Etikettarkiv: #blogginlägg

av

Three Hundred and Thirty-Fifth Asic: Once Upon a Time…Young Prince Ketchup Married in Sweden…

American flag

Once upon a time a very rich Queen in a big Ketchup Country West of the rest, built a Fortune on tomatoes, sauces and relishes…

The Queen tried very hard to encourage her son to catch up and choose a girl from the Ketchup Country, and her husband set out in the world to meet Kings and Queens, world leaders en masse…but a princess whom his stepson could marry… were nowhere to be found…

The stepson, Prince Ketchup travelled near and far, East and West, North and South…but no princess seemed to be good enough… In a distant vulcanic country with Icelandic horses and hot springs, the Prince at least caught a glimpse of a lovely girl, but just as he offered her some ketchup, she was no longer there! The Ketchup Prince searched both Near and Far. He followed close the Viking trail and asked a speaking killer whale:

Where could she be, my bride to be? Who hid her now? MY enemy?

No, do not worry Ketchup Prince! the whale exclaimed and searched her mail…

I see right here she will be found! But Catch Up now! I hear a sound!

A  King and Queen away from here, invited her, but off now, dear!

In Sweden she is working!  Hear!

The Prince flew off in quite a rush, to gather friends and buy some stuff…

A happy end this story has! The Prince has found a lovely lass!

She is not Swedish, but at least, our country hosts the lovely feast!

AND, I guess they lived happily ever after… 

 

svenska flaggan

av

Trehundrafyrtiofjärde åseriet- Om elevers motivation och läslust i relation till kraven i kunskapsmålen

Färglada böcker med vit bakgrund

”Eleven kan läsa skönlitteratur och sakprosatexter med flyt genom att, på ett i huvudsak fungerande sätt, välja och använda lässtrategier utifrån olika texters särdrag. Genom att göra enkla sammanfattningar av olika texters innehåll med visskoppling till tidsaspekter, orsakssamband och andra texter visar elevengrundläggande läsförståelse. Dessutom kan eleven utifrån egna erfarenheter, olika livsfrågor och omvärldsfrågor tolka och föra enkla och till viss del underbyggda resonemang om tydligt framträdande budskap i olika verk. Eleven kan också föraenkla resonemang om verket med kopplingar till dess upphovsman. Eleven drar då till viss del underbyggda slutsatser om hur verket har påverkats av det historiska och kulturella sammanhang som det har tillkommit i.” (Skolverket, 2016).

Ovanstående citat är hämtat ur betygskriteriet för betyget E i ämnet svenska för årskurs nio. Det framgår tydligt av citatet att skolan ska innehålla läsning av litteratur och samtal om den lästa litteraturen. För den som inte själv är lärare, kan det kanske vara intressant att notera att det inte står VAD man ska läsa. Vad som anses vara rätt urval av just ”skönlitteratur och sakprosatexter” kan alltså vara olika från skola till skola, från klassrum till klassrum. Ett sådant system har vi delvis haft tidigare i Sverige och så är det också i många andra länder. Man kallar det för att man har en KANON, (med betoningen på den första stavelsen). MED en kanon skulle det t ex vara tänkbart att ge alla elever i nian samma litterära text, oavsett var i Sverige man bor, men så är det alltså inte.

Mitt eget dilemma i undervisningen har alltmer kommit att bli ett helt annat än VAD man ska läsa… I stället handlar det om HURUVIDA man ska läsa ALLS…! Många elever är inte alls motiverade att läsa och när man samtalar med dem om detta, så kryper det ofta fram att de inte riktigt har hittat flytet i läsningen, inte heller riktigt har någon gedigen läsförståelse i det de läser… För läraren finns emellertid inte något val. Undervisningen måste förstås innehålla läsning, dessutom av varierande karaktär. Läsningen måste dessutom ske i ett utmanande läsklimat där elever tränas att göra just det som målet föreskriver, det vill säga använda olika lässtrategier, sammanfatta, tolka och värdera, dra slutsatser och få förståelse för litteraturens inplacering i tid och rum.

Att få elever att läsa kommer att vara viktigt så länge skolans mål i ämnen som svenska och svenska som andraspråk, historia eller samhällskunskap helt bygger på att man är läskunnig förbi nivån där det enbart är frågan om att kunna ljuda ihop ord från enskilda bokstäver.  En utbildad lärare som själv kan mycket i sitt ämne är därför en mycket viktig katalysator i vilket klassrum det än må vara.

Utan problem kan jag dra mig till minnes ett ganska stort antal relativt lyckade lärtillfällen från början av 1990-talet, där det handlade om olika litterära texter av varierande längd och karaktär. Eleverna var engagerade i de litterära gestalternas förehavanden och deltog i samtal och aktiviteter som spann vidare från litteraturen. DÅ, så var det oftast inte alls samtida litteratur jag valde, utan snarare klassiker som hade ett antal år på nacken, men ändå hängde det stora flertalet elever med och förstod texten och kunde förhålla sig till den. Elever jag mötte var också i allmänhet läsare, bland annat för att skolan hade läslektioner på schemat och engagerade skolbibliotekarier som entusiasmerade eleverna till nya läsupplevelser. Det har jag skrivit om i tidigare åserier.

