september 8, 2016 av asaole

Trehundrafemtioåttonde åseriet- Blandade skolminnen om stamsånger och kanon

Vem kan segla förutan vind? Vem kan ro utan åror? Vem kan skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar? Jag kan segla förutan vind. Jag kan ro utan åror, men ej skiljas från vännen min, utan att fälla tårar.

Den åländska visan är ett av många exempel på sångtexter jag kan utantill. Just denna kan jag förstås för att den var vår uppsjungningssång i Bjursåsflickorna, där jag var med för länge sedan. Som jag minns det brukade vi sjunga den på RRRRRRRRR; på MMMMMMMMMM och sedan med text.

Men detta med vilka sånger vi kan eller sjunger nuförtiden påmindes jag om idag när min kollega och vän delade med sig av en sångtext hon just då författade på en känd melodi. Texten skulle vara en hyllning till en vän som fyller år i dagarna. Melodin hon valt för att sätta ny text till var den gamla vandringsvisan ”Vi gå över daggstänkta berg”.

Om du kan den, så kan jag gissa i vilken ålder du är… 🙂

Om du sjunger fel i första raden och sjunger GÅR kan jag också gissa att du inte är så gammal. Många av de sånger jag lärde mig som liten, lärde jag mig dels av mamma, som tyckte om att sjunga den här typen av sånger, dels av andra vuxna i min närhet. Ett minne som etsat sig fast är när jag bjudits in att sjunga vid Trefaldighetskällan i Stora Skedvi. Källan låg lite ensligt till och man gick längs en stig i skogen för att ta sig dit. Längs vägen råkade det falla sig så att jag hamnade med mamma och två av hennes lärarinnor (det hette så när dessa damer var lärare…) från småskolan respektive folkskolan. Mamma och de två andra damerna stämde upp i Röda stugor tåga vi förbi (notera att det inte är något r i presens!) och jag kunde sjunga med i melodin, men texten hade jag aldrig lärt mig. Sedan sjöng vi just ”Vi gå över daggstänkta berg” som jag kunde en andrastämma till. Det var verkligen inte någon avancerad andrastämma och jag kan gissa att just denna andrastämma kanske lanserats som en del i dåtidens ”kanon” vilket här betyder överenskommen musiksamling som alla skolklasser skulle kunna. Musikvänner vet ju annars att kanon kan betyda något annat, nämligen när man sjunger en och samma melodislinga, men börjar vid olika tidpunkter, så att resultatet blir att det låter som om man sjunger i avancerad flerstämmighet.

Med mina tjugorfem år som lärare som erfarenhetsbas, tror jag mig veta att den där gemensamma tanken om vad skolbarn skulle sjunga, övergavs någon gång då jag själv var liten… Vid en snabb koll på bilden här, kan alla känna igen ”Nu ska vi sjunga”. Den sjöng min pappa och hans generation ur. Själv är jag uppväxt i skarven mellan den och boken bredvid, nämligen ”Vi gör musik”. Generationer av skolbarn har haft sina musiklektioner kopplade till olika läromedel eller sångtexter, men på senare år har det inte funnits någon kanon. Nu kan man alltså inte räkna med att en grupp människor kan sjunga texten till samma sånger, om de inte har en gemensam bakgrund. Är detta ett stort problem? Nej, inte egentligen, men jag skulle vilja hävda att när man kan sjunga samma sånger, så har man ett sammanhållande kitt som innebär mycket glädje. Det märkte jag inte minst just den där stunden med mamma och hennes ”fröknar”!

Språkligt är sånger som skolbarn sjunger också en form av tidsdokument, där man kan studera vad de handlar om eller vilka grammatiska regler som gällde då sången skrevs eller liknande. När jag själv gick i skolan så hände det fortfarande att man sjöng ”Vi gå över daggstänkta berg”, men dessutom hade nyare visor hittat in i skolan. Bland dem förstås många av de visor som fanns i filmerna om Astrid Lindgrens figurer. Vår lärare i mellanstadiet tyckte om att spela piano och ibland kompade hon även till evergreens eller enklare popsånger. Nästa lärare var helt såld på en serie böcker som hette Vispop och var en salig blandning av både visor och poplåtar.

Yellow submarine

Majjen på högstadiet ÄÄÄÄÄÄÄÄLSKADE Beatles och detta var då John Lennon nyss hade blivit skjuten. Därför sjöng vi i princip inget ANNAT än det som Lennon/McCartney producerat… På gymnasiet var min lärare en äldre man som föredrog klassiska stycken och därför var det självklart att skolkören skulle framföra ”Förklädd Gud” på Lugnetskolans invigning. Hade musikläraren haft andra preferenser hade vi säkerligen framfört något annat…

Mina barn har haft förmånen att gå på en skola där musiklärarna är väldigt engagerade och duktiga. Därför har många sånger tränats in genom åren och vi föräldrar har kunnat ta del av den sångarglädje som barnen spridit på den årliga avslutningen inför sommaren.

