oktober 18, 2015 av asaole

Det hundrade åseriet/The hundredth åsic- A Moment 22 for many teachers

In 1992, I started off as a class teacher of twelve-year-olds in grade six. My exam covered Swedish, English and the four different subjects that are called ”SO” in Swedish, i.e, Geography, Social Science, History, and Religion. I was supposed to teach grades 1-7 in the Swedish Compulsory School System. In 1992, it wasn’t unusual for teachers to teach both subjects they were skilled for as well as subjects where they didn’t have any exams. In my case my first job as a teacher was a position as a ”class teacher” with both Math, Science and Art. You may think:

”So what? If you have graduated, it doesn’t matter what subject you teach!”

I strongly object to that point of view. It DOES matter! First of all you need more time to prepare lessons properly in subjects where you have no academical skills or grades. Secondly you may not find suitable examples for students to understand complex structures or important details. Students who need extra attention from the teacher in order to ”get it”, would be better off with a skilled teacher in Math, rather than a teacher in Swedish, who tries her very best.

A Moment 22

The subjects you love most of all, will be neglected since you need to make an effort and focus on subjects you didn’t even want to teach in the first place. The estimated time for planning of lessons will be up when you start planning for your own favourite subjects.

An ordinary day when you have planned all for today’s lessons and come to school early enough to have a cup of coffee with your teaching friends, you notice that your dear friend in the classroom next to yours is on sick-leave. You hope for her (it’s often a she!) soon being back, but you also realize that you will be the one to fill her position in class, ALTHOUGH you have a classroom filled with students, too… What can you do about it? Not much, really. Hmmmm… 55 kids instead of 27? What is my options for today’s teaching…? As I said, I had planned it all from the start, right? But NOW, I will have to just dump my own plan, and also probably dump my teaching friend’s plan, because I am ONE teacher with TWO classes… I HOPE that is history by now!!!

I taught in a school where our policy was to be our own ”subteachers” in a flexible system. Quality??? Excuse me… We didn’t discuss that topic much. It was more about money. But why wasn’t it just possible to find a teacher who would be in our regular staff as an extra resource? Money… Again… OK… Then if there is no way to hire a TEACHER…can’t we just find SOMEONE????

For way too long it has been possible for principals in Swedish schools to hire ”teachers” who lack the required qualifications for teaching. Qualified teachers have also for way too long been responsible for ”helping” those subteachers in their job, instead of teaching their own students with high quality. But why complain? It can’t be that difficult to help a friend who know nothing about teaching, right? No, not if it would be ONCE or maybe TWICE, but if it’s the rule rather than an exception, then it’s not fair at all. It is unfair to the students, both in my class and in the class where the subteacher works. We are all losing focus from our ongoing learning proccess.

A possible scenario

You rush into your own classroom, inform the students that you will have to start a lesson together with a subteacher in the nextdoor classroom and will be back soon. Then you help the subteacher to find books or material, tell the students to help the subteacher as much as possible, also inform the subteacher about students with special needs, such as diabetes or epilepsy. You also try to write a short list of important details, such as at what hour you take a break, when students leave for PE, or when lunch is served. In some schools there is a binder filled with ”all a subteacher needs to know”, but despite the binder, many subteachers may either not have time to read the information, or are completely new to teaching and have never been in this particular school. Sometimes they are 18 years old and lack every experience there is to ask for. You help this person the best you can anyway, because you know it will turn out for the worse if you do nothing at all. Luckily, many subteachers have been teaching for a long time and also know the students in a few schools in their local community quite well. Then the options for a win-win-situation is a lot better. OK…It’s time to rush back to your own class and start off what you had planned for! Guess what? The students haven’t started doing what you asked them to… Instead you need to re-start the activity and sometimes you will have a hard time getting every student’s attention again. When you finally think, ”Yes!” and your class seems to be focused again, you hear a knock on your classroom door… The subteacher needs more help…

The results for Swedish school children in PISA and other international tests have never been as poor as the last few years. In my opinion it is possible to explain the failure as a misuse of resources and a slow motion in change or maybe blame the many changes in our school system. When will there be time to focus on learning again?

I am happy to say that I rarely hear about problems like these nowadays. I am also happy to say that some of the subteachers I have been teaching side-by-side with were really nice persons who did a wonderful job. A certain blonde whom I tried to persuade to become a teacher, instead decided to become a nurse. The lucky patients know who I mean!

sjukhus_91762714.jpg (380×230)

april 6, 2015 av asaole

Etthundrafemtionionde åseriet_En spinkfågel åt alla!

Den vanligaste fågeln i Sverige vet jag inte riktigt vilken det skulle kunna vara, eftersom jag inte är ornitolog. Men som dotter till en slöjdlärare, vet jag ändå att även spinkfågeln är vanligt förekommande i hela landet. På senare år har den troligtvis fått god konkurrens av andra slöjdalster i takt med att slöjdämnet förändrats till att vara betydligt med processorienterat än det var förr.

Den som lyssnat till den mångsidige musikanten Peter Carlssons levande berättelser från sin barndom kan säkert dra sig till minnes hur Peter gjorde en uggla i slöjden i stället för den spinkfågel hans slöjdlärare hade gett instruktion till. Samme slöjdlärare yttrade sedan att eftersom Peter valt att göra en uggla i stället för spinkfågeln, kunde slöjdläraren inte bedöma Peters arbete. Skolan har ändrats påtagligt på den punkten, för kreativitet och förmågan att fatta egna beslut ses i dagens skola i de flesta fall som en fördel.

