Etikettarkiv: #bokmassan

av

Trehundrasextiofjärde åseriet: Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 4

#Kallifatides, #asaoleSom jag skrev i #Trehundrafyrtioåttonde åseriet, så händer det att jag får för mig att jag ska läsa ”allt” jag kan komma över av en viss författare. Det finns många favoriter av Theodor Kallifatides som jag läst med stor behållning och gärna skulle läsa igen. Han beskriver som ingen annan det Grekland som han en gång lämnade, men också det Grekland många svenskar har rest till genom åren för att uppleva värmen under de årstider då Sveriges klimat inte erbjuder annat än regn, vind eller snö.

Som lärare har jag mött Theodor Kallifatides texter och betraktelser i en hel del läromedel. Han verkar ha varit (och är säkert än!) en favorit hos dem som ska välja ut texter för olika typer av läromedel. I läromedlet ”Språkporten” av Monika Åström (2006), finner jag en text med rubriken ”Den svenska kvinnan”. Den är skriven med glimten i ögat från perspektivet av en man som är invandrare i Sverige och inleds med meningen:

”Om man är man och invandrare, då har man många problem. Ett av de många problemen är den svenska kvinnan”(Åström, s 104).

I sitt vidare resonemang hävdar Kallifatides att många invandrare kommer ifrån kulturbakgrunder där kvinnor inte möter mäns blickar, utan sedesamt tittar i marken om de möter en man. Den svenska kvinnan däremot, möter blicken och kostar ofta på sig ett varmt leende. Han skriver vidare om de svenska kvinnorna:

”De svarade om man talade till dem. De visade ingen som helst rädsla för att bli bekanta” (Åström, s 104).

Men det är sedan Kallifatides kommer med den förlösande analysen av situationen han befunnit sig i:

”Ingen hade förklarat för mig att allt detta inte betydde någonting särskilt, att de helt enkelt betedde sig normalt och att det var jag som egentligen hade problem” (Åström, s 104).

Just detta fenomen kan säkert vara en viktig förklaring till den senaste tidens händelser som resulterat i polisanmälningar för sexuellt ofredande i olika grad. Kulturbakgrundens uppfattning om vad som är OK eller inte, är inte på något sätt en ursäkt, men den kan vara en förklaring i sammanhanget. Kallifatides betonar också detta i sin text, när han frågar sig om kvinnorna har någon skuld till mäns överträdelser i olika grad. Han besvarar sin egen fråga med ett bestämt ”Nej!” Han förklarar också varför svenska kvinnor inte ska behöva känna någon skuld när de blir utsatta för mäns oönskade uppvaktning i olika grad:

”De [kvinnorna] har inte vuxit upp i ett samhälle där det är förbjudet att tala med en främmande man eller att se honom i ögonen. De har inte blivit uppfostrade i att jämt och ständigt leka katt och råttaleken. Egentligen borde vi män vara glada över det, och de flesta män blir glada, när de till slut förstår att de inte behöver förföra varje kvinna som ser dem i ögonen elelr som hövligt svarar på en fråga” (Åström, s 105).

Ett annat tema från olika läroböcker där Kallifatides är representerad är texter där han tar sig an hur invandrare finner sig till rätta i Sverige. I antologin ”Öppna dörrar” av Manne & Lundh (1997) finns texten ”Varför har de inte lärt sig älska det här landet?”, som kan ses som ett exempel ur mängden från liknande läromedel avsedda för ämnet svenska för invandrare. Även om texten är mycket kort, så hinner Kallifatides göra en intressant jämförelse mellan hur grekiska invandrare i Sverige med myndigheternas goda minne beter sig på ett annat sätt än hur till exempel grekiska invandrare i USA eller andra länder gör. Kallifatides skriver i en filosofisk och funderande stil, men andemeningen är ändå att grekiska invandrare i Sverige alltid har satt en ära i att förbli just greker, medan Kallifatides menar att grekiska migranter som hamnat i andra länder lägger ner mycket tid och kraft på att smälta in i den nya landets kultur och bli en i mängden. Kallifatides text är inte ett debattinlägg, inte heller en faktaunderbyggd sakprosatext med statistiska hänvisningar. Därför ska den ses som en betraktelse, men för mig är den ändå mycket intressant, eftersom den tangerar frågan om mänskliga rättigheter, vår frihet att yttra oss, ha den religion vi vill eller den kultur vi vill och så vidare.

Ett sista exempel från en lärobok är texten ”Hatten”, hämtad ur en berättelse som heter Kvarteret Alabaster (1990). Läroboken är en antologi som ingår i serien ”MÅL”, från 1992 och finns i ett kapitel med temat Invandrare och utvandrare. Textens berättarjag har säkert mycket gemensamt med Theodor Kallifatides, om jag tar mig friheten att jämföra med andra uttalat självbiografiska verk av Kallifatides som jag har läst. Därför är det spännande för mig som arbetar med andraspråkselever att se hur berättarjaget/Kallifatides gått till väga för att tillägna sig svenska så effektivt. Förutom detta att han läste Strindberg för att lära sig svenska, som jag redan kände till från förut, kom informationen att han vid varje daglig promenad utmanat sig själv språkligt på ännu ett spektakulärt sätt. Det gick till så att han tittade i skyltfönster i jakt på nya ord och tvingade sig själv att hitta 25 nya ord vid varje promenad! I slutet av texten bjöds läsaren på lite humor också, då Kallifatides berättade att han köpt sig en hatt, blivit utskrattad av sin flickvän och senare fått förklaringen till varför, då det visade sig vara en konduktörsmössa. På samma gång fick han språkligt lära sig skilja mellan mössa och hatt…

Kallifatides är aktuell på årets Bokmässa (2016) där han bland annat diskuterar integration som utmaning eller möjlighet tillsammans med den schweiziska journalisten Irena Brezná.

 

 

 

 

av

Trehundrafemtiotredje åseriet: Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 3

#asaole, #Kallifatides, #Det gångna är inte en drömSom jag skrev i #Trehundrafyrtioåttonde åseriet, så händer det att jag får för mig att jag ska läsa ”allt” jag kan komma över av en viss författare. Det finns många favoriter av Theodor Kallifatides som jag läst med stor behållning och gärna skulle läsa igen. Han beskriver som ingen annan det Grekland som han en gång lämnade, men också det Grekland många svenskar har rest till genom åren för att uppleva värmen under de årstider då Sveriges klimat inte erbjuder annat än regn, vind eller snö.

 #Grekland, #Fötter, #asaoleTillsammans med Kallifatides känner man dofterna av mandelträd och minns den utsökta olivoljan med fetaost och färska tomater. Man kan för sin inre syn förstå hur det ser ut på de platser författaren beskriver och minnas semestrar på soldränkta stränder eller stunder då man njutit av det klara vattnet. Så är det i allra högsta grad också i självbiografin Det gångna är inte en dröm, som utkom 2010. Precis som i Mödrar och söner eller Med sina läppars svalka får jag precis det jag uppskattar hos Kallifatides, men med den skillnaden att den här gången är det en självbiografi, inte en roman.

