Tvåhundraartonde åseriet- Skolbibliotekens roll för ungas läsande

Som tonåring hade jag förmånen att gå i en skola där det fanns en skolbibliotekarie och en assistent i biblioteket. Dessa båda damer var väldigt intresserade läsare själva och det tror jag var ett vinnande koncept. Förutom den egenskapen var de oändligt hjälpsamma och lyckades verkligen väl med att hitta böcker till oss alla i klassen. De frågade om våra intressen, vad vi brukade läsa, vilka skolämnen vi tyckte var mest intressanta. Mitt vuxna jag gissar att medan vi ägnade kraft åt att besvara alla de där frågorna, så använde de uteslutningsmetoden och valde bland tänkbara titlar i förhållande till de svar de fick av oss på frågorna de ställde.  Slutligen kunde alltså skolbibliotekarien säga tvärsäkert till mig:

– Då tror jag att den här boken kommer att passa dig alldeles perfekt!

…och dessutom kunde hon vara säker på att jag skulle komma tillbaka några dagar senare med frågan:

– Finns det fler i samma serie?

Jag var naturligtvis bokslukare… På högstadiet hade jag redan avverkat massor av typiska slukarböcker och i efterhand är jag väldigt tacksam för de här två eldsjälarnas genuina intresse för sitt jobb, för hade de inte envisats med att jag borde prova något annat än Kitty och spöket på stora skuggan, så kanske jag inte hade gjort det…eller jo, det hade jag nog…men inte DÅ…

bokvägg

Den där första gången som skolbibliotekarien kom fram till mig med en bok, så var det ”Borta med vinden” av Margaret Mitchell. Den var tung som en tegelsten och dubbelspaltig i nära nog A4-format och dessutom hade den över 400 sidor, men… Den hade ju också sitt innehåll, eller hur? Därför var det ju så att när jag sedan hade läst boken och visste hur bra den var, så gick jag förstås tillbaka till samma bibliotekarie och bad om en ny lika bra bok… Det var då jag fick den i min hand, den bok jag sedan plöjde alla delar av… ”Mina drömmars stad” av Per-Anders Fogelström. I dagarna har jag lyssnat på boken, via Storytel. Än idag är den oerhört fängslande och det som lockade mig då, är lika intressant NU, nämligen den inramning av Stockholmshistoria som man får på köpet.

Det är min övertygelse att vi är många i det här landet som inte skulle ha blivit ”läsare” om vi inte varit omgivna av enträgna och kunniga bibliotekarier, både i skolan och på stadsbiblioteket. Att de var inlästa och kunde mycket om skönlitteratur är en sak, men de kunde även hjälpa klasskamrater som inte läste lika gärna eller med samma flyt. De lyckades på något sätt förse oss alla med varsin bok och trots att vi gick på högstadiet, så hade vi lästimme… Jag tror att det var jättebra! När jag som lärare arbetat med gymnasieungdomar har jag ibland noterat att vissa av dem är väldigt ovana läsare och att de inte heller befinner sig i en omgivning där läsning är självklart. I en framtid kommer det att märkas ännu mer än det gör idag. Skolbibliotek är viktiga för lärandet och skolbibliotekarierna har en fantastiskt viktig roll också för att elever som kommer till dem får höra från någon annan än klassläraren, ämnesläraren eller föräldrarna vad som är viktigt med läsning.

Det är ju oändligt länge sedan jag gick i högstadiet på Västra skolan i Falun, men jag minns ändå med tacksamhet att det var precis där jag bytte från att läsa slukarböcker till att övergå nästan omgående till skönlitteratur för vuxna. Jag hade just då inte tagit klivet på egen hand. Det behövdes en skolbibliotekarie…

