februari 1, 2017 av asaole

Fyrahundratjugofemte åseriet- Snart dags att sparka igång sportlovet

Jag noterade i fredags att fjällturisterna flockades runt McDonald’s här i vår lilla stad. Det fick mig att tänka tillbaka på alla de sportlov jag själv har tillbringat genom åren. Det är väldigt berikande att vara utomhus och göra något. Vad man gör, är förstås väldigt väderberoende! Så länge jag kan minnas, så har jag ändå försökt att hitta meningsfulla aktiviteter för mig själv eller barnen. Det har jag hemifrån, för både pappa och mamma har alltid värnat om att man ska göra roliga saker tillsammans utomhus om det är möjligt. För min del har det alltid varit så… Är det ingen snö? Om det är is, så kan man åka spark… Vi har inte sportlov än, men när vi får det, så kanske det blir sparkföre! Då blir det favorit i repris!

Att sparka igång sportlovet en dag med riktigt isigt före…

februari 1, 2017 av asaole

Fyrahundratjugofjärde åseriet- Fåglar i skolan, dröm eller mardröm

Det är en fin vinterdag idag, även om solen lyser med sin frånvaro. För ett par år sedan när vi hade betydligt mer snö, hade jag tydligen ”snöat in på” fåglar. Här är det åseri jag då skrev på nytt:

Sidensvansarna i vårt äppelträd låter sig väl smaka av de goda äpplena som vi lämnat kvar i höstas för att vår stege var för kort… Sidensvansarnas hemvist är enligt uppgift i den nordligaste delen av Sverige, men när maten tar slut så flyger de söder ut och söker upp kvarblivna bär och frukter både i skogen och villaträdgårdarna. Att de kommunicerar med varandra förstår jag, men det är ändå fascinerande att se hur det agerar när faran kommer. Se här hur de först lät sig väl smaka och sedan plötsligt flög iväg allesammans:

Sidensvansar i äppelträdet

Egentligen har jag ett lite dubbelt förhållande till fåglar. Å ena sidan tycker jag att de är vackra och att de tillför något extra till vardagen med sin närvaro och å andra sidan har jag alltid haft väldigt svårt för att skilja dem från varandra. Nu menar jag inte de ALLRA vanligaste fåglarna, utan dem vars utseende (i mina ögon) är oansenligt och likartat vid en hastig jämförelse. På lärarhögskolan gick det i allmänhet relativt bra för mig vid tentor och prov, men EN tentamen fick jag göra om och det var den som handlade om fåglar… Jag minns det som att jag inte kunde skilja på en björktrasthona och en gök. Oavsett, så var det ungefär då jag tappade min tilltro till mig själv som ”fågelkännare” ens i liten skala.

När tillfälle ges har jag ändå ”dragit i mig lite kunskap” för att jag just i den stunden fått anledning att fundera över en speciell fågelart. Som liten paddlade eller rodde jag gärna i Nedre Klingen där Storlommen alltid ropade om kvällarna. Jag brukade hoppas på att komma riktigt nära fågeln när jag var ute och paddlade och försökte i möjligaste mån att hålla mina paddeltag helt tysta. Tystnad är relativ och den skygga fågeln överlistade mig alltid. Vid samma sjö brukade jag ro ut till en sten inte långt ifrån land, där ett fiskmåspar alltid häckade. Jag förstod att jag inte fick röra stenen och boet, men ville ändå se de små dunungarna när de började trippa runt på stenen. Genom att ro i närheten, lärde jag mig att måsar inte nöjer sig med att flyga iväg från boet. De både skränar och störtdyker mot inkräktaren och vill det sig inte bättre så kan man få en ny frisyr av kladdig fågelskit…

En av mina äldre vänner i byn matade fåglarna hela vintrarna och en bit in på sommaren. När talgoxarna och blåmesarna fick ungar, brukade min vän mata med sockerkaka…och med stort tålamod fick hon de små fåglarna att äta kaksmulorna direkt ur handen. Jag minns hur jag fick prova att mata fåglarna och hur spännande det var att ha en talgoxe i sin hand.

