september 6, 2015 av asaole

Etthundrasextiosjätte åseriet- Jordenruntresan i vardagen

Lika viktigt som vatten är för människan, lika viktigt är det i förlängningen att vi ser varandra och sträcker ut en hjälpande hand när någon i vår närhet behöver oss. De senaste dagarnas mediebevakning av flyktingströmmen genom Europa har satt igång en lavin av känsloyttringar i sociala medier. I några dagar nu har jag funderat på hur de människor jag möter i min vardag förhåller sig till detta. Som privatperson träffar jag vänner och bekanta som alla är mer eller mindre omskakade av de bilder som nått oss via media och som lärare träffar jag många av dem som Sverige har tagit emot vid tidigare tillfällen.

I ett klassrum som mitt går inte enbart elever som flytt till Sverige, utan också andra personer som behöver studera svenska. Det är alltså även så kallade kärleksmigranter eller personer som kommit hit till vårt land för att de sökt jobb här och nu insett att de behöver kunna lite svenska för att kunna skratta med sina arbetskamrater på fikarasten. Oavsett hur och varför dessa människor har kommit hit, så utgör de tillsammans min ”arbetsmiljö” och jag är lyckligt lottad, för tack vare dem reser jag jorden runt varje dag!

Inledningsvis, vid varje ny terminsstart är det en form av nyorientering i gruppen och vi trevar oss fram tillsammans i det sociala fält som klassrumsmiljön utgör, men ju längre tid som går, desto tryggare känns språkrummet emellan oss. Då börjar också de verkliga kulturutbytena, med fina samtal om här och där, nu och då och liknande poler i världsuppfattningen. Det sker naturligt och med en social plattform som vi har skapat tillsammans, där tryggheten är den viktigaste faktorn för erfarenhetsutbyten av kvalitet. Att våga berätta är något som kommer gradvis och att få sätta ord på sina tankar med hjälp av sitt nya språk upplevs som värdefullt av de flesta.

De många gånger då elever delar med sig av sina innersta funderingar till exempel i sina loggböcker till mig, har gett mig möjlighet att med ödmjuk nyfikenhet lägga bort mina egna lösningar på världsproblemen och ta del av andras för att få nya infallsvinklar på det jag trodde var självklart.Vid oändligt många tillfällen har jag insett att den västerländska kulturkretsen har väldigt mycket att lära av andra delar av världen. Därför har tiden med mina elever blivit allt mer viktig för mig med åren och jag ser den som en ständigt pågående jordenruntresa där jag fylls på av klokhet som andra är villiga att dela med sig av.

När jag då tittar på TV eller tar del av annan mediebevakning om flyktingkrisen just nu, så kan jag äntligen, efter många dagar i vanmakt och frustration, notera att det har vänt nu. Människor visar äntligen storsint generositet utan att tänka på egen vinning. Man sluter upp för att stötta dem som har lämnat allt bakom sig, som måste starta på nytt, för att de inte kan vända om. Den vändning som äntligen kom känns lika välkommen som när solen tittar fram bakom en kompakt molnmassa efter dagar av regn. Världen är inte fullt så grym som den tedde sig för några veckor sedan. Det finns hopp! Det gör mig glad. Imorgon är det måndag och då fortsätter min inre resa med eleverna. Jag ser fram emot det.

Keep your face to the sunshine

and you cannot see the shadow

juli 21, 2015 av asaole

Etthundrasextiofemte åseriet- Jag har stoppat bomull uti örat!

Nej, inte vet jag om det hjälper att försöka stoppa bomull uti örat, för att… ta bort nyheten om att Robert Broberg har dött. Han är en sådan artist som man saknar, som om man hade någon personlig relation till honom. Det har jag inte. Man förstår att tiden har sin gång och att vi alla ska dö en gång.

Jag var verkligen LITEN när jag fascinerades av hans robot i det barnprogram jag såg då… Sångerna satt som en smäck nästan omgående och de fyndiga texterna är förstås skälet till det. Han kunde få till det så att även det banalaste innehåll blev roligt eller intressant eller bara helt otroligt träffande:

Jag har en väninna som ofta tvinga vid bommarna här i staden och vänta och VÄNTA och VÄÄÄÄÄÄÄÄÄNTAAAAAAAAAA… Till henne skickade jag en gång denna favorit:

Det är lätt att bli nostalgisk när någon går bort. I nostalgins namn plockar man fram det vackra och stämningsfulla och kanske vågar man sig på att lyfta något av det fyndigare slaget också. I den uppsjö av texter som Robert Broberg är pappa till, är det svårt att vara säker på att man väljer det ”bästa” eller ”finaste” eller ”roligaste”. Därför är det meningslöst att ens försöka. I stället vill jag lyfta tre musikstycken som betytt mycket för mig genom åren, men på helt olika sätt:

Vatten!

