september 15, 2016 av asaole

Trehundrasextioförsa åseriet- Ronny Eriksson i Ludvika: Oförhappandes återsåg vi en komiker vi gillar!

Kan man säga att det Ronny Eriksson ägnar sig åt i sin föreställning Oförhappandes är underhållning? Underhållning, vad är det egentligen?

Underhållning handlar om att trollbinda en publik med något de uppskattar, men eftersom vi alla har olika smak, kan den enes favoritunderhållning vara det sista den andre skulle välja som förströelse… Vad man roas av är personligt och vad man väljer att betala för att se likaså… Det visar sig i samtal med andra när man själv tycker sig ha kommit över biljetter till något man själv uppfattar som fantastiskt. Någon åker ända till Madison Square Garden i New York City för att se en boxningsmatch, men hånler när arbetskamraten skulle vilja gå på Operan för att se Maskeradbalen. Att vi har olika smak när det gäller just vad som är underhållande blir därför scenkonstnärens riskmoment de första minuterna av framträdandet… Ska hen kunna trollbinda sin publik eller inte? Att helt oförhappandes hamna på en föreställning med Ronny Eriksson är för mig en ynnest. Tänk att karln valt att komma till just vår lilla stad, så att jag slipper åka land och rike kring för att se honom!

Som alldeles nybakad lärare hade jag förmånen att undervisa både storasyster och lillebror i en familj där man hade exakt min humor… Syskonen gick i sjuan respektive åttan och deras respektive klasser hade förmånen att få ta del av deras säregna humor lite då och då. Man kan utan tvivel påstå att ungdomarna båda var mycket starkt influerade av Ronny Eriksson och gruppen Euskefeurat. De kunde recitera långa haranger ur någon längre monolog eller sjunga en strof ur någon av Euskefeurats dängor och det kan ha varit så att den enda i klassrummet förutom de själva som kände till källan var jag… Som lärare är man mer eller mindre inbegripen i den skolkultur som råder och för min del har det alltid varit viktigt att också bjuda på en personlig del av mig själv i kontakten med eleverna. Därför visste mina elever att jag tyckte om den satiriskt briljanta humor som kännetecknar Ronny Erikssons stil.

När jag flyttade från den skola där syskonparet jag refererar till gick, fick jag i avskedspresent från dem personligen en inspelning med Ronny Eriksson. Det var ett kassettband som han spelat in för välgörenhet någon gång i tidernas begynnelse. Men från det ena syskonets klass fick jag två biljetter till en föreställning på Kristinehallen i Falun, med gruppen Euskefeurat och Ronny Eriksson. Jag tog med mig min dåvarande pojkvän, sedermera make, på evenemanget och vi insåg verkligen det mest magiska av allt: Elever känner sin lärare. Deras gåva var genomtänkt utifrån vad de visste att jag tyckte om. Det visade sig dessutom att pojkvännen/maken och jag hade exakt samma humor och båda tyckte att föreställningen var alldeles enastående. Sedan dess har vi emellertid INTE varit på något evenemang med Ronny Eriksson på alla dessa 20+ år, men ikväll gavs möjligheten på nytt, då denne norrlänning gav en föreställning på Aveny i Ludvika.

Vad är det då man först och främst noterar med en sådan som Ronny Eriksson, kan tänka? För egen del är det ju så att jag bara behöver höra en halv fras för att bli varm i hjärtat, eftersom jag tycker att hans dialekt är så inbjudande varm och vänlig… Fast vänta lite nu…? Vänlig??? Jo, nog är dialekten vänlig, men det Ronny Eriksson gjort till sitt signum är ju att träffsäkert angripa många företeelser i vår kultur, både på offentlig nivå och i det lilla, så kan man verkligen inte säga att Ronny Eriksson själv är just vänlig…och inte tror jag att han skulle ha uppskattat detta epitet heller… Man kan skatta sig lycklig att man till exempel inte är makthavare, eftersom dessa ofta hamnar i skottgluggen… Ronny Eriksson är en engagerad och insatt samhällskritiker som med sin ofta mycket skruvade infallsvinkeln drar ned gapskratt och applådåskor. Det är skickligt att så hejdlöst driva med en så allvarlig företeelse som politik… Men det klarar han med bravur!

Igenkänningsfaktorn är hög och lite till mans får vi oss alla en släng av sleven. En föreställning som ”Oförhappandes” ger många nya tankar i huvudet, eftersom det är så många förgivettagna tankar som skruvas ett varv extra med hjälp av Ronny Eriksson och hans tankar om livet. I tidigare produktioner som jag sett på TV eller hört på radio, har han återkommit till ett visst tema, nämligen det spänningsfält som finns mellan ”norrlänningar” och alla de där som inte bor i just ”Norrland”. Jag hamnar i kategorin sörlänning, men skrattar gått åt de grova generaliseringar som Ronny Eriksson åstadkommer genom att skickligt balansera mellan fakta och fördomar, som om allt han säger är ”sant”. I ärlighetens namn säger nog Ronny Eriksson väldigt lite som i vanlig mening är just sant. Han far med osanningar, halvsanningar, vita lögner, rent ljug…och hela tiden skrattar publiken… Hans norrländska dialekt, starkast färgad av pitemål även om han inte ursprungligen är därifrån, gör halva jobbet. En gnällig norrlänning som klagar… Kan det finnas något roligare än det, egentligen? Roligast blir det när han får till jämförelsen så att alla fattar att det i vanlig ordning är norrlänningen som dragit vinstlotten och sörlänningen framstår som en idiot… Bondkomik? Njäe…inslag av det, men snarare vassast tänkbara samhällskritik när den är som fyndigast.

