Tvåhundrasjuttiofjärde åseriet- Jag har stoppat bomull uti örat!

Medgitarren

Nej, inte vet jag om det hjälpte förra året att försöka stoppa bomull uti örat, för att… ta bort nyheten om att Robert Broberg hade dött. Han är en sådan artist som man saknar, som om man hade någon personlig relation till honom. Det har jag inte. Man förstår att tiden har sin gång och att vi alla ska dö en gång. Häromdagen påmindes jag åter om Robert Brobergs fyndiga texter och hur väl han lyckades med det där kluriga som blev hans signum.

Jag var verkligen LITEN när jag fascinerades av hans robot i det barnprogram jag såg då… Sångerna satt som en smäck nästan omgående och de fyndiga texterna är förstås skälet till det. Han kunde få till det så att även det banalaste innehåll blev roligt eller intressant eller bara helt otroligt träffande:

Jag har en väninna som ofta tvinga vid bommarna här i staden och vänta och VÄNTA och VÄÄÄÄÄÄÄÄÄNTAAAAAAAAAA… Till henne skickade jag en gång denna favorit:

Det är lätt att bli nostalgisk när någon går bort och det var därför jag först publicerade det här blogginlägget strax efter Robert Brobergs död. I nostalgins namn plockar man fram det vackra och stämningsfulla och kanske vågar man sig på att lyfta något av det fyndigare slaget också. I den uppsjö av texter som Robert Broberg är pappa till, är det svårt att vara säker på att man väljer det ”bästa” eller ”finaste” eller ”roligaste”. Därför är det meningslöst att ens försöka. I stället vill jag lyfta tre musikstycken som betytt mycket för mig genom åren, men på helt olika sätt:

Vatten!

vatten #asaole

Att skriva en sång om Stockholms alla vattendrag, är inte alls på något sätt unikt. Det finns många i Brobergs sällskap som lyckats väl med detta. Sångligt är den inte helt enkel att sjunga, med sitt stora omfång och flera stora språng, men jag minns när ”Vatten” kom att det var en av mina favoriter när den kom på radion och att det kändes väldigt nytt med det där plasket som avslutar sången. Dessutom är det väldigt mycket bilder som förmedlas och för den som känner sin huvudstad är bilderna källor till egna minnesbilder och kopplingar till händelser man varit med om i de miljöer som sången beskriver.

En ganska stillsam sång som också anknyter till vatten är annars den fantastiska Båtlåt, som ju i sin briljans lyckas med att både handla om kärlek och om båtar…

Men utan att nämna alla brudarna, har man ju inte kommenterat Robert Brobergs speciella egenskaper och egenheter… Han var ju lite egen…men på ett ytterst positivt sätt…med sina tjejer… Underbara uppblåsbara Barbara eller ska vi kanske vråååååååååååla Carola? Jag tror att jag i raden av damer vill avsluta min hyllning till Roberg Broberg med Maria-Therese… Tack för de många musikaliska minnen jag kan knyta till det du skapat under ditt långa musikaliska liv!

Tvåhundrasextiosjätte åseriet- Femtontusen!

wordle_OLÅ

Idag passerar bloggen femtontusen visningar!

Tack alla ni som tar er tid att läsa mina blogginlägg!

world-map-153509_640

Twohundred and sixty-first asic- Let’s Make a Rock Carving!

Many years ago I went on an excursion in the village Nyberget, Stora Skedvi, where my mum grew up. We climbed a mountain just outside the village and the view was magnificent. The striking view was however not the purpose of this excursion, but instead we had all come to see for ourselves how young people from way back when had found a lot more important things to do on Midsummer’s Eve than to sing ”Små grodorna” and dance round the May Pole…

Lövåsberget med omnejd_Stora Skedvi

The lecturer, Stig Welinder, a well-known archeologist who at that time lived in the village, shared both details about many of the couples and facts found in the many church archives from the actual time. In Sweden it is possible to track our ancestors several hundred years back in time and this was also what the archeologist had done, in detail. He could tell stories of families with happy or sad moments in their lives, all facts verified and found in public archives where anyone could have found pretty much the same information if only we had spent that time. Many of the young couples in the local area had climbed this very mountain on Midsummer’s Eve to enjoy the sunset together.  To remember the day, they carved their names in the rocks on top of the mountain and also planned for a future life together. The place was well-known in the nearby villages as ”Skrivarhällen”(Welinder, 1992) and not just the teenagers from one of the villages climbed the mountain, but also those who lived on the other side of the mountain, a bit further away.

