Artonde åseriet- I sopmaskinens tid!

Det är blåsippornas tid! Det såg jag igår när jag promenerade en stund i skogen. Eller är det kanske snarare tussilagons tid, eller vitsippans? Men vad skulle i så fall den konkurrerande tibasten, med sina vackra blommor på kal kvist tycka? Om det nu med självklarhet är en växt som ska få äran att ge tiden något att hänga upp sig på, så kanske doften av dessa växter spelar större roll än synintrycket? Vårens dofter för mig, kan å ena sidan vara den späda gullvivans, där hon försöker sticka upp sin gula hätta och säga till blåsippan att dess tid är förbi, men å andra sidan kan det vara en mindre angenäm doft, som i förstone inte alls är så trevlig. I stället är det de konnotationer som följer med doften som leder till att man ändå välkomnar den. Min favorit bland dessa är den långsamtgående sopmaskinen, som med sin bevattnade sopning av gatan lämnar en lite dammig och unken doft av sand, men det jag fäster vikt vid är ju att till och med kommunen och dess planeringsansvariga nu anser att det ÄR vår. Därför är sopmaskinen min favorit.

Den skänker mig omedelbara minnen om vårens första hopprepsstund när jag var liten eller glädjen över att den hage vi ritade upp på gatan skulle bli kvar tills vi hade tröttnat på att hoppa och övergick till att göra något annat. En annan fördel med sopmaskinen är ju att man hinner med att uppfatta den utan att vara speciellt snabb eller extra begåvad. Man hör först något diffust brummande på avstånd. Det är tillräckligt starkt för att nå igenom husväggar och sprillans nya treglasfönster, men ändå så pass allmänt att man först blir nyfiken utan att veta säkert vad det kan vara. Därefter, när den kommer närmare, kan man höra sopandet. Där får svenska landslaget i curling konkurrens! MÅNGA är de elever som i mina klassrum genom åren på min uppmaning fått ställa sig upp för att titta ut genom fönstret med min enda enkla uppmaning; ”Titta på min favorit bland vårtecknen!” Många är också de elever som sagt; ”Var då? Jag ser inte! Vad menar du?” Därför har jag dragit slutsatsen att mitt val av favorit kanske är lite märklig eller ja…udda…eller också är det en fråga om kommunikation. Därför måste jag dra ett strå till stacken genom att förklara sopmaskinens fördelar i dess självklara topp bland vårtecknen.

Finns det andra vårtecken som i samma utsträckning skulle få mig att stanna upp, reflektera, minnas? Ja, självklart! Säkraste kortet efter sopmaskinen och vårblommorna är de där grannarna jag nämnde i #tolfte åseriet. Skatorna! De bygger och samlar och kämpar och får så småningom ihop till en imponerande etagelägenhet, eller, ja…rishög… Det skänker mig samma varma glädje varje vår att se dem jobba med detta, men det drar även igång en förväntan om att jag kanske ska få uppleva än en gång, hur skatungarna jagar sina föräldrar på gräsmattan, med sitt tjatiga tjatter om mer mat, medan de förtvivlade föräldrarna curlar med allt större och mumsigare godbitar.

Kopplingen mellan här och nu, till det som finns inbyggt i förväntan, gäller även andra vårtecken för mig. Jag kan lyssna på radion mitt i vintern och det kan t ex vara Melodikrysset, som försöker fånga mitt intresse på ett generellt plan. Är det då en VÅRSÅNG, gärna med Lunds Studentsångare, så tickar det igång flera reaktioner alldeles omedelbart. Det FÖRSTA som händer är att jag sjunger MED! Det andra som händer är att jag minns alla de många vårkonserter jag själv har varit med och sjungit, där just dessa vackra vårsånger utgjort huvudinnehållet. Mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm eller OOOOOOOOOOOOOOOOOO eller eventuellt ett do di dam dam dam är liksom inte mycket att komma med i textsammanhang… Men det får jag kompensera med glädjen över att minnas helheten, för som andra alt har jag ju sjungit stämmor som ibland varit lite märkliga. Det är inte självklart att jag kan hela texten. I stället kan min text vara något som ligger och kompar i bakgrunden, en del av helheten, så att säga, något som förtydligar det sopranerna ville få fram med sin text. När jag var ung körsångare spelade det ingen roll, men nu inser jag att en sopran i de flesta fall fick med texten på köpet…