Att skriva en sång om Stockholms alla vattendrag, är inte alls på något sätt unikt. Det finns många i Brobergs sällskap som lyckats väl med detta. Sångligt är den inte helt enkel att sjunga, med sitt stora omfång och flera stora språng, men jag minns när ”Vatten” kom att det var en av mina favoriter när den kom på radion och att det kändes väldigt nytt med det där plasket som avslutar sången. Dessutom är det väldigt mycket bilder som förmedlas och för den som känner sin huvudstad är bilderna källor till egna minnesbilder och kopplingar till händelser man varit med om i de miljöer som sången beskriver.

En ganska stillsam sång som också anknyter till vatten är annars den fantastiska Båtlåt, som ju i sin briljans lyckas med att både handla om kärlek och om båtar…

Men utan att nämna alla brudarna, har man ju inte kommenterat Robert Brobergs speciella egenskaper och egenheter… Han var ju lite egen…men på ett ytterst positivt sätt…med sina tjejer… Underbara uppblåsbara Barbara eller ska vi kanske vråååååååååååla Carola? Jag tror att jag i raden av damer vill avsluta min hyllning till Roberg Broberg med Maria-Therese… Tack för de många musikaliska minnen jag kan knyta till det du skapat under ditt långa musikaliska liv!

juli 13, 2015 av asaole

Etthundrasextiofjärde åseriet- Yrkesskicklighet och helhetssyn

Hur behåller vi det yrkeskunnande som kommer med varierade arbetsuppgifter och ständiga utmaningar? Hur finner vi arbetsglädje i yrket, oavsett om det är ett akademiskt yrke eller ett hantverksyrke? Jag tror att variation är en nyckel. En annan kan vara att vi tillåts vara experter i vårt gebit och en tredje är att vi utmanas i yrkesrollen. Men när utmaningen blir att byta yrkesroll med någon helt annan yrkesgrupp, så blir resultatet ofta en lägre kvalitet.

I en annan blogg jag skriver, Tanten i kanten, har jag försökt illustrera hur det kan vara om en persons potential inom yrket inte tas tillvara, utan stängs in i yttre ramar, som tid eller rutiner. Jag har också visat hur ett lösningsinriktat förhållningssätt sparar tid och onödiga problem. Här kopplar jag ihop det aktuella blogginlägget med mitt eget yrke och vill du först läsa vad jag skrivit där, så kan du följa länken:

http://www.tantenikanten.se/tanteri-tio-he…-snuttifiering/

Med alltför många patienter per dag, förväntas en läkare inte enbart utöva sin skicklighet i läkaryrket, utan dessutom ska vederbörande hantera datasystem och författa journalanteckningar och administrera en hel del som skulle kunna utföras av någon annan. Denna andra expert i sitt gebit, en medicinskt kunnig sekreterare, ger indirekt läkaren tid att i högre utsträckning samtala med patienten om de bakomliggande faktorer som är orsaken till patientens ohälsa. På så sätt ökar också möjligheten till patientens tillfrisknande som jag ser det. Det blir en mer effektiv sjukvård, både för att patienten snabbare får adekvat hjälp, men också för att läkaren får ägna sig åt sin starka sida, att hantera patienters hälsa. Det finns väldigt många paralleller mellan yrkespersonen läkare och yrkespersonen lärare, speciellt om vi väljer att jämföra historiskt.

Men förresten… Är det egentligen så viktigt med utbildning då? Äh! Det spelar väl ingen roll! Man undrar faktiskt hur det är tänkt inför hösten för lärares del! Den första juli i år 2015, trädde nya betygs- och bedömningsregler igenom. http://www.skolverket.se/kompetens-och-fortbildning/lararlegitimation/lararlegitimation-1.174747

Den fackliga tidningen Lärarnas Tidning publicerade ett reportage om vad detta kan tänkas innebära för skolan, mer konkret:

http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2015/06/02/betygshjalp-blir-ny-arbetsborda

Det innebär alltså att den utbildade/behöriga läraren med legitimation i det aktuella ämnet, ska titta på medan den outbildade kollegan, som saknar legitimation undervisar… Vore det inte bättre om den förstnämnda undervisar om hen ändå ska sätta betyg i den aktuella gruppen? På det sättet finns kontrollen över kunskapsmålen och kvaliteten hos den som innehar legitimationen, erfarenheten och kunskapen, i stället för hos den som kommer från busshållplatsen.