Som utlovat skulle föreställningen även ta pulsen på situationen i just Ludvika och fånga upp lokala frågor. Därför diskuterades både vattenledningen till Grängesberg och bygget av gångbron till ett annat pris än det ursprungliga. Pianisten Benneth Fagerlund kompade Ronny Eriksson i ett stort antal sånger, där texterna kretsade kring både storpolitik, miljöpolitik och invandring, men slog även an några ackord på Misty för att hylla bygdens son Charlie Norman. Efter en underhållande afton med paus avslutade Ronny Eriksson med att sjunga ”Det är lika bra att sluta drömma”, vilket resulterade i en smittande allsång innan det var dags att gå ut i det vackra månskenet och styra kosan hemåt. Det höga tempot mellan de fyndiga sångtexterna kommer sannolikt leda till att det tar dagar och veckor att smälta materialet i sin helhet… Men det är i så fall bara en fördel, för då får jag glädje av föreställningen en lång tid framöver!

september 13, 2016 av asaole

Trehundrasextionde åseriet- Att finna sin gräns är att hitta en skatt! Del 2

När jag var liten tittade jag gärna på Vi i femman och kollade om jag kunde svaren…och när jag själv gick i femman hoppades jag att just min klass skulle komma med i tävlingen. Men även andra tävlingsprogram, som till exempel Tiotusenkronorsfrågan, Kvitt eller dubbelt, Kontrapunkt eller Jeopardy fångade mitt intresse. Mamma brukar berätta för dem som vill höra på om en händelse när jag själv var väldigt liten och hade fått vara uppe lite extra sent en lördagkväll för att vara med och se på Tiotusenkronorsfrågan. Detta var vid en tidpunkt när vi var ganska nyinflyttade i Nackdala i Tumba och den enda TV familjen hade var som ett litet skåp med en jalusi som man kunde dra för TV-rutan när man inte skulle titta… DÅ var det tydligen inte frågorna som var det intressanta…

TV-miljön var tidstypisk… Golvet i rummet var förstås ett brunt parkettgolv… I de stora fönstren i vardagsrummet hängde glasbollar i orange och gult och lamporna, som var från IKEA var flerfärgade och i plast… TV-skåpet gick helt i stil med den övriga inredningen i vårt vardagsrum, som i takt med tiden var brunt, mörkbrunt, ljusbrunt, brunrandigt och brunblommigt…matchat med trädetaljer i det just då så populära träslaget teak. Det enda som bröt av från det bruna var en liten röd snurrfåtölj som jag och brorsan alltid slogs om och en helt igenom blå matta under ett soffbord av furu. Bordsytan var alltid täckt av en liten duk i ena änden, för under duken doldes några mörka lagningsfläckar av schellack, eftersom brorsan något år tidigare hade knackat där med en stor och vacker men skrovlig bit gruvmalm.

Det var i det där vardagsrummet vi satt, jag och mamma och pappa, för antagligen hade brorsan redan lagt sig… Plötsligt sa jag entusiastiskt:

”Titta! Han har pepparkornsögon!”

Både mamma och pappa som tittade på TV-programmet Tiotusenkronorsfrågan tyckte att även om Nils-Erik Behrendtz var en stilig karl, så var det väl ett märkligt sätt att uttrycka sig om hans yttre.

De frågade mig därför vad jag hade sagt och jag upprepade just det där med hans pepparkornsögon med tilllägget:

” Vad SÖÖÖÖÖÖÖÖÖT han är!”

I samma stund insåg de att det inte var programledaren som hade de vackra ögonen, för just då pilade en liten mus iväg längs golvsockeln… Den hade suttit precis bredvid TV:ns ena ben och påkallat min uppmärksamhet. Jag fick gå och lägga mig direkt, för nu skulle minsann den lilla förlupna skogsmusen fångas in, men väldigt många andra fredags- och lördagskvällar i barndomen tillbringade jag med stor behållning just framför olika typer av frågeprogram. En klar favorit var ”På spåret” eftersom det passar mig med den tvärkulturella blandningen av alla möjliga slags frågor.