The rock carvings can still be found, if you first climb the mountain! 😀

Among other things that Welinder shared with us in his lecture, was the nature of names in Dalarna at the time when the rock carvings were made.  But there were just a few different names that seemed to be popular, and a few names were just the same, so in order to know who was who, you needed to add the name of the farm, or place, such as Petter Danielson, On the Hill. His son would be named after his father, Daniel Pettersson + On the Hill, and his son in turn, would most likely be called Petter Danielsson+ On the Hill… For women, the use of daughter would be used instead of son.

I would, for instance, have had the family name Dalkesdotter, since I am the daughter of Dalke. My brother would acoordingly have been called Dalkesson. During the 23 years I have been teaching I have noticed the change in naming. When I graduated in 1991, many of my first students had names that have been used in our country for generations. Boys names like Daniel, Peter, Mikael, Anders and girls names like Anna, Maria, Kristina, Helena, Ylva etc. But after a few years of teaching I noticed that many of the boys now rather had names like, Kevin, Justin, Jim, Tim, Tom and girls had names like Natalie, Felicia, Caroline, Nellie etc. Nowadays we find a lot of different names, a variation that can be connected to our complex world with input from not just the local area, but from other parts of the world.

namnbild.jpg (672×361)

My own name, Åsa, is from the time before Sweden was Christened and means ”goddess”. Very few little Åsa’s are to be found nowadays, but instead some of the names that I would connect to old relatives are coming up as new favourite names for kids. It’s funny how one sometimes hear parents call for their little ones and you expect a person in their seventies to approach behind a tree in the park, but instead a little toddler, called Bosse or Leif, will meet his Mom with a lovely smile!

toddlerRoundup-14.jpg (600×503)

My friend the archeologist from the mountain top is a very good example of being modern at the same time as he cherishes the value of how our ancestors chose to live their lives. What footprints or fingerprints will our generation leave? No mountains will be filled with names, but maybe we will share something else that is just as interesting and important? Let’s hope so!

Welinder, S (1992) on Skrivarhällen i southern Dalarna, Bergslagen, Sweden

Tvåhundrasextionde åseriet- En bön för Tjernobyl

Den 26 april 1986 inträffade kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. De svenska myndigheterna var först av västländerna med att larma om att något inte stod rätt till, eftersom man kunde notera ökade strålningsvärden vid svenska anläggningar. Det visade sig dock komma från någon annan plats och snart stod det klart att det var ifrån Tjernobyl i Ukraina. 1986 var jag en ung vuxen, 19 år gammal. Visst var jag orolig och visst blev jag bestört och alldeles i början var jag beredd att aldrig mer äta någonting som funnits i en skog på Sveriges östkust, men i takt med att tiden gick åt jag hjortron och renkött igen, trots varningar i medier, eftersom jag resonerade som så att en gång ska jag ändå dö och då spelar det inte någon roll om jag gör det av bestrålade hjortron eller en renstek.

Hjortron

Medan jag kunde avfärda problemen med strålningen så lättvindigt fanns människor i omedelbar närhet till kärnkraftverket i Tjernobyl som inte gavs någon möjlighet att faktiskt välja. De var exponerade för ofattbart stark strålning utan några som helst åtgärder de första 36 timmarna, varefter den första större evakueringen skedde. I mitt yrke som lärare hanterar jag ofta källkritiska frågor. Bland många kriterier som jag funderar över vad gäller sanningshalten i en text, är ”närhetsprincipen”, det vill säga hur nära den är som ”berättar”. Om jag återkopplar till min egen nittonåriga tanke, så hade jag tillgång till fakta från t ex Strålsäkerhetsmyndigheten och kunde ta ställning till om jag var i omedelbar fara eller inte. Informationen fanns på den tiden inte lika smidigt som nu, ett en knapptryckning bort…men genom information i TV och radio och även i skolan, fick jag tillräckliga kunskaper för att känna mig förberedd att välja hur just jag skulle hantera situationen.

Genom att läsa boken ”Bön för Tjernobyl” av nobelpristagaren i litteratur 2015, Svetlana Aleksijevitj blir jag medveten om vad mycket vi inte visste 1986 om vad som egentligen hände på plats i Tjernobyl. Författaren har gått till väga med denna bok på samma sätt som hon gjort med de övriga delarna i serien ”Utopins röster”. Hon har besökt och samtalat med hundratals människor, spelat in intervjuerna med enkla små bandspelare, transkriberat dem, sparat kärnfulla citat och därefter kokat ned det mest intressanta till en samling ögonvittnesskildringar. I just den här boken är det för min del extra hudnära, eftersom jag ju faktiskt minns händelsen.