Ett annat givet vårtecken är GB-listans nyheter. Man kan ju inte ta sommarlov utan att ha ätit sig igenom årets nya glassar och dessutom hissa och dissa dem tillsammans med vänner och bekanta. Även glassarna tickar igång minnen. När jag var liten var min favoritglass en tillfällig besökare på listan. Den hette Alexandra och smakade hasselnöt. Jag minns speciellt en utflykt som jag gjorde med mina vänner då vi skulle till Sturehof. Som vanligt satt vi längst bak i deras SAAB herrgårdsvagn, ivrigt vinkande till bilen bakom. Vi hade bespetsat oss på att få en glass vid resmålet. Men Sturehof hade ingen Alexandra! Slottets skönhet och dagens vackra väder kom i skymundan. Hur kan det komma sig att ett slott som är öppet för besökare bedriver sin verksamhet utan att förstå att man måste sälja glass? undrade vi.

Lärarens vårtecken är av helt andra slag! Detta är de nationella provens tid! Det är betygsättningens tid! Det är redovisningarnas tid! Det är också det ansträngande jobbets tid! Men samtidigt är det också kvittots tid. Det är nu jag får kvitto på om min undervisning har fungerat i relation till de kursmål som Skolverket har satt upp. Det är nu jag måste utvärdera och dra slutsatser och förändra inför framtiden. Det är alltså utvärderingens tid och planeringens tid. Nåväl, egentligen är det nog snarare redan vår. Det är enkelt att säga. Det är vår! Men för den som levt större delen av sitt liv i ett land där det inte finns några tydliga avgränsningar mellan olika årstider, kan årstidsväxlingar kanske te sig patetiska att fästa någon vikt vid. Därför samtalar jag mycket med eleverna om hur jag uppfattar årstidsväxlingarna och vad många av oss gläds åt just den här tiden på året.

Femtonde åseriet- Livslångt lärande lärares livsuppgift?

Vad är lärande? Kan det vara både aktivt och passivt? Finns det metoder som är mer eller mindre effektiva? Det är något som sysselsatt forskare världen över i tusentals år.

Många praktiska program på gymnasieskolan varvar teori med praktik på ungefär det sätt som beskrivs av pedagogen och forskaren Tom Tiller i boken ”Den andra dagen”. Han beskriver ett projekt i Nordnorge där man går i skolan den ena dagen och deltar i arbete t ex på en fiskebåt den andra dagen. De erfarenheter som de vuxna kan dela med sig i görandet är oerhört värdefulla för den unga eleven och rika möjligheter till förtydliganden ges i det praktiska arbetet. De kunskaper som eleven får är av många skilda slag och ger en helhetssyn på lärandet. Jag tror att mitt eget lärande tog avstamp i liknande sammanhang. Jag lärde mig luta av möbler genom att luta av möbler, inte genom att läsa om hur man lutar av möbler. ”Learning by doing” tillämpades av pedagogen John Dewey, men också av scoutrörelsen. Som barn var jag scout och vet därför att det är genom att göra som i alla fall jag bäst förstår olika saker. Men jag lär mig också genom att lyssna eller genom att se eller genom att samtidigt som jag lyssnar, anteckna det jag hör. De många skilda sätt jag själv använder för att lära mig, ger mig insikten att vi naturligtvis lär oss på olika sätt, men även att en och samma individ kan behöva tillämpa olika metoder vid olika tillfällen, beroende på vad det är som ska tränas eller läras in.

Inställningen till lärande på en generell nivå kan också skilja sig mycket från individ till individ. För egen del bär jag ständigt med mig den aktiva tanken ”Vad kan jag lära mig av det här då?” och anledningen till att jag tänker så har sin förklaring. Mitt eget perspektiv på lärandet har gett mig insikten att lärande är väldigt personligt eftersom det är så många medvetna och omedvetna faktorer som spelar in. I mitt yrke som lärare pratar jag ofta med elever OM lärandet. Jag försöker få dem att också vara AKTIVA i sitt lärande och reflektera över vad det är de lär sig och hur de upplever att de lär sig bäst etc. Varför gör jag det då? Jag gör det för att jag en gång själv fick den uppmaningen och sedan dess är jag verkligen aktiv i lärandet. Men lärandet, som alltså blev på en reflekterande nivå i sexan, var först oreflekterat och ”gled in på en räkmacka” ungefär.