Under gymnasietiden fick jag mitt lystmäte på frågesportfronten, för då var det alldeles nytt med sällskapsspelet Trivial Pursuit. Det var ett spel som å ena sidan testade kunskapsnivån och å andra sidan frestade på vänskapsbanden eftersom man ofta hamnade i diskussioner om det kunde vara ”fel svar” på kortens baksida… Detta inträffade till exempel om det visade sig att någon i sällskapet kunde något som var oerhört långsökt för övriga i gruppen… Någonstans DÅ insåg jag att det kan vara roligt och intressant att verkligen VETA svaret på en fråga. Samtidigt insåg jag också hur meningslöst det är att argumentera om man lika säkert vet att man har FEL. Den typen av kunskap som just Trivial Pursuit handlar om har ett korrekt svar, medan kunskap kan vara så mycket mer än rätt eller fel. Kunskapsbegreppet har diskuterats ända sedan de gamla grekerna och kommer säkert även i fortsättningen att vålla hetsiga diskussioner och debatter…

Vad är egentligen kunskap då? Det är alldeles för mångfacetterat för att utreda det i ett litet blogginlägg… Men jag har mina egna tankar om kunskap och hur den kan utvecklas. Som lärare märker jag hur många olika sätt det finns att lära sig något som man i förstone uppfattar som svårt. Det är dessutom så att man blir bättre och bättre på att lära sig om man ägnar sig åt att förfina sina metoder. Eftersom mina elever som regel har olika bakgrund kan det vara viktigt för dem att se hur många vägar det finns att nå samma mål av ökad kunskap. Därför pratar vi ofta på ett metaplan om lärandet och jag försöker sätta ord på de olika metoder som kommer upp som framgångsrika sätt att lära sig något.

Lärandet är livslångt och de nyvunna kunskaper jag samlar på mig allt medan tiden tickar och går bevisar att så är fallet. Ju mer jag lär mig, desto roligare blir det att bygga vidare på kunskapen, som om den vore en väv eller kanske ett konturlöst moln där fritt svävande enheter av mindre kunskapsinnehåll när som helst och hur som helst kan sammanfogas till en slutsats eller insikt om hur något hänger ihop… Att någon gång sätta den inhämtade kunskapen på prov roar mig. Det kan yttra sig i att jag lyssnar på Melodikrysset och funderar på de gåtor som Anders Eldeman totat ihop eller svarar på frågorna i Ring, så spelar vi. Men det kan också handla om att jag av ren nyfikenhet vill testa hur det kan vara att mitt ibland främlingar i ett TV-program upptäcka om jag kan eller inte kan det som programledaren frågar om… Därför valde jag att ringa till Vem Vet Mest? för att se om jag klarade kvalfrågorna.

När jag ändå hade ångan uppe ringde jag till Postkodmiljonären. Som jag såg det, så var det en kul grej att testa om man klarade kvalfrågorna. Trots att det var helt orimligt att tänka sig att jag skulle hamna i heta stolen i konkurrens med så många andra som skulle vilja sitta där, så ringde produktionsansvarig från Postkodmiljonären och berättade att jag hade gått vidare till casting i Stockholm… Detta var våren 2015 och jag tackade ja till att delta i castingen. Då ringde man från Vem Vet Mest? och sa att jag klarat kvalfrågorna och nu ville de fortsätta med att ställa ett antal frågor per telefon där och då direkt… Jag svarade rätt på tillräckligt många av frågorna och efteråt sa personen i andra änden att de skulle höra av sig under höstterminen 2015 för mitt deltagande i programmet. När ingen hörde av sig därifrån, så gjorde det inte så mycket för min del, eftersom jag då redan hade fått ett datum för inspelning av Postkodmiljonären och var jätteglad för DET. Att det sedan faktiskt ringde från SVT2 i Göteborg med anledning av mitt deltagande i Vem Vet Mest? blev därför en glad överraskning. Inspelningen skedde för längesedan, i mars 2016 och nu har jag nästan glömt detaljerna… Jag är glad att jag vågade ge mig in i leken, för det har lett till många roliga erfarenheter, som jag skulle varit förutan annars. Och även om jag inte nådde ända till miljonen förra året, så räckte mina pengar (efter att 50% dragits i skatt) till en fin sommarupplevelse när jag och familjen reste till USA. Att ha råd med en sådan resa skulle varit helt omöjligt utan min vinst från Postkodmiljonären. Därför är jag en mycket tacksam och glad deltagare! 🙂

Läs mina 24 blogginlägg om USA-resan om du vill!

För ungefär ett år sedan spelades programmet Postkodmiljonären in med mig som tävlande. Jag skrev om det i ett annat åseri:

På väg mot en postkodmiljon…?

september 10, 2016 av asaole

Three Hundred and Fifty-Ninth Asic- 9/11 in Retrospective

Fifteen years ago I was on maternity leave with my youngest daughter. I spent my days breastfeeding… at least so it seems in a retrospective. My daughter was the kind of baby that you cannot really feed enough, so I found myself watching all the available soap operas… There was however one afternoon (But it was MORNING in the USA…) that was not at all like the rest. In Sweden where I live, like in most other countries, we have the tradition of ”breaking news” if something extraordinary happens. I remember the 9th of September 2001 exactly like that. I was actually watching an extra news alert with the footage of the first Tower of WTC burning when there, right then, the second tower was hit. The Swedish News reporter commented this and I remember I felt strangely aware of that particular moment, as a ”NOW” to remember forever… A truly moment of MINDFULNESS.