OM man hamnar på en tillställning där någon föreslår allsång, så noterar jag att alla kan sjunga någon sång…men inte alltid samma sång… På sätt och vis är det sorgligt, men samtidigt är det inte bara fördelar med att ha en kanon. Det skapar ju i stället en likriktning som kanske inte är önskvärd… Så hur var det nu då? Var det bättre förr? Jag nöjer mig med att konstatera att det var annorlunda förr… Då kunde man dra igång Vem kan segla förutan vind… med resultatet att en hel grupp människor sjöng med, eftersom alla kunde sången… Att sjunga den sången tillsammans skapade en vikänsla, bland annat för att texten är så gemensamhetsskapande. Så är det också med andra sånger förstås, men det är inte alltid som de är lika kända av ”alla”. Ett av skälen till att Birgit Friggebo fick sjunga ”We Shall Overcome” själv den där gången för längesedan, var ju att inte alla i den publiken ens kunde samma sång som hon… 😉

september 7, 2016 av asaole

Trehundrafemtiosjunde åseriet- Att beskriva ett föremål och jämföra det med andra

I min undervisning av vuxna utlandsfödda elever, försöker jag vara så konkret som möjligt och komma med handfasta tips. Det händer ofta att jag tar med saker till klassrummet om jag tror att det kommer att underlätta lärandet. Att beskriva ett föremål innebär att sätta ord på de kännetecken föremålet har. Det kan röra sig om vanliga och kända föremål som vi har omkring oss, men också vara något som är okänt för eleverna.

Det är möjligt att se på ett antal textilföremål och jämföra dem för att träna själva jämförandet… Jag valde att utgå ifrån alldeles vanliga handdukar och dukar, eftersom dessa har egenskaper som gör att vi ibland benämner dem lite olika. Man kan börja med att konstatera att alla föremålen är mjuka och gjorda av textilmaterial… Man kan också hitta likheter mellan dem vad gäller utseende eller färg och även hur vi använder dem. Men när vi kommer till benämningar, så är det viktigt att påpeka för en person som tränar på svenska att ”handduk” kan vara ett alltför allmänt ord att välja om man i sitt huvud tänker på en viss typ av handduk som man använder för ett specifikt ändamål.

Samma sak gäller för ordet ”duk”. En person som bott hela sitt liv i Sverige skulle inte ha några större problem med att sätta ord på alla de olika handdukarna och dukarna på mina bilder här, men för andraspråkseleven kan det innebära att man måste slå upp i en ordbok eller fråga någon till råds. Det jag gör i klassrummet är att på ett generellt plan förklara hur man bildar sammansatta substantiv i svenskan och till exempel bygger samman ord som avser material eller ändamål, med ordet som syftar på föremålet:

frotté+ handduk= frottéhandduk

jul+handduk= julhandduk

Vilka former har föremålen? En löpare är till exempel en duk som är lång och smal och som kan LÖPA längs hela bordet. En bordduk kan ha många olika storlekar, färger och mönster. Den kan vara försedd med fransar eller broderier. Den kan ha ett tryckt mönster eller den kan ha en väv som är mönstrad. Vi samtalade om ord som enfärgad, prickig, rutig, randig, men också om geometriska figurer som kvadratisk, rektangulär och så vidare. Alla mina handdukar var rena, så till vida att de var nytvättade, men ändå kunde jag illustrera ett ord vi arbetade med förra veckan, nämligen ”solkig”, eftersom bakduken på bilden hängt med i många år och inte längre går att få ren till 100%. Samma sak gällde en av frottéhanddukarna, som råkat ut för en blekningsprocess, så att jag kunde prata om hur handduken inte längre är enbart grå, utan också missfärgad. Linnehandduken var ofärgad, medan kökshandduken var randig och försedd med ett monogram…

Den största handduken av dem alla, kallas inte ens handduk, eftersom den går att svepa in sig i när man har badat, ett badlakan… Förklädena som heter så, för att man har dem för kläderna, för att dölja sina vanliga kläder, är vare sig handdukar eller dukar, men fick vara med för att träna förmågan att utesluta…att dra slutsatser… Vilka ska bort?

På samma sätt som jag gjort ovan har jag även gjort med flaskor eller burkar. Om man går runt en stund i sitt alldeles vanliga hem och letar efter föremål som kallas ”flaska” i någon kombination, så blir man förvånad över hur många man hittar… I nästa steg kan man med eleverna resonera om vilka gemensamma egenskaper alla de föremålen har, som tillsammans benämns just FLASKA, men INTE burk eller tub eller liknande… En ANNAN dag hjälper man eleverna med samma slags avgränsning angående ett annat ord som har en diffus avgränsning för den som kommer ny till vårt språk…

Ett sätt för eleverna att sedan befästa kunskaperna kan vara att välja ut några föremål ur mängden och jämföra dem. I samband med en sådan övning kan man med fördel peka på de ord och uttryck som används och som uttrycker likheter och skillnader. Duken längst till höger är kvadratisk och har ett rutmönster i svagt lila och rosa toner. Den är avsedd att användas på ett bord, men har ändå mycket gemensamt med tygnäsduken, som i likhet med duken också är kvadratisk och har ett rutmönster. Till skillnad från duken är näsduken liten och tunn och är tänkt för att användas att snyta sig med när man är förkyld. Näsduken är mindre än duken. Den är också tunnare. Näsduken är inte lika gammal som duken och inte heller lika dyr att köpa. Att man använder adjektivets komparativform är viktigt att berätta för eleverna.