Jag har tidigare läst både ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” och ”De sista vittnena” som handlar om andra världskriget från kvinnors respektive barns perspektiv. Båda de böckerna utgår ifrån människor från Belarus som upplevt kriget och som berättat om händelser och erfarenheter från krigsåren för Aleksijevitj. Gemensamt för alla de berättelser författaren har samlat ihop är att hon lyckats fånga krigets grymheter på ett ytterst personligt sätt från varje informants perspektiv. Man upplever krigets fasor genom informanternas ögon, rått, obarmhärtigt och fruktansvärt. I ”Bön för Tjernobyl” har Aleksijevitj genom de många informanterna gett en helt annan bild av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Det är hur människor resonerat med sig själva som är mest intressant med boken, som jag ser det. Vi får följa hur informanterna gradvis ändrar uppfattning, först är de säkra på att det är farligt när ett kärnkraftverk brinner och röken ovanför kraftverket är blå. Men när myndighetspersoner intygar att elden är släckt och läget är under kontroll, så invaggas många i den felaktiga tanken att allt är riskfritt. Dessutom är väldigt många i området inte alls ifrågasättande när det snart förestående firandet av första maj ska gå av stapeln. De allra flesta firar, trots att de är bara några kilometer bort ifrån kraftverket. Vissa informanter berättar hur man menat att det varit viktigt att stå enade mot ”fienden”, medan andra menar att det var befängt att inte inse att ”fienden” denna gång var själva strålningen.

En efter en vittnar de om betydande slarv med skyddsutrustning, bristande säkerhetskontroller, ofullständiga eller obefintliga hälsokontroller och nästan ingen utdelning av  t ex jodtabletter. Förutom detta berättas om fruktansvärda händelser i samband med olika uppdrag inom säkerhetszonen, upprepade fall av maktmissbruk från befäl på olika nivåer i hierarkin, tragiska sjukdomsfall och dödsfall som inträffat enbart för att människor fördes bakom ljuset angående hälsorisker. Om jag då återkommer till min tanke om källkritik, så menar jag att jag tror dem, alla dessa vittnen. Många av informanterna är fysiker, läkare, ingenjörer och andra högt utbildade personer. De ger ett mycket trovärdigt intryck. En tanke som slagit mig är att flera av informanterna upplyst om att den sarkofag som byggdes över kärnkraftverket skulle ha en livslängd på trettio år… Det är min förhoppning av det nya höljet blir klart i tid, med tanke på konsekvenserna om så inte sker. Boken är ett skrämmande tidsdokument och precis som Svetlana Aleksijevitj säger i början, så handlar inte boken om historia, utan om vår framtid. Så är det verkligen.  Boken borde läsas av alla, ingen nämnd ingen glömd!

Läs mer:

Strålsäkerhetsmyndighetens webbsida

Om bygget av det nya höljet runt kraftverket i Tjernobyl

Etthundranittioandra åseriet om Bön för Tjernobyl

Tvåhundrafemtiotredje åseriet- Från hörnet av Kivik beundrar jag Billy

 

Vi har en väldigt speciell blandning i vårt möblemang. Ungefär en tredjedel är arvegods av olika slag, en tredjedel består av möbler som min far, som är snickare, har snickrat. Den återstående tredjedelen består av möbler från IKEA, men med olika många år på nacken. Jag tror att vårt hem har ett möblemang som är ganska vanligt för en svensk familj, möjligen med undantag av de hemsnickrade möblerna. Det senaste tillskottet hos just oss är en stor soffa som heter Kivik och i en annan del av vardagsrummet finns en hel vägg med bokhyllan Billy.Att klara av att montera en möbel med hjälp av en sprängskiss är lite av ett examensprov för den som tycker sig kunna tänka logiskt… Det fick vi erfara när vi monterade ihop vår Kivik… Men nu står den där till familjens glädje.

