Etikettarkiv: #asaolenius

av

The eightieth åsic- Sharing teaching experience with friends abroad or from abroad

The coming two weeks I have the opportunity to join an American teacher in her everyday teaching routines.  I look forward to my two weeks in the NJ schools. I learn a lot by sharing experiences, note what is similar and what is different. Teaching is not at all the same if compared between different countries, not even if compared between different classrooms!

Several of my adult students are teachers from the start and when they meet me in the classroom they notice that a lot of things in my classroom differs from what they are used to in their own countries. When that happens, I always listen eagerly to what differences the students have noticed and then the student and I discuss what the different school systems have in common, too. Usually we  find that just getting a glimpse of something is not enough to draw conclusions from .

By speaking to teachers from Finland, Norway, Denmark, Belgium, China, Iraq, Somalia, Ukraine, Latvia, Kirgizistan, Russia, UK and the USA, I have been trying to get a picture of in what way there might be a difference from the Swedish school system on one hand and that of those mentioned countries on the other hand. By experiencing a school system first hand I learn more than by speaking. I hope during my stay here in NJ, that I will not only get a chance for comparison between the two school systems in general, but also a chance to talk to teachers and administrators. Hopefully we will all share good examples of teaching and instruction.I look forward to meeting new teaching friends.   If you like to learn more, please learn more in following ”åsics”! You are of course also welcome to read some of the already published texts.

av

The seventyninth åsic- Three different perspectives

Yesterday I spent eight hours between a young Indian woman and a middle-aged American man. The three of us were seated in the same row during a flight between London Heathrow and Newark, NJ, USA. We had very little in common, but made friends during the flight and talked about different aspects of life. Since we came from three different continents, three different societies, it was very interesting to share viewpoints and thoughts. We all had three different reasons to travel to the USA.

The young Indian woman was going to reunite with her husband after two months apart. The young couple were newly wed and had planned to start their life in the USA. Since they were both engineers and he already had a position in a company the three of us started to talk about HER options in her new country. The American man currently works as a lawyer in a big national bank on Manhattan and he travels frequently abroad to make agreements with other banks, companies or financial departments in countries worldwide. Me, the Swedish teacher, between the two of them, found it most interesting to learn more about possible futures for engineers in NJ or what bank lawyers think of life, at the same time as I was comparing their English accents. We were all three genuinly interested in each other’s stories, so it seemed anyway. Meeting people like that, sharing thoughts and ideas, is very rewarding, I think. It is a perfect way of learning, since you are doing it for fun and you are motivated, since you very much like to understand that other person. Sharing moments like that is important to me.

av

Det hundrade åseriet/The hundredth åsic- A Moment 22 for many teachers

In 1992, I started off as a class teacher of twelve-year-olds in grade six. My exam covered Swedish, English and the four different subjects that are called ”SO” in Swedish, i.e, Geography, Social Science, History, and Religion. I was supposed to teach grades 1-7 in the Swedish Compulsory School System.  In 1992, it wasn’t unusual for teachers to teach both subjects they were skilled for as well as subjects where they didn’t have any exams. In my case my first job as a teacher was a position as a ”class teacher” with both Math, Science and Art. You may think:

”So what? If you have graduated, it doesn’t matter what subject you teach!”

I strongly object to that point of view. It DOES matter! First of all you need more time to prepare lessons properly in subjects where you have no academical skills or grades. Secondly you may not find suitable examples for students to understand complex structures or important details. Students who need extra attention from the teacher in order to ”get it”, would be better off with a skilled teacher in Math, rather than a teacher in Swedish, who tries her very best.

A Moment 22

The subjects you love most of all, will be neglected since you need to make an effort and focus on subjects you didn’t even want to teach in the first place. The estimated time for planning of lessons will be up when you start planning for your own favourite subjects.

