Att reflektera över sådant man hör, kan vara mycket svårt om man är ovan vid språket och ibland missförstår det man hör. Det är möjligt att man tror sig höra något som en person inte har sagt. Om man stannar vid tanken på det där obegripliga ordet, så är det svårt att förstå resten av det man lyssnar på. En sådan reflektion gjorde jag och mina elever idag efter talet. Två elever ville fråga mig om ett ords betydelse. De hade hört Ullenhag säga ordet jättemånga gånger och därför hade de antecknat det så att de kunde fråga mig i efterhand. Ordet var ”småss”. När detta händer och man aldrig har varit med om det tidigare, så är det lätt hänt att man säger ”du hörde fel!” Det ordet finns inte i svenskan. Men med viss rutin från andraspråksundervisning och annan språkundervisning vet jag att inlärning omfattar olika steg och språket är ett sådant system där man lär sig urskilja ord från varandra i en viss ordning. Åter till eleverna… De beskrev flera ord i närheten av ordet ”småss” och fick mig slutligen att förstå att det handlade om en jämförelse mellan invandrarna och ”småss”…och DÅ gick det upp ett”Liljeholmens droppfria” (som min SO-lärare på högstadiet skulle ha sagt). Erik Ullenhag hade nämligen i sitt tal använt upprepning som ett retoriskt grepp. Han ville exemplifiera hur tid kan medverka till att man får en mer tolerant syn på en grupp invandrare från ett visst land. Han räknade upp hur finländarna som först kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare inte alls hade varit så väl sedda, utan snarare utsatta för fördomar och förtal av svenskar runt omkring. Men nu är de ju ”småss”. Sedan fortsatte han resonemanget med spanjorer och italienare, bosnier med flera. Alla var de i slutändan ”småss”. Mina elever är duktiga på grammatik. Därför var ”småss” inte lika UPPENBART för dem som det var för mig. Ullenhag skulle ha sagt ”som vi” (eftersom ÄR är underförstått här och det vore grammatiskt riktigt att säga ”som vi är”) men han sa ”som oss”. Eftersom hans talhastighet var relativt hög, så blev slutet på hans meningar en sammandragning av ”som” och ”oss” som i mina elevers öron lät som ett för MIG helt nytt ord, nämligen ”småss”.
Ett annat sådant missförstått ord är ordet ”stort” som föranleder många elever problem vad gäller den första vokalen. Det är främst elever vars modersmål är persiska, har jag noterat, men även andra. De skriver ”stört” i stället för ”stort” och precis som i exemplet ovan är det intressant att tillsammans med eleverna hålla ett generellt samtal om varför det kan vara ett problem för kommunikationen, trots att det ytligt sett verkar handla om att eleven har råkat skriva två prickar över bokstaven o. Skälet till felskrivningen är inte, som man kan tro, att eleven är dålig på att stava eller har svårt för att skilja mellan våra vokaler. I stället är det i nio fall av tio frågan om att elevens hörförståelse är inblandad. Eleven hör inte skillnad mellan de två svenska vokalljuden för ö respektive o. När jag vet det och dessutom vet att eleven kommer ifrån just ett språk där denna distinktion är svår att göra, så kan jag uppmärksamma eleven på problemet i den SKRIVNA svenskan, vilket inte är lika utpekande som om man påpekar det i den talade svenskan. Gradvis, i takt med att hörförståelsen blir allt bättre, minskar även problemen med interpunktion i det skrivna språket.
När man då avslutningsvis ska fundera på vilket av dessa problem som läraren i mig upplever som ”svårast” så skulle jag säga att det har att göra med kontext. OM jag hör problem som ”småss” precis i anslutning till att eleven undrar, alltså som tidigare idag när jag och eleven båda hade lyssnat på samma föredrag av Erik Ullenhag, så går det att genom språklig förhandling komma fram till vad det är eleven kan ha hört för något. Men om vi leker med tanken att eleven har hört föredraget, men inte jag…? Då är det NÄSTAN omöjligt att gissa sig till vad det kan vara eleven har hört… Det är alltså ett kontextberoende problem. När det gäller stavningen av stort så att det framstår som stört… så kan man om man vill, hävda att också det initialt är kontextberoende, på så sätt att det är när jag LÄSER som jag upptäcker problemet. Stavningen av ”stort” är för mig ett störande inslag i mitt läsflyt, som får mig att läsa om igen och kanske ytterligare en gång innan jag kommer på problemet…Ja!! Eleven menade stort… Men i nästa steg…så handlar det alltså om analysen att det är kopplat till hörförståelsen. Intressant nog, så har även ”småss” koppling till hörförståelsen och till den lexikala nivå eleven befinner sig. För att jämföra med mig själv, så minns jag nu som vuxen vilka nonsensord jag sjöng när jag sjöng med i ABBA:s låtar innan jag kunde engelska. Jag sjöng vad jag trodde att ABBA sjöng. I nästa steg i min språkutveckling i engelska, så sjöng jag de ord jag kunde och som jag tyckte passade bäst in till musiken, för det som ABBA sjöng, var ju ord som inte fanns. Min reflektion var alltså att jag kunde lita på mig själv, min hörförståelse och mitt lexikala omfång. I efterhand, när jag vet hur omfattande språket engelska är, så kan jag roas av hur jag tänkte: SÅ kan de ju inte sjunga, för det ordet FINNS ju inte! Nu vet jag bättre: Så kan man säkert sjunga. Här har jag ett ord jag borde lära mig! ❤
Vill man, så kan man här också prata om ”bas- och utbyggnad” i språket. Man kommer långt på det basordförråd man lär sig först, men för att komma vidare behöver man ofta input på akademisk nivå eller betydligt mer träning för att själv klara av att dra slutsatser på ett djupare plan.
From a teacher's point of view, some is old and some is new! 