När vår familj besöker IKEA följer vi vissa invanda mönster, varav ett av dem är att äta i restaurangen. Vanligtvis äter maken den största köttbullsportionen, medan jag äter gravad lax med hovmästarsås. Döttrarna äter något med tillbehöret pommes frites, till exempel kycklingfilé…om de inte för stunden är sugna på köttbullarna eller laxen de också…

När jag var liten och följde med mina föräldrar på IKEA i Kungens kurva tjatade jag alltid om att få leka i bollhavet. När det äntligen fanns tid för det, var jag för gammal. Till Småland som är IKEA:s nuvarande koncept för inlämning av barn, har jag inte lämnat in mina barn, eftersom de också är för stora och därför är de i stället med och lägger saker i kundvagnen, vilket resulterar i ett allt längre kvitto för varje gång vi besöker varuhuset… Det borde kanske finnas något tonårsalternativ, under namnet #mobilsoffan, där man kunde lämna in personer som är mellan 14-18, för att sedan hämta dem när man själv har köpt dagens trave med värmeljus och servetter?

IKEA är ett företag jag gärna skulle jobba för, om jag inte redan hade världens bästa arbete. Det är något tilldragande med det där hurtigt svenska i deras blågula kläder och alla namnen på varorna, som är så otroligt svåra att uttala för mina utländska vänner. Många med mig hyser kanske ett visst mått av beundran för nittioåringen Ingvar Kamprad vars affärsidé med platta paket med omonterade smådelar tydligen passade fler än vad konkurrenterna någonsin kunde drömma om…

Tvåhundratjugosjunde åseriet- En selfie från dåtiden…

1976 var jag nio år och hade fått veta att vi snart skulle flytta. De sista dagarna på vårterminen skulle min klass och jag åka till Skansen och till just detta tillfälle fick jag min första kamera. För er som också var nio år 1976 kommer nu några rader med fullständigt överflödig information, men för dem av er som är i mina döttrars ålder kan följande komma som en total överraskning:

Man laddade min lilla kamera med en film och om man ville knäppa kort med blixt, så bestod blixten av en kub som man köpte separat och tryckte fast på kamerans ovansida. För nytt foto med blixt vred man kuben ett kvarts varv… Fyra chanser per kub… När man fotograferat var man tvungen att lämna in filmen i en fotoaffär (Nej, man kunde INTE skicka själv med post, det var senare…). Sedan fick man ett inlämningskvitto med en tidpunkt MINST en vecka senare, kanske längre… Man återkom till affären med det lilla kvittot, ibland förgäves, fick till slut se alla foton, där på plats i fotoaffären, med uppmaningen att OM man inte var nöjd med någon av bilderna, så kunde man avstå från bilden och betala endast för dem man var nöjd med… Jag var alltid ”nöjd” med alla mina…

Ett vanligt förekommande förfaringssätt i min bekantskapskrets var att man hade en och samma film i väldigt länge och att man knäppte ett kort då man var med om något speciellt, men inte annars. För min egen morfars del kunde det vara så att i en och samma film, som han framkallade, med 24 eller 36 bilder, så kunde de första motiven i raden vara julbilder och sedan passerade bilder från födelsedagar, påskfirande, midsommar och första kräftorna, en nyinköpt bil och en bild på mormor när hon lagade mat och så jul igen…

De första bilderna jag tog med min nya kamera var på sätt och vis mina första försök att fotografera någonsin. Men de var också tecken i tiden de där bilderna, just för att jag inte alls är den enda som än idag har kvar så många bilder som av andra skulle betecknas som ”misslyckade”. Se här:

 

Springa fort

Varje suddig person på bilden var en av mina dåvarande högt värderade vänner och det förklarar säkert varför fotot inte alls slängdes bort. Sida vid sida med andra foton äger ett suddigt, till synes misslyckat foto sitt existensberättigande. Vi åkte på resa till Skansen med klassen, en av de där sista dagarna innan sommarlovet då jag skulle flytta. Min nya kamera användes flitigt och jag fick med mig oerhört många bilder på djur och deras ungar. Men en del av djuren ville inte riktigt vara med på bild… Min kamera var ju enklast tänkbara, bara sikta och trycka av, helautomatisk, om man vill kalla det så… Man behövde inte ställa in någonting, inte avstånd, inte bländare eller tid… Men djuren, även de stora, var snabba….De hann undan innan jag lyckats sikta och trycka av:

En halv elefant

Men kommer man hem, sju år gammal och har knäppt detta kort, som ett av de 24 kort man fått i sin första film, så slänger man inte bort kortet…

Jag tror ändå att det är tidsaspekten som är mest intressant för mig när jag jämför med döttrarna och deras idoga fotograferande. De tar hur många foton som helst VARJE DAG och det kunde förstås inte jag. Det hade inte varit ekonomiskt försvarbart, eftersom man på min tid var tvungen att framkalla foton hos en fotohandlare. Vi fick öva upp tålamodet. Man knäppte ETT kort, vid ett visst tillfälle. Detta enda kort kunde blir bra eller dåligt och hur det var med den saken visste man inte förrän man hämtat ut sina foton hos fotohandlaren.

