augusti 29, 2016 av asaole

Trehundrafyrtionionde åseriet: Lärares känsla en MÅNDAG kan verkligen OCKSÅ vara olika!

I det trehundafyrtiosjunde åseriet skrev jag om hur skönt det var att kunna gå hem vid lunch på fredagen, när arbetsveckan enligt schemat är slut, utan att behöva använda hela helgen åt att ta hand om elevinlämningar. Allt var klart…

JAG hade jobbat klart med förberedelser och planering för elevernas lärande, men vi hade inte riktigt kommit igång än… För någon dag sedan föreslog jag därför för eleverna att de kunde skicka in en extra liten text om de kände för det. ”Menar du en frivillig utöver de obligatoriska?” undrade en elev. Jag svarade att det var så jag tänkt och att syftet i så fall skulle vara att eleven skulle ges en extra möjlighet att visa sina kunskaper samtidigt som jag snabbt skulle kunna få en överblick över de olika styrkor och svagheter eleverna visade i skrift… I mitt trehundrafyrtiosjunde åseri berättade jag att EN hade hörsammat mitt förslag om den extra uppgiften. Idag är det måndag morgon och jag har vilat över helgen, men det har inte eleverna. 16 inlämningar fanns i min inkorg! Nu har jag fått att göra och det ska blir jätteroligt att läsa vad de skriver om! Som man bäddar får man ligga… 🙂

I fredags passade ju Kronblom ganska bra… men nu måste jag komplettera med något, känner jag! 😉 Det gäller att vara ”pigg som en mört” på morgonkvisten om man ska ta hand om alla inlämningar idag… En god natts sömn var en bra start på den här veckan!

augusti 26, 2016 av asaole

Trehundrafyrtiosjunde åseriet: Lärares känsla en fredag kan verkligen vara olika!

I det trehundafyrtiosjätte åseriet skrev jag om den starkast bidragande orsaken för att stanna kvar i yrket, ELEVERNA och allt man får tillbaka genom att vara i deras närhet. Nackdelar då? Finns det inga nackdelar med det här yrket? JO… Man måste vara i takt med tiden… Som med alla andra yrken är det till stor del en fråga om hur man hanterar situationen, vilken inställning man har och hur stresstålig man är i ett läge med stor arbetsbelastning på för liten tid. Det är min övertygelse att väldigt mycket är avhjälpt av kommunikation och samarbete och noggrann planering. Det gäller att tänka efter före, så att säga… 😉

Det finns dock EN nackdel som jag tänkte på när jag gick hem ifrån jobbet idag, vid lunch en fredag när allt var fixat inför nästa vecka. Arbetstiden för mig är utlagd så i år, att sluttiden är lunch på fredag. Jag börjar tidigt och slutar sent andra veckodagar. En nackdel som slog mig är den oerhört ojämna fördelningen över tid som en betygsättande lärare har att hantera. Det tar lång tid att hitta vägar för att klara sin egen hälsa och få tiden att räcka till för de perioder av alldeles för mycket arbete, samtidigt som det i början av en kurs eller en termin kan vara en period där man egentligen inte har så mycket att ta tag i, helt enkelt för att eleverna forfarande arbetar med de där inlämningsuppgifterna eller texterna eller redovisningarna som man sedan ska hantera och bedöma. SÅ var det för mig idag när jag gick hem.

JAG har jobbat klart med förberedelser och planering för elevernas lärande, men vi har inte riktigt kommit igång än… För någon dag sedan föreslog jag eleverna att de kunde skicka in en extra liten text om de kände för det. ”Menar du en frivillig utöver de obligatoriska?” undrade en elev. Jag svarade att det var så jag tänkt och att syftet i så fall skulle vara att eleven skulle ges en extra möjlighet att visa sina kunskaper samtidigt som jag snabbt skulle kunna få en överblick över de olika styrkor och svagheter eleverna visade i skrift… Hittills har en elev tagit mitt förslag på allvar och skickat in sin lilla text. Alltså har jag hunnit med att noga gå igenom den texten och återkoppla till eleven… Eftersom det var just en enda uppgift var det dessutom väldigt roligt att skriva till eleven och förklara saker eller ge förslag till förbättringar, medan när det är många sådana texter, känns varje uppgift som att bestiga K2… 😉