Oavsett vilka återkopplingar eller likheter man kan skymta mellan de fiktiva berättelserna och Det gångna är inte en dröm, så ser jag det snarare som ett kvitto på vad i sitt eget liv Kallifatides har uppfattat som viktiga händelser eller något som varit avgörande för hans framtid. Så är det till exempel med hans beskrivning av barndomskärleken Meri och hur han längtande stryker kring hennes hem och hoppas få se en skymt av henne… men också hur hans morfar räddat honom undan att hamna i fascisternas klor. Samma sak med faderns utsatthet med flyktingstatus, trots att han var grek, men uppväxt vid Svarta Havet i Turkiet. De händelserna skildras även i romanerna, men med fiktiva karaktärer som hamnat i liknande omständigheter som de vänner och släktingar vi möter i självbiografin.

Att Kallifatides hämtar sin inspiration till romanerna i sitt eget liv, kan ha många förklaringar, men en av dem ger han tydligt och klart i  Det gångna är inte en dröm, där han menar att det handlar om en insikt han fått. Han hade en tid provat att skriva med andras texter som förebild och själv ansett att det han skrev endast blev falskt, att det ibland liknade ursprungstexten, men att han själv kunde se hur det inte blev lika bra som originalet och att han därför lika gärna kunde utgå ifrån något annat.  Kallifatides skriver:

”En insikt växte i mig. Skriv aldrig om sådant som du inte känner bäst till. Vad är det du känner bäst till? I bästa fall, dina egna erfarenheter. Du har ingenting annat att komma med än dig själv. Allt annat är lurendrejeri, spel för gallerierna, underhålning” (s. 119).

Något som slår mig när jag läser Det gångna är inte en dröm är att det ju finns oändligt många händelser att utgå ifrån för uppslag till romaner, så att Kallifatides fick den där insikten ska vi nog vara tacksamma för! När man läser självbiografin möter man personer och miljöer som Kallifatides skildrar med detaljskärpa och omsorg. Vidare beskriver han långa rader av händelser som i många fall alldeles ensamma skulle kunna utgöra utgångspunkten till romaner. Vi får till exempel veta vilken händelse som var utgångspunkten för den text som var den första som Kallifatides fick publicerad och med den följer flera intressanta detaljer som går att känna igen i romanform från andra böcker han skrivit. Är det utgångspunkten i det egna livet som har gett närvaron, känslan av äkthet,  styrkan och drivet i romanerna? funderar jag, medan jag läser.

Den inledande delen av Det gångna är inte en dröm handlar om Theodor Kallifatides tidiga barndom och ungdom. Något som slår mig i den här delen av boken är hur mycket hans lärare har betytt för honom, på gott och ont. Hans beskrivningar av lärarna i gymnasieskolan är väldigt detaljrika och levande och en del av dessa lärare skulle man inte för sitt liv vilja möta som elev! Men eftersom jag själv är lärare tycker jag att det är spännande att läsa hur en lärare kan påverka en ung människas liv på ett genomgripande sätt. En del av lärarna hade förstås ett kunskapsinnehåll som var intressant och givande, medan andra delade med sig av en inställning till livet eller en passion för sitt ämne. Ytterligare någon lärare hade hanterat Kallifatides inlämningsuppgifter eller prov med en hänsynslöshet som ändå gav en lärdom i slutändan. Ett sådant exempel var när Theodor i ämnet historia kunnat erinra sig ett specifikt årtal och svamlat fram andra detaljer i skrivningen. Resultatet på skrivningen blev icke godkänt med noll poäng och kommentaren:

”Om man inte vet exakt ska man avstå ifrån att låtsas vara exakt”. ( s. 45).

Theodor Kallifatides menar att det blev en lärdom inte enbart för livet utan även för hans skrivande. Även på fritiden ägnade sig Theodor Kallifatides åt lärande på många olika sätt, till exempel genom att läsa, läsa, läsa och läsa. Han läste allt som kom i hans väg och detta inkluderade bland annat en encyklopedi i tre volymer som var en av få böcker som familjen Kallifatides ägde. Denna läste den unge Theodor från pärm till pärm, eller som han själv säger, ”från alfa till omega”. Som förklaring till detta märkliga tilltag skriver han finurligt:

”Då drömmen om att bli ett helgon hade havererat kunde man faktiskt satsa på att bli klok.” (s. 41).

Det var nämligen så att Theodor tidigare i brist på annan tillgänglig litteratur hade läst helgonberättelser och andra religiösa texter som han kommit över. Genom skolningen i gymnasieskolan kom Theodor Kallifatides att ändra inställning till många saker i livet. Han skriver:

”Tiden i gymnasiet blev avgörande för mitt liv. Den pojke som efter det sista skriftliga provet enligt seden slängde sin bläckbehållare mot gymnasiets gråaktiga vägg hade i tur och ordning blivit ateist, socialist, politiskt aktiv, litteraturälskare samt förstått att människorna är konstiga och att man fick vara glad att de inte var konstigare” (  s. 82).

Med betygen från nyss nämnda skola skulle Theodor Kallifatides enligt planen studera vidare, men antogs inte till den högre utbildningen. Detta orsakade ett inre kaos där han övervägde att ta livet av sig, men hans mammas reaktion på det faktum att sonen inte kom in, är verkligen tröstande. Hon mötte honom med yttrandet:

”En dag kommer de att skämmas!”(s. 83).

Att hon fick rätt kan vi ju anta, med tanke på att Kallifatides böcker säljer väldigt bra även i Grekland… Båda föräldrarnas stöttande inställning till Theodor och hans syskon blir väldigt tydlig i både Mödrar och söner och i Det gångna är inte en dröm. Mamman hade till skillnad från Theodors far inte någon skolutbildning, men var ändå mån om att Theodor gavs möjlighet att nå så långt som möjligt, trots familjens tidvis dåliga ekonomi. Fadern jobbade ibland dubbla skift som lärare för att se till att Theodor kunde studera.

Theodors första tid i vuxenlivet innebär dels ett seriöst försök att bli skådespelare, dels en från svenskt perspektiv omänskligt hård militärtjänst med sadistiska befäl och orimliga krav på rekryterna. Vid ett tillfälle då han hade några timmars ledighet från soldatlivet kom tanken om att han kanske skulle leva i något annat land än Grekland:

”En dag ska jag kasta en svart sten bakom mig och vandra dit mina ögon leder mig” (s. 131).

Men innan den dagen kommer, så åker Theodor Kallifatides iförd soldatuniform för att återse barndomsbyn Molai och morföräldrarna. Det blir tydligt för honom att de inte gärna ser att han går ut till något kafé och han inser att man fortfarande betrakar honom som son till ”den röde”, för evigt betraktad som flykting av byborna. Kallifatides inser i skrivande stund att han skulle komma att ta efter fadern vad gäller en sak… Hans lott har blivit att betraktas som flykting och främling. Natten som följer sover han ute under stjärnorna på terassen och innan han somnar tänker han:

”Här, i denna by, var min plats på jorden. Även om den inte ville veta av mig”(s.148).