Men i varje klass fanns också ett fåtal elever som inte alls klarade av uppgiften att läsa en längre text. Vissa klarade faktiskt inte heller av att läsa en kortare text, om denna exempelvis var i original från en klassiker. För att ge dem möjlighet att ta ett litet steg in i den litterära världen jobbade jag alltid ganska nära den aktuella texten och även med förklaringar och samtal om ord och uttryck som kunde vara kniviga för förståelsen eller som var avgörande för betydelsen av hela textens budskap. Vi läste tillsammans och upptäckte vad det stod ”mellan raderna”. I ett sådant litterärt samtal är gruppen en tillgång, eftersom elever som själva inte har så stort intresse blir engagerade och dras med i temat. Att inte satsa på läsning i skolan vore förödande från ett redan känsligt läge. Det är därför min förhoppning att Skolverkets satsning på Läslyftet  i långa loppet ska ge landets skolelever på alla nivåer ett ökat intresse för läsning.

av

Trehundrafyrtiotredje åseriet- En förändrad syn på läsning i skolan?

Mitt eget liv är rikare tack vare litteraturen. Det är många upptäckter och insikter som jag skulle vara helt utan om jag inte hade varit en läsande person. Men i den desperation som gradvis infinner sig när man som lärare noterar att eleverna inte läser, vare sig om man lockar dem med fina ”priser” eller ”hot”, har det hänt att jag lagt mig platt och helt enkelt gett dem valet att i stället se en film med samma titel.

Med filmen som GRUND har jag sedan fått eleverna intresserade av den aktuella intrigen och kunnat få dem att läsa åtminstone centrala delar ur det verk vi skulle läsa. Trots min egen entusiasm och trots att jag med eget kunnande har försökt överbrygga vissa av elevernas brister i läsförståelse genom att ge en gedigen introduktion med förförståelse, har det ändå varit svårt att få eleverna att just LÄSA.

Ett tag märkte jag hur vissa elever kunde ta sig tid att läsa blogginlägg på internet, men inte läsa böcker. På senare år har även de bloggläsande eleverna övergått till att i stället följa ett antal så kallade YouTubers (personer med en egen videokanal som bloggar om livet, men i film-format), vilket alltså innebär att de ser små filmklipp i stället för att läsa text. Att få elever att läsa kommer att vara viktigt så länge skolans mål i ämnen som svenska och svenska som andraspråk, historia eller samhällskunskap helt bygger på att man är läskunnig förbi nivån där det enbart är frågan om att kunna ljuda ihop ord från enskilda bokstäver. Men är det då helt oproblematiskt och smidigt att ens se film i skolan om det är ett litterärt samtal man egentligen eftersträvar? Det ska i så fall inte vara något som elever upplever som gammalt och tråkigt…

Madam Flod och Carlsson_OLÅ

Första gången jag själv noterade elevers stora missnöje med valet av film, var när elever i nian, som jag var vikarie för skulle se filmen Hemsöborna Det var den version där Sif Ruud var Madam Flod, Carlsson spelades av Allan Edwall och Gusten av Sven Wollter. Eleverna tyckte att den svartvita filmen var OERHÖRT tråkig och ointressant. Ljudet var dåligt och uppspelningen skedde på en vanlig TV och video i ett vanligt klassrum. Filmen är dessutom LÅNG och för vissa sextonåringar är hela filmupplevelsen säkert endast en ”transportsträcka” till den rast man utlovats efter filmens slut. Spiken i kistan för en eventuell POSITIV upplevelse, blev den del av filmen när Madam Flod letar efter Carlsson och går ner sig i sjön… Klippet är LÅNGT och ljudet i just den sekvensen var riktigt dåligt… vilket ledde till eleverna blev fnissiga och oroliga, trots att det händelseförlopp som filmen försökte skildra var tragiskt och ångestfyllt? Detta var 1992 och mycket har hänt i skolan sedan dess. Ska man då inte ta upp författare som Strindberg i undervisningen? För egen del tror jag att först när någon ny och pigg regissör ger sig på Strindbergs verk och liknande texter finns hopp om att elever återigen ska orka visa intresse för LITTERATUREN som ligger till grund för filmatiseringen.

Min egen uppfattning är att man vinner mycket på att jobba med korta klipp och mellansnack, snarare än hela filmer. I sådana mellansnack kan man dessutom smyga in bärande citat från verket i fråga för att visa på författarens egenart och konstnärliga stil. En utbildad lärare som själv kan mycket i sitt ämne är därför en mycket viktig katalysator i vilket klassrum det än må vara.

av

Trehundrafyrtioandra åseriet- Vad var det jag läste?

bokväggHäromdagen satt jag och kollegan på jobbet och småpratade om hur läsundervisningen i skolan fungerade när vi var små. Kollegan påminde om övningsboken ”Vad var det jag läste?” som vi förstås båda hade harvat igenom. Vi drog oss till minnes hur vi hade andra läsförståelseböcker med småtexter om olika teman, vars syfte alltid var att kolla om vi hade förstått det vi hade läst. Jag minns att jag tyckte om den här typen av övningsböcker där man lärde sig något om någonting, samtidigt som man jobbade med något som läraren hade satt i händerna på en. Vi gick till skolbiblioteket med klassen och hade förstås lästimme varje vecka. Ända upp i årskurs sju hade vi lästimme. Vi satt i ett klassrum som var innanför biblioteket på Västra skolan i Falun där jag gick. Man kunde ångra sig och byta bok om det fortfarande var på lånestunden. Jag gjorde sällan det. Jag dök ner direkt i boken och kände hur lyxigt det var att vi fick läsa en hel lektion på skoltid trots att vi gick på högstadiet.