En selfie, något som nu är så omedelbart att man genast vet om man vill behålla bilden eller ta en ny, tog alltså på den tiden två veckor från start till mål. Ändå har jag en…  Jag måste alltså ha haft ett visst mått av tålamod som tolvåring… Då hade jag en ny kamera, en enklare form av systemkamera där man kunde fotografera på så pass nära håll som 50cm. Det fanns ingen ”selfie-stick”… Jag vände på kameran, höll den i mina utsträckta armar, knäppte kortet… Sedan tillägger vän av ordning att jag ju inte kunde SE fotot direkt… Först gällde det att inte fuska…utan knäppa kort på MENINGSFULLA andra saker, tills filmen var slut… Därefter lämna in den till fotohandlaren, vänta de två veckorna och sedan titta hur det blev… Men du ska slippa vänta i två veckor! Här är min första selfieEn selfie från dåtiden:

 

Tvåhundrafjortonde åseriet- Maräng eller Prädd, det är frågan!

Detta kommer att vara det knäppaste Åseri du har läst… Men det bjuder jag på! 🙂

Med VAD skulle du jämföra det ljud som hörs från varje steg man tar när man är ute och går i decimeterdjup snö i -17 C? Jag tvekar nämligen… Jag har länge tänkt mig att maräng är rätt jämförelse och det har jag också hört ifrån andra personer, men i så fall så skulle det ju vara fråga om ganska seg maräng, inte den sprödare typen av maräng som brister så fort man petar på den… Nej, maräng DUGER inte, tycker jag…

Häromdagen när jag letade efter ”sittplatser” för både mig och fåglarna i #tvåhundrationde åseriet, så insåg jag vid närmare eftertanke att ett annat ljudminne passade betydligt bättre som referens för ljudet av snön under skorna. Lustigt nog är det också en fråga om inre akustik i huvudet också! Komplicerat??? Inte alls! Häng med här;

Tänk dig att du tar en sked med ”Prädd”…

OK… Jag fattar… Vi gör en kort förklaring här, för du är alltså för ung??? Eller kanske är du inte född i Sverige? Eller så var du ett mer lydigt barn än jag var… 😉  Då behövs den lilla förklaringen…

Prädd var en gräddersättning som inte längre finns på marknaden. Men när jag var en liten flicka så fanns det… Som jag minns det så fanns det inte endast i affärerna, utan även i skafferiet i vårt kök, i en brun burk med blå etikett. Det var verkligen INTE så att mamma och pappa sa; ät gärna direkt ur burken av det här om du vill! Det gjorde jag förstås ändå… Och jag som var storasyster kanske dessutom lyckades tipsa min lillebror om tilltaget…

Jag tog en ren tesked, stack ner den i burken och tog exakt EN tugga varje gång, fast en ny sådan tugga en annan dag igen…därför har jag vid flera tillfällen (och det är ju viktigt för en forskare) noterat att Prädd, när man åt det torrt, hade en rad märkliga egenskaper. Det är om dem det handlar i detta blogginlägg…

prädd_som jag minns den_

Nu när ni vet vad det ÄR så kan vi för miljöns och hälsans skull göra en liten paus här, så att ni får full koll på hur Björn Gillberg kan kopplas samman med Prädd. Dessutom får ni ju koll på hur hälsosamt det kan ha varit att äta den där skeden med Prädd lite nu och då… Läs vidare om min lilla hobbyforskning sedan:

Liten film med Björn Gillbergs ”historia” + kort intervju

JO… Det var så att jag tänkte att jag skulle gå till botten med detta med ljudet, en gång för alla… Därför har jag gjort vissa fältstudier, med en ensam försöksperson (jag). Det är alltså inte ens OSÄKERT om det går att fastställa detta arbetes reliabilitet, det är TVÄRSÄKERT att det inte går… Det enda som i så fall skulle tala till försökets fördel är att en och samma försöksperson (fortfarande jag… 😉 ) dragit vissa slutsatser över tid, eftersom denna longitudinella studie pågått i nära 40 år… Det är ju en förtroendeingivande tidsperiod, eller hur?

