Kategoriarkiv: Tankar

av

The ninetysecond åsic- Being happy for having friends

In Swedish there are a few different words that means friend. They all have their different connotations and are not quite the same a few exampls might be kompis, kamrat, polare etc. This time I will however think just of the word friend as translated ”vän”. In my opinion a friend is a person who would always stand by your side no matter what happens. A friend is a person who love you the way you are, with all your shortages. Having such friends means the world to me and I am happy to have a few friends whom I trust like that. Sometimes I share thoughts or memories with my friends and risk being betrayed. But those moments I always think like this: ”What if this particular friend had asked ME for this favour? Would I have betrayed him or her then? No, of course not!”

To dare to trust a friend is amazingly rewarding when I notice that it ”works”. I once trusted a friend in a rather special way. I wrote a very important letter to myself. I needed to write the letter because I needed to write down the thoughts I had at that time, in order to understand myself. I first thought of keeping the letter somewhere at home, but I tend to be like a squirrel… I hide my things in very smart places and then I forget where I put them… Since I know myself, I instead asked a friend I trust, to keep the letter for me. I needed the friend to keep the letter for years, because the content of it was of a kind that I needed to forget in order to forgive. It took me eight years to get over the content of the letter and all those years, my friend kept my letter for me. When I asked for the letter, the friend found it for me and gave it back, without any comment or questions. Such friends are rare and I know it. I would without no doubt to the same for that friend.

But how do one find new friends? I think friends aren’t possible to ”find”. I know that sounds SO weird, but having said that I will also explain what I mean. I think friends can be friends although you met them yesterday. Friends just ”happen”. You hit it off with some and with some you just feel awkward and want to be alone. I heard somewhere that ”you never feel as lonely as when you are two together with the wrong person”. Being friends with someone is not possible to plan for , I think. Being friendly is possible and being nice is possible, too, but to really get the feeling of being friends with someone takes more. I think of the way I can call a dear friend when one year has passed since last time we talked. It is never a problem that a year has passed, if the person I call is a true friend. We just pick it up where we left our last conversation and we reconnect again, no problem.

When I just recently got to know a new friend, I could tell almost right away that it would be the kind of friend that I will keep forever. Sharing stories, sharing viewpoints and noting that there are many things that we have in common is one part of it, but just as important is the I can do everything for you!-attitude that one can feel after just a while in the company of a real friend. When a friend ask me for a favour I don’t have a problem at all thinking I can do everything for you! 

But when I am asked for a favour by someone who has let me down earlier I am more reluctant and need to force myself to be helpful. I guess it is a result of being disappointed before. Being friends is such a good thing! To my dear friends out there! Thanks for letting me be your friends. You mean the world to me! I often come back to a quote that Ralph Waldo Emerson uttered:  The only way to find a friend is by being one

av

Etthundrasjuttiofjärde åseriet- Skolan som säker arbetsplats

Att lämna allt och göra det utan att veta vad som väntar på andra sidan den kommande natten, att lämna sin invanda miljö,sin släkt och sina vänner, sina ägodelar, sin hittillsvarande självklara bas i livet, är vad den gör som flyr från sitt land. Det är många år sedan nu, som jag satt i en tågkupé på väg mellan Stockholm och Falun, när jag hörde hur någon med arg röst påtalade för en man med utländska drag att han satt på fel plats i tåget.

”Du sitter på min plats! Jag har platsbiljett!”

Mannen reste sig från sin plats, frågade på engelska om platsen bredvid min var ledig och jag svarade jakande på hans fråga. Vi samtalade de återstående milen, alltså större delen av resan till Falun. Det visade sig att han nyligen hade blivit kommunplacerad i Falun. Han kände ingen i staden, hade varken släkt eller vänner med sig till vårt land, utan hade kommit helt själv från ett land i Mellanöstern. Vi höll kontakten tills han valde att flytta till Göteborg. En tid därefter skickade han en present per post och tackade mig och min familj för att vi hade välkomnat honom i vår vardag, så att han på det sättet hade lärt känna några svenskar.

