Författar Arkiv

av

Etthundraåttiotredje åseriet- Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!

Vad man har för mål i livet är ju ytterst individuellt. För min egen del har många av målen att göra med lärande i olika former. Det roar mig att förstå samband, ha kunskaper om sådant jag stöter på både i mitt arbete och på fritiden. Därför har jag alltid strävat efter att lära mig mer, till exempel genom att studera vidare, även efter min grundutbildning till lärare. Det som drivit mig i första hand när det gäller vidare studier är att det har ställts nya och högre krav på mig i yrket. När så skett har jag alltid tänkt att jag måste förkovra mig så att jag även i fortsättningen kan göra ett fullgott jobb och känna mig stolt över det jag gör en vanlig arbetsdag.

På min oskrivna lista över sådant jag vill göra inom läraryrket finns faktiskt vid det här laget väldigt många avbockade punkter. Det blir lätt så när man inte längre är i tjugoårsåldern… Min första tjänst var i en sexa och året efter följde jag med dem upp på högstadiet och jobbade där i några år. Jag hade då SO, svenska och engelska. Dessutom var jag ansvarig för skolbiblioteket på den skolan. Det passade mig som hand i handske just då att ha de ämnena och att få grotta ner mig i alla böckerna i bibblan. 1994 fick jag upp ögonen för utlandsfödda elever som behövde lära sig svenska som andraspråk och de elever jag hade då var i högstadieåldern. Förutom dessa hade jag engelska och svenska också. Men när en tjänst blev ledig i min hemkommun, så var det en grundskollärartjänst i årskurs 1, med sjuåringar… Det var en stor omställning att byta ut de 16-åriga ungdomarna mot de små leksugna ungarna i ettan och en stor utmaning för mig som pedagog också. Efter ett år ville jag åter till högstadiet och fick då både svenska som andraspråk, engelska, svenska och SO. Året efter fick jag ansvar för en förberedelseklass och hade med mig en tolk i klassrummet. När barnen flyttade återgick jag till att arbeta på högstadiet igen.

Efter två barnledigheter hamnade jag i stället på mellanstadiet och där var det åldersblandade grupper. Jag sökte och fick en tjänst som kommunens ”Magistrand”, vilket var ett påhittat ord som beskrev målet med den tjänsten… Man skulle på en del av sin tjänst studera pedagogik på högskolan och vara ”kantspringare” mellan skolan och den akademiska världen. Jag läste pedagogik till och med magisternivå, så som det var tänkt och lärde mig samtidigt massor. En studieresa till USA gjorde mig intresserad av internationella skolfrågor och jag och en kollega åkte till England i tre veckor. Båda resorna hade jag sökt stipendier till. Man måste vara lite om sig och kring sig om man vill se något av världen…

Just engelskan utvecklade jag förstås på lite olika sätt, bland annat genom klassrumsprojekt med skolor i England och USA och efter ett tag kände jag att jag ville byta målgrupp igen. Därför tog jag nya studielån och pluggade på heltid ett läsår. Det var en skön paus i arbetet och väldigt lärorikt att upptäcka hur lärandet kan te sig från elevhåll. När jag återkom till jobbet så var det också så att jag kände att jag var starkare i ämnet, kunde mer och alltså kunde ge eleverna mer. Precis den känslan, att man kan och vet, är en av nycklarna till hur jag har tänkt även senare. När jag jobbat i ungdomsgymnasiet och bytte till Vuxenutbildningen och nu återigen skulle arbeta med svenska som andraspråk, var det därför naturligt att studera ämnet vid Högskolan, till nivån för behörighet i hela gymnasieskolan. Det har jag aldrig ångrat, eftersom det är väldigt stor skillnad mellan ämnena svenska och svenska som andraspråk. Genom mina studier har jag fått oerhört många insikter som jag inte vill vara utan. Det är viktigt att ha på fötterna när man i sin tur ska instruera andra.

På listan över sådant jag ville göra fanns också att prova på att vara rektor. Skolan där jag jobbar har ett ledningsförsörjningsprogram där man kan prova på att vara biträdande rektor för en tid. Det gjorde jag. Det var roligt och spännande, men jag trodde att andelen pedagogiskt arbete var betydligt större. Efter mitt första år valde jag att hoppa av och återgå till att vara lärare. Det ångrar jag inte alls. Tvärtom är jag glad över att jag provade, för på det sättet fick jag arbetsro och kände mig mer nöjd med det jag gör tillsammans med eleverna. Eftersom jag idag fått veta att jag fått den förstelärartjänst jag sökt, hoppas jag nu att mina kunskaper i svenska som andraspråk ska komma fler till del, inte enbart mina egna elever. Jag har många tankar och idéer, men ska först unna mig ett jullovs vila innan jag skrider till verket.

av

One Hundred and Eightysecond Asic- ”The Last Witnesses:the Book of Unchildlike Stories” written by Svetlana Alexievich (1985)

The Last Witnesses: the Book of Unchildlike Stories written by the Belarusian Nobel Prize Winner of 2015, Svetlana Alexievich, tells another story than ”War Does Not Have a Woman’s Face”. This time Alexievich shows her excel by sharing hundreds of children’s memories from Belarus during the Second World War. I thought my reading ”War Does Not Have a Woman’s Face” would have prepared me for every surprising or somewhat appalling detail in The Last Witnesses: the Book of Unchildlike Stories but the fact is, I could not anticipate the way Alexievich had made the interviewed adults share so many exclusive moments from the past, filled with pain, horror and fear. Many of the children had been left behind by parents who either went to fight the enemy in the front army or in partisan groups and left their children with relatives. Many children were still in orphanages at the end of the war. Many parents never came back and their children still miss them:

”I’m already fifty-one, I am a mother myself, but I really do want a mother!” says one of the surviving children when interviewed by Alexievich.

What makes this book extraordinary is the way the author let short excerpts of longer interviews carry a few main topics that together form a war narrative we have never ever read before. The main topic is of course ”What happened in Belarus during the war?” however from a child’s point of view we rather see other topics, such as ”What happened to me when I lost my parents in the war?” or ”How could I survive although I didn’t have anything to eat except potato peels and grass?” and ”How could I survive and become an ordinary citizen after what I endured during the war?” What is even more interesting is that the reader is invited to read between the lines and make sense of all the narratives.

The Last Witnesses: the Book of Unchildlike Stories is close to the limit of what is bearable to read. One of the reasons why it gets under your skin might be that Alexievich has told the interviewed narrators to try and remember the way they thought when they were children. Obviously Alexievich succceeded since the narratives all seem to be told by children and not by adults remembering their childhood! From each narrator, Alexievich has found a central quote and the story is in a way interrupted by those quotes, changes topic quite often, but since the quotes are followed by the names of the narrator and their occupation as adults, the structure of the novel makes sense and the reader has a chance to a short glimpse of the adult reflection, too, since many of them end their narrative with a short comment about ”now”.

When reading the book, I think a lot of the many cups of tea that Alexievich must have had in the homes of the war veterans…and I also marvel about the way she has found something special in each narrative to tell us, however never repeating herself. Actually each narrator tells a completely unique story. They all share memories from the war from the point of view of a child, however the focus differ and thus a kind of quilt of stories takes form in my imagination. I read about personal loss, of fear, hunger, famine, children joining the army. I read about children who cannot go to school because they have to work in a factory or about children who don’t recognise their parents when they (if lucky enough!) meet them again after the war. But underneath the sad and depressing surface I also read about patriotism and pride, about never giving up and never revealing secrets to the enemy. The post war Belarus was completely destroyed and needed to be built up again and some of the narratives shared experiences from the postwar building up period when every survivor was needed, even the children.

But why would this book be necessary to read? The children suffered in so many different ways, but without the adult mind it was impossible for them to fully comprehend why there had to be a war. They needed to grow up in order to do so. We owe it to them to pass it on to next generation what a great loss they experienced when losing their parents, their childhood, their health and their innocence. Again, like when I wrote my previous book review: #This is a book that has to be read and spread!

av

One Hundred and Eightyfirst Asic-”War’s Unwomanly Face” written by Svetlana Alexievich (1985), A Book Review

”War’s Unwomanly Face” written by Svetlana Alexievich (1985),  is based on recorded witness testimonies and detailed analyses of an enormous material of interviews with female war veterans from Belarus. Each one of the women served the Soviet Union during the Second World War and find personal ways to share their stories. The stories are also very different from each other since the women all had different occupations, such as soldiers, farm workers, doctors, nurses, pilots, chefs etc. Very little from the eye witness testimonies is possible to connect to figures and places only, as usually when we read other historical data. Instead the shared memories all dig deeper into the unspoken question, what is human and what is not? We also meet emotional effects of war and mental problems, longterm health issues that the women suffer from in the aftermath of war. Was it worth it to serve the country during the war? If so, according to whom?

”War’s Unwomanly Face” reveal war reality as simply ugly, sad and extremely destructive. But it also share a completely new perspective since the usually male dominated genre of war stories, now consists of old women´s  stories and their sometimes shattered memories of the past.  The author has met with and listened to hundreds of women, at first unwillingly sharing memories from the past, knowing they may not be able to share without hurting themselves and the listener.  In their opinion so many of their memories are too difficult to tell….In their memories from the past we meet girls who lied about their age in order to serve the army, young girls, devoted to camrate Stalin, who never hesistated to give their lives for the future of their country. Young women who do not fully understand that the war may lead to death or to losing their friends and relatives. They welcome the sodliers marching by and they eagerly wait to serve the army themselves, not at all fully aware of the long term consequences.

Old women now, but young girls then, tell us how they never gave a second thought to their ambition to fight the enemy no matter what. They carried heavy weapons, dressed in uniforms way too big, since every equipment in the army was designed for men, not women. They experienced hardship in so many ways, but also shared the strength of comradeship, friendship and team work in impossible conditions. The women left their families, to join the army and more or less all of them recall how they during the war suffered from personal losses of friends and relatives who died or were wounded. They also experienced famine, fatigue and outbreaks of diseases. Many of their friends never returned from the war and the women who have shared their stories with Svetlana Alexievich all carry the heavy load of memories that are like a constant nightmare.

The Belarusian author Svetlana Alexievich never really hesitated whether this would be a necessary story to share or not. Others however, did… According to the author herself, people around her who read parts of the material, tried to convince her to erase some of the disgusting details and others even tried to talk her out of the whole project. They said; What could possibly be interesting with women participating in war?

”War’s Unwomanly Face” has made an everlasting impact on me! The many shared memories from female participants in the Second World War were so pure and realistic and told in such openhearted and individually different ways that one has to read on and on to learn more. Each one of the stories share a new angle of the war from a day to day basis and when you thought you had read the absolutely most disgusting part, there is another one, even worse. My imagination would never had reached as far as these true stories do.

#This book has to be read and spread! 

av

Etthundraåttionde åseriet- Välkommen till Sverige den 10 december, Svetlana Aleksijevitj!

Svetlana Aleksijevitj var en av favoriterna inför årets Nobelpris i litteratur. Jag såg flera olika soffprogram innan vi fick veta vem som egentligen skulle få motta detta ärofyllda pris. I varje program föreslog olika förståsigpåare att just Aleksijevitj skulle få priset. Det har alltid fascinerat mig hur det ett och samma år kan vara så många som plötsligt gemensamt har en viss kandidat som de framhåller som den självklara i mängden, som om det inte fanns andra som vore värdiga mottagare… Vid ett enda tillfälle har jag kunnat säga ”Åååååååååååååå! tillsammans med alla som gör precis detta i samband med att Svenska Akademiens ständiga sekreterare yttrar den korta motiveringen till priset ett visst år. Den gången det inträffade var då Doris Lessing fick priset. Jag hade läst Lessing och uppskattat hennes sätt att skriva…

Men i år, 2015, så var jag i samma situation som så många gånger förr när soffprogrammens gäster började nämna Aleksijevitj. Jag tänkte att jag inte ville vara fullt så okunnig denna gång. Jag ville undvika att drabbas av den pinsamma tanken ”Vem är det?!” i stället för att igenkännande säga: ”Åååååååååå!!” Sagt och gjort… Jag började googla på just Aleksijevitj och hittade en del titlar som getts ut på svenska. Jag började läsa OM dessa titlar och fastnade speciellt för den metod hon sades använda, nämligen omfattande intervjuer med personer som deltagit i ett visst historiskt skeende som hon intresserat sig för. Jag läste om hur boken ”Bön för Tjernobyl”(2011) tillkommit och började förstå att även om hon inte skulle få Nobelpriset, så skulle jag ändå vilja läsa hennes böcker. Då dagen för publiceringen av namnet äntligen kom och det faktiskt blev just denna dam från Belarus som erhöll priset gjorde jag OMEDELBART, samma minut, en beställning av boken ”Bön för Tjernobyl” och bokade dessutom i Storytel den ljudbok med titeln ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” (2012).

Denna helg har jag levt med ljudbokens kvinnoöden medan jag julstädat. NU förstår jag varför alla soffprogrammens gäster pratade sig varma för denna författare. Med endast en bok i ryggen för egen del, kan jag utan tvekan säga att det är en värdig mottagare av detta exklusiva litterära pris. Att lägga ner så mycket tid, kraft, fokus och intresse på en sådan sak som att dokumentera kvinnoöden kopplade till andra världskriget är redan DET ett livsverk, men eftersom Aleksijevitj har gjort om denna bedrift igen och igen och igen, så kan jag inte annat än att beundra henne för den målmedvetenhet hon visat sig själv och oss. Att så gripande återge den emotionella kärnan av kvinnornas minnen, visar även det hur stor författarinnans gåva är. All beundran. Verkligen. Jag ska läsa allt jag kommer över, bok efter bok. Jag har funnit en ny favoritförfattare.

av

Etthundrasjuttionionde åseriet-Att hitta framgångsrika vägar för fortsatt lärande

Det drar ihop sig till terminsslut och många av mina elever går vidare mot nya utmaningar. Själv använder jag mycket av tiden så här års till att blicka tillbaka på vad som varit bra och vad som kan utvecklas samtidigt som jag försöker hitta nya uppslag för utveckling av det jag jobbar med.

I varje elevgrupp finns fullfjädrade studieproffs med en hel palett av metoder som de framgångsrikt använder sig av för att så effektivt som möjligt utveckla sig inom det aktuella ämnet. Parallellt med dem finns de där individerna som tycks vänta på att någon puffar dem i en viss riktning eller kanske att någon ska dra dem i en specifik riktning för att de ska lära sig. Ytterligare någon tycks uppfatta lärande som något som enbart är lärarens ansvar. Hur det än ligger till med detta, så brukar jag avsluta varje större kurs med någon slags ”tipsverkstad” så att de som inte själva har så många idéer ändå får lite påfyllning.

Just i år tänkte jag att jag skulle tipsa om TV-serier, filmer och böcker. Redan tidigare har jag delat med mig av musiktips, eftersom sångtexter är en alldeles utmärkt intonationsträning för den som vill lära sig ett språk. När jag som ung sjöng med i dubbelalbumet som var en inspelning av Simon & Garfunkel´s fantastiska konsert i Central Park i New York, så gjorde jag det för att jag älskade musiken.  Men eftersom jag är nyfiken och ville veta vad Paul Simon pratade om i pauserna mellan låtarna, så lärde jag mig en massa nya ord. Dessutom blev jag alltmer van vid att sjunga med med det uttal som sångarna hade. Det var först långt senare som jag själv insåg att detta intensiva sjungande hade bidragit till att mitt uttal och mitt ordförråd förbättrats markant med just denna metod som huvudsaklig förklaring.

Men förutom just musik är det alltså en bra idé att följa en TV-serie på målspråket eller att se någon biofilm på ett tema man gillar. Det brukar inte vara så svårt att påverka elever att intressera sig för TV och film. Betydligt svårare är det i så fall att övertyga dem om hur mycket man lär sig av att läsa en alldeles vanlig roman som inte alls är tillrättalagd… Många elever har redan när de kommer till mig, alltså efter nivån för SFI, varit på biblioteket och lånat lättlästa böcker. De kommer till mig och säger kanske: Jag har läst Röda Rummet av  August Strindberg.

 

Första gången jag fick den kommentaren tänkte jag att det var fantastiskt att en elev som just lämnat SFI kunde läsa en så pass avancerad textmassa och klara det… men strax därefter när jag skulle tipsa den aktuella eleven om något i samma stil, så upptäckte vi att det förelåg ett litet missförstånd vad gäller elevens läsvanor… Den lättlästa versionen ger en idé om vad originalet handlar om, men det är inte samma läsutmaning som att läsa originaltexten. Men ska man verkligen tvinga en elev att läsa vanliga romaner om de nyss har lämnat SFI???

Javisst! Självklart! Men man ska tänka på VAD man tipsar om, så att den bok eleven börjar läsa verkligen känns som rätt val på ANDRA sätt än svårighetsgraden. En elev som är van läsare på sitt modersmål behöver upptäcka att det är fullt möjligt att läsa en bok på svenska utan att den är ”lättläst”. Den vana läsaren har strategier för att ta sig runt problemet med att man inte förstår vartenda ord… Vidare är det så mycket annat som följer med i läsandet, såsom t ex de inre bilder man skapar när man läser. Hur många inre bilder kan rimligtvis skapas om texten är innehållsfattig för att vara så enkel som möjligt?

Men de som inte är vana läsare då… Ska inte de få läsa lättläst i alla fall??? Nej… det tror jag inte alls. Däremot kanske de ska läsa KORTARE texter, t ex en novell i stället för en roman, eller kanske ett kåseri eller en krönika i stället för en hel bok av en författare som satsar på att skriva lättsamt och humoristiskt. Klarar en ovan elev att läsa en novell, så kan man hjälpa hen vidare med nya tips om texter som kan fungera som nästa steg…

Det är viktigt för mig att göra mitt bästa för att skräddarsy den där typen av tips till mina elever innan de lämnar mitt klassrum för jobb eller vidare studier. De får en lång lista…men också mer handfasta tips som de kan ha nytta av. Förhoppningsvis leder det till att de i ett senare skede läser en bok de tycker är bra och har jag tur så skriver de en rad till mig och ger mig ett boktips i retur!

 

 

av

Femtiotredje åseriet- Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 4

Under några dagar har jag utvecklat mina tankar om skolans förbättringsområden. Nu har turen kommit till punkt nummer tre på den lista jag upprättade i det fyrtionionde åseriet. För dig som vill läsa alla delarna, kan du alltså börja läsa Åsas valmanifest, åserier i valtider, del 1-3 innan du läser denna del.

3. Spridning av kunskapen från lärare/klassrum med vinnande koncept

Vissa av punkterna på min lista förutsätter varandra. Så är det till exempel med denna, den tredje punkten på listan. Jag förutsätter att punkt ett gäller… ”utbildad personal på alla tjänster”. För mig personligen har det varit och är viktigt att ha adekvat utbildning för det jag ägnar mig åt och det skrev jag mer detaljerat om i det fyrtionionde åseriet. Ett viktigt skäl till det är att fokus måste vara på elevernas lärande först och främst. Det är självklart så att vi lär oss tillsammans, eleverna och jag, men jag är ju inte i första hand där för att lära mig saker själv, utan för att tillgodose elevernas möjligheter att lära sig det som kursplanerna föreskriver. Men för att motivera varför det är viktigt med kollegialt lärande, måste jag först beskriva hur det kan te sig när det inte är så genomtänkt med planeringen av vem som gör vad i en skola…

Det finns två situationer som jag tycker har inneburit problem för mig i min yrkesgärning. Den ena är när jag av rektor beordrats att undervisa i ämnen där jag inte har adekvat utbildning, men inte heller de kunskaper, den kompetens man kan förvänta sig. Den andra situationen är när jag beordrats av rektor att ta mig an en outbildad vikarie och hjälpa hen med undervisningen i den klass där hen ska vara.

Som jag ser det så handlar det i den första situationen om dumdristighet eller brist på insyn från skolledningen. Jag ska förklara hur jag menar genom ett par exempel:

Under min tid som lärare i grundskolan borde jag genomgående ha undervisat i ämnena svenska, SO och engelska i grundskolans första sju årskurser, för det är i dessa ämnen jag då hade min behörighet.  Jag har i stället undervisat i alla de 17 kursplaneämnen som fanns i grundskolan, utom slöjd och hemkunskap…

  1. När man sätter mig som undervisande lärare i matematik i en sexa, om så endast några få lektioner i veckan, så drabbar det ÄNDÅ de aktuella eleverna i både mina egna ämnen OCH i matematik på följande sätt:
    1. Jag behöver betydligt mer förberedelsetid för att vara en duktig lärare i matematik än jag jämförelsevis skulle behöva om jag ska undervisa i något av mina ämnen.
    2. För att få ekvationen att gå ihop tidsmässigt, tvingas jag göra avkall på planeringen och ambitionsnivån även i mina egna ämnen, vilket leder till att trots att de ämnena är mina starka kort, så blir undervisningen ordinär, i stället för riktigt bra.
    3. I matematik, där jag ju är obehörig OCH även själv anser att jag inte är kompetent nog, blir undervisningen också ordinär, i bästa fall. Dessutom drabbas elever som har svårt för matematik, för om de inte förstår med hjälp av de få exempel jag har lyckats förbereda, så har jag inte femton nya förslag på metoder i bakfickan… Jag kommer tillkorta i problemlösningen i lektionssiutationen inför de elever som behöver extra hjälp.
  2. Ett annat tillfälle då man blir trött på sin arbetsgivare, är när man för egen del undervisar i de ämnen där man har behörighet och ändå tvingas bort från sin egen grupp för att hoppa in i någon annan grupp för att rädda situationen när en vikarie inte har lyckats så lysande. Det kan även vara så att man förväntas ägna tid åt att visa, förklara, tipsa och planera åt eller tillsammans med den outbildade vikarien från busshållplatsen. Den som tror att detta är en smart lösning, har inte tänkt färdigt… Följande händer:
    1. Den aktuella vikarien får betalt för något som jag gör. Vikarien får nämligen betalt för för- och efterarbetet och för själva lektionstiden, medan jag gör det ”inom min tid”.
    2. Min egen planering får läggas åt sidan, eftersom verksamheten i vikariens klassrum måste fungera.
      1. mina egna elever hamnar i andra hand för att jag måste idka konstgjord andning i vikariens verksamhet, vilket innebär att också hos mig, där ordinarie lärare EGENTLIGEN finns på plats, så blir verksamheten haltande…
      2. vikarien har i de flesta fall inte heller (av naturliga skäl) så bra koll på sin klass, eftersom det är svårt att lära sig namn på en hel grupp. Det leder OFTA till oönskade problem som i värsta fall får konsekvenser som bråk eller att man behöver kontakta föräldrarna. Återigen, av naturliga skäl, knackar vikarien på just MIN dörr och berättar att kaos utbrutit i klassrummet och nu behöver ”vi” ringa till elevers föräldrar och ”hur brukar ni göra på den här skolan med det?”
      3. Nu måste jag dessutom antingen låta det kaos som uppstått i vikariens klassrum pågå även i fortsättningen, ELLER förklara läget för mina elever, avbryta min egen undervisning och gå in till vikarien…

ATT KALLA DETTA FÖR ARBETSRO ÄR ATT BLUNDA HÅRT!

…men arbetsro är exakt vad de flesta skolelever behöver för att tillägna sig undervisningen!

⇒          Hade den aktuella elevgruppen i det första scenariot haft en behörig matematiklärare hade kvaliteten i undervisningen blivit högre men inte endast för dem, utan också för mina egna elever i mina ämnesgrupper, eftersom min koncentration kunde gå helhjärtat till det jag är bra på och dessutom tycker är mest intressant och roligt. Hade vikarien i det andra scenariot haft en annan lösning till hands än att konsultera läraren i klassrummet bredvid, så hade säkert hela skolans kvalitet på undervisningen ökat… Man borde överanställa lärare, så att den ”vikarie” som hoppar in INTE kommer ifrån busshållplatsen, utan är väl förtrogen med verksamheten och utan problem kan ”hoppa in”. Dessutom ska även vikarien ha adekvat utbildning, förstås! Jag lever INTE i drömmarnas värld, jag är realist. Jag kan se ett TYDLIGT samband mellan båda mina tänkta scenarier och de brister svenska skolelever uppvisar i olika akademiska ämnen. Förutom en lång rad ANDRA skäl, så är dessa två skäl också mycket viktiga.

Hur arbetsgivare motiverat att jag skulle undervisa i matematik ibland, har varierat från rektor till rektor. Jag har alltid gjort mitt bästa, men alltid också känt mina tillkortakommanden i ett ämne jag inte är kompetent nog i. Det är därför oerhört viktigt att vi uppmanar unga att utbilda sig till lärare så att vi snabbt kan fylla alla dessa märkliga hål där det saknas utbildade lärare. Det är också viktigt att försöka kommunicera till rektorer på vilket sätt det är ett PROBLEM att lärare tvingas hoppa hit och dit från klass till klass och ibland även täcka upp för frånvarande arbetskamrater och ta ”båda grupperna” om någon blir sjuk. Att undervisa 50 elever i stället för 25 får sina konsekvenser…det förstår vilken gråsugga som helst.

Förutom ovanstående problem, vill jag lägga till ett ytterligare som åtminstone jag känner om jag vikarierar i andra ämnen än ”mina” och det är att jag upplever en OSÄKERHET som jag inte alls känner i ämnen där jag har mycket på fötterna. Att gå till jobbet och känna sig osäker, leder till fysiska problem som t ex huvudvärk eller ont i magen etc. Att lärare känner så är HELT ONÖDIGT om man i stället gör en tjänstefördelning som överensstämmer med deras utbildningsbakgrund och kompetensnivå.

För att råda bot på de mest akuta tillkortakommanden som enskilda klassrum kämpar med, är det viktigt att öka spridningen av de goda exemplen, avstå ifrån onödigt revirtänkande. På väldigt många skolor är arbetslagen aktiva och konstruktiva och samarbete befrämjas från skolledningen. Där har de enskilda lärarna ett så tätt samarbete att de utan problem kan hoppa in om något inträffar. Lärarna känner till de rutiner som gäller i de olika elevgrupperna, har ofta en samsyn kring metoder etc.

I de skolor där det ännu inte är så, behöver skolan själv initiera ett ökat samarbete mellan lärare, så att man kan se och lära av varandra. Detta gäller verkligen inte endast i grundskolan, utan även i gymnasieskolan eller vuxenutbildningen liksom i andra skolformer. Att spegla sig i någon annans skolvardag kan leda till värdefullt förändringsarbete, som leder till snabbare utveckling. En öppen dörr, ett ödmjukt samarbete där man ger och tar, kan hjälpa skolutvecklingen ett stort steg framåt. Att vi samarbetar om de goda lösningarna, delar med oss av framgångsfaktorerna, kanske besöker varandras lektioner och ser och identifierar varandras goda sidor och bidrar med att arbeta bort svagheter, kan hjälpa hela lärarkollektivet på sikt.

Här vill jag även hastigt NÄMNA punkt fem på min lista, eftersom det kan vara ett utmärkt sätt att identifiera framgångsfaktorer som den äldre läraren utarbetat under sin långa tid som lärare…men jag hänvisar till ett framtida åseri för mer detaljer i hur jag tänker:

5. Mentorskapet i början av lärargärningen ska kompletteras med en utfasning av äldre lärare

Välkommen åter!!

av

Etthundrasjuttioåttonde åseriet- OM jag hade kunnat arabiska, min avslutande kommentar

I förrgår läste jag en artikel i Aftonbladet om en grupp flyktingar som bussats till Viskan utanför Sundsvall, men vägrade gå av bussen. Denna händelse föranledde att jag skrev en text med titeln #Om jag hade kunnat arabiska,  som jag även publicerade här på min blogg som #det etthundrasjuttioåttonde åseriet. Ni var många som läste och delade min text. Texten har fått stor spridning på nätet och jag har fått mycket feedback på det jag skrev. Tack för det! ❤

Från mitt perspektiv var den uppkomna situationen i Viskan orsakad av ett informationsglapp mellan migranterna och Migrationsverket och /eller andra inblandade myndigheter. Nu har det löst sig, på så sätt att människorna i bussen har gått av och tänker stanna där Migrationsverket har tänkt att de ska vara under en tid framöver. Expressen skriver i en artikel idag att de personer som funnits ombord på bussen i Viskan har bett svenska folket om ursäkt.

Förhoppningsvis kommer Migrationsverkets rutiner för information gradvis förbättras så att det inte råder några som helst tvivel om vad som gäller för migranterna och deras resor till olika anläggningar i vårt land. Information är viktigt för allas skull.

av

The ninetyninth åsic- Berlin Wall Memorial today

Today twenty-five years has passed since the Germans from both sides of the Berlin Wall could reunite with relatives, friends and lovers from the other side of the wall. This is indeed a day to celebrate!

 

skylt-dr-berlinmuren-en-gng-sttt.jpg (600×399)

 

In so many parts of the world,  walls are built rather than destroyed. Strong borders can both be seen as a way to prevent others to visit, but even more sad is when national borders are used to prevent people to travel out of a country and find their happiness elsewhere. Who wouldn’t want to be as happy as possible? What if you wished to move to another city and a law said no… or what if you wanted to move to another country, and your prime minister had said that it was against the law to leave your country without permission? I cannot fully comprehend what it would be like to be trapped like that, but I have met people in my life who have shared their stories. My relief over not having to think about how to leave my country is monumental.

When borders aren’t there and people are allowed to move between countries, they may still end up in an aleniated reality in a segregated suburb, or they may realize that despite the struggle and hardship they have experienced, their new life as excluded from the feeling of ”we” is far from what they had anticipated in the first place. When poor citizens in a certain country move to places where many rich people live, they may meet such features as gated communities, because the rich fear the poor.

Not only national borders or gated communities are  obstacles in people’s lives. Sometimes borders are built within each human, in fear of another religious belief, another political idea, a different set of ethical rules etc.Let’s not build walls! Let’s tear them down! Plural societies are stronger than monocultures in the long run.

DChitwoodImagine.png (2086×1168)

music-john-lennon-imagine-lyrics-colour-14160-23485_medium.jpg (676×474)
av

Femtioandra åseriet-Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 3

I lärarrollen är det viktigt för mig att min rektor är tydlig med vad som gäller, skrev jag häromdagen i mitt femtionde åseri. Dessutom är det viktigt för mig personligen att känna till vad min rektor har för vision och det skrev jag också häromdagen. Därför var det extra härligt idag när föreläsaren Per Naroskin hävdade i princip samma sak när han besökte den upptaktskonferens som anordnades på min arbetsplats. Naroskin:

 “Inget i ledarskapet är viktigare än tydlighet”
Motivering: när vi inte vet hur det ska bli, så fantiserar man”

En lärare är tjänsteman i en organisation som har speciella lagar, regler och styrdokument att följa.Verksamheten präglas dels av föränderlighet, dels av statiska kännetecken som vi lärt oss ta för givna utan att ifrågasätta dem. Det finns anledning att ibland stanna upp i lärarrollen och begrunda hur det vore att vara lärare i ett annat skolsystem. Under 2013 fick jag en viss inblick i hur skolsystemen är uppbyggda i vissa afrikanska länder, eftersom jag då skrev en uppsats om hur vuxna andraspråkselever från just Afrika upplevde sin barndoms skolgång i Afrika jämfört med den svenska skolans vuxenutbildning. Det  blev tydligt för mig varför mina vuxna elever i så liten utsträckning önskar inflytande över och medbestämmande i sin egen utbildning. De har helt enkelt inte uppfostrats med så mycket medbestämmande och finner det ovant och i vissa avseenden onödigt.

År 2003 var jag i New York och där besökte jag rektor Lorraine Monroe, känd för sitt genomgripande förändringsarbete i stadsdelen Harlem. Förutom Monroe själv, fick vi möta andra rektorer, knutna till Monroes organisation. Den rektor jag mötte i Harlem, NYC, när jag besökte Frederick Douglass Academy, var en sträng och krävande rektor, som dessutom tjänstgjorde som en form av kontrollant, där hon stod i dörren till sitt arbetsrum, med total uppsikt över den långa korridoren. Elever skulle vara på lektionen och förväntades inte befinna sig i korridoren alls. För att upprätthålla den regeln hade man skapat ett system med ett ”hall pass” som skulle uppvisas t ex vid toalettbesök och liknande. Så snart rektor såg en elev lämna ett klassrum, vinkade hon eleven till sig utan ett ord. Eleven kom omedelbart fram till henne och hon begärde att få se elevens ”hall pass” och om allt var i sin ordning, så släppte hon iväg eleven, men om så inte var fallet, så vidtog hon åtgärder omgående.

Frederick Douglass Academy hade en väldigt tydlig struktur med tolv punkter (som den intresserade kan läsa mer om på nätet eller i hennes båda böcker som återfinns i min litteraturlista nedan). Strukturen var inte förhandlingsbar. Den skulle råda i alla klassrum och lärare som inte delade de tankar som omfattades i strukturen ombads vänligt men bestämt att söka jobb någon annanstans. Som ett exempel på strukturen, så fanns det en viss ”ordning” för alla lektionsupplägg, alltid… Denna ordning rörde bland annat frågan ”Vad lär vi oss idag?” En spännande detalj var att Monroe själv uppmanade mig och andra i min besöksgrupp att välja VILKEN ELEV SOM HELST och fråga eleven ”Vad har du lärt dig på den här lektionen?” Monroe GARANTERADE att eleven skulle ha ett adekvat svar på frågan. Jag tänkte på en vanlig skola i Sverige, vilken som helst. Nog finns det elever som skulle ha ett adekvat svar på frågan, ”Vad har du lärt dig?” men minst lika troligt skulle ju vara att man vid ett stickprov får någon helt annan reaktion, t ex att eleven ställer motfrågor; ”Vadå? Vad menar du? Vadå lärt mig?” Men i Frederick Douglass Academys korridor, frågade jag flera olika elever, och alla kunde besvara frågan… Det tyckte jag var spännande.

Tidigare har jag besökt skolor i England, Finland och Belgien. Kunskapssynen har varit väldigt olik den jag mött i svenska skolor. Därför har det också blivit intressant att se vilken typ av ledarskap dessa skolor har. Mina egna intryck av skolsystem och ledarskap, både som elev, student och lärare ger tillsammans med den input i samma ämne som jag får från elever jag träffar i yrket en grund att stå på i mina egna slutsatser om vad jag finner viktigt.

Kanske behöver vi någon form av teori för att diskutera detta? I skogen av teorier väljer jag Siv Their. (Mer om henne kan du t ex läsa på; http://letstalkabout.se/forelasare/siv-their/). Siv Their beskriver i en teori från 2000, fyra ”typer” av ledare som sorterats på kategorierna ”förväntningar” och ”kompetens” med hänsyn taget till vad rektor anser om lärarna på den egna skolan. A är den stabiliserande och konserverande ledaren, B den räddhågade, D kallas den undflyande ledaren, medan C är den pedagogiska ledaren.

Ledare A använder små förändringar till och från för att justera förväntningar och kompetens. Nervositet, avvaktande och osäkerhet präglar denna organisation. Otydlighet och fåordighet är kännetecknande för kommunikationen och informationen.

Ledare B höjer förväntningarna i takt med att organisationen så kräver, men engagerar sig inte i åtgärder som är kompetenshöjande. Organisationen kännetecknas av rädsla för att fel ska uppstå eller märkas. Kommunikationen liknar snarast påverkan och informationsflödet är starkt begränsat.

Ledare C avväger och känner vad medarbetaren kan bidra med och använder detta för att nå uppsatta mål i organisationen. Förväntningarna på den enskilda höjs i takt med att hennes kompetens höjs. Den pedagogiske ledaren söker ständigt efter nya lösningar både internt och externt. En rik och månsidig kommunikation råder inom organisationen.

Ledare D tar inte personalens kunskaper och färdigheter i beaktande alls. Detta medför att förväntningarna i arbetet förblir konstanta och medarbetarna satsar sin energi på självförverkligande på sin fritid i stället för på jobbet. Stämningen är starkt präglad av ansvarsflykt och leda.

Jag har mött alla dessa bland ”mina” sexton rektorer. Eftersom vi alla är olika kan det vara så att vi också upplever ledarskapet på olika sätt.

”Ledarens uppgift är att utveckla eller mottaga och presentera motiv till förändring och att skapa möjligheter för människor att förverkliga förändringen. —Människor vill engagera sig och lära, de vill testa och prova alternativa utvägar och förändra. Bromsen för detta ligger ofta i ledarskapet” (Their, 2000:185).

Också Svedberg(2000) är inne på samma linje och hävdar i sin doktorsavhandling att det är viktigt att rektor skriver en ledningsdeklaration, så att medarbetarna kan ta dela av rektors vision:

”Rektor skall förutom att föra pedagogiska samtal i olika sammanhang dessutom som chef värdera lärarnas arbetsinsatser. I samma anda kan rektor i anständighetens namn avkrävas att i sin tur synliggöra sina kriterier, ställningstaganden och prioriteringar, t ex genom en ledningsdeklarataion” (Svedberg, 2000: 142).

Även en relativt tydlig uppdelning mellan skolledning och lärare förkommer på många skolor. Berg(1990), (1994) och (1995) kallar denna företeelse för ”det osynliga kontraktet”. På en skola med ett ”osynligt kontrakt” kan man enkelt beskriva situationen som att rektor litar på att lärarna gör sitt jobb och därför finns ingen anledning till inblandning i, eller ifrågasättande av deras arbete. Omvänt gäller på en skola där det finns ett osynligt kontrakt, att lärarna inte i onödan lägger sig i rektors arbete heller. Berg har även i flera av sina böcker fokuserat på begreppet skolkultur och identifierat olika kännetecken för vanliga skolkulturer. Han talar även om lärares ”friutrymme”, vilket ungefär handlar om hur mycket kan man som lärare bestämma över själv och hur mycket blandar sig rektor i.

Maltén (2000) menar att det inte bara handlar om att lärare ska veta hur man ska arbeta, utan att det dessutom är viktigt att förstå varför man ska arbeta så. Rektor bär ett ansvar att dela sin vision med medarbetarna och enligt Maltén är det dessutom viktigt att minnas att utvecklingen av en vision är en process som pågår mellan människor i ett samspel av förhandlande karaktär.

Jag utger mig inte för att ha en heltäckande bild, inte heller en helt igenom beforskad sådan, men jag lovar dig att den är personlig, min bild av ledarskapet! Helt i linje vad ett åseri ÄR och STÅR FÖR. Min idé, ingen annans. I mitt förra åseri berättade jag att min nuvarande rektor är den sextonde i raden sedan jag blev lärare. Det är inte ett statistiskt underlag på något sätt, men utgör ändå min bas för mitt resonemang på så sätt att jag från ett inifrånperspektiv kan beskriva hur det upplevdes av mig personligen att ta del av dessa rektorers ledarskap.Om vi kokar ner detta till min önskerektor…

En rektor ska…

…på det personliga planet…

  • vara empatisk och mänsklig, en jämlike på det medmänskliga planet
  • närvarande här och nu, i samtal av känslig karaktär
  • ha självdistans och kunna skilja på sak och person
  • vara kreativ och annars tillvarata andras kreativitet
  • stresstålig

…på det professionella planet…

  • ha en tydlig vision med sitt uppdrag och dessutom ha kommunicerat denna vision till arbetstagarna
  • vara påläst och kunnig om allt som är direkt knutet till uppdraget
  • vara en närvarande ledare, besöka mig och andra verksamma lärare och elever; rektor ska vara en person man känner och vet vem det är
  • ständigt uppdatera sig på nya forskningsrön på verksamhetsområdet
  • ha ett lösningsinriktat förhållningssätt där utvärderingar ligger till grund för ställningstaganden om omorganisationer eller nya lösningar
  • kunna ta emot konstruktiv kritik, både positiv och negativ
  • vara en reflekterande samtalspartner 
  • stimulera mig och andra till utveckling i yrket och förhållningssättet
  • stå stark mitt i snålblåsten om konflikter uppstår på arbetsplatsen
  • handlingskraftig i krissituationer, ta hjälp om så behövs

 

Rektorer som stämmer in på min beskrivning finns!

Jag har träffat flera!

Det är under en sådan rektor jag känner att jag är i mitt esse.

Vilket ledarskap vill DU ha?

LITTERATURLISTA

Berg, G.(1990). Skolledning och professionellt skolledarskap. Perspektiv på skolledares uppgifter och funktioner. Pedagogisk forskning i Uppsala 92. Uppsala: Pedagogiska institutionen. Uppsala Universitet.

Berg, G. (1994). Skolkultur, lärare och skolledare. Slutrapport från en sexårig forskartjänst med inriktning på skolledningsfunktionen. Uppsala: Pedagogiska institutionen. Uppsala Universitet. (Pedagogisk forskning i Uppsala 1994;118)

Berg, G (1995). i Wingård, B. Hur har rektor det egentligen? – en konferensdokumentation. Förlagshuset Gothia, Göteborg.

Maltén, A. (2000). Det pedagogiska ledarskapet. Studentlitteratur, Stockholm.

Svedberg, L. (2000). Rektorsrollen- Om skolledarskapets gestaltning. HLS förlag, Stockholm.

Their, S. (2000). Att leda lärande och förändring. Ab PRO FUTURA OY, Helsingfors.

av

Etthundrasjuttiosjunde åseriet- OM jag ändå kunde arabiska!

I ett vanligt facebookinlägg skrev jag nedanstående text, men vissa läsare ville gärna dela den utan att den kopplades samman med den artikel i Aftonbladet som jag hade kommenterat. Här kommer därför min text i ett åseri.

OM jag hade kunnat arabiska så hade jag lånat bussens mikrofon och börjat så här:

‪#‎Välkomna‬ ut ur bussarna, så att vi kan få förklara hur vi tänkte oss det hela!

OM jag hade kunnat arabiska skulle jag gärna ha berättat följande på VARJE buss där man inte vill gå av: ”Sverige är ett land med väldigt få storstäder. De få storstäder vi ändå har, är alla betydligt mindre än de städer du är van vid ifrån ditt hemland. I de tre största städerna i vårt land är det lång bostadskö och många ungdomar som kommer ifrån landsorten skulle väldigt gärna vilja flytta dit, men har väntat tålmodigt i bostadskön. De väntar i sina småkommuner runt om i landet.

OM jag hade kunnat arabiska skulle jag också ha försökt vädja till bussresenärernas kunskapstörst om det nya landet. Jag skulle på arabiska ha sagt:

När ni som helt nya i vårt land inte tar reda på hur det är här, innan ni börjar ställa krav på att få bo i storstäderna, så kan det leda till att människor som gärna vill bidra till en fristad för er, funderar över ert ställningstagande och kanske tycker att ni är otacksamma.

Om jag hade kunnat arabiska skulle jag även ha förklarat en annan detalj:

De platser ni skjutsas till med buss, är platser där det redan bor svenskar. De har också väldigt långt till sjukhus, stormarknader och framförallt har de väldigt långt till de där storstäderna ni gärna vill bo i. Men de kan allt om hur det är att leva på landsbygden. I många små samhällen på landsbygden finns chansen att lära känna ortsbefolkningen runt knuten, men i storstaden kan det vara så att du som ny i vårt land hamnar i ett område där det finns sämre möjligheter att träna svenska på ett naturligt sätt och den svenska kulturen kanske du endast möter via media.

I många småkommuner ute i landet, precis som i de där storstäderna, finns OCKSÅ landsmän till er, som kom för flera år sedan. OM ni går ur bussen, så kanske hjälpen att finna en meningsfull tillvaro kan finnas närmare än ni tror, eftersom de som kom förut vet mycket om hur vårt samhälle fungerar och kan svara på alla era frågor om sådant som känns obekant och märkligt.

OM jag hade kunnat arabiska skulle jag också ha frågat om det finns något de vill få förklarat för sig, för jag hoppas och tror att detta med bussarna och att människor inte vill gå av, handlar om ett informationsglapp av något slag. OM det är så att man fått falska förhoppningar om att hamna i någon av storstäderna, så måste det gå att informera om att så inte är fallet. OM man har fått uppfattningen att en framtid i Sverige är bättre om man kommer till en storstad, så kan även DET vara något att diskutera.

OM jag ändå hade kunnat arabiska…

 

Vill du läsa fler av mina #åserier? I så fall hittar du dem på min webbsida: http://www.asaole.com.