maj 23, 2016 av asaole

Tvåhundrasjuttiosjunde åseriet- En arbetsdag i maj-om konsten att hinna med innan det är försent…

I slutet av läsåret är det mycket som hänger löst i skoltillvaron… Det är den är tiden på året man å ena sidan har väldigt många planer klara inför hösten och ”vet” hur det ska bli och vad som behöver göras i förhållande till det, å andra sidan inte alls har den där kontrollen, eftersom sådant man trodde var spikat får en knuff i någon ny okänd riktning. Det har blivit dominoeffekt i min planerade tillvaro… De som ska flytta in i ”mina” lokaler hade mer bråttom än vad vi visste från början. Därför har min plan spruckit… Nu packar jag för brinnande livet för att läraren som flyttar in ska kunna dra igång sin verksamhet utan att behöva klättra över kartonger och lådor.

Maj präglas varje år av helt naturliga förändringar, som att någon kollega ska gå i pension och ersättas av någon ny person eller att någon ska vara föräldraledig. Därtill lägger man de som byter yrkesbana eller vill byta inriktning inom yrket och börja jobba på en annan enhet med andra ämnen. Om man, som i vårt fall, också ska flytta från en byggnad till en annan, tillkommer en massa arbetsuppgifter som hänger samman med detta. Även om det finns hjälp att få med själva flytten i ett senare skede, så är det vi lärare som själva packar och sorterar och etiketterar. Det är också vi som planerar för hur det ska se ut på det nya stället, vad vi behöver ta med oss och vad som kan stå kvar. Mobilen med verb som är bra att kunna för en SVA-elev, tar jag med mig och de många kärleksfulla hälsningarna på elevernas språk, likaså. Nästa lärare måste ges möjlighet att själv sätta sin prägel på lokalerna.

Planeringen av själva packandet behövde jag göra i god tid, eftersom jag samtidigt har elever som ska klara sin kurs. Det i sin tur innebar att jag har skapat en prioriteringsordning i packandet och försökt samordna med mig själv, så att det har varit möjligt att göra tidsvinster. Jag har till exempel packat böcker ur skåp utanför klassrummet, medan jag kastat ett öga på elever som skrivit prov inne i klassrummet. Då är det bra med en glasvägg! 🙂

På större skolenheter där man är många i ett arbetslag kan det finnas möjlighet att samordna tillsynen vid prov. Vi försöker också samarbeta på detta sätt och för egen del har jag inte något emot att vakta provskrivande elever.

När elever skriver ska det förstås vara tyst och lugnt. Mina elever är vuxna och självständiga individer. Jag tittar till dem ibland för att försäkra mig om att ingen försöker fuska, men de får skriva utan att jag sitter exakt mittemot dem. Jag passar i stället på att göra annat som jag måste hinna med. Just denna vår är det i första hand flyttbestyr jag kopplar samman med att vakta vid provskrivningar och prövningar.

Annars brukar jag använda tiden till att rätta och bedöma texter som andra elever skrivit någon annan dag. Det är också ett perfekt tillfälle för att med hörlurar lyssna igenom muntliga prov och redovisningar, eftersom det är så tyst i salen när eleverna skriver. Den skrivande tystnaden är väldigt inspirerande för mig och jag får mycket gjort som jag inte annars skulle kunna fokusera på lika väl.

Jag kommer att sakna mina nuvarande lokaler. När jag flyttade hit hade jag mycket roligt när jag utformade miljön så att den skulle kännas inspirerande för eleverna att vistas i. Då hade jag också elever som gärna tillbringade mycket tid i skolan. De umgicks med varandra och trivdes i det lilla pentryt och bjöd varandra på maträtter och bakverk som var typiska för hemlandet. De hittade vänner i varandra och började umgås på fritiden. En del av dem har jag ännu kontakt med, om än sporadiskt.

I år har eleverna varit mer ”på väg” än tidigare. Endast en liten trogen skara har varit här så gott som varje dag. De följer samma mönster som ovan, äter skrattar och njuter av varandras sällskap! Andra har i stället studerat på distans och alltså inte varit på plats i skolan varje dag.

Nu är jag, liksom eleverna också på väg bort, även om det bara handlar om byte av hus. Jag känner stor tacksamhet över att ha fått vara i just de lokaler jag nu lämnar och jag känner en glädje över att ha lärt känna många spännande människor genom åren här, ingen nämnd, ingen glömd. Den här tiden kommer jag minnas med glädje, resten av mitt lärarliv. 🙂

maj 19, 2016 av asaole

Tvåhundrasjuttiosjätte åseriet- Reflektioner i kursmålens skördetid

I många år jobbade jag i grundskolan med allt vad det innebär. En mycket tydlig skillnad mellan vuxenutbildningens olika kurser och de många åren i grundskolan är kopplingen mellan kursmål och tid. I grundskolan hade lärare i en lång stafett avlöst varandra under de nio år (senare tio år, om man medräknar senare års förskoleklassundervisning) en enskild elev läste till exempel ämnet svenska eller svenska som andraspråk. Eleven hade goda möjligheter att gradvis utveckla både kunskaper och förmågor i ämnet under den långa tid som stod till buds. Andra faktorer spelade naturligtvis också roll, men tiden var i många avseenden en hjälp för mig i min roll som lärare, eftersom den i sig möjliggjorde upprepade repetitioner av viktiga moment inom ämnet.

Till skillnad från den väldigt långsiktiga vägen mot målen i årskurs nio, jobbar jag nu med samma nivå med mina vuxna elever, som redan lämnat SFI bakom sig och nu ska klara målen i kursen med namn GRNSVA2 (www.skolverket.se). De är inte 16 år gamla, de är vuxna, ivriga att bli klara någon gång…vill ut och få jobb eller kanske fortsätta sina studier på gymnasienivå i ämnet svenska som andraspråk. Vissa dagar känner jag mig som en travkusk som måste hålla hårt i tyglarna så att inte hästen drar iväg i galopp och andra dagar är hästen kvar i spiltan när loppet ska starta. Vi behöver bli ett team, jag och eleven och fort måste det bli så, eftersom vi inte har nio år på oss! För att möta Skolverkets krav har jag på olika sätt försökt utveckla och slimma undervisningen så att den håller en hög standard och hög intensitet för att så många som möjligt ska nå målen inom den givna tidsramen. De fem obligatoriska uppgifter som eleverna arbetar med för att möta de många kursmålen, måste alla vara klara med till slutet av kursen. På det sättet ger jag dem möjlighet att nå kursmålen. Att de gör uppgifterna är första steget…men inte någon garanti för att få ett betyg. De måste även nå en nivå som motsvarar minst betyget E i betygsskalan.