När man undervisar barn eller ungdomar eller för den delen vuxna, om djur och natur, brukar en av de mest engagerande ingredienserna i undervisningen vara att lyssna på de berättelser som de flesta har att dela med sig av. Nästan alla har någon gång varit med om en händelse som är speciell. För egen del har jag flera ”fågelanknutna” händelser som jag minns, t ex när min äldsta dotter hittade en fågel som flugit in i fönsterrutan och skadat sig. Hon bäddade åt den med gräs och strån och la den utomhus i skuggan bredvid lite vatten. Vi tittade till den så att ingen katt skulle komma i närheten och ganska snart hämtade sig fågeln så pass att den kunde flyga iväg.

Den typen av händelser brukar också elever ha med sig till skolan. Det ger rika möjligheter till skapande på olika sätt, i form av berättelser, dikter eller bilder. Men förutom det, så vill jag som är andraspråkslärare även slå ett slag för begreppsbildning som idé. De elever som inte har svenska som modersmål kan och vet också massor om t ex fåglar, som diskuteras här idag. Men att kräva att de ska kunna klara alltför avancerade produktioner i skrift utan att veta vad fågelns olika delar heter, är mycket begärt. Jag försöker skapa en hjälp-till-självhjälps-lektion, där jag förklarar och använder begrepp som underlättar i berättandet och beskrivningen av det aktuella ämnet.

Det finns oerhört många ord som man tar för givna om man är modersmålstalare, men som kan vara helt nya för andraspråkseleven. Exempel på ”fågelord” som exemplifierar detta, utan att på något sätt göra anspråk på att vara på en ornitologs nivå, utan snarare sådana ord som även små barn kan redan tidigt; hona, hane, fågelbo, ägg, kläckning, ruva, fågelholk, vinge, klo, näbb, stjärt etc. Från denna basnivå kan man förstås bygga vidare, beroende på målgrupp och dessutom kan man bygga upp ordförrådet kopplat till olika specifika textgenrer, så att eleverna ser i vilken situation det ena eller andra ordet passar att använda. ”Den skimrande fjäderdräkten” kanske är mer användbart i en dikt än i en faktaartikel till exempel.

Internationella studier för andraspråksforskning har länge vetat om att elever som jobbar med ett nytt språk vinner på att undervisningen läggs upp efter speciella teman, men också att man hjälper eleverna till rätta inom specifika textgenrer. I några av mina tidigare blogginlägg har jag diskuterat detta. Dessutom har jag delat med mig av mitt speciella förhållande till skator i det #tolfte åseriet.

januari 26, 2017 av asaole

Fourhundred and twenty-third Asic- Trump or not, that’s the question! Part 2

The battle between Hillary Clinton and Donald Trump has been one of my favorite soap operas last year, but as we got closer to Election Day I must admit that I was surprised that Mr Trump could actually be a possible future President of the United States of America. To me, he seemed to be far away from the person I had assumed the general american would like as their president.

But having said that, I also know that a number of Americans I talked to this past summer, were not at all as surprised as I was. This was clear to me when my family and I were visiting the USA as tourists in Florida, California and New Jersey. Since I enjoy talking politics I kept asking people I met about their opinion in the coming election. Interestingly they all seemed to enjoy the topic and shared their viewpoint with a stranger like myself.

The first person I talked to was a cab driver in Miami. He was a Haitian and on my question about the potential of the two candidates and their chances to become presidents he said that neither of the two were good enough for this wonderful country, but if he had to pick one, he would vote for Mrs Clinton AND…he said; the Cubans around Miami would most likely vote for Mr Trump, for the reason that they were all still very disappointed with the JFK leadership in the sixties. They would not likely change their opinion no matter what candidate would run for president now… They would all vote Republican, according to the cab driver.

A few days later we met another cab driver in San Fransisco. He was of Swedish origin and had his opinion crystal clear. Mr Trump was his choice… The reason was that Mrs Clinton was not to be trusted and had been involved in too many political decisions that she could be criticized for. I said that from my point of view, there were plenty of things that one could easily criticize Mr Trump for, too, but the cab driver claimed that the most important issue for the President of USA, would be keeping an economic balance and who would be better at doing that but a billionaire?