När soldatlivet är avslutat och Theodor Kallifatides tar upp sin blygsamma skådespelarkarriär är det ändå något som fattas… Han börjar känna att han inte passar in. Landet är inte hans. Vändpunkten blir en biofilm av Ingmar Bergman, med Max von Sydow i huvudrollen, nämligen Jungfrukällan, men avgörandet blev det svenska språket. Kallifatides tidigare flickvän fick möjlighet att lyssna på den linguafonekurs som han hade hemma och fällde den kommentar som fick honom att bestämma sig:

”Det här språket kan man skriva sagor på”(s.176).

Trogna läsare av Kallifatides böcker här i Sverige är liksom jag alltså den där flickvännen stort tack skyldig… Jag tänker mig att Theodor Kallifatides säkert skulle ha varit författare även om han valt att emigrera till ett annat land. Men Sverige skulle ha varit fattigare utan hans författarskap. Väldigt få författare skriver en så fantastiskt fin svenska! 

Ju fler böcker av Kallifatides jag läser, desto klarare ser jag alltså honom själv i böckerna… Det bidrar också till att jag tycker att läsningen är än mer intressant. Så är också det faktum att författaren väljer att väva samman sin roman med de historiska händelser som var av vikt för de inblandade länderna. Den invecklade politiska nutidshistorien i Grekland blir lättare att begripa med hjälp av Theodor Kallifatides skildringar av händelserna från ett inifrånperspektiv. Tack för det!

Det kommer säkert fler åserier med kommentarer om Kallifatides böcker i sinom tid!

Välkommen att läsa dem då! 🙂

 

 

 

 

 

 

av

Trehundrafemtioandra åseriet: Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 2

#asaole, #Herakles, #KallifatidesSom jag skrev i #Trehundrafyrtioåttonde åseriet, så händer det att jag får för mig att jag ska läsa ”allt” jag kan komma över av en viss författare. Det finns många favoriter av Theodor Kallifatides som jag läst med stor behållning och gärna skulle läsa igen. För att hinna med att läsa så mycket som jag önskar, brukar jag komplettera den vanliga ”pappersboksläsningen” med att lyssna på ljudböcker. En sådan inläsning är Kallifatides bok Herakles, som har lästs in av skådespelaren Reine Brynolfsson. Trots de många namnen och invecklade släktförhållandena mellan gudar och halvgudar i den grekiska mytologin som skildras i romanen, så bidrar Brynolfssons gestaltande läsning till att jag åtminstone hjälpligt hänger med i svängarna…

Boken Herakles av Kallifatides är säkert ett seriöst försök att skapa begriplighet för den som vill förstå grekisk mytologi, men jag tror att den passar allra bäst för dem som redan har läst de många mytologiska berättelserna och kanske kan dem utan och innan från någon annan förpackning än Kallifatides roman. Då gissar jag att romanen med sitt sätt att levandegöra enskilda berättelser bidrar till att skapa minnesbilder att hänga upp de mytologiska gestalterna på.För mig personligen kommer Herakles av  Theodor Kallifatides i stället bli starten på en stunds sökande i andra källor vid ett senare tillfälle. Det jag främst kommer att fokusera på då är förstås vem Herakles var enligt övriga källor…

Herakles som jag uppfattar honom i Kallifatides tolkning är högt beundrad och ansedd, med framgång som signum. Han är guden Zeus son, utan att veta om det och han hamnar i en lång rad olyckliga omständigheter som bidrar till att jag uppfattar honom som en ganska sorglig och misslyckad figur, trots sitt renommé som hjälte. Berättelsen innehåller många förvecklingar och detaljer och en central händelse är när Herakles mördar sina egna tre söner. För att sona sitt brott måste Herakles utföra en lång rad spektakulära underverk, som är av övermänsklig natur och dessa är tolv till antalet och kända för oss inte enbart som Herakles underverk, utan även med den romerske motsvarigheten till Herakles, som utförde ”Hercules stordåd”. De bakomliggande mytologiska berättelserna tror jag är en viktig förutsättning för att på allvar kunna ta till sig Kallifatides bok. Han skriver levande och intressant, men alla de mytologiska namnen bidrar till att boken känns rörig. Därför rekommenderar jag boken antingen till den som redan kan sin grekiska mytologi ELLER till den som först läser på litegrann…

Exempel på fakta om Herakles

Men en sak som Herakles ändå hjälper mig med är att återigen skapa mystik kring de grekiska öarna, den grekiska naturen och allt som växer där. Det gör Kallifatides som ingen annan! Man känner dofterna och kan för sin inre syn förstå hur det ser ut på de platser författaren beskriver. Så är det i allra högsta grad också i romanen Med sina läppars svalka, som utkom 2014 och skildrar den grekiska kvinnan Elenas hela liv, med början i en grekisk by på nittonhundratrettiotalet. Precis som i Mödrar och söner får jag precis det jag uppskattar hos Kallifatides.#Med sina läppars svalka, #Kallifatides, #asaoleElena är, liksom andra huvudgestalter i Kallifatides böcker, en person som inte är en bland andra i den lilla byn. Berättelsen tar sin egentliga början under den tyska ockupationen under andra världskriget och Elenas pappan har gripits av polisen för sina kommunistsympatier. Mamman och Elena lever ensamma och är redan utstötta ur bygemenskapen för att pappan var kommunist, men deras utsatta situation förvärras ytterligare när mamman uppvaktas av ett tyskt befäl. Också i skolan upplever Elena ett utanförskap, men eftersom hon är duktig i skolämnena så vinner hon lärarens förtroende. Elenas skönhet gör också att pojkarna i klassen blir förälskade i henne. Det blir också läraren… Elena och Giannis (läraren) tvingas fly från byn och väljer att emigrera till Australien. De lever under knappa omständigheter i början, men får ändå någorlunda ordning på livet. Boken skildrar det utanförskap man känner som migrant och mödosamt och ofta tröstlöst det är att försöka skapa sig ett drägligt liv i den nya landet. Elena och Giannis känner ofta hur de inte passar in och hur de får kämpa extra hårt för att de inte är födda i landet från början.

Boken kan sägas vara uppdelad i fyra spår. Dels handlar det om den unga Elena och livet i barndomsbyn, dels om Elena och Giannis när de är i Australien, men sedan väljer paret att emigrera ännu en gång, nämligen till Sverige. Därför handlar romanen även om tiden i Sverige och om dottern Maria och hennes familj när hon är vuxen. Det finns en skillnad i drivet i de olika skildringarna. Min uppfattning är att författaren lyckats bäst med de delar av boken som skildrar Elenas barndom och ungdom och den del som skildrar den första tiden i Sverige. Men likt andra böcker av Kallifatides så är Med sina läppars svalka läsvärd i sin helhet. Den lämnar en känsla av insikt efter sig… Med den här boken inbillar jag mig att jag vet lite bättre hur det kan vara att flytta från ett land till ett annat. Jag tror mig också förstå bättre vad som kan ha varit svårt för de invandare som först kom till Sverige på 1960-talet från Grekland. Genom boken fick jag också en hel del förståelse för hur vårt mottagande av utlandsfödda har förändats sedan sextiotalet, på gott och ont.