Att bjuda på avgränsningen, att hjälpa eleven att se vad som är vad, är roligt och intressant, eftersom eleven brukar ställa frågor och bidra med egna uppslag. På det sättet får jag möjlighet till en ”flygande bedömning” av hur mycket av språket som den aktuella eleven har hunnit tillägna sig. Att också försöka få in så många olika aspekter på lärande som möjligt i en och samma lektion, tycker jag är en extra spännande utmaning som jag ägnar mig åt varje dag…

Just denna dag hade jag besök av två kollegor, en värmländska och en uppländska… När vi skulle beskriva vaxdukens färg, vitprickig på beige botten, kunde jag med deras hjälp visa eleverna hur ordet beige kan uttalas på två olika sätt, beroende på var i landet man är uppväxt. Genast frågade eleverna mig hur JAG uttalar beige och jag berättade att jag som liten hade uttalat det med det karakteristiska e-ljudet som är vanligt i stockholmstrakten, medan jag sedan faktiskt ändrade mitt uttal när jag flyttade till en del av landet där man använder ett ä-ljud i stället…

september 7, 2016 av asaole

Trehundrafemtiosjätte åseriet- Att beskriva ett föremål, en miljö eller en person

I min undervisning av vuxna utlandsfödda elever, försöker jag vara så konkret som möjligt och komma med handfasta tips. Det händer ofta att jag tar med saker till klassrummet om jag tror att det kommer att underlätta lärandet. För att ytterligare hjälpa eleverna har jag skapat filmer där jag går igenom sådant som man behöver kunna för att nå målen i kursen de läser tillsammans med mig. Några filmer handlar om grammatiska företeelser som ordklasser eller satsdelar, men tre av filmerna handlar om just beskrivningar. Det är dels beskrivningar av föremål, dels människor och slutligen miljöer. Med tanke på att det blir allt viktigare med multimodalitet har jag inte slutat förklara i klassrummet, men jag har kompletterat det jag gör där med filmer på samma tema, så att den som behöver repetera ska ges den möjligheten.

Att beskriva ett föremål innebär att sätta ord på de kännetecken föremålet har. Det kan röra sig om vanliga och kända föremål som vi har omkring oss, men också vara något som är okänt för den du beskriver för. För att hjälpa eleverna att lyckas med beskrivningar som är kontextoberoende, brukar jag föreslå att de ska tänka sig att den de ska beskriva för blundar. Då märker ofta eleven vilka delar i beskrivningen som blir begripliga för mottagaren.

När vi samtalar om att beskriva människor, så har jag många olika resurser av lite äldre snitt, som till exempel ett alldeles utomordentligt kortsystem som jag tillverkat själv med hjälp av kataloger och resebroschyrer en gång för länge sedan. Det var mitt första år som lärare som vi var några stycken som satt en dag på sportlovet och klippte och klistrade och sedan plastade in ett stort antal kort som föreställer människor. I alla år som lärare har jag haft stor nytta av dessa kort på en lång rad sätt. Vi behövde TVÅ kataloger av varje, för att kunna klippa ut två identiska bilder… Nu i färgkopiatorernas värld räcker det med en katalog… Dessutom kan man säkert hitta fria bilder på internet om man bestämmer sig för det i stället… 🙂

Korten och bladet med ansikten passar på alla svårighetsnivåer, eftersom övningen utgår ifrån vad eleven själv kan producera muntligt. Ett sätt att använda korten och bilderna är enligt följande:

Den ena eleven har kortleken i sin hand, beskriver en i taget av bilderna, medan kamraten efter beskrivningen ska avgöra vilken av bilderna på det större bladet som åsyftas.

Min erfarenhet som lärare har visat mig att det jämförelsevis är enkelt att beskriva föremål och människor om man jämför med att beskriva miljöer. Om målsättningen är att beskrivningen ska vara kontextoberoende så brukar jag börja med att utgå ifrån en bild, för att på det sättet ge eleven möjlighet att i ett senare skede TÄNKA sig att den miljö som ska beskrivas ÄR just en bild… Att ta hjälp av egna erfarenheter eller av de fem sinnena för att sätta ord på hur miljön ser ut kan också vara en möjlighet.

september 6, 2016 av asaole

Trehundrafemtiofemte åseriet- Blodpudding med vitkålssallad och messmörssmörgås

Det är nästan svårt att se den där den ligger på tallriken, blodpuddingen med vitkålssallad och messmörssmörgås. Hela mitt liv har det varit en kombination som jag äter lite då och då, men inte förrän jag började arbeta med utlandsfödda elever har jag reflekterat över hur kontroversiell rätten är. För mig är och förblir den billig och god vardagsmat och ett bra exempel på ”snabbmat” eftersom det inte tar långa stunden att steka några skivor…

Vid besök av utländska gäster i mitt hem, händer det att jag bjuder på messmörssmörgås, eftersom det är något mindre kontroversiellt, men inte heller det verkar vara speciellt populärt trots att det har smak av vanilj. För egen del noterar jag att just den här typen av mat är något jag skulle sakna om jag flyttade utomlands.