Lärarförbundet ”kräver att det anslås tillräckligt med tid för medbedömningen”. Jag har inte bestämt mig för om det är spännande eller skrämmande att se hur det blir med den saken! Den som får denna extra arbetsuppgift ska gå ut ur sitt eget klassrum för att bedöma arbetskamratens elever…medan arbetskamraten arbetar… Det tar tid, bort ifrån eleverna i den utbildade lärarens grupp/er.

Tänk om det vore på vårdcentralen? Skulle verkligen Socialstyrelsen föreslå att den outbildade (jag eller någon annan från ”väntrummet”) genomför en omfattande operation, medan aktuell ansvarig läkare ”tittar på” för att sedan ägna sig åt det viktiga journalskrivandet? Jag måste få säga som Oldsberg:

Vart är vi på väg?

maj 10, 2015 av asaole

Etthundrasextioandra åseriet- Hur lååååååååååååååååååååååååååångt kan ett långt ljud vara i svenskan?

Ursäkta, nu hörde inte jag… Kan du vara snäll och repetera vad du sa nyss?

Nästan alltid när jag behöver ställa den frågan i mitt klassrum bland de vuxna eleverna som kämpar med att lära sig svenska som andraspråk, så är problemet att de inte har förstått hur oerhört viktigt det är att låta de långa stavelserna få vara just långa. Att förklara detta för elever brukar också vara svårt. Det är betydligt lättare att visa dem genom att byta bort alla långa vokaler i sitt eget språk. Därför händer det att jag gör precis så… Jag talar i staccato och vips så låter mitt tal på ett annat sätt, inte lika som annars. Detta brukar som regel bli en aha-upplevelse för många av eleverna, eftersom en del av dem känner igen sig. De förstår att de kanske använder alltför korta vokalljud när de hör mig göra det.

Ibland är det fokus på just detta; att träna på långa och korta ljud, men inte bara det, utan även vokalkvalitet och viktiga distinktioner t ex mellan i och y eller mellan e och ä. Vi jobbar med detta fortlöpande förstås, men just imorgon ska vi göra ett mera genomgripande nedslag och låta hela dagen handla om just uttal och intonation. Jag ser fram emot det. Det brukar verkligen vara roligt.

Att ha lagom galna arbetskamrater är alltid roligt… En av mina arbetskamrater och jag skojade häromdagen genom att välja ut en specifik vokal och använda den på alla vokalpositioner. Man kan ju lätt begripa om man t ex sjunger Blinka lilla stjärna med endast vokalen ”i”, men om man dels skiftar till alldeles vanlig tal, inte någon känd barnvisa, utan endast det man hade för avsikt att säga… och om man dessutom väljer Ö… DÖ BLÖR DÖT VÖLDÖGT SVÖRT ÖTT FÖRSTÖ ÖFTÖR BÖRÖ ÖN LÖTÖN STÖND ÖCH DÖSSÖTÖM BLÖR DÖT SVÖRT ÖTT HÖLLÖ KÖNCÖNTRÖTIÖNEN PÖ ÖTT ÖNTÖ TÖPPÖ BÖRT SÖG. YTT YNNYT PRYBLYM BLYR YTT FYRHYLLY SYG YLLVYRLYG, YFTYRSYM DYT LYTYR SY LYJLYGT YCH MYNNYN SYR SY FYL YT.

april 16, 2015 av asaole

Etthundrasextioförsta åseriet- Reflektioner i kursmålens skördetid

I många år jobbade jag i grundskolan med allt vad det innebär. En mycket tydlig skillnad mellan vuxenutbildningens olika kurser och de många åren i grundskolan är kopplingen mellan kursmål och tid. I grundskolan hade lärare i en lång stafett avlöst varandra under de nio år (senare tio år, om man medräknar senare års förskoleklassundervisning) en enskild elev läste till exempel ämnet svenska eller svenska som andraspråk. Eleven hade goda möjligheter att gradvis utveckla både kunskaper och förmågor i ämnet under den långa tid som stod till buds. Andra faktorer spelade naturligtvis också roll, men tiden var i många avseenden en hjälp för mig i min roll som lärare, eftersom den i sig möjliggjorde upprepade repetitioner av viktiga moment inom ämnet.

Till skillnad från den väldigt långsiktiga vägen mot målen i årskurs nio, jobbar jag nu med samma nivå med mina vuxna elever, som redan lämnat SFI bakom sig och nu ska klara målen i kursen med namn GRNSVA2 (www.skolverket.se). De är inte 16 år gamla, de är vuxna, ivriga att bli klara någon gång…vill ut och få jobb eller kanske fortsätta sina studier på gymnasienivå i ämnet svenska som andraspråk. Vissa dagar känner jag mig som en travkusk som måste hålla hårt i tyglarna så att inte hästen drar iväg i galopp och andra dagar är hästen kvar i spiltan när loppet ska starta. Vi behöver bli ett team, jag och eleven och fort måste det bli så, eftersom vi inte har nio år på oss! För att möta skolverkets krav har jag på olika sätt försökt utveckla och slimma undervisningen så att den håller en hög standard och hög intensitet för att så många som möjligt ska nå målen inom den givna tidsramen. De sju obligatoriska uppgifter som eleverna arbetar med för att möta de många kursmålen, brukar jag försöka få eleverna att ”spara” till slutet av kursen. Anledningen till det är att jag förstås vill att de ska lyckas med sin målsättning att nå kursmålen.