An ordinary day when you have planned all for today’s lessons and come to school early enough to have a cup of coffee with your teaching friends, you notice that your dear friend in the classroom next to yours is on sick-leave. You hope for her (it’s often a she!) soon being back, but you also realize that you will be the one to fill her position in class, ALTHOUGH you have a classroom filled with students, too… What can you do about it? Not much, really. Hmmmm… 55 kids instead of 27? What is my options for today’s teaching…? As I said, I had planned it all from the start, right? But NOW, I will have to just dump my own plan, and also probably dump my teaching friend’s plan, because I am ONE teacher with TWO classes… I HOPE that is history by now!!!

I taught in a school where our policy was to be our own ”subteachers” in a flexible system. Quality??? Excuse me… We didn’t discuss that topic much. It was more about money. But why wasn’t it just possible to find a teacher who would be in our regular staff as an extra resource? Money… Again… OK… Then if there is no way to hire a TEACHER…can’t we just find SOMEONE????

For way too long it has been possible for principals in Swedish schools to hire ”teachers” who lack the required qualifications for teaching. Qualified teachers have also for way too long been responsible for ”helping” those subteachers in their job, instead of  teaching their own students with high quality. But why complain? It can’t be that difficult to help a friend who know nothing about teaching, right? No, not if it would be ONCE or maybe TWICE, but if it’s the rule rather than an exception, then it’s not fair at all. It is unfair to the students, both in my class and in the class where the subteacher works. We are all losing focus from our ongoing learning proccess.

A possible scenario

You rush into your own classroom, inform the students that  you will have to start a lesson together with a subteacher in the nextdoor classroom and will be back soon. Then you help the subteacher to find books or material, tell the students to help the subteacher as much as possible, also inform the subteacher about students with special needs, such as diabetes or epilepsy. You also try to write a short list of important details, such as at what hour you take a break, when students leave for PE, or when lunch is served. In some schools there is a binder filled with ”all a subteacher needs to know”, but despite the binder, many subteachers may either not have time to read the information, or are completely new to teaching and have never been in this particular school. Sometimes they are 18 years old and lack every experience there is to ask for. You help this person the best you can anyway, because you know it will turn out for the worse if you do nothing at all. Luckily, many subteachers have been teaching for a long time and also know the students in a few schools in their local community quite well. Then the options for a win-win-situation is a lot better. OK…It’s time to rush back to your own class and start off what you had planned for! Guess what? The students haven’t started doing what you asked them to… Instead you need to re-start the activity and sometimes you will have a hard time getting every student’s attention again. When you finally think, ”Yes!” and your class seems to be focused again, you hear a knock on your classroom door… The subteacher needs more help…

The results for Swedish school children in PISA and other international tests have never been as poor as the last few years. In my opinion it is possible to explain the failure as a misuse of resources and a slow motion in change or maybe blame the many changes in our school system. When will there be time to focus on learning again?

I am happy to say that I rarely hear about problems like these nowadays. I am also happy to say that some of the subteachers I have been teaching side-by-side with were really nice persons who did a wonderful job. A certain blonde whom I tried to persuade to become a teacher, instead decided to become a nurse. The lucky patients know who I mean! 

 sjukhus_91762714.jpg (380×230)

av

Etthundrasextioåttonde åseriet- Med Italienska skor och Svenska gummistövlar i sällskap av Tea-Bag och Wallander

Det har passerat etthundra #åserier och många andra ämnen för mitt skrivande sedan jag den där dagen hösten 2014 skrev om mitt möte med mannen från Leopard förlag på Bokmässan 2014 i #sextioåttonde åseriet. Han hade berättat för mig om att Henning Mankell hade bestämt sig för och också påbörjat skrivandet av en uppföljare till min favoritbok ”Italienska skor”. På en minut kastades jag den gången alltså från bestörtningen över att Mankell hade cancer, till glädjen över att han valt att skriva ”Svenska gummistövlar”. Man blir vän med Henning Mankells karaktärer och ser dem utan problem för sitt inre öga och det beror på att de är beskrivna som hela personer, som du och jag, inte platta och intetsägande, utan med känslor, egenheter och unika detaljer. Alltså hade jag förstås undrat över hur Fredrik skulle klara sig där ute på ön i sin ensamhet utan både Harriet och Louise…

Jag har svaret, eftersom jag har läst boken.

