november 13, 2016 av asaole

Fyrahundratredje åseriet- Om undervisning i relation till kraven i kunskapsmålen Del 4

”Eleven ska få interagera i tal och skrift samt producera talat språk och olika texter, på egen hand och tillsammans med andra, och med stöd av olika hjälpmedel och medier. Undervisningen ska ge eleven möjlighet att använda omvärlden som en resurs för kontakter, information och lärande samt bidra till att eleven utvecklar förståelse för hur man söker, värderar, väljer och tillägnar sig innehåll från olika källor för information, kunskaper och upplevelser.” (Skolverket, 2016).

Ovanstående citat är hämtat ur syftet för ämnet svenska som andraspråk för årskurs nio och jag undervisar vuxna i en kurs som ska hantera detta kunskapsinnehåll.

För en elev som studerar svenska som andraspråk finns en lång rad språkliga utmaningar som Skolverket indirekt ställer krav på att man kan och förstår. Därför brukar jag försöka hitta olika genvägar för att snabbt få koll på många ord och begrepp som knyter an till ett visst tema. SÅ är det med texttyper…

I min undervisning med att förankra texttyperna, vill jag uppnå att eleverna dels får en snabb överblick över de vanligaste texter man kommer i kontakt med i samhället, dels ge dem möjlighet att aktivt fundera över varför dessa texter finns och vad de är till för. Jag gör som ett smörgåsbord, där jag helt enkelt lägger ut ett stort antal texter på alla bord i klassrummet. I anslutning till varje text lägger jag texttypens namn och sedan förser jag eleverna med ett arbetsblad som de antecknar på. De ska, genom att titta runt bland de många texttyperna fundera på några få saker:

Vilket syfte har texttypen?
Vilken/vilka är mottagare för den aktuella texttypen?
Vilket uttryckssätt används?

Eftersom eleverna får fria möjligheter att själva fundera över ovanstående, har de redan en förförståelse när jag avbryter aktiviteten och vi gemensamt diskuterar svaren på de få frågorna i relation till texttyperna. Genom att på detta sätt varva teori och praktik och jobba med flera olika sinnen samtidigt hoppas jag få fler elever att minnas själva tillfället då de vandrade omkring i texttypernas värld… för att i en situation i framtiden kunna dra sig till minnes vad som var typiskt för t ex notiser eller reportage. Vi lär ju på så oändligt många olika sätt och att göra undervisningen ”lättillgänglig” är därför viktigt för mig, eftersom mina elevgrupper består både av studievana elever och av elever som kommit som kortutbildade till Sverige. Att inkludera alla i undervisningen kan ske på många sätt, men ett bland många är att just vara väldigt konkret.

november 13, 2016 av asaole

Fyrahundraandra åseriet- Om undervisning i relation till kraven i kunskapsmålen Del 3

”Eleven ska få interagera i tal och skrift samt producera talat språk och olika texter, på egen hand och tillsammans med andra, och med stöd av olika hjälpmedel och medier. Undervisningen ska ge eleven möjlighet att använda omvärlden som en resurs för kontakter, information och lärande samt bidra till att eleven utvecklar förståelse för hur man söker, värderar, väljer och tillägnar sig innehåll från olika källor för information, kunskaper och upplevelser.” (Skolverket, 2016).

Ovanstående citat är hämtat ur syftet för ämnet svenska som andraspråk för årskurs nio och jag undervisar vuxna i en kurs som ska hantera detta kunskapsinnehåll. Som jag nämnde i mitt förra åseri, har vi utgått ifrån tidningsartiklar om snökaoset i Stockholm för att visa hur en typisk tidningsartikel ser ut. Men därifrån kan man jobba med hur man skriver insändare och debattinlägg och liknande. Men hur får man till en slagkraftig argumenterande text? Här nedan är ett tänkbart ”recept”…

Nu när vi jobbar med att förstå vad man gör när man argumenterar och samtidigt också övar oss på att skriva argumenterande texter, blir det viktigt för mig att sätta ord på hur man kan planera för sitt skrivande, till exempel genom att dela med mig av enkla upplägg, som går att applicera om och om igen på olika ämnen. OM man lär sig en ”teknik” så kan man förfina den genom att träna upprepade gånger både enskilt och tillsammans med kamrater eller läraren.

Det finns många tänkbara upplägg för att skriva en argumenterande text, men ganska vanligt är att börja med en tes, alltså en bärande tanke som egentligen är din huvudidé med hela texten. För att komma igång alls med ämnet, så behöver man utgå ifrån tesen och söka argument som både stöder och kritiserar den. Man kan jobba med ett antal argument på detta sätt, men ibland vinner man på att vara disciplinerad och inte ta upp fler än kanske tre argument. Till dessa tre argument, lägger man en avslutande del där man aknyter till inledningen genom att tesen upprepas tillsammans med det starkaste argumentet.

Men om man nu endast ska ta upp tre ynka argument, så är det förstås viktigt att tänka på hur man ordnar dem… Det är bra att spara det bästa till sist. Om du bedömer att du har tre argument, där ett är extra bra, så ska du avsluta med det. Det argument du anser är näst bäst är det du ska börja med. Det svagaste argumentet, ska du placera som nummer två, så att det kommer att hamna i skuggan av det starkaste, som du placerar sist innan avslutningen. Läsaren får på det sättet förhoppningsvis intrycket av att du har tre lika starka argument i din text. För vart och ett av argumenten, ska du tänka ut ett motargument, som du i bästa fall också bemöter direkt, så att du tydligt visar läsaren att ditt eget argument klarar sig i konkurrensen. Du har ju en bärande tanke, som du driver framåt i texten.

Trots att det finns ett recept som det jag nyss presenterat, så kan utmaningen för en elev som studerar svenska som andraspråk vara de ord och uttryck man behöver använda i en argumenterande text. Vilka ord och uttryck passar bäst för att prata om fördelar och förtjänster? Vilka ord och begrepp har redan en negativ klang? Det är min erfarenhet att man kan träna även på det… Alltså vilka ord som är ”positiva” eller ”negativa” och vilka vi kan använda på ett neutralt sätt. Jag brukar jobba muntligt med det i en samarbetsövning, som jag berättar mer om i ett kommande åseri.