Senare under terminen, kan det mycket väl vara omvänt angående vem som föreslår arbetsuppgifter… Då kan det vara så att jag knappt syns bakom högarna med bedömningar jag borde ha gjort i förrgår, när en försynt knackning hörs på arbetsrumsdörren på jobbet… ”Jo, jag undrar, kan jag lämna in en extra text som du kan bedöma åt mig, så att jag kan bli säkrare i min skrivna svenska?” En sådan elev vill man nästan knuffa ut och låsa dörren och dra ner en rullgardin därefter skyndsamt gömma sig under skrivbordet och leta i platsjournalen efter ett annat jobb… MEN… det händer att jag säger till eleven att jag gärna läser elevens text och bedömer den om eleven förstår att jag först måste ta hand om alla de texter som är obligatoriska i de kurser där jag är ansvarig. Många elever nöjer sig med det svaret och då är det ett vinna-vinna-läge, eftersom jag får ta hand om alla måsten först, men jag får också möjlighet att hjälpa den aktuella eleven vidare i sin språkutveckling i svenska språket. Att ha elever som verkligen vill göra det lilla extra är ju faktiskt också ganska roligt i det här yrket, så jag brukar försöka vara hjälpsam om jag har den lilla extra orken just då…

Tiden är så relativ… Förra fredagen hade jag i likhet med denna, planerat och ordnat det jag behövde göra inför kommande vecka, men inga elever hade ännu kommit igång alls med sin kurs… Av erfarenhet vet jag ju att det gäller att ta vara på de här få dagarna i terminens början för att återhämta sig ”i förväg” för senare under terminen händer det att jag är kvar sist av alla i den mörka skolan, där det enda lysrör som lyser är det över just mitt skrivbord. DÅ blir det inga blogginlägg skrivna på fredageftermiddagen… I stället kanske jag tar med mig högen med elevinlämningar hem och fortsätter på både lördagen och söndagen. Sådana veckor brukar jag målmedvetet kämpa med nästa och nästa arbete i vetskap om att när alla är slut, så får jag en paus. Att jag själv är just SLUT då, har hittills varit fullt möjligt att återhämta sig ifrån tack vare de skollov jag fortfarande är välsignad med. Det kan vara ett galet uppskruvat tempo runt betygssättningen, men dit är det låååååååååångt och nu är det fredag och jag har jobbat klart för den här veckan!

Trevlig helg! 🙂

augusti 25, 2016 av asaole

Trehundrafyrtiosjätte åseriet: Vad är det som får en lärare att stanna i yrket år efter år och hur rekryterar vi nya lärare?

Eleverna… är ett av flera svar på frågan ”Vad är det som får en lärare att stanna i yrket år efter år?…och jag tror att jag delar den uppfattningen med många andra lärare. Men det är också så att jag och många med mig känner en tydlig lojalitet gentemot eleverna. Det märks om man till exempel träffar en kollega man inte sett på ett tag och tipsar om jobb på sin egen skola. Svaret blir oftast: Nej det kan jag inte göra just nu, för jag har en klass som jag måste följa ett år till eller ”nej, vi har precis påbörjat ett projekt, eleverna och jag och jag kan inte svika dem genom att säga upp mig och byta skola just nu”. Det är tur för skolan att lärare ofta är väldigt fästa vid sitt jobb och tycker om att vara mitt i lärprocessens epicentrum när elever plötsligt nås av en insikt i något ämne.

Det finns tillfällen under året då det massmediala utrymmet fylls av rapporter från skolvärlden där det ena eller andra granskas under lupp och kritiseras hårt från olika aktörer. Därtill kan läggas det mediadrev som ansvariga politiker utsätts för. I april 2016 visade en Demoskopmätning rekordlågt förtroende för utbildningsminister Gustav Fridolin och häromdagen fick Aida Haidialics rattfylla massmedialt fokus. I skuggan av mediabruset pågår skolverksamheten i hela det omfattande skolsystemet i vårt land. Läsåret har 178 skoldagar och det är den tid vi har till vårt förfogande för att se till att eleverna når så långt som möjligt på vägen mot måluppfyllelse i de digra kursplanerna. När vi lyckas med det och när elever är nöjda och stolta och glada över sina nyvunna kunskaper är det inte en enda journalist utanför klassrumsdörren. De kommer i stället med blixtens hastighet när Skolverket släpper ny statistik över misslyckanden och tillkortakommanden i internationella jämförelser som PISA (Programme for International Student Assessment) eller PIRLS (Progress in International Reading Literacy Study). Då förväntas även den vanliga läraren i en liten ort på landsbygden träda in som försvarsadvokat för skolsystemet, när släkt och vänner frågar sig hur det kan komma sig att det gått så dåligt för Sverige i denna kunskapens OS.

