Det har alltid förundrat mig hur svårt det är att kommunicera på ett så tydligt sätt att det inte leder till några frågor alls. Det är sällan jag lyckas med det, trots att jag inom mitt yrke ständigt tränar på just det, dagligen…

Antingen är det så att jag är otydlig eller så är det en fråga om att elever ser det som en möjlighet att knyta lite extra kontakt med mig om de ställer några följdfrågor efter informationspasset. En annan hypotes jag har är att det kan vara så att man som andraspråkselev är van vid att inte lita på sin svenska fullt ut och även om man då har förstått den information man nyss tagit del av, så vill man försäkra sig om att det verkligen förhåller sig på det sätt man antagit.

När det inte handlar om information inför en kursstart, så som det gjorde idag, så kan det till exempel handla om ett bekräftelsebehov. Jag minns elever från ungdomsklasser och barn i de yngre skolåren, som ibland ville få beröm och bekräftelse i skolarbetet. De kunde ha lyssnat och förstått exakt vad uppgiften gick ut på och ändå räcka upp handen och be mig titta på arbetet, medan de sa: ”var det så här man skulle göra?” I nio fall av tio hade eleven uppfattat precis hur man skulle göra, men ville få mig uppmärksam på just detta, att vederbörande hade förstått och dessutom redan hade utfört uppgiften.

Med den typen av minnen i bagaget, brukar jag försöka sprida den där bekräftelsen ändå i klassrummet, utan att eleverna måste be om den. Jag går gärna runt i klassen och småpratar med eleverna när de arbetar och försöker att ge feedback medan de jobbar, om arbetet sker i mindre grupper eller enskilt. De gånger vi jobbar i helklass, så är jag också noga med att förstärka sådant som någon gör bra. Samtidigt är jag mycket väl medveten om att det innebär att det finns en risk för en viss ”orättvisa” så till vida att vissa elever som är aktiva på lektionen ständigt får beröm medan andra kommer i skymundan. Det har lett till att jag försöker hålla tillbaka de elever som pratar för mycket. Vänligt men bestämt ber jag då den eleven att ge någon kamrat möjlighet att också kommentera. Just det så kallade talutrymmet är väl beforskat i skolans värld och redan när jag studerade till lärare i slutet av åttiotalet fanns flera forskare som fokuserat på detta. En av de böcker som man ofta citerade på den tiden var skriven av Jan Einarsson & Tor G. Hultman och hette ”God morgon pojkar och flickor”. I korthet kan man säga att de hade studerat hur stor andel av klassrummets talutrymme som användes av läraren, respektive av pojkar eller flickor. Inte helt oväntat talade läraren mest. För egen del tänker jag på det VARJE DAG i mitt klassrum, nästan som ett mantra inombords. Jag tycker att det vore så förödande om eleverna skulle uppleva att de inte hade någon chans att yttra sig på lektionerna.

Enligt Jan Einarsson & Tor G. Hultman så var det även så att pojkar hade större talutrymme i klassrummet än vad flickor hade. För ungefär tio år sedan hade jag en helt vanlig lektion när min rektor plötsligt kom in i klassrummet oanmäld. Han satte sig på en stol mitt i klassrummet och började föra någon form av anteckningar. Jag blev förstås orolig, men kunde rimligtvis inte veta vad det var han höll på med i detalj, bara att han antecknade. Jag tänkte att han kanske studerade mig inför något utvecklings- eller lönesamtal, men  han verkade minst lika uppkopplad på vad eleverna sa och vem som sa vad etc. Det förbryllade mig, men jag tänkte att det får väl kanske sin lösning senare. Efter en stund sa han plötsligt. ”Ja! Då  har jag fått det jag behövde. Hej då!” Då tilltog min oro verkligen och resten av den där lektionen kändes lite skakig, men barn är barn och jag hade ju fullt upp med dem och glömde rektorsbesöket ända tills det var dags för konferens någon dag senare. Då fick mysteriet sin lösning.

Vår rektor hade nämligen besökt samtliga klassrum och gjort samma sak i alla, nämligen kommit oanmäld utan att säga något om syftet. Det han kollade var fördelningen mellan hur jag som lärare lät flickor respektive pojkar prata i klassrummet. I mitt klassrum hade det varit just 50% för vardera och jag var verkligen glad över det, samtidigt som jag förstod att det handlade om en lycklig tillfällighet. I flera av kollegornas klassrum var resultatet också där i närheten vilket vi alla efteråt kände var jättefint. Vi kände stolthet över att ha kommit en bit på väg i genusdebatten som just då pågick. Att fördela ordet är svårt, speciellt i ett klassrum där det kan finnas elever som upplever sig ha ”svaret” på alla frågor som ställs. Att ge ordet till någon annan utan att släcka intresset hos en aktiv elev, är en svår balansgång som man måste hantera på ett genomtänkt sätt. Det har ibland varit nödvändigt att samtala med en enskild elev och be vederbörande att ge kamrater chansen att yttra sig innan det egna svaret ropats högt rätt ut i klassrummet. Av naturliga skäl är det minst lika viktigt att föra ett samtal med den elev som tar för lite plats i klassrummet. Att våga yttra sig, att våga redovisa något muntligt inför en grupp eller hela klassen är svårt för många elever. Mitt recept för det problemet är trygghetsskapande social träning för hela gruppen, där hela klassen arbetar för varandras bästa och är införstådda med att alla har olika styrkor och svagheter att träna på. Mer om det i en annan blogg…