I min undervisning jobbar jag mycket med att förankra texttyperna, så att eleverna känner att de lär sig saker som kan vara bra att kunna. Till exempel om man läst en ledare eller en debattartikel i tidningen och inte alls delar skribentens uppfattning, så kan det vara bra att åtminstone känna till hur man kan skriva, om man skulle få för sig att författa ett debattinlägg… I nästa åseri, det #fyrahundratredje åseriet, kommer tips om hur man på ett enkelt sätt kan göra en åskådlig genomgång om olika texttyper.

november 13, 2016 av asaole

Fyrahundraförsta åseriet- Om undervisning i relation till kraven i kunskapsmålen Del 2

”Eleven ska ges möjlighet att utveckla kunskaper om livsvillkor, samhällsfrågor och kulturella företeelser i olika sammanhang och områden där svenska används. Undervisningen ska stimulera elevens nyfikenhet på språk och kultur… ” (Skolverket, 2016).

Ovanstående citat är hämtat ur syftet för ämnet svenska som andraspråk för årskurs nio och jag undervisar vuxna i en kurs som ska hantera detta kunskapsinnehåll. När jag väljer texter eller teman till min undervisning, försöker jag knyta an till så många kursplanemål som möjligt vid varje tillfälle, eftersom det dels är tidsbesparande, dels skapar möjlighet till många olika utgångar. Samtidigt lägger jag stor vikt vid att det vi ska läsa engagerar eleverna innehållsmässigt och har en tydlig koppling till alldeles vanliga företeelser i vårt samhälle. Det kan handla om en så enkel sak som ett väderomslag… Det så kallade snökaoset i Stockholm fick rubriker och för mig fanns det en uppsjö av artiklar att välja bland för att prata om texttypen artikel. Vi går igenom artikelns delar, eftersom eleverna behöver lära sig de ord och begrepp vi använder för att benämna artikelns kännetecken. Det handlar alltså om ord som rubrik, underrubrik, bild, bildtext, spalt, byline och brödtext.

Nu när vi jobbar med att förstå vad man gör när man argumenterar och samtidigt också övar oss på att skriva argumenterande texter, blir det viktigt för mig att hitta teman som man kanske har en åsikt om, men som inte innebär att hela klassen går hem från lektionen i djupaste osämja. Det har nyss snöat alldeles otroligt mycket, men inte där vi bor, utan i landets huvudstad Stockholm, vilket har gett olika avtryck i medierna. Därför tog jag med mig en artikel om detta till skolan. ”Skolor i Stockholm stänger på grund av snön” ( Aftonbladet 161110). Artikeln handlar om att man under gårdagen hade stängt flera skolor i stockholmsområdet på grund av det intensiva snöfallet. Vi pratade i klassen om artikelns innehåll och i slutet av lektionen nämnde jag i förbigående att varje gång det snöar på detta sätt, så brukar det komma nya artiklar, skrivna av personer i norra Sverige, som vill upplysa stockholmarna om hur en slipsten ska dras… Jag uppmanade dem att följa nyhetsflödet i just Aftonbladet, för att det ju var där som min exempelartikel funnits.

När jag kom åter till mitt arbetsrum och kastade en blick på Aftonbladets löpsedel hade man redan publicerat den typ av artikel som jag hade syftat på… Den passande titeln ”Skärp er Stockholm, det är ju bara snö” säger ju allt och för mina utlandsfödda elever är den säkert ett ganska bra exempel på den bild jag målade upp med diskussioner i media om vardagsföreteelser som ibland kan leda till en lång rad insändare eller debattartiklar innan ämnet anses uttömt. Läs gärna artikeln:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23887824.ab

Det är också viktigt att som lärare hjälpa eleverna att dra språkliga slutsatser i texterna, se på hantverket bakom en text, hur den är uppbyggd och vilka kännetecken den har och vilka källor artikelförfattaren har valt för sin text. I ett vidare perspektiv kan man självfallet också diskutera källkritik.

Det händer ibland att elever tycker att, visst, de kan skriva, men jag då?? Borde inte läraren själv skriva i så fall? Idag blev jag på detta sätt utmanad av en elev som ville att jag skulle svara på lärobokens insändare och visa hur jag skulle skriva. Det var bra med den där utmaningen, tror jag, för på min rast snodde jag ihop ett tänkbart svar på den aktuella insändaren och sedan kunde vi på ett enklare sätt prata om vad i insändaren som jag hade valt att bemöta, hur man kan visa att man tydligt är emot eller tydligt håller med insändarskribenten etc. Det blev också enklare för mig att förklara spelet med ord som har ett visst inbyggt värde. Att som ny i språket förstå nivåer och stilistiska skillnader är svårt, men genom exempel som man samtalar om, blir det möjligt. I det #fyrahundraandra åseriet kommer mer om att skriva argumenterande.

oktober 5, 2016 av asaole

Trehundrasjuttiosjunde åseriet- Bröstcancer i kropp och knopp och gott om hopp, Del 8

Strålande september!

Tyst traskar Tänkaren till tidig trivsam träffpunkt

Tankfull!

Tycker tiden tappar tempo

Timglaset tippar…

Tiden tar timeout!

Toppen!

Dimman döljer dammarmen

Dagsljuset dröjer

Dunklet däri dungen döljer…

Döljer dagen?

Daggdroppar…

Dör dimslöjorna?

Driver daggen? Drar den?

Dagen!

Vindstilla vatten

Vingen vilar

Vandraren väcker vattenfågelns vackra vila

Vattenspegeln vågas, väcks…

Varsam ville vandraren vara

Vällustigt vältrar vattnet vid vattendelare

Vilt, vackert, vågat!

Forsens fara förskräcker!

Fridfullt färdas fåglarna, flyter fram, färdiga för frukost,

Får fralla från fina fiket…

Fjädrar finputsas, fåglar flyger från fikets fralla

Flyger en, flyger alla!

Galveån glömmer gårdagens grummel

Glittrar!

Ser stadsborna sin särdeles stolta stad?

