Det är blåsippornas tid! Det såg jag igår när jag promenerade en stund i skogen. Eller är det kanske snarare tussilagons tid, eller vitsippans? Men vad skulle i så fall den konkurrerande tibasten, med sina vackra blommor på kal kvist tycka? Om det nu med självklarhet är en växt som ska få äran att ge tiden något att hänga upp sig på, så kanske doften av dessa växter spelar större roll än synintrycket? Vårens dofter för mig, kan å ena sidan vara den späda gullvivans, där hon försöker sticka upp sin gula hätta och säga till blåsippan att dess tid är förbi, men å andra sidan kan det vara en mindre angenäm doft, som i förstone inte alls är så trevlig. I stället är det de konnotationer som följer med doften som leder till att man ändå välkomnar den. Min favorit bland dessa är den långsamtgående sopmaskinen, som med sin bevattnade sopning av gatan lämnar en lite dammig och unken doft av sand, men det jag fäster vikt vid är ju att till och med kommunen och dess planeringsansvariga nu anser att det ÄR vår. Därför är sopmaskinen min favorit.

Den skänker mig omedelbara minnen om vårens första hopprepsstund när jag var liten eller glädjen över att den hage vi ritade upp på gatan skulle bli kvar tills vi hade tröttnat på att hoppa och övergick till att göra något annat. En annan fördel med sopmaskinen är ju att man hinner med att uppfatta den utan att vara speciellt snabb eller extra begåvad. Man hör först något diffust brummande på avstånd. Det är tillräckligt starkt för att nå igenom husväggar och sprillans nya treglasfönster, men ändå så pass allmänt att man först blir nyfiken utan att veta säkert vad det kan vara. Därefter, när den kommer närmare, kan man höra sopandet. Där får svenska landslaget i curling konkurrens! MÅNGA är de elever som i mina klassrum genom åren på min uppmaning fått ställa sig upp för att titta ut genom fönstret med min enda enkla uppmaning; ”Titta på min favorit bland vårtecknen!” Många är också de elever som sagt; ”Var då? Jag ser inte! Vad menar du?” Därför har jag dragit slutsatsen att mitt val av favorit kanske är lite märklig eller ja…udda…eller också är det en fråga om kommunikation. Därför måste jag dra ett strå till stacken genom att förklara sopmaskinens fördelar i dess självklara topp bland vårtecknen.

Finns det andra vårtecken som i samma utsträckning skulle få mig att stanna upp, reflektera, minnas? Ja, självklart! Säkraste kortet efter sopmaskinen och vårblommorna är de där grannarna jag nämnde i #tolfte åseriet. Skatorna! De bygger och samlar och kämpar och får så småningom ihop till en imponerande etagelägenhet, eller, ja…rishög… Det skänker mig samma varma glädje varje vår att se dem jobba med detta, men det drar även igång en förväntan om att jag kanske ska få uppleva än en gång, hur skatungarna jagar sina föräldrar på gräsmattan, med sitt tjatiga tjatter om mer mat, medan de förtvivlade föräldrarna curlar med allt större och mumsigare godbitar.

Kopplingen mellan här och nu, till det som finns inbyggt i förväntan, gäller även andra vårtecken för mig. Jag kan lyssna på radion mitt i vintern och det kan t ex vara Melodikrysset, som försöker fånga mitt intresse på ett generellt plan. Är det då en VÅRSÅNG, gärna med Lunds Studentsångare, så tickar det igång flera reaktioner alldeles omedelbart. Det FÖRSTA som händer är att jag sjunger MED! Det andra som händer är att jag minns alla de många vårkonserter jag själv har varit med och sjungit, där just dessa vackra vårsånger utgjort huvudinnehållet. Mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm eller OOOOOOOOOOOOOOOOOO eller eventuellt ett do di dam dam dam är liksom inte mycket att komma med i textsammanhang… Men det får jag kompensera med glädjen över att minnas helheten, för som andra alt har jag ju sjungit stämmor som ibland varit lite märkliga. Det är inte självklart att jag kan hela texten. I stället kan min text vara något som ligger och kompar i bakgrunden, en del av helheten, så att säga, något som förtydligar det sopranerna ville få fram med sin text. När jag var ung körsångare spelade det ingen roll, men nu inser jag att en sopran i de flesta fall fick med texten på köpet…

Ett annat givet vårtecken är GB-listans nyheter. Man kan ju inte ta sommarlov utan att ha ätit sig igenom årets nya glassar och dessutom hissa och dissa dem tillsammans med vänner och bekanta. Även glassarna tickar igång minnen. När jag var liten var min favoritglass en tillfällig besökare på listan. Den hette Alexandra och smakade hasselnöt. Jag minns speciellt en utflykt som jag gjorde med mina vänner då vi skulle till Sturehof. Som vanligt satt vi längst bak i deras SAAB herrgårdsvagn, ivrigt vinkande till bilen bakom. Vi hade bespetsat oss på att få en glass vid resmålet. Men Sturehof hade ingen Alexandra! Slottets skönhet och dagens vackra väder kom i skymundan. Hur kan det komma sig att ett slott som är öppet för besökare bedriver sin verksamhet utan att förstå att man måste sälja glass? undrade vi.

Lärarens vårtecken är av helt andra slag! Detta är de nationella provens tid! Det är betygsättningens tid! Det är redovisningarnas tid! Det är också det ansträngande jobbets tid! Men samtidigt är det också kvittots tid. Det är nu jag får kvitto på om min undervisning har fungerat i relation till de kursmål som Skolverket har satt upp. Det är nu jag måste utvärdera och dra slutsatser och förändra inför framtiden. Det är alltså utvärderingens tid och planeringens tid. Nåväl, egentligen är det nog snarare redan vår. Det är enkelt att säga. Det är vår! Men för den som levt större delen av sitt liv i ett land där det inte finns några tydliga avgränsningar mellan olika årstider, kan årstidsväxlingar kanske te sig patetiska att fästa någon vikt vid. Därför samtalar jag mycket med eleverna om hur jag uppfattar årstidsväxlingarna och vad många av oss gläds åt just den här tiden på året.