När jag var liten och vi bodde i en förort till Stockholm, så reste vi till Dalarna på loven. I byn där vi hade vår sommarstuga bodde många äldre människor som jag känt i hela mitt liv. Det fanns jämnåriga också och med dem spelade jag fotboll och byggde koja och annat som jag trivdes med. När dessa killar, för det var inte en enda jämnårig tjej, ville leka krig eller skulle fiska en stund och min och deras tidsuppfattning skilde sig kraftigt åt vad gäller begreppet ”stund”, så valde jag ofta att sticka näsan i någon bok, eftersom det kändes som en klokare investering för framtiden. Var det dessutom soligt väder, så rodde jag gärna ut mitt ut på sjön, la mig i båten och läste boken medan jag solade och båten drev mot land. Jag cyklade ibland på egen hand på de små skogsstigarna med gräs i mitten, för att plocka smultron. Den viktigaste lärdomen med de där lugna stunderna var nog ändå att jag tränade mig på att vara själv, utan att känna mig ensam.

Men lite omak stod jag ändå ut med ibland, ofta för att visa att jag minsann också kunde, precis som killarna i byn. Så var det när flera hundra mörtar, som skulle bli kräftbete, metodiskt fick huvudet avvridet av mig när jag och en kille satt i hans båt i fisklukten. Jag hjälpte honom med detta inte alls trevliga arbete, för att visa att jag inte var någon vekling. När han frågade mig om det var äckligt att vrida nacken av fisken, så sa jag att jag inte alls tyckte det…

Andra gånger, när jag inte ville vara med killarna, så valde jag att besöka de äldre i byn. De var nästan uteslutande änkor efter någon lokal profil i byn. De hade alla olika historier att berätta, var och en på sitt vis och med sin berättarstil. Eftersom jag var ärligt intresserad och ville veta mera om det de berättade om, så blev jag med tiden ganska driven i att ställa divergenta frågor, som fick personen i fråga att berätta. Jag lärde mig om ditt och datt, historia, folkvisor, seder och bruk, vad föremål hette eller vem som bott i en viss stuga vid ett visst tillfälle. Jag lärde mig dialektala uttryck, trots att jag själv inte talar någon utpräglad dialekt. Jag lärde mig de bästa vitsippsställena och vart man skulle gå för att få den vackraste utsikten över byn. Jag lärde mig hur man blandar en kaffekask, även om jag själv inte drack någon. Jag lärde mig strategier för att vinna (men oftast förlora) mot en åttiårig tant i kinaschack. Jag lärde mig hur det känns att han en talgoxunge i handen när den äter skorpsmulor. Jag lärde mig också genom erfarenhet vem som hade den godaste saften, de godaste kolorna eller godaste mandelkubben.

På somrarna var också pappa ledig, eftersom han var lärare. Vissa dagar varje sommar, följde jag med honom på det vi skämtsamt inom familjen kallade för pappas ”Eriksgata”, då han återvände till sin barndoms och ungdoms hemtrakter. Många av de berättelser pappa redan hade delat med mig och min bror, fick då ett annat perspektiv ofta på ett underhållande sätt, när någon bekant till pappa berättade sin kryddade version av pappas skröna. Lärandet var för min del relativt passivt. Jag la inget krut på att lära mig, men jag var intresserad av det som de vuxna pratade om och brukade lyssna och fundera och även lägga saker på minnet.

I sexan hade vi en tillfällig vikarie i klassen. Hon är lärare nu, men då var hon inte det. Vid ett tillfälle under hennes vikariat hade vi ett samtal i klassrummet hon och jag. Hon frågade mig om vilken inställning jag hade till lärandet. Jag förstod inte frågan. Kunde man ha olika inställning till lärande? Hon förtydligade sig och frågade om jag hade en medveten strategi med det jag gjorde i skolan. Jag tyckte fortfarande att det var ganska svårt att bemöta hennes frågor. Men hon var envis och det är jag tacksam för idag. Hon gav olika exempel på situationer där man skulle kunna låta ett budskap gå in igenom det ena örat och ut igenom det andra och så förklarade hon att i varje sådan situation kunde man även välja att tänka aktivt; ”Vad kan jag lära mig av det här?”