Genom läsningen av hans böcker blev jag också intresserad av att veta mera om de frågor som Henning Mankell skrivit engagerat om, som t ex flyktingfrågan, det kulturella spänningsfältet i Afrika söder om Sahara, palestiniernas situation i Gaza, den kinesiska nyetableringen i delar av Afrika för att nämna några exempel.

Även detta år var jag på #Bokmässan 2015 och det kom till min kännedom genom ett fint reportage i #GP att Henning Mankell hade valt att inte delta just på grund av sin sjukdom. Det fick mig förstås att återigen ägna en stund av min inre resa på tåget åt hans författarskap, som verkligen har gjort skillnad för mig. Han som först av mig betraktades som enbart deckarförfattare, visade sig vara så mycket mer än det. De många läsupplevelserna har avlöst varandra och även om deckare är beroendeframkallande, så dras jag med förkärlek till de berättelser han skrivit som är något annat än just det.

Mina varmaste tankar går till Henning Mankells nära och kära!

Alla de läsupplevelser jag fått genom hans författarskap har bidragit till att göra mitt liv rikare.

b088e-stearinljus-bmp

av

Etthundrasextiosjunde åseriet- Att finna sin gräns är att hitta en skatt! Del 1

Ur programmet PostkodmiljonärenSkrivet den 19/8 2015:

I efterhand vet man sällan hur man tänkte innan…

Jag vet att mina kunskaper om olika saker skulle uppfattas som tillräckliga i många andra situationer. Jag tror att dessa kunskaper tillsammans utgör det som kännetecknar en person som är ”allmänbildad”.

I det här fallet, när det gäller en tävling, så tror jag att jag redan har avverkat det jobbigaste momentet, åtminstone så som jag själv tänker…

I maj deltog jag i en casting i Stockholm. Man skulle under tidspress på tio minuter klara av att besvara 40 frågor med ett korrekt svar, för att därigenom komma i fråga för en eventuell uttagning till Postkodmiljonären. De 40 frågorna var verkligen av vitt skilda slag och skulle präntas ner för hand utan att man hade några svarsalternativ att välja bland. När jag satt där och hade besvarat de 40 frågorna kände jag att mina kunskaper skulle räcka tillräckligt långt för att åtminstone ta mig vidare till nästa steg som var en intervju. Dessutom var jag nöjd med att jag trotsat mina inre nejsägare och gett mig in i det här spektaklet.

Att jag gick vidare var en bonus och att bli följd följd av en kameraman hela tiden var också ganska roligt, även om det hela kändes surrealistiskt. När de 25 personer som gått vidare hade ropats upp och det stod klart att endast två av dem var kvinnor kände jag för första gången att det var speciellt att vara en av dem, med tanke på att flera hundra människor hade köat utanför ingången till Eyeworks lokaler.

Jag bestämde mig för, medan jag strosade genom ett soligt Stockholm i kvällsljus, att jag skulle unna mig något udda denna sommar. Jag bestämde mig för att besöka muséer, utställningar och andra kulturella evenemang och låta mina tankar resa i tid och rum, mer än annars. Jag bestämde mig även för att repetera en del av de gamla papegojkunskaperna vi alla har samlat på oss under skoltiden.

När sommarlovet började hade jag samlat på mig olika böcker, texter och googlesidor att läsa och sedan reste  jag en vecka i början av sommarlovet på egen hand till Stockholm för en museibesöksorige jag nog aldrig kommer att orka upprepa igen… Sammantaget, med facit i hand, så här långt (19/8) så tänker jag att jag har lärt mig mycket och att mina nya kunskaper dessutom är av sådan art att jag kommer att ha stor glädje av dem även efter denna TV-inspelning.