Färglada böcker med vit bakgrund

Tvåhundrasjuttonde åseriet- Om betoning och accenter i svenska språket…

En dag i januari var vi på en trevlig födelsedagsfest där den unge mannen som fyllde år skulle ha körkort och skjutsa min äldsta dotter i sin bil. Dagen till ära hade vi därför inköpt en reservdunk i metall och fyllt den med bensin, för att vi tänkte att är det något han just nu lider brist på, så är det bränsle till den redan inköpta bilen… Att handla bensin är ju en sak och att handla en födelsedagspresent något helt annat! I det här fallet resonerade jag därför med min äldsta dotter i förväg, så att hon verkligen skulle känna att ”det är tanken som räknas!” (med grav accent) Jag ville inte att hon skulle uppfatta min planerade födelsedagspresent som ”fel” eftersom hennes pojkvän förstås är ett självklart centrum för galaxen Vintergatan, inte enbart för henne. Vi tycker också att han är viktig! 🙂  Det förvånade, men gladde mig också, att hon då svarade med akut accent; ”Det är ju TANKEN som räknas, mamma!” Efter det skrattade vi båda åt att ha funnit varandra genom en språklig vits…

Tanken

I detta fall så är det verkligen inte en BETONING som utgör skillnaden, för i båda fallen, alltså när vi talar om ”en tanke, tanken” och när vi talar om ”en tank, tanken” så BETONAR vi första stavelsen… I stället är det en fråga om ton, accent… Det är orimligt att gemene man har koll på detta om man inte är speciellt intresserad av hur språkliga skillnader tar sig uttryck… Jag stötte för egen del för första gången på accenter när jag studerade franska under gymnasietiden. Före det hade jag aldrig stött på företeelsen. Direkt från Wikipedia, med hänvisning till Olle Engstrand, som kan det mesta inom området kan du själv jämföra några tydliga exempel där just accenten är den avgörande skillnaden. För dig som läser svenska som andraspråk är alltså orden ”identiska” (lika) om du LÄSER dem, men när du hör dem uttalade, så kommer du upptäcka att skillnaden är tydlig och klar. Se här:

 

Ord Betydelse
Akut accent Grav accent
regel lag, förutsättning låsanordning
tomten bestämd form av tomt bestämd form av tomte
buren bestämd form av bur perfekt particip singular utrum av bära
anden bestämd form av and bestämd form av ande
radar typ av spaningsutrustning presens indikativ aktivum av rada
normen/norrmän bestämd form av norm obestämd form plural av norrman
ljuden/juden bestämd form plural av ljud bestämd form av jude
dragen bestämd form plural av substantivet drag perfekt particip singular utrum av dra
slutet bestämd form av slut perfekt particip singular neutrum av sluta
bona bestämd form plural av substantivet bo verb som betecknar en städningshandling

Man kan lite slarvigt säga att de vänstra exemplen alltid börjar ”högre” i tonläge, medan de högra exemplen börjar långt ner i ton, ” i graven”.

Så, finaste artonåring, din tank, alltså tanken du fyller med bensin… är ett exempel på akut accent, medan om tanken syftar på om man tycker eller tänker något, så rör det sig om grav accent…

Nu har vi kommit till slutet ( med akut accent!) av detta blogginlägg… 🙂

Om du vill läsa om liknande företeelser, så kan kanske detta åseri passa dig:

Trehundratrettiofemte åseriet- Är svenskan Melodins språk?

 

Tvåhundrafjortonde åseriet- Maräng eller Prädd, det är frågan!

Detta kommer att vara det knäppaste Åseri du har läst… Men det bjuder jag på! 🙂

Med VAD skulle du jämföra det ljud som hörs från varje steg man tar när man är ute och går i decimeterdjup snö i -17 C? Jag tvekar nämligen… Jag har länge tänkt mig att maräng är rätt jämförelse och det har jag också hört ifrån andra personer, men i så fall så skulle det ju vara fråga om ganska seg maräng, inte den sprödare typen av maräng som brister så fort man petar på den… Nej, maräng DUGER inte, tycker jag…

Häromdagen när jag letade efter ”sittplatser” för både mig och fåglarna i #tvåhundrationde åseriet, så insåg jag vid närmare eftertanke att ett annat ljudminne passade betydligt bättre som referens för ljudet av snön under skorna. Lustigt nog är det också en fråga om inre akustik i huvudet också! Komplicerat??? Inte alls! Häng med här;