My first reaction after a short while, was to write to my friend in NJ. At the time he worked as a teacher in a school south of Philly. I wrote ”Are you safe?” and he pretty much replied ”Yes. Why do you ask?” and as I remember it, he and the rest of the staff in that school did NOT know from the start what had happened in NYC, but I did, 8000 km away… That was the start of a surreal experience of watching a part of our history from my livingroom. In fact, it all happened then and there in front of me and it was horrific. I remember thinking of the future then and now I think of all the things that have happened AFTER that date. There are wars and conflicts all over the globe. Terror and meaningless violence has become a part of our time, no matter what we think. It makes me sad that so many people worldwide suffer from conflicts or become the victims of terror acts. I think the only way to change is within ourselves. Worldwide peace may not come during my lifetime, but I hope for a more generous era soon to come. It is about time we give peace a chance.

#Himmel, #asaole

september 8, 2016 av asaole

Trehundrafemtioåttonde åseriet- Blandade skolminnen om stamsånger och kanon

Vem kan segla förutan vind? Vem kan ro utan åror? Vem kan skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar? Jag kan segla förutan vind. Jag kan ro utan åror, men ej skiljas från vännen min, utan att fälla tårar.

Den åländska visan är ett av många exempel på sångtexter jag kan utantill. Just denna kan jag förstås för att den var vår uppsjungningssång i Bjursåsflickorna, där jag var med för länge sedan. Som jag minns det brukade vi sjunga den på RRRRRRRRR; på MMMMMMMMMM och sedan med text.

Men detta med vilka sånger vi kan eller sjunger nuförtiden påmindes jag om idag när min kollega och vän delade med sig av en sångtext hon just då författade på en känd melodi. Texten skulle vara en hyllning till en vän som fyller år i dagarna. Melodin hon valt för att sätta ny text till var den gamla vandringsvisan ”Vi gå över daggstänkta berg”.

Om du kan den, så kan jag gissa i vilken ålder du är… 🙂

Om du sjunger fel i första raden och sjunger GÅR kan jag också gissa att du inte är så gammal. Många av de sånger jag lärde mig som liten, lärde jag mig dels av mamma, som tyckte om att sjunga den här typen av sånger, dels av andra vuxna i min närhet. Ett minne som etsat sig fast är när jag bjudits in att sjunga vid Trefaldighetskällan i Stora Skedvi. Källan låg lite ensligt till och man gick längs en stig i skogen för att ta sig dit. Längs vägen råkade det falla sig så att jag hamnade med mamma och två av hennes lärarinnor (det hette så när dessa damer var lärare…) från småskolan respektive folkskolan. Mamma och de två andra damerna stämde upp i Röda stugor tåga vi förbi (notera att det inte är något r i presens!) och jag kunde sjunga med i melodin, men texten hade jag aldrig lärt mig. Sedan sjöng vi just ”Vi gå över daggstänkta berg” som jag kunde en andrastämma till. Det var verkligen inte någon avancerad andrastämma och jag kan gissa att just denna andrastämma kanske lanserats som en del i dåtidens ”kanon” vilket här betyder överenskommen musiksamling som alla skolklasser skulle kunna. Musikvänner vet ju annars att kanon kan betyda något annat, nämligen när man sjunger en och samma melodislinga, men börjar vid olika tidpunkter, så att resultatet blir att det låter som om man sjunger i avancerad flerstämmighet.

Med mina tjugorfem år som lärare som erfarenhetsbas, tror jag mig veta att den där gemensamma tanken om vad skolbarn skulle sjunga, övergavs någon gång då jag själv var liten… Vid en snabb koll på bilden här, kan alla känna igen ”Nu ska vi sjunga”. Den sjöng min pappa och hans generation ur. Själv är jag uppväxt i skarven mellan den och boken bredvid, nämligen ”Vi gör musik”. Generationer av skolbarn har haft sina musiklektioner kopplade till olika läromedel eller sångtexter, men på senare år har det inte funnits någon kanon. Nu kan man alltså inte räkna med att en grupp människor kan sjunga texten till samma sånger, om de inte har en gemensam bakgrund. Är detta ett stort problem? Nej, inte egentligen, men jag skulle vilja hävda att när man kan sjunga samma sånger, så har man ett sammanhållande kitt som innebär mycket glädje. Det märkte jag inte minst just den där stunden med mamma och hennes ”fröknar”!

Språkligt är sånger som skolbarn sjunger också en form av tidsdokument, där man kan studera vad de handlar om eller vilka grammatiska regler som gällde då sången skrevs eller liknande. När jag själv gick i skolan så hände det fortfarande att man sjöng ”Vi gå över daggstänkta berg”, men dessutom hade nyare visor hittat in i skolan. Bland dem förstås många av de visor som fanns i filmerna om Astrid Lindgrens figurer. Vår lärare i mellanstadiet tyckte om att spela piano och ibland kompade hon även till evergreens eller enklare popsånger. Nästa lärare var helt såld på en serie böcker som hette Vispop och var en salig blandning av både visor och poplåtar.