För egen del så började min kontakt med skolans slöjdämne under lördagarna, då jag och min bror följde med pappa till skolan när han behövde slipa verktyg eller göra andra förberedelser för den kommande veckan. Vi brukade få hjälp igång med något litet projekt och sedan slöjdade vi medan pappa gjorde det han kommit till slöjden för den aktuella dagen. Jag minns en skål jag tillverkade i balsaträ med hjälp av ett håljärn och därefter dekorerade med blommor ditritade med spritpenna… Jag slog in mitt slöjdalster och gav bort det till mormor och morfar till jul. När jag blev lite äldre tittade jag på den där skålen med skräckblandad förtjusning. Den var ful och illa ”snickrad” skapad av ett barn som ännu inte börjat skolan, men mormor och morfar hade den framme, så länge de båda levde. De hade småprylar i den, först i köket och senare på skrivbordet i sovrummet.

När jag själv kom i en ålder där man undervisas i slöjd, delades klassen in i två halvor, den ena hade textilslöjd och den andra hade trä- och metallslöjd. Min klasshalva hade textilslöjd på höstterminen. Den andra klasshalvan hade min pappa i trä- och metallslöjd. Jag minns att jag var nervös för vad de andra barnen skulle säga och undrade hur det skulle bli när jag själv skulle ha min egen pappa i slöjd nästkommande termin. En av mina äldre kompisar hade dessutom min pappa som slöjdlärare och brukade beklaga sig över hur noggrann han var med de arbeten eleverna tillverkade i hans ämne.

Det eventuella skvaller jag förutspått från mina egna klasskamrater uteblev. De tyckte alla att pappa var en bra lärare. Jag började se fram emot den där vårterminen när jag själv skulle få honom som lärare. Men vid det laget hade pappa bytt skola och undervisade i en annan del av samhället. Jag fick i stället en slöjdlärare från Orsa som var jättetrevlig och som jag trivdes bra med. Jag fick smak för ämnet och ville tillverka saker jag kunde ha hemma. Läraren från Orsa gjorde dock illa sig i slöjden. Han sågade av sig en del av ett finger och blev sjukskriven. Då fick vi en vikarie… en outbildad vikarie. Han var också snäll och trevlig, men någon slöjdlärare var han INTE.

Vikarien, som för övrigt var en välkänd lokalprofil, ofta anlitad som TV-reparatör, kände till att jag var dotter till en slöjdlärare och när jag kom till honom med mina frågor om vad som skulle vara nästa moment, så kunde han säga: ”Ja egentligen så skulle du ha slipat ner det här lite bättre, men du, jag gör det jag, i maskinen, så slipper din pappa tro att jag inte vet hur man arbetar i slöjden” eller ”ja, här skulle du ju ha haft några fler skruvar iskruvade, men jag kan fixa det jag, så blir det rakt”. Han var mycket för att spika och skruva och det upptäckte jag mest när jag kom hem med det jag gjort i slöjden…, för jag kom ju alltså hem med saker som en vikarierande TV-tekniker till övervägande del tillverkat i mitt ställe, för att han för egen del inte skulle tappa ansiktet inför min pappa. Jag gjorde inte mycket i slöjden…men det som TV-reparatören tillverkat bar jag ju ändå hem från skolan som ”mitt” och pappa som ju visste vem jag hade i slöjd kunde säga: ”Ja. Den har du lyckats ganska bra med, men jag förstår inte varför den är spikad när din lärare kunde ha föreslagit att du skulle sinka i hörnen för träningens skull!” DÅ avstod jag från att säga att jag bara gjort några få moment och att TV-reparatören aldrig ens yttrat ORDET sinka.

Att jag vet vad en rubank är, är helt och hållet pappas förtjänst, men någon spinkfågel gjorde jag aldrig…

januari 15, 2015 av asaole

Etthundrafemtionde åseriet- Skolstart med frågvisa elever

fragetecken_21323680.jpg (626×542)

Det har alltid förundrat mig hur svårt det är att kommunicera på ett så tydligt sätt att det inte leder till några frågor alls. Det är sällan jag lyckas med det, trots att jag inom mitt yrke ständigt tränar på just det, dagligen…

Antingen är det så att jag är otydlig eller så är det en fråga om att elever ser det som en möjlighet att knyta lite extra kontakt med mig om de ställer några följdfrågor efter informationspasset. En annan hypotes jag har är att det kan vara så att man som andraspråkselev är van vid att inte lita på sin svenska fullt ut och även om man då har förstått den information man nyss tagit del av, så vill man försäkra sig om att det verkligen förhåller sig på det sätt man antagit.

När det inte handlar om information inför en kursstart, så som det gjorde idag, så kan det till exempel handla om ett bekräftelsebehov. Jag minns elever från ungdomsklasser och barn i de yngre skolåren, som ibland ville få beröm och bekräftelse i skolarbetet. De kunde ha lyssnat och förstått exakt vad uppgiften gick ut på och ändå räcka upp handen och be mig titta på arbetet, medan de sa: ”var det så här man skulle göra?” I nio fall av tio hade eleven uppfattat precis hur man skulle göra, men ville få mig uppmärksam på just detta, att vederbörande hade förstått och dessutom redan hade utfört uppgiften.