På jobbet möter jag varje dag människor som är nya i vårt land. Deras berättelser är väldigt olika, bland annat för att de migrerat hit av skilda skäl. Men för dem som flytt hit är en sak gemensam; De saknar hemlandet och känner sig rotlösa och ensamma i vårt land. Med den växande främlingsfientligheten och det meningslösa våldet följer nya rädslor, som man trodde att man lämnat bakom sig i och med flykten. Man flyr från krig och svält, men möter bränder och hat. Man flyr från risken att dö i en bombräd eller en terrorattack, men tvingas inse att här kan det ta mycket lång tid innan man får in en fot på arbetsmarknaden eller får råd att bo och leva som man själv skulle vilja. Man är i omständigheter som man inte kan påverka i så stor utsträckning som man skulle vilja.

Händelserna i Trollhättan har medfört att jag på allvar funderat över vilka risker som kan föreligga på en skola med mångkulturella förtecken. För mig har Sverige alltid känts tryggt och lugnt i jämförelse med till exempel USA. Men är det i stället så att USA, med sin vana vid våldsbrott och skolskjutningar ändå är steget före även i de skolor där något våldsamt ännu inte har inträffat? Det tål att tänka på!

Här på bloggen har jag nu under några dagar återigen publicerat de blogginlägg jag skrev förra året när jag var i USA på skolbesök under ett par höstveckor. De besök jag gjort i amerikanska skolor har en sak gemensamt. I de skolor jag besökt fanns alltid en bemannad reception där man anmäler sig om man kommer som gäst. Man får även en namnbricka och måste skriva sitt namn i en liggare. Man måste i princip också ha en kontaktperson på skolan och ett legitimt skäl att komma på besök. I Sverige kan vem som helst stövla in, utan dessa säkerhetsåtgärder. För att illustrera hur det kan te sig, vill jag ge ett exempel. ATT oinbjudna gäster också kommer, vet jag och det har jag också egen erfarenhet av från flera skolor där jag har arbetat. Här följer ett exempel ur mängden.

För en tid sedan knackade det på dörren till mitt och kollegornas arbetsrum. Utanför stod en man som undrade om han kommit till dem som undervisade invandrare i svenska. Utan att reflektera över det svarade vi ja på den frågan och då blev han plötsligt mycket arg och direkt aggressiv. Han hade minsann nyss varit inblandad i en trafikolycka där den andra bilen framförts av invandrare som kört in i en korsning utan att visa hänsyn till högerregeln och nu ville han förklara för oss vilka oerhört dåliga lärare vi var som inte kunde ansvara för att förklara ens en så enkel sak som högerregeln för en invandrare…

Vi lyckades med viss möda bli av med mannen och satt en lång stund och försökte förstå hur allt kunde bli så fel. Mer logiskt hade ju kanske varit om han hade valt att söka upp trafikskolan nere i backen med sina klagomål, men det var inte det som lämnade spår hos oss, utan det faktum att han faktiskt stått där mitt på golvet i vårt arbetsrum och varit både aggressiv och direkt fientlig gentemot oss, vanliga lärare på jobbet, en arbetsdag vilken som helst. I efterhand är detta en arbetsdag som jag minns som allt annat än ”vanlig”. Av den händelsen lärde jag mig att vi inte alls skulle ha släppt in honom i arbetsrummet än mindre svarat på hans frågor. Vi skulle förstås ha sagt något undvikande och hänvisat till att vi inte hade möjlighet att svara på frågor från okända besökare, men att han gärna fick vända sig till våra överordnade med sina eventuella synpunkter.

För elever och lärare på Kronan i Trollhättan kommer det alltid att finnas en inbyggd rädsla för att något mer ska hända. Det är viktigt för mig att alla lärare  och deras elever alltid kan känna sig trygga på sin arbetsplats. Därför hoppas jag att man ser över säkerhetsföreskrifterna för skolor och andra offentliga rum i Sverige, så att något liknande aldrig mer händer.

av

Etthundrasjuttioförsta åseriet- Polare

Polare! Vi två är polare… Polare! Vad kan va’ coolare?