Jag tog till mig det. Sedan dess har jag inte varit någon passiv inlärare. Någon kalenderbitare är jag inte och inte heller någon vän av kunskaper av typen ”När dog Karl XII?” men de kunskaperna har ibland hittat något dolt skrymsle i min hjärna att vila sig i, för vid ett parti TP eller när TV visar ”Vem vill bli miljonär?” så kommer de kunskaperna upp till ytan. Jag tror att det är en positiv effekt av yrkets många repetitioner av den typen av faktakunskaper. Man lär så länge man har elever…

Elfte åseriet– En sörjande bokmals funderingar

Nyfikenheten har tagit med mig på utforskande lärande i många olika sammanhang och miljöer och min främsta källa till lärande har varit och är alldeles vanlig traditionell läsning. Läsning av böcker! En av mina elever skrev för något år sedan i en inlämningsuppgift att en bok är som dörren till en helt annan värld. Så är det definitivt för mig också, men många av eleverna läser väldigt lite. När jag jobbade i grundskolan läste jag varje dag för eleverna. Det gör många lärare. Lärare uppmanar ibland föräldrar att läsa med sina barn och diskutera det lästa med barnen.

Det är svårt för mig att hantera, eftersom jag själv finner en så stor glädje i att läsa. Jag har nästan vänt ut och in på mig själv för att entusiasmera elever att läsa. Min främsta drivkraft i arbetet med att få elever att bli aktiva och intresserade läsare, är förstås min egen läslust. Det är nästan läge att lansera ett nytt ord i svenskan, som kanske bättre beskriver min läslust, nämligen ordet lästvång. Det är nästan så att jag har ett tvingande behov av att läsa. Detta tvingande behov är mest påtagligt under skolloven, eftersom jag dels VILL läsa och dels i alla år som lärare har haft uppfattningen att jag bör hålla mig à jour med det senaste inom skönlitteraturen. Självklart är det ett helt omöjligt mål, men det är en fin ambition som har lett till att jag känner mig tillräckligt insatt för att kunna hjälpa mina vuxenelever att hitta intressanta läsupplevelser.

Genom åren har många böcker i olika genrer var och en för sig betytt oändligt mycket just i det läsögonblicket och de har även tjänat som källa till lärande, nöje, förströelse eller flykt. För någon dag sedan tittade jag igenom en lista över ”Åsas boktips till eleverna”. Där fanns böcker som jag just då ansåg var oersättliga, oförglömliga och omöjliga att klara sig utan. Nu tedde sig listan ofullständig. Varför då? Självklart för att så många NYA läsupplevelser pockade på att få vara med på listan! En lista är aldrig komplett. Den utgör i sig någon form av val och samtidigt väljer man bort och vore den statisk så vore den tråkig. Ibland har jag läst OM böcker som jag läst i min ungdom. En sådan bok som jag läst med ungefär tio års mellanrum är ”Jane Eyre” av Charlotte Brontë.

Första gången jag läste den, var jag jävligt mogen. Jag var typ sjutton och året var typ 1984! Jag läste jag den på svenska, för engelska är assvårt att läsa! Man fattar typ ingenting och orden är skitsvåra ju! Jane Eyre hade nyss gått som följetong på TV med en JÄTTESNYGG snubbe i huvudrollen som Mr Rochester (tyckte JAG i alla fall!). Första delen av boken var ju SÅÅÅÅÅÅ tråkig, ba!

Den handlade typ om nån trist unge på ett barnhem och alla var astaskiga mot ungen hela tiden. Jag skummade typ halva texten för att hitta honom, Mr Rochester! Men han dumpade Jane och drog och då blev det astråkigt igen! Men sen ba, va… Sen, så ba, ÅÅÅÅÅÅ. Då KOM han tillbaka va! Och då, ba, blev det typ asknäppt, för då drog JANE i stället! Då när han hade kommit, typ, så ba, DROOOOG hon! Det var ju typ jättekorkat! Jag bläddrade tills jag såg att dom fick varann och sen sumpade jag hela boken. TV är ju typ MYCKET bättre än en astjock bok!