Med den typen av minnen i bagaget, brukar jag försöka sprida den där bekräftelsen ändå i klassrummet, utan att eleverna måste be om den. Jag går gärna runt i klassen och småpratar med eleverna när de arbetar och försöker att ge feedback medan de jobbar, om arbetet sker i mindre grupper eller enskilt. De gånger vi jobbar i helklass, så är jag också noga med att förstärka sådant som någon gör bra. Samtidigt är jag mycket väl medveten om att det innebär att det finns en risk för en viss ”orättvisa” så till vida att vissa elever som är aktiva på lektionen ständigt får beröm medan andra kommer i skymundan. Det har lett till att jag försöker hålla tillbaka de elever som pratar för mycket. Vänligt men bestämt ber jag då den eleven att ge någon kamrat möjlighet att också kommentera. Just det så kallade talutrymmet är väl beforskat i skolans värld och redan när jag studerade till lärare i slutet av åttiotalet fanns flera forskare som fokuserat på detta. En av de böcker som man ofta citerade på den tiden var skriven av Jan Einarsson & Tor G. Hultman och hette ”God morgon pojkar och flickor”. I korthet kan man säga att de hade studerat hur stor andel av klassrummets talutrymme som användes av läraren, respektive av pojkar eller flickor. Inte helt oväntat talade läraren mest. För egen del tänker jag på det VARJE DAG i mitt klassrum, nästan som ett mantra inombords. Jag tycker att det vore så förödande om eleverna skulle uppleva att de inte hade någon chans att yttra sig på lektionerna.

Enligt Jan Einarsson & Tor G. Hultman så var det även så att pojkar hade större talutrymme i klassrummet än vad flickor hade. För ungefär tio år sedan hade jag en helt vanlig lektion när min rektor plötsligt kom in i klassrummet oanmäld. Han satte sig på en stol mitt i klassrummet och började föra någon form av anteckningar. Jag blev förstås orolig, men kunde rimligtvis inte veta vad det var han höll på med i detalj, bara att han antecknade. Jag tänkte att han kanske studerade mig inför något utvecklings- eller lönesamtal, men han verkade minst lika uppkopplad på vad eleverna sa och vem som sa vad etc. Det förbryllade mig, men jag tänkte att det får väl kanske sin lösning senare. Efter en stund sa han plötsligt. ”Ja! Då har jag fått det jag behövde. Hej då!” Då tilltog min oro verkligen och resten av den där lektionen kändes lite skakig, men barn är barn och jag hade ju fullt upp med dem och glömde rektorsbesöket ända tills det var dags för konferens någon dag senare. Då fick mysteriet sin lösning.

Vår rektor hade nämligen besökt samtliga klassrum och gjort samma sak i alla, nämligen kommit oanmäld utan att säga något om syftet. Det han kollade var fördelningen mellan hur jag som lärare lät flickor respektive pojkar prata i klassrummet. I mitt klassrum hade det varit just 50% för vardera och jag var verkligen glad över det, samtidigt som jag förstod att det handlade om en lycklig tillfällighet. I flera av kollegornas klassrum var resultatet också där i närheten vilket vi alla efteråt kände var jättefint. Vi kände stolthet över att ha kommit en bit på väg i genusdebatten som just då pågick. Att fördela ordet är svårt, speciellt i ett klassrum där det kan finnas elever som upplever sig ha ”svaret” på alla frågor som ställs. Att ge ordet till någon annan utan att släcka intresset hos en aktiv elev, är en svår balansgång som man måste hantera på ett genomtänkt sätt. Det har ibland varit nödvändigt att samtala med en enskild elev och be vederbörande att ge kamrater chansen att yttra sig innan det egna svaret ropats högt rätt ut i klassrummet. Av naturliga skäl är det minst lika viktigt att föra ett samtal med den elev som tar för lite plats i klassrummet. Att våga yttra sig, att våga redovisa något muntligt inför en grupp eller hela klassen är svårt för många elever. Mitt recept för det problemet är trygghetsskapande social träning för hela gruppen, där hela klassen arbetar för varandras bästa och är införstådda med att alla har olika styrkor och svagheter att träna på. Mer om det i en annan blogg…

januari 4, 2015 av asaole

Etthundrafyrtioandra åseriet- Anställningsintervjuer jag minns!

Anställningsintervjuer är något som jag har varit med om ganska många gånger och varje gång har jag lärt mig helt olika saker. En inledande text om detta skrev jag i #etthundrafyrtioförsta åseriet. Ibland har det jag har lärt mig funnits mellan raderna och ibland har det inte varit jag själv som har SÖKT jobbet. I stället har en rektor ringt till mig och frågat om jag varit intresserad av att byta skola, för just då behövdes någon med just min kompetensprofil just på den skolan. Några härliga exempel på sådant man lär sig genom att uppleva och iakttaga är följande:

Arbetsgivarens eget ego är av större betydelse än den arbetssökandes meriter:
Rektorn är en bifigur och studierektorn äger makten i rummet. Jag är helt klart också en bifigur på min egen intervju. Studierektorn och rektorn tar båda i hand, anvisar en plats mitt emot en whiteboard. Studierektorn säger sedan att innan vi börjar intervjun behöver vi visa dig lite av hur den här skolans organisation ser ut, Åsa. Sedan pratar han konstant i en timme, ritar och berättar, ringar in detaljer, skriver siffror. När allt är klart säger han. Ja. Det är ungefär så det fungerar här. När kan du börja? Jag fick jobbet utan att säga flaska.