Nu är tiden inne då mina nuvarande elever snart är klara med sina obligatoriska uppgifter och se då händer det, igen! Jag blir lika lycklig varje gång! Eleverna, var för sig, har tagit uppgifterna på största allvar, skrivit på sin bästa svenska och lagt ner både tid och möda på att formulera sig, förklara och berätta. De har argumenterat, reflekterat och kämpat med att hitta olika stilnivåer för de olika texttyperna. Men inte nog med det! De har dessutom i olika muntliga sammanhang tagit chansen att aktivt delta i samtal om texter, om olika diskussionsämnen, om strategier och om lärande, allt i syfte att hjälpa mig att hjälpa dem… Jag behöver mitt betygsunderlag för att kunna bedöma deras svenska. De många ärliga härliga elever som möter sina egna mål att klara kursen, på sitt allra bästa sätt, är för mig den största glädjekällan i yrket. Att se dem lyckas är min belöning, min inspirationskälla och min energidepå för kommande kurser.

Men det händer också att elever väljer andra vägar, inte alltid helt ärliga. Kanske tror de inte sig själva om att klara målen? Kanske tror de inte att det skulle räcka fram om de endast använde sina egna språkliga resurser? Säkert är skälen många till det fusk som ibland förekommer. Elever använder andras texter för och lämnar in dem under sitt eget namn. Elever använder bitar av andras texter och sammanfogar dem med egna kommentarer. Ibland plockar elever ogenerat långa stycken ur texter på internet och avstår ifrån att källhänvisa. När de avstår ifrån att källhänvisa trots att jag i min kurs har undervisat om följderna för textstöld och risken med att låna andras texter utan att ange varifrån de kommer och vem som egentligen är den skribent som borde hyllas, så har de medvetet valt att fuska, som jag ser det. Att uppsåtligen fuska är naturligtvis inte tillåtet och min arbetsgivare har en nedskriven rutin för vad som händer när elever fuskar. Jag tänker inte gå in på den rutinen nu, utan i stället gå vidare till det jag upplever i min lärarroll när elever fuskar.

Att möta elever på nytt vid varje kursstart är en social investering. Jag lägger stor vikt vid att försöka skapa en social plattform för mig och varje enskild elev, så att eleven ska känna sig så trygg i lärandet att hen har förtroende för mig och vågar använda svenskan i alla upptänkliga situationer. Det är först när eleven väljer att våga använda språket som jag ju ges en möjlighet att hjälpa hen med utveckling av språket. De allra flesta elever jag undervisat genom åren tar emot den ambitionen från mig genom att göra sitt bästa, ge sig själva chansen att utveckla språket sida vid sida med mig som är deras lärare. Tillsammans upptäcker vi språkets olika nivåer, stiltyper, texter av olika de slag. Vi går igenom regler, inte bara för språket i sig, utan även för texter av olika slag, till exempel hur man kan förvänta sig att ett formellt brev ska se ut och hur man känner igen artikelns olika delar och vet hur man benämner dem. De allra flesta elever ser att de har en lärare de kan fråga till råds om sitt språktillägnande.

Dessa elever vågar också utsätta sin egen språknivå, sina egna textalster, för granskning både under kursens gång och i slutet av kursen, för de vet att deras svenska är något som ständigt utvecklas och de vill få veta den nuvarande nivån för sitt språk. De vågar också det för att de och jag har kommit till en punkt där de litar på mig som yrkesperson, som lärare.

När någon elev ändå väljer att föra mig bakom ljuset och skicka in texter som är manipulerade, ihopklippta av andras, så blir jag därför inte bara besviken på ett generellt plan, för att bli utsatt för detta försök att lura sig till ett betyg. Jag blir dessutom alltid oerhört förvånad över att den aktuella eleven väljer att äventyra sitt betyg och sina studier genom att medvetet välja att fuska i stället för att ta emot möjligheten att få hjälp med sitt eget språk och dess tänkbara utveckling. Dessutom undrar jag alltid om elever som fuskar tror att jag är så ljusblå och okunnig att jag inte märker det…

maj 19, 2016 av asaole

Tvåhundrasjuttiofemte åseriet- Om stört och småss

Att reflektera över sådant man hör, kan vara mycket svårt om man är ovan vid språket och ibland missförstår det man hör. Det är möjligt att man tror sig höra något som en person inte har sagt. Om man stannar vid tanken på det där obegripliga ordet, så är det svårt att förstå resten av det man lyssnar på. En sådan reflektion gjorde jag och mina elever i samband med att VBU hade besök av dåvarande ministern Erik Ullenhag, som talade i aulan. Efteråt pratade jag och min elevgrupp om Ullenhags anförande. Mina elever är vuxna som studerar ämnet svenska som andraspråk på grundläggande nivå. Två elever ville fråga mig om ett ords betydelse. De hade hört Ullenhag säga ordet jättemånga gånger och därför hade de antecknat det så att de kunde fråga mig i efterhand. Ordet var ”småss”. När detta händer och man aldrig har varit med om det tidigare, så är det lätt hänt att man säger ”du hörde fel!” Det ordet finns inte i svenskan. Men med viss rutin från andraspråksundervisning och annan språkundervisning vet jag att inlärning omfattar olika steg och språket är ett sådant system där man lär sig urskilja ord från varandra i en viss ordning. Åter till eleverna… De beskrev flera ord i närheten av ordet ”småss” och fick mig slutligen att förstå att det handlade om en jämförelse mellan invandrarna och ”småss”…och DÅ gick det upp ett ”Liljeholmens droppfria” (som min SO-lärare på högstadiet skulle ha sagt). Erik Ullenhag hade nämligen i sitt tal använt upprepning som ett retoriskt grepp. Han ville exemplifiera hur tid kan medverka till att man får en mer tolerant syn på en grupp invandrare från ett visst land. Han räknade upp hur finländarna som först kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare inte alls hade varit så väl sedda, utan snarare utsatta för fördomar och förtal av svenskar runt omkring. Men nu är de ju ”småss”. Sedan fortsatte han resonemanget med spanjorer och italienare, bosnier med flera. Alla var de i slutändan ”småss”. Mina elever är duktiga på grammatik. Därför var ”småss” inte lika UPPENBART för dem som det var för mig. Ullenhag skulle ha sagt ”som vi” (eftersom ÄR är underförstått här och det vore grammatiskt riktigt att säga ”som vi är”) men han sa ”som oss”. Eftersom hans talhastighet var relativt hög, så blev slutet på hans meningar en sammandragning av ”som” och ”oss” som i mina elevers öron lät som ett för MIG helt nytt ord, nämligen ”småss”. Deras hörförståelse ledde alltså till en riktigt bra grammatisk reflektion för hela elevgruppen.