Det brukar vara extra mycket fokus på skolan i samband med läsårsstart och när det är dags för jullov eller studentfirande och skolavslutningar. De reportage som är positiva är lätträknade och skildrar i så fall ofta någon pirrig liten sjuåring på väg till sin första skoldag eller en glädjestrålande student med studentmössan käckt på sned, som talar om hur otroligt SKÖÖÖÖÖÖÖÖNT det ska bli att äntligen SLIPPA skolan! I tretton år har studenten varit i förskoleklass, grundskola och gymansieskola och träffat en lång rad lärare och annan skolpersonal som på olika sätt bidragit till utbildningen. Att det är skönt att gå därifrån efter så lång tid är förklarligt. Det minns jag själv från den dagen!

Som lärare är man också med och upplever både den första skoldagen och studentfirandet, men från ett lärarperspektiv. Trots att jag upplevt både skolstarter och avslutningar år efter år har det aldrig blivit slentrian. Att glädjas med eleverna har alltid varit en av drivkrafterna för mig. Jag har under mina 25 år som lärare både varit lärare i årskurs ett i grundskolan och i gymnasiets avgångsklasser och alla åren däremellan, innan jag en dag för några år sedan bytte till vuxenutbildningen. Elever i olika åldrar har varit min arbetsvardag. Det har naturligtvis inte alltid gått på räls, men det har alltid varit både intressant och utmanande att vara lärare. När man diskuterar vad man ska göra för att få skolan att lyckas bättre, så är det inte alltid så att man lyfter fram lärarens eget kunnande, intresse och engagemang. Det är en oerhört viktig framgångsfaktor för den enskilda elevens möjligheter att nå målen i kursplanerna.

I lärarbristens Sverige hörs inte så mycket från de lärare som trivs på jobbet. Om vi inte gör våra röster hörda, så blir det svårt att rekrytera nya till de nya platser som högskolorna nu har på lärarprogrammen. Därför är det viktigt att vi som trivs i jobbet som lärare berättar för potentiella kollegor hur givande det är att ha det här yrket. Speciellt viktigt är det att samtala med ungdomar i bekantskapskretsen som ännu inte har bestämt sig och gjort sina avgörande studieval. OM vi inte gör reklam för yrket NU, så står vi snart inför en situation där andelen utbildade lärare minskar i takt med att många går i pension. Hur ansvariga politiker ska hantera de vikande resultaten i internationella jämförelser DÅ, står skrivet i stjärnorna.

augusti 22, 2016 av asaole

Trehundrafyrtiofemte åseriet- Om elevers motivation och läslust när HÖSTLOVET byter namn…

Som jag skrev häromdagen, så är mitt eget dilemma i undervisningen att många elever inte ALLS är motiverade att läsa. Om kommuner och enskilda skolor skulle anamma Stefan Löfvéns förslag och kalla det höstlovet för LÄSLOV, så är det ett steg i rätt riktning… Att elevers LÄSNING kommer upp på den politiska agendan är en vinst i sig.

När den dåvarande regeringen en gång för länge sedan föreslog ett byte av namn på det vi nu kallar sportlovet, var det också diskussioner. OM detta har jag skrivit i ett tidigare inlägg här:

Tvåhundratrettionde åseriet- Skurlov, vinterlov eller sportlov- Vad får det lov att vara?

Jag välkomnar regeringen Löfvéns initiativ, TROTS att det i skrivande stund inte är mer än ett förslag på namnbyte… Och som jag skrev häromdagen:

Att få elever att läsa kommer att vara viktigt så länge skolans mål i ämnen som svenska och svenska som andraspråk, historia eller samhällskunskap helt bygger på att man är läskunnig förbi nivån där det enbart är frågan om att kunna ljuda ihop ord från enskilda bokstäver.

En utbildad lärare som själv kan mycket i sitt ämne är därför en mycket viktig katalysator i vilket klassrum det än må vara.

augusti 15, 2016 av asaole

Trehundratrettioåttonde åseriet- Nitton tusen!

Nu har bloggen haft 19 000 visningar! This blog has now had 19,000 views!

In my blog I share thoughts and experiences from my life and teaching career. Occasionally I also write book reviews or share my experiences from trips. Most of the content is written in Swedish. Some of the posts may be interesting to an English-speaking reader. Please look for ”In English” in the menu to the left. Thanks!