Tänk dig att du tar en sked med ”Prädd”…

OK… Jag fattar… Vi gör en kort förklaring här, för du är alltså för ung??? Eller kanske är du inte född i Sverige? Eller så var du ett mer lydigt barn än jag var… 😉  Då behövs den lilla förklaringen…

Prädd var en gräddersättning som inte längre finns på marknaden. Men när jag var en liten flicka så fanns det… Som jag minns det så fanns det inte endast i affärerna, utan även i skafferiet i vårt kök, i en brun burk med blå etikett. Det var verkligen INTE så att mamma och pappa sa; ät gärna direkt ur burken av det här om du vill! Det gjorde jag förstås ändå… Och jag som var storasyster kanske dessutom lyckades tipsa min lillebror om tilltaget…

Jag tog en ren tesked, stack ner den i burken och tog exakt EN tugga varje gång, fast en ny sådan tugga en annan dag igen…därför har jag vid flera tillfällen (och det är ju viktigt för en forskare) noterat att Prädd, när man åt det torrt, hade en rad märkliga egenskaper. Det är om dem det handlar i detta blogginlägg…

prädd_som jag minns den_

Nu när ni vet vad det ÄR så kan vi för miljöns och hälsans skull göra en liten paus här, så att ni får full koll på hur Björn Gillberg kan kopplas samman med Prädd. Dessutom får ni ju koll på hur hälsosamt det kan ha varit att äta den där skeden med Prädd lite nu och då… Läs vidare om min lilla hobbyforskning sedan:

Liten film med Björn Gillbergs ”historia” + kort intervju

JO… Det var så att jag tänkte att jag skulle gå till botten med detta med ljudet, en gång för alla… Därför har jag gjort vissa fältstudier, med en ensam försöksperson (jag). Det är alltså inte ens OSÄKERT om det går att fastställa detta arbetes reliabilitet, det är TVÄRSÄKERT att det inte går… Det enda som i så fall skulle tala till försökets fördel är att en och samma försöksperson (fortfarande jag… 😉 ) dragit vissa slutsatser över tid, eftersom denna longitudinella studie pågått i nära 40 år… Det är ju en förtroendeingivande tidsperiod, eller hur?

Idag har jag för att undanröja vissa funderingar gjort en inspelning, med en försöksperson (jag… 😉  ) som går i djup snö…för att på det sättet tydligt påvisa hur det kan låta när det ”knarrar under klackarna” (som Evert Taube skulle ha uttryckt det). Lyssna och gör nu DIN bedömning… Maräng eller Prädd???

Helt ovetenskapligt ljudklipp, men ganska TYDLIGT!

Beviset för att Prädd är vinnaren är så subjektivt att det förpassar min undersökning till den ovetenskapliga sophögen för evigt, men jag har lärt mig att man ska slutföra sådant som man har påbörjat… Här följer mitt resonemang om varför Prädd vinner…

Vid försök att tugga Prädd (då för länge sedan…) visade det sig att försökspersonen (jag… 😉 ) tyckte att det knarrade… Detta mycket tydliga inre knarr av typen ”huvudresonans” och ”omöjligt att dela med andra” upphörde vid en viss mängd av tillströmmande saliv och var alltså av övergående karaktär… Ändå var det på något sätt betydligt SEGARE än den spröda marängens avklippta ljud… Präddljudet räckte ”hela steget” om man jämför med när man går i snön som knarrar… 🙂

Eftersom Prädd inte längre finns på marknaden, kan ingen motbevisa mig i min uppfattning att maräng är hästlängder efter Prädd vad gäller hur man (= jag…!!! 😉 ) uppfattar ljudet vid promenad i decimeterdjup snö… För dem av er som alltså inte kan smaka Prädd och själva avgöra, återstår möjligheten att hålla fast vid maräng som det självklara jämförelseobjektet, eller anta att Prädd borde vara betydligt närmare målet för jämförelsen än maräng…

Och vet ni vad??? Eftersom detta var helt subjektivt, så kommer jag vara förvissad om att Prädd är vinnaren, trots att många av er kommer hävda att maräng är vinnaren…

OK… Jag erkänner… Innan jag kom ihåg känslan av att äta en sked Prädd, så tyckte också jag att det var maräng som var det självklara valet. Sams??? Bra! Tack!! Kram!! ❤

 

 

Tvåhundratrettonde åseriet- Läromedel eller egenskapande, det är frågan!