Ett annat sådant missförstått ord är ordet ”stort” som föranleder många elever problem vad gäller vokalen. Det är främst elever vars modersmål är persiska, har jag noterat, men även andra. De skriver ”stört” i stället för ”stort” och precis som i exemplet ovan är det intressant att tillsammans med eleverna hålla ett generellt samtal om varför det kan vara ett problem för kommunikationen, trots att det ytligt sett verkar handla om att eleven har råkat skriva två prickar över bokstaven o. Skälet till felskrivningen är inte, som man kan tro, att eleven är dålig på att stava eller har svårt för att skilja mellan våra vokaler. I stället är det i nio fall av tio frågan om att elevens hörförståelse är inblandad. Eleven hör inte skillnad mellan de två svenska vokalljuden för ö respektive o. När jag vet det och dessutom vet att eleven kommer ifrån just ett språk där denna distinktion är svår att göra, så kan jag uppmärksamma eleven på problemet i den SKRIVNA svenskan, vilket inte är lika utpekande som om man påpekar det i den talade svenskan. Gradvis, i takt med att hörförståelsen blir allt bättre, minskar även problemen med interpunktion i det skrivna språket.

När man då avslutningsvis ska fundera på vilket av dessa problem som läraren i mig upplever som ”svårast” så skulle jag säga att det har att göra med kontext. OM jag hör problem som ”småss” precis i anslutning till att eleven undrar, alltså som vid det tillfället jag beskrev ovan, när jag och eleven båda hade lyssnat på samma föredrag av Erik Ullenhag, så går det att genom språklig förhandling komma fram till vad det är eleven kan ha hört för något. Men om vi leker med tanken att eleven har hört föredraget, men inte jag…? Då är det NÄSTAN omöjligt att gissa sig till vad det kan vara eleven har hört… Det är alltså ett kontextberoende problem. När det gäller stavningen av stort så att det framstår som stört… så kan man om man vill, hävda att också det initialt är kontextberoende, på så sätt att det är när jag LÄSER som jag upptäcker problemet. Stavningen av ”stort” är för mig ett störande inslag i mitt läsflyt, som får mig att läsa om igen och kanske ytterligare en gång innan jag kommer på problemet…Ja!! Eleven menade stort… Men i nästa steg…så handlar det alltså om analysen att det är kopplat till hörförståelsen. Intressant nog, så har även ”småss” koppling till hörförståelsen och till den lexikala nivå eleven befinner sig på. För att jämföra med mig själv, så minns jag nu som vuxen vilka nonsensord jag sjöng när jag sjöng med i ABBA:s låtar innan jag kunde engelska. Jag sjöng vad jag trodde att ABBA sjöng. I nästa steg i min språkutveckling i engelska, så sjöng jag de ord jag kunde och som jag tyckte passade bäst in till musiken, för det som ABBA sjöng, var ju ord som inte fanns. Min reflektion var alltså att jag kunde lita på mig själv, min hörförståelse och mitt lexikala omfång. I efterhand, när jag vet hur omfattande engelska språket är, så kan jag roas av hur jag tänkte: SÅ kan de ju inte sjunga, för det ordet FINNS ju inte! tänkte jag. Nu vet jag bättre: Så kan man säkert sjunga. Här har jag ett ord jag borde lära mig! ❤

Vill man, så kan man här också prata om ”bas- och utbyggnad” i språket. Man kommer långt på det basordförråd man lär sig först, men för att komma vidare behöver man ofta input på akademisk nivå eller betydligt mer träning för att själv klara av att dra slutsatser på ett djupare plan.

maj 19, 2016 av asaole

Tvåhundrasjuttiofjärde åseriet- Jag har stoppat bomull uti örat!

Nej, inte vet jag om det hjälpte förra året att försöka stoppa bomull uti örat, för att… ta bort nyheten om att Robert Broberg hade dött. Han är en sådan artist som man saknar, som om man hade någon personlig relation till honom. Det har jag inte. Man förstår att tiden har sin gång och att vi alla ska dö en gång. Häromdagen påmindes jag åter om Robert Brobergs fyndiga texter och hur väl han lyckades med det där kluriga som blev hans signum.

Jag var verkligen LITEN när jag fascinerades av hans robot i det barnprogram jag såg då… Sångerna satt som en smäck nästan omgående och de fyndiga texterna är förstås skälet till det. Han kunde få till det så att även det banalaste innehåll blev roligt eller intressant eller bara helt otroligt träffande:

Jag har en väninna som ofta tvinga vid bommarna här i staden och vänta och VÄNTA och VÄÄÄÄÄÄÄÄÄNTAAAAAAAAAA… Till henne skickade jag en gång denna favorit:

Det är lätt att bli nostalgisk när någon går bort och det var därför jag först publicerade det här blogginlägget strax efter Robert Brobergs död. I nostalgins namn plockar man fram det vackra och stämningsfulla och kanske vågar man sig på att lyfta något av det fyndigare slaget också. I den uppsjö av texter som Robert Broberg är pappa till, är det svårt att vara säker på att man väljer det ”bästa” eller ”finaste” eller ”roligaste”. Därför är det meningslöst att ens försöka. I stället vill jag lyfta tre musikstycken som betytt mycket för mig genom åren, men på helt olika sätt:

Vatten!

Att skriva en sång om Stockholms alla vattendrag, är inte alls på något sätt unikt. Det finns många i Brobergs sällskap som lyckats väl med detta. Sångligt är den inte helt enkel att sjunga, med sitt stora omfång och flera stora språng, men jag minns när ”Vatten” kom att det var en av mina favoriter när den kom på radion och att det kändes väldigt nytt med det där plasket som avslutar sången. Dessutom är det väldigt mycket bilder som förmedlas och för den som känner sin huvudstad är bilderna källor till egna minnesbilder och kopplingar till händelser man varit med om i de miljöer som sången beskriver.