Efter inspelningen av den första delen av Postkodmiljonären:

http://www.tv4.se/postkodmiljon%C3%A4ren

så tänkte jag så här när jag kom ut ur studion:

”Nu har jag 150 000kr och jag har bränt alla mina livlinor i programmet, men jag har också lärt mig väldigt mycket om mig själv och att jag kan en hel del som jag inte trodde att jag kunde”

Efter den sista inspelningen, den som ännu inte sänts, har jag lärt mig ännu mer om mig själv! Nu vet jag att kunskap är lätt att bära och att det för min del har varit allra mest intressant att delta i min egen inre kunskapsprocess under tiden från maj och framåt. Till alla mina vuxna elever som ibland tvekar om lärande i allmänhet och lärande när man inte längre är purung, så kan jag ärligt säga att man lär sig saker lätt som en plätt bara man använder de metoder som passar en själv.

Deltagandet i Postkodmiljonären har berikat mig med insikter om vem jag egentligen är och vilken som är min egen inre gräns. Det har också gett mig en tro på kunskapen som problemlösare på ett mer generellt plan. Sir Francis  Bacon sa redan på 1600-talet att ”Kunskap är makt”

Kunskap är för min del åtminstone en alldeles utmärkt livlina för mig i just mitt liv. Att veta att något förhåller sig på ett visst sätt är väldigt belönande för själen. Att på samma sätt känna sin inre gräns och veta när man inte kan något, skänker också ett visst mått av tillfredsställelse. Dessutom kan man ju åtgärda just det senare problemet genom att lära sig det man ännu inte kunde!

 

Läs om mitt deltagande i Vem Vet Mest?

av

Etthundrasextiofemte åseriet- Jag har stoppat bomull uti örat!

Medgitarren

Nej, inte vet jag om det hjälper att försöka stoppa bomull uti örat, för att… ta bort nyheten om att Robert Broberg har dött. Han är en sådan artist som man saknar, som om man hade någon personlig relation till honom. Det har jag inte. Man förstår att tiden har sin gång och att vi alla ska dö en gång.

Jag var verkligen LITEN när jag fascinerades av hans robot i det barnprogram jag såg då… Sångerna satt som en smäck nästan omgående och de fyndiga texterna är förstås skälet till det. Han kunde få till det så att även det banalaste innehåll blev roligt eller intressant eller bara helt otroligt träffande:

Jag har en väninna som ofta tvinga vid bommarna här i staden och vänta och VÄNTA och VÄÄÄÄÄÄÄÄÄNTAAAAAAAAAA… Till henne skickade jag en gång denna favorit:

Det är lätt att bli nostalgisk när någon går bort. I nostalgins namn plockar man fram det vackra och stämningsfulla och kanske vågar man sig på att lyfta något av det fyndigare slaget också. I den uppsjö av texter som Robert Broberg är pappa till, är det svårt att vara säker på att man väljer det ”bästa” eller ”finaste” eller ”roligaste”. Därför är det meningslöst att ens försöka. I stället vill jag lyfta tre musikstycken som betytt mycket för mig genom åren, men på helt olika sätt:

Vatten!

Att skriva en sång om Stockholms alla vattendrag, är inte alls på något sätt unikt. Det finns många i Brobergs sällskap som lyckats väl med detta. Sångligt är den inte helt enkel att sjunga, med sitt stora omfång och flera stora språng, men jag minns när ”Vatten” kom att det var en av mina favoriter när den kom på radion och att det kändes väldigt nytt med det där plasket som avslutar sången. Dessutom är det väldigt mycket bilder som förmedlas och för den som känner sin huvudstad är bilderna källor till egna minnesbilder och kopplingar till händelser man varit med om i de miljöer som sången beskriver.

En ganska stillsam sång som också anknyter till vatten är annars den fantastiska Båtlåt, som ju i sin briljans lyckas med att både handla om kärlek och om båtar…

Men utan att nämna alla brudarna, har man ju inte kommenterat Robert Brobergs speciella egenskaper och egenheter… Han var ju lite egen…men på ett ytterst positivt sätt…med sina tjejer… Underbara uppblåsbara Barbara eller ska vi kanske vråååååååååååla Carola? Jag tror att jag i raden av damer vill avsluta min hyllning till Roberg Broberg med Maria-Therese… Tack för de många musikaliska minnen jag kan knyta till det du skapat under ditt långa musikaliska liv!

av

Beställ ditt exemplar av boken ”Nattvandringar mellan liv och död”

Boken är skriven av Alisher Sarbon och Åsa Olenius och utgår ifrån autentiska händelser vid Alisher Sarbons besök i hemlandet Uzbekistan 2014. Alla namn i boken är fingerade för att skydda Alisher Sarbons familj.