Ju fler böcker av Kallifatides jag läser, desto klarare ser jag också honom själv i böckerna… Det bidrar också till att jag tycker att läsningen är än mer intressant. Så är också det faktum att författaren väljer att väva samman sin roman med de historiska händelser som var av vikt för de inblandade länderna. Den invecklade politiska nutidshistorien i Grekland blir lättare att begripa med hjälp av Theodor Kallifatides skildringar av händelserna från ett inifrånperspektiv. Tack för det!

Det kommer säkert fler åserier med kommentarer om Kallifatides böcker i sinom tid!

Välkommen att läsa dem då! 🙂

 

 

 

 

 

 

av

Trehundrafyrtioåttonde åseriet: Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 1

Mödrar och sönerDet händer att jag får för mig att jag ska läsa ”allt” jag kan komma över av en viss författare. Senast detta hände började jag med att lyssna, eftersom den möjligheten gavs först… Mödrar och söner var en av de böcker av Theodor Kallifatides som jag inte hade läst förut och när jag just hade avslutat en annan ljudbok och tittade på min bokhylla i Storytel föll blicken på denna bok.

Inläsningen av Sven Wollter gör förstås sitt till för att läsupplevelsen ska få hög kvalitet och man dras direkt in i Kallifatides resonemang om livet. Att lyssna på böcker kan annars vara lite som ett lotteri. Är inläsningen inte så bra, så riskerar min uppfattning om inläsaren att till viss del drabba författaren i fråga och kanske ger jag upp mitt projekt att lyssna på den aktuella boken. I allra sämsta fall plockar jag inte ens upp pappersboken för att läsa den… I Kallifatides fall är det lyckligtvis så att jag har läst mycket av honom tidigare och redan är en biten och återkommande läsare så Wollters röst utgjorde i stället en perfekt bonus för en bok jag ändå skulle ha lyssnat på, oavsett inläsare.

Med Mödrar och söner får jag precis det jag uppskattar hos Kallifatides. Han skriver medryckande och lägger upp sin skildring på ett spännande sätt. Här handlar det om tre spår, dels nutid, där Kallifatides är på besök hos sin mor i Athen och ibland även träffar sin bror och andra släktingar, dels i berättande form de många episoder från barndom och ungdom i Grekland som Kallifatides drar sig till minnes. Det tredje spåret är ett dokument, där Kallifatides far har skrivit ned sina minnen från ett långt liv. Mellan dessa tre spår väver Kallifatides som brukligt sin väv av levnadsvisdom.

Mellan modern och Theodor finns ett starkt band och trots att de vanligtvis bor i varsitt land, långt ifrån varandra, har de en mycket nära kontakt med varandra. Ändå skymtar mellan raderna en ömsesidig respekt som inte möjliggör helt öppna konversationer. Denna respekt innefattar bland annat väldigt speciella procedurer runt kaffedrickande som är underhållande att läsa. Theodor har en lång lista på sådant han gärna skulle vilja fråga sin nittiofyraåriga mor om, men inte riktigt vågar. Kaffestunderna blir därför en tänkbar öppning för förtroliga samtal om livet. Modern å sin sida verkar av just respekt för sin son, avhålla sig ifrån att nämna vissa detaljer, som för att skydda honom ifrån dessa. Men Theodor är i Athen denna gång just för att en gång för alla få veta hur det egentligen förhöll sig med en lång rad händelser som ligger för långt bak i tiden för att han själv ska kunna veta säkert.

Den gradvisa avtäckningen av Theodor Kallifatides familjehistoria skildras med stor kärlek och i bokens inledning berättar Kallifatides hur hans familj likt så många andra grekers befann sig i Turkiet sedan generationer, men plötsligt blev tvungna att flytta till Grekland, i en omfattande utväxling mellan de två länderna, då också turkar som befunnit sig i Grekland tvingades åter till Turkiet. Theodors pappa, som var född vid Svarta Havet, kom därför att hela sitt liv betraktas som en utlänning, en som inte var som alla andra. Detta utanförskap, måste ha präglat inte bara honom själv, utan också hans familj i hög grad.

Nästa ljudbok som jag drogs in i med hull och hår var Vänner och älskare som precis som titeln antyder handlar om en djup vänskap mellan Georg och hans vän Milan, men också om kärlek mellan olika människor. Återigen är Wollters inläsning av denna ljudbok en del av magin med boken, men det vore fel av mig att ta udden av det skrivna ordet, för hur väl Wollter än kan gestalta, så vore inläsningen inget värd om texten inte höll måttet. Georg och hans fru Marja har levt ihop i många år och haft ett lyckligt äktenskap. Det är i alla fall vad Georg har uppfattat, den dag när han hittar en ask som likt Pandoras ask rymmer en hemlighet. Ska han våga öppna asken eller inte? Han ringer Milan och tillsammans resonerar de om fördelarna respektive riskerna med att öppna asken och studera dess innehåll. Den här boken är i allra högsta grad en bok om filosofiska ställningstaganden. Man följer med i handlingen, men också i Georgs ambivalenta hållning till saker som händer omkring honom. Och så är det ju hon som räddar livet på honom gång på gång… Vem är HON? Kallifatides håller läsaren på sträckbänken genom allehanda författarknep… och spänningen är till slut olidlig… Hur ska detta sluta? Att kunna kasta in vändningar i en bok vars första uttryck är VANLIGHET är skickligt. De vändningar som jag syftar på är av sådan art att den ena läsaren skulle säga att ”det var slumpen” som orsakade detta, medan nästa läsare menar att det var ”Gud som grep in” och ytterligare någon skulle säga att ”det var ödet”.

Det som gör boken så läsvärd är att vi följer Georgs resonemang om detta… En annan kvalitet som boken har, är att jag som läsare kan känna igen små bitar av författaren i många av de levnadsöden som Kallifatides målar upp i persongalleriet. Det är också delar av gestalternas egenskaper som känns bekanta från Kallifatides själv. Det gör boken spännande och intressant.

Han har delvis gett röst åt kvinnor i boken, men jag vill inte röja något konkret exempel, eftersom jag tycker att du ska läsa boken själv, men i de fall då han till exempel skriver brev från jagperspektivet av en kvinna, så känner jag igen mig, och kan identifiera mig med hennes uppfattning och känslor i vissa livsfrågor. Det har alltid fascinerat mig när manliga författare lyckas med detta. Främst tar jag ändå med mig det djupa resonemang om stora livsfrågor, som Kallifatides bjuder på. Jag översköljs av hans vishet när jag läser den här boken. Och vem skulle vilja leva utan visdom? Vem skulle för den delen vilja leva sitt liv utan kärlek?

”Den sanna exilen är att leva utan kärlek”  

Theodor Kallifatides (ur Vänner och älskare)

Vänner och älskare

Det kommer säkert fler åserier med kommentarer om Kallifatides böcker i sinom tid!

