april 6, 2015 av asaole

Etthundrafemtionionde åseriet_En spinkfågel åt alla!

Den vanligaste fågeln i Sverige vet jag inte riktigt vilken det skulle kunna vara, eftersom jag inte är ornitolog. Men som dotter till en slöjdlärare, vet jag ändå att även spinkfågeln är vanligt förekommande i hela landet. På senare år har den troligtvis fått god konkurrens av andra slöjdalster i takt med att slöjdämnet förändrats till att vara betydligt med processorienterat än det var förr.

Den som lyssnat till den mångsidige musikanten Peter Carlssons levande berättelser från sin barndom kan säkert dra sig till minnes hur Peter gjorde en uggla i slöjden i stället för den spinkfågel hans slöjdlärare hade gett instruktion till. Samme slöjdlärare yttrade sedan att eftersom Peter valt att göra en uggla i stället för spinkfågeln, kunde slöjdläraren inte bedöma Peters arbete. Skolan har ändrats påtagligt på den punkten, för kreativitet och förmågan att fatta egna beslut ses i dagens skola i de flesta fall som en fördel.

För egen del så började min kontakt med skolans slöjdämne under lördagarna, då jag och min bror följde med pappa till skolan när han behövde slipa verktyg eller göra andra förberedelser för den kommande veckan. Vi brukade få hjälp igång med något litet projekt och sedan slöjdade vi medan pappa gjorde det han kommit till slöjden för den aktuella dagen. Jag minns en skål jag tillverkade i balsaträ med hjälp av ett håljärn och därefter dekorerade med blommor ditritade med spritpenna… Jag slog in mitt slöjdalster och gav bort det till mormor och morfar till jul. När jag blev lite äldre tittade jag på den där skålen med skräckblandad förtjusning. Den var ful och illa ”snickrad” skapad av ett barn som ännu inte börjat skolan, men mormor och morfar hade den framme, så länge de båda levde. De hade småprylar i den, först i köket och senare på skrivbordet i sovrummet.

När jag själv kom i en ålder där man undervisas i slöjd, delades klassen in i två halvor, den ena hade textilslöjd och den andra hade trä- och metallslöjd. Min klasshalva hade textilslöjd på höstterminen. Den andra klasshalvan hade min pappa i trä- och metallslöjd. Jag minns att jag var nervös för vad de andra barnen skulle säga och undrade hur det skulle bli när jag själv skulle ha min egen pappa i slöjd nästkommande termin. En av mina äldre kompisar hade dessutom min pappa som slöjdlärare och brukade beklaga sig över hur noggrann han var med de arbeten eleverna tillverkade i hans ämne.

Det eventuella skvaller jag förutspått från mina egna klasskamrater uteblev. De tyckte alla att pappa var en bra lärare. Jag började se fram emot den där vårterminen när jag själv skulle få honom som lärare. Men vid det laget hade pappa bytt skola och undervisade i en annan del av samhället. Jag fick i stället en slöjdlärare från Orsa som var jättetrevlig och som jag trivdes bra med. Jag fick smak för ämnet och ville tillverka saker jag kunde ha hemma. Läraren från Orsa gjorde dock illa sig i slöjden. Han sågade av sig en del av ett finger och blev sjukskriven. Då fick vi en vikarie… en outbildad vikarie. Han var också snäll och trevlig, men någon slöjdlärare var han INTE.

