kan svara på elevers frågor direkt i klassrummet utan att uppleva att det är obekvämt. Det innebär också att jag har släppt väldigt mycket av den prestige jag hade i början och kan ta mig an varje ny lektion med tanken att det inte är så farligt om något inte blir som jag hade tänkt från början. Jag har också lärt mig en massa fina strategier för att hantera problem av olika slag. Sådana strategier kräver träning och tålamod och slipas med åren… Till er som började er yrkesbana i förrgår skickar jag därför tanken:

Håll ut! Det blir bara lättare för varje år som går! 🙂