Välkommen att läsa dem då! 🙂

 

 

 

 

 

 

av

Trehundrafyrtioförsta åseriet- Läsning är en utmanande form av skenbar avkoppling

Läsning är en utmanande form av skenbar avkoppling som verkar bli allt mer sällsynt, har jag noterat. ”Skenbar avkoppling”? tänker du kanske. Inte är det väl ENBART avkoppling om hjärnan faktiskt är i full gång med att spinna vidare på det lästa? ”Utmanande”? Absolut! Jag blir alltid utmanad av det jag läser… 🙂

Det beror på hur man ser det förstås. Det är å ena sidan avkopplande att läsa, eftersom man drar sig undan ett antal andra måsten i sitt liv för att i stället ägna sig åt att ta in vad någon annan har författat. Samtidigt får man därigenom ett antal nya intryck som måste bearbetas i förhållande till det egna synsättet. Precis den mentala utmaningen är det främsta skälet för mig att läsa böcker. Det är spännande att få sin världsbild ifrågasatt och omkullkastad ibland. Läsning bidrar till att denna process sker i lugn och ro hemma på kammaren. Man hinner ta in och fundera och vända och vrida på det man läser… Med nyare sätt att ”läsa” kan man dessutom kombinera läsningen med motion, genom att till exempel lyssna på böcker i ljudboksformat medan man promenerar. Det gör jag ofta och gärna. Men i sökandet efter bildbevis blev det i stället en bild från en av många inre resor i allmänt kommunikationsmedel…2015-07-22 10.51.05

Läsning för mig är en inre resa. Den börjar redan med tanken på att läsa en viss bok eller kanske följa en författare en period. Ibland gör jag så… Kommer jag över en bok av en viss författare, läser jag den och fastnar i en lång rad av läsupplevelser när jag följer författaren genom olika böcker. SÅ hanterar jag annat också:

Jag äter alla de vita bilarna i bilpåsen innan jag tar en rosa eller grön… 🙂

Men oavsett hur jag läser, så har jag märkt att det ibland är vissa författare eller verk som stannar kvar eller som sticker ut på något sätt. En del av de läsupplevelser som satt sina spår av olika skäl, planerar jag att skriva om här. Om du vill hitta dem, så kan du följa #på svenska #kultur, #böcker och bokrecensioner, #boktips.

Den där högen av böcker jag tar med mig på resan, är fortfarande verklighet… Att hålla boken i sin hand är en del av läsupplevelsen. Länge var jag VÄLDIGT rädd om böcker jag läste, men nu kan jag både vika hundöron och anteckna om det är något jag tycker är extra intressant. Främst gör jag det för att kunna återkomma till ett visst parti av boken utan att behöva leta länge.Bok med flikar

Det är inte längre självklart att man köper på sig en ansenlig hög med böcker inför utlandssemestern i solparadiset. I stället konkurreras bokläsningen först ut av andra upplevelser. Det är både rimligt och naturligt och inte menar jag att man ska åka världen runt med en boktrave under armen! Men för dem av oss som förr tog med mellan fem och tio böcker för en vecka i solen, har det kommit andra förströelser som man kan ägna sig åt när man ändå befinner sig i solen, i syfte att klara vinterns utmaning av mörker. Dels finns det till exempel de som åker på solsemester för att ägna sig åt workout eller yoga under ledning av en fitnessguru. De är alltså inte upptagna med läsning, utan snarare med att få kropp och själ i trim med andra medel, dels finns det personer som klarar av att bara ligga där i solen, timme efter timme, utan att ”göra” något alls.

Det är kanske det som är mitt problem för egen del? Jag vill få någon slags INPUT… Då är boken perfekt.  Inom det litterära området kan man välja ljudböcker. Då klarar man sig med en smartphone och en nedladdad lista eller bra wi-fi på den plats där man väljer att lyssna. Skulle man inte vilja lyssna på just böcker, så finns det ytterligare möjligheter i poddar och radioprogram av olika de slag, varvat med filmer eller spel som man kan blippa runt i medan solen steker ryggen. Självklart kan man också lyssna på en oändlig uppsjö av musik! Men när jag kommer hem ifrån solresan och boken har fläckar av solkräm och läsk och det ramlar ur sand när man bläddrar, så tillhör också det en del av resans tjusning för mig. Jag kommer ihåg platsen där jag läste en viss bok… Med bokens titel, om någon skulle fråga mig, kommer också situationen då jag läste just den boken…

I samtal med en vän i en bokhandel häromdagen konstaterade jag att ”boken” så som jag tänker på den, fått konkurrens även av billigare lösningar som storpocket i stället för inbundet, pocket i stället för storpocket och så vidare. Förra sommaren hittade jag även pyttepocketböcker, men dessa har säkert ett helt annat namn, Minipocket? Det är säkert bokbranschens sista försök att få oss att hålla en pappersprodukt i handen, när valet kunde vara en elektronisk lösning. Vännen i bokhandeln berättade om en resa till USA, där det noterades att man inte längre gav ut inbundet, utan satsade helt på storpocket och pocket, speciellt den senare kategorin. Detta kan även verifieras av mig själv från mitt senaste besök i det stora landet i väst. Vill man prompt läsa inbundet så får man leta…

Länge trodde jag att jag var en person som ”måste” läsa inbundna böcker. I min ungdom hade jag nästan inga pocketböcker. Jag tyckte att det var mer BOK över en inbunden bok än den sladdriga pocketbokens yttre ger sken av… Det är många år sedan nu, som jag fick rådet av en vän att helt sluta köpa böcker och i stället låna på biblioteket. Motiveringen, enligt vännen, var att böcker tar så otroligt stor plats och när man väl har läst dem, så kan man ju lika gärna ställa tillbaka dem i bibliotekets hylla i stället för i sin egen. Jag lyssnade noga och det finns perioder i mitt liv då jag försöker följa rådet, men i ärlighetens namn måste jag nog medge att jag nästan alltid köper böcker jag vill läsa, i stället för att låna dem. MEN! Jag har i allt högre grad börjat köpa pocketböcker, eftersom de inte tar lika stor plats och inte heller inger samma ”värdefulla” förtroende efter läsningen. Det i sin tur bidrar till att jag KAN rensa och ge bort böcker när bokhyllorna svämmar över.

av

Three Hundred and Thirty-First Asic – The Grapes of Wrath- A Sort of Book Review

What Makes a Good Book Good Enough?

That is one of the things that keeps me busy when I start reading any book whatsoever… Like many other students I was forced to read ”Of Mice and Men” in school as a teenager, and I guess my teacher picked the novel for a few different reasons, among one was the endurable length… I was however thrilled by the way Steinbeck built up his characters and how the story developed.  From a few hints on how George and Lennie had to move on again, after something terrible had happened, I realized I was already thinking; What had happened? As a young reader of a classic novel I was thrilled enough to keep reading until the very last page… I also read ”The Pearl” with great interest and without any effort, but for a novel like ”The Grapes of Wrath” it takes 455 pages before you know the end of the story. As a young reader, I did not meet that challenge, but this summer, during a vaction in California, ”The Grapes of Wrath” was my perfect companion. I drove past the road sign with ”Salinas” and I went to Monterey and the Monterey Bay Aquarium where a section in the Museum describes John Steinbeck’s writing and I was happy to know that in my car, the book was waiting for me to turn the next page and the next…

Nobelpris_medalj

John Steinbeck received the Nobel Prize in 1962,

”for his realistic and imaginative writings, combining as they do sympathetic humour and keen social perception”

To me as a Swedish reader, both when I was young and now, I  must say Steinbeck really made a difference. I can see his deep engagement concerning important issues in society and although ”The Grapes of Wrath” was written in 1938 and first published in 1939, the content is extremely important also in 2016. In Europe where I live, migration is an every day topic, since many thousands of people are on the move between different countries. Some end up in camps or in asylum seeking procedures where bureaucratic systems cannot handle the massiv number of applications quick enough. Migrants today, face the same kind of ignorance and racism as the Okies (people from Oklahoma, moving to California) in Steinbeck’s novel. Migrants both now and then, left for the thought of a better future, filled with hope, but also fear. Their plans may be delayed or sometimes changed, and for a few the plans and hopes may never be fulfilled, due to accidents or other problems along the way.