Vikarien, som för övrigt var en välkänd lokalprofil, ofta anlitad som TV-reparatör, kände till att jag var dotter till en slöjdlärare och när jag kom till honom med mina frågor om vad som skulle vara nästa moment, så kunde han säga: ”Ja egentligen så skulle du ha slipat ner det här lite bättre, men du, jag gör det jag, i maskinen, så slipper din pappa tro att jag inte vet hur man arbetar i slöjden” eller ”ja, här skulle du ju ha haft några fler skruvar iskruvade, men jag kan fixa det jag, så blir det rakt”. Han var mycket för att spika och skruva och det upptäckte jag mest när jag kom hem med det jag gjort i slöjden…, för jag kom ju alltså hem med saker som en vikarierande TV-tekniker till övervägande del tillverkat i mitt ställe, för att han för egen del inte skulle tappa ansiktet inför min pappa. Jag gjorde inte mycket i slöjden…men det som TV-reparatören tillverkat bar jag ju ändå hem från skolan som ”mitt” och pappa som ju visste vem jag hade i slöjd kunde säga: ”Ja. Den har du lyckats ganska bra med, men jag förstår inte varför den är spikad när din lärare kunde ha föreslagit att du skulle sinka i hörnen för träningens skull!” DÅ avstod jag från att säga att jag bara gjort några få moment och att TV-reparatören aldrig ens yttrat ORDET sinka.

Att jag vet vad en rubank är, är helt och hållet pappas förtjänst, men någon spinkfågel gjorde jag aldrig…

mars 29, 2015 av asaole

Etthundrafemtioåttonde åseriet- Ur led är tiden

Ingenting är längre som förut! Det ordnar sig med tiden! Tids nog får vi veta! Det var bättre förr! Ju förr desto bättre! Tid är relativt och innan någon kläckte idén att vi alla skulle ställa om våra klockor i förhållande till sommarens dagsljus, ansåg säkert många att tiden inte alls var relativ, utan fixerad. Kanske från tanken att tiden kan man inte ändra på!

Dagligen slås jag av hur olika vi ser på tidsbegreppet. Några av oss är tidsoptimister och försöker hinna med så mycket som möjligt inom givna tidsramar, ofta med resultatet att vi blir försenade till avtalade möten eller tider vi borde passa. Andra av oss är tidspessimister, vilket är det omvända förhållandet. Då är man alltid ute i god tid, alldeles FÖR god tid. Man tänker ”vad är ungefär det värsta som skulle kunna hända mig nu, på väg till det här viktiga mötet?” och sedan lägger man till tid i förhållande till det nyss uttänkta värsta scenariet. Det är onödigt att gå över ån efter vatten. Jag kan börja med mig själv och flera bra exempel på hur detta kan te sig.

En gång för oändligt längesedan skulle jag och min väninna, båda i tonåren vid den här tiden, cykla till Rättvik för att se Tomas Ledin i Rättviksparken. Cykelturen skulle ta sin början i Falun, gå via Grycksbo, Bjursås, Mårtanberg och Söderås och det var på den gamla goda tiden när vägen såg ut som ett måttband som någon hade glömt att sträcka. Vägen var alltså ganska rak, men i stället fanns ett stort antal uppförs- och nedförsbackar av storlek.

Eftersom Ledin är en så bra live-artist, ville vi verkligen inte missa hans konsert. Därför startade vi direkt på morgonen, efter en stärkande frukost. Vi packade den treväxlade tandemcykeln med allt man kan behöva för fem dagars cykelsemester och så cyklade vi iväg. Redan vid dåvarande Svalan Hemköp i Britsarvet hade cykeln fått punktering… på bakhjulet… Både väninnan och jag vet exakt hur man byter en punka. Det är varken svårt eller jobbigt i sig, men i det här fallet, så tänkte vi (felaktigt) att om det är på bakhjulet där alla kuggkransar för växlarna sitter, så bör vi nog ta hjälp av någon som kan bättre. Sagt och gjort… Vi gick in på en mack rakt över gatan. Där jobbade just denna dag tre unga killar i övre tonåren, sommarjobbare… Vi gav uppdraget till dem… Det resulterade i att vi dels blev kraftigt försenade redan från början, dels inte längre hade en treväxlad cykel, utan en enväxlad, tvåan var den enda växel som fungerade. Vi cyklade och cyklade och cyklade och bakom varje uppförsbackes högsta punkt, kunde man se en ynklig nedförsbacke och en NY ännu längre UPPFÖRSBACKE. När vi rullade nerför backen förbi Lerdalshöjden, hörde vi Ledin vråla ”Hallå Rättvik!” och så började han spela… Innan vi parkerat cykeln hade vi missat ett par låtar, men lyckliga sjöng vi med i resten av konserten. Vi HANN!!! ( i alla fall nästan!).