Läsning är en utmanande form av skenbar avkoppling som verkar bli allt mer sällsynt, skrev jag i ett tidigare blogginlägg. Jo, förvisso, men inte blir det sällsynt i mitt liv… Jag läser gärna, mycket och ofta. Precis som jag skrev är jag också lite av en periodare när det gäller läsning. Det händer att jag hittar en bok som jag läser och tycker väldigt mycket om och därefter bestämmer jag mig för att läsa allt jag kan hitta av just den författaren. Det är kanske ett sätt att vara rationell eller så är det bara galet… Författare jag har hanterat på detta sätt är t ex Paulo Coelho eller Joyce Carol Oates, vars böcker jag avverkade på löpande band för något år sedan och därefter läser efter hand som de kommer ut. Så gjorde jag även med Henning Mankells böcker, när jag tappat taget om deckargenren. Just Henning Mankell har jag skrivit om på min blogg några gånger och du hittar dessa blogginlägg om du söker i bloggens sökruta på just Henning Mankell. Jan Guillous böcker har jag följt länge, i takt med att han har gett ut dem, så också böcker av Marie Hermansson, Maria Ernestam och Inger Edelfeldt.

Bland deckarförfattarna har jag inte varit lika flitig men jag har läst Inger Frimansson med behållning och förstås en rad andra, men där är jag mer återhållsam, eftersom jag vill hinna med att läsa annan litteratur. Ett sätt att hantera det faktum att ”alla” läser deckare och jag gärna vill prata om böcker med mina vänner, är att jag åtminstone läser en titel av en viss deckarförfattare emellanåt. På det sättet kan jag ha en inblick i hur just den författaren skapar intrig i sina deckare och det ger mig möjlighet att samtala med vänner som läst mer av den aktuella författaren.

Men med vissa andra författare är det inte lika lätt att hitta böcker. Det kan bero på att de levde för längesedan och böckerna är svåra att få tag på av det skälet eller så har jag upptäckt en författare vars böcker inte ännu är översatta till svenska och språket de är skrivna på är något språk jag inte behärskar. Det händer också att böckerna kan ha varit så pass populära att de är i princip slutsålda i bokhandeln och då är man hänvisad till lånedisken på biblioteket. Bland äldre författares verk har jag mycket oläst, av förklarliga skäl, men jag har med stort intresse läst många av de stora och kända, som Selma Lagerlöf, Moa Martinsson, Per-Anders Fogelström, August Strindberg och Vilhelm Moberg. Dessa författare har betytt mycket för mig på många sätt och jag läser gärna deras böcker om igen.

Nyare litteratur av samtida författare försöker jag hålla koll på genom att regelbundet titta vilka böcker som ligger på topplistor för tillfället. På det sättet har jag också läst många författare som jag troligtvis inte skulle ha kommit i kontakt med annars. Eftersom läsning är viktigt för mig har jag skrivit mycket om böcker jag har läst. Du hittar dessa blogginlägg här på http://www.asaole.com via #på svenska, #kultur, #böcker och bokrecensioner. Vill du läsa en bok som jag har skrivit, så hittar du mer information via följande länk:

http://wp.me/p4uFqc-nt

 

 

av

Trehundrafyrtioförsta åseriet- Läsning är en utmanande form av skenbar avkoppling

Läsning är en utmanande form av skenbar avkoppling som verkar bli allt mer sällsynt, har jag noterat. ”Skenbar avkoppling”? tänker du kanske. Inte är det väl ENBART avkoppling om hjärnan faktiskt är i full gång med att spinna vidare på det lästa? ”Utmanande”? Absolut! Jag blir alltid utmanad av det jag läser… 🙂

Det beror på hur man ser det förstås. Det är å ena sidan avkopplande att läsa, eftersom man drar sig undan ett antal andra måsten i sitt liv för att i stället ägna sig åt att ta in vad någon annan har författat. Samtidigt får man därigenom ett antal nya intryck som måste bearbetas i förhållande till det egna synsättet. Precis den mentala utmaningen är det främsta skälet för mig att läsa böcker. Det är spännande att få sin världsbild ifrågasatt och omkullkastad ibland. Läsning bidrar till att denna process sker i lugn och ro hemma på kammaren. Man hinner ta in och fundera och vända och vrida på det man läser… Med nyare sätt att ”läsa” kan man dessutom kombinera läsningen med motion, genom att till exempel lyssna på böcker i ljudboksformat medan man promenerar. Det gör jag ofta och gärna. Men i sökandet efter bildbevis blev det i stället en bild från en av många inre resor i allmänt kommunikationsmedel…2015-07-22 10.51.05

Läsning för mig är en inre resa. Den börjar redan med tanken på att läsa en viss bok eller kanske följa en författare en period. Ibland gör jag så… Kommer jag över en bok av en viss författare, läser jag den och fastnar i en lång rad av läsupplevelser när jag följer författaren genom olika böcker. SÅ hanterar jag annat också:

Jag äter alla de vita bilarna i bilpåsen innan jag tar en rosa eller grön… 🙂

Men oavsett hur jag läser, så har jag märkt att det ibland är vissa författare eller verk som stannar kvar eller som sticker ut på något sätt. En del av de läsupplevelser som satt sina spår av olika skäl, planerar jag att skriva om här. Om du vill hitta dem, så kan du följa #på svenska #kultur, #böcker och bokrecensioner, #boktips.

