Fyrahundrasextiotredje åseriet- Den kreativa tystnaden i det nationella provets ljus

Idag börjar de muntliga nationella proven för de elever som jag just nu kallar ”mina”. Det ska bli spännande och intressant att se hur väl de klarar detta. Den muntliga delen kräver vissa kompetenser, medan skriftliga delar kräver andra. Just de muntliga proven kräver mycket även av mig vid själva genomförandet, eftersom jag där i flygande fläng ska bedöma ett antal olika parametrar i deras muntliga performans. För att klara det har jag förstås förberett mig noga på alla upptänkliga sätt, men jag har också, likt så många gånger för, tänkt spela in elevernas muntliga prov, för att kunna lyssna många gånger och känna mig säker i min bedömning. Detta är också en viktig förutsättning i sambedömning av proven. Andra lärare som inte är med vid genomförandet ska kunna höra och hjälpa mig i bedömningen.

Att sitta provvakt vid skriftliga nationella prov är alltid lika spännande. Jag blickar ut över eleverna och ser deras koncentrerade ansiktsuttryck som ibland visar ungefär hur svårt provet är, men minst lika ofta visar hur målmedveten den enskilda eleven är. Tystnaden är inte tryckande eller ansträngd, utan kreativ och koncentrerad. Med mina elevers provperformans som insats får jag ett kvitto på min undervisning. Om alla mina elever misslyckas kapitalt på provet, så borde jag bära hundhuvudet, inte de. Lyckas de däremot överlag, så kan jag unna mig att känna mig lite stolt just det året. Det är dags för mig att förstå, dra slutsatser och förändra i enlighet med det jag ser i resultaten. En sådan slutsats som jag alltid drar är de tre provens resultat i förhållande till varandra. Har eleverna lyckats bättre med den muntliga delen än med läsförståelsen? Har kanske skrivdelen uppfattats som lättare än den muntliga uppgiften? Jag drar slutsatser om vad jag behöver fokusera mera på nästa termin och också vad eleverna uppfattar som svårt eller enkelt. Det blir spännande att se hur det gått denna gång!

Många drömmar kopplas samman med resultaten på de nationella proven. Många av mina elever, som läser svenska som andraspråk, har drömmar om att lära sig svenska till en felfri nivå, en brytningsfri svenska som inte sticker ut i mängden. Vars och ens unika sociolekt och vars och ens brutna svenska med egenheter som ibland är språkbundna och ibland individuella är otroligt charmigt, tycker jag. I mina ögon är de alla fantastiska som ens försöker uttala ord som ”sjösjuk” eller ”skvallra” eller för den delen ”tvungna”. Jag fascineras också över de oidiomatiska lösningar eleverna har. Av slentrian eller lathet använder vi modersmålstalare ofta uttryck som vi själva har hört upprepade gånger. Att som modersmålstalare ta genvägar i språket är helt naturligt och kommer av sig självt. Man säger flitig som en myra, eller arg som ett bi, innan man ens reflekterat över att det kanske kan gå att koppla adjektivet till någon annan varelse eller företeelse. Man bygger sina sammansättningar efter vedertagna mönster och reflekterar sällan över det. Vintervitt, smutsgrått, korpsvart… Så gör inte alltid mina elever. Ett uttrycks frekvens i det nya språket kan vara svår att få grepp om som ny. Därför använder många av eleverna relativt ovanliga uttryck. Det leder till att jag ser mitt modersmål med deras ögon och förundras över det elastiska språk jag talar. Svenskan är ett föränderligt språk och vi alla ansvarar gemensamt för dess förändring. När jag återigen tittar upp från tangenterna och möter det tysta klassrummets koncentration, så känner jag i luften hur allvarligt uppfattad uppgiften är.

Att skriva ett nationellt prov är seriöst, något man gör för att visa vad man kan i kursen. Jag ser att de tänker så. Jag tänker på vad som väntar mig för egen del. För mig väntar det spännande och intressanta mättillfället när jag får ställa min lärargärning på prov inför Skolverkets normnivå. Som tjänsteman i skolan genomför jag varje år de prov jag är ålagd att genomföra. För mig har det alltid varit mycket intressant att se vad elever åstadkommer i ett ”skarpt läge”. Många är de texter jag läst där jag blir imponerad över hur elever lyckats spänna sin båge och avfyra en text som är den aktuella elevens allra bästa under lång tid. Många gånger har jag förstås även läst texter där skribenten gråtande lämnat in något halvfärdigt, för att pressen blivit för stor. Jag ser det nationella provet som en måttstock på min undervisning och att det är jag som ”kollas” i första hand. Det försöker jag också alltid förklara för eleverna inför proven. Om en månad har vi detta bakom oss! Då börjar planeringen för nästa termins undervisning med utvärderingen av de nationella proven som en viktig pusselbit.

Fyrahundrasextioförsta åseriet- En arbetsdag i maj-om konsten att hinna med innan det är försent…

Tänk att ett helt år har passerat sedan jag lämnade lokalerna i D-husets källare! Det har varit ett innehållsrikt år med många glada skratt och härliga stunder med elever och kollegor i det nya huset, men jag måste erkänna att jag verkligen saknar det fantastiska utrymme som de gamla lokalerna erbjöd. Är det något man kan säga om det nya klassrummet i en annan byggnad, så är det att det är trångt och kallt och dragit där. Det är TUR att eleverna är så varma och härliga personligheter, för annars skulle jag frysa ihjäl därinne! ❤

En summering av innevarande läsår hinner jag inte skriva just idag, men här är vad jag skrev för ett år sedan, i slutet av läsåret på vårterminen 2016:

I slutet av läsåret är det mycket som hänger löst i skoltillvaron… Det är den är tiden på året man å ena sidan har väldigt många planer klara inför hösten och ”vet” hur det ska bli och vad som behöver göras i förhållande till det, å andra sidan inte alls har den där kontrollen, eftersom sådant man trodde var spikat får en knuff i någon ny okänd riktning. Det har blivit dominoeffekt i min planerade tillvaro… De som ska flytta in i ”mina” lokaler hade mer bråttom än vad vi visste från början. Därför har min plan spruckit… Nu packar jag för brinnande livet för att läraren som flyttar in ska kunna dra igång sin verksamhet utan att behöva klättra över kartonger och lådor.

Maj präglas varje år av helt naturliga förändringar, som att någon kollega ska gå i pension och ersättas av någon ny person eller att någon ska vara föräldraledig. Därtill lägger man de som byter yrkesbana eller vill byta inriktning inom yrket och börja jobba på en annan enhet med andra ämnen. Om man, som i vårt fall, också ska flytta från en byggnad till en annan, tillkommer en massa arbetsuppgifter som hänger samman med detta. Även om det finns hjälp att få med själva flytten i ett senare skede, så är det vi lärare som själva packar och sorterar och etiketterar. Det är också vi som planerar för hur det ska se ut på det nya stället, vad vi behöver ta med oss och vad som kan stå kvar. Mobilen med verb som är bra att kunna för en SVA-elev, tar jag med mig och de många kärleksfulla hälsningarna på elevernas språk, likaså. Nästa lärare måste ges möjlighet att själv sätta sin prägel på lokalerna.

mobil med verb

Kärleksord

Planeringen av själva packandet behövde jag göra i god tid, eftersom jag samtidigt har elever som ska klara sin kurs. Det i sin tur innebar att jag har skapat en prioriteringsordning i packandet och försökt samordna med mig själv, så att det har varit möjligt att göra tidsvinster. Jag har till exempel packat böcker ur skåp utanför klassrummet, medan jag kastat ett öga på elever som skrivit prov inne i klassrummet. Då är det bra med en glasvägg! 🙂

På större skolenheter där man är många i ett arbetslag kan det finnas möjlighet att samordna tillsynen vid prov. Vi försöker också samarbeta på detta sätt och för egen del har jag inte något emot att vakta provskrivande elever.

När elever skriver ska det förstås vara tyst och lugnt. Mina elever är vuxna och självständiga individer. Jag tittar till dem ibland för att försäkra mig om att ingen försöker fuska, men de får skriva utan att jag sitter exakt mittemot dem. Jag passar i stället på att göra annat som jag måste hinna med. Just denna vår är det i första hand flyttbestyr jag kopplar samman med att vakta vid provskrivningar och prövningar.

Annars brukar jag använda tiden till att rätta och bedöma texter som andra elever skrivit någon annan dag. Det är också ett perfekt tillfälle för att med hörlurar lyssna igenom muntliga prov och redovisningar, eftersom det är så tyst i salen när eleverna skriver. Den skrivande tystnaden är väldigt inspirerande för mig och jag får mycket gjort som jag inte annars skulle kunna fokusera på lika väl.

Jag kommer att sakna mina nuvarande lokaler. När jag flyttade hit hade jag mycket roligt när jag utformade miljön så att den skulle kännas inspirerande för eleverna att vistas i. Då hade jag också elever som gärna tillbringade mycket tid i skolan. De umgicks med varandra och trivdes i det lilla pentryt och bjöd varandra på maträtter och bakverk som var typiska för hemlandet. De hittade vänner i varandra och började umgås på fritiden. En del av dem har jag ännu kontakt med, om än sporadiskt.

I år har eleverna varit mer ”på väg” än tidigare. Endast en liten trogen skara har varit här så gott som varje dag. De följer samma mönster som ovan, äter skrattar och njuter av varandras sällskap! Andra har i stället studerat på distans och alltså inte varit på plats i skolan varje dag.

Nu är jag, liksom eleverna också på väg bort, även om det bara handlar om byte av hus. Jag känner stor tacksamhet över att ha fått vara i just de lokaler jag nu lämnar och jag känner en glädje över att ha lärt känna många spännande människor genom åren här, ingen nämnd, ingen glömd. Den här tiden kommer jag minnas med glädje, resten av mitt lärarliv. 🙂

10678732_10203235915394516_4908479519554800975_n

Fyrahundrasextionde åseriet- Falun, Sverige och världen, första maj 2017

Jag firar Valborg 2017 i ett fritt land där jag har yttrandefrihet… och imorgon firar jag första maj i Falun!

Spring Melody

I mitt arbete som lärare för nyanlända försöker jag koppla samman de kunskapskrav som Skolverket föreskriver med sådant som kan vara kulturellt berikande, eftersom jag tror att kunskaper i språk inte nödvändigtvis måste vara renodlade övningar i en bok. En rik källa till inspiration är förstås sångtexter. Det fina med sångtexter som utgångspunkt i ett språkklassrum är att de hjälper inläraren med flera olika aspekter av språket på en och samma gång. Förutom att man får ett antal ord som man kanske inte kunde innan, så får man både uttal och intonation på en gång. Dessutom är sångtexter ofta som ”tecken i tiden” och handlar om antingen aktuella frågor eller om kulturkopplade företeelser i olika omfattning.

En dag som denna, Valborgsmässoafton, ligger det förstås nära till hands att sjunga sig igenom alla de gamla traditionella vårsångerna från våra lärosäten, men med tanke på den förestående satsningen mot rasism och nazism i Falun imorgon, väljer jag att fokusera på ett annat låtinnehåll idag. Låtvalet nedan tar sin utgångspunkt i teman som, solidaritet med utsatta grupper,  alla människors lika rätt och det handlar om mod. Mikael Wiehe kommer medverka imorgon, vilket jag ser fram emot, eftersom hans musik är så tydligt förknippad med de teman jag nämnde.

Mikael Wiehes album En sång till modet, där hans sång  med samma namn är det första spåret hjälper mig att uppskatta det land jag bor i. Den stillsamma valsen har en väldigt tydlig text som utlandsfödda elever behöver ha hört, för att veta att det finns vänner i vårt land. Sången handlar om att kunna göra skillnad, om att kämpa och hoppas och vägra att ge upp. Det finns mycket språkligt innehåll som är viktigt att kunna uttrycka om man kommer ny i vårt land. Därför är sången viktig. På samma album finns den vackra Det här är ditt land.  Där slår Wiehe fast en gång för alla:

”Landet det tillhör dig och mig” (Wiehe)

Här finns alla de ord du vill kunna säga om du vill beskriva landet Sverige. Läs texten med eleverna, visa bilder som visar Höga Kusten, som visar Ale Stenar, Gotlands raukar, rapsfält, svarta tjärnar, stränder, varv och gruvor, skär och kobbar och så vidare. Gör lärandet till ett sinnenas fest med många minnesbilder som du delar med eleverna av platser och miljöer i vårt land, samtidigt som du visar allt det där som är Sverige… i bild…och eleverna kan höra Wiehe i bakgrunden.

Mikael Wiehe sjunger sin egen En sång till modet

Mikael Wiehe sjunger sin egen Det här är ditt land

Med Wiehe i färskt minne är det inte långt till Björn Afzelius, som skrivit många av sånger på temat fred och frihet, och även den kanske mest kända av dem Sång till Friheten. Det känns som att det är en vanlig kärlekssång… Skillnaden är att här skriver Afzelius inte till en människa, utan till just Friheten. I andraspråksklassrummet är det en av poängerna… Det handlar om läsförståelse… Låt eleverna få tillgång till HELA texten direkt. Be dem läsa igenom den och berätta för dem att de ska fundera över följande fråga:

Vilken är mottagaren för sången? Därifrån kan man fundera vidare ganska fritt och det brukar gå bra att få igång ett samtal med eleverna om vad friheten betyder för dem. Jag brukar be dem samtala i mindre grupper och skriva ner några rader om detta som sedan den större gruppen får del av. Man kan bygga vidare på temat, antingen till individuella texter eller till djupare betydelse av frihet och gärna även på vilket sätt Sverige som land värnar om individens frihet på olika sätt. Jag syftar t ex på grundlagsskyddade friheter, men också på Sveriges engagemang i internationella sammanhang. Självklart kan man också prata om varifrån inspirationen till Afzelius/Wiehes musik kom från början och hur deras engagemang började. Berätta om modet…!

Berätta att musikernas engagemang också varit farligt för dem själva ibland, men att de ändå valde modet och friheten! Du bygger som du vill… Lärare har nämligen också en fantastisk frihet i vårt land! ❤

Björn Afzelius och Mikael Wiehe sjunger Sång till friheten

svenska flaggan

Gruppen Kent har i spåret Sverige fångat en del av samtidens största problem, nämligen att klara av att vara generös i svåra tider. Sången kan utgöra startpunkt för ett samtal och även här finns mycket språkligt att dra i, för den som vill förklara och förtydliga. Sången kan hittas och spelas från Spotify, men copyrightregler förhindrar att jag kan lägga spårlänken här. En av de centrala raderna är mer känd än låtens titel:

”Välkommen hit, vem du än är, var du än är!” (Kent)

När kvällens sista valborgsmässoeld har slocknat och den nya dagen gryr i morgon bitti, ser jag fram emot att tillsammans med många andra värna våra grundlagar och lyssna till artistuppbådet både vid Folkets Hus i Falun och på parkeringen vid Gamla Posten. Tillsammans är vi starkast! ❤

 

Fyrahundrafemtionionde åseriet- Hur lååååååååååååååååååååååååååångt kan ett långt ljud vara i svenskan?

vokaler_

Ursäkta, nu hörde inte jag… Kan du vara snäll och repetera vad du sa nyss?

Nästan alltid när jag behöver ställa den frågan i mitt klassrum bland de vuxna eleverna som kämpar med att lära sig svenska som andraspråk, så är problemet att de inte har förstått hur oerhört viktigt det är att låta de långa stavelserna få vara just långa. Att förklara detta för elever brukar också vara svårt. Det är betydligt lättare att visa dem genom att byta bort alla långa vokaler i sitt eget språk. Därför händer det att jag gör precis så… Jag talar i staccato och vips så låter mitt tal på ett annat sätt, inte lika som annars. Detta brukar som regel bli en aha-upplevelse för många av eleverna, eftersom en del av dem känner igen sig. De förstår att de kanske använder alltför korta vokalljud när de hör mig göra det.

Ibland är det fokus på just detta; att träna på långa och korta ljud, men inte bara det, utan även vokalkvalitet och viktiga distinktioner t ex mellan i och y eller mellan e och ä.

Att ha lagom galna arbetskamrater är alltid roligt… En av mina arbetskamrater och jag skojade till exempel en gång genom att välja ut en specifik vokal och använda den på alla vokalpositioner. Man kan ju lätt begripa om man t ex sjunger Blinka lilla stjärna med endast vokalen ”i”, men om man dels skiftar till alldeles vanlig tal, inte någon känd barnvisa, utan endast det man hade för avsikt att säga… och om man dessutom väljer Ö… DÖ BLÖR DÖT VÖLDÖGT SVÖRT ÖTT FÖRSTÖ ÖFTÖR BÖRÖ ÖN LÖTÖN STÖND ÖCH DÖSSÖTÖM BLÖR DÖT SVÖRT ÖTT HÖLLÖ KÖNCÖNTRÖTIÖNEN PÖ ÖTT ÖNTÖ TÖPPÖ BÖRT SÖG. YTT YNNYT PRYBLYM BLYR YTT FYRHYLLY SYG YLLVYRLYG, YFTYRSYM DYT LYTYR SY LYJLYGT YCH MYNNYN SYR SY FYL YT.

Four hundred and fifty-third asic- Why war? I wonder what to do and where to start!

I was up late an evening not long ago. I was watching a terrifying documentary by the filmmaker Jevgenij Afinejevskij. By gathering film clips from the Syrians themselves Afinejevskij managed to show the Syrian war/conflict from an inside perspective, with nothing spared for the viewer. It was hard to grasp for a person like myself. Being born in a country far away from worldwide war scenes has made me unaware of many aspects of war and political violence. Of course I have done my homework in subjects as history and social science and of course I am not unaware of the current political situation abroad in general, but by getting my input from newsmedia and from reporters far from the scene and watching experts talking in TV studios, I have never really found myself overwhelmed or worried deep inside for our world. That is, not until NOW. I am worried now. What changed it all was the movie Cries from Syria.

Watching the movie was completely overwhelming in so many different ways that I find it difficult to write about, since I do not know what to write and where to start. That was one of the reasons that I chose not to write the very same evening. Another reason was that I was so shocked and disgusted by the many cruelties the Syrian people had to experience. As a matter of fact I found it difficult to sleep that night. The many horrific scenes from the movie were on a constant replay not only that particular evening/night, but still are. Today I was still thinking of what to write when I heard the typical ”pling” from my cellphone and realized that there had been a new chemical attack in Syria, and according to the Swedish News Show Aktuellt, (svt2), approximately a hundred people died from the attack and many more were injured. There are no consoling words good enough to soothe the pure agony the families of the deceased feel today.

I find it extremely appalling that the White House secretary Sean Spicer (according to CNN) today chose to blame the Obama administration for the chemical attack in Syria. What a cynical statement on a day where we all would condemn the actual chemical attackers!

From my point of view this war has to stop now. So let’s spread the word about the attack and let it be known everywhere, in order to put pressure on the Al-Assad regime. Also spread the films from today’s attack and spread the movie Cries from Syria. The movie serves as an eye-opener for those who do not know what the Syrian war is all about. By watching the movie one understands that the solution (if there is one? ) is extremely far away in time and while waiting for peace, people die.

 

 

 

Fyrahundrafemtioandra åseriet- Språket erövras i grupper där alla kommer till tals

Som SVA-lärare har jag ansvar för att klassrumsarbetet sker på ett språkstödjande sätt. Självklart sker arbetet med elevernas litteracitet ofta med utgångspunkt i skrivna texter som vi tillsammans diskuterar eller analyserar, men ibland är det faktiskt inte fråga om en text, utan om ett samtalsämne som vi tillsammans diskuterar. Också i talad svenska tränas litteraciteten. En sådan lektion använder jag min egen kreativitet för att bygga vidare på whiteboarden. Det som eleverna sagt kommer på pränt  och ibland finns någon som behöver mer förklaring än så och då tar vi det gemensamt…

Jag kommenterar stavningar, synonymer, ords ursprung och bygger ordfält. Jag skriver exempelmeningar där ordet ingår och jag diskuterar olika stilvalörer.  Sedan fortsätter pratandet igen en stund… Efter en lektion där tavlan är full, fotograferar eleverna ofta tavlan och går hem och funderar vidare, översätter till sitt eget språk, läser fler exempel på användning av enskilda ord och befäster på så sätt det vi har talat om på lektionen. Min uppmaning till eleverna är också att de ska lyssna efter de ord och uttryck vi använt i skolan, när de är ute i samhället. Lärandet sker förstås inte enbart i vårt klassrum inom skoldagens ram! Att lära sig ett språk är förstås att ständigt använda det, i alla upptänkliga situationer…

Lärande på ett metaplan ger ofta mersmak. Elever som varit med och diskuterat hur lärande sker, kommer ofta åter till skolsituationen med fler frågor och funderingar till nästa tillfälle. Det är viktigt att använda gruppen som resurs en sådan gång, eftersom det kan hjälpa elever som ännu inte har hittat effektiva sätt att lära sig. När klasskamrater kommer med idéer och förslag på hur man kan träna språket, får jag som pedagog också möjlighet att kommentera det och även konkretisera och förklara för dem som behöver det. Den språkliga förhandling som pågår i klassrummet, när andraspråkseleverna ska tydliggöra för mig och klasskamraterna hur de menar, brukar jag också försöka använda som utgångspunkt för ett allmänt resonemang. Det kan handla om enskilda ord eller uttryck eller om realia och kunskap om hur det brukar kunna vara i just Sverige i jämförelse med något av elevernas länder. Oavsett vad det handlar om, så brukar jag försöka vara den där katalysatorn, som jobbar med att hjälpa hela gruppen att vara med och förstå. I långa loppet blir eleverna trygga i det sociala samspelet i klassrummet och finner pratlektionerna nyttiga för att ställa frågor om alla upptänkliga ämnesområden. I de fall där frågorna är allmängiltiga jobbar jag och gruppen en stund med att ”bena ut” något som kan behöva en närmare förklaring… Ofta blir sådana lektioner både roliga och intressanta lärtillfällen.

Kan man planera den här typen av undervisning till sista repliken? Nej, förstås inte… Men i stället kan man ha en övergripande uppfattning om vad man har tänkt att lektionspasset ska handla om i stora drag och som lärare tar man ansvar för att hålla sig inom den ramen, trots att elevernas engagemang och fria frågor kan dra iväg åt något håll. Min erfarenhet är att om man tillåter en grupp att fundera och diskutera inom en ganska vid ram, så leder det till väldigt ärliga och intressanta samtal. Det i sin tur skapar engagerade och intresserade elever, vilket i sin tur leder till att det blir givande och roligt att lära sig. I slutändan är alltså elevernas motivation att lära sig mycket hög och då blir också resultatet gott…

Gjutjärnsuggla

Så långt mina tankar, men vad säger forskningen och hur kopplar jag det jag gör i klassrummet till detta?

Arbetet med elevernas litteracitet är något som är ständigt närvarande, både planerat och spontant. Viberg diskuterar andraspråkselevers behov av att både arbeta med basen och utbyggnaden parallellt. Med ”basen” syftar Viberg på det språk vi alla lär oss som barn, när vi lär oss vårt första språk. Med utbyggnaden menar han det språk man förvärvar i skolan, när man får ett fördjupat kunnande i akademiska ämnen. Han anser att en möjlig lösning på problemet med att försöka koppla samman bas och utbyggnad är att avstå från den traditionella klassrumsundervisningen och i stället vara mer innovativ (Bergman och Abrahamsson i Hyltenstam och Lindberg 2004:598). Jag delar den uppfattningen. Traditionell lärarledd undervisning tenderar att bli tråkig för både läraren och eleverna. För variationens skull arbetar eleverna ofta i mindre grupper som inte är fasta (Lindberg 2005:229). De lär sig tolerans och bemötande på det sättet. Andra vinster är språkträningen och att man kan vinna på att diskutera och reflektera tillsammans. Eleven kommer hem efter en dag i skolan och har verkligen pratat, använt sin svenska i ett meningsfullt sammanhang, i stället för att enbart ha lyssnat på mig. Vi jobbar ofta i smågrupper, för då kommer alla i gruppen till tals, men det blir också mycket mer intressant vid en gemensam avslutning att konstatera att man kan ha kommit till helt olika slutsatser och därmed också blottat helt olika synsätt. Det ger alltså ett tillfälle till lärande i lärandet.

KÄLLOR:

Hyltenstam. K & Lindberg.I.(2004). Svenska som andraspråk: i forskning, undervisning och samhälle. Lund: Studentlitteratur.

Lindberg, I. (2005). Språka samman. Om samtal och samarbete i språkundervisningen. Stockholm: Natur& Kultur.

Fyrahundrafyrtioåttonde åseriet- Endast en sann författare kan skapa litteratur av kärleken till kor och pölsa!

 

Någonstans i det inre av Västerbotten, står en skribent vid en pulpet och fabricerar stora nyheter… Platsen heter Avabäck och om den platsen finns eller ej har jag alltid undrat… Det är i Avabäck som romanen Pölsan av Torgny Lindgren tar avstamp. Nu, när jag nyss fått kännedom om Torgny Lindgrens bortgång, använder jag möjligheten att googla platsens namn för att stilla min nyfikenhet om platsens geografiska läge… Google svarar ”Vi kunde inte hitta Avabäck”… Jag känner mig lurad och glad på samma gång! I alla år har jag tänkt på Avabäck som en avkrok som jag någon gång ska besöka… Att inte ens google kommer att kunna leda mig dit, kittlar fantasin ytterligare, speciellt med tanke på idén att just förlägga så många berättelser till en plats som inte finns, men som genom de tydliga beskrivningar författaren gett, likväl finns i min fantasi… För nog kan jag utan minsta problem måla upp för min inre syn hur det ser ut där i Avabäck…

Såsom Lindgren beskriver Avabäck är det så litet att det i princip aldrig får några besökare och skribenten i boken står vid sin pulpet och ”hittar på” händelser som ska föras in i tidningen, men berättelsen glider sedan vidare ut på landsbygden där sökandet efter den perfekta pölsan går sida vid sida med spridningen av lungsoten… Smittan, hostan, pölsan och de ingående ingredienserna, och lika delar humor, dialekt och berättarglädje är vad som gör Pölsan så läsvärd.

Pölsa är gott och jag äter det gärna, men jag har nära nog aldrig ätit hemlagad på riktigt… I stället har det varit den burkpölsa som länge gått under namnet Norrlandspölsa och kanske är det så än? Lillsjöliden är (enligt boken) platsen där den bästa pölsan finns och vill jag äta den, så kan jag ju inte riskera att platsen inte ens finns på kartan, så därför avstår jag från att googla platsnamnet! När man är förtjust i den här burkpölsan och gärna blandar den med kokt potatis och rödbetor, så är det med glädje och ett stort mått nyfikenhet man tar sig an en bok med titeln Pölsan. Det är en sådan märklig titel att man bara måste läsa av bara det skälet, men för egen del hade jag redan både läst och lyssnat på novellsamlingen Merabs skönhet, när Pölsan kom från tryckpressarna. Därför räckte det för mig den gången att jag förstod att det rörde sig om samma författare. Jag var redan frälst. Merabs skönhet hade haft den inverkan på mig att jag själv nästan bytte dialekt till Torgnys sjungande västerbottniska… Det var så mycket med den där inläsningen som jag älskade, det finurliga och engagerade och lite oskyldiga både i själva inläsningen och förstås innehållet…

Människora i Merabs skönhet… De är inte som vi… De är ännu vanligare än de vanligaste människor du kan tänka dig, men när man får lära känna dem lite närmare, så är det precis det motsatta som råder… de är alla helt unika… en av varje sort… Han kunde måla med ord och ändå hålla sin personliga stil så att man kände igen textavsnitten som något som Torgny Lindgren skrivit… Merabs skönhet är en novellsamling där titeln härrör från en av de ingående novellerna som handlar om Gabriel Israelsson och hans kor som han tar hand om på allra bästa sätt och när de kommer hem skadade förstår Gabriel att någon mänsklig varelse måste vara skyldig till den ondska som korna utstått… En efter en råkar korna ut, men när endast den vackra Merab återstår, tar Gabriel med sig fågelstudsaren och följer efter korna till skogen, för henne ska ingen få röra…Där händer något som blir avgörande för Gabriel, som plötsligt blir talför, trots att han först säger att han inte har talets gåva: ”dom är hala som smör, orden, som ett djupt vatten” (Merabs skönhet).

Språkligt är Torgny Lindgrens verk en upptäcksfärd. Man kan dels se dem som en resa i tiden, dels kan man förflytta sig från den urbana miljön till landsbygden, för de berättelser som är mina favoriter, utspelar sig alltid i Västerbotten. Jag hittar inte i Västerbotten. Därför vet jag inte i vilken grad Torgny Lindgren hittar på, men att Avabäck inte finns, har jag alltså lärt mig idag… När man landar i Torgny Lindgrens värld är man alltså fast i ett skruvstäd mellan sanningen och skrönan. Det ska till en äkta västerbottning för att avgöra vad som är sant och osant, antar jag. Jag nöjer mig med att hänge mig åt den språkliga njutning det innebär att lyssna på den sjungande dialekten där man helt säkert vet att alla grammatiska regler man lärt sig i skolan  är satta ur spel och orden försätts i bestämd form vare sig de spjärnar emot eller ej. Det handlar inte om vatten, det handlar om vattnet. Det är ingen som har, de hava alla… Det är inte någon som inte har, de hava icket… Man vänjer sig sakta vid språkbruket och det är rösten jag först saknar idag, när jag förstått att denna språkligt begåvade och särdeles både humoristiska och allvarliga djupsinniga och filosofiska person har gått ur tiden… Det är en tröst att man kan lyssna om och om igen på de författaruppläsningar som finns att tillgå…och jag vet för egen del att jag kommer att lyssna oändligt många gånger på texten som inleds:

”Till länsstyrelsen i Ume”…

Så börjar en enda lång klagoskrift från Kläppmyrliden, som utgör en annan av texterna i novellsamlingen Merabs skönhet.  Det är en vacker och ganska sorglig berättelse om ett par som köper en egendom och blir lurade angående tillgången på vatten. Länsstyrelsens blankett som de skickat till paret för att höra hur vattenkvaliteten är vid fastigheten, går inte att fylla i. Frågan från länsstyrelsen: ”Hur är det med vattnet?”, kan man inte besvara helt kort, eftersom det ju inte finns något enhetligt svar, menar skribenten (mannen i paret). Jag minns hur jag som ung lärare råkade hitta den här ljudboken i skolan i Bjursåsskolan och lyssnade på just berättelsen om vattnet…

Det är så många helt obeskrivliga brovinker och omständigheter i sökandet efter vatten, att man inte kan annat än dras med. Det handlar om vattnets vara eller icke vara, vattnets färg och kvalitet och det handlar om tungt arbete med att gräva brunn, att smaka av och gräva igen…  Det handlar också om hur paret på Kläppmyrliden tar hjälp av den kända brunnsgrävaren Lidström som kommer för att gräva och ”om nu länsstyrelsen nu verkligen vill veta huru vi har haft det med vattnet” så berättas det i detalj, fot för fot, sten för sten om hur ”brunnet” grävs. Svenskläraren i mig slår bakut över att det inte står ”brunnen”, men jag vänjer mig både med det och med omvänt ihopsnickrade sammansatta ord, som i utsagan: ”Där det är jordfaststenarna, där gräver jag aldrig!” En annan språklig egenhet som verkar höra dialekten till är byte av ordklasser, som när substantiv används som adjektiv: ”Han är bara högmodet!” (= han är bara högmodig). Att språket skiljer sig åt i olika landsändar är förvisso ingen nyhet, men för mig personligen så var det för 25 år sedan en nyhet att man”fick” ge ut böcker med grammatik som skiljde sig från skriftspråksnormer i riksspråket. ”Jag kände med handen och det var bara torrgruset” (torrt grus). Jag är glad att jag hittade ljudboken i Bjursås, för sedan dess har jag läst Torgny Lindgrens böcker med stor behållning. Om du inte har läst en enda bok av Lindgren så är det nog just Pölsan eller Merabs skönhet, som snabbast tar dig in i hans värld, även om de andra titlarna också är läsvärda.

 

Fourhundred and thirty-fifth åsic- As cold as in ”To Build a Fire”, by Jack London? #Londonfrossa

Today we had round -20C in my town. The crisp air and the cold did not bother me, since I had planned my walk in the forest thoroughly and was dressed in warm winter clothes.

Many years ago I read the wonderful short story To Build a Fire by Jack London. If you haven’t read it, then DO! It is one of the best short stories I have ever read. Here’s a link to the full text:

To Build a Fire by Jack London

I learned from reading the story long ago that whatever we think we accomplish, we never win a competition with Nature! Jack London tells his story from the point of view of a man who decides to leave the main trail and seek another way, thinking maybe it will be a shortcut… London lets us know that the protagonist is new in the area. He has never spent a winter in Yukon Territory before. Then the author adds:

”The trouble with him was that he was without imagination.”

That is all information we need, really… We understand that he will not be fully prepared for what he will experience in this unfriendly and cold whiteness. When London describes the extreme cold, we understand the danger, but does the man?

”He knew that at fifty below spittle crackled on the snow, but this spittle had crackled in the air.”

The man does realize that it has to be below fifty, but that doesn’t lead him into the conclusion that he will not manage in this weather for long. Throughout the story several situations point out how unaware the man seems to be of the hidden dangers in the surrounding landscape. The man chews tobacco and his beard is filled with ice and along the telling of the story we notice how the beard is slowly built up like an ice-muzzle. If he will take a pause, he will not be able to eat or drink…

London describes many aspects of the Yukon winter that this man is not familiar with and as he paints the icecold scenario the reader slowly comes to the insight that this will lead to a disaster of some sort. The protagonist is followed by a dog, a native husky that knows enough of this weather as to wait for the man to soon build a fire… but the man does not stop to build a fire… As the dog once breaks through and wets his forelegs when being forced by the man to cross over at a hidden creek, the man first admires the dog’s instinct to quickly get rid of the wet and ice, then he foolishly removes his own gloves to help the dog…unaware of the risk for his own sake. His fingers instantly turn numb and that is in a way the beginning of the end…

When I took a walk today, I was taking one single step aside of the track, because I was searching for a better angle for my photo… Afterwards, my boots were filled with snow that first melted for a while, then re-froze and from being perfectly comfortable with my situation I was now slowly getting more and more cold. I was however lucky to know I was only fifteen minutes from home. I didn’t even need to think of building a fire… Instead I went indoors, thinking I was lucky who lived in the middle of a town and not in Yukon Territory, but also remembering this wonderful short story by Jack London with warmth. What a great piece of literature that is!

Four hundred and thirty-fourth åsic- When music serves as a tool for learning languages #Londonfrossa

musikaliska-noter-vag-i-snygg-vektor-elemwnts_753461.jpg (626×396)

When I was a child, I spent very much time with a family across the street. The two girls in that family were my best friends and we had great fun doing a lot of different things. We had a theater group and our family and friends every now and then were more or less forced to go to our shows. One of the girls was playing the piano and so was I. Sometimes we spent time learning how to play four hands, but we also sang. For Christmas we either went Carolling in the houses close to theirs, OR we went to a local church in my area and sang there. I remember one morning in their house when I suddenly realized from whom the sisters had got their skills in music and also their feeling for singing and playing instruments… From the bathroom I heard a beautiful opera aria! The father was singing in the shower. In my home my father played the violin and my grandpa played the accordion.

bad+9+26jan+2010.jpg (400×300)

I have always loved singing! As a child I WAS one of the members of ABBA… Three other kids and I, two boys and a girl, in fact spent EVERY single afternoon being soap opera actors, always ABBA, never ”the real” kids… We even painted clothes we had sown, so that they looked similar to ABBA:s stage costumes. When I drive my car alone, I sing along. An amusing detail with our very old car, is that we still have just an old cassette player… Guess what??? My collection of home-recorded cassettes is still in the attic… SO whenever I feel bored by the current music in the car radio, I indulge myself with the oldies from the seventies or eighties…

 sjunga_i_bilbildekalet-re7d354ee9b5f427aaed85af7180ebae7_v9wht_8byvr_512.jpg (512×512)Apart from just being FUN, I know that learning languages comes easier when you sing along! When you sing a song repeatedly over and over again, you may be doing so because you really love that particular song. But at the same time as you enjoy the music, you also learn the lyrics by heart and you get a feeling for words and phrases, sounds and melody in language. Intonation and stress also comes easier with the help of music. So, next time you sing in the shower or in the car, challenge yourself with a new song, maybe in a language you are not yet familiar with! What if you turn out to be a speaker of a foreign language and your pronunciation is really good, because you applied your singing skills into language learning??? When words are not enough, music may be the bridge…

I remember once when I was in Italy and two choirs were having dinner.  After dinner, when both choirs sang with and to each other, we didn’t know each other’s languages, but we did singalong in the melodies, since we were familiar with the music of Guiseppe Verdi. Listen to the link below. I am pretty sure that you would be able to sing along, too, wouldn’t you?

London Philharmonic Orchestra – Nabucco: Chorus Of The Hebrew Slaves (Va’, Pensiero, Sull’ali Dorate)

körsång(1).png (146×169)

Fourhundred and thirty-third åsic- Three different perspectives #Londonfrossa

 

Cities of the world #asaole

Yesterday I spent eight hours between a young Indian woman and a middle-aged American man. The three of us were seated in the same row during a flight between London Heathrow and Newark, NJ, USA. We had very little in common, but made friends during the flight and talked about different aspects of life. Since we came from three different continents, three different societies, it was very interesting to share viewpoints and thoughts. We all had three different reasons to travel to the USA.

The young Indian woman was going to reunite with her husband after two months apart. The young couple were newly wed and had planned to start their life in the USA. Since they were both engineers and he already had a position in a company the three of us started to talk about HER options in her new country. The American man currently works as a lawyer in a big national bank on Manhattan and he travels frequently abroad to make agreements with other banks, companies or financial departments in countries worldwide. Me, the Swedish teacher, between the two of them, found it most interesting to learn more about possible futures for engineers in NJ or what bank lawyers think of life, at the same time as I was comparing their English accents. We were all three genuinly interested in each other’s stories, so it seemed anyway. Meeting people like that, sharing thoughts and ideas, is very rewarding, I think. It is a perfect way of learning, since you are doing it for fun and you are motivated, since you very much like to understand that other person. Sharing moments like that is important to me.