Det yttre äger större vikt än det inre: I rummet där jag skulle bli intervjuad fanns när jag kom två personer, en stor och en liten. Den lilla personen satt i en babysitter, hade en sprayad blå punkfrisyr, matchande blå sparkdräkt och pigg blick och ett glatt skratt. Den stora personen hade en likadan frisyr, men med originalfärgen, eldröd. Hon var den lilla pojkens mamma och hade en kycklinggul klänning, gnällig röst och neddragna mungipor. Trots att det var hon och inte den lilla glada pojken som fällde avgörandet om min eventuella anställning, så fick jag jobbet. På den arbetsplatsen ägde färgerna gult och blått stor betydelse, för Posten på den tiden var gul mer än blå. Dessutom lärde jag mig redan dag ett att man inte fick gå klädd ”hur som helst” om man tänkte stå i kassan på Posten. Man var tvungen att följa en viss klädkod. Jag blev tant direkt och lämnade jeans och tröja hemma, för blus, kjol och klackskor, kände mig obekväm och löjlig, men professionell och tio år äldre än jag var i ett nafs. Den som känner mig vet min inställning till #dress code och kan till exempel läsa om det i #tjugonde åseriet från den 3 maj 2014; Flip-flops flipp eller flopp?
Ens intressen äger större vikt än ens meriter: Den avslappnat bakåtlutade rektorn i pensionsåldern ställde en inledande fråga om det stämde att jag bott i Tumba och Hofors, så som jag angett i min ansökan. Jag svarade att det stämde. Då har du kanske spelat handboll? undrade rektorn. Ja, sa jag. Det ska erkännas att vi pratade om några få andra ämnen också, men det stod helt klart att mitt intresse för handboll var en merit i just denna rektors ögon.
Skolan är arbetsgivarens hjärtebarn och den arbetssökande måste ”passa ihop med alla andra”: Jag har sökt ett jobb som svensklärare och kommer till den aktuella skolan med tanken att det är exakt det jag kommer att jobba med. Rektor berättar att man redan anställt en svensklärare, men att hen har en tjänst som datalärare åt mig i stället. Hen tycker att jag passar in på hens skola och vill anställa mig trots att jag inte har adekvat utbildning för den sökta tjänsten. Jag förklarar att jag inte kan ta en sådan tjänst och att jag inte kommer att klara av det jag ska göra. Hen säger då att hen vill använda helgen till att ”hitta på” en tjänst till mig om jag vill ha den. Jag säger OK; men under helgen får jag samvetskval, jag som är facklig förtroendeman kan ju inte gå med på att tjänster tillsätts på så märkliga premisser. Jag tackar nej till den ”framtrollade” lärartjänsten.

trolleri-300x300.jpg (300×300)

Arbetsgivaren söker med ljus och lykta efter en person som med kort varsel kan hoppa in som språkstödjare till två nyanlända elever: Jag blir uppringd av en rektor som känner till att jag som övertalig snart ska lämna den skola där jag jobbar nu. Jag erbjuds en tjänst som är väldigt varierad och spännande för mig och dessutom ett lönelyft. Rektor vill absolut få någon med förståelse för språksvårigheter som samtidigt kan SO-ämnena tillräckligt väl för att vara eleverna behjälplig. Ingen intervju kommer till stånd och jag anställs i princip per telefon.

_xl_Telefon_um_1900_72dpi.jpg (400×319)

Varför har du inte sökt tjänsten som jag har ute just nu? Du har ju rätt behörighet! säger arbetsgivaren när hen ringer upp mig. Jag har inte aktivt sökt tjänster i den aktuella skolformen, eftersom jag så nyligen har utbildat mig vidare i det aktuella ämnet och dessutom hade en fast tillsvidaretjänst att gå tillbaka till efter mitt studieår. Jag kallas till intervju och känner direkt att jobbet kommer att bli toppenroligt.
Med rätt behörighet och ett nyskrivet CV söker jag på stående fot två nya jobb:
- Det första jobbet får jag inte ens ett besked om huruvida processen kommit igång eller inte, om man har kallat till intervjuer bland de sökande eller ej. Inte heller framgår det på den presumtiva arbetsgivarens hemsida om denna seghet i systemet är typisk för deras handläggning vid anställningar, men jag har mitt svar på deras eventuella fråga. Nej tack. Jag vill inte ha jobbet, eftersom organisationen runt anställningar är undermålig. Efter tre månader har jag fortfarande inte hört ett pip…
- Det andra jobbet känns verkligt spännande och jag blir kallad till intervju redan två timmar efter att jag skickat in min ansökan elektroniskt, blir verkligen lockad av den aktuella tjänsten, kommer för all framtid alltid att känna mig lockad av den aktuella arbetsgivarens jobbannonser, för att verksamheten jag får en kort inblick i är så professionellt designad, så genomtänkt från ax till limpa att det vore intressant att få utgöra en del av den, men jag får inte jobbet som tillsatts av annan behörig sökande.

♥

december 27, 2014 av asaole

One hundred and thirtyeighth åsic- Teacher of the Year 2015

I had the great opportunity to share the everyday teaching life with a marvellous teacher, Cathy Jacobo. During my stay in NJ in October/November 2014, I experienced teaching and instructing from an American point of view. I am sure my visit had been less interesting without Cathy and I am so happy to share that she was awarded the title ”Teacher of the Year”!

Congratulations, Cathy!! ♥

⇒For those of you who’d like to read about our adventures, please follow the links below! Please also note that there are no ”ninety-third” and ”ninety-fourth”, since those texts are written in Swedish… 🙂

The eightieth åsic- Sharing teaching experience with friends abroad or from abroad

The eighty-first åsic- Learning Among Friends

The eighty-second åsic- Second Day in an American Teacher’s Hectic World

The eighty-third åsic- Uppe med tuppen!- Being an early bird!

The eighty-fourth åsic- Fika as an ice-breaker is never wrong!

The eighty-fifth åsic- ”HALF & HALF” or Completely Wrong!

The eighty-sixth åsic- Höstlöv, höstlov, hostlov, Fall Break!