Den där högen av böcker jag tar med mig på resan, är fortfarande verklighet… Att hålla boken i sin hand är en del av läsupplevelsen. Länge var jag VÄLDIGT rädd om böcker jag läste, men nu kan jag både vika hundöron och anteckna om det är något jag tycker är extra intressant. Främst gör jag det för att kunna återkomma till ett visst parti av boken utan att behöva leta länge.Bok med flikar

Det är inte längre självklart att man köper på sig en ansenlig hög med böcker inför utlandssemestern i solparadiset. I stället konkurreras bokläsningen först ut av andra upplevelser. Det är både rimligt och naturligt och inte menar jag att man ska åka världen runt med en boktrave under armen! Men för dem av oss som förr tog med mellan fem och tio böcker för en vecka i solen, har det kommit andra förströelser som man kan ägna sig åt när man ändå befinner sig i solen, i syfte att klara vinterns utmaning av mörker. Dels finns det till exempel de som åker på solsemester för att ägna sig åt workout eller yoga under ledning av en fitnessguru. De är alltså inte upptagna med läsning, utan snarare med att få kropp och själ i trim med andra medel, dels finns det personer som klarar av att bara ligga där i solen, timme efter timme, utan att ”göra” något alls.

Det är kanske det som är mitt problem för egen del? Jag vill få någon slags INPUT… Då är boken perfekt.  Inom det litterära området kan man välja ljudböcker. Då klarar man sig med en smartphone och en nedladdad lista eller bra wi-fi på den plats där man väljer att lyssna. Skulle man inte vilja lyssna på just böcker, så finns det ytterligare möjligheter i poddar och radioprogram av olika de slag, varvat med filmer eller spel som man kan blippa runt i medan solen steker ryggen. Självklart kan man också lyssna på en oändlig uppsjö av musik! Men när jag kommer hem ifrån solresan och boken har fläckar av solkräm och läsk och det ramlar ur sand när man bläddrar, så tillhör också det en del av resans tjusning för mig. Jag kommer ihåg platsen där jag läste en viss bok… Med bokens titel, om någon skulle fråga mig, kommer också situationen då jag läste just den boken…

I samtal med en vän i en bokhandel häromdagen konstaterade jag att ”boken” så som jag tänker på den, fått konkurrens även av billigare lösningar som storpocket i stället för inbundet, pocket i stället för storpocket och så vidare. Förra sommaren hittade jag även pyttepocketböcker, men dessa har säkert ett helt annat namn, Minipocket? Det är säkert bokbranschens sista försök att få oss att hålla en pappersprodukt i handen, när valet kunde vara en elektronisk lösning. Vännen i bokhandeln berättade om en resa till USA, där det noterades att man inte längre gav ut inbundet, utan satsade helt på storpocket och pocket, speciellt den senare kategorin. Detta kan även verifieras av mig själv från mitt senaste besök i det stora landet i väst. Vill man prompt läsa inbundet så får man leta…

Länge trodde jag att jag var en person som ”måste” läsa inbundna böcker. I min ungdom hade jag nästan inga pocketböcker. Jag tyckte att det var mer BOK över en inbunden bok än den sladdriga pocketbokens yttre ger sken av… Det är många år sedan nu, som jag fick rådet av en vän att helt sluta köpa böcker och i stället låna på biblioteket. Motiveringen, enligt vännen, var att böcker tar så otroligt stor plats och när man väl har läst dem, så kan man ju lika gärna ställa tillbaka dem i bibliotekets hylla i stället för i sin egen. Jag lyssnade noga och det finns perioder i mitt liv då jag försöker följa rådet, men i ärlighetens namn måste jag nog medge att jag nästan alltid köper böcker jag vill läsa, i stället för att låna dem. MEN! Jag har i allt högre grad börjat köpa pocketböcker, eftersom de inte tar lika stor plats och inte heller inger samma ”värdefulla” förtroende efter läsningen. Det i sin tur bidrar till att jag KAN rensa och ge bort böcker när bokhyllorna svämmar över.

av

Trehundratrettioåttonde åseriet- Nitton tusen!

Nu har bloggen haft 19 000 visningar! This blog has now had 19,000 views!

In my blog I share thoughts and experiences from my life and teaching career. Occasionally I also write book reviews or share my experiences from trips. Most of the content is written in Swedish. Some of the posts may be interesting to an English-speaking reader. Please look for ”In English” in the menu to the left. Thanks!

Tack alla ni som läser det jag skriver. I våras publicerade jag en serie inlägg som handlade om musik i SVA-undervisningen. Inläggen hittar du enklast genom att söka här på bloggen med #Musikupplägg att samtala om. Under sommaren har ett antal blogginlägg handlat om upplevelser från en turistresa i USA. För att hitta dem är det enklast att söka här på bloggen med #Turist i USA. Naturupplevelser i Sverige har också fått plats här, till exempel en resa i trakten runt #Högakustenbron och nu senast, ett besök i skogsmiljö vid #Predikstolen. Efter sommaren återgår bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen och först ut bland dessa inlägg var ett inlägg om svenskan som Melodins språk. Till hösten hoppas jag även hinna med att göra fler filmer med undervisningstips att lägga upp på min YouTube-kanal #åseriklipp.