”När jag var yngre och bodde kvar i mitt hemland, kunde jag aldrig förespegla mig en framtid i ett främmande land, där jag helt utan status, på samhällets botten, skulle få börja om på nytt.  Redan i unga år var jag fast besluten att lyckas i livet. Genom studier och hårt arbete och en stor portion målmedvetenhet blev jag framgångsrik i det jag företog mig, gjorde karriär inom både polisväsendet och skatteverket. Men kanske var det just min nit och redlighet, som ändå på ett så genomgripande sätt kom att vända upp och ned på mitt liv? I min lägenhet i Stockholmsförorten har jag ofta förbannat hur jag som ansvarig i korruptionsärenden i mitt hemland Uzbekistan, också angav min chef när jag fann oegentligheter i hans redovisning. Inte för att jag inte borde anmäla honom, utan för att det fick sådana långtgående konsekvenser för mig personligen. Det jag trodde var rätt och riktigt, slog tillbaka emot hela min existens, allt det jag dittills hade kämpat för. Min familj, som jag värderade så högt, blev jag tvungen att i all hast lämna bakom mig. Hela mitt liv ändrades i ett slag och vägen tillbaka till värdighet och livsglädje har varit och är lång och mödosam. Jag vet hur det är att längta. Jag har lång och smärtsam erfarenhet av det. Min längtan är inte så enkelt avhjälpt och skälen till det är många. Mina barn och barnbarn är i ett land jag inte borde besöka. Jag har en gång flytt från landet med fara för mitt liv. Men när längtan är starkare än rädslan, tar förnuftet en paus. Detta är berättelsen om hur jag tog risken och återvände till mitt hemland för att få återse min familj. För mig är de viktigare än min egen rädsla för vad som skulle kunna hända”

Nattvandringar mellan liv och död

Nattvandringar mellan liv och död

Boken kostar 100 kr (exklusive frakt) och beställs genom mig, Åsa Olenius.  Alla intäkter för boken går oavkortat till min medförfattare Alisher Sarbon. Du kan antingen betala via din internetbank till mitt konto i Nordea eller via Swish. Kontonummer och telefonnummer för Swish får du vid din beställning till min e-postadress asaole@gmail.com.  Kom ihåg att ange leveransadress! Vid postbefordran betalar mottagaren frakt och emballage till självkostnadspris ( 40 kr inrikes/ 80 kr utrikes).

Mer om boken finns i artikeln av Hampus Pettersson publicerad på Mittmedia 150611: 

Hampus Petterssons artikel

 

av

Etthundrafemtionionde åseriet_En spinkfågel åt alla!

Slöjdalster

Den vanligaste fågeln i Sverige vet jag inte riktigt vilken det skulle kunna vara, eftersom jag inte är ornitolog. Men som dotter till en slöjdlärare, vet jag ändå att även spinkfågeln är vanligt förekommande i hela landet. På senare år har den troligtvis fått god konkurrens av andra slöjdalster i takt med att slöjdämnet förändrats till att vara betydligt med processorienterat än det var förr.

Den som lyssnat till den mångsidige musikanten Peter Carlssons levande berättelser från sin barndom kan säkert dra sig till minnes hur Peter gjorde en uggla i slöjden i stället för den spinkfågel hans slöjdlärare hade gett instruktion till. Samme slöjdlärare yttrade sedan att eftersom Peter valt att göra en uggla i stället för spinkfågeln, kunde slöjdläraren inte bedöma Peters arbete. Skolan har ändrats påtagligt på den punkten, för kreativitet och förmågan att fatta egna beslut ses i dagens skola i de flesta fall som en fördel.