The eighty-ninth åsic- From Påskkärring to Tomten in Twenty

The ninetieth åsic- My New Favourite Tree

The ninety-first åsic- To help students understand and find connections is what teaching’s all about!

The ninety-second åsic- Being happy for having friends

The ninety-fifth åsic- The Yellow Wall and The Blue Wallpaper

december 9, 2014 av asaole

Etthundratjugotredje åseriet- Putt, put eller PUT ett litet ord med stor betydelse!

Sports-Alive-Ltd._27.jpg (1249×937)

Det beror helt och hållet på sammanhanget vad man menar när man använder vissa ord. Om man inte har stöd av ordbilden, i textform så kan det vara direkt omöjligt att skilja mellan put, putt och PUT, trots att det är en enorm skillnad mellan dessa ord. Det första ordet är skrivet på engelska och kan översättas till svenska i mer än tio olika sammanhang. Det andra ordet är dels ett substantiv som betyder att man spelar en golfboll med en specifik klubba och med ett mycket försiktigt slag. Dessutom kan ordet i den bemärkelsen syfta på en lätt knuff, en putt… Men för en person som jobbar i en myndighet som sysslar med migranter eller för migranten själv, är det väldigt stor skillnad mellan den nyss nämnda putten och PUT med versaler. Exakt hur stor skillnad det är, vet man endast om man varit med om att möta en människa som nåtts av beskedet att de nu äntligen har fått PUT. Det betyder nämligen permanent uppehållstillstånd. Idag samtalade jag med en person om framtiden. Bland annat pratade vi om sannolikheten för att Migrationsverket skulle höra av sig snart. Personen menade att det var väldigt svårt och väldigt jobbigt att vänta och det förstår ju var och en som någon gång väntat på ett besked av något slag.

klocka_167738793.jpg (400×397)

Ovissheten skapar ett slags vakuum, där man inte vågar hoppas, inte vågar tro att det kommer att lösa sig, för man är så rädd för att bli besviken om man inte skulle få sin PUT. De personer jag mött i mitt arbete, som väntat och hoppats och längtat efter just detta fönsterkuvert, vet vad det innebär att våndas. Ofta har dessutom utredningstiden varit kantad av olika typer av åtgärder som för tankarna till en Kafkatillvaro. Det finns människor i min omgivning som fått nej av Migrationsverket samtidigt som de har fått uppmaningen att resa hem till sitt hemland (som de flytt ifrån på grund av allvarliga risker för sitt eget liv) för att de måste söka asyl i Sverige därifrån. De ombeds att resa tillbaka, söka upp den svenska ambassaden eller konsulatet, för att få hjälp att söka asyl… Att söka asyl från en svensk ambassad är en sak, men att återvända till ett land där man fruktar för sitt liv, är kopplat till skräck som paralyserar, som skapar en rädsla som syns på utsidan, en sorg som gör att ett tillfälligt leende på besök i ansiktet, aldrig på allvar når ända upp till ögonen. I de fall där landet inte har någon svensk ambassad eller något svenskt konsulat, så har Sverige ofta en ambassad som servar flera länder som gränsar till varandra. I vissa fall är deras gräns det enda som förenar dem. Grannlandet kanske har en helt annan kultur och ett annat språk talas där. Ändå är det dit flyktingen hänvisas för att söka asyl…på den svenska ambassaden. Mot bakgrund av omständigheter som är snarlika dem som jag nu beskrivit, kunde jag verkligen förstå vilken OERHÖRD glädje den här personen kände när hen kom hem idag. Med posten hade det kommit…brevet med hens PUT. I min inbox kom kort därefter ett överlyckligt mejl och från mig skickades inom samma minut ett helt hysteriskt meddelande med en lång rad vokaler: Åååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå! Grattis!!!

Det kändes fantastiskt och jag kunde andas ut. Jag har oroat mig… Men, vad är MIN oro jämfört med den oro den aktuella personen har känt???? När mina vänner från länder i krig och konflikter varit här i Sverige ett tag, så händer det att vi kommer i samspråk om hur det egentligen var att leva i hemlandet innan de tvingades fly. Inte alls sällan berättar de hårresande minnen från helt ofattbara händelser som de har bevittnat, där nära släktingar lemlästats eller dödats eller där deras hem eller andra ägodelar förintats i explosioner eller bränder. För mig är det svårt att förstå att jag har landsmän som anser att vi borde säga; ”Och? Flytta tillbaka, för här är du inte välkommen!” Det finns så mycket att säga om den cynism som präglar det ogina samhälle vi riskerar att hamna i om vi väljer fel i mars. Men här är inte platsen och inte heller tidpunkten, för nu är det viktigare att säga GRATTIS. Välkommen att stanna i Sverige! Vårt land blev rikare när du kom! KRAM! ❤

december 6, 2014 av asaole

Etthundratjugoförsta åseriet- Låt lärare vara i sitt esse!

I Dala-Demokraten 141206, kan man i Kristina Valbergs artikel ”Dyrt och dåligt när läkare gör jobbet” läsa om hur vårdsektorn tappat viktig kompetens inom administrationen, för att man redan under 1990-talet bestämde sig för att låta läkare och sjuksköterskor själva administrera sitt arbete via datorer. Det säger sig självt att den som vill sätta patienten i centrum och tror på sin egen förmåga att göra skillnad för en person som söker stöd för sina hälsoproblem, inte med självklarhet är någon administratör. OM så ändå är fallet, det vill säga att läkaren är en duktig administratör, så måste vi väl ändå hålla med Margareta Nordman från Vision, som i artikeln menar att det är en samhällsekonomisk fråga. Så långt denna artikel. Avslutningsvis kan jag dock tillägga att de läkare jag har träffat i mitt jobb, alltså utrikesfödda läkare som behöver lära sig svenska, drabbas extra hårt i ett system där de ska administrera sina patientjournaler själva på svenska. Det är ren idioti att tvinga en person som inom överskådlig tid kommer att få kämpa med att skriva en helt korrekt skriven svenska att fokusera på skrivande, när hen kunde vara med sina patienter och utföra sitt yrke.