När jag var ung sjöng jag i kör i kören Bjursåsflickorna. Vi hade alltid konsert i kyrkan på midsommaraftonen och det brukade vara fullsatt på den där konserten. Min bror och mina föräldrar och mina morföräldrar ville få bra platser och frågade därför mig om tiden. Jag sa att man brukar öppna kyrkan en timme före konserten, men före det brukade vi i kören vara där och träna. Jag förklarade att om konserten börjar 18.00, så kan man alltså komma dit kl.17.00 och ta en plats om man vill. Min mamma, som varit den som hört sig för om detta, hade nu klart för sig att de skulle vara i kyrkan kl 17, men ju närmare det aktuella datumet de kom, så byggdes ett oväntat problem in. Mamma tänkte nämligen. Hmmmm 17…och så skulle man alltså vara där en timme före. Då måste vi ju vara där kl 16. Jag minns som igår hur jag stod på min plats i fjärdestämman, när vi från kören alla kunde se hur någon öppnar dörren till den tomma kyrkan, som så när som på oss som tränade framme i koret… Min mamma och pappa, min bror och mina morföräldrar sticker in näsan. Per-Egon, som ledde kören vände sig om och ropade: Ni får vänta utanför till kl 17! Flera i kören började viskande undra om vilka det kunde vara som var SÅ tidigt ute… Jag kan tänka mig att hela min uppenbarelse skvallrade om vems släktingar det var…

Min första resa till USA alldeles själv, hade jag planerat in i minsta detalj också vad beträffar tiden det tar att åka med en snabb grå Toyota till Arlanda…fast…tänk om jag får punka? Tänk om jag hamnar efter en EPA-traktor på ett smalt vägavsnitt??? Tänk om… Jag tog till lite extra tid för detta. Sedan tog jag till lite extra tid utifall det inte alls stämde att man kunde ta sig från parkeringen på Benstocken med bussar som gick i skytteltrafik varje kvart. Och förresten! Tänk om man inte ens skulle få någon parkeringsplats och fick åka till en annan i all hast???? Bäst att ta till lite extra tid där. Ja just ja! Man kanske behöver en bensträckare i Hummelsta också! Och lite fika? Jag lade till tid för det också… Sedan är det ju detta med alla köerna i ankomstterminalen, när man i den där omfattande folksamlingen ska hitta till sitt eget flygbolags incheckning och då ska man dessutom släpa på en jättestor väska! Mer tid lades till också för detta! Till råga på allt så räknade jag med att bryta mot alla hastighetsbestämmelser och köra extra fort, för OM jag skulle hamna bakom EPA-traktorn, så skulle det ju hjälpa mig i så fall…

Har någon av er någon gång suttit alldeles mol allena i Terminal 5, i avgångshallen, i den fullständigt tysta lokalen och lyssnat på fläktarnas brus i taket??? Det har jag. Efter en jättelång stund så kunde jag se en ensam väktare långt borta i andra änden av byggnaden. Hans nyckelknippa slog emot låret med ett klirrande ljud, så jag visste hur nära han var utan att behöva glo… Han sa: Har du missat flyget och vill ha hjälp på något sätt?

Jag svarade att jag fortfarande väntade på mitt flyg. Han berättade att han hade misstagit mig för någon som blivit kvar efter stängning, för nu var det ju fortfarande en timme kvar tills de skulle öppna alla incheckningsdiskarna… Jag förklarade för honom om min tidspessimistiska inställning och han skrattade och sa att han mött andra i samma båt, men inte någon som varit där innan man öppnade flygplatsen för dagen… När den första städerskan öppnade dörren till sin städskrubb var hon och jag länge de enda levande varelserna innan övrig personal och några enstaka resenärer dök upp. Jag hann i tid till min resa. Men det behöver jag inte tillägga, antar jag. Att vara ute i god tid är relativt… TID är relativt som begrepp. Idag har vi till exempel vår första dag på det vi i Sverige lättsamt benämner sommartid, men ute är det snöglopp… Somrigt värre!

