Det händer att jag får för mig att jag ska läsa ”allt” jag kan komma över av en viss författare. Senast detta hände började jag med att lyssna, eftersom den möjligheten gavs först… Mödrar och söner var en av de böcker av Theodor Kallifatides som jag inte hade läst förut och när jag just hade avslutat en annan ljudbok och tittade på min bokhylla i Storytel föll blicken på denna bok.

Inläsningen av Sven Wollter gör förstås sitt till för att läsupplevelsen ska få hög kvalitet och man dras direkt in i Kallifatides resonemang om livet. Att lyssna på böcker kan annars vara lite som ett lotteri. Är inläsningen inte så bra, så riskerar min uppfattning om inläsaren att till viss del drabba författaren i fråga och kanske ger jag upp mitt projekt att lyssna på den aktuella boken. I allra sämsta fall plockar jag inte ens upp pappersboken för att läsa den… I Kallifatides fall är det lyckligtvis så att jag har läst mycket av honom tidigare och redan är en biten och återkommande läsare så Wollters röst utgjorde i stället en perfekt bonus för en bok jag ändå skulle ha lyssnat på, oavsett inläsare.

Med Mödrar och söner får jag precis det jag uppskattar hos Kallifatides. Han skriver medryckande och lägger upp sin skildring på ett spännande sätt. Här handlar det om tre spår, dels nutid, där Kallifatides är på besök hos sin mor i Athen och ibland även träffar sin bror och andra släktingar, dels i berättande form de många episoder från barndom och ungdom i Grekland som Kallifatides drar sig till minnes. Det tredje spåret är ett dokument, där Kallifatides far har skrivit ned sina minnen från ett långt liv. Mellan dessa tre spår väver Kallifatides som brukligt sin väv av levnadsvisdom.

Mellan modern och Theodor finns ett starkt band och trots att de vanligtvis bor i varsitt land, långt ifrån varandra, har de en mycket nära kontakt med varandra. Ändå skymtar mellan raderna en ömsesidig respekt som inte möjliggör helt öppna konversationer. Denna respekt innefattar bland annat väldigt speciella procedurer runt kaffedrickande som är underhållande att läsa. Theodor har en lång lista på sådant han gärna skulle vilja fråga sin nittiofyraåriga mor om, men inte riktigt vågar. Kaffestunderna blir därför en tänkbar öppning för förtroliga samtal om livet. Modern å sin sida verkar av just respekt för sin son, avhålla sig ifrån att nämna vissa detaljer, som för att skydda honom ifrån dessa. Men Theodor är i Athen denna gång just för att en gång för alla få veta hur det egentligen förhöll sig med en lång rad händelser som ligger för långt bak i tiden för att han själv ska kunna veta säkert.

Den gradvisa avtäckningen av Theodor Kallifatides familjehistoria skildras med stor kärlek och i bokens inledning berättar Kallifatides hur hans familj likt så många andra grekers befann sig i Turkiet sedan generationer, men plötsligt blev tvungna att flytta till Grekland, i en omfattande utväxling mellan de två länderna, då också turkar som befunnit sig i Grekland tvingades åter till Turkiet. Theodors pappa, som var född vid Svarta Havet, kom därför att hela sitt liv betraktas som en utlänning, en som inte var som alla andra. Detta utanförskap, måste ha präglat inte bara honom själv, utan också hans familj i hög grad.

Nästa ljudbok som jag drogs in i med hull och hår var Vänner och älskare som precis som titeln antyder handlar om en djup vänskap mellan Georg och hans vän Milan, men också om kärlek mellan olika människor. Återigen är Wollters inläsning av denna ljudbok en del av magin med boken, men det vore fel av mig att ta udden av det skrivna ordet, för hur väl Wollter än kan gestalta, så vore inläsningen inget värd om texten inte höll måttet. Georg och hans fru Marja har levt ihop i många år och haft ett lyckligt äktenskap. Det är i alla fall vad Georg har uppfattat, den dag när han hittar en ask som likt Pandoras ask rymmer en hemlighet. Ska han våga öppna asken eller inte? Han ringer Milan och tillsammans resonerar de om fördelarna respektive riskerna med att öppna asken och studera dess innehåll. Den här boken är i allra högsta grad en bok om filosofiska ställningstaganden. Man följer med i handlingen, men också i Georgs ambivalenta hållning till saker som händer omkring honom. Och så är det ju hon som räddar livet på honom gång på gång… Vem är HON? Kallifatides håller läsaren på sträckbänken genom allehanda författarknep… och spänningen är till slut olidlig… Hur ska detta sluta? Att kunna kasta in vändningar i en bok vars första uttryck är VANLIGHET är skickligt. De vändningar som jag syftar på är av sådan art att den ena läsaren skulle säga att ”det var slumpen” som orsakade detta, medan nästa läsare menar att det var ”Gud som grep in” och ytterligare någon skulle säga att ”det var ödet”.

Det som gör boken så läsvärd är att vi följer Georgs resonemang om detta… En annan kvalitet som boken har, är att jag som läsare kan känna igen små bitar av författaren i många av de levnadsöden som Kallifatides målar upp i persongalleriet. Det är också delar av gestalternas egenskaper som känns bekanta från Kallifatides själv. Det gör boken spännande och intressant.

Han har delvis gett röst åt kvinnor i boken, men jag vill inte röja något konkret exempel, eftersom jag tycker att du ska läsa boken själv, men i de fall då han till exempel skriver brev från jagperspektivet av en kvinna, så känner jag igen mig, och kan identifiera mig med hennes uppfattning och känslor i vissa livsfrågor. Det har alltid fascinerat mig när manliga författare lyckas med detta. Främst tar jag ändå med mig det djupa resonemang om stora livsfrågor, som Kallifatides bjuder på. Jag översköljs av hans vishet när jag läser den här boken. Och vem skulle vilja leva utan visdom? Vem skulle för den delen vilja leva sitt liv utan kärlek?

”Den sanna exilen är att leva utan kärlek”  

Theodor Kallifatides (ur Vänner och älskare)

Det kommer säkert fler åserier med kommentarer om Kallifatides böcker i sinom tid!

Välkommen att läsa dem då! 🙂