Statyer sträcker stolt sina stela stenarmar

Spelar sin susande sång

Solen smeker stelheten

Sträckta skuggor slocknar

Strålande slutar septembermorgonen!

av Åsa Olenius 120922

Att vara i Gävle i de vackra höstfärgerna och varje morgon vara frisk nog för att för att promenera till lasarettet kom att bli en fantastisk lyx för mig. För varje dag försökte jag hitta nya stråk genom Bolongerskogen och dessutom ansträngde jag mig att njuta i fulla drag av den fina miljön när jag nu ändå skulle gå just där förbi. Ovanstående dikt är ett försök att återspegla den där återkommande känslan av naturens närvaro i vardagen som jag fick uppleva under de där veckorna. Varje morgon var en ny chans att leva! Just DET blev ju så övertydligt i sällskap med de övriga i vår grupp på lasarettet eftersom det var det många kämpade med… att överleva sin cancer. Vi bar alla vår historia förstås och jag lärde känna oerhört fina människor som jag känner en stor tacksamhet gentemot. Utan dem hade tiden i Gävle varit dyster och deprimerande eftersom den kantas av det faktum att inte alla överlever sin sjukdom. Men i den relativa glädje som vi tillsammans lyckades åstadkomma, tror jag att många fler med mig upplevde den där hösten som väldigt minnesvärd och speciell.

Det gick några veckor in i min strålningsperiod och så hörde två män av sig till just mig… Läraren i mig kanske? Jag vet inte… I alla fall råkade det falla sig så att jag blev tillfrågad av chefen på strålningsavdelningen på lasarettet OCH av chefen på Clarion Winn att försöka genomföra en liten undersökning bland de patienter som just då bodde på hotellet. Både lasarettets och hotellets respektive ledningar ville ta reda på om vi vad nöjda med att bo på Clarion Winn, jämfört med att bo på ett patienthotell liknande det som funnits i alla år tidigare. Som ordförande och sekreterare för det där lilla ”mötet” som jag och de andra patienterna höll, insåg jag att det inte enbart var jag om trivdes med hotell Clarion som ersättare för det gamla patienthotellet. Det visade sig vara en nära nog enhällig uppfattning. Men vilka var vi egentligen, vi som var där? En brokig skara! Ett spännande tvärsnitt… Många var förstås äldre, men i övrigt var det verkligen många olika slags människor, med väldigt skilda bakgrunder som alla hade det gemensamt att de nu genomgick en behandling för att försöka bli av med sin cancer.

På LINA3, som strålningsmaskinen där jag strålades hette, jobbade personer som verkligen passade för sitt uppdrag. De var alla mycket professionella och empatiska och samtidigt var de noga med att vara effektiva trots att deras patienter i många fall var mycket svårt sjuka.

De förklarade och tröstade dem som var ledsna, skojade med oss som var lite piggare och hade tips och råd för alla de krämpor man fick efter ett tag. Det bestrålade området färgades och blev rött och svullet och till slut grådaskigt och brunsvart och huden flagnade som vid solbränna. Jag trodde aldrig jag skulle få min normala hudfärg åter, men jag hade fel om det… ordningen är nu återställd… Förutom färgförändringarna kunde det värka och det gick inte att använda vanlig bh. Man ville helst vara utan… Eftersom jag inte genomgått någon cellgiftsbehandling hade jag håret intakt, men många av mina nyvunna vänner i patientgruppen hade förlorat delar av eller allt sitt hår. De hade antingen peruker eller vackra sjalar, men några av dem struntade i det och gick barhuvade eller hade en vanlig mössa. Deras ögonbryn saknades och några lät det vara så, medan andra målade dit ögonbryn. Många hade opererat bort sina bröst helt, medan andra liksom jag hade opererat bort en del av ett bröst eller endast det ena bröstet. Av dessa fanns de som bar bröstproteser och de som inte gjorde det. Männen i gruppen var där för prostatacancer. Också de hade olika långt framskriden cancer, med olika prognoser för hur det skulle gå. Tillsammans var vi alltså väldigt olika, men med denna gemensamma nämnare…cancer.

De många dagarna jag skulle fördriva var jag glad över att jag varit förutseende nog att skriva in mig på ett par högskolekurser som jag ville få avklarade. Personalen på LINA3 anpassade mina tider för strålning efter de tider jag behövde sitta uppkopplad i seminarier med Högskolan. Pluggade gjorde jag i Bolognerskogen eller i mitt hotellrum på Clarion Winn. På kvällarna läste jag vanlig skönlitteratur eller såg på TV, men med tiden hängde jag med de andra patienterna och pratade oändligt mycket om livet… Men gemensamt för oss alla var den oändliga tröttheten… Man orkade inte nattsudda. Jag sov till och med middag…

Med mig hem från Gävle efter avslutad strålning hade jag en fördjupad insikt om vad livet är värt, eftersom jag sett så många som inte skulle överleva sin kur. Med mig hem därifrån hade jag också andra människors livsberättelser och kände att jag blivit berikad, förundrad, förvånad och imponerad.

Hemma och bland vänner och bekanta var det kanske svårt att se och förstå vilken kick det var att vara i Gävle med alla de andra. I min närhet på hemmafronten fanns många som helt öppet väntade på att jag skulle bryta ihop. De frågade ofta om jag mådde dåligt och om jag kanske behövde tröst. Men så här långt i processen med min cancer hade jag endast en jätteportion med livsglädje att erbjuda dem som frågade. Jag var glad och lycklig över att jag kom så lindrigt undan med denna hemska sjukdom som skördar så många offer varje år. Jag är fortfarande glad för precis det. Men en sak har jag kvar som inte är lika positiv…och det är den där svaga lilla oron som gnager… Tänk om det kommer tillbaka… Tänk om jag blir sjuk igen!

Nu är min berättelse på detta tema slut… Jag skickar en tanke och ett ljus i mörkret till alla dem av mina Gävlevänner som inte klarade kampen mot sin cancer…

Tack för att du läste ända hit! ❤

Kram från Åsa

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet och sedan kommer texterna i följd:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Läs vidare i ett senare åseri om du vill…

oktober 5, 2016 av asaole

Trehundrasjuttiosjätte åseriet- Bröstcancer i kropp och knopp och gott om hopp, Del 7

Överläkaren, tillika min skolkamrat, hade försäkrat mig att man verkligen fått bort all cancer, men att strålning i denna situation skulle genomföras för säkerhets skull. Det fanns två lasarett att ”välja på” och jag funderade därför mellan Gävle eller Örebro och valde Gävle. Det var ett lyckokast! Mitt första besök i Gävle var en information om hur det går till och samtidigt fick jag de tre tatueringar på kroppen som behövs för att man alltid ska hitta det korrekta stället att bestråla. En tatuering mitt emellan brösten, och en på vardera sidan. Men det är ingen cool dödskalletatuering precis… utan en pytteliten grön prick. Än idag tittar jag på de tre prickarna och tänker på tiden i Gävle… Det var en fantastisk period i mitt liv! Jag hoppas kunna förmedla till dig på vilket sätt och varför jag tror att det blev en så positiv upplevelse.