februari 13, 2015 av asaole

Etthundrafemtiosjunde åseriet- Stoppa plågsamma skolförsök 3

Det gläder mig att Sveriges Skolledarförbund inte per automatik välkomnar förslaget om att på försök införa betyg från årskurs 4. Precis som vi som jobbar i skolan anser, har de i stället efterlyst en utvärdering av betyg från årskurs 6, som också det är en relativt ny reform. I TV-soffan i morse handlade det om huruvida detta kommer att hjälpa till för att skapa fler möjligheter till samförståndslösningar mellan regeringen och alliansen i skolfrågor. Låt oss hoppas det! Att politiker på riksnivå diskuterar skolfrågor är alltid bra. Om det leder till goda eller dåliga lösningar på lång sikt får framtiden utvisa!

Skolledarnas sågning

februari 11, 2015 av asaole

Etthundrafemtiosjätte åseriet- Stoppa plågsamma skolförsök 2

”Vi vill va’ med och bestämma!” ropade Valle och Viktor åt Ville när de tyckte att han körde över dem fullständigt i beslutsprocessen. Efter mycket om och men, så fick de vara med och bestämma…men INTE om INSTRUMENTEN…! menade Ville. Nu råkade det ju vara så att det var precis om instrumenten som Valle och Viktor ville vara med och bestämma. Varför då? Jo, för att det var just instrumenten som var de allra viktigaste detaljerna i deras show…

På senare tid har vi kunnat läsa hur olika remissinstanser delat sin synpunkt på betyg från årskurs fyra. En efter en har de sågat idén, mot bakgrund av olika teorier och beprövad praxis. Jag var en av dem som delade mina synpunkter i frågan i ett av mina åserier. Jag har jobbat med årskurs fyra och jag har tillräckligt många år i skolan i bagaget för att dessutom veta hur det känns när det kommer nya direktiv uppifrån, utan att skolan ges möjlighet att implementera allt det nya. Läs gärna återigen det etthundrafyrtiosjätte åseriet om betyg från fyran!

Etthundrafyrtiosjätte åseriet- Arbetsro för skolan är viktigare än betyg från fyran

Politisk kohandel är skälet till att vi nu möter en situation där skolor kan ansöka om att på prov införa betyg från årskurs fyra från 2017. Försöksverksamheten ska utvärderas så småningom. Min åsikt står fast: #Stoppa plågsamma skolförsök!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20300101.ab

Om skolan får vara i brännpunkten för överenskommelser under en tid framöver så tillåter jag mig att hoppas…. Jag önskade mig i ett tidigare åseri att vi skulle få en bred lösning i skolpolitiken. Jag hoppas att dagens presskonferens var ett första tecken på att regeringen och alliansen sett poänger med att hitta den minsta gemensamma nämnaren. Kan vi få hoppas på att man lyckas genomföra fler reformer i skolan? Kan vi då också få önska att dessa reformer inte enbart innebär förändring, utan också en förväntad och tydlig förbättring i något avseende?

februari 11, 2015 av asaole

Etthundrafemtiofjärde åseriet- Om tre år vet vi svaret…

Under 2014 var det många lärare som trodde att det skulle ske både stora och relativt snabba förbättringar för lärare. Sedan kom valresultatet och handlingsförlamningen och efter det har en rad utspel publicerats från politikerhåll. Det blir verkligen spännande att se om det blir någon som helst förändring vad gäller till exempel lärares löner. I följande inlägg berättar ministern att det ska löna sig att studera och skaffa sig en högre kompetens. Det gäller möjligen på individnivå, men är inte sant på ett generellt plan.

http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/morgon/article66256.ab?service=embedded&autoplay=false

Med många olika, separata förslag kan det kanske ske en förbättring på sikt.