12112462_755809701190236_7035555119636127063_n

Ett nummer hämtat från musikalen Spök får sammanfatta känslan jag bar med mig ut från #Göta Lejon igår… Jag såg showen #Lite nu och då tillsammans med en polare… Precis hon och jag såg också Spök, då, för längesedan. Att en vänskap håller över tid är inte självklart, men när så är fallet så har man kanske också många gemensamma minnen, dråpliga situationer och liknande att återkomma till… Att också dela musiksmak eller humor är något alldeles extra! Jag och min polare skrattar åt samma saker och har en stor gemensam skatt av musikupplevelser…

Björn Skifs show igår var därför extra kul att uppleva med just denna polare! Tack #Björn Skifs och tack kära polare!

 

av

Etthundrasextionionde åseriet- Det vete katten vem det blir!

Jag såg just på Aktuellt att #Eva Beckmans katt tvärsäkert sprang fram och slukade räkorna framför Svetlana Aleksievitjs foto…

Nog hade det väl varit dags att påverka utvecklingen genom att lägga ett tydligt spår av räkor fram till den tallrik där Joyce Carol Oates foto fanns? 😉

Räkor

Nobelpriset i litteratur borde gå till Joyce Carol Oates! Om jag hade motiverat, så hade det blivit så här:

”För engagerande, djuplodande och mångfacetterade skildringar av den amerikanska samtiden” 

Joyce Carol Oates headshot

av

Etthundrasextioåttonde åseriet- Med Italienska skor och Svenska gummistövlar i sällskap av Tea-Bag och Wallander

Det har passerat etthundra #åserier och många andra ämnen för mitt skrivande sedan jag den där dagen hösten 2014 skrev om mitt möte med mannen från Leopard förlag på Bokmässan 2014 i #sextioåttonde åseriet. Han hade berättat för mig om att Henning Mankell hade bestämt sig för och också påbörjat skrivandet av en uppföljare till min favoritbok ”Italienska skor”. På en minut kastades jag den gången alltså från bestörtningen över att Mankell hade cancer, till glädjen över att han valt att skriva ”Svenska gummistövlar”. Man blir vän med Henning Mankells karaktärer och ser dem utan problem för sitt inre öga och det beror på att de är beskrivna som hela personer, som du och jag, inte platta och intetsägande, utan med känslor, egenheter och unika detaljer. Alltså hade jag förstås undrat över hur Fredrik skulle klara sig där ute på ön i sin ensamhet utan både Harriet och Louise…

Jag har svaret, eftersom jag har läst boken.

Genom läsningen av hans böcker blev jag också intresserad av att veta mera om de frågor som Henning Mankell skrivit engagerat om, som t ex flyktingfrågan, det kulturella spänningsfältet i Afrika söder om Sahara, palestiniernas situation i Gaza, den kinesiska nyetableringen i delar av Afrika för att nämna några exempel.

Även detta år var jag på #Bokmässan 2015 och det kom till min kännedom genom ett fint reportage i #GP att Henning Mankell hade valt att inte delta just på grund av sin sjukdom. Det fick mig förstås att återigen ägna en stund av min inre resa på tåget åt hans författarskap, som verkligen har gjort skillnad för mig. Han som först av mig betraktades som enbart deckarförfattare, visade sig vara så mycket mer än det. De många läsupplevelserna har avlöst varandra och även om deckare är beroendeframkallande, så dras jag med förkärlek till de berättelser han skrivit som är något annat än just det.

Mina varmaste tankar går till Henning Mankells nära och kära!

Alla de läsupplevelser jag fått genom hans författarskap har bidragit till att göra mitt liv rikare.

b088e-stearinljus-bmp

av

Etthundrasextiosjunde åseriet- Att finna sin gräns är att hitta en skatt! Del 1

Ur programmet PostkodmiljonärenSkrivet den 19/8 2015:

I efterhand vet man sällan hur man tänkte innan…

Jag vet att mina kunskaper om olika saker skulle uppfattas som tillräckliga i många andra situationer. Jag tror att dessa kunskaper tillsammans utgör det som kännetecknar en person som är ”allmänbildad”.