Äppelkart

av

Three Hundred and Thirty-Sixth Asic: Tourist in the USA- Pure luck, God or just a coincidence?

There are moments in life when something wonderful happens to us and we are purely amazed by the fact that we are there, right that very moment. Some of those moments are for me connected to my trips in the USA. One of them, was at the time when George W Bush would soon be elected president for the second time… I was travelling in Pennsylvania in the Lancaster region when me and my friends came to a little village where a growd were lining the road, as if something was about to happen… They had brought their camping chairs, their blankets or just stood upright beside the road… Obviously they were waiting for something to happen…

My friends said that since there was a nice indoor market, we could just as well stop to check why everyone was out this particular day… 🙂 My friend G asked a fellow standing by the road what the commotion was all about and got a surprised look in return: ”You mean you don’t KNOW??? Mr Bush will be here any time!” OK… Let’s say both G and MA were not that thrilled, but politely said ”OH!!!!” with a proper voice, hiding their inner feelings… We decided NOT to check the indoor market, but rather stay outdoor and wait to see what this would be like…

I’m not tall at all, so I decided I would most certainly get a better view from the parking lot, on a higher level from the road… My friend G decided to join me there, but MA stayed by the road. We, me and G, got a nice overview and could easily spot MA from where we stood. After a while a police car drove by and through a loudspeaker someone said: ”Clear the road! Clear the road! The President is on his way!” The road was already quiet and no cars were in sight… but suddenly a car came from a distance, not a nice looking car, but rather a jalopy with open windows… The car was crowded with young men shouting mean comments, and on the side of the car someone had written: ”George Bush SUCKS!” Whatever the young men were yelling through the windows, it did not sound like ”cheering” to me… This happened very quickly and the crowd around us were all appalled, but the two of us, me and G LAUGHED, because honestly, this was quite fun… Where did they come from, first of all? And how did they manage to pass through the police checkpoints with that text written on their cars… Well… Soon enough we understood that all the people around us where not just any kind of audience, but rather fans and supporters of George W Bush, pure Republicans all of them. We found it best to keep quiet from now on, but whispered and giggled quietly that this was really FUN to see…

After a while another police car drove past on the road in front of us. Again someone said through a loudspeaker: ”Clear the road! Clear the road! The President is on his way!” From where G and I stood we could see MA and she turned around sometimes to let us know she was alright. Suddenly we noticed that a couple of black limousines passed and that very moment a lady right beside MA was talking to her and made MA turn from the sight of the road to listen to what the lady was saying… Right then, when the two of them were speaking, a touring coach emerged from the right. The crowd started to yell and wave and G and I could clearly see the President of the United States waiving to his audience…but MA missed this… Afterwards, this was kind of fun, but also sad, since I had been able to spot the President, but to me that was not a big deal… MA however had thought of this moment as a chance to see the President, but because of that ignorant person beside her, she missed her chance… We joke about this nowadays and I am sure there will be new chances for MA if she for instance would want to see Mrs Clinton or Mr Trump in person this year… 🙂

But… was it just pure luck that I had a chance to see the President of the United States during my short stay in the USA? According to both MA and G it is not THAT common that you have a chance to spot a President during your lifetime. A tourist in the USA, such as I , can be lucky to get back home talking about this memory from the USA. I actually spotted George W Bush!!!

svenska flaggan

 

The summer of 2016 I have been travelling on the West Coast of the USA together with my family. Before I went there I thought a lot about our trip and tried to plan for things I wanted us to see. I also thought about what to listen to in the car… Why not make a Spotify-list for our trip? I thought. I added typical ”on the road”-songs that in one way or the other could be connected to America, but in the end, I didn’t really have TIME to check out HOW to connect my ready-made Spotify-list to the radio system in the rental car… So… I guess I had to stick to the rental car RADIO then, huh?

Back home I had a few songs on my list that meant more to me than the others. Years and years ago, I listened a lot to Simon & Garfunkel. I love their LIVE-LP from the Central Park in NYC and I played it over and over when I was in High School. For my trip on Highway 1 I had planned to play a few of those tracks, but like I said, I was more or less left to the producers of several different radio programs that I zapped between, while driving…

Just the very moment when I drove off the Highway into the parking lot for the bay where all the sea lions rest close to Hearst Castle, I suddenly noticed that the radio played American Tune (Simon & Garfunkel). NO other tune had been more perfect at this very spot… But how did it happen???? Luck? God? Random choice of some sort? I don’t know! But it was PERFECT for our experience at the time!

A few hours later when we FINALLY reached the very block where our hotel was situated in Santa Monica, the Radio show played America (Simon & Garfunkel). I cannot see why these two Simon & Garfunkel tunes had to play these particular moments without any reason… Instead I try to think it was meant to be for some reason… Or do they play Simon & Garfunkel day in and day our in California??? 😉

 

A few days later when we were finally leaving MA and G for this time and going back to Sweden… we experienced another extraordinary musical ”coincidence”. I was set for driving off… All our suitcases were put in the boot of the car…the family was buckled up and ready to go… We let our side windows down to be able to shout our last goodbyes through the car windows… Guess what??? From the car stereo a loud scream is heard: ”I’m moving out!” (Billy Joel).