Språkligt är orden i rubriken idag intressanta, eftersom bruket av foge-s bidrar till att messmörssmörgås ser ut att vara alldeles extremt överdoserat av bokstaven s… Ännu mer viktigt är det ju att framhålla att vi i vissa landsändar verkligen uttalar vartenda s, var för sig…och handen på hjärtat, hur är det för din del? Har du ett kort ä-ljud i första ledet eller ett långt e-ljud? För min del är det ett av de ord jag har ändrat för att smälta in i min omgivning… Som liten sa jag ordet messmör med det korta ä-ljudet som mina föräldrar från södra Dalarna. Men senare anpassade jag det till hur mina vänner i södra Stockholm sa det, med långt e-ljud… Rätt eller fel… GOTT är det i alla fall! 🙂

Vad gäller blodpuddingen, så är det ju så att ”kärt barn har många namn” och som liten minns jag att vi skojade om att man kunde säga ”mösskärmar”, ”villabiff” eller ”radhusentrecote” och liknande…

augusti 30, 2016 av asaole

Trehundrafemtioförsta åseriet- Med erfarenhetsbryggan håller skolan i längden!

När jag som ung lärare började arbeta för första gången på en lärartjänst, så var det i en sexa där min företrädare slutat redan vid jul i femman. Före mig hade klassen haft en rad vikarier. Som nyutexaminerad lärare hade jag många tankar och idéer om hur jag skulle göra, men jag saknade två viktiga pusselbitar, rutin och erfarenhet. Därför var det väldigt mycket som i början kändes svårt och jobbigt med att vara lärare.

Vid min sida i den där klassen stod inget arbetslag, för detta var vid en tid då man var mer ensamvarg i yrket än vad man är nu. Det fanns ändå tre personer som hade en slags insyn i hur arbetet avlöpte i klassrummet. En av dem var elevassistent. Hon punktmarkerade en elev i behov av särskilt stöd och fanns alltid vid den elevens sida, vilket innebar att hon också var med på alla klassens lektioner. Nästa person som fanns i klassen till och från var den speciallärare som var knuten till klassen för att stötta elever i lärandet. Slutligen råkade det falla sig så att klassen redan tidigare hade fått en annan lärare i ämnet engelska, och denna lärare i engelska behölls trots att jag hade engelska i min utbildning. Fortfarande än i dag är jag tacksam för denna omständighet, eftersom det möjliggjorde för mig att se hur en rutinerad och erfaren lärare hanterade klassen, lektionssituationen och ämnet. Hon bjöd in mig att delta i hennes lektioner och för det är jag henne evigt tacksam. Jag kunde se hur hon började lektionen, vad hon fäste uppmärksamhet vid hos eleverna och hur hon uppmuntrade och motiverade dem.

Med de första åren i minnet, kan jag göra en liten lista på generösa kollegor som likt läraren i engelska ovan, förstod att jag som ny i yrket kunde behöva stöd och hjälp på olika sätt. Dessa lärare i min närhet bistod mig med urval av stoff, upplägg och avgränsningar, förslag till tidsbesparande metoder för både förarbete, genomförande och efterarbete, men också andra delar av yrket. Vilken slags lärare hade jag blivit utan dem? Hade jag ens varit lärare NU utan dem? Det kan man verkligen undra, eftersom jag under resans gång kommit hem från jobbet mer eller mindre knäckt, men på något sätt alltid fått en ”livboj” utkastad av en annan lärare, som tyckt att jag inte skulle ge upp och därefter hjälpt mig att hitta en väg ut ur det som för stunden inte kändes så bra.

I dagens läge med lärarbrist och en allt större andel av lärarpersonalen som saknar adekvat utbildning är detta ännu viktigare än tidigare. Problem som för stora undervisningsgrupper, otydliga ramar i uppdraget eller chefer som saknar tydligt ledarskap kan avhjälpas med olika insatser. Men dessutom kan skolan behöva en plan för hur man ska säkra att gedigen kunskap och beprövad erfarenhet inte bara försvinner med dem som avgår med pension. Om jag får önska något från #Gustav Fridolin och andra skolpolitiker inför nästa val, så är det en reform som innebär nedsättning i tid för äldre lärare, för att stötta yngre lärare som är nya i yrket. Det skulle gagna skolan på längre sikt och skapa en starkare vikänsla i lärargruppen, tror jag. De kostnader reformen skulle innebära, skulle betala sig genom att färre unga lärare hoppar av yrket redan innan de blivit varma i kläderna.

Att den äldre läraren delar med sig av sin erfarenhet är inte den enda vinsten. En annan vinst är förstås att den unga läraren hinner skaffa sig rutiner och erfarenhet i tillräcklig utsträckning för att stå på egna ben när den äldre läraren i sinom tid går i pension. Ytterligare en vinst är förstås att den äldre läraren går i pension glad och nöjd med att vara lärare. Många av mina äldre kollegor har tyvärr i stället hamnat i det utanförskap en sjukskrivning innebär. En #erfarenhetsbrygga mellan nyexade lärare och blivande pensionärer inom vårt yrke är mitt förslag på miljövänlig personalpolitik och hållbar utveckling i skolan. Må Gustav Fridolin anta min utmaning! 🙂

augusti 29, 2016 av asaole

Trehundrafyrtionionde åseriet: Lärares känsla en MÅNDAG kan verkligen OCKSÅ vara olika!