Tack alla ni som läser det jag skriver. I våras publicerade jag en serie inlägg som handlade om musik i SVA-undervisningen. Inläggen hittar du enklast genom att söka här på bloggen med #Musikupplägg att samtala om. Under sommaren har ett antal blogginlägg handlat om upplevelser från en turistresa i USA. För att hitta dem är det enklast att söka här på bloggen med #Turist i USA. Naturupplevelser i Sverige har också fått plats här, till exempel en resa i trakten runt #Högakustenbron och nu senast, ett besök i skogsmiljö vid #Predikstolen. Efter sommaren återgår bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen och först ut bland dessa inlägg var ett inlägg om svenskan som Melodins språk. Till hösten hoppas jag även hinna med att göra fler filmer med undervisningstips att lägga upp på min YouTube-kanal #åseriklipp.

augusti 13, 2016 av asaole

Trehundratrettiofemte åseriet- Är svenskan Melodins språk?

Om man får tro Jonas Hassem Khemiri så är svenskan ”Melodins språk”, men likt den avgränsning han ger i just detta avsnitt ur programserien Språkresan, har han på liknande sätt utnämnt svenska språket till det typiska språket för något annat tema…

Spring Melody

Jonas Has sem Khemiri om ”Melodins språk”

Den första gången jag läste en bok av Jonas Hassem Khemiri hände något med mitt eget språk, redan på första sidan. Det lustiga med upplevelsen var att mina elever något senare gjorde samma iakttagelse! Tvärtom mot hur jag upplevde det hela, hade de känslan att hans text var lätt som en plätt… Min känsla var att det var något i språket som gjorde det oerhört svårt att läsa vad han skrev… Vad hade hans text som andra svenska romaner inte har? tänkte jag. Det tog liksom stopp i huvudet när jag läste… Men snart nog insåg jag att det handlade om ordföljden… Han skrev så som många av mina elever talar och därför kände de sig hemma…medan jag upplevde att det kändes som ett ”stopp” i språket. Det blev svårt att läsa högt, eftersom min hjärna säkert rättar till ordföljden automatiskt, eftersom jag vet hur svensk ordföljd fungerar i praktiken.

OM byter jag ordföljden, så du märker direkt det, eller hur?

Vad som var mer intressant var att det även gällde för den tysta läsningen. Jag fick inget flyt i min tysta läsning i huvudet heller… Mitt språk lät som ett staccato, för att låna en musikterm, apropå hur melodier kan vara… Nog tycker jag att svenskan kan få kallas ”Melodins språk” framförallt om man vidgar begreppet melodi litegrann. Å ena sidan kan det ju handla om betoning och satsmelodi, så som Khemiri är inne på och å andra sidan kan det handla om ord som för tankarna till musik och melodier på något sätt. I ett tidigare åseri har jag kommenterat betoning och accenter i svenska språket. Du kan läsa om det här:

http://wp.me/p4uFqc-vg

Den som tar sig tid att lyssna på dialekter från olika delar av Sverige kan höra vissa likheter mellan landsändarna, men också att mycket skiljer sig kraftigt åt. Där handlar det både om hur accenter och betoningar används och om hur hela språkmelodin låter. När mina utlandsfödda vuxna elever kommer nya till Sverige, så händer det att de hamnar i en viss landsända en tid och sedan kommer de flyttande till oss i Dalarna. Ibland kan de ha börjat sin vistelse i Sverige långt upp i norr och ibland var de sin första tid i landet i Skåne eller Västsverige. När vi gör hörövningar i klassrummet brukar det märkas att melodin spelar roll, på så sätt att elever som hört t ex skånska mycket, naturligtvis har lättare att förstå dialekten än de som aldrig kommit i kontakt med den.

Min egen erfarenhet av de olika dialekterna i Sverige och hur väl eller inte jag förstår dem, hänger också samman med var jag har varit mycket…eller lite… Det är lättare för mig att förstå dialekter från Dalarna och landskapen norrut härifrån än det är att förstå de sydsvenska dialekterna och gotländskan, men med det menar jag inte att jag inte förstår dem, bara att det finns en skillnad mellan hur lätt eller svårt det är att uppfatta och förstå dessa dialekter. I klassrummet brukar jag ibland göra en temalektion med många olika dialektspår vid samma tillfälle. Då tar jag fram Sverigekartan och ger eleverna varsitt blad med en karta där de kan ”pricka in” var i Sverige de tror att personen som talar bor. Det är slående hur oerhört svårt detta är för eleverna.

