I många år jobbade jag i grundskolan med allt vad det innebär. En mycket tydlig skillnad mellan vuxenutbildningens olika kurser och de många åren i grundskolan är kopplingen mellan kursmål och tid. I grundskolan hade lärare i en lång stafett avlöst varandra under de nio år (senare tio år, om man medräknar senare års förskoleklassundervisning) en enskild elev läste till exempel ämnet svenska eller svenska som andraspråk. Eleven hade goda möjligheter att gradvis utveckla både kunskaper och förmågor i ämnet under den långa tid som stod till buds. Andra faktorer spelade naturligtvis också roll, men tiden var i många avseenden en hjälp för mig i min roll som lärare, eftersom den i sig möjliggjorde upprepade repetitioner av viktiga moment inom ämnet.

Till skillnad från den väldigt långsiktiga vägen mot målen i årskurs nio, jobbar jag nu med samma nivå med mina vuxna elever, som redan lämnat SFI bakom sig och nu ska klara målen i kursen med namn GRNSVA2 (www.skolverket.se). De är inte 16 år gamla, de är vuxna, ivriga att bli klara någon gång…vill ut och få jobb eller kanske fortsätta sina studier på gymnasienivå i ämnet svenska som andraspråk. Vissa dagar känner jag mig som en travkusk som måste hålla hårt i tyglarna så att inte hästen drar iväg i galopp och andra dagar är hästen kvar i spiltan när loppet ska starta. Vi behöver bli ett team, jag och eleven och fort måste det bli så, eftersom vi inte har nio år på oss! För att möta Skolverkets krav har jag på olika sätt försökt utveckla och slimma undervisningen så att den håller en hög standard  och hög intensitet för att så många som möjligt ska nå målen inom den givna tidsramen. De fem obligatoriska uppgifter som eleverna arbetar med för att möta de många kursmålen, måste alla vara klara med till slutet av kursen. På det sättet ger jag dem möjlighet att nå kursmålen. Att de gör uppgifterna är första steget…men inte någon garanti för att få ett betyg. De måste även nå en nivå som motsvarar minst betyget E i betygsskalan.

Nu är tiden inne då mina nuvarande elever snart är klara med sina obligatoriska uppgifter och se då händer det, igen! Jag blir lika lycklig varje gång! Eleverna, var för sig, har tagit uppgifterna på största allvar, skrivit på sin bästa svenska och lagt ner både tid och möda på att formulera sig, förklara och berätta. De har argumenterat, reflekterat  och kämpat med att hitta olika stilnivåer för de olika texttyperna. Men inte nog med det! De har dessutom i olika muntliga sammanhang tagit chansen att aktivt delta i samtal om texter, om olika diskussionsämnen, om strategier och om lärande, allt i syfte att hjälpa mig att hjälpa dem… Jag behöver mitt betygsunderlag för att kunna bedöma deras svenska. De många ärliga härliga elever som möter sina egna mål att klara kursen, på sitt allra bästa sätt, är för mig den största glädjekällan i yrket. Att se dem lyckas är min belöning, min inspirationskälla och min energidepå för kommande kurser.

Men det händer också att elever väljer andra vägar, inte alltid helt ärliga. Kanske tror de inte sig själva om att klara målen? Kanske tror de inte att det skulle räcka fram om de endast använde sina egna språkliga resurser? Säkert är skälen många till det fusk som ibland förekommer. Elever använder andras texter för och lämnar in dem under sitt eget namn. Elever använder bitar av andras texter och sammanfogar dem med egna kommentarer. Ibland plockar elever ogenerat långa stycken ur texter på internet och avstår ifrån att källhänvisa. När de avstår ifrån att källhänvisa trots att jag i min kurs har undervisat om följderna för textstöld och risken med att låna andras texter utan att ange varifrån de kommer och vem som egentligen är den skribent som borde hyllas, så har de medvetet valt att fuska, som jag ser det. Att uppsåtligen fuska är naturligtvis inte tillåtet och min arbetsgivare har en nedskriven rutin för vad som händer när elever fuskar. Jag tänker inte gå in på den rutinen nu, utan i stället gå vidare till det jag upplever i min lärarroll när elever fuskar.

Att möta elever på nytt vid varje kursstart är en social investering. Jag lägger stor vikt vid att försöka skapa en social plattform för mig och varje enskild elev, så att eleven ska känna sig så trygg i lärandet att hen har förtroende för mig och vågar använda svenskan i alla upptänkliga situationer. Det är först när eleven väljer att våga använda språket som jag ju ges en möjlighet att hjälpa hen med utveckling av språket. De allra flesta elever jag undervisat genom åren tar emot den ambitionen från mig genom att göra sitt bästa, ge sig själva chansen att utveckla språket sida vid sida med mig som är deras lärare. Tillsammans upptäcker vi språkets olika nivåer, stiltyper, texter av olika de slag. Vi går igenom regler, inte bara för språket i sig, utan även för texter av olika slag, till exempel hur man kan förvänta sig att ett formellt brev ska se ut och hur man känner igen artikelns olika delar och vet hur man benämner dem. De allra flesta elever ser att de har en lärare de kan fråga till råds om sitt språktillägnande.

Dessa elever vågar också utsätta sin egen språknivå, sina egna textalster, för granskning både under kursens gång och i slutet av kursen, för de vet att deras svenska är något som ständigt utvecklas och de vill få veta den nuvarande nivån för sitt språk. De vågar också det för att de och jag har kommit till en punkt där de litar på mig som yrkesperson, som lärare.

När någon elev ändå väljer att föra mig bakom ljuset och skicka in texter som är manipulerade, ihopklippta av andras, så blir jag därför inte bara besviken på ett generellt plan, för att bli utsatt för detta försök att lura sig till ett betyg. Jag blir dessutom alltid oerhört förvånad över att den aktuella eleven väljer att äventyra sitt betyg och sina studier genom att medvetet välja att fuska i stället för att ta emot möjligheten att få hjälp med sitt eget språk och dess tänkbara utveckling. Dessutom undrar jag alltid om elever som fuskar tror att jag är så ljusblå och okunnig att jag inte märker det…