En ganska stillsam sång som också anknyter till vatten är annars den fantastiska Båtlåt, som ju i sin briljans lyckas med att både handla om kärlek och om båtar…

Men utan att nämna alla brudarna, har man ju inte kommenterat Robert Brobergs speciella egenskaper och egenheter… Han var ju lite egen…men på ett ytterst positivt sätt…med sina tjejer… Underbara uppblåsbara Barbara eller ska vi kanske vråååååååååååla Carola? Jag tror att jag i raden av damer vill avsluta min hyllning till Roberg Broberg med Maria-Therese… Tack för de många musikaliska minnen jag kan knyta till det du skapat under ditt långa musikaliska liv!

maj 17, 2016 av asaole

Twohundred and Seventy-Third Asic- A World of Language Learning Starts in Your Computer

I’d like to share with you how learning can become interesting to young students if focus on learning derives from questions raised by the students rather than the teacher. I was teaching a mixed group of students in grade four and five in the Swedish compulsory school system. The students all had very few contacts with native speakers of English or with students from other countries. I wanted them to improve both their written an oral English and thought of different ways. It was in the middle of the annual summer vacation and as usual I spent time thinking of the coming school year. Isn’t that typical for a teacher? I know I’m not the only teacher who spends time planning for future teaching while their off of school.

Anyway, I thought of the idea of getting some kind of pen-pal for each and every one of my students. At this time I had just got my first personal computer through work and I wasn’t very familiar with how to use internet as a resource. I was therefore searching for different websites in order to find addresses to PEN-pals. It wasn’t until I came across the website http://www.epals.com with the very new word #epals, that I realized that PEN-pals were completely outdated! I was thinking like a dinosaur! Briefly, ePals is a website where teachers or students or for that matter teachers AND students can get in touch with each other in order to collaborate in different projects. It doesn’t have to be international projects, but in my case it was.

From the start I didn’t plan to collaborate at all with any American teachers. I was focused on the UK, since I was going to the UK in September in 2000. I spent a couple of hours reading different profiles in the ePals website and then I wrote my own profile. Already while I was browsing the site, I got a few mails in my inbox. There were two of them from American teachers and one of them was from a British teacher. They all seemed very nice, but since I was in a hurry to get my project going, I wrote to the British teacher, telling him about my plans to go to the UK and I also fired off my question about the two of us meeting each other to plan our future collaboration with our students. I wrote “Since I come to the UK in September, I hope we can meet and plan for our mutual project!” Then, since I was in a hurry and also because I know that teachers don’t like to spend time doing the wrong things, I wrote back to the two other teachers politely telling them that unfortunately I had already found a teacher in Britain whom I wanted to collaborate with and thus I didn’t need to write to them…

The “British” teacher replied to my email saying something like “It’s not that I don’t WANT to meet you, but how exactly did you think we could meet if you go to the UK and I live in New Jersey?”
Anyone who gets an email with that comment could have given up, but I’m not that kind of person. I wrote back. The “British” teacher wasn’t at all British and the REAL British teacher, whom I mistaken for being American, was of course already lost and gone, so what options did I have??? I started off brushing up my own English, by writing back and forth to this particular American teacher, who seemed to be a nice person already from the start. He was a teacher in a class in the same age span as my students, so after a few weeks of planning we started off writing emails between the two different schools.

At first, we instructed our own classes to write more general letters about themselves and share photos and details about the school system or what the school looked like. But gradually as the students got to know each other a little better, they started to ask their own questions and compared the learning situations in Sweden and New Jersey. My students, who were used to several breaks during school days, were shocked to notice that the students in the American school had fewer breaks and also lacked a nice lawn and a playing-ground at school. Outside the American school was instead a parking lot.

There were a lot of similar topics that gave students in both ends of our mutual collaboration a chance to challenge their language skills. In the American end students had a more cultural based viewpoint to our project, whereas in Sweden the focus was mainly on language and how to express oneself. One thing lead to another and the American teacher and I also visited each other’s schools and got the opportunity to see through teaching what it was like to teach in a completely different school setting than the one we were used to, respectively. I remember from MY teaching during one single day in the American school, that it was weird to be addressed Mrs Olenius. I also found it interesting to interact with the student in MY way, rather outspoken and joking, and notice how a few of the American TEACHERS frowned. It seemed to me as if they were taking their ROLE as teachers much more seriously than I do, which was interesting to note.

Later, my American friend visited me and my class in Sweden. He had brought with him a few interesting lessons to teach and one of them was in Physics, where he wanted to show the students how an American Hurricane builds up, by using two large bottles that he quickly moved in order to make it seem like a hurricane inside the bottles. An interesting thing with his experiment is the obvious difference between the ways we would do such an experiment and the way he did. He ended up getting eager students around him who wanted to do the experiment themselves, not just look at him doing it. In Sweden I’d say most teachers would give their students the opportunity to try out such an experiment by themselves. Another thing the American teacher probably noticed is that his usual reference to the famous Wizard of Oz didn’t work in Sweden. Why not?

A Swedish student in grade five generally wouldn’t know what kind of movie that is.
I’m happy to say that this American teacher and I have been friends for a long time now and thanks to him, I have learnt a lot about America that is more positive than I could ever imagine. Maybe it was meant to be that I mixed the American teacher with the British?

maj 16, 2016 av asaole

Tvåhundrasjuttioandra åseriet- Spänningsfältet mellan stål och flanell och en liten läcker överraskning till kaffet- Recension av Per Naroskins föreläsning på VBU

Det har alltid fascinerat mig hur en föreläsare väljer att inleda sin föreläsning. Det kan handla om människor som säger ”jag ska inte bli långrandig” och så är det precis det man tycker att de är eller så är det någon som presenteras för publiken av någon som har mycket höga förväntningar och också yttrar precis det: ”Jag har hört dig förut och har verkligen höga förväntningar på den här föreläsningen!” Att fånga upp detta ganska jobbiga utgångsläge och få med sig publiken är svårt och tyder på lång erfarenhet, tajming och fingertoppskänsla för hur publiken reagerar på det man säger eller gör på scenen. Psykologen Per Naroskins inledning var ett slags svar på den här typen av högt ställda förväntningar och hans exempel handlade om en föreläsning han hållit i norra Sverige på en mansdominerad arbetsplats med en enda kvinna. Det var denna kvinna som bokat honom för att hennes upplevelse var att hennes manliga arbetskamrater ”innerst inne behövde en sådan som Per Naroskin, men inte vågade ta kontakt med en psykolog”. I förbifarten hade hon upplyst Naroskin om att hon inte tänkte berätta för arbetskamraterna att han var psykolog och dessutom bad hon honom om att inte nämna att hon var ansvarig för bokningen.