För mig kan det handla om små detaljer som gör att jag vet UNGEFÄR var i Sverige den talande personen bor, men de där ledtrådarna kommer ju sig av att jag hört så oändligt många exempel under årens lopp… För elevernas skull brukar jag därför försöka be dem att utgå ifrån någon person de känner ELLER utgå ifrån hur språket/dialekten av svenska talas där vi bor, i Västerbergslagen i Dalarna. Jag börjar helt enkelt med att fråga ”Låter den här personen som en person härifrån?” Nästa fråga blir ”kommer personen från en plats söder om oss eller norr om oss?”. På det sättet, med liknande frågor ringar jag in platsen, tillsammans med eleverna. Självklart förklarar jag också tydliga skillnader för eleverna och lyssnar på ett och samma ljudklipp flera gånger för att hjälpa dem höra det som ”sticker ut” i dialekten.

Att själv producera de olika ljuden i klassen brukar vara en rolig övning… Om man talar en uppländsk svenska är det till exempel riktigt svårt att använda ett tungrots-R, vilket leder till glada skratt i klassrummet om man ändå försöker. Samma sak gäller förstås när man tränar på att höra skillnaden mellan tje- och sje-ljud och hur de produceras. Om du vill lyssna på exempel på dialekter, så kan jag tipsa om en hemsida som jag tycker är bra, där du enkelt kan välja olika ljudspår för att jämföra hur svenskan låter i olika delar av landet:

Dialektlänkar

För den som vill hitta skojiga klipp är förstås YouTube en guldgruva och där brukar jag dels använda klipp med sådant som redan från början är på en viss dialekt, t ex skånska i ”Hipp, hipp!” eller ”Pistvakt” där man hör en norrländsk delvis påhittad dialekt, mest för att först urskilja norr och söder. Men det är också givande att dels titta på komiker som Robert Gustavsson, som härmar dialekter, dels se hela program eller serier om temat, t ex Fredrik Lindströms ”Dialektmysterier”. Det finns också gott om filmer och tips i SVT:s öppna arkiv som jag brukar använda, där det inte finns något specifikt ”tema” för dialekterna just, men där hela programmet/serien är från en viss del av landet.

sverigekarta

augusti 11, 2016 av asaole

Trehundratrettiofjärde åseriet- Läromedel i förändring

Learning by doing är ett säkert kort! 🙂

Idag har jag varit på en konferens med andra lärare för att träna mig på olika nyheter inom Informations-och Kommunikationsteknik (IKT). När jag provar själv och lär mig av en kollega som kan tipsa direkt när processen är igång, så faller bitarna på plats och det blir riktigt roligt att skapa nya onlinebaserade inlärningsmöjligheter för eleverna. Vi tränade oss på ny teknik, men med ett verksamhetsnära innehåll som vi själva hade fått ta med oss, så att det vi gjorde idag inte skulle bli oanvänt, utan snarare snabbt kunna omsättas i praktiken. Min egen inställning till IKT är positiv och jag lär mig gärna nya saker. Min erfarenhet är dock att det är roligast om jag får lite hjälp igång, så att jag har en möjlighet att lyckas… Det handlar om det gamla tänket ”hjälp till självhjälp” alltså! 🙂

Min morfars lärare Julia, hade ett antal nyttiga hjälpmedel att tillgå för att undervisa barnen i småskolan i Nyberget. Det handlade om griffeltavla, små pappkort med siffror och tecken att använda i matematiken och förstås ett antal skolplanscher som visade de fyra sädesslagen, några exempel på hantverksyrken, samt miljöer från andra mycket avlägsna länder dit eleverna inte skulle kunna tänkas resa själva… Eftersom jag intervjuade min morfar ganska ingående om hans skolsitution vet jag också att den här läraren var en fantastisk berättare. Hon kunde levandegöra sådant som barnen inte hade möjlighet att känna till, eftersom man på den tiden varken kunde ta sig runt geografiskt eller ta del av bilder och snabb kommunikation på det sätt vi gör idag. En skicklig lärare då, i början av nittonhundratalet, var alltså i mångt och mycket sin egen resurs. När mamma var liten och gick i skolan hade man precis det året infört radioundervisning för nybörjare i engelska. Mamma har berättat hur extraordinärt det kändes att lyssna på radiorösten i stället för läraren, även om också mamma har berättat om lärare som var fantastiska berättare.