För egen del så började min kontakt med skolans slöjdämne under lördagarna, då jag och min bror följde med pappa till skolan när han behövde slipa verktyg eller göra andra förberedelser för den kommande veckan. Vi brukade få hjälp igång med något litet projekt och sedan slöjdade vi medan pappa gjorde det han kommit till slöjden för den aktuella dagen. Jag minns en skål jag tillverkade i balsaträ med hjälp av ett håljärn  och därefter dekorerade med blommor ditritade med spritpenna… Jag slog in mitt slöjdalster och gav bort det till mormor och morfar till jul. När jag blev lite äldre tittade jag på den där skålen med skräckblandad förtjusning. Den var ful och illa ”snickrad” skapad av ett barn som ännu inte börjat skolan, men mormor och morfar hade den framme, så länge de båda levde. De hade småprylar i den, först i köket och senare på skrivbordet i sovrummet.

När jag själv kom i en ålder där man undervisas i slöjd, delades klassen in i två halvor, den ena hade textilslöjd och den andra hade trä- och metallslöjd. Min klasshalva hade textilslöjd på höstterminen. Den andra klasshalvan hade min pappa i trä- och metallslöjd. Jag minns att jag var nervös för vad de andra barnen skulle säga och undrade hur det skulle bli när jag själv skulle ha min egen pappa i slöjd nästkommande termin. En av mina äldre kompisar hade dessutom min pappa som slöjdlärare och brukade beklaga sig över hur noggrann han var med de arbeten eleverna tillverkade i hans ämne.

Det eventuella skvaller jag förutspått från mina egna klasskamrater uteblev. De tyckte alla att pappa var en bra lärare. Jag började se fram emot den där vårterminen när jag själv skulle få honom som lärare. Men vid det laget hade pappa bytt skola och undervisade i en annan del av samhället. Jag fick i stället en slöjdlärare från Orsa som var jättetrevlig och som jag trivdes bra med. Jag fick smak för ämnet och ville tillverka saker jag kunde ha hemma. Läraren från Orsa gjorde dock illa sig i slöjden. Han sågade av sig en del av ett finger och blev sjukskriven. Då fick vi en vikarie… en outbildad vikarie. Han var också snäll och trevlig, men någon slöjdlärare var han INTE.

Vikarien, som för övrigt var en välkänd lokalprofil, ofta anlitad som  TV-reparatör, kände till att jag var dotter till en slöjdlärare och när jag kom till honom med mina frågor om vad som skulle vara nästa moment, så kunde han säga: ”Ja egentligen så skulle du ha slipat ner det här lite bättre, men du, jag gör det jag, i maskinen, så slipper din pappa tro att jag inte vet hur man arbetar i slöjden” eller ”ja, här skulle du ju ha haft några fler skruvar iskruvade, men jag kan fixa det jag, så blir det rakt”. Han var mycket för att spika och skruva och det upptäckte jag mest när jag kom hem med det jag gjort i slöjden…, för jag kom ju alltså hem med saker som en vikarierande TV-tekniker till övervägande del tillverkat i mitt ställe, för att han för egen del inte skulle tappa ansiktet inför min pappa. Jag gjorde inte mycket i slöjden…men det som TV-reparatören tillverkat bar jag ju ändå hem från skolan som ”mitt” och pappa  som ju visste vem jag hade i slöjd kunde säga: ”Ja. Den har du lyckats ganska bra med, men jag förstår inte varför den är spikad när din lärare kunde ha föreslagit att du skulle sinka i hörnen för träningens skull!” DÅ avstod jag från att säga att jag bara gjort några få moment och att TV-reparatören aldrig ens yttrat ORDET sinka.