De snart 25 år jag varit lärare har jag ständigt återkommit till frågan om jag ska kunna hitta det jag söker i en befintlig lärobok eller inte. Nästa minst lika intressanta fråga är om min skola i så fall kommer ha ekonomisk möjlighet att köpa in det där läromedlet där jag hittade det jag sökte. Med min egen erfarenhet som grund kan jag ett kvarts sekel senare konstatera att jag i väldigt många fall plockar ihop delar av andras lösningar och i de glapp som uppstår så skapar jag själv. De två videolänkar jag har lagt ut idag på min nystartade videokanal, är båda resultatet av egna tankar om vad som borde stå i beskrivningar av texttyper, men det finns också läromedel som tar upp samma tema, där jag hittar delar av det jag vill ge eleverna inom detta arbetsområde. Titta gärna på länkarna om du vill. Den första är översiktlig i schematisk form och den andra är en text jag skrivit som exempel på artikel, men med förklaringar till artikelns delar.

Tidningsartiklar och deras benämningar

Bra att veta om tidningar och tidningstexter

 

 

 

Tvåhundratolfte åseriet- Mitt i maten eller helt djupfryst?

Varje dag noterar jag hur grannarna har det… och då menar jag inte människorna, utan de som bor i äppelträdet…

Mellan bilderna här nedanför är det exakt ett år. Den vänstra bilden är tagen idag, 17 januari 2016, medan den andra är tagen förra året, 17 januari 2015. Båda föreställer samma äppelträd, men på den högra bilden har jag zoomat in en fågel som mätt och belåten sitter mitt ibland alla äpplen den nyss har kalasat på. Olika falla ödets lotter… Den fågeln hade gynnsam tillgång på föda, någorlunda ”varmt” väder, vintermånaden till trots, medan skatorna som bebor det insnöade boet på den vänstra bilden, varken har värme eller äpplen…

Skatboet 2016

Äppelträdet 2015

 

 

 

 

 

 

Det är lite som hur det är för oss människor, tänker jag mig… En del behöver inte ens kämpa, de har ändå, medan andra kämpar förgäves utan att deras tillvaro förändras till det bättre i motsvarande utsträckning.

Beroende på kulturell och religiös bakgrund förklarar vi detta på så oändligt många olika sätt. Det är något jag samtalar med mina elever om ibland. Då förundras jag över hur någon som förklarar sin livssituation med att det är ödet , sitter bredvid en person som säger sig ha tur medan en tredje har god karma och en fjärde förlitar sig på Gud.  Det är faktiskt inte alls ovanligt att elever säger ”Jag hoppas på tur på provet!” eller  jag kommer att klara provet ”…om Gud vill!” Båda dessa inställningar diskuterar jag, eftersom jag menar att det går att förbereda sig väl inför vissa prov och redovisningar. När man har förberett sig och läst på så gott man kan, så tycker jag att det är rimligt att säga att man hoppas på tur eller att det kommer att gå bra om Gud vill, men jag försöker få eleverna att förstå sin egen roll.