Nu är tiden inne då mina nuvarande elever börjar intensifiera arbetet med att skicka in sina obligatoriska uppgifter och se då händer det, igen! Jag blir lika lycklig varje gång! Eleverna, var för sig, har tagit uppgifterna på största allvar, skrivit på sin bästa svenska och lagt ner både tid och möda på att formulera sig, förklara och berätta. De har argumenterat, reflekterat och kämpat med att hitta olika stilnivåer för de olika texttyperna. Men inte nog med det! De har dessutom i olika muntliga sammanhang tagit chansen att aktivt delta i samtal om texter, om olika diskussionsämnen, om strategier och om lärande, allt i syfte att hjälpa mig att hjälpa dem… Jag behöver mitt betygsunderlag för att kunna bedöma deras svenska. De många ärliga härliga elever som möter sina egna mål att klara kursen, på sitt allra bästa sätt, är för mig den största glädjekällan i yrket. Att se dem lyckas är min belöning, min inspirationskälla och min energidepå för kommande kurser.

Men det händer också att elever väljer andra vägar, inte alltid helt ärliga. Kanske tror de inte sig själva om att klara målen? Kanske tror de inte att det skulle räcka fram om de endast använde sina egna språkliga resurser? Säkert är skälen många till det fusk som ibland förekommer. Elever använder andras texter för och lämnar in dem under sitt eget namn. Elever använder bitar av andras texter och sammanfogar dem med egna kommentarer. Ibland plockar elever ogenerat långa stycken ur texter på internet och avstår ifrån att källhänvisa. När de avstår ifrån att källhänvisa trots att jag i min kurs har undervisat om följderna för textstöld och risken med att låna andras texter utan att ange varifrån de kommer och vem som egentligen är den skribent som borde hyllas, så har de medvetet valt att fuska, som jag ser det. Att uppsåtligen fuska är naturligtvis inte tillåtet och min arbetsgivare har en nedskriven rutin för vad som händer när elever fuskar. Jag tänker inte gå in på den rutinen nu, utan i stället gå vidare till det jag upplever i min lärarroll när elever fuskar.

Att möta elever på nytt vid varje kursstart är en social investering. Jag lägger stor vikt vid att försöka skapa en social plattform för mig och varje enskild elev, så att eleven ska känna sig så trygg i lärandet att hen har förtroende för mig och vågar använda svenskan i alla upptänkliga situationer. Det är först när eleven väljer att våga använda språket som jag ju ges en möjlighet att hjälpa hen med utveckling av språket. De allra flesta elever jag undervisat genom åren tar emot den ambitionen från mig genom att göra sitt bästa, ge sig själva chansen att utveckla språket sida vid sida med mig som är deras lärare. Tillsammans upptäcker vi språkets olika nivåer, stiltyper, texter av olika de slag. Vi går igenom regler, inte bara för språket i sig, utan även för texter av olika slag, till exempel hur man kan förvänta sig att ett formellt brev ska se ut och hur man känner igen artikelns olika delar och vet hur man benämner dem. De allra flesta elever ser att de har en lärare de kan fråga till råds om sitt språktillägnande.

Dessa elever vågar också utsätta sin egen språknivå, sina egna textalster, för granskning både under kursens gång och i slutet av kursen, för de vet att deras svenska är något som ständigt utvecklas och de vill få veta den nuvarande nivån för sitt språk. De vågar också det för att de och jag har kommit till en punkt där de litar på mig som yrkesperson, som lärare.

När någon elev ändå väljer att föra mig bakom ljuset och skicka in texter som är manipulerade, ihopklippta av andras, så blir jag därför inte bara besviken på ett generellt plan, för att bli utsatt för detta försök att lura sig till ett betyg. Jag blir dessutom alltid oerhört förvånad över att den aktuella eleven väljer att äventyra sitt betyg och sina studier genom att medvetet välja att fuska i stället för att ta emot möjligheten att få hjälp med sitt eget språk och dess tänkbara utveckling. Dessutom undrar jag alltid om elever som fuskar tror att jag är så ljusblå och okunnig att jag inte märker det…

april 8, 2015 av asaole

Beställ ditt exemplar av boken ”Nattvandringar mellan liv och död”

Boken är skriven av Alisher Sarbon och Åsa Olenius och utgår ifrån autentiska händelser vid Alisher Sarbons besök i hemlandet Uzbekistan 2014. Alla namn i boken är fingerade för att skydda Alisher Sarbons familj.