Att jag vet vad en rubank är, är helt och hållet pappas förtjänst, men någon spinkfågel gjorde jag aldrig…

av

Etthundrafemtioandra åseriet- Fåglar i skolan, dröm eller mardröm

Det är en fin vinterdag idag, även om solen lyser med sin frånvaro. Sidensvansarna i vårt äppelträd låter sig väl smaka av de goda äpplena som vi lämnat kvar i höstas för att vår stege var för kort… Sidensvansarnas hemvist är enligt uppgift i den nordligaste delen av Sverige, men när maten tar slut så flyger de söder ut och söker upp kvarblivna bär och frukter både i skogen och villaträdgårdarna. Att de kommunicerar med varandra förstår jag, men det är ändå fascinerande att se hur det agerar när faran kommer. Se här hur de först lät sig väl smaka och sedan plötsligt flög iväg allesammans:

Sidensvansar i äppelträdet

Egentligen har jag ett lite dubbelt förhållande till fåglar. Å ena sidan tycker jag att de är vackra och att de tillför något extra till vardagen med sin närvaro och å andra sidan har jag alltid haft väldigt svårt för att skilja dem från varandra. Nu menar jag inte de ALLRA vanligaste fåglarna, utan dem vars utseende (i mina ögon) är oansenligt och likartat vid en hastig jämförelse. På lärarhögskolan gick det i allmänhet relativt bra för mig vid tentor och prov, men EN tentamen fick jag göra om och det var den som handlade om fåglar… Jag minns det som att jag inte kunde skilja på en björktrasthona och en gök. Oavsett, så var det ungefär då jag tappade min tilltro till mig själv som ”fågelkännare” ens i liten skala.

När tillfälle ges har jag ändå ”dragit i mig lite kunskap” för att jag just i den stunden fått anledning att fundera över en speciell fågelart. Som liten paddlade eller rodde jag gärna i Nedre Klingen där Storlommen alltid ropade om kvällarna. Jag brukade hoppas på att komma riktigt nära fågeln när jag var ute och paddlade och försökte i möjligaste mån att hålla mina paddeltag helt tysta. Tystnad är relativ och den skygga fågeln överlistade mig alltid. Vid samma sjö brukade jag ro ut till en sten inte långt ifrån land, där ett fiskmåspar alltid häckade. Jag förstod att jag inte fick röra stenen och boet, men ville ändå se de små dunungarna när de började trippar runt på stenen. Genom att ro i närheten, lärde jag mig att måsar inte nöjer sig med att flyga iväg från boet. De både skränar och störtdyker mot inkräktaren och vill det sig inte bättre så kan man få en ny frisyr av kladdig fågelskit…

En av mina äldre vänner i byn matade fåglarna hela vintrarna och en bit in på sommaren. När talgoxarna och blåmesarna fick ungar, brukade min vän mata med sockerkaka…och med stort tålamod fick hon de små fåglarna att  äta kaksmulorna direkt ur handen. Jag minns hur jag fick prova att mata fåglarna och hur spännande det var att ha en talgoxe i sin hand.

När man undervisar barn eller ungdomar eller för den delen vuxna, om djur och natur, brukar en av de mest engagerande ingredienserna i undervisningen vara att lyssna på de berättelser som de flesta har att dela med sig av. Nästan alla har någon gång varit med om en händelse som är speciell. För egen del har jag flera ”fågelanknutna” händelser som jag minns, t ex när min äldsta dotter hittade en fågel som flugit in i fönsterrutan och skadat sig. Hon bäddade åt den med gräs och strån och la den utomhus i skuggan bredvid lite vatten. Vi tittade till den så att ingen katt skulle komma i närheten och ganska snart hämtade sig fågeln så pass att den kunde flyga iväg.

Den typen av händelser brukar också elever ha med sig till skolan. Det ger rika möjligheter till skapande på olika sätt, i form av berättelser, dikter eller bilder. Men förutom det, så vill jag som är andraspråkslärare även slå ett slag för begreppsbildning som idé. De elever som inte har svenska som modersmål kan och vet också massor om t ex fåglar, som diskuteras här idag. Men att kräva att de ska kunna klara alltför avancerade produktioner i skrift utan att veta vad fågelns olika delar heter, är mycket begärt. Jag försöker skapa en hjälp-till-självhjälps-lektion, där jag förklarar och använder begrepp som underlättar i berättandet och beskrivningen av det aktuella ämnet.