När jag själv gick i lågstadiet, tittade vi på TV. Det var ett utbildningsprogram som hette Klotet, med Tage Danielsson i huvudrollen. Sången som inleder programmet kan jag fortfarande utantill… Många TV-program för barn på den tiden hade ett budskap som liknade Klotets. Vi såg programmet på skoltid…Klotet var ett program där man tog upp sådant som miljötänk, antimobbing och solidaritet med fattiga i andra länder. För att kunna förklara så pass svåra saker, hade Tage en vän som bodde på månen. ”Andersson i nedan”… Eftersom han inte kunde förstå hur det var nere på jorden, så ”förklarade” Tage och Ulla allt det svåra för ”Andersson”, vilket naturligtvis var ett smart pedagogiskt drag…

http://

Förutom TV använde lärarna också fortfarande äldre tekniker, som flanellograf och ljudbildband från Pogo pedagog, där det förinspelade ljudet spelades på en rullbandspelare. Vid varje pling på bandet skulle ljudbildbandet flyttas ett snäpp till nästa bild, genom att läraren skruvade på ovansidan av projektorn… Någon gång ganska sällan kunde det hända att vi såg på film… Ibland var inte ljud och bild synkade och då blev det inte den lärande upplevelse som det var tänkt… I stället fnissade klassen och gjorde sig lustig över det ibland allvarliga ämnet som filmen handlade om… Om man tjatade kunde man få läraren att spela filmen baklänges om inte lektionstiden var slut när filmen var det… Det var jätteroligt att se hur alla sprang baklänges och hur knäppt ljudet lät när det spelades baklänges…

När jag utbildade mig till lärare fanns en kurs i utbildningen som hette tekniska läromedel… Där ingick att man skulle visa och bevisa att man kunde sköta en filmprojektor, en diabildsprojektor med automatisk frammatning och att man kunde ladda en rullbandspelare samt spela in ljud på en kassettbandspelare. Stenåldern??? Nej, men det kan man ju TRO…eller hur?

Jag tror att just eleverna som resurs, trots att de har funnits där sedan skolans begynnelse, inte alltid har varit en del av ”hjälpmedlen” i undervisningssituationen, eftersom elevers grad av aktivt deltagande har ändrats över tid. Min egen erfarenhet som både elev och lärare är att när jag provar själv, så lär jag mig bättre än när jag endast tar del av teoretisk kunskap. I dagens läge har ju lärare rika möjligheter att ta hjälp av elevers kunskap inom IKT när de själva kommer till korta, även om det naturligtvis inte ska ske på bekostnad av lärarens egen ambition att hålla sig uppdaterad. Det handlar ytterst om att förstå att läraren ingalunda har monopol på lärarrollen i ett lärande klassrum… Vi lär tillsammans!

augusti 7, 2016 av asaole

Trehundratrettiotredje åseriet- Första skoldagen, då och nu…

Min allra första skoldag år 1974, så gick jag i Tunaskolans provisorium… Tunaskolan hade provisoriskt/”tillfälligt” utökats med två källarlokaler och ”provisoriet” kom för min del att bli synonymt med ”skolan”. Vi var tjugosex barn i min klass och ungefär hälften av barnen var invandrare från olika länder. De flesta andra barn hade gått i lekis i Tuna och kände varandra, men jag hade gått på dagis i Storvreten, så för mig fanns bara dagmammans dotter bland de barn jag kände innan… Varje morgon gick vi från Nackdala till Provisoriet. Det var bara jag och dagmammans dotter som gick tillsammans, inga vuxna. Att vi skulle gå och inte bli skjutsade i bil var en självklarhet.

Vi passerade höghusen och borgarna i Tuna och det lilla torget dit jag och lillebror brukade gå på lördagarna för att köpa namme för den enkrona som var min dåvarande veckopeng. I kiosken fanns kanske tjugo olika sorters godis och man pekade på de olika sorterna och sa hur många av varje man ville ha. Bitarna såldes till styckepris och ville man ha många, så fick man hålla sig till dem som kostade fem öre styck. Det fanns salmiakgrodor för tio öre styck och surisar som kostade fem öre styck. Bland kolorna fanns både femöres kolor som pappa VARJE gång kommenterade med att priset var detsamma, men kolorna hade krympt sedan han var barn…och så fanns det större kolor med chokladöverdrag, som förstås var så pass dyra som tjugo öre styck… Jag minns att min strategi handlade om antalet… Jag ville ha MÅNGA bitar, inte stora… Men som sagt…på vardagarna passerade vi bara förbi det där torget och fick sukta efter godis bäst vi ville för självklart gällde regeln om lördagsgodis utan avsteg…och jag läste sagan om Karius och Baktus på kvällarna…