I det här fallet, när det gäller en tävling, så tror jag att jag redan har avverkat det jobbigaste momentet, åtminstone så som jag själv tänker…

I maj deltog jag i en casting i Stockholm. Man skulle under tidspress på tio minuter klara av att besvara 40 frågor med ett korrekt svar, för att därigenom komma i fråga för en eventuell uttagning till Postkodmiljonären. De 40 frågorna var verkligen av vitt skilda slag och skulle präntas ner för hand utan att man hade några svarsalternativ att välja bland. När jag satt där och hade besvarat de 40 frågorna kände jag att mina kunskaper skulle räcka tillräckligt långt för att åtminstone ta mig vidare till nästa steg som var en intervju. Dessutom var jag nöjd med att jag trotsat mina inre nejsägare och gett mig in i det här spektaklet.

Att jag gick vidare var en bonus och att bli följd följd av en kameraman hela tiden var också ganska roligt, även om det hela kändes surrealistiskt. När de 25 personer som gått vidare hade ropats upp och det stod klart att endast två av dem var kvinnor kände jag för första gången att det var speciellt att vara en av dem, med tanke på att flera hundra människor hade köat utanför ingången till Eyeworks lokaler.

Jag bestämde mig för, medan jag strosade genom ett soligt Stockholm i kvällsljus, att jag skulle unna mig något udda denna sommar. Jag bestämde mig för att besöka muséer, utställningar och andra kulturella evenemang och låta mina tankar resa i tid och rum, mer än annars. Jag bestämde mig även för att repetera en del av de gamla papegojkunskaperna vi alla har samlat på oss under skoltiden.

När sommarlovet började hade jag samlat på mig olika böcker, texter och googlesidor att läsa och sedan reste  jag en vecka i början av sommarlovet på egen hand till Stockholm för en museibesöksorige jag nog aldrig kommer att orka upprepa igen… Sammantaget, med facit i hand, så här långt (19/8) så tänker jag att jag har lärt mig mycket och att mina nya kunskaper dessutom är av sådan art att jag kommer att ha stor glädje av dem även efter denna TV-inspelning.

Efter inspelningen av den första delen av Postkodmiljonären:

http://www.tv4.se/postkodmiljon%C3%A4ren

så tänkte jag så här när jag kom ut ur studion:

”Nu har jag 150 000kr och jag har bränt alla mina livlinor i programmet, men jag har också lärt mig väldigt mycket om mig själv och att jag kan en hel del som jag inte trodde att jag kunde”

Efter den sista inspelningen, den som ännu inte sänts, har jag lärt mig ännu mer om mig själv! Nu vet jag att kunskap är lätt att bära och att det för min del har varit allra mest intressant att delta i min egen inre kunskapsprocess under tiden från maj och framåt. Till alla mina vuxna elever som ibland tvekar om lärande i allmänhet och lärande när man inte längre är purung, så kan jag ärligt säga att man lär sig saker lätt som en plätt bara man använder de metoder som passar en själv.

Deltagandet i Postkodmiljonären har berikat mig med insikter om vem jag egentligen är och vilken som är min egen inre gräns. Det har också gett mig en tro på kunskapen som problemlösare på ett mer generellt plan. Sir Francis  Bacon sa redan på 1600-talet att ”Kunskap är makt”

Kunskap är för min del åtminstone en alldeles utmärkt livlina för mig i just mitt liv. Att veta att något förhåller sig på ett visst sätt är väldigt belönande för själen. Att på samma sätt känna sin inre gräns och veta när man inte kan något, skänker också ett visst mått av tillfredsställelse. Dessutom kan man ju åtgärda just det senare problemet genom att lära sig det man ännu inte kunde!

 

Läs om mitt deltagande i Vem Vet Mest?

av

Etthundrasextiofemte åseriet- Jag har stoppat bomull uti örat!

Medgitarren

Nej, inte vet jag om det hjälper att försöka stoppa bomull uti örat, för att… ta bort nyheten om att Robert Broberg har dött. Han är en sådan artist som man saknar, som om man hade någon personlig relation till honom. Det har jag inte. Man förstår att tiden har sin gång och att vi alla ska dö en gång.