”När jag var yngre och bodde kvar i mitt hemland, kunde jag aldrig förespegla mig en framtid i ett främmande land, där jag helt utan status, på samhällets botten, skulle få börja om på nytt. Redan i unga år var jag fast besluten att lyckas i livet. Genom studier och hårt arbete och en stor portion målmedvetenhet blev jag framgångsrik i det jag företog mig, gjorde karriär inom både polisväsendet och skatteverket. Men kanske var det just min nit och redlighet, som ändå på ett så genomgripande sätt kom att vända upp och ned på mitt liv? I min lägenhet i Stockholmsförorten har jag ofta förbannat hur jag som ansvarig i korruptionsärenden i mitt hemland Uzbekistan, också angav min chef när jag fann oegentligheter i hans redovisning. Inte för att jag inte borde anmäla honom, utan för att det fick sådana långtgående konsekvenser för mig personligen. Det jag trodde var rätt och riktigt, slog tillbaka emot hela min existens, allt det jag dittills hade kämpat för. Min familj, som jag värderade så högt, blev jag tvungen att i all hast lämna bakom mig. Hela mitt liv ändrades i ett slag och vägen tillbaka till värdighet och livsglädje har varit och är lång och mödosam. Jag vet hur det är att längta. Jag har lång och smärtsam erfarenhet av det. Min längtan är inte så enkelt avhjälpt och skälen till det är många. Mina barn och barnbarn är i ett land jag inte borde besöka. Jag har en gång flytt från landet med fara för mitt liv. Men när längtan är starkare än rädslan, tar förnuftet en paus. Detta är berättelsen om hur jag tog risken och återvände till mitt hemland för att få återse min familj. För mig är de viktigare än min egen rädsla för vad som skulle kunna hända”

Nattvandringar mellan liv och död

Boken kostar 100 kr (exklusive frakt) och beställs genom mig, Åsa Olenius. Alla intäkter för boken går oavkortat till min medförfattare Alisher Sarbon. Du kan antingen betala via din internetbank till mitt konto i Nordea eller via Swish. Kontonummer och telefonnummer för Swish får du vid din beställning till min e-postadress asaole@gmail.com. Kom ihåg att ange leveransadress! Vid postbefordran betalar mottagaren frakt och emballage till självkostnadspris ( 40 kr inrikes/ 80 kr utrikes).

Mer om boken finns i artikeln av Hampus Pettersson publicerad på Mittmedia 150611:

Hampus Petterssons artikel

Bild april 8, 2015 av asaole

Etthundrasextionde åseriet- Att drömma sig bort i musik är en lisa för själen!

När jag var liten, så lyssnade familjen på många olika typer av musik, men klassisk musik var inte vanlig. Min första egentliga kontakt med klassisk musik var när jag lyssnade på hur en av mina vänner berättade om musikupplevelser och i mitt etthundratredje åseri berättade jag om en del av det vi upplevde tillsammans, jag och den familjen.

One hundred and third åsic- When music serves as a tool for learning languages

Jag tror att det var en önskan att passa in när de talade om klassisk musik som fick mig att själv köpa två LP-skivor på Tempo. De var på rea och utgjorde inte något djupare hål i min budget, men det tog några lyssningar innan jag hade vant mig så pass med musiken att jag faktiskt kunde den på det sätt man gör om man lyssnat många gånger. Dittills hade jag endast ägnat mig åt sådant idogt lyssnande i andra genrer.

Tchaikovsky

Jag valde bland de klassiska skivorna och tog på måfå en skiva med en pianokonsert av Pjotr Ilyich Tchaikovsky, nämligen Pianokonsert No 1 i h-moll. Jag ville kunna spela så, men jag och min pianolärarinna kämpade med betydligt simplare stycken vid den tidpunkten! Men det är pampigt redan i notskriften … som finns på följande länk:

och ännu mera läckert att lyssna förstås!

Det finns så oändligt många vackra slingor i musiken. I varje sådan musikalisk brovink förlorar jag mig i minnen eller fantasier om ditt och datt. Jag upplever att det är oändligt lätt att drömma sig bort med hjälp av just Tchaikovsky. Frågan är ju hur han lyckades komponera så oändligt vackra musikstycken gång på gång!!! Det är pampigt, vackert, svängigt, mystiskt, komplicerat, stämningsfullt, nostalgiskt, ledsamt, sorgligt, graciöst… och oerhört medryckande!!