Yellow submarine

Majjen på högstadiet ÄÄÄÄÄÄÄÄLSKADE Beatles och detta var då John Lennon nyss hade blivit skjuten. Därför sjöng vi i princip inget ANNAT än det som Lennon/McCartney producerat… På gymnasiet var min lärare en äldre man som föredrog klassiska stycken och därför var det självklart att skolkören skulle framföra ”Förklädd Gud” på Lugnetskolans invigning. Hade musikläraren haft andra preferenser hade vi säkerligen framfört något annat…

Mina barn har haft förmånen att gå på en skola där musiklärarna är väldigt engagerade och duktiga. Därför har många sånger tränats in genom åren och vi föräldrar har kunnat ta del av den sångarglädje som barnen spridit på den årliga avslutningen inför sommaren.

OM man hamnar på en tillställning där någon föreslår allsång, så noterar jag att alla kan sjunga någon sång…men inte alltid samma sång… På sätt och vis är det sorgligt, men samtidigt är det inte bara fördelar med att ha en kanon. Det skapar ju i stället en likriktning som kanske inte är önskvärd… Så hur var det nu då? Var det bättre förr? Jag nöjer mig med att konstatera att det var annorlunda förr… Då kunde man dra igång Vem kan segla förutan vind… med resultatet att en hel grupp människor sjöng med, eftersom alla kunde sången… Att sjunga den sången tillsammans skapade en vikänsla, bland annat för att texten är så gemensamhetsskapande. Så är det också med andra sånger förstås, men det är inte alltid som de är lika kända av ”alla”. Ett av skälen till att Birgit Friggebo fick sjunga ”We Shall Overcome” själv den där gången för längesedan, var ju att inte alla i den publiken ens kunde samma sång som hon… 😉

augusti 29, 2016 av asaole

Trehundrafemtionde åseriet- Tjugo tusen!

Nu har bloggen haft 20 000 visningar! This blog has now had 20,000 views!

In my blog I share thoughts and experiences from my life and teaching career. Occasionally I also write book reviews or share my experiences from trips. Most of the content is written in Swedish. Some of the posts may be interesting to an English-speaking reader. Please look for ”In English” in the menu to the left. Thanks!

Tack alla ni som läser det jag skriver. I våras publicerade jag en serie inlägg som handlade om musik i SVA-undervisningen. Inläggen hittar du enklast genom att söka här på bloggen med #Musikupplägg att samtala om. Under sommaren har ett antal blogginlägg handlat om upplevelser från en turistresa i USA. För att hitta dem är det enklast att söka här på bloggen med #Turist i USA. Naturupplevelser i Sverige har också fått plats här, till exempel en resa i trakten runt #Högakustenbron och nu senast, ett besök i skogsmiljö vid #Predikstolen. Efter sommaren återgår bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen och först ut bland dessa inlägg var ett inlägg om svenskan som #Melodins språk. I augusti har jag jobbat med reflektioner om #läsning och #läsundervisning. Dessutom har jag börjat en djupdykning i #Theodor Kallifatides författarskap, där del 1 är ett åseri som heter #trehundrafyrtioåttonde åseriet. Läser du vidare i höst, så hoppas jag dela med mig av fler undervisningstips både här, på #viärlärare, #asaole och på min YouTube-kanal #åseriklipp.

augusti 29, 2016 av asaole

Trehundrafyrtionionde åseriet: Lärares känsla en MÅNDAG kan verkligen OCKSÅ vara olika!

I det trehundafyrtiosjunde åseriet skrev jag om hur skönt det var att kunna gå hem vid lunch på fredagen, när arbetsveckan enligt schemat är slut, utan att behöva använda hela helgen åt att ta hand om elevinlämningar. Allt var klart…

JAG hade jobbat klart med förberedelser och planering för elevernas lärande, men vi hade inte riktigt kommit igång än… För någon dag sedan föreslog jag därför för eleverna att de kunde skicka in en extra liten text om de kände för det. ”Menar du en frivillig utöver de obligatoriska?” undrade en elev. Jag svarade att det var så jag tänkt och att syftet i så fall skulle vara att eleven skulle ges en extra möjlighet att visa sina kunskaper samtidigt som jag snabbt skulle kunna få en överblick över de olika styrkor och svagheter eleverna visade i skrift… I mitt trehundrafyrtiosjunde åseri berättade jag att EN hade hörsammat mitt förslag om den extra uppgiften. Idag är det måndag morgon och jag har vilat över helgen, men det har inte eleverna. 16 inlämningar fanns i min inkorg! Nu har jag fått att göra och det ska blir jätteroligt att läsa vad de skriver om! Som man bäddar får man ligga… 🙂

I fredags passade ju Kronblom ganska bra… men nu måste jag komplettera med något, känner jag! 😉 Det gäller att vara ”pigg som en mört” på morgonkvisten om man ska ta hand om alla inlämningar idag… En god natts sömn var en bra start på den här veckan!

augusti 26, 2016 av asaole

Trehundrafyrtiosjunde åseriet: Lärares känsla en fredag kan verkligen vara olika!