Oavsett vilken drivkraft vi har i lärandet, så försöker jag få eleven att känna det där ansvaret, som ju i så många fall är den viktigaste pusselbiten för att lyckas. I ett klassrum som mitt, där så många människor från skilda bakgrunder möts, skulle det aldrig fungera om jag framhöll något synsätt som det enda rätta. I stället försöker jag resonera kring individens egen möjlighet att påverka sin situation i lärandet. Eleverna och jag pratar mycket om motivation och drivkrafter… Det är viktigt att ta kommandot över sitt eget lärande, att ge sig själv chansen att klara en uppgift. Man kan ha tur med provets upplägg, dess innehåll eller avgränsning och man kan ha turen att få bästa platsen nära elementet i det iskalla klassrummet, men för att klara provet väl, så måste man själv ta ansvar för att läsa på… Man behöver alltså göra sitt bästa i lärandet för sin egen skull…

När elever, som så ofta, sedan jämför med varandra i stället för med sig själva i lärandet, så brukar jag återkomma till detta med att göra sitt bästa. Vi är alla olika, med väldigt olika förutsättningar i lärandet. För att orka med att se hur andra lyckas med sådant man själv tycker är svårt, så måste man kanske börja tänka att göra sitt bästa är gott nog. Om Gud finns, är en fråga för ett helt åseri, men om Gud finns, så tror jag att Gud vill att vi gör vårt bästa och när vi gör det, så är Gud med oss…

Det är lyxigt att bo i ett land där jag kan skriva vad jag tror, vad jag tycker och vad jag tänker! ❤

Tvåhundrationde åseriet- Ratade sittplatser både högt och lågt!

Kylig sittplats på hög höjd

Kylig sittplats på hög höjd

När jag passerade under ledningen som syns på bilden, så noterade jag ett domherrepar i björken precis bakom. Det var som att de hade ratat den annars så vanliga sittplatsen, där fåglar kan sitta och umgås med varandra, på parkett inför skådespelet nedanför. Det tog inte långa stunden förrän jag själv, likt fåglarna också ratade en sittplats. Den var där, precis ovanför uppförsbacken som jag tillryggalagt, pulsande med lite för dålig kondition för uppgiften…

Nästan helt täckt av ett mjukt vitt bolster och nära nog gyllene av de låga solstrålarna som just där lyckades nå ända fram… Ändå valde jag bort det mjuka vita, vis av minnen där snön hamnar innanför kanten på skoskaften i djupsnön, medan kylan långsamt äter sig in trots rätt kläder för vädret… Men vacker var den, sittplatsen:

Mjuk och skön sittplats på marknivå...

Mjuk och skön sittplats på marknivå…

Åseriklipp att titta på!

Jag är ingen youtuber, men för variationens skull, både min och din (!) har jag lagt upp en kanal på YouTube.  Ibland är innehållet allmängiltigt, men oftast kommer det att vara presentationer som passar den som studerar svenska som andraspråk på SFI-nivå eller nivån strax efter. Det tar tid att skapa, men trägen vinner! Du kan följa länken till min YouTube-kanal här, men du kan också titta längre ner till vänster i menyn här på bloggen, så ser du om någon av filmerna passar just dig! 🙂

Följ mig på Youtube och se vad jag undervisar om i svenska som andraspråk!

 

Tvåhundraåttonde åseriet- Min första Youtubevideo… ;)

Någon gång ska vara den första! Eleverna och jag ska snart börja vår termin och temat är vinter… Eftersom jag ville förnya mig lite, så blev det en video om sammansatta vinterord… Kom ihåg att slå på ljudet… Musiken är helt i min smak för den här typen av övning… 🙂

Här är länken till min första video på Youtube:

crystals

Tvåhundrasjunde åseriet- Yes! Frisk och kry dan före dan!

I #Etthundrafyrtiotredje åseriet, för exakt ett år sedan hade jag tydligen dragit på mig en förkylning så här dagen innan skolan börjar… Oflyt! I år har jag visserligen fortfarande ont i ena foten, precis som före jul, men förkyld är jag inte! 🙂