Idag har jag för att undanröja vissa funderingar gjort en inspelning, med en försöksperson (jag… 😉  ) som går i djup snö…för att på det sättet tydligt påvisa hur det kan låta när det ”knarrar under klackarna” (som Evert Taube skulle ha uttryckt det). Lyssna och gör nu DIN bedömning… Maräng eller Prädd???

Helt ovetenskapligt ljudklipp, men ganska TYDLIGT!

Beviset för att Prädd är vinnaren är så subjektivt att det förpassar min undersökning till den ovetenskapliga sophögen för evigt, men jag har lärt mig att man ska slutföra sådant som man har påbörjat… Här följer mitt resonemang om varför Prädd vinner…

Vid försök att tugga Prädd (då för länge sedan…) visade det sig att försökspersonen (jag… 😉 ) tyckte att det knarrade… Detta mycket tydliga inre knarr av typen ”huvudresonans” och ”omöjligt att dela med andra” upphörde vid en viss mängd av tillströmmande saliv och var alltså av övergående karaktär… Ändå var det på något sätt betydligt SEGARE än den spröda marängens avklippta ljud… Präddljudet räckte ”hela steget” om man jämför med när man går i snön som knarrar… 🙂

Eftersom Prädd inte längre finns på marknaden, kan ingen motbevisa mig i min uppfattning att maräng är hästlängder efter Prädd vad gäller hur man (= jag…!!! 😉 ) uppfattar ljudet vid promenad i decimeterdjup snö… För dem av er som alltså inte kan smaka Prädd och själva avgöra, återstår möjligheten att hålla fast vid maräng som det självklara jämförelseobjektet, eller anta att Prädd borde vara betydligt närmare målet för jämförelsen än maräng…

Och vet ni vad??? Eftersom detta var helt subjektivt, så kommer jag vara förvissad om att Prädd är vinnaren, trots att många av er kommer hävda att maräng är vinnaren…

OK… Jag erkänner… Innan jag kom ihåg känslan av att äta en sked Prädd, så tyckte också jag att det var maräng som var det självklara valet. Sams??? Bra! Tack!! Kram!! ❤

 

 

Det nittiosjätte åseriet- Snart är det skumtomtarnas tid

atervinning_skumtomte1.jpg (456×483) atervinning_skumtomte1.jpg (456×483)atervinning_skumtomte1.jpg (456×483)

När jag fyllde trettio så fick jag tre lådor med gula skumdelfiner, Flipper. Jag älskar Flipper och blev jätteglad över presenten! En skumdelfin är perfekt på så sätt att man egentligen inte behöver flera än en. Är man sugen på något sött, så är det tillräckligt med en enda. Märkligt nog är skumdelfinen god ”hela sitt liv” tycker jag… Även när den har blivit så gammal och stel att den skulle vara utmärkt som vapen, så är den god. Man kan bryta den i mindre bitar och det knastrar när man äter. Just DET stadiet kom aldrig MINA skumdelfiner i…eftersom det var strykande åtgång, men mot slutet av den tredje lådan var det lite motigt, måste jag erkänna…

sommarsystemkamera-3039_123977803.jpg (400×292)

 Skumdelfinen har en betydligt mer älskad och känd släkting, nämligen skumtomten. För mig personligen har den betydelse både i jobbet och i mitt privatliv. Jag minns hur min farfar brukade köpa skumtomtar till jul och hur det hörde ihop med farfar att äta dem. De hade en säregen smak och de var betydligt större (minns jag i alla fall…) än nu. Dessutom var det på något sätt ”ransonerad tillgång” på skumtomtar. Det fanns verkligen inte hur många som helst… De få man fick, försökte man hushålla med så gott det gick… Säkert TIO minuter lyckades jag nog spara en tomte… Men min bror som var mer försiktig än jag, hade förmågan att hamstra… Nu hade ju han tyvärr en väldigt glupsk och klipsk syster…som lyckades få ”smaka” när hennes egna tomtar var slut…

Men jag sa tidigare att skumtomten har betydelse på andra sätt också… Den är naturligtvis ett ypperligt exempel på hur fel det blir om man särskriver. Därför har jag många gånger haft användning för den i min undervisning. Det i  mitt tycke bästa sättet att hantera särskrivningen som fenomen, är att ta upp det just vid jul, för då kan jag BJUDA på skumtomtar i klassen, samtidigt som jag diskuterar skillnaden mellan en SKUM TOMTE och en SKUMTOMTE. Det finns oändligt många ROLIGA exempel på särskrivningar, men i de elevgrupper jag möter, måste jag i allmänhet noga förklara det roliga, eftersom det är svårt att efter en kort tid i Sverige, dels höra, dels avgöra den dubbla betydelsen i vissa särskrivna ord.