Mr Rochester

Den andra gången läste jag boken på engelska och då kändes det helt annorlunda. Barnhemsvistelsen blev viktig och intressant för att förstå Janes beslut i resten av romanen. Jag tyckte dessutom att de vackra ljunghedarna gick att föreställa sig för sitt inre öga och fascinerades av hur fint beskriven naturen var.

Tredje gången läste jag också boken på engelska, men då för att bättre förstå ”The Wide Sargasso Sea” av Jean Rhys, eftersom DEN boken handlade om Mr Rochesters fru, hon som är instängd i ett rum i huset… Jag såg då helt andra sidor av boken och upptäckte nya detaljer som jag tidigare inte lagt märke till. Den senaste (notera att jag inte skriver sista!) gången jag läste den, var för att känna mig uppdaterad nog för att på ett rättvisande sätt kommentera en förstklassig text som en av mina dåvarande elever skrivit i engelska. Kan man läsa en bok hur många gånger som helst? Ja!!! Utan böcker skulle jag känna mig betydligt fattigare!

Om man tänker en stund på att många ungdomar inte läser böcker, så blir det naturligt att fundera över om de läser alls. Kanske har deras läsvanor en annan inriktning? De läser bloggar, sms, manualer till komplicerade dataspel och de uppdaterar sig i faktauppgifter online. Många ungdomar idag har läst betydligt mer text (i mängd räknat) än vad mina morföräldrars generation någonsin gjorde, men frågan är om skolan har hängt med i svängarna i tillräcklig omfattning? Om skolan ska målgruppsorientera sig, så finns det anledning att fundera på vad man ska läsa i klassrummet och varför. Vidare är det viktigt att fundera på hur man bäst möter kursplanekraven vad gäller valet av texter.

För mig är det viktigt att poängtera att när jag möter elever NU och jämför dem med de elever jag mötte under mina första år som lärare, i början av nittiotalet, så är det främst läsförståelsen som brister, jämfört med förut. Ämnet jag undervisar i är svenska som andraspråk, som jag nämnt tidigare. För mig är det viktigt att ge eleverna möjlighet att träna på studieteknik direkt kopplad till målens krav, till exempel vad gäller läsning. Hur förstår man en text? Hur söker man information? Hur tolkar man något som står i texten? Om man inte vet hur man gör, så måste man först få instruktioner och undervisning och först därefter ges en möjlighet att visa att man kan! För att bli en bättre läsare måste man läsa mer. Men man måste också förstå varför läsförståelse kan vara viktig sedan, någon annanstans, i ett annat skede i livet. DET är en helt nödvändig motivationsfaktor som måste in i den direkta undervisningen. Hur? Jag provar mig fortfarande fram efter så många år i yrket och jag ger inte upp i första taget. Trägen vinner!

Sjätte åseriet- En rektors balansgång på slak lina

Skolan styrs av en pedagogisk ledare som samtidigt ska vara chef. Ibland är dessa båda roller i konflikt med varandra. Att vara den där pedagogiska ledaren, förutsätter att man är uppdaterad på nya strömningar i skolvärlden och håller sig à jour med skolverket som huvudman, att man kan driva skolutveckling i personalgruppen och bland eleverna och att man inser att uppdraget har tydliga ramar och mål. Det förutsätter att man kan lyssna in personalgruppen och att man kan tillvarata det entreprenörskap som finns i de flesta lärares interna utvecklingsarbete. Alla har idéer om utveckling och ambitioner att förbättra sin verksamhet. Ledarens roll är att samla de där goda tankarna, bygga på dem och uppmuntra till en lyhördhet och samsyn lärare emellan. Ledarens roll är också att få eleverna att känna att deras skola har hög kvalitet, att man kan komma till skolledaren och lärarna med sina frågor och funderingar, men kanske viktigast av allt, blir ledarens uppgift att förankra styrdokumenten så att skolan genomsyras av dem och bidrar till en positiv andra på skolan. Skolan är målstyrd och verksamheten har tydligt uppställda mål. En skola där styrdokumenten inte förankrats bland lärare och elever tappar styrfart. Om skolans rektor är engagerad och initierad, brinner för sin uppgift och tycker att utmaningen är en positiv krydda i vardagen, så tror jag att andra entusiasmeras och dras med i engagemanget.