I det trehundafyrtiosjätte åseriet skrev jag om den starkast bidragande orsaken för att stanna kvar i yrket, ELEVERNA och allt man får tillbaka genom att vara i deras närhet. Nackdelar då? Finns det inga nackdelar med det här yrket? JO… Man måste vara i takt med tiden… Som med alla andra yrken är det till stor del en fråga om hur man hanterar situationen, vilken inställning man har och hur stresstålig man är i ett läge med stor arbetsbelastning på för liten tid. Det är min övertygelse att väldigt mycket är avhjälpt av kommunikation och samarbete och noggrann planering. Det gäller att tänka efter före, så att säga… 😉

Det finns dock EN nackdel som jag tänkte på när jag gick hem ifrån jobbet idag, vid lunch en fredag när allt var fixat inför nästa vecka. Arbetstiden för mig är utlagd så i år, att sluttiden är lunch på fredag. Jag börjar tidigt och slutar sent andra veckodagar. En nackdel som slog mig är den oerhört ojämna fördelningen över tid som en betygsättande lärare har att hantera. Det tar lång tid att hitta vägar för att klara sin egen hälsa och få tiden att räcka till för de perioder av alldeles för mycket arbete, samtidigt som det i början av en kurs eller en termin kan vara en period där man egentligen inte har så mycket att ta tag i, helt enkelt för att eleverna forfarande arbetar med de där inlämningsuppgifterna eller texterna eller redovisningarna som man sedan ska hantera och bedöma. SÅ var det för mig idag när jag gick hem.

JAG har jobbat klart med förberedelser och planering för elevernas lärande, men vi har inte riktigt kommit igång än… För någon dag sedan föreslog jag eleverna att de kunde skicka in en extra liten text om de kände för det. ”Menar du en frivillig utöver de obligatoriska?” undrade en elev. Jag svarade att det var så jag tänkt och att syftet i så fall skulle vara att eleven skulle ges en extra möjlighet att visa sina kunskaper samtidigt som jag snabbt skulle kunna få en överblick över de olika styrkor och svagheter eleverna visade i skrift… Hittills har en elev tagit mitt förslag på allvar och skickat in sin lilla text. Alltså har jag hunnit med att noga gå igenom den texten och återkoppla till eleven… Eftersom det var just en enda uppgift var det dessutom väldigt roligt att skriva till eleven och förklara saker eller ge förslag till förbättringar, medan när det är många sådana texter, känns varje uppgift som att bestiga K2… 😉

Senare under terminen, kan det mycket väl vara omvänt angående vem som föreslår arbetsuppgifter… Då kan det vara så att jag knappt syns bakom högarna med bedömningar jag borde ha gjort i förrgår, när en försynt knackning hörs på arbetsrumsdörren på jobbet… ”Jo, jag undrar, kan jag lämna in en extra text som du kan bedöma åt mig, så att jag kan bli säkrare i min skrivna svenska?” En sådan elev vill man nästan knuffa ut och låsa dörren och dra ner en rullgardin därefter skyndsamt gömma sig under skrivbordet och leta i platsjournalen efter ett annat jobb… MEN… det händer att jag säger till eleven att jag gärna läser elevens text och bedömer den om eleven förstår att jag först måste ta hand om alla de texter som är obligatoriska i de kurser där jag är ansvarig. Många elever nöjer sig med det svaret och då är det ett vinna-vinna-läge, eftersom jag får ta hand om alla måsten först, men jag får också möjlighet att hjälpa den aktuella eleven vidare i sin språkutveckling i svenska språket. Att ha elever som verkligen vill göra det lilla extra är ju faktiskt också ganska roligt i det här yrket, så jag brukar försöka vara hjälpsam om jag har den lilla extra orken just då…

Tiden är så relativ… Förra fredagen hade jag i likhet med denna, planerat och ordnat det jag behövde göra inför kommande vecka, men inga elever hade ännu kommit igång alls med sin kurs… Av erfarenhet vet jag ju att det gäller att ta vara på de här få dagarna i terminens början för att återhämta sig ”i förväg” för senare under terminen händer det att jag är kvar sist av alla i den mörka skolan, där det enda lysrör som lyser är det över just mitt skrivbord. DÅ blir det inga blogginlägg skrivna på fredageftermiddagen… I stället kanske jag tar med mig högen med elevinlämningar hem och fortsätter på både lördagen och söndagen. Sådana veckor brukar jag målmedvetet kämpa med nästa och nästa arbete i vetskap om att när alla är slut, så får jag en paus. Att jag själv är just SLUT då, har hittills varit fullt möjligt att återhämta sig ifrån tack vare de skollov jag fortfarande är välsignad med. Det kan vara ett galet uppskruvat tempo runt betygssättningen, men dit är det låååååååååångt och nu är det fredag och jag har jobbat klart för den här veckan!

Trevlig helg! 🙂

augusti 25, 2016 av asaole

Trehundrafyrtiosjätte åseriet: Vad är det som får en lärare att stanna i yrket år efter år och hur rekryterar vi nya lärare?