En av många ”första dagen efter lovet”, för något år sedan, pratade jag med en av IT-killarna, apropå att jag hade glömt mitt lösenord för inloggning i vårt intranät. Jag trodde att jag var den enda slarvmajan i den skolan, men där hade jag fel… Tydligen var det ett återkommande ärende för IT-avdelningen första dagen efter alla lov … Det är härligt att utvecklingen går framåt i IT-världen, för nu är det ofta väldigt enkelt att generera ett nytt lösenord på egen hand. Det jag däremot har tänkt ett extra varv på är hur det kunde komma sig att så många var i detta teflonminnestillstånd sin första dag på jobbet. Det är min förhoppning att kollegorna som likt mig uppsökte IT-avdelningen dåförtiden, gjorde det för att de hade lyckats väl med att koppla av från jobbet,  även om de alltså hade kopplat av så väl så att allt hade glömts bort… Under jullovet har jag också denna gång hunnit med att koppla av, att umgås med släkt och vänner, läsa och skriva och göra sådant jag uppfattar som guldkant i tillvaron. Jag hoppas att jag ändå, trots denna avkoppling, ska minnas mina lösenord imorgon. Gör jag inte det, så kan jag ju alltid generera nya! 🙂

Tvåhundrasjätte åseriet- Sjöwall Wahlöö gör fortfarande intryck 2015

En helkväll med deckargenrens utveckling i fokus var inte vad jag först hade planerat, men faktum är att när Maj Sjöwall väl hade börjat berätta hur det kom sig att hon och Per Wahlöö började samarbeta, så var det så intressant att jag blev kvar… Förutom de anekdoter Maj Sjöwall själv bjöd på, var det spännande att i dokumentären med titeln Sjöwall Wahlöö -berättelsen om ett brott höra hur andra författare på olika sätt tagit intryck av Sjöwall Wahlöös böcker. Dessutom innehöll dokumentären oväntat många intressanta tidstypiska aspekter, som till exempel bilder och filmsnuttar från miljöer som inte längre är desamma. Direkt efter dokumentären stannade jag därför kvar för att även se kvällens långfilm Mannen på taket från 1976, regisserad av Bo Widerberg och baserad på Sjöwall Wahlöös bok Den vedervärdige mannen från Säffle. 

Det är en diger rollista med idel kända ansikten som förekommer i filmen och i princip alla gör fina rollprestationer. Håkan Serner fick till och med en guldbagge 1977 för ”bästa skådespelare” i sin roll som Rönn. Men för mig är det många andra saker som snurrar i skallen när jag ser filmen. Den är spännande och den är välgjord och den har en logisk tråd som är lätt för tittaren att följa. I mitt tycke finns det flera scener där det som sägs är betydligt äckligare än det som visas i bild och det tror jag är ett tidstecken i filmen. Det inledande mordet  och några bilder här och där på lite blod är nära nog det ena som känns ”otäckt” på deckarvis, men om man till exempel lyssnar på hur Kollberg (Sven Wollters rollfigur) berättar om hur det första mordoffret, Stig Nyman, betett sig gentemot honom när han var under utbildning, så är det fråga om bestialiskt våld i olika former. Samma sak gäller för det samtal som Beck (Carl-Gustaf Lindstedt) för med Hult (Carl-Axel Heiknert), där man inte behöver alltför mycket fantasi för att känna att det övervåld polisen använt i de omtalade exemplen skulle vara väldigt otäcka att se, men just detta skildras alltså muntligt. Min uppfattning om senare filmer i samma genre, men också av de filmer om just Martin Beck, är betydligt ”blodigare”.

Den nära koppling till samhällsfrågor som Maj Sjöwall gjorde uttryck för i dokumentären tidigare ikväll är den för mig viktigaste behållningen även i långfilmen. Man ser hur underbemannad polisen är och även vilket klientel som frekventerar häktet. Det är roligt med den unge mannen som vill att rättvisa ska skipas med anledning av att han suttit häktad för lång tid. Att en sådan birollsinsats får så stort utrymme i en fråga om demokratiska rättigheter för vanliga medborgare, är ovanlig i filmer av det här slaget. Handlingen brukar raskt skynda vidare mot något annat intressant…

Sammantaget var jag faktiskt väldigt närvarande i nuet under hela denna TV-kväll, vilket är ett gott betyg. Både dokumentären och Mannen på taket var sevärda, även om jag sett långfilmen tidigare. Tack alla inblandade för god underhållning, alltså!