I läraryrket har vi samma problem, som jag ser det, men de som är ansvariga för varför det är så, klarar sig undan kritik, medan lärarna får ta smällen.

Lärare åläggs att föra in frånvaro i IT-system som inte alltid fungerar så väl. De ska logga in på plattformar, kommunicera med elever och föräldrar och skriva utlåtanden och kallelser och protokoll. På möten som läraren går till, är det olika organiserat, men ofta skriver någon av lärarna protokollet. I media ser man inte sällan hur personer som inte jobbar i skolan yttrar sig om hur lite lärare befinner sig i sina elevgrupper och hur få timmar ”i sändning” lärare har. Men betydligt mera sällan analyserar man vad det beror på! Ingen frågar om vi själva har valt att vara på en annan plats än våra elever.

Med ett mer flexibelt system i skolan, så skulle det bli möjligt för var och en som är lärare att få ”vara i sitt esse” det vill säga, göra det man är allra bäst på. Vidare borde det vara en självklarhet att det man är bra på och det man vill fokusera på ändras över tid. Man kan å ena sidan med erfarenhet och nyvunna kunskaper bli bra på något nytt och å andra sidan känna sig mätt på eller trött på vissa av de ingående arbetsuppgifterna. Kanske har jag tur, för jag upplever verkligen att jag är ”i mitt esse” när jag är på jobbet. I mitt arbete där jag är lärare för vuxna elever som lär sig svenska som andraspråk, får jag möjlighet att dagligen undervisa, diskutera, samtala, men också svara på elevers frågor i mitt ämne eller om det svenska samhället. Situationen upplevs av mig som fullständigt trygg, utan minsta uns av nervositet eller tillkortakommanden inom yrkets ram. Eleverna frågar och undrar, de lyssnar och lär och medan denna process pågår, så är jag där, mitt i lärandet och njuter av att jag har valt världens bästa yrke. Men de timmar då jag inte är ”i sändning”, så händer det att jag funderar över alternativa lösningar till administrationen i skolväsendet. Säkerligen finns det många lärare med mig, som har tänkt på detta och också har idéer om hur detta kan ske. Vi står nu inför ännu ett administrativt problem i skolans värld… Vi har för få utbildade lärare med lärarlegitimation och därmed rätt att sätta betyg i olika ämnen. I ingressen till texten som handlar om reglerna för betyg skriver Skolverket:

Den lärare som bedriver undervisningen är den som i regel fattar beslut om betyg. För att få göra detta självständigt krävs en legitimation. För att få bedriva undervisning krävs dessutom att läraren i sin legitimation har rätt behörighet. Men det finns undantag då vissa lärare får ansvara för undervisning och självständigt får sätta betyg utan legitimation eller behörighet.

Källa:
http://www.skolverket.se/kompetens-och-fortbildning/lararlegitimation/lagar-och-regler/legitimation-och-betyg-1.211463

Under rubriken ”Lärarbrist eller andra särskilda skäl” på samma sida, menar Skolverket att undervisning får bedrivas av ”lärare” utan adekvat utbildning och så ska den legitimerade läraren vara med vid betygsättningen. Finns det inte någon legitimerad lärare, så ska rektor sätta betyg. Spännande, eller hur?? Så här tänker JAG:

Utbildade lärare ska vara i klassrummet med sina elever och utöva sin pedagogiska skicklighet i lärandet. De behövs där för att kunna förklara, förtydliga, komma på nya och andra sätt att illustrera olika detaljer som kursplanerna har ålagt oss att arbeta med. Vi är dessutom väl förtrogna med läroplaner, kursmål och betygskriterier, har lång gedigen erfarenhet av hur man lägger upp olika undervisningsmoment. Ändå riskerar det nu att bli den outbildade som ska vara där i sändning och vi ska bistå vid betygsättning… Tänk om! Tänk rätt! Lärare ska vara med sina elever!! De som däremot INTE har adekvat utbildning ska göra NÅGOT ANNAT, till exempel rent administrativt föra in de betyg den utbildade läraren har bedömt att eleverna ska ha eller kanske jobba med eleverna i andra sammanhang, som skolvärd, rastvakt, sociala katalysatorer i korridorerna, där så mycket kan hända… Annars riskerar vi ett skolväsende, som går i stå och som på grund av sin märkliga organisation inte når högt uppställda mål och kunskapskrav.

Från ett inifrånperspektiv är skolan värd något bättre än att omgivande samhälle tror att vi gör fel saker och på fel sätt. Låt lärare vara i sitt rätta element!

november 22, 2014 av asaole

One hundred and tenth åsic- School Smart with Smartphones

A lot of facts can nowadays be easily found on the internet. Many skills will soon be forgotten and a five-year-old can google just about anything with no help from an adult. I sometimes feel old when I notice how my kids know things I spent a lot of time learning. All they need to do is google. At work I notice that the gap between those who know how to handle IT and those who don’t is increasing. There will be no equality unless students get their computers thru school and also good instruction from skilled teachers. There will always be students with parents who either cannot afford a new computer, or maybe don’t understand to what extent their kid will be left out in school if they cannot be online and use internet as the rest of the kids. Being curious is a good start!