A lady whom I talked to for a while when lining up for the ferry to Alcatraz shared the viewpoint that Mr Trump was just playing around. In her opinion Mrs Clinton and Mr Trump were involved in a conspiracy, since they have known each other for many years and may have decided that Mr Trump would be running for President only to make sure Mrs Clinton would easily win…

Last but not least, a member of staff in the National Constitution Center, held the viewpoint that there had to be NEW THINKING and then Mrs Clinton would be disqualified for the reason that she had been a politician for way too long…

Four different opinions from four different Americans, but with one thing in common… They all seemed to be fed up with the SYSTEM and just wanted the Election Day to come, to get it over with. Lately when the tone in TV debates was worse than ever, I wanted the Election Day to come, too, so we would get the answer to the thrilling question: Who would be the President of the United States?

When that answer actually came, I was truly surprised and the many questions in my head about the future for the ordinary citizens of the USA piled up. What would happen to the Obamacare? How about the Mexican Wall…? Can that truly be of any interest for the general tax payer? And the Dakota Access pipeline… Who would go against so many people’s protests? What about the multilateral agreements with East Asian countries? Who would want to disagree with China in any matter concerning money? There were many more issues that was brought to the surface this last week and a few of them made more impact than others.

Women’s right to decide for themselves what their future will be like is closely linked to legislation for abortion. The last week Mr Donald Trump wrote his signature over and over again on executive actions, when surrounded by his crowd of ”yes-sayers”. Many of the executive actions meant changes for the worse for people in other parts of the world, such as the one where President Trump ordered that federal dollars cannot go to organizations that provide abortion services. What kind of LIFE will mother and child have if the pregnancy is a result of a rape? In this matter I would say that:

One step backwards for the American President is a giant leap backwards for women worldwide

Today’s news was all about the twitter battle between Mr Trump and the Mexican president concerning the Mexican wall… They are like little boys in the sandpit. Why write official tweets with offending content when they would be better up talking, just the two of them…

Luckily some officials dare to go against stupidness… One of them was obviously the Mexican president when he decided to cancel his trip to Washington DC. The other brave act was when the staff in the foreign ministry decided to resign, all of them, as a group, because they did not wish to work for Mr Trump and last but not least the 24th of January Gov. Jerry Brown promised to stand up for ALL citizens of California, including the immigrants.

The country I visited last summer is divided…

What an extremely difficult task someone else will have four years from now, to make America UNITED again, after being ”GREAT” for four years…

januari 7, 2017 av asaole

Fourhundred and Twentysecond Asic- Warm or Cold is a Matter of Where…

crystals

January is one of the nicest months in my opinion. The only truly competing month is February… I enjoy the crisp air and relative chill outdoors, as long as I am properly dressed. As a child I had great fun playing in the snow or going skiing or skating, but nowadays I think a walk is enough to get that wonderful feeling of winter that I enjoy so much.

Bloggaren i kölden

This year I have been indoors due to a severe cold, watching from my window how others indulge themselves with my fave activity during the first days of the year… Self pity party? Yes! Sure! But I do remember I wrote last year about this, so here’s from a year ago, when I went for a walk to a nearby lake, where I stopped to take some photos. Two of the photos were taken from the very same spot, although in different directions. Those photos prove that it’s a matter of angle…;)

Blue and white when the sun is behind me!

…but when facing the sun, she sky seems to be on fire!

I rememeber when I was a child that we always played outdoors, both during breaks at school, but also in the afternoons when we were at home. One of the repeated instructions from every adult around us kids was; Don’t ever lick on metal! You can tell why, huh?