I det trehundafyrtiosjunde åseriet skrev jag om hur skönt det var att kunna gå hem vid lunch på fredagen, när arbetsveckan enligt schemat är slut, utan att behöva använda hela helgen åt att ta hand om elevinlämningar. Allt var klart…

JAG hade jobbat klart med förberedelser och planering för elevernas lärande, men vi hade inte riktigt kommit igång än… För någon dag sedan föreslog jag därför för eleverna att de kunde skicka in en extra liten text om de kände för det. ”Menar du en frivillig utöver de obligatoriska?” undrade en elev. Jag svarade att det var så jag tänkt och att syftet i så fall skulle vara att eleven skulle ges en extra möjlighet att visa sina kunskaper samtidigt som jag snabbt skulle kunna få en överblick över de olika styrkor och svagheter eleverna visade i skrift… I mitt trehundrafyrtiosjunde åseri berättade jag att EN hade hörsammat mitt förslag om den extra uppgiften. Idag är det måndag morgon och jag har vilat över helgen, men det har inte eleverna. 16 inlämningar fanns i min inkorg! Nu har jag fått att göra och det ska blir jätteroligt att läsa vad de skriver om! Som man bäddar får man ligga… 🙂

I fredags passade ju Kronblom ganska bra… men nu måste jag komplettera med något, känner jag! 😉 Det gäller att vara ”pigg som en mört” på morgonkvisten om man ska ta hand om alla inlämningar idag… En god natts sömn var en bra start på den här veckan!

augusti 26, 2016 av asaole

Trehundrafyrtiosjunde åseriet: Lärares känsla en fredag kan verkligen vara olika!

I det trehundafyrtiosjätte åseriet skrev jag om den starkast bidragande orsaken för att stanna kvar i yrket, ELEVERNA och allt man får tillbaka genom att vara i deras närhet. Nackdelar då? Finns det inga nackdelar med det här yrket? JO… Man måste vara i takt med tiden… Som med alla andra yrken är det till stor del en fråga om hur man hanterar situationen, vilken inställning man har och hur stresstålig man är i ett läge med stor arbetsbelastning på för liten tid. Det är min övertygelse att väldigt mycket är avhjälpt av kommunikation och samarbete och noggrann planering. Det gäller att tänka efter före, så att säga… 😉

Det finns dock EN nackdel som jag tänkte på när jag gick hem ifrån jobbet idag, vid lunch en fredag när allt var fixat inför nästa vecka. Arbetstiden för mig är utlagd så i år, att sluttiden är lunch på fredag. Jag börjar tidigt och slutar sent andra veckodagar. En nackdel som slog mig är den oerhört ojämna fördelningen över tid som en betygsättande lärare har att hantera. Det tar lång tid att hitta vägar för att klara sin egen hälsa och få tiden att räcka till för de perioder av alldeles för mycket arbete, samtidigt som det i början av en kurs eller en termin kan vara en period där man egentligen inte har så mycket att ta tag i, helt enkelt för att eleverna forfarande arbetar med de där inlämningsuppgifterna eller texterna eller redovisningarna som man sedan ska hantera och bedöma. SÅ var det för mig idag när jag gick hem.

JAG har jobbat klart med förberedelser och planering för elevernas lärande, men vi har inte riktigt kommit igång än… För någon dag sedan föreslog jag eleverna att de kunde skicka in en extra liten text om de kände för det. ”Menar du en frivillig utöver de obligatoriska?” undrade en elev. Jag svarade att det var så jag tänkt och att syftet i så fall skulle vara att eleven skulle ges en extra möjlighet att visa sina kunskaper samtidigt som jag snabbt skulle kunna få en överblick över de olika styrkor och svagheter eleverna visade i skrift… Hittills har en elev tagit mitt förslag på allvar och skickat in sin lilla text. Alltså har jag hunnit med att noga gå igenom den texten och återkoppla till eleven… Eftersom det var just en enda uppgift var det dessutom väldigt roligt att skriva till eleven och förklara saker eller ge förslag till förbättringar, medan när det är många sådana texter, känns varje uppgift som att bestiga K2… 😉

Senare under terminen, kan det mycket väl vara omvänt angående vem som föreslår arbetsuppgifter… Då kan det vara så att jag knappt syns bakom högarna med bedömningar jag borde ha gjort i förrgår, när en försynt knackning hörs på arbetsrumsdörren på jobbet… ”Jo, jag undrar, kan jag lämna in en extra text som du kan bedöma åt mig, så att jag kan bli säkrare i min skrivna svenska?” En sådan elev vill man nästan knuffa ut och låsa dörren och dra ner en rullgardin därefter skyndsamt gömma sig under skrivbordet och leta i platsjournalen efter ett annat jobb… MEN… det händer att jag säger till eleven att jag gärna läser elevens text och bedömer den om eleven förstår att jag först måste ta hand om alla de texter som är obligatoriska i de kurser där jag är ansvarig. Många elever nöjer sig med det svaret och då är det ett vinna-vinna-läge, eftersom jag får ta hand om alla måsten först, men jag får också möjlighet att hjälpa den aktuella eleven vidare i sin språkutveckling i svenska språket. Att ha elever som verkligen vill göra det lilla extra är ju faktiskt också ganska roligt i det här yrket, så jag brukar försöka vara hjälpsam om jag har den lilla extra orken just då…

Tiden är så relativ… Förra fredagen hade jag i likhet med denna, planerat och ordnat det jag behövde göra inför kommande vecka, men inga elever hade ännu kommit igång alls med sin kurs… Av erfarenhet vet jag ju att det gäller att ta vara på de här få dagarna i terminens början för att återhämta sig ”i förväg” för senare under terminen händer det att jag är kvar sist av alla i den mörka skolan, där det enda lysrör som lyser är det över just mitt skrivbord. DÅ blir det inga blogginlägg skrivna på fredageftermiddagen… I stället kanske jag tar med mig högen med elevinlämningar hem och fortsätter på både lördagen och söndagen. Sådana veckor brukar jag målmedvetet kämpa med nästa och nästa arbete i vetskap om att när alla är slut, så får jag en paus. Att jag själv är just SLUT då, har hittills varit fullt möjligt att återhämta sig ifrån tack vare de skollov jag fortfarande är välsignad med. Det kan vara ett galet uppskruvat tempo runt betygssättningen, men dit är det låååååååååångt och nu är det fredag och jag har jobbat klart för den här veckan!