I skolan minns jag att bokstavsinlärningen hade en viss tågordning, så att de enklare bokstäverna skulle introduceras först, följda av de allt svårare… Samtidigt hade någon klok pedagog långt tidigare också tänkt ut vilka enklare ord man kunde bilda av de få bokstäver som eleverna lärde sig i början. Övningsbladen var blåstenciler som luktade gott men smakade illa… Jag smakade och därför vet jag det… 🙂 Jag minns mycket ifrån de där första dagarna i skolan trots att det är över fyrtio år sedan. Jag tror att det beror på att det var pirrigt och nervöst. Dessutom hade många vuxna pratat om skolstarten innan och på det sättet visat hur viktigt det var…

Än idag så tycker jag att det ÄR viktigt med skolstart, både barnens och min egen. Det är mycket jag tänker att jag ska hinna med ”innan skolstart”, som om det var en nödvändighet att det ska ske före detta datum. Nuförtiden är det olika former av beting som jag gett mig själv över sommarlovet, men när jag var yngre så var det ofta olika typer av upplevelser. Att uppleva är viktigt nu också, men på ett annat sätt. Som lärare vill jag samla på mig positiva upplevelser av varierande karaktär helt enkelt för att jag behöver energi inför det långa skolåret. Speciellt i slutet av höstterminen brukar jag behöva minnas tillbaka och unna mig en stunds dagdrömmeri i syfte att hämta kraft inför stundande betygsättning.

Höstterminens första dag för mig som lärare är inte lika dramatisk som den var för mig som elev när jag var barn. Dagen kan beskrivas som ett kärt återseende av vänner och arbetskamrater och brukar innehålla mycket information om sådant som är nytt. Erfarenhetsmässigt vet jag att det jag lämnat vid vårterminens slut kan kännas oerhört avlägset denna första dag på jobbet. Jag ser det som ett gott tecken. Det tyder på att jag har släppt alla tankar på jobbet under min ledighet. Samtidigt vet jag också att om jag bara intar platsen vid mitt skrivbord på jobbet, så faller bitarna på plats väldigt snabbt och innan man vet ordet av har terminen börjat även i huvudet. Då kommer det lilla bakslag jag redan vet att jag kommer att drabbas av… Det är då man minns att man har 194 dagar kvar till nästa sommarlov…

Men… Det ska bli kul att vara med eleverna i deras lärande alla dessa dagar! 🙂

augusti 1, 2016 av asaole

Trehundratjugonionde åseriet- Arton tusen!

Nu har bloggen haft 18 000 visningar! This blog has now had 18,000 views!

Tack alla ni som läser det jag skriver. I våras publicerade jag en serie inlägg som handlade om musik i SVA-undervisningen. Inläggen hittar du enklast genom att söka här på bloggen med #Musikupplägg att samtala om. Under sommaren har ett antal blogginlägg handlat om upplevelser från en turistresa i USA. För att hitta dem är det enklast att söka här på bloggen med #Turist i USA. Efter sommaren återgår bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen. Till hösten hoppas jag även hinna med att göra fler filmer med undervisningstips att lägga upp på min YouTube-kanal #åseriklipp.

juli 26, 2016 av asaole

Trehundratjugoåttonde åseriet- Språket erövras i grupper där alla kommer till tals

Som SVA-lärare har jag ansvar för att klassrumsarbetet sker på ett språkstödjande sätt. Självklart sker arbetet med elevernas litteracitet ofta med utgångspunkt i skrivna texter som vi tillsammans diskuterar eller analyserar, men ibland är det faktiskt inte fråga om en text, utan om ett samtalsämne som vi tillsammans diskuterar. Också i talad svenska tränas litteraciteten. En sådan lektion använder jag min egen kreativitet för att bygga vidare på whiteboarden. Det som eleverna sagt kommer på pränt och ibland finns någon som behöver mer förklaring än så och då tar vi det gemensamt…

Jag kommenterar stavningar, synonymer, ords ursprung och bygger ordfält. Jag skriver exempelmeningar där ordet ingår och jag diskuterar olika stilvalörer. Sedan fortsätter pratandet igen en stund… Efter en lektion där tavlan är full, fotograferar eleverna ofta tavlan och går hem och funderar vidare, översätter till sitt eget språk, läser fler exempel på användning av enskilda ord och befäster på så sätt det vi har talat om på lektionen. Min uppmaning till eleverna är också att de ska lyssna efter de ord och uttryck vi använt i skolan, när de är ute i samhället. Lärandet sker förstås inte enbart i vårt klassrum inom skoldagens ram! Att lära sig ett språk är förstås att ständigt använda det, i alla upptänkliga situationer…