Avslutningsvis så måste jag ändå bekänna att jag ser fram emot skumtomtarnas tid. De är godast när de är färska… Jag har för egen del upptäckt det mest förrädiska med skumtomten… Det är att man kan avstå, utan att blinka…men OM man tar EN, så är man FAST… och DET tycker jag är JÄTTESKUMT!!!

atervinning_skumtomte1.jpg (456×483)

Sjuttioförsta åseriet- Färgglatt, prassligt och väldoftande…Höstens prydnader!

yellow-maple-leaves-1352716217xTr

Först tog jag säkert ett väldigt litet…ett gult, för de är så vackra. Men sedan kan jag gissa att jag tog ett melerat som skiftade mellan gult, orange och rött och där bladnerverna framträdde tydligt. Men sedan sträckte jag mig säkerligen efter det största på just den platsen, för att sedan hitta ett som var en blandning mellan grönt och gult. Oavsett hur många jag plockade, så blev det först en jättebukett, för jag plockade med höger hand och höll dem i bladfästet, samlade ihop dem så att de låg rygg mot mage eller baksida mot framsida om man så vill. Det var ändå så att när den lilla handen var full, så fanns det fler och fler som kvalade in som MINST lika vackra som dem jag redan hade i handen. Vad göra? Gå hem och hämta en kasse! Ta två kassar, sa mamma. Sagt och gjort… Jag gissar att mamma skojade med mig och tänkte att TVÅ kassar kan man ju rimligtvis inte fylla med lönnlöv, för vad ska man egentligen HA dem till? Men hon hade fel… Jag fyllde dem med lönnlöv. Inte vilka lönnlöv som helst, om nu någon tror det! Naturligtvis endast de vackraste. Det var många lönnlöv som inte alls platsade i min samling. Trasiga löv eller de som inte hade vackra färgkombinationer och de löv som hade angripits av något insektsbett eller som var deformerade på något annat sätt. Denna utsortering reflekterade jag inte över då, men jag gör det nu när jag skriver. Vänligast och mest juste hade ju varit att plocka exakt alla lönnlöv, eller ännu bättre, vara snäll och låta alla lönnlöv ligga kvar… Platsen där jag plockade dem som sjuåring, var en gammal väg, som löpte från Bondgården ovanför Nackdala och ner mot det stora fältet där de mycket senare byggde det gröna kommunalhuset och Tumba sjukhus. Jättehögt ovanför mig fanns Getingberget. Det har jag skrivit om tidigare i #Tjugoåttonde åseriet. Det är ett enormt högt berg, som Mount Everest ungefär… När man gick ända upp dit, så såg man hela världen. Ja faktiskt!! I alla fall så såg man hela den del av vår värld som på den tiden utgjorde MIN värld. Tumba.

En enda gång har jag åkt på den väg som nu går rakt igenom allmänningen som jag behövde korsa för att komma till lönnallén. Jag hann inte ta in alla intryck!! Borta var lönnarna, borta var skogen och friden som funnits där förut. Och på Mount Everest hade de byggt bostäder!! Då kan ju inte barn gå upp dit och titta på utsikten!

Lönnlöven som jag bar hem, hade en säregen doft som jag kan frammana i näsan på beställning. Alla som någon gång plockat lönnlöv känner igen den…doften. Lönnlöv är dessutom inte alls tysta om nu någon inbillar sig det. När de är ETT OCH ETT, så kan jag kanske hålla med om att det inte är så högljudda precis, men om man går igenom drivor och stora mängder av lönnlöv, som just fallit eller som legat i några dagar, så rasslar och prasslar det på ett alldeles speciellt sätt. Som barn lekte jag oftast med ett syskonpar som red på en ridskola på andra sidan den ogenomträngliga skogen, jättelångt bort, säkert flera kilometer. Jag var med dit en gång och vi tre, jag och systrarna, satt i deras SAAB herrgårdsvagn, vackert brun till färgen, och hade utsikt bakåt. Alla i bilen bakom tyckte säkert att vi borde avstå från att vinka, medan vi ansåg att de som åkte i bilen bakom bara måste vara blinda, eftersom de så totalt ignorerade oss! I ridhuset fick jag upp ett visst litet intresse för hästar, men det sträckte sig inte så långt att jag tjatade på allvar om att få börja rida. Däremot tyckte jag om att leka häst  och springa tillsammans med systrarna i den där lönnallén just när löven fallit. Idén med att springa där var att man INTE skulle lyfta på hovarna (hästar har faktiskt hovar!) så mycket när man travade, för då prasslade det som mest i löven och det var LJUDET man ville åt.