När man läser hans biografi förstår man att han mötte många motgångar i livet, bland annat den att hans föräldrar helst såg att han valde juridiken i stället för musiken, men även de motgångar som det innebar att vara homosexuell under artonhundratalet. För mig är hans verk viktiga kraftkällor oavsett vad som tyngde kompositören under hans liv. Han måste ju bevisligen ha kunnat styra om sin eventuella frustration och sorg till kreativ brand när så krävdes!

Jag förstår att de som tävlade i Kontrapunkt med Sten Broman på sin tid, säkert har betydligt mer udda eller krävande stycken att hänföras av, men även om just den här pianokonserten är oerhört vanlig och ofta spelad, så är det inte något tecken på att den på något sätt är ett dussinverk eller på något vis sämre än andra mer sällan hörda kompositioner. Snarare hävdar jag att det frekventa spelandet i olika medier kan förklaras med styckets storhet och briljans. I skrivande stund har jag lyssnat på just detta pianostycke av och till i över trettio år utan att tröttna… Det kallar jag kvalitet…

musikaliska-noter-vag-i-snygg-vektor-elemwnts_753461.jpg (626×396)

april 6, 2015 av asaole

Etthundrafemtionionde åseriet_En spinkfågel åt alla!

Den vanligaste fågeln i Sverige vet jag inte riktigt vilken det skulle kunna vara, eftersom jag inte är ornitolog. Men som dotter till en slöjdlärare, vet jag ändå att även spinkfågeln är vanligt förekommande i hela landet. På senare år har den troligtvis fått god konkurrens av andra slöjdalster i takt med att slöjdämnet förändrats till att vara betydligt med processorienterat än det var förr.

Den som lyssnat till den mångsidige musikanten Peter Carlssons levande berättelser från sin barndom kan säkert dra sig till minnes hur Peter gjorde en uggla i slöjden i stället för den spinkfågel hans slöjdlärare hade gett instruktion till. Samme slöjdlärare yttrade sedan att eftersom Peter valt att göra en uggla i stället för spinkfågeln, kunde slöjdläraren inte bedöma Peters arbete. Skolan har ändrats påtagligt på den punkten, för kreativitet och förmågan att fatta egna beslut ses i dagens skola i de flesta fall som en fördel.

För egen del så började min kontakt med skolans slöjdämne under lördagarna, då jag och min bror följde med pappa till skolan när han behövde slipa verktyg eller göra andra förberedelser för den kommande veckan. Vi brukade få hjälp igång med något litet projekt och sedan slöjdade vi medan pappa gjorde det han kommit till slöjden för den aktuella dagen. Jag minns en skål jag tillverkade i balsaträ med hjälp av ett håljärn och därefter dekorerade med blommor ditritade med spritpenna… Jag slog in mitt slöjdalster och gav bort det till mormor och morfar till jul. När jag blev lite äldre tittade jag på den där skålen med skräckblandad förtjusning. Den var ful och illa ”snickrad” skapad av ett barn som ännu inte börjat skolan, men mormor och morfar hade den framme, så länge de båda levde. De hade småprylar i den, först i köket och senare på skrivbordet i sovrummet.

När jag själv kom i en ålder där man undervisas i slöjd, delades klassen in i två halvor, den ena hade textilslöjd och den andra hade trä- och metallslöjd. Min klasshalva hade textilslöjd på höstterminen. Den andra klasshalvan hade min pappa i trä- och metallslöjd. Jag minns att jag var nervös för vad de andra barnen skulle säga och undrade hur det skulle bli när jag själv skulle ha min egen pappa i slöjd nästkommande termin. En av mina äldre kompisar hade dessutom min pappa som slöjdlärare och brukade beklaga sig över hur noggrann han var med de arbeten eleverna tillverkade i hans ämne.

Det eventuella skvaller jag förutspått från mina egna klasskamrater uteblev. De tyckte alla att pappa var en bra lärare. Jag började se fram emot den där vårterminen när jag själv skulle få honom som lärare. Men vid det laget hade pappa bytt skola och undervisade i en annan del av samhället. Jag fick i stället en slöjdlärare från Orsa som var jättetrevlig och som jag trivdes bra med. Jag fick smak för ämnet och ville tillverka saker jag kunde ha hemma. Läraren från Orsa gjorde dock illa sig i slöjden. Han sågade av sig en del av ett finger och blev sjukskriven. Då fick vi en vikarie… en outbildad vikarie. Han var också snäll och trevlig, men någon slöjdlärare var han INTE.