Det var i september 2012 som jag tillbringade ett antal veckor på strålningsenheten i Gävle. Jag fick 25 doser med ”vanlig” strålning på hela bröstområdet från tre positioner och därefter fick jag åtta doser med så kallad ”boost” på just operationsärret. Jag var sjukskriven en vecka efter avslutad strålning och var åter i tjänst efter höstlovet 2012. Perioden i Gävle betydde alldeles oerhört mycket för mig på många olika sätt. Man kunde välja att göra på lite olika sätt. Dels kunde man välja att ”åka emellan” och om man gjorde det, så skulle man tillbringa väldigt mycket tid på tåget till och från Gävle varje dag. Jag älskar verkligen att åka tåg, men jag hade hört att en biverkan vid strålning kan vara att man blir oerhört trött och att denna trötthet infinner sig blixtsnabbt, utan förvarning. Därför tog jag tacksamt emot erbjudandet att stanna kvar i Gävle på patienthotellet. Det är lite för långt till Gävle för att jag bara ska åka dit och kolla läget, så innan jag kom dit visste jag inte hur det där patienthotellet skulle se ut. Men det var inget problem. Det fanns släktingar som berättade att det var lite grann som ett logement ungefär eller som när man bor på vandrarhem. Man får rå sig själv och fixa mat i ett kök som man delar med andra och så delar man gemensamhetsutrymmen om man till exempel vill se på TV. Det lät ju helt OK. Sommaren gick och jag kände tillförsikt och hopp. Jag började ställa in mig på min strålande höst…

Ju närmare datumet kom, desto mer koll fick jag ju och då informationen om patienthotellet kom, så visade det sig att Gävle lasarett hade stängt det gamla patienthotellet för en tid sedan, för att det var i stort behov av renovering. Därför bodde alla patienter i stället på hotell Clarion Winn mitt i centrala Gävle. Som helt ensam, en ö i världen, en person utan vänner i just Gävle, steg jag in på hotell Clarion Winn den 3 september 2012. I receptionen möttes jag av en varmt leende kvinna som verkligen hörde sig för om mina önskemål om hotellrummet och om det var något jag undrade över etc. Hotellrum i flera veckor… Hm… ”Har ni rum med badkar?” undrade jag. Det var inga problem, menade hon och sedan valde jag alltså varje gång ett rum med bad på den våning där hotellet valt att inhysa alla personer som var patienter på Gävle lasarett och behövde övernatta. Våning två… Av rättviseskäl flyttades vi runt från vecka till vecka, så att alla någon gång skulle få bo i ett nyrenoverat rum eller ha otur och bo nära hissen där det var lyhört, men ändå minns jag tiden på Clarion som enbart lyxig. Jag var ju sjuk, men inte sjukare än att jag kunde njuta av tiden i Gävle på andra sätt.

Förutom detta med rummet och att man kunde påverka det, så fanns det andra saker med hotellet som gjorde att man redan innan man hade tagit den ödesdigra promenaden iväg till lasarettet för sin strålningsdos, kunde känna sig ompysslad och sedd på ett sätt som man verkligen behöver om man är sjukskriven. Kvinnan i receptionen berättade nu att alla de patienter som liksom jag skulle strålas, brukade bli placerade vid två speciella bord i restaurangen om de själva ville det. Receptionisten berättade för mig att om jag inte alls ville ingå i någon grupp, så kunde jag helt sonika gå förbi de där två borden och ingen där skulle veta om att jag också var en strålningspatient i så fall. Men, sa hon, det är många som tycker att det är trevligt att ha någon att småprata med eftersom det är så mycket tid man tillbringar här på hotellet i väntan på att nästa dag ska börja, så att man får gå iväg och få sin strålningsdos igen.

Det var självklart för mig att följa kvinnans råd och när jag kom fram till de två anvisade borden, så fanns en ledig plats för mig vid det ena. Innan jag satte mig, gick jag ett varv och hälsade på alla och sedan kom en kypare och tog upp beställningar. Det gick lite trögt att småprata i början av måltiden, men det fick väl lossna senare tänkte jag… Efter middagen den andra dagen var det en äldre man som påpekade att innan jag och två andra lite yngre kvinnor hade dykt upp här, hade det alltid varit mycket tyst vid måltiderna och nu menade han att det blivit riktigt trevligt, nästan så att man glömde att man var sjuk… Det var precis det som var så intressant med den här perioden i mitt liv… Jag var där ”på heltid” och hade all tid i världen till att endast ta hand om mig själv. Maten på hotellet var alldeles fantastisk och både personalen och servicen var toppen. Med den inramningen hade det ju inte spelat någon stor roll hur det var på lasarettet, men också där var det helt enastående.

Mer om det i nästa åseri…

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet och sedan kommer texterna i följd:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Läs vidare i ett senare åseri om du vill…

oktober 5, 2016 av asaole

Trehundrasjuttiofemte åseriet- Bröstcancer i kropp och knopp, Del 6

Vintern 2011/2012 hade jag alltså nyss tagit mig ur det värsta av panikångesten och hämtat igen en massa sömnbrist som under hösten 2011 var så omfattande att jag ibland somnade efter jobbet, för att jag inte orkade hålla mig vaken till kvällen. På det hela taget kände jag mig både frisk, pigg och glad! Då var det återigen dags för mammografiundersökning vid Gustaf Wasa Hotell i Borlänge och det hade hunnit bli april 2012…