Jag var verkligen LITEN när jag fascinerades av hans robot i det barnprogram jag såg då… Sångerna satt som en smäck nästan omgående och de fyndiga texterna är förstås skälet till det. Han kunde få till det så att även det banalaste innehåll blev roligt eller intressant eller bara helt otroligt träffande:

Jag har en väninna som ofta tvinga vid bommarna här i staden och vänta och VÄNTA och VÄÄÄÄÄÄÄÄÄNTAAAAAAAAAA… Till henne skickade jag en gång denna favorit:

Det är lätt att bli nostalgisk när någon går bort. I nostalgins namn plockar man fram det vackra och stämningsfulla och kanske vågar man sig på att lyfta något av det fyndigare slaget också. I den uppsjö av texter som Robert Broberg är pappa till, är det svårt att vara säker på att man väljer det ”bästa” eller ”finaste” eller ”roligaste”. Därför är det meningslöst att ens försöka. I stället vill jag lyfta tre musikstycken som betytt mycket för mig genom åren, men på helt olika sätt:

Vatten!

Att skriva en sång om Stockholms alla vattendrag, är inte alls på något sätt unikt. Det finns många i Brobergs sällskap som lyckats väl med detta. Sångligt är den inte helt enkel att sjunga, med sitt stora omfång och flera stora språng, men jag minns när ”Vatten” kom att det var en av mina favoriter när den kom på radion och att det kändes väldigt nytt med det där plasket som avslutar sången. Dessutom är det väldigt mycket bilder som förmedlas och för den som känner sin huvudstad är bilderna källor till egna minnesbilder och kopplingar till händelser man varit med om i de miljöer som sången beskriver.

En ganska stillsam sång som också anknyter till vatten är annars den fantastiska Båtlåt, som ju i sin briljans lyckas med att både handla om kärlek och om båtar…

Men utan att nämna alla brudarna, har man ju inte kommenterat Robert Brobergs speciella egenskaper och egenheter… Han var ju lite egen…men på ett ytterst positivt sätt…med sina tjejer… Underbara uppblåsbara Barbara eller ska vi kanske vråååååååååååla Carola? Jag tror att jag i raden av damer vill avsluta min hyllning till Roberg Broberg med Maria-Therese… Tack för de många musikaliska minnen jag kan knyta till det du skapat under ditt långa musikaliska liv!

av

Etthundrafemtioåttonde åseriet- Ur led är tiden

Ingenting är längre som förut! Det ordnar sig med tiden! Tids nog får vi veta! Det var bättre förr! Ju förr desto bättre! Tid är relativt och innan någon kläckte idén att vi alla skulle ställa om våra klockor i förhållande till sommarens dagsljus, ansåg säkert många att tiden inte alls var relativ, utan fixerad. Kanske från tanken att tiden kan man inte ändra på!

clock-404352_1280

Dagligen slås jag av hur olika vi ser på tidsbegreppet. Några av oss är tidsoptimister och försöker hinna med så mycket som möjligt inom givna tidsramar, ofta med resultatet att vi blir försenade till avtalade möten eller tider vi borde passa. Andra av oss är tidspessimister, vilket är det omvända förhållandet. Då är man alltid ute i god tid, alldeles FÖR god tid. Man tänker ”vad är ungefär det värsta som skulle kunna hända mig nu, på väg till det här viktiga mötet?” och sedan lägger man till tid i förhållande till det nyss uttänkta värsta scenariet. Det är onödigt att gå över ån efter vatten. Jag kan börja med mig själv och flera bra exempel på hur detta kan te sig.

En gång för oändligt längesedan skulle jag och min väninna, båda i tonåren vid den här tiden, cykla till Rättvik för att se Tomas Ledin i Rättviksparken. Cykelturen skulle ta sin början i Falun, gå via Grycksbo, Bjursås, Mårtanberg och Söderås och det var på den gamla goda tiden när vägen såg ut som ett måttband som någon hade glömt att sträcka. Vägen var alltså ganska rak, men i stället fanns ett stort antal uppförs- och nedförsbackar av storlek.