Att vara chef är ett annat slags uppdrag. Det innebär dels en hög grad av administrativ skicklighet. Vidare bör en chef klara av att driva igenom även obekväma beslut, vara skicklig i konflikthantering, förstå att man har det yttersta ansvaret för skolans verksamhet och dess budget. Chefen fördelar medel till olika ansvarsområden, där intressegrupper kan ha synpunkter och därför måste chefen också vara rakryggad och stå stark även när det snålblåser. Chefen har också ett personalansvar i ett vidare perspektiv, ska sätta löner och följa upp och utvärdera verksamheten. Chefen är skolans officiella ansikte utåt och behöver ha en hög grad av professionalitet grundad på kunskap. Många rektorer har en fast förankring i båda dessa roller och gör ett fantastiskt arbete. Andra är fast förankrade i den ena av de två rollerna. Det märks i verksamheten på deras skolor. Ge rektor möjlighet att utveckla sig inom den roll som upplevs som svårast av den aktuella rektorn!

Fjärde åseriet- Lärarens formtopp, finns den?

Finns det en ”formtopp” för en lärare? Ja, det tror JAG att det gör. Min första tid som lärare upplevde jag ibland i klassrummet att jag ”saknade kontroll” och ibland ”inte visste vad jag skulle göra”. Jag kom hem helt uppgiven och gråtande för att det varit ännu en hopplös dag på jobbet. Jag kände sann vanmakt och dagarna kantades av socialt kaos i klassrummet och svårigheter att hinna med att hjälpa alla elever på deras specifika nivå med just det som de behövde.

Det händer aldrig nuförtiden att jag känner så. Under senare år har det varit ett sant nöje att vara lärare just för att jag inte behöver känna minsta lilla osäkerhet kring mig själv som verktyg i lärandeprocessen. Därtill kan läggas en sann förtrogenhet med styrdokumenten och många strategier för att utveckla lärandet. Om vi lägger till tjugo år från idag, så är jag 67 år. Till skillnad från artisterna i TV som upplever en renässans, så tror jag faktiskt inte att jag är ”så mycket bättre” i jämförelse med nu…

Jag tror förvisso att en lärare utvecklas exakt hela sin lärargärning, men jag tror att utvecklingen har olika kvalitet, sker inom olika områden OCH jag tror att utvecklingen tenderar att sakta av, ju närmare pensioneringen vi kommer. Vidare har jag sett exempel på hur en trötthet inför nya läroplaner och andra nya rön inträder hos dem som varit ute länge. Är det konstigt? Inte alls! Det är snarare naturligt och självklart att det blir så.

Jag har inte någon empiri förutom min egen subjektiva bedömning, men många är de lärare, som till slut räknar NER och ser fram emot en tid som pensionär. Många är också de som skulle vilja få dela med sig av sin erfarenhet, men som samtidigt inte gärna önskar stora helklasser på löpande band. För dem har jag idéer i #första åseriet. Om jag tittar in i framtiden, så skulle jag själv inte vilja jobba stenhårt ända in i kaklet. I stället skulle jag vilja kunna se fram emot att det finns en möjlighet att med bibehållen anställning i skolan, fortfarande räknas som en tillgång i lärandet, utan att sluta min tid som lärare med en förtidspension för att det varit för tufft de sista åren. Den enda osäkerheten knuten till mitt yrke som jag känner är huruvida jag ska orka till pensionen eller inte.

Tredje åseriet- utbildning och vidareutbildning är en överlevnadsfråga i läraryrket

Det har alltid varit viktigt för mig att uppdatera mig på olika sätt. Både på arbetsgivares inrådan och på eget bevåg har jag förkovrat mig. Det har t ex rört sig om implementering av nya läroplaner, kursplaner, betygskriterier eller skolplaner. Parallellt med dessa studier har jag självfallet också dragit slutsatser om olika tillkortakommanden i de ÄMNEN jag har undervisat i och därför också studerat vidare vid Högskolan för att så att säga täppa till hålen.