Återigen var de snabba med återkopplingen från mammografin och beskedet liknade det jag hade fått då jag trodde att jag hade fått bröstcancer. Du kanske har läst om detta i det trehundrasjuttionde åseriet. Nu hade jag lärt mig en sak: Ta inte ut något i förskott, vare sig det är positivt eller negativt. Jag var självklart inte glad över att få åka in för den kompletterande undersökningen på Falu lasarett, men jag var heller inte panikslagen eller så… Jag bara ställde in mig på att åka dit och leverera, kan man säga… Dessutom bestämde jag mig för en strategi som jag tänkte kanske skulle hjälpa mig att hantera situationen. Min strategi gick ut på att jag skulle försöka invänta besked om hur det egentligen förhåller sig i stället för att själv spekulera. Tidsintervallet mellan mammografiundersökningen på Gustaf Wasa och den kompletterande undersökningen i Falun var tre veckor. Det är en lång tidsrymd om man oroar sig och våndas, men jag försökte hålla mitt löfte till mig själv och såg till att stoppa de oroliga tankarna så gott jag kunde. Dessutom har ju en lärare fullt upp just den tiden på året, så jag var inte direkt sysslolös på jobbet, utan kunde ”glömma bort” kallelsen till Falun långa stunder varje dag. Men vid kompletteringen i Falun så hittade läkaren ändå ”något” som skulle undersökas närmare och man bestämde att en biopsi skulle tas. En ny åktur med hissen upp i taket alltså… Nåja. Det hade jag ju gjort förut, så också nu gick det att hantera oron genom att tänka att jag ändå visste hur det gick till och att jag skulle klara av situationen.

Det tog en vecka för provsvaret att bli klart och skickas till mig. Här hände det enda jag har synpunkter på i efterhand…och läkaren jag träffade var lika besviken som jag över detta och menade att han skulle ta reda på vem som bilagt informationen och förklara för hen att detta inte var OK. Någon hade nämligen till min kallelse lagt med som bilaga en förfrågan till patienter med cancerdiagnos… Bilagan var en förfrågan från Patologavdelningen på Falu lasarett och den första meningen lyder enligt följande:

”Du kommer att behandlas för en brösttumör”

För mig var det alltså så att detta var en bilaga till ett brev från min läkare. Läkaren skrev inte ordet brösttumör på ett enda ställe i sitt brev, men jag var ändå helt chockad! Eftersom avsändaren var mammografimottagningen vid Falu lasarett läste jag brevet redan ute vid postlådan, knäckte ihop direkt och började gråta. Jag var hemma på lunchen och det var samma dag som studenten gick av stapeln. När jag kommit tillbaka till jobbet satt jag apatiskt i hörnet utanför mitt klassrum i en soffa och grinade i två timmar, innan jag kunde samla ihop mig tillräckligt för att gå hem för dagen. Alla studenterna skrålade som brukligt och jag kunde inte känna någon glädje, för jag hade fått cancer!

Läkaren hade i sitt brev upplyst mig om att fynden från biopsin hade visat att man borde ”gå vidare med utredningen” och att tid hade bokats för magnetkamera. Vidare fanns information om att undersökningen med magnetkamera skulle visa om man skulle behöva göra ett kirurgiskt ingrepp. För säkerhets skull hade man redan bokat in ett samtal med den kirurg som skulle utföra operationen. Det var en skolkamrat till mig… Hur skulle detta bli? En gnagande oro ersatte den första skräcken, men så tänkte jag på mitt löfte till mig själv. Nog skulle det gå att försöka hantera den här ovissheten med att helt enkelt avstå ifrån att fundera för mycket… På jobbet hade jag kloka arbetskamrater som stöttade och hemma var det snarare jag som stöttade och förklarade. En av dem bad jag att följa med mig när jag skulle till Falun på information om hur bröstoperationen skulle gå till. Jag ville ha med mig extra ”öron” utifall att jag skulle bli ofokuserad på något sätt. Den där skolkamraten jag oroat mig för… Vad löjligt det kändes att jag känt den oron! Hon var lika varm, trevlig och generös som hon varit när vi som unga sjöng i samma kör och när vi återkopplat lite snabbt till den gamla goda tiden visade det sig att hon även var ytterst professionell. Att just hon skulle operera kändes som en extra trygghet för mig.

Plötsligt var datumet för operationen där. Man tog en bit av höger bröst den 28/6 och sjukskrivningen varade ända in i augusti. Även om man tagit bort cancern i bröstet, så skulle jag genomgå strålning, men man hade gjort bedömningen att ingen cellgiftsbehandling skulle vara nödvändig. Sommaren som sjukskriven kände jag mig ändå underligt pigg, som om jag blivit av med något ont. Man kan beskriva känslan som en lättnad. Det gjorde ont i såret, så jag kunde inte hålla på med en massa tungt arbete, utan fick ta det lugnt, men mentalt mådde jag bra. Överläkaren, tillika min skolkamrat, hade försäkrat mig att man verkligen fått bort all cancer, men att strålning i denna situation skulle genomföras för säkerhets skull. Det fanns två lasarett att ”välja på” och jag funderade därför mellan Gävle eller Örebro och valde Gävle. Det var ett lyckokast! Mitt första besök i Gävle var en information om hur det går till och samtidigt fick jag de tre tatueringar på kroppen som behövs för att man alltid ska hitta det korrekta stället att bestråla. En tatuering mitt emellan brösten, och en på vardera sidan. Men det är ingen cool dödskalletatuering precis… utan en pytteliten grön prick. Än idag tittar jag på de tre prickarna och tänker på tiden i Gävle… I mitt nästa åseri kan du läsa om tiden i Gävle. Det var en fantastisk period i mitt liv! Jag hoppas kunna förmedla till dig på vilket sätt och varför jag tror att det blev en så positiv upplevelse. Men mer om detta kommer alltså i nästa text.

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet och sedan kommer texterna i följd:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Läs vidare i ett senare åseri om du vill…

oktober 5, 2016 av asaole

Trehundrasjuttiofjärde åseriet- Bröstcancer i kropp och knopp, Del 5

Jag minns att jag stod högt upp på en av klipporna, långt ifrån närmaste avsats, långt ifrån det skyddande och tillräckligt höga staketet som avskilde oss från det branta stupet ner mot havet. Trots att jag alltså var på en alldeles säker plats var jag oerhört rädd och orolig över att vi skulle ramla ner därifrån. Barnen fick återigen förmaningar om att inte gå för långt ut mot stupet, att akta sig och så vidare. Själv kämpade jag med mig själv och ville bara bort därifrån. Det var en solig och vacker dag och allt var egentligen bara fint där, kunde jag tänka som från utsidan, men inifrån var allting, allt jag annars brukade känna, helt uppochner. På vägen tillbaka till hotellet började jag plötsligt gråta. Jag förstod inte själv varför. Kanske hade spänningen efter upplevelsen av svindel på Kullaberg släppt?