Trevlig helg! 🙂

augusti 25, 2016 av asaole

Trehundrafyrtiosjätte åseriet: Vad är det som får en lärare att stanna i yrket år efter år och hur rekryterar vi nya lärare?

Eleverna… är ett av flera svar på frågan ”Vad är det som får en lärare att stanna i yrket år efter år?…och jag tror att jag delar den uppfattningen med många andra lärare. Men det är också så att jag och många med mig känner en tydlig lojalitet gentemot eleverna. Det märks om man till exempel träffar en kollega man inte sett på ett tag och tipsar om jobb på sin egen skola. Svaret blir oftast: Nej det kan jag inte göra just nu, för jag har en klass som jag måste följa ett år till eller ”nej, vi har precis påbörjat ett projekt, eleverna och jag och jag kan inte svika dem genom att säga upp mig och byta skola just nu”. Det är tur för skolan att lärare ofta är väldigt fästa vid sitt jobb och tycker om att vara mitt i lärprocessens epicentrum när elever plötsligt nås av en insikt i något ämne.

Det finns tillfällen under året då det massmediala utrymmet fylls av rapporter från skolvärlden där det ena eller andra granskas under lupp och kritiseras hårt från olika aktörer. Därtill kan läggas det mediadrev som ansvariga politiker utsätts för. I april 2016 visade en Demoskopmätning rekordlågt förtroende för utbildningsminister Gustav Fridolin och häromdagen fick Aida Haidialics rattfylla massmedialt fokus. I skuggan av mediabruset pågår skolverksamheten i hela det omfattande skolsystemet i vårt land. Läsåret har 178 skoldagar och det är den tid vi har till vårt förfogande för att se till att eleverna når så långt som möjligt på vägen mot måluppfyllelse i de digra kursplanerna. När vi lyckas med det och när elever är nöjda och stolta och glada över sina nyvunna kunskaper är det inte en enda journalist utanför klassrumsdörren. De kommer i stället med blixtens hastighet när Skolverket släpper ny statistik över misslyckanden och tillkortakommanden i internationella jämförelser som PISA (Programme for International Student Assessment) eller PIRLS (Progress in International Reading Literacy Study). Då förväntas även den vanliga läraren i en liten ort på landsbygden träda in som försvarsadvokat för skolsystemet, när släkt och vänner frågar sig hur det kan komma sig att det gått så dåligt för Sverige i denna kunskapens OS.

Det brukar vara extra mycket fokus på skolan i samband med läsårsstart och när det är dags för jullov eller studentfirande och skolavslutningar. De reportage som är positiva är lätträknade och skildrar i så fall ofta någon pirrig liten sjuåring på väg till sin första skoldag eller en glädjestrålande student med studentmössan käckt på sned, som talar om hur otroligt SKÖÖÖÖÖÖÖÖNT det ska bli att äntligen SLIPPA skolan! I tretton år har studenten varit i förskoleklass, grundskola och gymansieskola och träffat en lång rad lärare och annan skolpersonal som på olika sätt bidragit till utbildningen. Att det är skönt att gå därifrån efter så lång tid är förklarligt. Det minns jag själv från den dagen!

Som lärare är man också med och upplever både den första skoldagen och studentfirandet, men från ett lärarperspektiv. Trots att jag upplevt både skolstarter och avslutningar år efter år har det aldrig blivit slentrian. Att glädjas med eleverna har alltid varit en av drivkrafterna för mig. Jag har under mina 25 år som lärare både varit lärare i årskurs ett i grundskolan och i gymnasiets avgångsklasser och alla åren däremellan, innan jag en dag för några år sedan bytte till vuxenutbildningen. Elever i olika åldrar har varit min arbetsvardag. Det har naturligtvis inte alltid gått på räls, men det har alltid varit både intressant och utmanande att vara lärare. När man diskuterar vad man ska göra för att få skolan att lyckas bättre, så är det inte alltid så att man lyfter fram lärarens eget kunnande, intresse och engagemang. Det är en oerhört viktig framgångsfaktor för den enskilda elevens möjligheter att nå målen i kursplanerna.