Eftersom Ledin är en så bra live-artist, ville vi verkligen inte missa hans konsert. Därför startade vi direkt på morgonen, efter en stärkande frukost. Vi packade den treväxlade tandemcykeln med allt man kan behöva för fem dagars cykelsemester och så cyklade vi iväg. Redan vid dåvarande Svalan Hemköp i Britsarvet hade cykeln fått punktering… på bakhjulet… Både väninnan och jag vet exakt hur man byter en punka. Det är varken svårt eller jobbigt i sig, men i det här fallet, så tänkte vi (felaktigt) att om det är på bakhjulet där alla kuggkransar för växlarna sitter, så bör vi nog ta hjälp av någon som kan bättre. Sagt och gjort… Vi gick in på en mack rakt över gatan. Där jobbade just denna dag tre unga killar i övre tonåren, sommarjobbare… Vi gav uppdraget till dem… Det resulterade i att vi dels blev kraftigt försenade redan från början, dels inte längre hade en treväxlad cykel, utan en enväxlad, tvåan var den enda växel som fungerade. Vi cyklade och cyklade och cyklade och bakom varje uppförsbackes högsta punkt, kunde man se en ynklig nedförsbacke och en NY ännu längre UPPFÖRSBACKE. När vi rullade nerför backen förbi Lerdalshöjden, hörde vi Ledin vråla ”Hallå Rättvik!” och så började han spela… Innan vi parkerat cykeln hade vi missat ett par låtar, men lyckliga sjöng vi med i resten av konserten. Vi HANN!!! ( i alla fall nästan!).

När jag var ung sjöng jag i kör i kören Bjursåsflickorna. Vi hade alltid konsert i kyrkan på midsommaraftonen och det brukade vara fullsatt på den där konserten. Min bror och mina föräldrar och mina morföräldrar ville få bra platser och frågade därför mig om tiden. Jag sa att man brukar öppna kyrkan en timme före konserten, men före det brukade vi i kören vara där och träna. Jag förklarade att om konserten börjar 18.00, så kan man alltså komma dit kl.17.00 och ta en plats om man vill. Min mamma, som varit den som hört sig för om detta, hade nu klart för sig att de skulle vara i kyrkan kl 17, men ju närmare det aktuella datumet de kom, så byggdes ett oväntat problem in. Mamma tänkte nämligen. Hmmmm 17…och så skulle man alltså vara där en timme före. Då måste vi ju vara där kl 16. Jag minns som igår hur jag stod på min plats i fjärdestämman, när vi från kören alla kunde se hur någon öppnar dörren till den tomma kyrkan, som så när som på oss som tränade framme i koret… Min mamma och pappa, min bror och mina morföräldrar sticker in näsan. Per-Egon, som ledde kören vände sig om och ropade: Ni får vänta utanför till kl 17! Flera i kören började viskande undra om vilka det kunde vara som var SÅ tidigt ute… Jag kan tänka mig att hela min uppenbarelse skvallrade om vems släktingar det var…

4b677-vc3a4ckarklocka

Min första resa till USA alldeles själv, hade jag planerat in i minsta detalj också vad beträffar tiden det tar att åka med en snabb grå Toyota till Arlanda…fast…tänk om jag får punka? Tänk om jag hamnar efter en EPA-traktor på ett smalt vägavsnitt??? Tänk om… Jag tog till lite extra tid för detta. Sedan tog jag till lite extra tid utifall det inte alls stämde att man kunde ta sig från parkeringen på Benstocken med bussar som gick i skytteltrafik varje kvart. Och förresten! Tänk om man inte ens skulle få någon parkeringsplats och fick åka till en annan i all hast???? Bäst att ta till lite extra tid där. Ja just ja! Man kanske behöver en bensträckare i Hummelsta också! Och lite fika? Jag lade till tid för det också… Sedan är det ju detta med alla köerna i ankomstterminalen, när man i den där omfattande folksamlingen ska hitta till sitt eget flygbolags incheckning och då ska man dessutom släpa på en jättestor väska! Mer tid lades till också för detta! Till råga på allt så räknade jag med att bryta mot alla hastighetsbestämmelser och köra extra fort, för OM jag skulle hamna bakom EPA-traktorn, så skulle det ju hjälpa mig i så fall…

Har någon av er någon gång suttit alldeles mol allena i Terminal 5, i avgångshallen, i den fullständigt tysta lokalen och lyssnat på fläktarnas brus i taket??? Det har jag. Efter en jättelång stund så kunde jag se en ensam väktare långt borta i andra änden av byggnaden. Hans nyckelknippa slog emot låret med ett klirrande ljud, så jag visste hur nära han var utan att behöva glo… Han sa: Har du missat flyget och vill ha hjälp på något sätt?