Jag förstod att jag var sjuk och att något blivit fel med mig, men jag visste inte vad det var. Dessa symptom upplevde jag ändå som ”engångsföreteelser” men sedan kom ett annat symptom som jag faktiskt kände igen! Det var något som jag varit fast för lite till och från under tidigare år, nämligen ett tryck över bröstet som jag första gången det hände trodde var en hjärtinfarkt, eftersom jag fullständigt tappade känseln i armarna. Den första gången det hände gick det över fort. Den andra gången råkade jag sitta i matsalen omgiven av några vårdlärare och skolsköterskan. Jag berättade hur det kändes och uppmuntrad av min dåvarande rektor, följde jag med skolsköterskan till hennes mottagning och hon kollade min puls och ställde lite frågor… Hon menade att det nog kunde vara panikångest… Hon tog sig tid att förklara för mig att det kunde kännas obehagligt, men att det i princip var ofarligt.

Nu när sommaren var som vackrast hade alltså den där typen av smärtor kommit tillbaka, kombinerade med den oförklarliga debuten av höjdskräcken. På vårdcentralen hittade man inga fel och jag fick lyssna på kommentarer om att panikångest kan bli värre av att man tror att man ska få en panikattack… Vilket moment 22!!! Om man har haft en panikattack en enda gång, så är man faktiskt rädd från och med den stunden att återfå samma oförklarliga och också oväntade känsla av ”schack matt” i kroppen, speciellt i ett läge då man inte har någon egen metod för att häva attacken… Det har jag NU, några år senare, men då hade jag inte det. Läkarna på vårdcentralen avlöste varandra under den kommande hösten och hos varje stafettläkare fick jag dra mitt livs historia för att sedan lyssna på deras sinsemellan helt olika teorier. De hade verkligen helt olika tankar om vad man kunde göra, eller inte… De tre första läkarna menade i princip att nu fick jag väl må så här, för det fanns ju inte några fel på mig enligt de prover som togs, men villigheten att ändå skicka iväg mig på olika provtagningar visste inga gränser och jag fick alla mina märkliga panikångestrelaterade problem kollade. Synrubbningar, yrsel, sömnbrist, hjärtklappning, allt!

Den fjärde läkaren sa att det nog var en panikångest kombinerad med utmattningsdepression till följd av min arbetsbörda under vårterminen och han valde att dels ställa mig i kö till en KBT-terapeut, dels anmäla mig till en sömngrupp, där man skulle komma igång med goda sömnvanor. Sedan berättade han att han ansåg att dessa åtgärder var fullt tillräckliga, men eftersom jag mådde så dåligt just då och hade dagliga panikattacker, så ville han dessutom att jag skulle medicinera med något SSRI-preparat och tillfälligt ta insomningstabletter. Jag följde ordinationen, men började också i sömngruppen och gick till KBT-terapeuten. Efter ett par veckor mådde jag redan mycket bättre och efter en månad mådde jag riktigt bra.

Det var en kombination av alla de där åtgärderna tillsammans. I sömngruppen fick jag dessutom lära mig att somna UTAN insomningstabletten, så den hann jag aldrig bli beroende av… Med hjälp av KBT-terapeuten fick jag träna mig i att förhålla mig till panikattackerna och hur jag kunde tänka och agera för att slippa råka ut för dem över huvudtaget. Vi arbetade med en jättebra bok och upprinnelsen till det var att terapeuten undrade om jag var en läsande person eller inte. Jag sa att jag gärna läser och tycker att det är kul. Terapeuten menade att boken skulle kunna hjälpa mig även i framtiden om jag skulle ”trilla dit igen” och därför drog vi igång arbetet med boken. Ju fler av bokens övningar jag gjorde och ju mer jag läste om de bakomliggande mekanismer som styr panikattacker, desto längre blev det mellan attackerna. Parallellt med mitt och terapeutens arbete med detta, skrev jag en dagbok om panikångesten och märkte efter en tid att jag ”inte hade något att skriva om” för jag hade mått ganska bra den dagen. SSRI-medicinen åt jag vidare något ÅR faktiskt, men nu är jag sedan flera år fri från den och jag känner inte att jag är i behov av den längre. Vill du läsa handboken jag nämnde här ovanför?

Carlbring, P & Hanell, Å. ( 2007). Ingen panik. Fri från panik- och ångesattacker i 10 steg med kognitiv beteendeterapi. Stockholm: Natur och Kultur.

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet och sedan kommer texterna i följd:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Läs vidare i ett senare åseri om du vill…

oktober 5, 2016 av asaole

Trehundrasjuttiotredje åseriet- Bröstcancer i kropp och knopp, Del 4

Jaha? Då skulle livet återgå till det normala igen. Jag hade inte bröstcancer. Det var för snart sex år sedan, som jag fått beskedet att förändringarna i mitt högra bröst som man undersökt mycket noga i slutändan inte var någon bröstcancer. Jag kunde andas ut… Men läkaren som lämnat beskedet hade gjort det med tillägget ”nu kan du bejaka din kvinnlighet!” som om jag hade ansett att det var där skon klämde. Mina olika besök i vården hade jag samtalat med vänner om och en av mina vänner hade liknande erfarenheter som mina egna. Också min väninna hade oroat sig väldigt mellan provtagning och provsvar, men inte heller hon hade i slutändan någon cancer, utan andra problem, som gick att åtgärda med ett enkelt ingrepp. När hon också fått den där kommentaren om att hon borde bejaka sin kvinnlighet, tänkte jag på ett annat sätt än innan. Då tänkte jag att det skulle kunna vara så att den läkare vi båda hade mött, tyckte att det var ett adekvat sätt att avsluta en patientrelation på ett upplyftande sätt. Att vi inte hade tagit emot det på samma sätt som läkarens intention varit, var egentligen en annan historia, resonerade jag. I efterhand tror jag att man generellt är så fokuserad på att förstå allt som sägs i en så sårbar situation som en undersökning hos en läkare, att man väger varje yttrande på guldvåg och funderar över dess betydelse in absurdum. Ännu en gång hade jag anledning att fundera över något att ta med mig till senare. Det blev tydligt för mig att jag i en liknande situation i framtiden skulle behöva ha någon med mig som kunde vara mina ”öron” när jag själv skenade iväg och tolkade vad jag hörde.