Even if we may think some things were better THEN than they are NOW, we need to at least try to go with the flow…

Otherwise we, the teachers, would soon be relics, too… Stored and filed side by side with flanellograms,

chalkboards and sandpits with sticks…

griffeltavla.jpg (637×510)

In subjects where a smartphone is a rich resource I don’t fully understand why schools still say students cannot use their phones in class. The teacher has a great opportunity getting things done a lot more easy by accepting the use of smartphones when it IS smart to use them. When we don’t find the solutions to meanings of words, the smartphones serve as dictionaries and saves a lot of time, compared to finding out by a visit at the local library, but that is not the only way to save time with a smartphone in a classroom!

Let me share a few examples from my own classroom, which is a language learning classroom with Swedish as a Second Language as the one and only subject. The students and I talk a lot about things we read, listen to or watch. I always try to help them by writing additional examples on my white board. This is however not a classroom with a SMARTBOARD, but just an ordinary poorly equipped in-the-basement-classroom. When the whiteboard is completely filled with comments, words and phrases connected to the topic we discuss I either take a photo myself and later I re-write some of the unreadable stuff for my students, OR I ask them to simply use their smartphones and take a photo of my notes. That’s quick and easy and also a SMART way to use PHONES.

Another thing with language learning is to use the phone for pronunciation. Many students in my classroom merely meet one person who speaks Swedish and I am that person. Although I try to give them several suggestions to where they can listen to Swedish, or perhaps meet Swedish people and talk to them, it is very difficult to some of them. Their smartphones is thus an excellent way to help them out at least with pronunciation of difficult words or phrases and also more than anything else, the quality of the sounds of the nine Swedish vowels, when put in different positions of words or phrases. When students record my pronunciation and go back home and listen, repeat, and their own pronunciation improves rapidly. So, if I would stick to the rules of many classrooms and say ”Don’t use your smartphone in class!” my students would have a tougher time learning Swedish.

Ines Uusmann, Minister for Infrastructure, seemed to believe that the internet would be forgotten after a few years, although it is said that the reason why everyone remembers, is that the headline for the article was a fake quote. This is in fact (in Swedish, though…) what she said:

”Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet. […] Att sitta och surfa på nätet tar en himla massa tid. Vad är det bra för? […] Det kanske är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad”

Ines Uusman citerad i Svenska Dagbladet, 12 maj 1996.

Källa: Rydén, Daniel, ”Dimmor på nätet”, Sydsvenskan, 4 mars 2007.

november 16, 2014 av asaole

Hundrafemte åseriet- Morgonstund har guld i mund

Medan dagen gryr en tidig söndagsmorgon, när hela huset är helt tyst för att övriga sover, smyger jag ner i köket, tar en kopp kaffe och en macka och sätter mig vid datorn för att jobba en stund.

Min klass har dragit i högväxeln när det gäller att lämna in sina arbeten för att förse mig med betygsunderlag. För att möta denna anstormning av meddelanden i min inbox, måste jag prioritera tiden mer noggrant än annars. Det handlar kanske också om mindfulness och effektivitet. Jag väljer avsiktligt att jobba på helgmorgnarna eftersom det är lugnt hemma då. De tio timmarna som ingår i läraravtalet går åt i ett nafs och jag är inte den som springer hem tidigt från jobbet i veckorna heller. Jag tror att det i mitt fall kan handla om tanken bakom ordspråket ”Som man bäddar får man ligga”. Jag återlämnar elevarbeten med kommentarer om innehållet men också med förklarande kommentarer för grammatiska problem. Min tanke är att elever som läser mina kommentarer ska kunna se vad de kan utveckla eller träna extra på. Måste jag för min del göra detta arbete för att bedöma deras texter? Nej, faktiskt inte. Med lång vana vid att läsa elevtexter, kommer också en blick för hur väl eleven klarat sig i förhållande till aktuella betygskriterier i kursen. Arbetet med grammatiska korrigeringar och kommentarer är naturligtvis för elevens skull. Det är min tanke att kursen de går ska vara just en KURS, en UTBILDNING, där de tar med sig nya kunskaper och insikter med sig hem. Jag vill bjuda dem på det, även om det ibland kan ta väldigt mycket tid att till exempel språkligt arbeta sig igenom en elevtext om eleven ännu inte har kommit så långt i sin skrivna svenska.

Revenew_Thomas_Lundqvist_ly.png (726×300)

Om jag lyssnar på redovisningar har jag samma grundtanke. Hur kan jag belysa det som eleven gör bra och stötta det som kräver mer utveckling och arbete för elevens del? Uttal och intonation kommer in som en viktig del här, men ofta är det med humor, egen fantasi och överdrifter av teatralisk typ som jag når ända fram på just det området. Inte förrän elevens hörförståelse fungerar någorlunda bra, börjar möjligheterna att få till ett korrekt uttal och en godtagbar intonation komma. Intonationsarbetet är roligt! Vi jobbar på olika sätt, till exempel genom enkla texter som vi nöter länge och mycket. Att få till en ENKEL text VÄL hjälper många till att dra slutsatser för andra situationer. De som inte själva tänker på den möjligheten, får hjälp av sina kamrater eller av mig att se hur man kan göra en liten övning nyttig på ett allmängiltigt plan. Min bedömning av elevers språk pågår ständigt medan de är mina elever. Jag lyssnar på både deras formella och deras informella svenska, i övningar, samtal, dialoger, men också i småprat på rasten. Så många olika register i språket ska behärskas och jag försöker hitta goda exempel på sådant som elever kan och klarar av, för att bygga därifrån när något känns svårt eller motigt för dem.