Describing the process of change in a person’s life, like Steinbeck does in ”The Grapes of Wrath”, is a delicate matter, since it is walking on a thin line between being true or being pathetic. Neither can you exaggerate too much nor be too shallow. When the story begins we meet the American state Oklahoma when the weather conditions have been very poor for a long time. Draught and winds have left the land destroyed and every corn field has a layer of dust that makes the corn worthless. The protagonist Tom Joad, is an ex-convict from Mac Alester, where he sat four years for homicide. Now he is out on parole. Tom Joad comes back home in company with an old friend of the family, Jim Casy. In order to find job and better opportunities the Joads decide to leave Oklahoma for California. During the long trip from Sallisaw, Oklahoma to California both Grandpa and Grandma die. Tom’s brother Noah, and his sister’s boyfriend Connie leave the family for different reasons, but the rest of the family stick together. Ma and Pa, Tom and his brother Al, their sister Rosasharn who is pregnant and the younger children Ruthie and Windfield all come to California after a very tough trip through several states, over mountains and finally through the desert.

The novel very closely describes the extremely poor conditions for migrant workers in California in the thirties. Racism, cruelty and violence together with greed seems to be the rule and being from Oklahoma, means being an Okie, which is a stigmatised group at the time. No matter how hard they work, they seem to face very little understanding and empathy from the Californians. The Joads and the other Okies move from one workplace to the other and get less paid for each time they move, so it seems. For several reasons Tom gets in trouble again.

vindruvor

Throughout the novel, Steinbeck give descriptions of the surrounding landscape and certain topics of interest. One of the chapters is like a dialogue between a car salesman and an Okie buyer and written with humor, although the underlying message is that many poor Okies were fooled by the car dealers, selling off good cattle or mules in trade for a jalopy. Another such chapter is a very nice description of a few instruments, the harmonica, the guitar and the fiddle and how they blend in together for the coming dance evening, when a certain piece of music is played. That is also where ”Swedes up in Dakota” (p 342) are mentioned, which is fun to read for me as Swedish.

But apart from these humorous chapters, there are also some very critical topics, as when Steinbeck describes how land owners had too much fruit and too much potatoes, too many pigs and instead of giving the food to the extremely poor workers, they poisoned the potatoes, drowned the pigs and drenched the fruit in kerosene, only for the pleasure of not giving it to the starving workers. That is when ”The Grapes of Wrath”(p 349) is uttered…

For a period of time, the Joads live in the Weedpatch camp, which is a state camp. For the first time in their lives, Ruthie and Windfield see toilets. The workers are all involved in taking care of the camp together, making sure it is kept clean. Here the Joads meet other people they can trust and make friends with and for a moment the reader is fooled to think this book has a happy ending…

I highly recommend ”The Grapes of Wrath” if you would like to get a glimpse of migrant life from the inside. The novel reveal several complex issues and through the Joads and their discussions throughout the novel, you and I get a chance to consider those issues, too. With the coming election in the USA, the voters can decide whether there will be harder times or not for migrant workers from abroad, picking fruit and cotton in California for the benefit of American producers. Some of the migrants came there just like the Joads, with the hope of a better future. Some of the current Californians are likely to be decendants from Okies who came in the thirties.

Let us read books like ”The Grapes of Wrath” and never forget what made us the ones we are today.

cotton-capsule

av

Trehundratjugosjunde åseriet- Den vetenskapliga snålskjutsen är utvecklingens trampolin!

clock-404352_1280

Bland de många kunskaper vi fått genom tidigare generationers idoga arbete, känner jag mig tacksam för några lite extra mycket… Den första är skrivkonsten. Med hjälp av skrivkonsten har oändligt många kloka tankar nedtecknats och därigenom har vi kunnat följa hur utvecklingen gått framåt, steg för steg. För egen del är jag även tacksam för fotografiet, som gett mig möjlighet att förstå hur det kan se ut i helt andra miljöer än min egen. Dagens kommunikationsvägar via datorer är en lyckad kombination av tekniska framsteg, skrivkonsten och fotografiet som jag är väldigt tacksam för. Det slår mig alltså att utan dagens informationssamhälle hade jag inte skrivit mina åserier…

Du går nio år i grundskolan och kanske fortsätter du i gymnasiet. Det kan även tänkas att du därefter avlägger examen inom ditt ämnesområde efter flera års studier på universitetsnivå. Alla dessa år som du ägnar åt lärande kretsar väldigt mycket kring vad andra redan tänkt före oss. Vi får deras, på sin tid, revolutionerande tankar som kursinnehåll och lär oss redan från början att tänka att jorden är rund i stället för att gå omvägen om Aristoteles platta världsbild… När Galileo Galilei sedan påstod att jorden inte var i centrum, utan snarare kretsade kring solen, fick han mothugg av hela den katolska kyrkan och dömdes för kätteri. Vi kan slippa åtalas för tanken om jordens placering i universum och nöja oss med att förundras över hur Galilei lyckades räkna ut detta för så länge sedan.

Antag att vi vill veta hur mycket det kostar att åka bil hemifrån till Stockholm. Idag kan vi  göra vår uträkning tämligen analogt med hjälp av formler som vetenskapsmän ägnat år åt att tänka ut. Vi hittar dem i så fall i en”formelsamling” på en matematik- eller fysikinstitution i en skola. Eller så kan vi helt enkelt mata in våra värden i en dator. Eftersom vi kan GPS-bestämma vår position med samma dators hjälp, får vi exakta värden. Kostnaden för bensinen kan vi också kolla med några enkla knapptryck och ett fordons prestanda och hur mycket bränsle det går åt vid långdistanskörning finns också ett knapptryck bort. Ja, ja… i naturvetenskap är det såhär lätt, men i annan vetenskap då? Åker vi snålskjuts då med?