As a matter of fact we WERE ”moving out”! We were now saying goodbye after a week or so in MA’s and G’s home! We were not just leaving TOWN, but rather leaving the USA for Sweden again… MA and I both like Billy Joel. There are SO many different artists and musicians out there that could have been played on the radio that very moment, but after all it was Billy Joel… Why? I cannot find any explanation whatsoever but I am very grateful for all of these moments in my life. They all showed me what pure MINDFULNESS is and I would not want to be without any of these memories. And… Thanks to MA and G, I have lots of fun memories to go back to anytime I like! Thanks! ❤

 

 

 

av

Trehundratrettiofemte åseriet- Är svenskan Melodins språk?

Om man får tro Jonas Hassem Khemiri så är svenskan ”Melodins språk”, men likt den avgränsning han ger i just detta avsnitt ur programserien Språkresan, har han på liknande sätt utnämnt svenska språket till  det typiska språket för något annat tema…

Spring Melody

Jonas Hassem Khemiri om ”Melodins språk”

Den första gången jag läste en bok av Jonas Hassem Khemiri hände något med mitt eget språk, redan på första sidan. Det lustiga med upplevelsen var att mina elever något senare gjorde samma iakttagelse! Tvärtom mot hur jag upplevde det hela, hade de känslan att hans text var lätt som en plätt… Min känsla var att det var något i språket som gjorde det oerhört svårt att läsa vad han skrev… Vad hade hans text som andra svenska romaner inte har? tänkte jag. Det tog liksom stopp i huvudet när jag läste… Men snart nog insåg jag att det handlade om ordföljden… Han skrev så som många av mina elever talar och därför kände de sig hemma…medan jag upplevde att det kändes som ett ”stopp” i språket. Det blev svårt att läsa högt, eftersom min hjärna säkert rättar till ordföljden automatiskt, eftersom jag vet hur svensk ordföljd fungerar i praktiken.

OM byter jag ordföljden, så du märker direkt det, eller hur? 

Vad som var mer intressant var att det även gällde för den tysta läsningen. Jag fick inget flyt i min tysta läsning i huvudet heller… Mitt språk lät som ett staccato, för att låna en musikterm, apropå hur melodier kan vara… Nog tycker jag att svenskan kan få kallas ”Melodins språk” framförallt om man vidgar begreppet melodi litegrann. Å ena sidan kan det ju handla om betoning och satsmelodi, så som Khemiri är inne på och å andra sidan kan det handla om ord som för tankarna till musik och melodier på något sätt. I ett tidigare åseri har jag kommenterat betoning och accenter i svenska språket. Du kan läsa om det här:

http://wp.me/p4uFqc-vg

Den som tar sig tid att lyssna på dialekter från olika delar av Sverige kan höra vissa likheter mellan landsändarna, men också att mycket skiljer sig kraftigt åt. Där handlar det både om hur accenter och betoningar används och om hur hela språkmelodin låter. När mina utlandsfödda vuxna elever kommer nya till Sverige, så händer det att de hamnar i en viss landsända en tid och sedan kommer de flyttande till oss i Dalarna. Ibland kan de ha börjat sin vistelse i Sverige långt upp i norr och ibland var de sin första tid i landet i Skåne eller Västsverige. När vi gör hörövningar i klassrummet brukar det märkas att melodin spelar roll, på så sätt att elever som hört t ex skånska mycket, naturligtvis har lättare att förstå dialekten än de som aldrig kommit i kontakt med den.

Min egen erfarenhet av de olika dialekterna i Sverige och hur väl eller inte jag förstår dem, hänger också samman med var jag har varit mycket…eller lite… Det är lättare för mig att förstå dialekter från Dalarna och landskapen norrut härifrån än det är att förstå de sydsvenska dialekterna och gotländskan, men med det menar jag inte att jag inte förstår dem, bara att det finns en skillnad mellan hur lätt eller svårt det är att uppfatta och förstå dessa dialekter. I klassrummet brukar jag ibland göra en temalektion med många olika dialektspår vid samma tillfälle. Då tar jag fram Sverigekartan och ger eleverna varsitt blad med en karta där de kan ”pricka in” var i Sverige de tror att personen som talar bor. Det är slående hur oerhört svårt detta är för eleverna.

För mig kan det handla om små detaljer som gör att jag vet UNGEFÄR var i Sverige den talande personen bor, men de där ledtrådarna kommer ju sig av att jag hört så oändligt många exempel under årens lopp… För elevernas skull brukar jag därför försöka be dem att utgå ifrån någon person de känner ELLER utgå ifrån hur språket/dialekten av svenska talas där vi bor, i Västerbergslagen i Dalarna. Jag börjar helt enkelt med att fråga ”Låter den här personen som en person härifrån?” Nästa fråga blir ”kommer personen från en plats söder om oss eller norr om oss?”. På det sättet, med liknande frågor ringar jag in platsen, tillsammans med eleverna. Självklart förklarar jag också tydliga skillnader för eleverna och lyssnar på ett och samma ljudklipp flera gånger för att hjälpa dem höra det som ”sticker ut” i dialekten.