The rewarding moment comes as you go back indoors. That’s when you either have a cup of cocoa or tea… 🙂

The Swedish winter is generally coldest in January and we also tend to have a lot of snow this time of the year. In the last week we have both experienced a lot of snow and a severe chill. I think that is a lot nicer than the slushy period by the end of the winter… Today it’s predicted to be a lot warmer than yesterday and luckily I am almost well from my cold now. This will be the first day out in a week. I look forward to a walk with friends later today. 🙂

januari 4, 2017 av asaole

Four Hundred and Twentyfirst Asic- The Impact of the Principal in the Process of Change

To be a teacher means working in a constant change. It goes on and on and has no end. We all know that. We meet new groups of students, we teach new content to new age groups or we meet new teaching friends whom we are supposed to work in teams with. International school surveys like PISA and similar, serve as evaluation for school systems on a global level and governments in countries worldwide develop their school systems accordingly. We all understand school systems need to be flexible since everything else would be an obstacle to the whole educational system. But having said that, it would for sure help both teachers and students if changes on a local level would also be based upon scientific results, rather than a single person’s bright idea. Being part of something new and interesting and being listened to in a reciprocal process to create a better learning environment, such as the case below can be very rewarding for every participant, but what happens with the willingness to invest more energy in another ”bright idea” when you change principals in the middle of the process?

I remember a very interesting situation in my teaching career when the teachers in the school where I taught at the time, had worked together in smaller groups, with the only instruction to ”find a way to work more efficiently with the new curricula”. The groups may have been three or four. Every group consisted of teachers not only from school years 1-6, but also from the very new ”preschool class” level and from nursery school with children at the age of 1-5. The mix of teachers in each group, made it more difficult to find general solutions where every group member was satisfied, but on the other hand, all groups came to the conclusion that the very process was important. All groups also noticed that the process created a more close relationship between the different teachers involved. Being part of a group concerning school development stimulated the teachers and they found the project meaningful and interesting.

Changing-Directions.jpg (850×565)

They also felt more professional, more engaged and interested in educational development. Most teachers took their time listening to each other, both to experiences of teaching, but they also listened to ideas, new input that they themselves had not tried before. The principal at this school was very engaged, too, and after a while, the whole school seemed ready to form a completely new organisation. Many of the teachers could see a very interesting learning environment take form and where thrilled to go on with the process.

The new thing at this time in this particular school was to split up the original groups and classes vertically rather than horisontically. So far this school had taught groups of children born the very same year. According to the new idea children would follow a certain path or track with mixed ages within the group. The students would thus be in groups with not only children who were born during the same year, but also with both younger and older children. Teachers specialized for a certain age group would be working with teachers focusing on other age groups than they did themselves and the idea was to create an enrichment for all involved, both students and teachers.

When the idea with tracks was fixed as a new organisation to come, the teachers met a new challenge in planning for the work in each ”track”. Those who would be teaching the very same children planned for their own track and now they needed to focus on questions like ”How?” and ”What?” and ”Who will be responsible for this or that?”. A new frustrating, but also interesting process started, where members of the groups tried to communicate what would be ”the very best solution” for their ”track”. Interestingly enough, the different groups found very different ways to work. None of them was ”bad”, but just ”different”, which every teacher in this school agreed upon. When they all met to share the results of the group level work. The good ideas were collected and shared between the groups. They all felt prepared and eager to start the new school year.

stopp-hand.jpg (390×517)

Guess what????

This school then changed principals and the new principal simply said: ”The idea with tracks is not my cup of tea. Let’s stick to the old organisation and cancel the change!”

I remember how I felt that moment… I remember I looked around the room and saw many disappointed faces… All the effort, all the anticipation and expectation for the coming school year was blown away… This was the starting point for a new principal with completely different ideas…

lampa.jpg (768×1024)

Galleri december 26, 2016 av asaole

Fyrahundraartonde åseriet- En promenad på Juldagen 2016

Detta galleri innehåller 15 bilder.

december 23, 2016 av asaole

Fyrahundrasjuttonde åseriet- Förändringens vindar blåser, men inte alltid!

Vi ser alltid Kalle Anka! är en sanning med modifikation. När klockan drar mot 15, så är det alltid någon som påminner om att det snart är dags… De flesta i vår familj sitter sedan där, mer eller mindre engagerade och säger alla replikerna en halvsekund innan de yttras från TV:n. Som vuxen kan jag göra något annat medan man på avstånd från TV-rummet hör hur programmet fortskrider och jag har min favorit, nämligen när en av vakterna, en liten senig asgam i filmsnutten om Robin Hood nasalt yttrar ”Hon e seker, gamla Bettan!” Min mamma ser alltid ”när de målar med den rutiga färgen” för det tycker hon är den bästa biten i programmet. Jag tror att vi alla ändå uppskattar det upprepande i sig, alltså att man vet vad som ska hända, vad de ska säga och hur det ska bli… Detta trots att vi lite till mans säger att vi vill ha förändring, vill ändra på saker.