Ja! Tänk då på de många arkeologer, som ägnat hela sina liv åt att gräva ut omfattande boplatser, gravar och gamla städer med sked, varefter de borstat rent med pensel! Därefter har de slutfört sitt arbete genom att också kartlägga, översätta dokument, noggrant skriva ner sina slutsatser. Detta gäller även inom andra forskningsområden förstås. Historiker som läst gamla dammiga dokument i arkiv… språkhistoriker som gjort intervjuer och tecknat ned dialektala avvikelser från riksspråket… Listan kan göras oändligt lång! Vi som lever nu, får tack vare tidigare generationers nyfikenhet en unik möjlighet att ta del av oändligt mycket kunnande. Alla dessa slutsatser, spektakulära hypoteser och idéer,utgör en mycket omfattande och gedigen kunskap på vars grund vi själva står för att förhoppningsvis inspirera nästa generations lärande. Att inte behöva uppfinna hjulet för att utveckla en hybridbil är ju en fördel, eller vad säger du? Tänk om det alltid vore så att vi måste börja från början! Vi står där uppe på trampolinen och kan när som helst hoppa iväg i den riktning vi vill att framtiden ska ta! Det är bara att kläcka en idé… Medan jag sätter mig ner på trampolinen, lite rädd för att verkligen ta sats och hoppa iväg mot nästa utvecklingssteg, kan jag tipsa om en väldigt lättläst bok som handlar om hur vi lärde oss allt det där som vi nu tar för givet, nämligen En kortfattad historik över nästan allting, av Bill Bryson.

 

En kortfattad historik över nästan allting_Framsida

Den fokuserar på naturvetenskapliga forskares landvinningar genom århundraden och har kronologisk uppbyggnad. Från baksidestexten:

Vad döljer sig i jordens inre, vad är ett svart hål och var befann sig kontinenterna för 600 miljoner år sedan? Hur har vi fått veta det?

För mig var det nog sättet den här boken är skriven på, som avgjorde att jag tyckte att den var intressant för mig. Den var upplagd på ett spännande vis och jag minns hur jag satt en sommar för ett antal år sedan, ute i min trädgård och läste boken. Jag hade den i min ena hand, läste en sida, blundade och njöt av solen medan jag begrundade det jag just läst…läste ytterligare en sida, tänkte lite till… Solen, boken och jag var där i min trädgård medan mina kunskaper i naturkunskap ökade för varje sida i boken jag avverkade. Det var spännande att följa de många vetenskapskvinnor och vetenskapsmän som där i sin nyfikenhet aldrig gav upp, utan beslutsamt fortsatte söka kunskap om för dem okända fenomen. Vi som lever nu har dem oändligt mycket att tacka för. Men jag känner för egen del att jag nöjer mig med insikten om att jag kan ta mitt stora hopp från trampolinen om jag vill det… Jag kan också välja att fortsätta läsa vad andra redan har kommit fram till. Även det ger mig en känsla av tillfredsställelse. Kunskap är berikande!

av

Tvåhundrasextionde åseriet- En bön för Tjernobyl

Den 26 april 1986 inträffade kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. De svenska myndigheterna var först av västländerna med att larma om att något inte stod rätt till, eftersom man kunde notera ökade strålningsvärden vid svenska anläggningar. Det visade sig dock komma från någon annan plats och snart stod det klart att det var ifrån Tjernobyl i Ukraina. 1986 var jag en ung vuxen, 19 år gammal. Visst var jag orolig och visst blev jag bestört och alldeles i början var jag beredd att aldrig mer äta någonting som funnits i en skog på Sveriges östkust, men i takt med att tiden gick åt jag hjortron och renkött igen, trots varningar i medier, eftersom jag resonerade som så att en gång ska jag ändå dö och då spelar det inte någon roll om jag gör det av bestrålade hjortron eller en renstek.

Hjortron

Medan jag kunde avfärda problemen med strålningen så lättvindigt fanns människor i omedelbar närhet till kärnkraftverket i Tjernobyl som inte gavs någon möjlighet att faktiskt välja. De var exponerade för ofattbart stark strålning utan några som helst åtgärder de första 36 timmarna, varefter den första större evakueringen skedde. I mitt yrke som lärare hanterar jag ofta källkritiska frågor. Bland många kriterier som jag funderar över vad gäller sanningshalten i en text, är ”närhetsprincipen”, det vill säga hur nära den är som ”berättar”. Om jag återkopplar till min egen nittonåriga tanke, så hade jag tillgång till fakta från t ex Strålsäkerhetsmyndigheten och kunde ta ställning till om jag var i omedelbar fara eller inte. Informationen fanns på den tiden inte lika smidigt som nu, ett en knapptryckning bort…men genom information i TV och radio och även i skolan, fick jag tillräckliga kunskaper för att känna mig förberedd att välja hur just jag skulle hantera situationen.

Genom att läsa boken ”Bön för Tjernobyl” av nobelpristagaren i litteratur 2015, Svetlana Aleksijevitj blir jag medveten om vad mycket vi inte visste 1986 om vad som egentligen hände på plats i Tjernobyl. Författaren har gått till väga med denna bok på samma sätt som hon gjort med de övriga delarna i serien ”Utopins röster”. Hon har besökt och samtalat med hundratals människor, spelat in intervjuerna med enkla små bandspelare, transkriberat dem, sparat kärnfulla citat och därefter kokat ned det mest intressanta till en samling ögonvittnesskildringar. I just den här boken är det för min del extra hudnära, eftersom jag ju faktiskt minns händelsen.

Jag har tidigare läst både ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” och ”De sista vittnena” som handlar om andra världskriget från kvinnors respektive barns perspektiv. Båda de böckerna utgår ifrån människor från Belarus som upplevt kriget och som berättat om händelser och erfarenheter från krigsåren för Aleksijevitj. Gemensamt för alla de berättelser författaren har samlat ihop är att hon lyckats fånga krigets grymheter på ett ytterst personligt sätt från varje informants perspektiv. Man upplever krigets fasor genom informanternas ögon, rått, obarmhärtigt och fruktansvärt. I ”Bön för Tjernobyl” har Aleksijevitj genom de många informanterna gett en helt annan bild av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Det är hur människor resonerat med sig själva som är mest intressant med boken, som jag ser det. Vi får följa hur informanterna gradvis ändrar uppfattning, först är de säkra på att det är farligt när ett kärnkraftverk brinner och röken ovanför kraftverket är blå. Men när myndighetspersoner intygar att elden är släckt och läget är under kontroll, så invaggas många i den felaktiga tanken att allt är riskfritt. Dessutom är väldigt många i området inte alls ifrågasättande när det snart förestående firandet av första maj ska gå av stapeln. De allra flesta firar, trots att de är bara några kilometer bort ifrån kraftverket. Vissa informanter berättar hur man menat att det varit viktigt att stå enade mot ”fienden”, medan andra menar att det var befängt att inte inse att ”fienden” denna gång var själva strålningen.

En efter en vittnar de om betydande slarv med skyddsutrustning, bristande säkerhetskontroller, ofullständiga eller obefintliga hälsokontroller och nästan ingen utdelning av  t ex jodtabletter. Förutom detta berättas om fruktansvärda händelser i samband med olika uppdrag inom säkerhetszonen, upprepade fall av maktmissbruk från befäl på olika nivåer i hierarkin, tragiska sjukdomsfall och dödsfall som inträffat enbart för att människor fördes bakom ljuset angående hälsorisker. Om jag då återkommer till min tanke om källkritik, så menar jag att jag tror dem, alla dessa vittnen. Många av informanterna är fysiker, läkare, ingenjörer och andra högt utbildade personer. De ger ett mycket trovärdigt intryck. En tanke som slagit mig är att flera av informanterna upplyst om att den sarkofag som byggdes över kärnkraftverket skulle ha en livslängd på trettio år… Det är min förhoppning av det nya höljet blir klart i tid, med tanke på konsekvenserna om så inte sker. Boken är ett skrämmande tidsdokument och precis som Svetlana Aleksijevitj säger i början, så handlar inte boken om historia, utan om vår framtid. Så är det verkligen.  Boken borde läsas av alla, ingen nämnd ingen glömd!