Att själv producera de olika ljuden i klassen brukar vara en rolig övning… Om man talar en uppländsk svenska är det till exempel riktigt svårt att använda ett tungrots-R, vilket leder till glada skratt i klassrummet om man ändå försöker. Samma sak gäller förstås när man tränar på att höra skillnaden mellan tje- och sje-ljud och hur de produceras. Om du vill lyssna på exempel på dialekter, så kan jag tipsa om en hemsida som jag tycker är bra, där du enkelt kan välja olika ljudspår för att jämföra hur svenskan låter i olika delar av landet:

Dialektlänkar

För den som vill hitta skojiga klipp är förstås YouTube en guldgruva och där brukar jag dels använda klipp med sådant som redan från början är på en viss dialekt, t ex skånska i ”Hipp, hipp!” eller ”Pistvakt” där man hör en norrländsk delvis påhittad dialekt, mest för att först urskilja norr och söder. Men det är också givande att dels titta på komiker som Robert Gustavsson, som härmar dialekter, dels se hela program eller serier om temat, t ex Fredrik Lindströms ”Dialektmysterier”. Det finns också gott om filmer och tips i SVT:s öppna arkiv som jag brukar använda, där det inte finns något specifikt ”tema” för dialekterna just, men där hela programmet/serien är från en viss del av landet.

sverigekarta

av

Trehundratrettiofjärde åseriet- Läromedel i förändring

Filmrulle_OLÅ

Learning by doing är ett säkert kort! 🙂

Idag har jag varit på en konferens med andra lärare för att träna mig på olika nyheter inom Informations-och Kommunikationsteknik (IKT). När jag provar själv och lär mig av en kollega som kan tipsa direkt när processen är igång, så faller bitarna på plats och det blir riktigt roligt att skapa nya onlinebaserade inlärningsmöjligheter för eleverna. Vi tränade oss på ny teknik, men med ett verksamhetsnära innehåll som vi själva hade fått ta med oss, så att det vi gjorde idag inte skulle bli oanvänt, utan snarare snabbt kunna omsättas i praktiken. Min egen inställning till IKT är positiv och jag lär mig gärna nya saker. Min erfarenhet är dock att det är roligast om jag får lite hjälp igång, så att jag har en möjlighet att lyckas… Det handlar om det gamla tänket ”hjälp till självhjälp” alltså! 🙂

Min morfars lärare Julia, hade ett antal nyttiga hjälpmedel att tillgå för att undervisa barnen i småskolan i Nyberget. Det handlade om griffeltavla, små pappkort med siffror och tecken att använda i matematiken och förstås ett antal skolplanscher som visade de fyra sädesslagen, några exempel på hantverksyrken, samt miljöer från andra mycket avlägsna länder dit eleverna inte skulle kunna tänkas resa själva… Eftersom jag intervjuade min morfar ganska ingående om hans skolsitution vet jag också att den här läraren var en fantastisk berättare. Hon kunde levandegöra sådant som barnen inte hade möjlighet att känna till, eftersom man på den tiden varken kunde ta sig runt geografiskt eller ta del av bilder och snabb kommunikation på det sätt vi gör idag. En skicklig lärare då, i början av nittonhundratalet, var alltså i mångt och mycket sin egen resurs. När mamma var liten och gick i skolan hade man precis det året infört radioundervisning för nybörjare i engelska. Mamma har berättat hur extraordinärt det kändes att lyssna på radiorösten i stället för läraren, även om också mamma har berättat om lärare som var fantastiska berättare.

När jag själv gick i lågstadiet, tittade vi på TV. Det var ett utbildningsprogram som hette Klotet, med Tage Danielsson i huvudrollen. Sången som inleder programmet kan jag fortfarande utantill…  Många TV-program för barn på den tiden hade ett budskap som liknade Klotets. Vi såg programmet på skoltid…Klotet var ett program där man tog upp sådant som miljötänk, antimobbing och solidaritet med fattiga i andra länder. För att kunna förklara så pass svåra saker, hade Tage en vän som bodde på månen. ”Andersson i nedan”… Eftersom han inte kunde förstå hur det var nere på jorden, så ”förklarade” Tage och Ulla allt det svåra för ”Andersson”, vilket naturligtvis var ett smart pedagogiskt drag…

http://

Förutom TV använde lärarna också fortfarande äldre tekniker, som flanellograf och ljudbildband från Pogo pedagog, där det förinspelade ljudet spelades på en rullbandspelare. Vid varje pling på bandet skulle ljudbildbandet flyttas ett snäpp till nästa bild, genom att läraren skruvade på ovansidan av projektorn… Någon gång ganska sällan kunde det hända att vi såg på film… Ibland var inte ljud och bild synkade och då blev det inte den lärande upplevelse som det var tänkt… I stället fnissade klassen och gjorde sig lustig över det ibland allvarliga ämnet som filmen handlade om… Om man tjatade kunde man få läraren att spela filmen baklänges om inte lektionstiden var slut när filmen var det… Det var jätteroligt att se hur alla sprang baklänges och hur knäppt ljudet lät när det spelades baklänges…

När jag utbildade mig till lärare fanns en kurs i utbildningen som hette tekniska läromedel… Där ingick att man skulle visa och bevisa att man kunde sköta en filmprojektor, en diabildsprojektor med automatisk frammatning och att man kunde ladda en rullbandspelare samt spela in ljud på en kassettbandspelare. Stenåldern??? Nej, men det kan man ju TRO…eller hur?