Jag tror att min samling av lönnlöv var mitt sätt att ta med mig leken inomhus, men jag minns att jag även hade planer på att göra oerhört komplicerade och dyra tavlor av lönnlöven som jag sedan kunde sälja och köpa en häst för. Hästen tyckte jag att vi kunde ha i garaget. Men mina föräldrar menade att då skulle ju inte bilen få plats! Jag hade dock en ganska smart (tyckte jag!) lösning på det problemet. Först lägger man in väldigt mycket hö längst in i garaget och sedan ställer man in hästen. När hästen redan är på plats, DÅ ställer man in bilen. Det GÅR inte! sa mina föräldrar. Tänk vad vuxna har svårt att förstå hur man menar!!! Jag menar, hur svårt kan det vara???

Lönnlöven, som jag skulle göra mina tavlor av, kom lite i skymundan i mitt rum och efter några dagar undrade mamma och pappa om jag inte skulle slänga alla löv ändå, men jag ville inte. Det var ju min samling! Jag hade faktiskt börjat samla på lönnlöv och man slänger ju inte en samling, eller hur? Föräldrarna gav med sig för den gången, men efter någon dag, så spreds en väldigt trist odör från kassarna… inte alls så där härligt som det hade luktat i skogen! Jag försökte rädda några extra fina löv, men det visade sig att alla löven hade möglat… Jag blev tvungen att ge upp samlandet och försöka hitta någonting annat att samla på…

Etthundrasextiofemte åseriet- Jag har stoppat bomull uti örat!

Medgitarren

Nej, inte vet jag om det hjälper att försöka stoppa bomull uti örat, för att… ta bort nyheten om att Robert Broberg har dött. Han är en sådan artist som man saknar, som om man hade någon personlig relation till honom. Det har jag inte. Man förstår att tiden har sin gång och att vi alla ska dö en gång.

Jag var verkligen LITEN när jag fascinerades av hans robot i det barnprogram jag såg då… Sångerna satt som en smäck nästan omgående och de fyndiga texterna är förstås skälet till det. Han kunde få till det så att även det banalaste innehåll blev roligt eller intressant eller bara helt otroligt träffande:

Jag har en väninna som ofta tvinga vid bommarna här i staden och vänta och VÄNTA och VÄÄÄÄÄÄÄÄÄNTAAAAAAAAAA… Till henne skickade jag en gång denna favorit:

Det är lätt att bli nostalgisk när någon går bort. I nostalgins namn plockar man fram det vackra och stämningsfulla och kanske vågar man sig på att lyfta något av det fyndigare slaget också. I den uppsjö av texter som Robert Broberg är pappa till, är det svårt att vara säker på att man väljer det ”bästa” eller ”finaste” eller ”roligaste”. Därför är det meningslöst att ens försöka. I stället vill jag lyfta tre musikstycken som betytt mycket för mig genom åren, men på helt olika sätt:

Vatten!

Att skriva en sång om Stockholms alla vattendrag, är inte alls på något sätt unikt. Det finns många i Brobergs sällskap som lyckats väl med detta. Sångligt är den inte helt enkel att sjunga, med sitt stora omfång och flera stora språng, men jag minns när ”Vatten” kom att det var en av mina favoriter när den kom på radion och att det kändes väldigt nytt med det där plasket som avslutar sången. Dessutom är det väldigt mycket bilder som förmedlas och för den som känner sin huvudstad är bilderna källor till egna minnesbilder och kopplingar till händelser man varit med om i de miljöer som sången beskriver.

En ganska stillsam sång som också anknyter till vatten är annars den fantastiska Båtlåt, som ju i sin briljans lyckas med att både handla om kärlek och om båtar…

Men utan att nämna alla brudarna, har man ju inte kommenterat Robert Brobergs speciella egenskaper och egenheter… Han var ju lite egen…men på ett ytterst positivt sätt…med sina tjejer… Underbara uppblåsbara Barbara eller ska vi kanske vråååååååååååla Carola? Jag tror att jag i raden av damer vill avsluta min hyllning till Roberg Broberg med Maria-Therese… Tack för de många musikaliska minnen jag kan knyta till det du skapat under ditt långa musikaliska liv!