Läs mer:

Strålsäkerhetsmyndighetens webbsida

Om bygget av det nya höljet runt kraftverket i Tjernobyl

Etthundranittioandra åseriet om Bön för Tjernobyl

av

Tvåhundrafemtioåttonde åseriet- Tio-i-topp på Världsbokens dag 2016?

Färglada böcker med vit bakgrund

Inte kan man rimligtvis mäta vilken bok som är bäst? Det kan i alla fall inte jag göra. Det finns böcker som talar till mig en viss period i mitt liv och vid ett annat tillfälle ter sig samma innehåll alldeles platt och meningslöst. När jag läser händer något med mig själv. Man kan säga att det är hur mycket som händer med mig själv och hur mycket jag funderar under läsningens gång som avgör för just mig om jag anser att en bok är läsvärd eller inte. Därför har jag många gånger varit med om att människor har tipsat mig om böcker som de beskriver som ”den bästa boken jag har läst någonsin” och när jag själv läser den så tycker jag något annat. Även det omvända har inträffat. Jag kanske frågar en person angående en viss boktitel och får veta att boken är fullständigt värdelös och att boken inte ens lästes ut. Är jag ändå tillräckligt nyfiken på den där boken, så börjar jag läsa den trots det nedslående omdömet. Det har hänt att en sådan bok ändå i mitt eget tycke är läsvärd och ibland också får en alldeles egen vrå i mitt minne, i kategorin oförglömligt bra.

Men genom att samtala om litteratur med andra har jag alltså blivit van vid att vi har olika uppfattningar om det vi läser. Min lista här, är därför inte någon pretentiös lista som gör anspråk på att vara ”Listan med stort L”… I stället kan du se den för vad den är. Det är en lista av böcker som jag, just när jag läste dem, tyckte var väldigt tänkvärda och givande och dessutom lämnade ett bestående minne. De är alla böcker jag kan tänka mig att läsa på nytt, men av väldigt många olika skäl. Se böckerna i min lista som en lista på bredden! Det går inte att rangordna en bok! Man kan inte säga att en bok är ”den allra bästa som någonsin utgivits”. Det avgörs av så många andra faktorer. För att understryka detta att man inte kan göra en lista med de tio mest läsvärda böckerna som skrivits, låter jag listan ha 14 böcker… 😉

 

  1. Merabs skönhet, av Torgny Lindgren
  2. Tea-Bag, av Henning Mankell
  3. Inferno, av August Strindberg
  4. Harens år, av Arto Paasilinna
  5. Utvandrarna, av Vilhelm Moberg
  6. Fem människor du möter i himlen, Mitch Ahlbom
  7. Mina drömmars stad, av Per-Anders Fogelström
  8. Kartago, av Joyce Carol Oates
  9. Stoner, av John Williams
  10. Gösta Berlings saga, av Selma Lagerlöf
  11. Korparna, av Tomas Bannerhed
  12. Kvinnor och äppelträd, av Moa Martinson
  13. En halv gul sol, av Chimamanda Ngozi Adichie
  14. Himmelsdalen, av Marie Hermanson
av

Twohundred and Twentyeighth Asic- Harper Lee from Now and Then

Mockingbird

It’s been more than twenty-five years since my teacher told me to read ”To Kill A Mockingbird” for an Assignment in English. I remember two things from the book: 1) I understood! 2) I didn’t understand! To you that may seem to be a contradiction, right? It’s not. It’s just a matter of meaning… I understood the ENGLISH and that made me very happy and proud, since English is not my first language. But reading in a language that is not one’s first language rise other different questions, such as ”what is this book really about?”…and I didn’t quite catch it… I remember I needed lots of help from my teacher back then. What the teacher helped me with was the cultural setting, the typical South of the USA and what it might have been like to grow up in Alabama at the time for To Kill a Mockingbird.

Last year I read in a newspaper that the author had finally released ”Go Set a Watchman” and I decided to read it for two different reasons: 1) I wanted to understand.  2) I had heard that this book was what Harper Lee wanted to publish in the first place when she first contacted the editor. I had also read that Harper Lee was asked to remove certain parts of her script or to re-write it, because the content was not appropriate according to the editor. I also knew that ”Go Set a Watchman” would be originally written without any such editing and I found that very interesting.

I have not re-read ”To Kill a Mockingbird” yet. I will of course. But that will be later. Instead I’d like to share with you what was the most interesting impression I got from reading Go Set a Watchman. It was REAL. I felt as if I was there, too, with Scout, or Jean Louise as she’s called most of the time in this book. There are two topics in particular that I find real. First it’s this tension between different groups of the society, referred to in the book as colored or white, although you may prefer other ”labels” now. The tension is there in both directions and it is obvious to the reader that people do not trust each other, do not mix with each other if not necessary. We read most of this particular topic from the point of view of Atticus’ sister Alexandra or from Jean Louise herself.

The next topic that draw my attention is when Jean Louise is forced by Alexandra to entertain a group of young women from the area. Alexandra has baked cakes and cookies for the event and her main interest is for Jean Louise to re-establish old connections with friends from her childhood and youth, and maybe find a reason to stay, instead of returning to New York where she now lives. It’s just that Jean Louise it not really interested. The way Harper Lee has written this part of the book is absolutely brilliant. It’s written in short abruptly cut comments, just the way other people’s conversations sound if you’re not a part of them and may not even collect everything that’s said. As if you were eavesdropping… After a while of reading this collection of short comments, I know more about those young ladies than if Harper Lee had attempted to draw a sketch of each and every one of them. And even more interesting, I also catch between the lines what Jean Louise think of all these young women, since she moves from one little group of ladies to the other, not really participating, merely listening. This part of the book made it worth the while to read it.

For one reason or the other Harper Lee was asked to edit in her script, to remove certain parts of the script… The result was ”To Kill a Mockingbird”… I must re-read it, as I said above…but now that I haven’t I prefer to just rest in the thought that I didn’t really like ”To Kill a Mockingbird” when reading it then, twenty-five years ago. I do however LIKE ”Go Set a Watchman”. I like Harper Lee’s sense of humor and I like her way of drawing a sketch of the society as it was then. But most of all, I as a reader, enjoy the fact that nobody has cut and edited this script. It’s supposed to be just as it was from the very beginning, and although the setting in the book is two decades after the events in ”To Kill a Mockingbird” it’s written before that book. To me, Harper Lee was a lot better in original than when that editor of hers had decided to remove ”controversial” parts… To write a book about life, when life seems like a struggle, may be hard enough, but to write it and have it translated and spread all over the world is a wonder. Harper Lee obviously did this twice! Thank you for the reading experience you gave me, Harper Lee! ❤