2011 inleddes alltså med den där ”jag har inte bröstcancer”-händelsen och sedan rullade året igång med massor att göra på jobbet. I min iver att ta hela livet i famn tog jag på mig för mycket ansvar på jobbet. Det innebar i praktiken att jag undervisade flera olika grupper samtidigt, trots att de befann sig på olika nivåer i ämnet. På senvåren var jag helt sönderstressad, men slutförde ändå uppdraget och betygsatte de aktuella eleverna och tänkte på att jag skulle vila mig ordentligt under sommaren. Jag vidtalade min rektor om att det inte skulle vara hållbart att ha endast en individ (jag) på den här omfattande uppgiften. Hon påminde mig om att jag själv önskat att få prova, men respekterade att jag ville backa till färre elever och färre kurser och lovade att fundera ut något inför höstterminen.

Men under mitt sommarlov, just när jobbet känns som mest avlägset och min upplevelse var att jag verkligen var LEDIG, så hände något som förändrade mig och mitt liv och i förlängningen också min inställning till just livet. Jag och mina döttrar gjorde en utflykt tillsammans med min pappa. Vi kan säga att vi reste i hans fotspår och tittade på miljöer som han varit i som barn. Vi höll oss huvudsakligen i Hedemora kommun i byar och samhällen där han lekt som barn.I sin ungdom var pappa spelstyrare i Intrångets gruva. Han har ofta berättat om detta och jag har följt med honom upp i gruvlaven förut, både för att höra honom berätta om arbetsuppgifterna där och om gamla minnen från den tiden, men också för att det är så fin utsikt från gruvlaven. Nu ville jag att också flickorna skulle få den här möjligheten och därför åkte vi till Intrånget. Vi åkte i pappas Amazon 1965, som likt den gamla bilen i Svenne Rubins text är Californiavit och har en ratt i bakelit… Efter att han hämtat nyckeln, gick vi in i byggnaden. Precis innanför dörren säger pappa:

”Titta på den här kvadraten här i golvet! Här under är schaktet!”

Sedan klättrade vi uppför de väldigt tvära trapporna, som nästan är som stegar, tycker jag. Det är öppet och möjligt att se mellan stegen, så att man får en uppfattning om hur högt man kommit… Jag gick före barnen, men jag minns hur jag hela tiden nästan tjatade på dem att de inte skulle ramla ner, att de skulle akta sig att man kunde halka… DE var inte rädda alls. Men JAG var rädd och jag har ALDRIG före detta datum varit höjdrädd. Nu tänkte jag på den där kvadraten i golvet och schaktet därunder och hur ologiskt det än må vara för någon annans tankevärld, så tänkte jag att just idag, så skulle betongen kunna rämna och schaktet rasa samman… Det gjorde mig oerhört rädd och ängslig och för mig var det en chock att jag på allvar kände just så, inför något så otänkbart som att schaktet skulle rämna just denna dag.

När vi väl var däruppe där jag annars brukat beundra den milsvida utsikten och tillsammans med pappa resonera om vad det är man ser, så vågade jag inte gå fram till kanten, men jag vågade heller inte gå nära den öppning i golvet som utgjorde vägen ner. Jag var rädd helt enkelt… Det var en rädsla som var utanför mig själv, på ett okontrollerat sätt. Jag förstod inte var den kom ifrån. Nedför alla trappstegen backade jag. För att inte skrämma barnen sa jag ingenting om hur jag kände det, men jag var chockad över insikten att jag som aldrig förut känt skräck eller rädsla i en liknande situation, nu nästan inte kunde klara av att ta mig ner på marknivå utan att grina. Någon vecka senare hände något liknande.

Då var min familj på en semesterresa i södra Sverige. Vi hade bestämt oss för att barnen skulle få se så mycket som möjligt av det Sverige som är söder om vår hemstad. Därför företog vi en resa som gick längs ostkusten på nervägen och på västkusten på hemvägen. En av de många platser där vi stannade till för en paus var Kullaberg utanför Höganäs. Vi hade tittat på Kullamannen med barnen och tyckte att det kunde vara intressant för dem att se platsen. Det visade sig också att de tyckte att det var roligt, men DET gjorde inte jag… Jag minns att jag stod högt upp på en av klipporna, långt ifrån närmaste avsats, långt ifrån det skyddande och tillräckligt höga staketet som avskilde oss från det branta stupet ner mot havet. Trots att jag alltså var på en alldeles säker plats var jag oerhört rädd och orolig över att vi skulle ramla ner därifrån. Barnen fick återigen förmaningar om att inte gå för långt ut mot stupet, att akta sig och så vidare. Själv kämpade jag med mig själv och ville bara bort därifrån. Det var en solig och vacker dag och allt var egentligen bara fint där, kunde jag tänka som från utsidan, men inifrån var allting, allt jag annars brukade känna, helt uppochner. På vägen tillbaka till hotellet började jag plötsligt gråta. Jag förstod inte själv varför. Kanske hade spänningen efter upplevelsen av svindel på Kullaberg släppt?

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet och sedan kommer texterna i följd:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Läs vidare i ett senare åseri om du vill…

oktober 5, 2016 av asaole

Trehundrasjuttioandra åseriet- Bröstcancer i kropp och knopp, Del 3

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet och sedan kommer texterna i följd:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Två veckor är en väldigt lång tid att vänta på ett besked och jag förstår att andra väntar längre… Jag lämnade undersökningsrummet och tänkte att min egen fantasi och alla farhågor hade varit betydligt värre än hur det egentligen kändes att genomgå biopsin. Verkligheten utanför undersökningsrummet uppenbarade sig. En vaktmästare på stege klättrade under innertaket och försökte undersöka fästanordningarna för lamporna i korridortaket och jag förstod att sköterskan kallat på honom. Hela mitt besök på det här lasarettet var redan så surrealistiskt och konstigt för mig, att detta med två lampor som faller från taket liksom passade in i bilden. Det kändes som en märklig dröm där man inte riktigt vet hur det ska sluta, medan konstigheterna radas upp, en efter en. En fallande lampa eller två är en del av bilden…