Eleverna… är ett av flera svar på frågan ”Vad är det som får en lärare att stanna i yrket år efter år?…och jag tror att jag delar den uppfattningen med många andra lärare. Men det är också så att jag och många med mig känner en tydlig lojalitet gentemot eleverna. Det märks om man till exempel träffar en kollega man inte sett på ett tag och tipsar om jobb på sin egen skola. Svaret blir oftast: Nej det kan jag inte göra just nu, för jag har en klass som jag måste följa ett år till eller ”nej, vi har precis påbörjat ett projekt, eleverna och jag och jag kan inte svika dem genom att säga upp mig och byta skola just nu”. Det är tur för skolan att lärare ofta är väldigt fästa vid sitt jobb och tycker om att vara mitt i lärprocessens epicentrum när elever plötsligt nås av en insikt i något ämne.

Det finns tillfällen under året då det massmediala utrymmet fylls av rapporter från skolvärlden där det ena eller andra granskas under lupp och kritiseras hårt från olika aktörer. Därtill kan läggas det mediadrev som ansvariga politiker utsätts för. I april 2016 visade en Demoskopmätning rekordlågt förtroende för utbildningsminister Gustav Fridolin och häromdagen fick Aida Haidialics rattfylla massmedialt fokus. I skuggan av mediabruset pågår skolverksamheten i hela det omfattande skolsystemet i vårt land. Läsåret har 178 skoldagar och det är den tid vi har till vårt förfogande för att se till att eleverna når så långt som möjligt på vägen mot måluppfyllelse i de digra kursplanerna. När vi lyckas med det och när elever är nöjda och stolta och glada över sina nyvunna kunskaper är det inte en enda journalist utanför klassrumsdörren. De kommer i stället med blixtens hastighet när Skolverket släpper ny statistik över misslyckanden och tillkortakommanden i internationella jämförelser som PISA (Programme for International Student Assessment) eller PIRLS (Progress in International Reading Literacy Study). Då förväntas även den vanliga läraren i en liten ort på landsbygden träda in som försvarsadvokat för skolsystemet, när släkt och vänner frågar sig hur det kan komma sig att det gått så dåligt för Sverige i denna kunskapens OS.

Det brukar vara extra mycket fokus på skolan i samband med läsårsstart och när det är dags för jullov eller studentfirande och skolavslutningar. De reportage som är positiva är lätträknade och skildrar i så fall ofta någon pirrig liten sjuåring på väg till sin första skoldag eller en glädjestrålande student med studentmössan käckt på sned, som talar om hur otroligt SKÖÖÖÖÖÖÖÖNT det ska bli att äntligen SLIPPA skolan! I tretton år har studenten varit i förskoleklass, grundskola och gymansieskola och träffat en lång rad lärare och annan skolpersonal som på olika sätt bidragit till utbildningen. Att det är skönt att gå därifrån efter så lång tid är förklarligt. Det minns jag själv från den dagen!

Som lärare är man också med och upplever både den första skoldagen och studentfirandet, men från ett lärarperspektiv. Trots att jag upplevt både skolstarter och avslutningar år efter år har det aldrig blivit slentrian. Att glädjas med eleverna har alltid varit en av drivkrafterna för mig. Jag har under mina 25 år som lärare både varit lärare i årskurs ett i grundskolan och i gymnasiets avgångsklasser och alla åren däremellan, innan jag en dag för några år sedan bytte till vuxenutbildningen. Elever i olika åldrar har varit min arbetsvardag. Det har naturligtvis inte alltid gått på räls, men det har alltid varit både intressant och utmanande att vara lärare. När man diskuterar vad man ska göra för att få skolan att lyckas bättre, så är det inte alltid så att man lyfter fram lärarens eget kunnande, intresse och engagemang. Det är en oerhört viktig framgångsfaktor för den enskilda elevens möjligheter att nå målen i kursplanerna.

I lärarbristens Sverige hörs inte så mycket från de lärare som trivs på jobbet. Om vi inte gör våra röster hörda, så blir det svårt att rekrytera nya till de nya platser som högskolorna nu har på lärarprogrammen. Därför är det viktigt att vi som trivs i jobbet som lärare berättar för potentiella kollegor hur givande det är att ha det här yrket. Speciellt viktigt är det att samtala med ungdomar i bekantskapskretsen som ännu inte har bestämt sig och gjort sina avgörande studieval. OM vi inte gör reklam för yrket NU, så står vi snart inför en situation där andelen utbildade lärare minskar i takt med att många går i pension. Hur ansvariga politiker ska hantera de vikande resultaten i internationella jämförelser DÅ, står skrivet i stjärnorna.

augusti 15, 2016 av asaole

Trehundratrettioåttonde åseriet- Nitton tusen!

Nu har bloggen haft 19 000 visningar! This blog has now had 19,000 views!