När Naroskin anlände till det aktuella föreläsningstillfället, var han nyfiken på hur kvinnan valt att presentera honom, nu när det inte skulle framgå att han var just psykolog. I den meny för kvällen som var och en fått, stod förrätt, varmrätt och dryck till maten och så fanns upplysningen ”och så något gott till kaffet”. Bland en massa gruvarbetare är kanske den gängse uppfattningen inte att ”något gott till kaffet” är en gästande psykolog… Förutom detta exempel gav Naroskin andra goda och humoristiska exempel på hur man kan uppfattas av andra om man är just psykolog. Vid ett annat tillfälle jämfördes Naroskin med flanell och kom att stå för ”det mjuka”…

Huvuddelen av föreläsningen kretsade kring ”tillvarons uppdelning mellan hårda och mjuka värden” eller ”spänningsfältet mellan stål och flanell”, där Naroskins poäng var att eftersom vi är varandras arbetsmiljö finns det anledning att begrunda hur kulturen på arbetsplatsen kan te sig om man mäter produktivitet i relation till social kompetens. Naroskin grundade mycket av sitt resonemang på en avhandling av Anna Nyberg om chefers inverkan på arbetstagarnas fysiska hälsa, där Nyberg kommit fram till att relationen mellan chefen och arbetsagaren kan leda till fysiska besvär som följer med så pass länge som tio år. Naroskins poäng i föreläsningen var att man bör vårda relationen mellan chefer och arbetstagare så att man har en hälsosam, stöttande och konstruktiv relation sinsemellan. För att illustrera hur svårt det kan vara att vara mellanchef, skojade Naroskin om Påven, som ju har en mycket speciell situation med en omfattande och svårläst instruktionsmanual och dessutom inte kan ställa utom rimligt tvivel huruvida hans chef finns eller ej, även om han TROR att chefen finns.

Via de vanligaste klyschorna från jobbannonserna för några år sedan, såsom ”förändringsbenägen, flexibel” eller liknande, kommenterade Naroskin att ett ofta missförstått kännetecken är integritet. Naroskins uppfattning var att integritet borde vara något bra, direkt kopplat till värdemätaren i maggropen. Man borde ställa sig frågan ”Vad är rätt och fel för MIG?” Flexibiliteten kommer ur tillgången på den där värdemätaren, menade Naroskin. En person som ges det negativa tillmälet ”hoppjerka” skulle snarare känna sig stolt än uppfatta sig själv som mindre värd eftersom en ”hoppjerka” i ordets traditionella mening, har känt efter och följt sin inre kompass i stället för att bara arbeta vidare utan att reflektera. För att ge resonemanget ytterligare emfas, exemplifierade Naroskin detta med att från en annan föreläsare ta exemplet med sjöpungen, vars enda uppgift är att hitta en lämplig korall, sätta fast sig där, därefter äta upp sin egen hjärna och stanna kvar där för evigt. Naroskins parallell blir den arbetstagare som får en fast anställning, ”äter upp sin hjärna” och blir kvar till sin pension.

Att vara lojal med arbetsgivaren eller att vara sann mot sig själv, är tänkvärt. En annan klyscha som Naroskin avlivade var ”man måste ju ha balans i livet”. Med en extraordinärt fantastisk man som exempel, visade han hur osannolikt det är att stöta på en sådan person i verkliga livet samtidigt som han ifrågasatte om det ens var eftersträvansvärt. Naroskin förespråkade i stället vad han kallade ”styrfart i livet”, vilket han beskrev som den hastighet man behöver för att röra sig mot ett speciellt mål och samtidigt hinna med att byta kurs eller vika av på ett stickspår om man vill. Illustrationen med den bilkörande pappan med reptilhjärna och gaspedal, som passerade resmålet Hannover för att han inte hann med att bromsa in i tid, går att applicera på yrkeslivet också.

Vi är i en föränderlig värld där vi behöver inse att våra barn kan saker som vi inte kan och att det vi lär oss i en utbildning kan vara föråldrat innan utbildningen avslutas…Med sig själv som exempel får Naroskin fram många poänger och hela tiden är det med glimten i ögat, trots att budskapet är angeläget. När tekniken går ifrån oss, så kan det leda till en lång rad pinsamma eller dråpliga situationer och dessa radar Naroskin upp medan applåder och skratt ackompanjerar.

”Men vad är man egentligen mest rädd för?” undrar Naroskin medan han låtsas söka igenom bänkraderna efter en person att plocka upp på scenen. Medan han letar rabblar han obetydliga fakta och mumlar däremellan. Publiken skruvar på sig eller tittar ner… vill inte bli föremål för alla andras skratt… Naroskins poäng är att rädslan för att hamna inför en grupp är större än rädslan för att dö… Att hamna utanför är också en sådan rädsla. Därför är det viktigt att alltid ha ett inkluderande förhållningssätt, menar Naroskin.

Mellan raderna är det övergripande budskapet i det Naroskin säger på sitt skojfriska sätt, att vi ska vara rädda om varandra, aldrig exkludera någon. En rimlig tanke som Naroskin delar med oss är att man inte ska ha inflytande över något om man inte kan ta ansvar för det. Har man inflytande över något så ska man också ta ansvar för det. Det handlar hela tiden om att ta ansvar, att se varandra, att våga stanna upp och förlora fotfästet och nyorientera. Vi är dåliga på att ta vårt hela jag i anspråk och behöver träna på att lita på oss själva, tro att vi kan.

Efter en både rolig och intressant föreläsning av Per Naroskin möter jag nästa arbetsdag stärkt av nya insikter.

Citerat av Per Naroskin:

”Det krävs mod att vistas nära sina möjligheter ”

”Inget i ledarskapet är viktigare än tydlighet”
Motivering: när vi inte vet hur det ska bli, så fantiserar man”

Det bästa ledarskapet är ”Ett ledarskap som bekräftar och utmanar”⇒”Jag tror att du kan lite till”

maj 12, 2016 av asaole

Two Hundred and Seventy-First Asic- If you give a Magpie a Cookie…

Years ago when my oldest daughter was a couple of years old, she got this little book as a gift from one of my dearest friends in the USA. I was told by him that the story was very much appreciated by young children and along with the book my daughter also got a little stuffed animal in the shape of a mouse, dressed like the mouse on the cover of the book. The book is the kind of repeating story that children love to listen to and there are many other books similar to this in many other countries, for instance in Sweden where I live. We learn to love the stories, although adults tend to love the first few times we read them, while children seem to like them although it may be the hundredth time its read to them…

I was thinking of this book today, because the story about the little mouse who is likely to want more and more from the boy in the book, is acting like the magpie in my garden. I was sitting in my garden today, together with one of my friends. It was lovely weather and we enjoyed the sunshine after a days work. We were first right under the oak tree, but after a while when the sun was moving, we moved, too, since our bench was now in the shade. We left the set table with cookies and tea under the oak tree…but moved the bench to a spot where the sun was still warming. Suddenly my friend said: ”Look! The magpie is stealing something from the table!”