Lärande på ett metaplan ger ofta mersmak. Elever som varit med och diskuterat hur lärande sker, kommer ofta åter till skolsituationen med fler frågor och funderingar till nästa tillfälle. Det är viktigt att använda gruppen som resurs en sådan gång, eftersom det kan hjälpa elever som ännu inte har hittat effektiva sätt att lära sig. När klasskamrater kommer med idéer och förslag på hur man kan träna språket, får jag som pedagog också möjlighet att kommentera det och även konkretisera och förklara för dem som behöver det. Den språkliga förhandling som pågår i klassrummet, när andraspråkseleverna ska tydliggöra för mig och klasskamraterna hur de menar, brukar jag också försöka använda som utgångspunkt för ett allmänt resonemang. Det kan handla om enskilda ord eller uttryck eller om realia och kunskap om hur det brukar kunna vara i just Sverige i jämförelse med något av elevernas länder. Oavsett vad det handlar om, så brukar jag försöka vara den där katalysatorn, som jobbar med att hjälpa hela gruppen att vara med och förstå. I långa loppet blir eleverna trygga i det sociala samspelet i klassrummet och finner pratlektionerna nyttiga för att ställa frågor om alla upptänkliga ämnesområden. I de fall där frågorna är allmängiltiga jobbar jag och gruppen en stund med att ”bena ut” något som kan behöva en närmare förklaring… Ofta blir sådana lektioner både roliga och intressanta lärtillfällen.

Kan man planera den här typen av undervisning till sista repliken? Nej, förstås inte… Men i stället kan man ha en övergripande uppfattning om vad man har tänkt att lektionspasset ska handla om i stora drag och som lärare tar man ansvar för att hålla sig inom den ramen, trots att elevernas engagemang och fria frågor kan dra iväg åt något håll. Min erfarenhet är att om man tillåter en grupp att fundera och diskutera inom en ganska vid ram, så leder det till väldigt ärliga och intressanta samtal. Det i sin tur skapar engagerade och intresserade elever, vilket i sin tur leder till att det blir givande och roligt att lära sig. I slutändan är alltså elevernas motivation att lära sig mycket hög och då blir också resultatet gott…

Så långt mina tankar, men vad säger forskningen och hur kopplar jag det jag gör i klassrummet till detta?

Arbetet med elevernas litteracitet är något som är ständigt närvarande, både planerat och spontant. Viberg diskuterar andraspråkselevers behov av att både arbeta med basen och utbyggnaden parallellt. Med ”basen” syftar Viberg på det språk vi alla lär oss som barn, när vi lär oss vårt första språk. Med utbyggnaden menar han det språk man förvärvar i skolan, när man får ett fördjupat kunnande i akademiska ämnen. Han anser att en möjlig lösning på problemet med att försöka koppla samman bas och utbyggnad är att avstå från den traditionella klassrumsundervisningen och i stället vara mer innovativ (Bergman och Abrahamsson i Hyltenstam och Lindberg 2004:598). Jag delar den uppfattningen. Traditionell lärarledd undervisning tenderar att bli tråkig för både läraren och eleverna. För variationens skull arbetar eleverna ofta i mindre grupper som inte är fasta (Lindberg 2005:229). De lär sig tolerans och bemötande på det sättet. Andra vinster är språkträningen och att man kan vinna på att diskutera och reflektera tillsammans. Eleven kommer hem efter en dag i skolan och har verkligen pratat, använt sin svenska i ett meningsfullt sammanhang, i stället för att enbart ha lyssnat på mig. Vi jobbar ofta i smågrupper, för då kommer alla i gruppen till tals, men det blir också mycket mer intressant vid en gemensam avslutning att konstatera att man kan ha kommit till helt olika slutsatser och därmed också blottat helt olika synsätt. Det ger alltså ett tillfälle till lärande i lärandet.

KÄLLOR:

Hyltenstam. K & Lindberg.I.(2004). Svenska som andraspråk: i forskning, undervisning och samhälle. Lund: Studentlitteratur.

Lindberg, I. (2005). Språka samman. Om samtal och samarbete i språkundervisningen. Stockholm: Natur& Kultur.