I lärarbristens Sverige hörs inte så mycket från de lärare som trivs på jobbet. Om vi inte gör våra röster hörda, så blir det svårt att rekrytera nya till de nya platser som högskolorna nu har på lärarprogrammen. Därför är det viktigt att vi som trivs i jobbet som lärare berättar för potentiella kollegor hur givande det är att ha det här yrket. Speciellt viktigt är det att samtala med ungdomar i bekantskapskretsen som ännu inte har bestämt sig och gjort sina avgörande studieval. OM vi inte gör reklam för yrket NU, så står vi snart inför en situation där andelen utbildade lärare minskar i takt med att många går i pension. Hur ansvariga politiker ska hantera de vikande resultaten i internationella jämförelser DÅ, står skrivet i stjärnorna.

augusti 11, 2016 av asaole

Trehundratrettiofjärde åseriet- Läromedel i förändring

Learning by doing är ett säkert kort! 🙂

Idag har jag varit på en konferens med andra lärare för att träna mig på olika nyheter inom Informations-och Kommunikationsteknik (IKT). När jag provar själv och lär mig av en kollega som kan tipsa direkt när processen är igång, så faller bitarna på plats och det blir riktigt roligt att skapa nya onlinebaserade inlärningsmöjligheter för eleverna. Vi tränade oss på ny teknik, men med ett verksamhetsnära innehåll som vi själva hade fått ta med oss, så att det vi gjorde idag inte skulle bli oanvänt, utan snarare snabbt kunna omsättas i praktiken. Min egen inställning till IKT är positiv och jag lär mig gärna nya saker. Min erfarenhet är dock att det är roligast om jag får lite hjälp igång, så att jag har en möjlighet att lyckas… Det handlar om det gamla tänket ”hjälp till självhjälp” alltså! 🙂

Min morfars lärare Julia, hade ett antal nyttiga hjälpmedel att tillgå för att undervisa barnen i småskolan i Nyberget. Det handlade om griffeltavla, små pappkort med siffror och tecken att använda i matematiken och förstås ett antal skolplanscher som visade de fyra sädesslagen, några exempel på hantverksyrken, samt miljöer från andra mycket avlägsna länder dit eleverna inte skulle kunna tänkas resa själva… Eftersom jag intervjuade min morfar ganska ingående om hans skolsitution vet jag också att den här läraren var en fantastisk berättare. Hon kunde levandegöra sådant som barnen inte hade möjlighet att känna till, eftersom man på den tiden varken kunde ta sig runt geografiskt eller ta del av bilder och snabb kommunikation på det sätt vi gör idag. En skicklig lärare då, i början av nittonhundratalet, var alltså i mångt och mycket sin egen resurs. När mamma var liten och gick i skolan hade man precis det året infört radioundervisning för nybörjare i engelska. Mamma har berättat hur extraordinärt det kändes att lyssna på radiorösten i stället för läraren, även om också mamma har berättat om lärare som var fantastiska berättare.

När jag själv gick i lågstadiet, tittade vi på TV. Det var ett utbildningsprogram som hette Klotet, med Tage Danielsson i huvudrollen. Sången som inleder programmet kan jag fortfarande utantill… Många TV-program för barn på den tiden hade ett budskap som liknade Klotets. Vi såg programmet på skoltid…Klotet var ett program där man tog upp sådant som miljötänk, antimobbing och solidaritet med fattiga i andra länder. För att kunna förklara så pass svåra saker, hade Tage en vän som bodde på månen. ”Andersson i nedan”… Eftersom han inte kunde förstå hur det var nere på jorden, så ”förklarade” Tage och Ulla allt det svåra för ”Andersson”, vilket naturligtvis var ett smart pedagogiskt drag…

http://

Förutom TV använde lärarna också fortfarande äldre tekniker, som flanellograf och ljudbildband från Pogo pedagog, där det förinspelade ljudet spelades på en rullbandspelare. Vid varje pling på bandet skulle ljudbildbandet flyttas ett snäpp till nästa bild, genom att läraren skruvade på ovansidan av projektorn… Någon gång ganska sällan kunde det hända att vi såg på film… Ibland var inte ljud och bild synkade och då blev det inte den lärande upplevelse som det var tänkt… I stället fnissade klassen och gjorde sig lustig över det ibland allvarliga ämnet som filmen handlade om… Om man tjatade kunde man få läraren att spela filmen baklänges om inte lektionstiden var slut när filmen var det… Det var jätteroligt att se hur alla sprang baklänges och hur knäppt ljudet lät när det spelades baklänges…

När jag utbildade mig till lärare fanns en kurs i utbildningen som hette tekniska läromedel… Där ingick att man skulle visa och bevisa att man kunde sköta en filmprojektor, en diabildsprojektor med automatisk frammatning och att man kunde ladda en rullbandspelare samt spela in ljud på en kassettbandspelare. Stenåldern??? Nej, men det kan man ju TRO…eller hur?

Jag tror att just eleverna som resurs, trots att de har funnits där sedan skolans begynnelse, inte alltid har varit en del av ”hjälpmedlen” i undervisningssituationen, eftersom elevers grad av aktivt deltagande har ändrats över tid. Min egen erfarenhet som både elev och lärare är att när jag provar själv, så lär jag mig bättre än när jag endast tar del av teoretisk kunskap. I dagens läge har ju lärare rika möjligheter att ta hjälp av elevers kunskap inom IKT när de själva kommer till korta, även om det naturligtvis inte ska ske på bekostnad av lärarens egen ambition att hålla sig uppdaterad. Det handlar ytterst om att förstå att läraren ingalunda har monopol på lärarrollen i ett lärande klassrum… Vi lär tillsammans!

juli 26, 2016 av asaole

Trehundratjugoåttonde åseriet- Språket erövras i grupper där alla kommer till tals