To her surprise I was merely saying ”Oh!” in the same kind of voice we use for cute little animals we love, or for little children… I had to tell her that this was most likely ”my” magpie from the birds nest in my apple tree on the other side of our house… And my friend looked as if the next thing to say would be ”So?!” It turned out that we had different experiences from magpies and their behavior, but shared the point of view that they are pretty smart. I decided to give the magpie a cookie. But I didn’t act at once. Instead we chatted on and after a while the magpie returned for another try at the table… My friend commented that maybe It would be TOO much of an offer to give the magpie ALL my cookies, so then I clapped my hands and the magpie flew off again… After it was gone, I removed every cookie except one. I left it on the chair and my friend and I got back to our bench a few meters away to wait and see whether the magpie would dare to try and get the cookie… She did!
My only disappointment was that the magpie flew off to a garden two houses off from mine…

Really?! I couldn’t believe I was feeding the wrong magpie!!!…and with freshly baked cookies, too!!

Now I only dread the rest of the story, because if you give a magpie a cookie, she will most certainly come back for a glass of milk…but when I give her the milk, she will ask for a straw…

More about my magpie experiences are found in this link:

http://wp.me/p4uFqc-1e

maj 11, 2016 av asaole

Tvåhundrasjuttionde åseriet- Språklig navigation mellan kulturella grynnor och lokala avvikelser

Det är först när man samtalar om det alldeles vanliga och förgivettagna som man lägger märke till att det finns oändligt många olika infallsvinklar för det mesta i vår tillvaro. Eftersom jag för egen del har upplevt många situationer där jag med min föreställning om hur det ska vara, utmanats på olika sätt, vet jag att det rimligtvis borde kunna vara på ett liknande sätt för mina vuxna elever med ett annat modersmål än det svenska och med en annan kulturbakgrund än min.

Ett samtal om en bok som t ex Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, som jag skrev om i två tidigare åserier, leder ofta in på en lång rad stickspår av olika karaktär. Det är när stickspåren dyker upp, som läraren ställs inför ett viktigt vägskäl… Man kan å ena sidan säga: ”Jo, men det kan vi prata om en annan gång!” eller så kan man hantera den nya språkbit som dykt upp som en lös tråd i det man hanterade, som till exempel i det här fallet, bokens text. Jag brukar som regel välja den andra lösningen. Varför då? Det måste väl ändå leda till att man helt tappar sin ursprungliga plan och inte hinner med sin egen planering!!! Ja, visst! Så är det… Och? Vad spelar det i så fall för roll? Viktigt här är att vara medveten om VARFÖR man i så fall frivilligt frångår sin egen planering för att ägna sig åt stickspåret.

Som jag ser det så har jag övergripande ansvar för hela språkområdet i den kurs eleverna läser i mitt klassrum. Ämnet svenska som andraspråk är mångfacetterat och innehåller en lång rad mål som faktiskt skulle vara väldigt svåra att hantera om det inte vore för de många stickspåren… 🙂

Med gårdagens och dagens lektion som exempel vill jag visa hur stickspåren kan te sig. Som framgår av texterna jag skrev igår handlade lektionen då om ett kulturbundet språkbruk där man måste läsa mellan raderna vad olika uttryck betyder och mitt exempel då var att ”gå ut”, när vi menar gå på restaurang, ut och roa oss, i stället för ”gå ut ur ett rum”/ ”gå ut ur en byggnad”. Idag har vi hanterat metaforer av olika slag. Eftersom vi i texten hittade ”hjärtat skrumpnade ihop”, blev vi tvungna att förstå uttryckets ursprung och därför började vi med en allmän genomgång av ”förstörelseprocesser”. Vi hanterade en rad ord och uttryck.

Som du ser i illustrationen här ovanför är det ord som ibland kan vara lite svåra att definiera, men där det är enkelt för mig som är modersmålstalare att hitta spontana exempel på vad orden innebär. Jag valde en övning hämtad ur en bok som utgångspunkt. Boken heter ”Mångt och mycket” och innehåller många olika ordfält som är var att ha om man är ny i svenska språket. Just förstörelseprocessövningen är dock ganska svår för en andraspråkselev att klara på egen hand enligt min erfarenhet. Det kan behövas exempel och det kan ibland vara så nära mellan de olika definitionerna att de går in i varandra. Då är det bra att ha en lärare att fråga, tänker jag mig…och det är också en ganska flexibel lösning, eftersom jag kan avväga från begrepp till begrepp om eleverna förstått eller inte och om vi kan gå vidare till nästa definition. Att förklara och förtydliga är det viktigaste jag gör på jobbet…varje dag upptar det väldigt mycket tid, men det finner jag intressant och lärorikt och inte alls betungande. Snarare är det spännande att se i vilken mån man kan kalibrera sig själv som verktyg i förklaringsbranschen… 😉

Arbetet med förstörelseprocesserna idag var inte alls målet med lektionen. Det var ett av stickspåren. Det tillkom med anledning av att vi alltså igår läste om hur hjärtat hade ”skrumpnat ihop”.

Ett annat exempel på stickspår var när vi samtalade om Agnes (i boken Små citroner gula) och hennes granne och hur olika deras musiksmak är. Jag och mina elever samtalade en stund om vad vi har för musiksmak och vad vi brukar lyssna på. I samband med det passade jag på att tipsa eleverna om att man kan lära sig både uttal och intonation genom att lyssna på musik och sjunga med. Jag berättade att jag har lagt upp låtar på Spotify som elever gärna kan lyssna på om de vill:

https://open.spotify.com/user/asaole/playlist/4EWvVTfYSXXN4bPwy7YPT5

Samma sak gäller förstås för min kanal på YouTube, där man också hittar vissa klipp med just musik om man vill:

https://www.youtube.com/channel/UCFPBjq-d2UCihwlbhzpyL8A

Att arbeta med utgångspunkt av en text ger rika möjligheter till stickspår på detta sätt, men samtidigt måste man hålla kvar den röda tråden i det övergripande temat och alltid återgå till huvudtexten för att knyta ihop stickspåret med det som är huvudtemat. Det är kanske inte alltid helt lätt, men det känns viktigt, eftersom eleverna har rätt till den ursprungliga planeringens innehåll, som jag ser det. Innan lektionen har ju elever som tar seriöst på kursen, förberett sig för det innehåll jag har sagt i förväg att lektionen ska ha. De måste därför få möjlighet att fördjupa sig i det språkområde de har förberett hemma. Innehållet i dagens lektion kretsade alltså kring det avsnitt i boken Små citroner gula som handlar om hur restaurangen där Anges nu har börjat jobba,ska börja planera för den nya menyn. Återigen med utgångspunkt i boken, pratade vi en stund om vilket hav som kallas för Medelhavet på svenska. Var ligger DET? De flesta eleverna hade koll på det, men när jag frågade om havet mellan oss och Finland blev det svårare. Efter att ha konstaterat att det på engelska heter The Baltic Sea, men på svenska inte alls heter baltiska havet, utan Östersjön, kom vi in på att vi brukar säga att Östersjön är ett innanhav och att dess vatten dessutom är bräckt och inte salt… Nya frågor uppstod efter vägen: Hur salt är vattnet i en sjö? Hur salt är havet i Medelhavet? Vad är bräckt vatten?

Ett annat stickspår som vi också hann med, tog sin utgångspunkt i citatet ”Men Gud nåde dig om du lämnar mig i skiten när vi jobbar!” (Ingemarsson, s 117). Efter en snabb kommentar om andra halvan av meningen, pratade vi en längre stund om hur det kan komma sig att svenskar ofta använder sig av uttryck som inbegriper Gud, jävlar, helvete och fan, utan att de ändå är speciellt religiösa. Eleverna kände till att vi tidigare har haft många gudar i Sverige och där passade jag på att inflika att man fortfarande refererar till en del av dessa gudar i samband med till exempel väderfenomen, som ”tordön” (= åska). Eleverna visste också att vi är ett kristet land och ändå inte… Här blev mitt stickspår en snabbgenomgång av religionshistorien från år 829, via Gustav Vasa och Martin Luther, bibelöversättningen på svenska och hur vi så småningom hamnat i en situation där statskyrkan inte längre är obligatorisk. Samtidigt diskuterade vi betydelsen av ytterligare fyra begrepp, som är viktiga för att förstå vad människor i landet Sverige använder som förklaringsmodell för tillvaron om de nu INTE väljer att tro att det är Gud som är svaret på allting som händer oss. När man lever i ett land med religionsfrihet, kan man ju dessutom utan repressalier ta sig friheten att inte tro på något speciellt.

En elev berättade om ett samtal med en arbetskamrat där de båda hade diskuterat hur världen uppstod. Den svenske arbetskamraten hade uttryckt att han inte visste… Det tror jag är ett mycket vanligt svar. Jag får många frågor om detta från mina elever. Det finns inte något givet svar, men jag brukar bjuda eleverna på definitionerna på följande fyra begrepp, eftersom de är så viktiga för svenskars tänkbara svar på frågor om existentiella frågor om livet och dess olika obegripligheter…

GUD
ÖDET
SLUMPEN
TUR

Med stickspårens hjälp skapas förhoppningsvis en ökad förståelse inte enbart för svenska språket, utan också för kulturella företeelser av olika slag. Det ger eleverna möjlighet att spegla sig själva och sin kultur i det som jag har sagt. De ger dem möjligheter att också själva fördjupa sig språkligt i det de själva önskar veta mera om.

Se gärna de två tidigare texterna med utgångspunkt i bokprat om boken Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, om du vill:

http://wp.me/p4uFqc-CA

http://wp.me/p4uFqc-CG

maj 10, 2016 av asaole

Tvåhundrasextionionde åseriet- Små citroner gula och andra frukter av läsning… Del 2

små citroner gula #asaole Detta blogginlägg är fortsättningen på Tvåhundrasextioåttonde åseriet- Små citroner gula och andra frukter av läsning… Del 1.

http://wp.me/p4uFqc-CA

Vi läser boken Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, jag och mina elever. För de som vill finns möjlighet att jämföra boken med filmen med samma namn. För den som av något skäl inte kan läsa hela romanen, är filmen också en vän att hålla i handen. Man kan se filmen, läsa lite i boken och jämföra. Sedan kan man se filmen igen och fortsätta läsa ytterligare lite i boken, men dessutom kan man samtala med både kurskamraterna och med mig som lärare om det som man förstår både språkligt och kulturellt. Att träna upp sin läsförmåga och med den sin läsförståelse är något som kräver tid och tålamod. Ofta har man god hjälp av stöttning av olika slag. Som pedagog i grupper av vuxna andraspråkselever ser jag ofta hur olika läsbakgrund får betydelse för andra aspekter i språktillägnandet. Därför är det naturligt för mig att jobba mycket med förståelse av det vi läser.

Filmen och boken är i grunden ganska lika, men det finns också mycket som skiljer sig markant. DET jobbar vi också med. Jag vill att eleverna ska bli medvetna om att boken och filmen har olika styrkor och svagheter och tillsammans hittar vi också det som gör boken ”bra” och det som gör filmen ”bra”, samtidigt som vi häpet kan konstatera att det inte är samma detaljer som vi har fastnat för…

Nio lektioner lägger jag ner på boken tillsammans med eleverna. De har i förväg fått ordlistor, instuderingsfrågor och ett antal innehållsfrågor av divergent karaktär, allt i syfte att så många som möjligt ska ges möjlighet att förbereda sig någorlunda för de gemensamma samtal vi har i gruppen. De som inte har hunnit läsa eller kanske har försökt, men inte klarat att läsa det tänkta avsnittet, får i stället hjälp av den gemensamma genomgången, eftersom de därigenom får språklig stöttning direkt i texten. Mitt eget högt ställda mål är naturligtvis att alla i gruppen ska förstå så mycket som möjligt av boken. Som ett extra delmål hoppas jag också få någon elev som tidigare aldrig har läst en bok på svenska att lockas att läsa fler… 🙂

Som allra sista moment skriver eleverna en text som ska vara en recension. Inför skrivtillfället har vi dels pratat om texttypen recension och vad det är, dels gått igenom boken på alla upptänkliga sätt. Den absolut sista lektionen innan skrivtillfället är en muntlig uppgift i seminarieform, där en elev i taget berättar om en episod i boken som hen av något skäl fattade tycke för. Det kan vara något som är språkligt intressant, något eleven kunde identifiera sig med i hög grad eller något som var svårt att förstå rent språkligt eller något som kanske uppfattades som sorgligt eller humoristiskt. Oavsett skälet till elevens fokus på denna episod, så bidrar elevens lilla miniredovisning till klassens samlade ”bank” av upplevelser i relation till boken. Detta är språkstöttande på så sätt att språkligt svagare elever kan få inspiration av elever som förstått boken bättre eller som på andra sätt ligger steget före.