Jag tror att just eleverna som resurs, trots att de har funnits där sedan skolans begynnelse, inte alltid har varit en del av ”hjälpmedlen” i undervisningssituationen, eftersom elevers grad av aktivt deltagande har ändrats över tid. Min egen erfarenhet som både elev och lärare är att när jag provar själv, så lär jag mig bättre än när jag endast tar del av teoretisk kunskap. I dagens läge har ju lärare rika möjligheter att ta hjälp av elevers kunskap inom IKT när de själva kommer till korta, även om det naturligtvis inte ska ske på bekostnad av lärarens egen ambition att hålla sig uppdaterad. Det handlar ytterst om att förstå att läraren ingalunda har monopol på lärarrollen i ett lärande klassrum… Vi lär tillsammans!

 

 

 

 

 

av

Trehundratrettiotredje åseriet- Första skoldagen, då och nu…

Min allra första skoldag år 1974, så gick jag i Tunaskolans provisorium… Tunaskolan hade provisoriskt/”tillfälligt” utökats med två källarlokaler och ”provisoriet” kom för min del att bli synonymt med ”skolan”. Vi var tjugosex barn i min klass och ungefär hälften av barnen var invandrare från olika länder. De flesta andra barn hade gått i lekis i Tuna och kände varandra, men jag hade gått på dagis i Storvreten, så för mig fanns bara dagmammans dotter bland de barn jag kände innan… Varje morgon gick vi från Nackdala till Provisoriet. Det var bara jag och dagmammans dotter som gick tillsammans, inga vuxna. Att vi skulle gå och inte bli skjutsade i bil var en självklarhet.

Vi passerade höghusen och borgarna i Tuna och det lilla torget dit jag och lillebror brukade gå på lördagarna för att köpa namme för den enkrona som var min dåvarande veckopeng. I kiosken fanns kanske tjugo olika sorters godis och man pekade på de olika sorterna och sa hur många av varje man ville ha. Bitarna såldes till styckepris och ville man ha många, så fick man hålla sig till dem som kostade fem öre styck. Det fanns salmiakgrodor för tio öre styck och surisar som kostade fem öre styck. Bland kolorna fanns både femöres kolor som pappa VARJE gång kommenterade med att priset var detsamma, men kolorna hade krympt sedan han var barn…och så fanns det större kolor med chokladöverdrag, som förstås var så pass dyra som tjugo öre styck… Jag minns att min strategi handlade om antalet… Jag ville ha MÅNGA bitar, inte stora… Men som sagt…på vardagarna passerade vi bara förbi det där torget och fick sukta efter godis bäst vi ville för självklart gällde regeln om lördagsgodis utan avsteg…och jag läste sagan om Karius och Baktus på kvällarna…

I skolan minns jag att bokstavsinlärningen hade en viss tågordning, så att de enklare bokstäverna skulle introduceras först, följda av de allt svårare… Samtidigt hade någon klok pedagog långt tidigare också tänkt ut vilka enklare ord man kunde bilda av de få bokstäver som eleverna lärde sig i början. Övningsbladen var blåstenciler som luktade gott men smakade illa… Jag smakade och därför vet jag det… 🙂 Jag minns mycket ifrån de där första dagarna i skolan trots att det är över fyrtio år sedan. Jag tror att det beror på att det var pirrigt och nervöst. Dessutom hade många vuxna pratat om skolstarten innan och på det sättet visat hur viktigt det var…

Än idag så tycker jag att det ÄR viktigt med skolstart, både barnens och min egen. Det är mycket jag tänker att jag ska hinna med ”innan skolstart”, som om det var en nödvändighet att det ska ske före detta datum. Nuförtiden är det olika former av beting som jag gett mig själv över sommarlovet, men när jag var yngre så var det ofta olika typer av upplevelser. Att uppleva är viktigt nu också, men på ett annat sätt. Som lärare vill jag samla på mig positiva upplevelser av varierande karaktär helt enkelt för att jag behöver energi inför det långa skolåret. Speciellt i slutet av höstterminen brukar jag behöva minnas tillbaka och unna mig en stunds dagdrömmeri i syfte att hämta kraft inför stundande betygsättning.

Höstterminens första dag för mig som lärare är inte lika dramatisk som den var för mig som elev när jag var barn. Dagen kan beskrivas som ett kärt återseende av vänner och arbetskamrater och brukar innehålla mycket information om sådant som är nytt. Erfarenhetsmässigt vet jag att det jag lämnat vid vårterminens slut kan kännas oerhört avlägset denna första dag på jobbet. Jag ser det som ett gott tecken. Det tyder på att jag har släppt alla tankar på jobbet under min ledighet. Samtidigt vet jag också att om jag bara intar platsen vid mitt skrivbord på jobbet, så faller bitarna på plats väldigt snabbt och innan man vet ordet av har terminen börjat även i huvudet. Då kommer det lilla bakslag jag redan vet att jag kommer att drabbas av… Det är då man minns att man har 194 dagar kvar till nästa sommarlov…

Men… Det ska bli kul att vara med eleverna i deras lärande alla dessa dagar! 🙂