Utbildning leder inte per automatik till att en individ blir en bättre lärare ”än andra”, men jag har inte några som helst problem att säga att jag själv, är en mycket bättre lärare än vad just JAG ”kunde ha varit” utan de extra utbildningar jag har. Jag tror nämligen att man måste utveckla sig själv, ibland sätta sig på skolbänken, för att uppleva hur utbildning ser ut från det andra hållet.

skrivtavlan(1).jpg (240×320)

Jag anser att det är både en rättighet och en skyldighet att förse mig med den utbildning som krävs för det arbete man utför. Det är inte möjligt i speciellt många yrken att komma in direkt ifrån busshållplatsen och börja jobba, men i skolan händer det fortfarande i de skolor där man har svårt att rekrytera utbildade lärare. Varje individ har möjlighet att vidta de åtgärder som krävs för att nå den utbildningsnivå som krävs för det yrke man valt.

PilotHatGlasses315X309*304.jpg (304×298)

 

Om jag vill vara pilot, så räcker det inte med att jag har åkt på semester med flyg till Mallorca. Därför bör det inte heller räcka med att jag har gått i skolan själv, om jag vill bli lärare.

3315509_1024_683.jpg (612×408)

Första åseriet- Om att lära av varandra i skolans vardag

Att tänka resurssnålt är viktigt i alla tärande sektorer i samhället, oavsett om det är skolan eller någon annan myndighet som finansieras av skattemedel. Men att tänka resurssnålt kan innebära väldigt många olika saker. Skolan kan spara onödiga sjukskrivningar genom att tänka stöttande i tjänstefördelningen i högre grad. Detta skulle till exempel kunna åstadkommas genom att lärare som varit ute länge får gå dubbelt med en ung och nybakad lärare från lärarhögskolan 50% av sin arbetstid. Den nyutbildade läraren vinner en reflektionspartner i yrkets första kritiska period, då många hoppar av och väljer andra yrken. Den äldre läraren, som med sin erfarenhet, kunskap och ämnesdjup kan stötta den yngre läraren, kan samtidigt få den lättnad i SIN tjänst, som uppstår då man är TVÅ om samma elevgrupp och slipper dra lasset själv. Man är ett VI, som tillsammans tänker på elevernas bästa, slår sina kloka huvuden ihop och skapar ett så spännande lärande som möjligt för de elever man har hand om.

58dd0371da7c9473c42bfc0e1448089b.jpg (759×509)

Om dessa två lärargrupper fick hälften av sin tjänstefördelning ”dubbellagd” mot sin kollega, så skulle skolan kunna lösa även andra problem, som att elever som behöver extra stöd i lärandet, i högre grad kan få det inom ramen för den reguljära undervisningen. Vidare skulle det finnas ett visst utrymme för prövande av nya metoder, utvecklingsprojekt och samarbete över både årskursgränser, ämnesgränser eller mellan kurser. Möjligheten ges just genom att det under halva tiden i elevgruppen finns två pedagoger. Förutom den här typen av humant samarbete för friskvårdens skull, så kan man gissningsvis gradvis slussa in en annan grupp på ett liknande sätt, nämligen de utbildade lärare som kommit till vårt land från andra länder, men som ännu inte har fått sin utbildning från hemlandet validerad. I mitt yrke träffar jag vuxna elever från andra länder, som fort vill ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. De LÄRARE som är ivriga att börja jobba, borde vi ju fånga upp! NU! De kan skänka oss den hjälp och lindring som vi kan behöva i kontakten med invandrarelever som kämpar med språket. När en andraspråkselev ska lära sig språket, så jobbar den med både det basspråk man lär sig som barn om man är modersmålstalare av ett språk och dessutom lär de sig inom skolans ram det akademiska språk de behöver i de olika ämnena. Det säger sig självt att en UTBILDAD LÄRARE från elevens språkbakgrund, har större möjlighet att förklara svåra begrepp och samband i olika skolämnen, än en person som ”enbart kommer ifrån samma språkbakgrund”.