Asgamen

När Lennart Hyland på sin tid kunde uppmana alla människor i en viss stad att gå fram till sitt fönster och vinka, så var det verkligen så att dessa människor kunde se andra i närheten som också vinkade från sina fönster… Man såg samma TV-program och just detta program diskuterades sedan i skolan och på jobbet. Vi blev på sätt och vis stöpta i samma kulturella form, genom Nygammalt och andra folkliga program som ”alla” såg. Det är en företeelse som senare generationer inte kan förstå fullt ut. Jag tillhör en generation som har upplevt förändringen, från enhetligt programutbud i en enda kanal, till detta oerhörda kulturutbud som vi kan välja och vraka ifrån om vi så önskar. Det finns både fördelar och nackdelar. En klar FÖRDEL som jag har noterat är att även om människor säkert tillbringar mycket tid framför TV nu också, så är det inte lika ”tvingande” att man ska se än det ena än det andra programmet. En direkt nackdel som jag kan märka är när jag gärna vill diskutera något intressant jag har sett på TV och upptäcker att ingen annan har sett just det, för de hade valt någon annan kanal…

Imorgon kan vi välja om vi vill eller inte vill se en av de sista resterna av just den här ”likriktningen”, nämligen Kalle Ankas Jul, kl 15. Som klister för känslan av grupptillhörighet tjänar Kalle Anka fortfarande sitt syfte för många och det märks egentligen bäst under helt andra tider på året, då man i olika situationer kopplar till ”Kalle Anka klockan tre på julafton”, som ett tecken i tiden, gärna med ett lite generat skratt som följd. Antingen står man fast vid att se programmet eller så är det sedan länge ett avslutat kapitel i ens umgängeskrets. Man kan alltså tillåta sig själv att stå på sig i sin åsikt, för vad gör väl det om man är oenig med någon om just Kalle Anka?

När ”Gustav” i ”Svensson, Svensson” uttrycker sin bestörtning över att någon annan än Arne Weise ska presentera programmet, visar han inte enbart något unikt för honom, utan en otroligt vanlig reaktion på något som man sedan länge tagit för givet. Det ska vara som det alltid har varit! kan samma människa säga som i nästa andetag tycker att vi måste förnya oss. Men hur förändringsbenägna är vi då? I år har SVT beslutat att sända Kalle Ankas Jul kl 16.15 på Juldagen i stället, eftersom man prioriterar en helt nyproducerad dokumentärfilm om det uppmärksammade arbetet med tunneln under Hallandsåsen som sänds på Julafton kl 15.

Nej då! Jag bara skojade. Kalle Anka går som vanligt kl. 15…

God Jul!

december 22, 2016 av asaole

Fyrahundrasextonde åseriet- Skiftbyte mellan mor och dotter…

1869094020.png (480×346)

Ofta måste jag fråga min yngsta dotter om saker som rör tekniska frågor. Jag är egentligen inte någon teknisk idiot, utan snarare bara lite EFTER när det gäller att upptäcka olika nyheter på teknikområdet. En dag för ett par år sedan hade jag ett riktigt Hallelujamoment med just denna dotter! Jag måste bara först förklara varför…

Vi har en urgammal Toyota, men för två år sedan hade vi en ANNAN urgammal Toyota. Den var nyss lagad och gick återigen som en klocka, så som Toyotor gör… Det kan inte finnas ett mer pålitligt bilmärke! Men… Just vårt exemplar hade, i kraft av sin ålder, verkligen inte något plug-in för mobiltelefoner, inte ens en CD-spelare, utan en kassettbandspelare. Dagen efter skulle vi åka en bra bit med bilen och då kände jag att det vore en bra idé att byta ut de få kassettband som vi hade tjatat ut de senaste bilresorna. Därför tog jag fram två lådor med gamla kassettband för att ge döttrarna möjlighet att välja någon annan slags musik än den vi lyssnat på den senaste tiden. Endast lillasyster nappade på erbjudandet att påverka musikutbudet på långresan.