Vikarien, som för övrigt var en välkänd lokalprofil, ofta anlitad som TV-reparatör, kände till att jag var dotter till en slöjdlärare och när jag kom till honom med mina frågor om vad som skulle vara nästa moment, så kunde han säga: ”Ja egentligen så skulle du ha slipat ner det här lite bättre, men du, jag gör det jag, i maskinen, så slipper din pappa tro att jag inte vet hur man arbetar i slöjden” eller ”ja, här skulle du ju ha haft några fler skruvar iskruvade, men jag kan fixa det jag, så blir det rakt”. Han var mycket för att spika och skruva och det upptäckte jag mest när jag kom hem med det jag gjort i slöjden…, för jag kom ju alltså hem med saker som en vikarierande TV-tekniker till övervägande del tillverkat i mitt ställe, för att han för egen del inte skulle tappa ansiktet inför min pappa. Jag gjorde inte mycket i slöjden…men det som TV-reparatören tillverkat bar jag ju ändå hem från skolan som ”mitt” och pappa som ju visste vem jag hade i slöjd kunde säga: ”Ja. Den har du lyckats ganska bra med, men jag förstår inte varför den är spikad när din lärare kunde ha föreslagit att du skulle sinka i hörnen för träningens skull!” DÅ avstod jag från att säga att jag bara gjort några få moment och att TV-reparatören aldrig ens yttrat ORDET sinka.

Att jag vet vad en rubank är, är helt och hållet pappas förtjänst, men någon spinkfågel gjorde jag aldrig…

mars 29, 2015 av asaole

Etthundrafemtioåttonde åseriet- Ur led är tiden

Ingenting är längre som förut! Det ordnar sig med tiden! Tids nog får vi veta! Det var bättre förr! Ju förr desto bättre! Tid är relativt och innan någon kläckte idén att vi alla skulle ställa om våra klockor i förhållande till sommarens dagsljus, ansåg säkert många att tiden inte alls var relativ, utan fixerad. Kanske från tanken att tiden kan man inte ändra på!

Dagligen slås jag av hur olika vi ser på tidsbegreppet. Några av oss är tidsoptimister och försöker hinna med så mycket som möjligt inom givna tidsramar, ofta med resultatet att vi blir försenade till avtalade möten eller tider vi borde passa. Andra av oss är tidspessimister, vilket är det omvända förhållandet. Då är man alltid ute i god tid, alldeles FÖR god tid. Man tänker ”vad är ungefär det värsta som skulle kunna hända mig nu, på väg till det här viktiga mötet?” och sedan lägger man till tid i förhållande till det nyss uttänkta värsta scenariet. Det är onödigt att gå över ån efter vatten. Jag kan börja med mig själv och flera bra exempel på hur detta kan te sig.

En gång för oändligt längesedan skulle jag och min väninna, båda i tonåren vid den här tiden, cykla till Rättvik för att se Tomas Ledin i Rättviksparken. Cykelturen skulle ta sin början i Falun, gå via Grycksbo, Bjursås, Mårtanberg och Söderås och det var på den gamla goda tiden när vägen såg ut som ett måttband som någon hade glömt att sträcka. Vägen var alltså ganska rak, men i stället fanns ett stort antal uppförs- och nedförsbackar av storlek.

Eftersom Ledin är en så bra live-artist, ville vi verkligen inte missa hans konsert. Därför startade vi direkt på morgonen, efter en stärkande frukost. Vi packade den treväxlade tandemcykeln med allt man kan behöva för fem dagars cykelsemester och så cyklade vi iväg. Redan vid dåvarande Svalan Hemköp i Britsarvet hade cykeln fått punktering… på bakhjulet… Både väninnan och jag vet exakt hur man byter en punka. Det är varken svårt eller jobbigt i sig, men i det här fallet, så tänkte vi (felaktigt) att om det är på bakhjulet där alla kuggkransar för växlarna sitter, så bör vi nog ta hjälp av någon som kan bättre. Sagt och gjort… Vi gick in på en mack rakt över gatan. Där jobbade just denna dag tre unga killar i övre tonåren, sommarjobbare… Vi gav uppdraget till dem… Det resulterade i att vi dels blev kraftigt försenade redan från början, dels inte längre hade en treväxlad cykel, utan en enväxlad, tvåan var den enda växel som fungerade. Vi cyklade och cyklade och cyklade och bakom varje uppförsbackes högsta punkt, kunde man se en ynklig nedförsbacke och en NY ännu längre UPPFÖRSBACKE. När vi rullade nerför backen förbi Lerdalshöjden, hörde vi Ledin vråla ”Hallå Rättvik!” och så började han spela… Innan vi parkerat cykeln hade vi missat ett par låtar, men lyckliga sjöng vi med i resten av konserten. Vi HANN!!! ( i alla fall nästan!).