De följande två veckorna hade jag som vanligt fullt upp på jobbet. Att vara lärare innebär aldrig någon rast och ro under terminstid, så icke heller denna gång. Men den lediga tid jag hade, grubblade jag över min cancer… Skulle jag bli tvungen att operera bort det ena bröstet eller kanske båda? Hade cancern kanske redan spridit sig till andra delar av kroppen? Hur länge överlever man i så fall? Prognosen för bröstcancer är ju så olika från individ till individ och jag har alltid varit sådan att när jag inte vet, så drar fantasin iväg…

När provsvaret till slut kom och meddelade mig att förändringarna i mitt bröst hade varit normala och ingenting jag behövde oroa mig för, så hade jag på sätt och vis befunnit mig i dödens väntrum i min fantasi under den tid som förflutit från undersökningen till det glädjande beskedet att jag alltså inte var sjuk. Att jag hanterat min tänkbara bröstcancer på detta sätt och så att säga tagit ut ”döden” i förskott tror jag var ett av skälen till mitt eget förhållningssätt ett och ett halvt år senare när det konstaterades i en helt annan undersökning att jag verkligen hade cancer. På något underligt vis ser jag därför de där veckorna i djup sorg och med allvarliga existentiella grubblerier om en tänkbar cancerdiagnos och dess följder som en märklig form av förberedelse och dessutom som en period i mitt liv som jag är tacksam för att jag genomlevde.

Jag vill understryka att det jag berättar här är hur jag upplevde min tid i ovisshet. Detta är individuellt och det kommer att framgå i kommande åserier, då jag berättar om en period i mitt liv som tog sin början arton månader efter ovanstående händelse.

Läs mer i ett senare åseri om du vill…

oktober 5, 2016 av asaole

Trehundrasjuttioförsta åseriet- Bröstcancer i kropp och knopp, Del 2

Om du vill läsa från början i min berättelse, så ska du börja med det trehundrasjuttionde åseriet:

Trehundrasjuttionde åseriet: Bröstcancer i kropp och knopp, Del 1

Alla som suttit i väntrummet på lasarettets mammografiavdelning i Falun kan utan och innan beskriva de vackra fotografierna på väggarna, som överläkaren själv i egen hög person har fotograferat på sin fritid. Det är stenar och mossa och bär och fjärilar, men alla är tagna med makroobjektiv och oerhört klara och tydliga. De är dessutom förstorade så att ett lingon är i storleken av ett äpple ungefär… Man sitter där och formligen stirrar på fotona i väntan på vad som komma skall. När man blivit uppropad och fått sig tilldelad en liten hytt med draperi och ett låsbart skåp för värdesaker, byter man om till landstingets oformliga storskjorta med knäppning fram. Det är ett mjukt och skönt plagg, men vare sig man vill det eller inte, så känner man sig aldrig bekväm i den där rocken. Man sitter där i en hytt med draperi, där man markerar att man är färdigombytt genom att dra ifrån draperiet, så att ansvarig sköterska kan notera det. Trots att väntan aldrig är lång, så går den att mäta i eoner av tid. Tankarna rusar genom hjärnan samtidigt som upplevelsen är att tiden står helt stilla. Precis så kändes det nu IGEN, när jag återkom till Falu lasarett för att göra den där biopsin. De två gångna veckorna hade varit jobbiga och tankar om livet och dess gåtfullhet hade plågat mig mycket. Dessutom hade jag varit nervös inför biopsin. Den satt i princip i huvudet, den där oron och trots att man noga förklarat hur allt skulle gå till och hur ofarligt det var, så hade jag inte kunnat slappna av och känna mig lugnad.

Men nu satt jag alltså här igen, med draperiet noga ifråndraget, för att visa sköterskan att allt var klart. Då lossnade plötsligt en lamparmatur från taket en bit bort. Den slog i golvet med ett metalliskt ljud och jag hann tänka att det var ju tur att man inte stått just där just då… När en sköterska kom springande och tittade på mig och undrade vad som hänt. Jag pekade på lampan och kommenterade att jag sett hur den föll. DÅ föll nästa lampa, något längre bort, vilket chockade henne, återigen för att hon eller jag kunde ha stått därunder och fått hela lampan i huvudet. Det var en typ av spotlight med ett hölje av metall, ungefär lika stort som en gammaldags kaffeburk av plåt… Jag hann inte fördjupa mig mer i lampproblemet eftersom det nu hade blivit min tur för ingreppet.

Det visade sig att biopsin i högra bröstet skulle genomföras genom ett hål i en brits där jag skulle ligga. För att säkerställa att man tog exakt rätt del av bröstet skulle man fjättra mig vid den där britsen. Jag spändes fast efter konstens alla regler och höger bröst var det enda som låg öppet nedåt. Jag hade fått lokalbedövning i bröstet och nu höjde man britsen så att jag hamnade högt ovanför läkarens huvud. Det påminde om situationen på en bilverkstad när man går ner i smörjgropen och ser bilen underifrån… Efter diverse justeringar av inställningar togs ändå provet med hjälp av en lång nål som jag sett läkaren visa. Sjukvård är inte mitt gebit, så alla instrument som användes var obekanta för mig. Den långa nålen har säkert ett namn jag inte känner till…

Efter provtagningen sänktes britsen ner och omplåtstring och genomgång av förhållningsorder inleddes. Då fick jag också veta att det kunde ta mellan en och två veckor innan jag skulle få besked om huruvida det var cancer eller inte. Två veckor är en väldigt lång tid att vänta på ett besked, men jag förstår att andra väntar längre… Jag lämnade undersökningsrummet och tänkte att min egen fantasi och alla farhågor hade varit betydligt värre än hur det egentligen kändes att genomgå biopsin. Verkligheten utanför undersökningsrummet uppenbarade sig. En vaktmästare på stege klättrade under innertaket och försökte undersöka fästanordningarna för lamporna i korridortaket och jag förstod att sköterskan kallat på honom. Hela mitt besök på det här lasarettet var redan så surrealistiskt och konstigt för mig, att detta med två lampor som faller från taket liksom passade in i bilden. Det kändes som en märklig dröm där man inte riktigt vet hur det ska sluta, medan konstigheterna radas upp, en efter en. En fallande lampa eller två är en del av bilden…

Läs mer i ett senare åseri om du vill…