Som SVA-lärare har jag ansvar för att klassrumsarbetet sker på ett språkstödjande sätt. Självklart sker arbetet med elevernas litteracitet ofta med utgångspunkt i skrivna texter som vi tillsammans diskuterar eller analyserar, men ibland är det faktiskt inte fråga om en text, utan om ett samtalsämne som vi tillsammans diskuterar. Också i talad svenska tränas litteraciteten. En sådan lektion använder jag min egen kreativitet för att bygga vidare på whiteboarden. Det som eleverna sagt kommer på pränt och ibland finns någon som behöver mer förklaring än så och då tar vi det gemensamt…

Jag kommenterar stavningar, synonymer, ords ursprung och bygger ordfält. Jag skriver exempelmeningar där ordet ingår och jag diskuterar olika stilvalörer. Sedan fortsätter pratandet igen en stund… Efter en lektion där tavlan är full, fotograferar eleverna ofta tavlan och går hem och funderar vidare, översätter till sitt eget språk, läser fler exempel på användning av enskilda ord och befäster på så sätt det vi har talat om på lektionen. Min uppmaning till eleverna är också att de ska lyssna efter de ord och uttryck vi använt i skolan, när de är ute i samhället. Lärandet sker förstås inte enbart i vårt klassrum inom skoldagens ram! Att lära sig ett språk är förstås att ständigt använda det, i alla upptänkliga situationer…

Lärande på ett metaplan ger ofta mersmak. Elever som varit med och diskuterat hur lärande sker, kommer ofta åter till skolsituationen med fler frågor och funderingar till nästa tillfälle. Det är viktigt att använda gruppen som resurs en sådan gång, eftersom det kan hjälpa elever som ännu inte har hittat effektiva sätt att lära sig. När klasskamrater kommer med idéer och förslag på hur man kan träna språket, får jag som pedagog också möjlighet att kommentera det och även konkretisera och förklara för dem som behöver det. Den språkliga förhandling som pågår i klassrummet, när andraspråkseleverna ska tydliggöra för mig och klasskamraterna hur de menar, brukar jag också försöka använda som utgångspunkt för ett allmänt resonemang. Det kan handla om enskilda ord eller uttryck eller om realia och kunskap om hur det brukar kunna vara i just Sverige i jämförelse med något av elevernas länder. Oavsett vad det handlar om, så brukar jag försöka vara den där katalysatorn, som jobbar med att hjälpa hela gruppen att vara med och förstå. I långa loppet blir eleverna trygga i det sociala samspelet i klassrummet och finner pratlektionerna nyttiga för att ställa frågor om alla upptänkliga ämnesområden. I de fall där frågorna är allmängiltiga jobbar jag och gruppen en stund med att ”bena ut” något som kan behöva en närmare förklaring… Ofta blir sådana lektioner både roliga och intressanta lärtillfällen.

Kan man planera den här typen av undervisning till sista repliken? Nej, förstås inte… Men i stället kan man ha en övergripande uppfattning om vad man har tänkt att lektionspasset ska handla om i stora drag och som lärare tar man ansvar för att hålla sig inom den ramen, trots att elevernas engagemang och fria frågor kan dra iväg åt något håll. Min erfarenhet är att om man tillåter en grupp att fundera och diskutera inom en ganska vid ram, så leder det till väldigt ärliga och intressanta samtal. Det i sin tur skapar engagerade och intresserade elever, vilket i sin tur leder till att det blir givande och roligt att lära sig. I slutändan är alltså elevernas motivation att lära sig mycket hög och då blir också resultatet gott…

Så långt mina tankar, men vad säger forskningen och hur kopplar jag det jag gör i klassrummet till detta?

Arbetet med elevernas litteracitet är något som är ständigt närvarande, både planerat och spontant. Viberg diskuterar andraspråkselevers behov av att både arbeta med basen och utbyggnaden parallellt. Med ”basen” syftar Viberg på det språk vi alla lär oss som barn, när vi lär oss vårt första språk. Med utbyggnaden menar han det språk man förvärvar i skolan, när man får ett fördjupat kunnande i akademiska ämnen. Han anser att en möjlig lösning på problemet med att försöka koppla samman bas och utbyggnad är att avstå från den traditionella klassrumsundervisningen och i stället vara mer innovativ (Bergman och Abrahamsson i Hyltenstam och Lindberg 2004:598). Jag delar den uppfattningen. Traditionell lärarledd undervisning tenderar att bli tråkig för både läraren och eleverna. För variationens skull arbetar eleverna ofta i mindre grupper som inte är fasta (Lindberg 2005:229). De lär sig tolerans och bemötande på det sättet. Andra vinster är språkträningen och att man kan vinna på att diskutera och reflektera tillsammans. Eleven kommer hem efter en dag i skolan och har verkligen pratat, använt sin svenska i ett meningsfullt sammanhang, i stället för att enbart ha lyssnat på mig. Vi jobbar ofta i smågrupper, för då kommer alla i gruppen till tals, men det blir också mycket mer intressant vid en gemensam avslutning att konstatera att man kan ha kommit till helt olika slutsatser och därmed också blottat helt olika synsätt. Det ger alltså ett tillfälle till lärande i lärandet.

KÄLLOR:

Hyltenstam. K & Lindberg.I.(2004). Svenska som andraspråk: i forskning, undervisning och samhälle. Lund: Studentlitteratur.

Lindberg, I. (2005). Språka samman. Om samtal och samarbete i språkundervisningen. Stockholm: Natur& Kultur.