Tack alla ni som läser det jag skriver. I våras publicerade jag en serie inlägg som handlade om musik i SVA-undervisningen. Inläggen hittar du enklast genom att söka här på bloggen med #Musikupplägg att samtala om. Under sommaren har ett antal blogginlägg handlat om upplevelser från en turistresa i USA. För att hitta dem är det enklast att söka här på bloggen med #Turist i USA. Naturupplevelser i Sverige har också fått plats här, till exempel en resa i trakten runt #Högakustenbron och nu senast, ett besök i skogsmiljö vid #Predikstolen. Efter sommaren återgår bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen och först ut bland dessa inlägg var ett inlägg om svenskan som Melodins språk. Till hösten hoppas jag även hinna med att göra fler filmer med undervisningstips att lägga upp på min YouTube-kanal #åseriklipp.

augusti 5, 2016 av asaole

Three Hundred and Thirty-Second Asic- They are all ambassadors for Sweden

Among other things I brought with me on my trip to the USA this summer, was a book written in English, but by a Swedish man who now lives in the USA. My American friend has read the book and thought I would be interested. According to the American friend the book helps him understand the Swedes… 🙂

Med en bok skriven på engelska, men av en utvandrad svensk, inledde jag min resa till USA denna sommar. Jag blev tipsad om boken av min amerikanske vän som har läst den i syfte att förstå ”svenskarna”… Nu när jag läser boken, förstår jag hur han menade! 🙂

Boken ”Swede among the rednecks” av Ulf Kirchdorfer, består av en samling kortare betraktelser i skärningspunkten mellan det svenska och det amerikanska, ofta med avstamp i en kulturell företeelse i någondera länderna. För mig som bor i Dalarna var det till exempel underhållande att läsa texten Chucky vs the Dala Horse. För min egen del har jag skrivit en kortare text en gång som i stället jämförde Tomten med Grinchen. Utan att dra några långtgående slutsatser om likheter och skillnader i skrivande för övrigt, så kan jag se att bokens författare och jag hittar samma spänningsfält mellan det amerikanska och det svenska att skriva om och det var säkert också det som min amerikanske vän hade noterat när han dels har lyssnat på mig, dels har läst ovanstående bok. För alla som har det ena benet i Sverige och det andra i USA, men också för alla dem som gärna läser texter som förklarar svenska företeelser, men på engelska, kan jag varmt rekommendera Swede among the rednecks.

The book ”Swede among the rednecks” by Ulf Kirchdorfer can be described as a collection of short stories with the Swedish-American as a starting point. I found the book entertaining and interesting since many of the cultural differences described were things I have experienced myself. One text I wrote a couple of years ago, compares the Swedish tradition with a gnome called Tomten with the American traditional book and movie about the Grinch. If you like to read my rext, please follow the link.

One hundred and twentyseventh åsic- The Grinch vs Tomten

Det finns förstås en massa svenskar som är populära i USA för sina bedrifter inom film, musik eller datavärlden. Så är det dels med personer som Greta Garbo, Ingmar Bergman och Ingrid Bergman, men även musikunder som Max Martin som producerat musik för storheter som Britney Spears, Celine Dion, Jon Bon Jovi, Backstreet Boys med flera eller kanske datavärldens megastar Pewdiepie som med sin YouTube-kanal passerat flera miljarder visningar och när jag var på besök i en skola i New Jersey hösten 2014, så kände alla barnen i skolan till Pewdiepie och dessutom visste de att han var just svensk. Inte alla elever visste dock var landet Sverige ligger…

There are many people from Sweden who are famous in the USA for different reasons. Some of them have been famous ”forever” and younger Americans may not even know they are of Swedish origin. I think of actors and directors like Greta Garbo, Ingmar Bergman and Ingrid Bergman for instance. Others may be well-known in the USA and still some older Swedes back in Sweden may be ignorant of their existence… Pewdiepie is among the latter and so is also Max Martin. If you are interested in music, you would know who Max Martin is, since he has produced a lot of music for artists like Britney Spears, Celine Dion, Jon Bon Jovi, Backstreet Boys and others. If you are a gamer and enjoy YouTubers or other gamers you may know Pediepie, too. When I visited a school in New Jersey in 2014 all the kids knew about Pewdiepie and his Swedish origin, but not all of them knew where in the world Sweden is.

Zara Larsson är en annan ambassadör för landet Sverige och hennes låt Lush Life har spridits över världen, liksom övrig musik hon producerat. Zara Larsson is another young Swedish artist with an international career. In the American talkshow ”Ellen” she performed Lush Life and it was a true success.

https://open.spotify.com/track/0VzzzYWjBWofMsSB77pDo4

I can’t help noticing that sometimes actors I assume are famous ”over there” are less famous than their SONS… 🙂 That is typical for Stellan Skarsgård and his son Alexander Skarsgård… Surely many know of both actors, but it was obvious to me last time I talked about actors, that Alexander Skarsgård seems to be more popular than Stellan Skarsgård…

Med den nya Tarzanfilmen där Alexander Skarsgård har huvudrollen, får nog Stellan se sig besegrad på bioduken inom kort… 🙂 Det finns många andra som också är kända både för att de är svenskar och för att de ägnar sig åt något som gör dem kända. Alla dessa personer är på ett eller annat sätt samtidigt ambassadörer för Sverige.

Of course there are others who, just like the persons I have mentioned here are Swedish with a career in the USA. They all serve as unappointed ambassadors for Sweden, like it or not…