När jag var ung sjöng jag i kör i kören Bjursåsflickorna. Vi hade alltid konsert i kyrkan på midsommaraftonen och det brukade vara fullsatt på den där konserten. Min bror och mina föräldrar och mina morföräldrar ville få bra platser och frågade därför mig om tiden. Jag sa att man brukar öppna kyrkan en timme före konserten, men före det brukade vi i kören vara där och träna. Jag förklarade att om konserten börjar 18.00, så kan man alltså komma dit kl.17.00 och ta en plats om man vill. Min mamma, som varit den som hört sig för om detta, hade nu klart för sig att de skulle vara i kyrkan kl 17, men ju närmare det aktuella datumet de kom, så byggdes ett oväntat problem in. Mamma tänkte nämligen. Hmmmm 17…och så skulle man alltså vara där en timme före. Då måste vi ju vara där kl 16. Jag minns som igår hur jag stod på min plats i fjärdestämman, när vi från kören alla kunde se hur någon öppnar dörren till den tomma kyrkan, som så när som på oss som tränade framme i koret… Min mamma och pappa, min bror och mina morföräldrar sticker in näsan. Per-Egon, som ledde kören vände sig om och ropade: Ni får vänta utanför till kl 17! Flera i kören började viskande undra om vilka det kunde vara som var SÅ tidigt ute… Jag kan tänka mig att hela min uppenbarelse skvallrade om vems släktingar det var…

Min första resa till USA alldeles själv, hade jag planerat in i minsta detalj också vad beträffar tiden det tar att åka med en snabb grå Toyota till Arlanda…fast…tänk om jag får punka? Tänk om jag hamnar efter en EPA-traktor på ett smalt vägavsnitt??? Tänk om… Jag tog till lite extra tid för detta. Sedan tog jag till lite extra tid utifall det inte alls stämde att man kunde ta sig från parkeringen på Benstocken med bussar som gick i skytteltrafik varje kvart. Och förresten! Tänk om man inte ens skulle få någon parkeringsplats och fick åka till en annan i all hast???? Bäst att ta till lite extra tid där. Ja just ja! Man kanske behöver en bensträckare i Hummelsta också! Och lite fika? Jag lade till tid för det också… Sedan är det ju detta med alla köerna i ankomstterminalen, när man i den där omfattande folksamlingen ska hitta till sitt eget flygbolags incheckning och då ska man dessutom släpa på en jättestor väska! Mer tid lades till också för detta! Till råga på allt så räknade jag med att bryta mot alla hastighetsbestämmelser och köra extra fort, för OM jag skulle hamna bakom EPA-traktorn, så skulle det ju hjälpa mig i så fall…

Har någon av er någon gång suttit alldeles mol allena i Terminal 5, i avgångshallen, i den fullständigt tysta lokalen och lyssnat på fläktarnas brus i taket??? Det har jag. Efter en jättelång stund så kunde jag se en ensam väktare långt borta i andra änden av byggnaden. Hans nyckelknippa slog emot låret med ett klirrande ljud, så jag visste hur nära han var utan att behöva glo… Han sa: Har du missat flyget och vill ha hjälp på något sätt?

Jag svarade att jag fortfarande väntade på mitt flyg. Han berättade att han hade misstagit mig för någon som blivit kvar efter stängning, för nu var det ju fortfarande en timme kvar tills de skulle öppna alla incheckningsdiskarna… Jag förklarade för honom om min tidspessimistiska inställning och han skrattade och sa att han mött andra i samma båt, men inte någon som varit där innan man öppnade flygplatsen för dagen… När den första städerskan öppnade dörren till sin städskrubb var hon och jag länge de enda levande varelserna innan övrig personal och några enstaka resenärer dök upp. Jag hann i tid till min resa. Men det behöver jag inte tillägga, antar jag. Att vara ute i god tid är relativt… TID är relativt som begrepp. Idag har vi till exempel vår första dag på det vi i Sverige lättsamt benämner sommartid, men ute är det snöglopp… Somrigt värre!

februari 13, 2015 av asaole

Etthundrafemtiosjunde åseriet- Stoppa plågsamma skolförsök 3

Det gläder mig att Sveriges Skolledarförbund inte per automatik välkomnar förslaget om att på försök införa betyg från årskurs 4. Precis som vi som jobbar i skolan anser, har de i stället efterlyst en utvärdering av betyg från årskurs 6, som också det är en relativt ny reform. I TV-soffan i morse handlade det om huruvida detta kommer att hjälpa till för att skapa fler möjligheter till samförståndslösningar mellan regeringen och alliansen i skolfrågor. Låt oss hoppas det! Att politiker på riksnivå diskuterar skolfrågor är alltid bra. Om det leder till goda eller dåliga lösningar på lång sikt får framtiden utvisa!