Syftet med alla de olika vinklingarna i arbetet är att eleverna ska lyckas med att visa mig en god förståelse av texten och samtidigt nå en tillräckligt god språklig nivå i sin textuppgift. Med den gedigna underbyggnad vi har i läsprojektet har det hittills varit ytterst få elever som inte klarar detta. I stället har jag sett text efter text, som unik och olik de andra inlämnade texterna, visat på många intressanta uppgifter eller företeelser i boken som eleven uppfattat som angelägna. När eleven skriver om sådant som ligger hen varmt om hjärtat och om något som känns äkta och intressant och viktigt, blir texten också viktig. Eleven vinnlägger sig om att uttrycka sig så exakt som möjligt eftersom det hen vill säga känns viktigt att få fram till läraren.

maj 10, 2016 av asaole

Tvåhundrasextioåttonde åseriet- Små citroner gula och andra frukter av läsning… Del 1

Medan vi läser boken Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, jag och mina elever, så stannar vi upp i läsningen för att samtala om sådant i boken som kan vara av intresse. Eftersom eleverna studerar ämnet svenska som andraspråk finns det många olika infallsvinklar när vi letar i bokens text tillsammans. För dig som kanske inte har läst boken någon gång, kan jag berätta att den handlar om en ung tjej som heter Agnes, som redan efter det inledande kapitlet i boken blivit av med både jobbet och pojkvännen och måste börja om från början med många saker som hon tagit för givet i sitt liv. Agnes och det liv hon lever som ung ensamstående arbetslös, är något som många av mina elever kan identifiera sig med. De är också jobbsökande eller har nyss varit det. Vidare har många av eleverna känt på detta med personliga förluster, som också är ett genomgående tema i boken. Det är därför jag har valt boken. Det är hög igenkänningsfaktor även för den som inte är från vårt land från början.

Att Anges i boken jobbar inom restaurangbranschen bidrar också det till att vi kan dra paralleller med elevernas hemländer och jämföra likheter och skillnader. En elev kommenterade till exempel vid ett tillfälle att i hemlandet var det förbjudet för kvinnor att servera på restauranger. Därför fanns endast manliga kypare, vilket var en intressant aha-upplevelse för mig, men ofta får eleverna också den typen av insikter. När vi djupdyker i språket kan det bli till exempel som idag, då vi bland annat stannade vid uttrycket ”klä upp sig”, eftersom Agnes och hennes kompis Lussan gör det när de ska ”gå ut”. Ett tag pratade vi först om grunduttrycket ”att klä sig”, som alla utan problem hade koll på, men lite svårare blev det att på svenska uttrycka vad det innebär att ”klä om sig”, ”klä ut sig” och slutligen stannade vi alltså vid ”klä upp sig”.

klä sig= ta på sig kläder
klä om sig= byta kläder
klä ut sig= klä sig i något som gör att man förvandlas till något annat
klä upp sig= klä sig fin, för att till exempel gå på fest

Vi stannade även vid den dubbla betydelsen i ”gå ut”, som dels betyder att lämna ett rum eller en byggnad, dels betyder att gå på restaurang eller krogen till exempel en fredagskväll. En skillnad jag ofta märker i språkbruket hos mina vuxna elever och andra vuxna jag känner och umgås med är att eleverna, som ju studerar svenska, är mycket noggranna med hur de uttrycker sig. De lär sig korrekta uttryck och använder dem, så som de har lärt sig och ibland blir deras språkbruk därför mer korrekt än det är för en person som talat svenska i hela sitt liv. En av eleverna skulle mycket väl kunna säga till en svensktalande vän; ”Kan vi gå tillsammans till en restaurang och äta middag på fredag kväll?” Vi ser att det är helt korrekt uttryckt och har inget att anmärka på i språket, men de flesta av oss skulle i samma situation ha sagt: ”Hänger du med ut på fredag?”

Att hjälpa eleverna att hitta de där språkliga genvägarna är en del av mitt jobb som jag tycker är roligt att hålla på med. En annan situation i Små citroner gula som vi uppehöll oss vid en stund var hur Agnes väljer bort att åka hiss med sin granne David Kummel, eftersom hon vill visa honom en viss distans i just den situationen. Vi pratar om ”att hålla någon på armlängds avstånd” och hur även detta med avstånd när man talar med någon, kan vara olika i olika kulturer. Därifrån glider vi vidare i samtalet till hur ovanligt det är att någon möter någon annans blick i tunnelbanan eller på bussen. Vanligare är att man tittar i golvet, ut genom fönstret eller upp på den reklam som ibland är fäst i taket på tunnelbanevagnen. I tidigare elevgrupper har många elever roats av det faktum att normalläget för en svensk buss eller tunnelbana är att det är knäpptyst därinne. Varför pratar inte svenskarna med varandra? undrar eleverna. Med tiden har jag börjat undra detsamma…

Att läsa en hel roman är inte en lätt uppgift för en elev som inte har svenska som modersmål, men det verkar vara så att många tror mig på orden när jag säger att man får väldigt många värdefulla språkliga insikter av att läsa, för de kämpar verkligen med sin läsning av den här boken. Medan de direkt språkliga bitarna faller på plats, blir eleverna gradvis alltmer nyfikna på innehållet och den kultur som blottläggs i boken. När jag läser just den här boken, brukar jag alltid skicka en tacksamhetens tanke till Kajsa Ingemarsson, som så finurligt har blandat in alla de ingredienser som en utlandsfödd som tränar svenska som andraspråk kan behöva… Hela det första kapitlet är ett utmärkt exempel på vad franska lånord har bidragit med i svenskan. Senare i boken finns en lång rad dialoger, där vardagsspråk med uttryck som är bra att kunna är väldigt frekventa. Genom hela boken följer man samtidigt ett flertal relationer av olika slag, både släktband och kärleksrelationer, men även både goda och dåliga exempel på relationer mellan arbetskamrater eller chefer och arbetstagare. Till detta kan läggas specialuttryck inom trädgårdsskötsel, inom restaurang- och livsmedel, samt inom sjukvård och i samband med begravning.

För mig som pedagog är boken därför en fantastisk guldgruva med massor av uppslag och idéer för att arbeta vidare. Men…de som inte kan eller förmår att läsa en hel bok då? Läs mer i del 2! 🙂

http://wp.me/p4uFqc-CG