Som det är nu, så har förra regeringen satsat på en grupp lärare, de så kallade förstelärarna. Reformen var säkert ett sätt bland många att kasta ljus på lärarnas situation, men eftersom tillsättningen av tjänsterna skedde på väldigt olika grunder i olika skolor, ledde reformen till att många lärare som nu tillhör gruppen ”andrelärare” (”sistelärare”????) inte ser någon snabb förändring i lönekuvertet, eftersom det naturligtvis finns skäl att hävda att ”man redan gjort mycket” för ”lärarna”. Den stora gruppen lärare, som inte alls innefattas av reformen och löneökningen, väntar fortfarande på en förändring.

Läraryrket är ett toppenexempel på ett yrke som är jättespännande och intressant och fyllt av utmaningar och glädjestunder. Bland glädjestunderna finns oändligt många exempel, som jag redan skrivit om här i andra blogginlägg. En ständig utmaning som jag ser är just att fortsätta på den inslagna vägen som lärare, trots att jag ser hur andra jämförbara yrkesgrupper drar förbi lönemässigt, inte med någon hundralapp, utan med tusenlappar.

februari 6, 2015 av asaole

Etthundrafemtiofemte åseriet- Kärt återseende och guldkantade flashbacks

Under studiedagar är det väldigt olika upplägg för oss lärare. Det kan vara någon extern föreläsare som besöker skolan och all personal lyssnar gemensamt. Det kan även vara någon form av teambuilding där man åker till en kursgård eller liknande för att uppleva en annorlunda arbetsdag där sammansvetsande aktiviteter är i centrum. I andra fall kan det i stället vara så att man jobbar på arbetslagsnivå eller fått möjlighet att lägga tid på sitt eget pedagogiska arbete. Oavsett vilken aktivitet som är i fokus dessa dagar, så brukar jag notera att det är osedvanligt lärartätt på stadens restauranger. Upplevelsen att ”alla matgäster är lärare” bryts endast av en annan kategori, nämligen lediga elever och deras föräldrar…

Just idag återsåg jag en hel rad tidigare arbetskamrater från andra skolor, personer som jag nästan aldrig träffar nuförtiden, men vars yrkeskunnande och professionalitet jag värderar högt nu och har värderat väldigt högt också när jag jobbat sida vid sida med dem på någon annan skola. Det är egentligen alldeles fantastiskt vad många glada fina minnen som flyter upp till ytan i minnenas tillbringare bara genom att man möter någons leende eller glada blick!

Jag passar på att skicka en varm tackkram till alla dem som tidigare varit mina arbetskamrater i den där dagliga ekorrhjulsvardagen som så lätt går att avfärda medan den pågår, men som i efterhand faktiskt oftast är försedd med en härlig guldkant. Tack för alla guldkantade minnen jag bär med mig tack vare er!

februari 1, 2015 av asaole

Etthundrafemtiotredje åseriet- Snart dags att sparka igång sportlovet

Jag noterade i fredags att fjällturisterna flockades runt McDonald’s här i vår lilla stad. Det fick mig att tänka tillbaka på alla de sportlov jag själv har tillbringat genom åren. Det är väldigt berikande att vara utomhus och göra något. Vad man gör, är förstås väldigt väderberoende! Så länge jag kan minnas, så har jag ändå försökt att hitta meningsfulla aktiviteter för mig själv eller barnen. Det har jag hemifrån, för både pappa och mamma har alltid värnat om att man ska göra roliga saker tillsammans utomhus om det är möjligt. För min del har det alltid varit så… Är det ingen snö? Om det är is, så kan man åka spark… Vi har inte sportlov än, men när vi får det, så kanske det blir sparkföre! Då blir det favorit i repris!

Att sparka igång sportlovet en dag med riktigt isigt före…

februari 1, 2015 av asaole

Etthundrafemtioandra åseriet- Fåglar i skolan, dröm eller mardröm

Det är en fin vinterdag idag, även om solen lyser med sin frånvaro. Sidensvansarna i vårt äppelträd låter sig väl smaka av de goda äpplena som vi lämnat kvar i höstas för att vår stege var för kort… Sidensvansarnas hemvist är enligt uppgift i den nordligaste delen av Sverige, men när maten tar slut så flyger de söder ut och söker upp kvarblivna bär och frukter både i skogen och villaträdgårdarna. Att de kommunicerar med varandra förstår jag, men det är ändå fascinerande att se hur det agerar när faran kommer. Se här hur de först lät sig väl smaka och sedan plötsligt flög iväg allesammans:

Sidensvansar i äppelträdet

Egentligen har jag ett lite dubbelt förhållande till fåglar. Å ena sidan tycker jag att de är vackra och att de tillför något extra till vardagen med sin närvaro och å andra sidan har jag alltid haft väldigt svårt för att skilja dem från varandra. Nu menar jag inte de ALLRA vanligaste fåglarna, utan dem vars utseende (i mina ögon) är oansenligt och likartat vid en hastig jämförelse. På lärarhögskolan gick det i allmänhet relativt bra för mig vid tentor och prov, men EN tentamen fick jag göra om och det var den som handlade om fåglar… Jag minns det som att jag inte kunde skilja på en björktrasthona och en gök. Oavsett, så var det ungefär då jag tappade min tilltro till mig själv som ”fågelkännare” ens i liten skala.

När tillfälle ges har jag ändå ”dragit i mig lite kunskap” för att jag just i den stunden fått anledning att fundera över en speciell fågelart. Som liten paddlade eller rodde jag gärna i Nedre Klingen där Storlommen alltid ropade om kvällarna. Jag brukade hoppas på att komma riktigt nära fågeln när jag var ute och paddlade och försökte i möjligaste mån att hålla mina paddeltag helt tysta. Tystnad är relativ och den skygga fågeln överlistade mig alltid. Vid samma sjö brukade jag ro ut till en sten inte långt ifrån land, där ett fiskmåspar alltid häckade. Jag förstod att jag inte fick röra stenen och boet, men ville ändå se de små dunungarna när de började trippar runt på stenen. Genom att ro i närheten, lärde jag mig att måsar inte nöjer sig med att flyga iväg från boet. De både skränar och störtdyker mot inkräktaren och vill det sig inte bättre så kan man få en ny frisyr av kladdig fågelskit…

En av mina äldre vänner i byn matade fåglarna hela vintrarna och en bit in på sommaren. När talgoxarna och blåmesarna fick ungar, brukade min vän mata med sockerkaka…och med stort tålamod fick hon de små fåglarna att äta kaksmulorna direkt ur handen. Jag minns hur jag fick prova att mata fåglarna och hur spännande det var att ha en talgoxe i sin hand.

När man undervisar barn eller ungdomar eller för den delen vuxna, om djur och natur, brukar en av de mest engagerande ingredienserna i undervisningen vara att lyssna på de berättelser som de flesta har att dela med sig av. Nästan alla har någon gång varit med om en händelse som är speciell. För egen del har jag flera ”fågelanknutna” händelser som jag minns, t ex när min äldsta dotter hittade en fågel som flugit in i fönsterrutan och skadat sig. Hon bäddade åt den med gräs och strån och la den utomhus i skuggan bredvid lite vatten. Vi tittade till den så att ingen katt skulle komma i närheten och ganska snart hämtade sig fågeln så pass att den kunde flyga iväg.

Den typen av händelser brukar också elever ha med sig till skolan. Det ger rika möjligheter till skapande på olika sätt, i form av berättelser, dikter eller bilder. Men förutom det, så vill jag som är andraspråkslärare även slå ett slag för begreppsbildning som idé. De elever som inte har svenska som modersmål kan och vet också massor om t ex fåglar, som diskuteras här idag. Men att kräva att de ska kunna klara alltför avancerade produktioner i skrift utan att veta vad fågelns olika delar heter, är mycket begärt. Jag försöker skapa en hjälp-till-självhjälps-lektion, där jag förklarar och använder begrepp som underlättar i berättandet och beskrivningen av det aktuella ämnet.

Det finns oerhört många ord som man tar för givna om man är modersmålstalare, men som kan vara helt nya för andraspråkseleven. Exempel på ”fågelord” som exemplifierar detta, utan att på något sätt göra anspråk på att vara på en ornitologs nivå, utan snarare sådana ord som även små barn kan redan tidigt; hona, hane, fågelbo, ägg, kläckning, ruva, fågelholk, vinge, klo, näbb, stjärt etc. Från denna basnivå kan man förstås bygga vidare, beroende på målgrupp och dessutom kan man bygga upp ordförrådet kopplat till olika specifika textgenrer, så att eleverna ser i vilken situation det ena eller andra ordet passar att använda. ”Den skimrande fjäderdräkten” kanske är mer användbart i en dikt än i en faktaartikel till exempel.

Internationella studier för andraspråksforskning har länge vetat om att elever som jobbar med ett nytt språk vinner på att undervisningen läggs upp efter speciella teman, men också att man hjälper eleverna till rätta inom specifika textgenrer. I några av mina tidigare blogginlägg har jag diskuterat detta. Dessutom har jag delat med mig av mitt speciella förhållande till skator i det tolfte åseriet.

februari 1, 2015 av asaole

One hundred and fiftyfirst åsic- February at its best?

Being a teacher means planning ahead of time and trying to find as interesting topics as possible for one’s students. I try to combine both methods and genres with something that students may find useful for the moment. One such topic that I keep working with every year in January and February is winter.

Cherry Covered in Winter Coat

My adult students may sometimes come from countries near ours, such as the Baltic countries or maybe Germany or the UK, but most of them don’t. Instead they started their lives in a country far away from Sweden, where there is no snow and where the Swedish winter may seem both everlasting, too cold to be outdoors in, dark and difficult to deal with. I try to find texts that are very different. There are lyrics from songs on winter topics, extracts from books, short stories, movies, chunks of news, weather reports as well as newspaper articles of different kinds.

Does it matter what whether it is outdoors to talk about winter? I’d say I have been lucky this year, since the weather has been very varied. I had the opportunity to talk about extremely cold weather and the words connecting to glistering snow, as well as the boring cloudy skies in a slushy morning when the ploughmen have not yet driven by… I have also had the chance to share with my students some of the typical winter songs or words one may need to label typical winter activites.

It doesn’t matter what the weather is like. The more varied it gets, the better for my purpose at school! Using here and now as a resource for teaching makes learning more hands-on for students. Students find their learning meaningful if they can use their new vocabulary already on their way home from school. Who wouldn’t? Learning things that are supposed to be put away for later, tend to be boring very quickly, whereas useful phrases and vocabulary for instant use makes the effort worth while.

(adsbygoogle = window.adsbygoogle || []).push({});

januari 15, 2015 av asaole

Etthundrafemtionde åseriet- Skolstart med frågvisa elever

fragetecken_21323680.jpg (626×542)

Det har alltid förundrat mig hur svårt det är att kommunicera på ett så tydligt sätt att det inte leder till några frågor alls. Det är sällan jag lyckas med det, trots att jag inom mitt yrke ständigt tränar på just det, dagligen…

Antingen är det så att jag är otydlig eller så är det en fråga om att elever ser det som en möjlighet att knyta lite extra kontakt med mig om de ställer några följdfrågor efter informationspasset. En annan hypotes jag har är att det kan vara så att man som andraspråkselev är van vid att inte lita på sin svenska fullt ut och även om man då har förstått den information man nyss tagit del av, så vill man försäkra sig om att det verkligen förhåller sig på det sätt man antagit.

När det inte handlar om information inför en kursstart, så som det gjorde idag, så kan det till exempel handla om ett bekräftelsebehov. Jag minns elever från ungdomsklasser och barn i de yngre skolåren, som ibland ville få beröm och bekräftelse i skolarbetet. De kunde ha lyssnat och förstått exakt vad uppgiften gick ut på och ändå räcka upp handen och be mig titta på arbetet, medan de sa: ”var det så här man skulle göra?” I nio fall av tio hade eleven uppfattat precis hur man skulle göra, men ville få mig uppmärksam på just detta, att vederbörande hade förstått och dessutom redan hade utfört uppgiften.

Med den typen av minnen i bagaget, brukar jag försöka sprida den där bekräftelsen ändå i klassrummet, utan att eleverna måste be om den. Jag går gärna runt i klassen och småpratar med eleverna när de arbetar och försöker att ge feedback medan de jobbar, om arbetet sker i mindre grupper eller enskilt. De gånger vi jobbar i helklass, så är jag också noga med att förstärka sådant som någon gör bra. Samtidigt är jag mycket väl medveten om att det innebär att det finns en risk för en viss ”orättvisa” så till vida att vissa elever som är aktiva på lektionen ständigt får beröm medan andra kommer i skymundan. Det har lett till att jag försöker hålla tillbaka de elever som pratar för mycket. Vänligt men bestämt ber jag då den eleven att ge någon kamrat möjlighet att också kommentera. Just det så kallade talutrymmet är väl beforskat i skolans värld och redan när jag studerade till lärare i slutet av åttiotalet fanns flera forskare som fokuserat på detta. En av de böcker som man ofta citerade på den tiden var skriven av Jan Einarsson & Tor G. Hultman och hette ”God morgon pojkar och flickor”. I korthet kan man säga att de hade studerat hur stor andel av klassrummets talutrymme som användes av läraren, respektive av pojkar eller flickor. Inte helt oväntat talade läraren mest. För egen del tänker jag på det VARJE DAG i mitt klassrum, nästan som ett mantra inombords. Jag tycker att det vore så förödande om eleverna skulle uppleva att de inte hade någon chans att yttra sig på lektionerna.

Enligt Jan Einarsson & Tor G. Hultman så var det även så att pojkar hade större talutrymme i klassrummet än vad flickor hade. För ungefär tio år sedan hade jag en helt vanlig lektion när min rektor plötsligt kom in i klassrummet oanmäld. Han satte sig på en stol mitt i klassrummet och började föra någon form av anteckningar. Jag blev förstås orolig, men kunde rimligtvis inte veta vad det var han höll på med i detalj, bara att han antecknade. Jag tänkte att han kanske studerade mig inför något utvecklings- eller lönesamtal, men han verkade minst lika uppkopplad på vad eleverna sa och vem som sa vad etc. Det förbryllade mig, men jag tänkte att det får väl kanske sin lösning senare. Efter en stund sa han plötsligt. ”Ja! Då har jag fått det jag behövde. Hej då!” Då tilltog min oro verkligen och resten av den där lektionen kändes lite skakig, men barn är barn och jag hade ju fullt upp med dem och glömde rektorsbesöket ända tills det var dags för konferens någon dag senare. Då fick mysteriet sin lösning.

Vår rektor hade nämligen besökt samtliga klassrum och gjort samma sak i alla, nämligen kommit oanmäld utan att säga något om syftet. Det han kollade var fördelningen mellan hur jag som lärare lät flickor respektive pojkar prata i klassrummet. I mitt klassrum hade det varit just 50% för vardera och jag var verkligen glad över det, samtidigt som jag förstod att det handlade om en lycklig tillfällighet. I flera av kollegornas klassrum var resultatet också där i närheten vilket vi alla efteråt kände var jättefint. Vi kände stolthet över att ha kommit en bit på väg i genusdebatten som just då pågick. Att fördela ordet är svårt, speciellt i ett klassrum där det kan finnas elever som upplever sig ha ”svaret” på alla frågor som ställs. Att ge ordet till någon annan utan att släcka intresset hos en aktiv elev, är en svår balansgång som man måste hantera på ett genomtänkt sätt. Det har ibland varit nödvändigt att samtala med en enskild elev och be vederbörande att ge kamrater chansen att yttra sig innan det egna svaret ropats högt rätt ut i klassrummet. Av naturliga skäl är det minst lika viktigt att föra ett samtal med den elev som tar för lite plats i klassrummet. Att våga yttra sig, att våga redovisa något muntligt inför en grupp eller hela klassen är svårt för många elever. Mitt recept för det problemet är trygghetsskapande social träning för hela gruppen, där hela klassen arbetar för varandras bästa och är införstådda med att alla har olika styrkor och svagheter att träna på. Mer om det i en annan blogg…