Det finns oerhört många ord som man tar för givna om man är modersmålstalare, men som kan vara helt nya för andraspråkseleven. Exempel på ”fågelord” som exemplifierar detta, utan att på något sätt göra anspråk på att vara på en ornitologs nivå, utan snarare sådana ord som även små barn kan  redan tidigt; hona, hane, fågelbo, ägg, kläckning, ruva, fågelholk, vinge, klo, näbb, stjärt etc. Från denna basnivå kan man förstås bygga vidare, beroende på målgrupp och dessutom kan man bygga upp ordförrådet kopplat till olika specifika textgenrer, så att eleverna ser i vilken situation det ena eller andra ordet passar att använda. ”Den skimrande fjäderdräkten” kanske är mer användbart i en dikt än i en faktaartikel till exempel.

Internationella studier för andraspråksforskning har länge vetat om att elever som jobbar med ett nytt språk vinner på att undervisningen läggs upp efter speciella teman, men också att man hjälper eleverna till rätta inom specifika textgenrer. I några av mina tidigare blogginlägg har jag diskuterat detta. Dessutom har jag delat med mig av mitt speciella förhållande till skator i det tolfte åseriet.

av

Etthundrafyrtionionde åseriet- Den inre resan

Åsas tågbild april 2014

Reklamen för SJ är min favoritreklam, speciellt den som visar en uniformerad pilot, som helt klart är på väg att nicka till…men så visar det sig att han ju är på ett TÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅG och då GÖÖÖÖÖÖÖR det inget att han är på väg att somna…

Många tågresor har jag tillbringat med just ”den inre resan”, både i form av funderingar på livet och som reflektionstid i samband med studier eller liknande. Att fundera på livet kan ju te sig väldigt olika, som när jag reste till Gävle hösten 2012 för att genomgå 32 strålningsbehandlingar för bröstcancer eller när jag använt tiden på tåget till att bearbeta något som hör till en högskolekurs jag just då läst.

Det är något med själva tågresan som ger mig en energikick. Kanske är det att man inte kan påverka situationen så mycket? Man måste ”åka med” i dubbel bemärkelse. Att se fram emot resan, om målet är viktigt kan vara en sysselsättning medan man njuter av utsikten utanför tågfönstret. Så var det en gång för väldigt många år sedan när jag skulle möta en väninna i Östersund och vi gemensamt skulle åka med inlandsbanan till Narvik. På ett liknande sätt var det när jag klev på tåget hemma i Falun, för att möta en annan väninna för en resa med nattåg till Köpenhamn och vi därefter skulle resa vidare till Skagen. Vid båda dessa resor hade jag alltså en anslutningsresa för mig själv.

Men ibland är resan ”målet” på så sätt att man kanske verkligen har planerat för och räknat med resan som ett sätt att utnyttja tiden. SÅ var det när jag pluggade engelsk lingvistik för ett antal år sedan. Tågresan till och från Falun var helt nödvändig för att jag skulle klara av studierna. På vägen dit läste jag noga igenom allt material som jag visste att föreläsaren skulle gå igenom. På vägen hem repeterade jag allt vi hade gjort på lektionen. Det verkar kanske väldigt målmedvetet och på gränsen till överarbetat, men om jag INTE hade gjort så, hade jag troligtvis inte klarat kursen. Det var helt klart  på gränsen för min förmåga i många avseenden. Lite för abstrakt för min smak…

Men… att plugga är annars något som tågresor är speciellt lämpade för, tycker jag! Man kan inte gå undan för att diska eller vattna blommor och det finns ingen tvätt att hänga. Vidare har man inte några egna barn i vagnen som pockar på uppmärksamhet och vill att man ska leta reda på deras borttappade pinaler eller skjutsa dem till pojkvännen. Det är perfekt helt enkelt! När man vill pausa lite i själva pluggandet, så tittar man bara upp och kastar en blick ut genom tågfönstret. Att tåg ibland blir stående eller inställda eller att kaffet är slut och passageraren bredvid är för pratsam eller för tyst, är ett övergående problem. I det stora hela är tågresor ett livselexir!