Mitt eget liv är rikare tack vare litteraturen. Det är många upptäckter och insikter som jag skulle vara helt utan om jag inte hade varit en läsande person. Men i den desperation som gradvis infinner sig när man som lärare noterar att eleverna inte läser, vare sig om man lockar dem med fina ”priser” eller ”hot”, har det hänt att jag lagt mig platt och helt enkelt gett dem valet att i stället se en film med samma titel.
Med filmen som GRUND har jag sedan fått eleverna intresserade av den aktuella intrigen och kunnat få dem att läsa åtminstone centrala delar ur det verk vi skulle läsa. Trots min egen entusiasm och trots att jag med eget kunnande har försökt överbrygga vissa av elevernas brister i läsförståelse genom att ge en gedigen introduktion med förförståelse, har det ändå varit svårt att få eleverna att just LÄSA.
Ett tag märkte jag hur vissa elever kunde ta sig tid att läsa blogginlägg på internet, men inte läsa böcker. På senare år har även de bloggläsande eleverna övergått till att i stället följa ett antal så kallade YouTubers (personer med en egen videokanal som bloggar om livet, men i film-format), vilket alltså innebär att de ser små filmklipp i stället för att läsa text. Att få elever att läsa kommer att vara viktigt så länge skolans mål i ämnen som svenska och svenska som andraspråk, historia eller samhällskunskap helt bygger på att man är läskunnig förbi nivån där det enbart är frågan om att kunna ljuda ihop ord från enskilda bokstäver. Men är det då helt oproblematiskt och smidigt att ens se film i skolan om det är ett litterärt samtal man egentligen eftersträvar? Det ska i så fall inte vara något som elever upplever som gammalt och tråkigt…
Första gången jag själv noterade elevers stora missnöje med valet av film, var när elever i nian, som jag var vikarie för skulle se filmen Hemsöborna Det var den version där Sif Ruud var Madam Flod, Carlsson spelades av Allan Edwall och Gusten av Sven Wollter. Eleverna tyckte att den svartvita filmen var OERHÖRT tråkig och ointressant. Ljudet var dåligt och uppspelningen skedde på en vanlig TV och video i ett vanligt klassrum. Filmen är dessutom LÅNG och för vissa sextonåringar är hela filmupplevelsen säkert endast en ”transportsträcka” till den rast man utlovats efter filmens slut. Spiken i kistan för en eventuell POSITIV upplevelse, blev den del av filmen när Madam Flod letar efter Carlsson och går ner sig i sjön… Klippet är LÅNGT och ljudet i just den sekvensen var riktigt dåligt… vilket ledde till eleverna blev fnissiga och oroliga, trots att det händelseförlopp som filmen försökte skildra var tragiskt och ångestfyllt? Detta var 1992 och mycket har hänt i skolan sedan dess. Ska man då inte ta upp författare som Strindberg i undervisningen? För egen del tror jag att först när någon ny och pigg regissör ger sig på Strindbergs verk och liknande texter finns hopp om att elever återigen ska orka visa intresse för LITTERATUREN som ligger till grund för filmatiseringen.
Min egen uppfattning är att man vinner mycket på att jobba med korta klipp och mellansnack, snarare än hela filmer. I sådana mellansnack kan man dessutom smyga in bärande citat från verket i fråga för att visa på författarens egenart och konstnärliga stil. En utbildad lärare som själv kan mycket i sitt ämne är därför en mycket viktig katalysator i vilket klassrum det än må vara.
From a teacher's point of view, some is old and some is new! 