Jag svarade att jag fortfarande väntade på mitt flyg. Han berättade att han hade misstagit mig för någon som blivit kvar efter stängning, för nu var det ju fortfarande en timme kvar tills de skulle öppna alla incheckningsdiskarna… Jag förklarade för honom om min tidspessimistiska inställning och han skrattade och sa att han mött andra i samma båt, men inte någon som varit där innan man öppnade flygplatsen för dagen… När den första städerskan öppnade dörren till sin städskrubb var hon och jag länge de enda levande varelserna innan övrig personal och några enstaka resenärer dök upp. Jag hann i tid till min resa. Men det behöver jag inte tillägga, antar jag. Att vara ute i god tid är relativt… TID är relativt som begrepp. Idag har vi till exempel vår första dag på det vi i Sverige lättsamt benämner sommartid, men ute är det snöglopp… Somrigt värre!

bild 4

av

Etthundrafemtiosjunde åseriet- Stoppa plågsamma skolförsök 3

Det gläder mig att Sveriges Skolledarförbund inte per automatik välkomnar förslaget om att på försök införa betyg från årskurs 4. Precis som vi som jobbar i skolan anser, har de i stället efterlyst en utvärdering av betyg från årskurs 6, som också det är en relativt ny reform. I TV-soffan i morse handlade det om huruvida detta kommer att hjälpa till för att skapa fler möjligheter till samförståndslösningar mellan regeringen och alliansen i skolfrågor. Låt oss hoppas det! Att politiker på riksnivå diskuterar skolfrågor är alltid bra. Om det leder till goda eller dåliga lösningar på lång sikt får framtiden utvisa!

 

Skolledarnas sågning

Skolledarnas sågning

av

Etthundrafemtiofjärde åseriet- Om tre år vet vi svaret…

Under 2014 var det många lärare som trodde att det skulle ske både stora och relativt snabba förbättringar för lärare. Sedan kom valresultatet och handlingsförlamningen och efter det har en rad utspel publicerats från politikerhåll. Det blir verkligen spännande att se om det blir någon som helst förändring vad gäller till exempel lärares löner. I följande inlägg berättar ministern att det ska löna sig att studera och skaffa sig en högre kompetens. Det gäller möjligen på individnivå, men är inte sant på ett generellt plan.

http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/morgon/article66256.ab?service=embedded&autoplay=false

Med många olika, separata förslag kan det kanske ske en förbättring på sikt.

Som det är nu, så har förra regeringen satsat på en grupp lärare, de så kallade förstelärarna. Reformen var säkert ett sätt bland många att kasta ljus på lärarnas situation, men eftersom tillsättningen av tjänsterna skedde på väldigt olika grunder i olika skolor, ledde reformen till att många lärare som nu tillhör gruppen ”andrelärare” (”sistelärare”????) inte ser någon snabb förändring i lönekuvertet, eftersom det naturligtvis finns skäl att hävda att ”man redan gjort mycket” för ”lärarna”. Den stora gruppen lärare, som inte alls innefattas av reformen och löneökningen, väntar fortfarande på en förändring.

Läraryrket är ett toppenexempel på ett yrke som är jättespännande och intressant och fyllt av utmaningar och glädjestunder. Bland glädjestunderna finns oändligt många exempel, som jag redan skrivit om här i andra blogginlägg. En ständig utmaning som jag ser är just att fortsätta på den inslagna vägen som lärare, trots att jag ser hur andra jämförbara yrkesgrupper drar förbi lönemässigt, inte med någon hundralapp, utan med tusenlappar.