Nu är det inte detta med bedömningen som gör att mina tio timmar av förtroendetids går åt som smör i solsken… I stället är det ju den sammanvägda situationen. Jag vill att lektionerna ska vara intressanta, tankeväckande och väl förberedda, innehålla lite av varje, men ändå samlat i ett tema… Det ska också vara möjligt att som elev påverka vad vi gör, hur vi gör det osv. Därför är det inte alls sällan som jag ändrar på något, för att bättre möta min aktuella målgrupp. Min drivkraft i arbetet är att min input är i paritet mot elevernas output. Så länge jag ser att de lär sig, utvecklas, trivs, har roligt, skapar och provar på sitt nya språk, känner jag en lust att klura ut nya sätt att hjälpa dem till självhjälp. Det är ROLIGT, helt enkelt.

Men så här en söndagsmorgon, så är arbetet också knutet till en inre frid som kommer SEDAN, när jag tycker att jag har lyckats få undan tillräckligt mycket av sådant bedömnings- och återkopplingsarbete som jag behöver hinna med, för att känna att jag är på en nivå som är acceptabel, för IKAPP det kommer jag inte så lätt. Min belöning till mig själv just idag, var att efter avslutat ”morgonpass” med bedömningar, skriva detta blogginlägg. Varför då? #Because I’m worth it! 🙂

7c1d78582593762e86eb6a70aa7ccbfd.jpg (561×538)

oktober 7, 2014 av asaole

Sjuttiofemte åseriet- Jaså, du sitter på GUNNARS plats!

61971 (494×380)

Det var en gång en skola där jag jobbade för länge sedan…

Min första dag på jobbet, så hade jag fullt upp med allt det nya, bland annat den ganska gamla lukten som fanns i lokalerna och den spenatgröna mattan i klassrummet och den oerhört nyfikna lokalvårdaren, som utan att jag hade sagt ett enda pip, ändå visste i vilket hus jag flyttat in och med vem jag bodde där…

Jag tog mig ner till lärarrummet, tog mig en kopp kaffe och satte mig på första bästa stol. Jo, jag lovar, det VAR första bästa, den som var närmast dörren från mitt håll. Men så fort jag hade satt mig, så kom det reptilsnabbt från textilläraren:

-Jaså, du sitter på GUNNARS plats!

Vad ska man göra i ett läge som det? Jag vet inte. Men jag är av åsikten att om det inte finns en skylt med texten ”OBS! Detta är min plats och ingen annan än jag får sitta här! MVH Gunnar” så tar jag för givet att det är fri placering i ett lärarrum. Så också denna gång. Därför sa jag:

– Brukar Gunnar sitta här?

Textilläraren menade att Gunnar alltid hade suttit på den stol där jag nu satt och att han troligtvis inte skulle gilla att hans stol var upptagen. Jag förklarade att om jag nu hade satt mig på stolen, så ämnade jag sitta kvar där för den här gången. Textilläraren såg ut som om hon varit med om detta förr och nu inväntade dagens höjdpunkt… Då kom Gunnar, som varit ute på rastvakt och nu ville ha en kopp kaffe. Han noterade omedelbart att någon tagit hans plats och sa:

-Jaså, du sitter på MIN plats!

Jag svarade att jag gjorde det, ja… Han förklarade att nu när jag var NY, så fick det väl vara så för den här gången, men NÄSTA gång fick jag vara så god och välja en annan plats för den där platsen var hans…

Efter det noterade jag att man hade som ”fasta platser” på den skolan…men inte enbart där, utan i många skolor där jag senare arbetat, så har det blivit så att efter ett tag inträder någon form av vanemönster och människor sätter sig på sin ”vanliga plats”. Det är inte något problem på något sätt, tycker jag. Men jag har varken förr eller senare stött på någon annan lärare som så tydligt framhärdat och hävdat att en viss plats var vikt för hen. Kanske behöver man ha en viss beredskap för förändring i vårt yrke? Har man inte det, så tror jag att det är svårare. Tänk om det inte handlar om i vilken möbel man ska sitta i lärarrummet?

Om jag drar en parallell…

-Jaså, har det kommit en ny läroplan? Redan NU? Men vi har ju haft den gamla i bara några år nu… Jag föreslår att vi på den här skolan fortsätter som om ingenting har hänt med den gamla läroplanen. Det har ju gått så bra hittills… och dessutom är den gamla läroplanen inarbetad och vi vet ju hur vi brukar göra… Det är smidigare om vi håller fast vid det gamla.

Lärare är tjänstemän i en föränderlig organisation. Lärarkåren har ett stort ansvar för att verkställa nya lagar, förordningar och läroplaner. Utan lärares aktiva förändringsbenägenhet, går skolan i stå. Men när inga resurser finns för att ge lärare möjlighet att sätta sig in i nyheter uppifrån, så är det mänskligt att hemfalla åt minsta motståndets lag. ”Vi gör som vi alltid har gjort!” Det ÄR mänskligt, men det är också FEL, för i vilken verksamhet man än arbetar, så har man ett personligt ansvar att sätta sig in i vad som gäller. Det håller inte att göra som förut ”för ingen har sagt åt mig att jag ska ändra min undervisning”. För egen del anser jag att det hänger samman med yrkesstolthet och trygghet i arbetet. Att ta ansvar är att också se till att man är uppdaterad, påläst och initierad i den verksamhet där man är satt att jobba.