Hon vände och vred på kassettbanden (jag har flera hundra) och läste mina handskrivna listor över låtar. Sedan ville hon lyssna igenom ett par av dem, för att se om de motsvarade hennes förväntningar. Har vi någon kassettbandspelare? undrade hon. Jag svarade att den spelare vi har i källaren går att använda, liksom den som är uppe i sovrummet. Hon försvann iväg men efter mindre en minut ropade hon på mig, ganska desperat, med kommentarer i stil med ”Den här funkar ju inte! Hur GÖR man???” Det var ju HELT otroligt!!! Vilken känsla!!! Jag skrattade gott! Hon VISSTE verkligen inte hur ett kassettband fungerar… Jag kunde inte avstå från att ställa den oundvikliga frågan:

”OM du hade en blyertspenna och ett kassettband, hur skulle dessa två saker hänga ihop med varandra?”

Dottern bara stirrade på mig, som om jag var HELT dum i huvudet. Sedan pekade hon på spelaren och sa: ”Sätt igång den här i stället!” Sedan lyssnade vi på några av kassettbanden, för att veta vilka som skulle få följa med på julresan…

Det är helt fantastiskt att hon inte hade en susning om hur ett kassettband fungerar! i mitt #Miniåseri om Eurovision, som jag skrev i maj 2014, beskrev jag hur MÖDOSAMT det kunde vara att spela in på den gamla goda tiden… och det kan ju vara bra att veta, som ren allmänbildning menar jag… Att sedan lyssna på gamla kassettband i bilen kan vara riktigt underhållande, eftersom många av kassettbanden är inspelade på en defekt spelare jag hade på den gamla goda tiden… I så fall så låter alla artisterna som Kalle Anka när man spelar banden i en annan spelare…

Ett av mina favoritkassettband innehåller Simon & Garfunkels konsert från Central Park och den tog JÄTTELÅNG tid att spela in, för jag har nämligen tagit bort alla publikljuden och Paul Simons småprat mellan låtarna… Tänk vad SMIDIGT det är med musiklyssnande nuförtiden! Man kan välja och vraka på t ex Spotify och verkligen ha den där obegränsade tillgången till massor av fin musik. Vilken LYX!!! Jag minns hur jag sparade pengar för att kunna köpa skivor och spela över till kassett. Då var det kassetten som var det smidiga sättet att spela upp musiken. Föräldrarna spelade LP. ÅÅÅÅÅÅÅÅ VAD TÖNTIGT!!! Nu är det jag som är töntig antar jag, men det gör inget. Det får man bjuda på! 😀

december 20, 2016 av asaole

Fyrahundrafemtonde åseriet- Höghöjdsträning önskas för språklärare

Jag hade besök av vaktis en dag strax före jullovet ett år och fick veta att jag omgående måste plocka ner både pärmar och hyllor från väggen i arbetsrummet. Strax före det hade han noterat att det stod en trappstege med tre trappsteg i vårt rum, som han hade anmält stulen.

Den har varit här hela tiden, sa jag. Jag behöver den eftersom jag inte når upp till de förvaringshyllor jag har för pärmar och materiel.

Du ska inte ha något på hög höjd, sa vaktis. Det där måste du ta ner! Tänk om någon får det i huvudet eller om hyllorna börjar svälla för att det har kommit vatten på dem! fortsatte han. Hur skulle det kunna komma vatten på dem däruppe strax under taket? undrade jag. Det vet jag inte, men ner ska hyllorna! replikerade vaktis. DÅ måste jag i så fall få ha stegen kvar! sa jag. Du kan väl köpa en egen stege, sa vaktis. Det har jag redan gjort, sa jag, en som har två steg, men det känns fel att köpa stegar för elevernas läromedelspengar. Ja ja ja, sa vaktis. Stegen är i alla fall vår och den kan vi hänga här utanför på väggen så att andra också kan nå den. Vi kan låsa fast den och ge dig en nyckel till låset.

Annars kan den kanske stå kvar här inne hos oss i vårt rum även i fortsättningen, försökte jag. Nej, det går ju inte, för då kan inte el-killarna hitta den när de kommer, sa vaktis. OK, sa jag. Jag förstår, men du, förresten, om nu våra hyllor härute i arbetsrummet är för svaga för att ställa pärmar på, så kanske jag kan omdisponera där inne i materialrummet! Vaktis gick in i materialrummet och tittade hur det såg ut. Sedan kom han ut med dyster min och sa att så DÄR nära elen i taket kan man ju inte ställa något alls! Det kan ju börja brinna!

Då måste det också plockas ner, alltså? undrade jag. Ja, absolut! sa vaktis. Var ska vi då ställa pärmarna? undrade jag. Då pekade vaktis på en lång rad med små hål i väggen ovanför min arbetskamrats arbetsplats. Hålen var försedda med blåa plastpluggar och vaktis sa att DÄR kunde vi ju hänga skenor som passade ihop med hyllor som håller för större tyngd. Är det du som sitter där i hörnet? frågade han. Nej, sa jag. Det är kollegans plats. Ja, för här kan man ju inte heller ha pärmar, vet du, fortsatte han och pekade på kollegans prydligt uppställda pärmar som stod stadigt överst på en solid hylla som inte kan välta.

När man väljer mellan efterarbete som inkluderar återkoppling till elever, arbete med elever som kommer eftersläntrande med restuppgifter, betygsättning, utvärderingar som ska sammanställas, uppgifter om nationella provresultat som ska in till SCB och därför måste föras in i en speciell fil som inte fungerar för vuxenutbildningen i nuläget, arkivering av nationella prov, promenad till annan byggnad för att signera betygskatalog, planering av nästa termins arbete, uppackning av beställda läromedel och städning av skrivbord (eftersom det står med i arbetstidsmodellen vi har sagt ja till via facket), så är det ju viktigt att prioritera. Därför kom jag naturligtvis att lägga alla mina andra arbetsuppgifter åt sidan för att genast klättra upp på stegen för att skyndsamt plocka ner pärmarna, montera ner hyllorna, för i den Moment 22 -situation som uppstått förstår varje sunt tänkande lärare att om det är NÅGON man ska vara på god fot med på en skola, så är det vaktis…

Efter det tänkte jag ombesörja att nya skenor monterades upp på väggen, så att pärmarna kunde ställas på ett säkert sätt så att vi inte skulle riskera att någon skulle få dem i huvudet under jullovet, som skulle börja ett dygn senare. Det vore på sin plats att ansöka om extra pengar för höghöjdsträning.

december 18, 2016 av asaole

Fyrahundrafjortonde åseriet- Agent jul på hjul! ;)

För en halvtimme sedan blev jag och säkert andra med mig vittne till ett tydligt bevis för utveckling till modernare snitt i jultrafiken… 🙂

Det var när jag i godan ro promenerade på Tre Krokars gata på Högberget som jag plötsligt på avstånd såg något som kunde vara jultomten… men han kom inte alls i någon släde, inte heller fanns en enda amerikaniserad ren eller någon gammaldags lösning med en stadig nordsvensk häst eller rentav så som vi brukar säga…Tomten går till fots och han drar klapparna på en träkälke… Näe… Tiderna har förändrats!

Ludvika är i spetsen för en ny trend! Tomten kom åkande på en ljusblå Vespa! En Agent jul på hjul, alltså. 🙂

I min vänstra hand bar jag en kamera… men på grund av chocken (jag måste sett ut som en fågelholk!) så kom jag mig inte ens för med att fotografera honom. Kanske finns fler vittnen? 😉

Nu insmyger sig ändå fler funderingar över jultomtens förändrade livsstil… Varför nöjde han sig med en Vespa? Kan det vara så att han är utsatt för påtryckningar om att utveckla utdelningen av julklapparna och har fått rådet att skaffa sig något snabbare än en flock med renar, men kanske hört FEL? Betoning på första stavelsen i Vespa… gäller ju även för Tesla…

OM detta får jag inget mer veta… Men en sak är säker: