Etikettarkiv: #läraryrket

av

Etthundrafemtiofjärde åseriet- Om tre år vet vi svaret…

Under 2014 var det många lärare som trodde att det skulle ske både stora och relativt snabba förbättringar för lärare. Sedan kom valresultatet och handlingsförlamningen och efter det har en rad utspel publicerats från politikerhåll. Det blir verkligen spännande att se om det blir någon som helst förändring vad gäller till exempel lärares löner. I följande inlägg berättar ministern att det ska löna sig att studera och skaffa sig en högre kompetens. Det gäller möjligen på individnivå, men är inte sant på ett generellt plan.

http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/morgon/article66256.ab?service=embedded&autoplay=false

Med många olika, separata förslag kan det kanske ske en förbättring på sikt.

Som det är nu, så har förra regeringen satsat på en grupp lärare, de så kallade förstelärarna. Reformen var säkert ett sätt bland många att kasta ljus på lärarnas situation, men eftersom tillsättningen av tjänsterna skedde på väldigt olika grunder i olika skolor, ledde reformen till att många lärare som nu tillhör gruppen ”andrelärare” (”sistelärare”????) inte ser någon snabb förändring i lönekuvertet, eftersom det naturligtvis finns skäl att hävda att ”man redan gjort mycket” för ”lärarna”. Den stora gruppen lärare, som inte alls innefattas av reformen och löneökningen, väntar fortfarande på en förändring.

Läraryrket är ett toppenexempel på ett yrke som är jättespännande och intressant och fyllt av utmaningar och glädjestunder. Bland glädjestunderna finns oändligt många exempel, som jag redan skrivit om här i andra blogginlägg. En ständig utmaning som jag ser är just att fortsätta på den inslagna vägen som lärare, trots att jag ser hur andra jämförbara yrkesgrupper drar förbi lönemässigt, inte med någon hundralapp, utan med tusenlappar.

 

av

Etthundrafyrtiosjätte åseriet- Arbetsro för skolan är viktigare än betyg från fyran

Fötter

När man som lärare gång på gång rycks upp med rötterna (förlåt, fötterna!) och får nya direktiv från Skolverket leder det som regel till att det tar tid innan den samlade lärarkåren har fullständigt klart för sig vad de nya styrdokumenten innehåller och på vilket sätt det påverkar arbetet i ens eget arbetslag. Skolan är inte en organisation där förändringar genomförs över en natt. Man behöver inte backa längre än till senaste läroplanens genomförande, men vill man kan man göra en återblick till förra gången eller kanske roa sig med att titta tillbaka på den förrförra! 🙂

Det handlar inte alls om att skolan har behov av nya styrdokument. Det handlar snarare om att vi måste ges en möjlighet att hinna följa dem innan det är dags för nästa ändring!

Skolan är betydelsefull för hela samhället. Det är i skolan man förhoppningsvis skapar goda samhällsmedborgare och utbildar den framtida arbetskraften. Den kritik som haglar över skolan, borde i stället riktas mot dem som fattat beslut om omfattande förändringar som inte prövats och utvärderats innan de genomförs som en del av ett politiskt spel. Vidare borde man inse att ett förslag om förändring inte får sin djupa genomslagskraft direkt, eftersom skolan är nio år lång… När den nu bakbundna minoritetsregeringen fått remissinstansernas svar och kommentarer om den förra regeringens förslag om betyg från årskurs fyra, så framgår det att  majoriteten av remissinstanserna ställer sig negativa till att införa betyg från årskurs fyra i grundskolan. Alltså tycker de flesta insatta aktörer att det vore fel att införa betyg från årskurs fyra. Men jag skriver detta blogginlägg för att jag befarar att detta inte blir något snabbeslut med resultatet ”nej till betyg”.

Oavsett vad man anser i själva sakfrågan, så vill jag framför allt lyfta fram skolans rätt till arbetsro! Det är viktigt att lärare får ägna sig åt kärnverksamheten, alltså att vara i lärandeprocessen med eleverna. För att det ska ge långsiktiga resultat, så kräver det lugn och ro. Att som lärare få ytterligare administrativa uppgifter, samtidigt som tiden med eleverna minskar, i ett Sverige där antalet lärare minskar från dag till dag och det är svårt att nyrekrytera, tror inte jag är förenat med långsiktigt kvalitetstänkande. Varför inte? Jo, för de nya uppgifterna kräver att lärare måste sätta sig in i hur det nya förslaget kommer att ge genomslag i deras vardag. De måste sitta i möten, läsa dokument, diskutera på vilket sätt deras egna elever ska informeras, planera för föräldramöten av informativ karaktär, allt medan deras tid i elevgruppen minskar.

Det är inte i linje med vad kritiken mot skolan hittills inriktat sig på, att införa betyg från fyran! Kritiken före riksdagsvalet, grundade sig mycket på resultaten för svenska skolelever i PISA-projektets prov. Man talade då om att kvaliteten på undervisningen var undermålig eftersom eleverna nådde så låga resultat. Man hävdade vidare att lärare måste vara mer i elevgrupper i stället för att göra andra saker. På vilket sätt skulle man nå bättre resultat för svenska skolelever genom att genomföra betyg från fyran? De kursplaner som finns för skolan idag är tydliga nog för att lärare ska ha en mycket god uppfattning om huruvida elever når målen eller inte. För det krävs inte betyg. Jag hoppas att Riksdagen inser att om majoriteten av remissinstanserna har avrått från att införa betyg i fyran, så borde Riksdagens beslut följa dessa sakkunniga som fått frågan för utredning. Låt det inte bli en pinsam prestigekamp av partipolitisk karaktär eller en pajkastningsdebatt som drar bort uppmärksamheten från andra mycket viktigare utvecklings- och kvalitetsfrågor i skolan! Ju fler märkliga förändringsförslag skolan och lärarna utsätts för, desto större är risken att kvarvarande lärare ägnar sig åt strömhopp bort från yrket.

Stoppa plågsamma skolförsök!!! 

av

Etthundrafyrtiotredje åseriet- Imorgon är det nystart!

ginger.jpg (655×468)

Dagen till ära har jag förkylningssymtom. OM det inte händer precis i början av ett skollov, så händer det per automatik denna dag i stället, nämligen den sista innan man ska börja jobba… De många julapelsinerna och clementinerna har jag  utökat med brustabletter med C-vitamin, men det hjälpte ändå inte. Varje ny termin är spännande tycker jag. Förr när jag hade klasser i grundskolan, så var det inte alltid så mycket som ändrades från december till januari, men som lärare i Vuxenutbildningen, så har jag kurser där många elever blir klara på en termin och då blir förändringen för mig själv ganska stor, eftersom det alltid är en ny grupp jag kommer att möta när terminen drar igång.

En annan förändring som jag verkligen är helt ansvarig för själv är att jag i väldigt stor utsträckning hittar på nya och andra saker att göra inom kursens ram. Det hänger samman med att jag tycker att det är oerhört stimulerande att fundera vidare på hur man kan förbättra undervisningen för att lärandet ska bli mer optimalt för var och en av eleverna. Det är dessutom så att variation är en garant för att jag själv inte ska tröttna. Tanken på att upprepa samma sak igen och igen år efter år lockar mig inte alls. Det leder förstås till att jag måste uppfinna hjulet igen. Å andra sidan är det bra på så vis att jag kan individualisera. Det finns på så sätt utrymme för elevers egna önskemål och synpunkter redan inom det som jag har producerat eller förarbetat för elevers del. Ett exempel på det är de många hjälpdokument jag skapat för olika texter. Det är både korta och långa texter som jag skrivit långa ordlistor, spelat in ljudfiler till eller försett med instuderingsfrågor som syftar mot olika kursmål. En elev som då av något skäl inte vill läsa en text som jag har introducerat inom ett tema i klassen, kan utan problem läsa något annat, som tränar samma moment i kursen, men som passar just den individen bättre. Det är spännande med elevers olika preferenser när det gäller lärstilar och jag försöker så gott det går att möta deras bästa sätt. Men det är också en lärares uppgift att stötta de elever som kanske ännu inte har funnit en framgångsrik metod att lära sig ett nytt språk. Därför introducerar jag så många olika sätt som möjligt i början av kursen, för att elever ska ges en möjlighet att finna nya och mer effektiva metoder att lära sig och också för att variationen i sig medför ett mer intressant och spännande lärande än om man vet från lektion till lektion exakt vad som ska hända.

Om man arbetar med små barn kan det omvänt vara så att strukturen i klassrummet är viktig för att barnet ska känna igen sig och också känna trygghet i undervisningssituationen. Min erfarenhet av elever i äldre åldrar, från högstadieåldern och uppåt är att det snarare är mycket viktigt att vara just varierad. Med vuxna elever, som jag undervisar nu, finns ytterligare en dimension som de ofta tar upp och det är att lärandet måste vara effektivt hela tiden. Tänk dig en högstadieklass där något skäl koncentrationen från klassen, t ex en brandövning eller ett spontant besök av rektor som ska fråga klassen om någon organisatorisk fråga. En högstadieelev kan mycket väl yttra ”Yes!!!! Nu har det gått bort femton minuter av lektionen! Vilken TUR!!!” men den vuxne elevens reaktion är snarare; ”Vad synd att det blev brandövning nu när vi hade lektion. Kan vi läsa in den här lektionen i eftermiddag i stället?” Samma sak gäller medbestämmande, i stora drag. Barn i alla åldrar, men också ungdomar, har i mina klasser alltid getts och också tagit, ett stort ansvar för arbetet i klassen. De vill vara med och bestämma, vill sy ihop ett koncept som passar just dem. Därför har det ibland varit helt olika upplägg i två parallellklasser som jag har undervisat i samma ämne, samma årskurs och på samma skola. Eleverna i de olika klasserna hade olika preferenser när det gällde hur och vad. Självklart har jag inte med det sagt att jag har abdikerat från lärarrollen! Jag vet vilket huvudsakligt innehåll och på vilken nivå vi ska arbeta. Jag har också noggranna genomgångar med eleverna, även de små barn jag undervisat, om vad som gäller i kursen och vad som står i målen för det aktuella ämnet och så vidare. Men barn och ungdomar är villiga och intresserade av att påverka om de ges den möjligheten. Deras medvetenhet om sitt eget lärande ökar också med möjligheten att få vara med och bestämma om lärandeprocessen.

gratis-apple-clipart-pussel-blad-regnbage-smart-enkel-sot_270-162500.jpg (502×626)

Som lärare för vuxna har jag på senare år jobbat enbart med ämnet Svenska som andraspråk. Det innebär alltså att exakt alla mina elever är migranter och har kommit hit ifrån någon annan kulturbakgrund än den svenska. I min kontakt med andra lärare i Vuxenutbildningen, har jag förstått att också de modersmålstalande vuxna eleverna är lika på en specifik punkt, nämligen graden av intresse för medbestämmande. I min egen hobbyforskning på detta ämne, har jag kommit fram till att skälet till att de vuxna eleverna inte vill vara med i demokratiska processer hänger samman med att de ofta har uttryckt att de känner sig pressade rent tidsmässigt. De har helt enkelt inte eller upplever sig inte ha, tid att vara med och bestämma. På en direkt fråga kan de svara att de litar på sin lärares bedömning om vad som är vettiga arbetsuppgifter och metoder som passar för det aktuella ämnet. De litar också på att läraren gör kloka avvägningar när det gäller svårighetsnivå och variation etc. För mig har det varit en svår omställning att upptäcka att eleverna väldigt sällan vill bestämma. Jag vill att de ska vara med och bestämma!

Ingen grupp är den andra lik, men mot bakgrund av ovanstående, så är det så att denna kväll, dagen innan jag ska börja en ny termin, så har jag INTE skrivit en färdig planering för hela vårterminen. Denna gång finns det flera skäl till det, men ett av de viktigaste skälen är att jag vill möta mina elever först och bilda mig en uppfattning om hur just de vill att lärandet ska ske. Det vinner vi alla på. Men… eftersom det är imorgon det drar igång igen, så är det här blogginlägget slut nu, för läraren måste sova!

908012_1.jpg (500×250)

av

Etthundrafyrtioförsta åseriet- Nederlag som tillgång för utveckling

Mitt första jobb fick jag genom en kamrat, vars ena förälder jobbade på en sjukgymnastfirma. Min kamrat brukade städa där på lördagarna när firman var stängd och fick en femtiolapp under bordet för besväret, men när hon tröttnade på sitt uppdrag, så var jag först vikarie för henne och därefter tog jag över jobbet helt. Det var ett jobb som tog mig mellan en och två timmar och förutom traditionell kontorsstädning, så skulle jag dra av gammalt papper från britsarna och sedan tvätta varje brits noggrant med ”Dilutin” som var något medel som gav mina händer en äcklig grå yta och skapade en känsla av fullständig torrhet. Dessutom skulle jag städa toaletten och lunchrummet samt dammsuga och torka golvet innan jag avslutade med att bära ner soporna till soprummet. Detta svartjobb gjorde att jag kunde söka ett vanligt städjobb på en lokal städfirma och få uppdrag inom både kontorsstädning, industristädning och grovstädning. Jag tyckte att de pengar jag tjänade bidrog till att min personliga frihet ökade, eftersom jag kunde köpa vad jag själv ville för pengarna utan att känna att jag låg mina föräldrar till last. Parallellt med städjobben började jag också att jobba som diskare på lasarettscafeterian i Falun och hade efter en säsong bytt arbetsuppgifter till att dels sälja glass, dels jobba med beredning av smörgåsar och hamburgare och stå i kassan. Åren som följde alternerade jag dels mellan dessa jobb, dels gick jag med kioskvagnen till lasarettets olika vårdavdelningar.

godis.jpg (500×305)

Vid det här laget kunde jag städa. Jag var bra på det. Jag var noggrann och skötte mina städuppdrag på ett sätt som gav mig goda vitsord. Därför sökte jag ett jobb som städledare på dåvarande Televerket när jag bara var 19 år. Jag hade slutat gymnasiet och tänkte att nu skulle jag jobba med något som jag verkligen kunde och behärskade och hade ”lång” erfarenhet av, för min ålder. Jag hade ju faktiskt jobbat med städning i fem år, trots att jag inte var så gammal. Min ansökan besvarades med en kallelse till intervju och jag blev jätteglad och tänkte att NU har jag en heltidstjänst på Televerket framför mig! Toppen! Men den där intervjun utföll inte alls som jag hade förespeglat mig. Kvinnan som intervjuade mig hade inte alls tänkt anställa mig. I stället hade hon kallat dit mig för att förklara en viktig sak för mig, sa hon. Hon hade läst mina gymnasiebetyg och mina betyg ifrån högstadiet och mina vitsord från mina två arbetsgivare om hur jag brukade sköta jobbet som lokalvårdare samt de olika jobb jag haft inom lasarettscafeterian. Med den kunskap hon nu hade ville hon berätta för mig att hon verkligen inte ville anställa mig. Jag bara gapade! Vadå?! Vad var det för fel på mina betyg? Men kvinnan menade att det var JUST det som var det hon ville prata med mig om. Hon menade att det såg ut som om jag var en person som kunde ha potential att studera vidare och därför ville hon inte ge mig något jobb. Hon ville uppmana mig att söka en högskoleutbildning. Jag gick därifrån ganska arg och tyckte att hon var helt knäpp i huvudet. Men i efterhand har jag tackat henne i tanken många gånger. Jag tror inte att jag hade varit en dålig arbetsledare för Televerkets lokalvårdare, men jag tror att jag hade saknat den mentala utmaning som jag dagligen får i mitt nuvarande jobb.

televerket_logga.jpg (605×234)

Lär man sig något av att gå på en anställningsintervju? Ja! Verkligen! Man lär sig att kalibrera sig själv och sin egen förmåga i förhållande till de krav som den presumtiva arbetsgivaren ställer. Man lär sig också att behålla sin självbevarelsedrift när villkoren ter sig märkliga eller när personerna man träffar ger intryck av att vara på ett sätt som man inte känner sig kompatibel med. Genom åren har jag varit kallad till många intervjuer och varje gång är det lika spännande. Det är helt klart ett tillfälle till lärande som jag inte skulle vilja vara utan. Mer om mina upplevelser av intervjutillfällen kommer i nästa åseri #etthundrafyrtioandra åseriet.

av

Etthundrafyrtioandra åseriet- Anställningsintervjuer jag minns!

Anställningsintervjuer är något som jag har varit med om ganska många gånger och varje gång har jag lärt mig helt olika saker. En inledande text om detta skrev jag i #etthundrafyrtioförsta åseriet. Ibland har det jag har lärt mig funnits mellan raderna och ibland har det inte varit jag själv som har SÖKT jobbet. I stället har en rektor ringt till mig och frågat om jag varit intresserad av att byta skola, för just då behövdes någon med just min kompetensprofil just på den skolan. Några härliga exempel på sådant man lär sig genom att uppleva och iakttaga är följande:

  • Arbetsgivarens eget ego är av större betydelse än den arbetssökandes meriter: 
    Rektorn är en bifigur och studierektorn äger makten i rummet. Jag är helt klart också en bifigur på min egen intervju. Studierektorn och rektorn tar båda i hand, anvisar en plats mitt emot en whiteboard. Studierektorn säger sedan att innan vi börjar intervjun behöver vi visa dig lite av hur den här skolans organisation ser ut, Åsa. Sedan pratar han konstant i en timme, ritar och berättar, ringar in detaljer, skriver siffror. När allt är klart säger han. Ja. Det är ungefär så det fungerar här. När kan du börja? Jag fick jobbet utan att säga flaska.
  • Det yttre äger större vikt än det inre: posten_old.gif (857×858)I rummet där jag skulle bli intervjuad fanns när jag kom två personer, en stor och en liten. Den lilla personen satt i en babysitter, hade en sprayad blå punkfrisyr, matchande blå sparkdräkt och pigg blick och ett glatt skratt. Den stora personen hade en likadan frisyr, men med originalfärgen, eldröd. Hon var den lilla pojkens mamma och  hade en kycklinggul klänning, gnällig röst och neddragna mungipor. Trots att det var hon och inte den lilla glada pojken som fällde avgörandet om min eventuella anställning, så fick jag jobbet. På den arbetsplatsen ägde färgerna gult och blått stor betydelse, för Posten på den tiden var gul mer än blå. Dessutom lärde jag mig redan dag ett att man inte fick gå klädd ”hur som helst” om man tänkte stå i kassan på Posten. Man var tvungen att följa en viss klädkod. Jag blev tant direkt och lämnade jeans och tröja hemma, för blus, kjol och klackskor, kände mig obekväm och löjlig, men professionell och tio år äldre än jag var i ett nafs. Den som känner mig vet min inställning till #dress code och kan till exempel läsa om det i #tjugonde åseriet  från den 3 maj 2014; Flip-flops flipp eller flopp?
  • Ens intressen äger större vikt än ens meriter: b3b31169c53a3c712ae0106d8c047e14_400x400.jpeg (400×400)Den avslappnat bakåtlutade rektorn i pensionsåldern ställde en inledande fråga om det stämde att jag bott i Tumba och Hofors, så som jag angett i min ansökan. Jag svarade att det stämde. Då har du kanske spelat handboll? undrade rektorn. Ja, sa jag. Det ska erkännas att vi pratade om några få andra ämnen också, men det stod helt klart att mitt intresse för handboll var en merit i just denna rektors ögon.
  • Skolan är arbetsgivarens hjärtebarn och den arbetssökande måste ”passa ihop med alla andra”: Jag har sökt ett jobb som svensklärare och kommer till den aktuella skolan med tanken att det är exakt det jag kommer att jobba med. Rektor berättar att man redan anställt en svensklärare, men att hen har en tjänst som datalärare åt mig i stället. Hen tycker att jag passar in på hens skola och vill anställa mig trots att jag inte har adekvat utbildning för den sökta tjänsten. Jag förklarar att jag inte kan ta en sådan tjänst och att jag inte kommer att klara av det jag ska göra. Hen säger då att hen vill använda helgen till att ”hitta på” en tjänst till mig om jag vill ha den. Jag säger OK; men under helgen får jag samvetskval, jag som är facklig förtroendeman kan ju inte gå med på att tjänster tillsätts på så märkliga premisser. Jag tackar nej till den ”framtrollade” lärartjänsten.

trolleri-300x300.jpg (300×300)

  • Arbetsgivaren söker med ljus och lykta efter en person som med kort varsel kan hoppa in som språkstödjare till två nyanlända elever: Jag blir uppringd av en rektor som känner till att jag som övertalig snart ska lämna den skola där jag jobbar nu. Jag erbjuds en tjänst som är väldigt varierad och spännande för mig och dessutom ett lönelyft. Rektor vill absolut få någon med förståelse för språksvårigheter som samtidigt kan SO-ämnena tillräckligt väl för att vara eleverna behjälplig. Ingen intervju kommer till stånd och jag anställs i princip per telefon.

_xl_Telefon_um_1900_72dpi.jpg (400×319)

  • Varför har du inte sökt tjänsten som jag har ute just nu? Du har ju rätt behörighet! säger arbetsgivaren när hen ringer upp mig. Jag har inte aktivt sökt tjänster i den aktuella skolformen, eftersom jag så nyligen har utbildat mig vidare i det aktuella ämnet och dessutom hade en fast tillsvidaretjänst att gå tillbaka till efter mitt studieår. Jag kallas till intervju och känner direkt att jobbet kommer att bli toppenroligt.
  • Med rätt behörighet och ett nyskrivet CV söker jag på stående fot två nya jobb:
    • Det första jobbet får jag inte ens ett besked om huruvida processen kommit igång eller inte, om man har kallat till intervjuer bland de sökande eller ej. Inte heller framgår det på den presumtiva arbetsgivarens hemsida om denna seghet i systemet är typisk för deras handläggning vid anställningar, men jag har mitt svar på deras eventuella fråga. Nej tack. Jag vill inte ha jobbet, eftersom organisationen runt anställningar är undermålig. Efter tre månader har jag fortfarande inte hört ett pip…
    • Det andra jobbet känns verkligt spännande och jag blir kallad till intervju redan två timmar efter att jag skickat in min ansökan elektroniskt, blir verkligen lockad av den aktuella tjänsten, kommer för all framtid alltid att känna mig lockad av den aktuella arbetsgivarens jobbannonser, för att verksamheten jag får en kort inblick i är så professionellt designad, så genomtänkt från ax till limpa att det vore intressant att få utgöra en del av den, men jag får inte jobbet som tillsatts av annan behörig sökande.

♥

 

av

Etthundratjugoåttonde åseriet- Höghöjdsträning önskas för språklärare

Jag hade besök av vaktis en dag strax före jullovet ett år och fick veta att jag omgående måste plocka ner både pärmar och hyllor från väggen i arbetsrummet. Strax före det hade  han noterat att det stod en trappstege med tre trappsteg i vårt rum, som han hade anmält stulen.

Den har varit här hela tiden, sa jag. Jag behöver den eftersom jag inte når upp till de förvaringshyllor jag har för pärmar och materiel.

Du ska inte ha något på hög höjd, sa vaktis. Det där måste du ta ner! Tänk om någon får det i huvudet eller om hyllorna börjar svälla för att det har kommit vatten på dem! fortsatte han. Hur skulle det kunna komma vatten på dem däruppe strax under taket? undrade jag. Det vet jag inte, men ner ska hyllorna! replikerade vaktis. DÅ måste jag i så fall få ha stegen kvar! sa jag. Du kan väl köpa en egen stege, sa vaktis. Det har jag redan gjort, sa jag, en som har två steg, men det känns fel att köpa stegar för elevernas läromedelspengar. Ja ja ja, sa vaktis. Stegen är i alla fall vår och den kan vi hänga här utanför på väggen så att andra också kan nå den. Vi kan låsa fast den och ge dig en nyckel till låset.

Annars kan den kanske stå kvar här inne hos oss i vårt rum även i fortsättningen, försökte jag. Nej, det går ju inte, för då kan inte el-killarna hitta den när de kommer, sa vaktis. OK, sa jag. Jag förstår, men du, förresten, om nu våra hyllor härute i arbetsrummet är för svaga för att ställa pärmar på, så kanske jag kan omdisponera där inne i materialrummet! Vaktis gick in i materialrummet och tittade hur det såg ut. Sedan kom han ut med dyster min och sa att så DÄR nära elen i taket kan man ju inte ställa något alls! Det kan ju börja brinna!

 Då måste det också plockas ner, alltså? undrade jag. Ja, absolut! sa vaktis. Var ska vi då ställa pärmarna? undrade jag. Då pekade vaktis på en lång rad med små hål i väggen ovanför min arbetskamrats arbetsplats. Hålen var försedda med blåa plastpluggar och vaktis sa att DÄR kunde vi ju hänga skenor som passade ihop med hyllor som håller för större tyngd. Är det du som sitter där i hörnet? frågade han. Nej, sa jag. Det är kollegans plats. Ja, för här kan man ju inte heller ha pärmar, vet du, fortsatte han och pekade på kollegans prydligt uppställda pärmar som stod stadigt överst på en solid hylla som inte kan välta. När man väljer mellan efterarbete som inkluderar återkoppling till elever,  arbete med elever som kommer eftersläntrande med restuppgifter, betygsättning, utvärderingar som ska sammanställas, uppgifter om nationella provresultat som ska in till SCB och därför måste föras in i en speciell fil som inte fungerar för vuxenutbildningen i nuläget, arkivering av nationella prov, promenad till annan byggnad för att signera betygskatalog,  planering av nästa termins arbete, uppackning av beställda läromedel och städning av skrivbord (eftersom det står med i arbetstidsmodellen vi har sagt ja till via facket), så är det ju viktigt att prioritera. Därför kom jag naturligtvis att lägga alla mina andra arbetsuppgifter åt sidan  för att genast klättra upp på stegen för att skyndsamt plocka ner pärmarna, montera ner hyllorna, för i den Moment 22 -situation som uppstått förstår varje sunt tänkande lärare att om det är NÅGON man ska vara på god fot med på en skola, så är det vaktis…

Efter det tänkte jag ombesörja att nya skenor monterades upp på väggen, så att pärmarna kunde ställas på ett säkert sätt så att vi inte skulle riskera att någon skulle få dem i huvudet under jullovet, som skulle  börja ett dygn senare. Det vore på sin plats att ansöka om extra pengar för höghöjdsträning. Det passar ju bra inför Skid-VM i Falun!

av

Etthundratjugosjätte åseriet- ”lalalalaLA”

10678732_10203235915394516_4908479519554800975_nDet har alltid fascinerat mig  vad som kan hända när man inte är med och ser… Den  instruktion jag fick för detta foto var ”stå bara här och titta på mig”. Sedan märkte jag hur alla bakom mig flyttade hit och dit och grejade med något… Först var det lite si och så med resultatet… Men, sedan fick de till det! 

 

JULAVSLUTNING SAS, VBU, LUDVIKA

Det blir ju helt uppenbart att åldern på eleverna är fullständigt ointressant när det kommer till bus!

 

I mitt fall så är det nog så att jag får skylla mig själv om de busar med mig, för jag busar väldigt ofta med dem. Med humor blir livet mycket roligare och om man ska lära sig ett nytt språk, så hjälper det med humor. Förra veckan hade jag gett eleverna i läxa att plugga hemma på tio olika dialoger. Igår på vår avslutning, så var det några av dem som på skoj föll in i de där dialogerna med varandra och medvetet raljerade de med hur jag brukar låta när jag läser före… Sådant skoj ÄLSKAR jag!

I höstas när jag var i USA, så var jag ganska mycket i det klassrum där läraren som var min värdinna jobbade. De elever som hade det klassrummet som hemklassrum återkom ofta dit för att småprata med mig ibland. Inför den dag då jag och C skulle åka till Atlantic City, så hade vi en genomgång med hennes vikarie om vad som skulle göras i klassen medan hon var borta. Nästa morgon när vi kom till klassrummet, så hade vikarien gjort allt på listan, men han hade också låtit eleverna skriva på en white board. Där hade de samlat ihop ”citat” som C brukade yttra.

Alla elever som suttit i ett klassrum dag efter dag (i vissa fall år efter år…), lär känna sina lärare på ett sätt som inte alltid är till lärarens fördel. Under min egen skoltid hade jag t ex en lärare som hade en nyckelknippa i ena handen. Han slamrade med den där när han gick runt i klassrummets främre del, men när han kom till sin slutsats i ett resonemang, så lät han handen omsluta nyckelknippan, så att slamret slutade abrupt. Jag minns att jag många gånger undrade om han hade tänkt ut att vi skulle sitta som trollbundna av nyckelknippan, för han måste ju ha förstått att risken var stor att vi skulle ha bättre koll på den än på vad han faktiskt sa i ämnet! En annan lärare började alla sina yttranden med ett långdraget och ganska basigt ööööööÖÖÖÖÖÖÖÖ, som sjöng uppåt rent melodiskt mot slutet, vilket vi också lärde oss att härma på rasterna förstås…

För egen del är jag säkert också en sådan lärare som man snabbt kollar in och kan härma lätt, men då bjuder jag på det. Mina barn brukar störa sig på att jag ibland gör några pinsamma dansrörelser och varje gång det händer hemma, så brukar de utbrista;

GÖR du så där i ditt KLASSRUM också???? Stackars dina elever!!!! Det är SÅÅÅÅ pinsamt!!!

Självklart gör jag ju de larviga dansstegen i klassrummet… Det är ibland nödvändigt att ta till extraordinära metoder för att få med en klass i ett resonemang… Sjunga, dansa, eller ta i från tårna och SKRIKA om man vill illustrera något, fungerar bra. Det gör även ”kasta penna” eller ”slänga bok”, så länge man inte träffar huvudet på någon elev, förstås…

I talad svenska säger jag alltför många ”liksom”. Det blir liksom så att jag liksom stoppar in ett liksom där det liksom passar att man säger liksom, liksom. Självklart är det störande för lyssnaren, men det är också svårt att träna bort. Jag känner till att jag överanvänder liksom. Men det som hände i NJ är något som jag då, vid det tillfället faktiskt inte kände till om mig själv.

Tydligen är det så att jag både på svenska och när jag pratar engelska, säger ”lalalalaLA” för att uttrycka att något ”fortsätter” på samma sätt. Man skulle kunna använda uttryck som ”och så vidare” eller ”etcetera” eller kanske säga det mer vedertagna ”bla bla bla” på svenska eller ”ladida” på engelska, men jag säger alltså ”lalalalaLA” i dessa situationer… Eleverna hade snappat upp det och valt att citera mig på det sättet. Nu är det så med mig, att jag i likhet med väldigt många av mina medmänniskor är medveten om en del saker som jag gör, medan annat är sådant som andra märker men inte jag själv. Har man läst lite psykologi, så kommer man säkert ihåg Johari fönster, en psykologisk modell som handlar om hur vi kommunicerar, människor emellan. Vill du uppdatera dig eller förstå principen på djupet, kan du t ex börja med att läsa länken i min källhänvisning (1). I en starkt förenklad version kan man säga att Johari fönster har följande innehåll:

johari_fonster_200.jpg (200×177)

Åter till klassrummet i NJ, USA. Vi stod alltså dagen efter resan till AC framför den där tavlan där eleverna hade klottrat alla sina citat. Mitt ibland citat som C var bekant med och kunde både fnissa åt och härleda till sina arbetskamrater på skolan, fanns alltså en för henne obekant liten utsaga: ”lalalalaLA”

Jag tittade på alla de klottrade anteckningarna, precis så som C gjorde. Plötsligt började hon skratta och pekade på just ”lalalalaLA” och sa, ”It’s YOU, Åsa!” Jag var fortfarande inte alls med på noterna. Hon förklarade att hon hade noterat att jag brukade säga så när jag berättade olika saker. Ändå trillade inte poletten ner. Vadå ”lalalalaLA”???? undrade jag. Hon blev tvungen att berätta en låtsasanekdot och slänga på ett ”lalalalaLA” i slutet, för att jag skulle känna igen mig och inse att jag faktiskt brukade säga så. För dem av er som känner mig personligen, så tänker ni kanske nu:

”Men?! Hur kan det vara möjligt att hon inte själv har märkt det???”

Ja… Det kan man ju undra, men jag tror för min del att joharis fönster kan svara på frågan och att teorin bakom kan äga sin riktighet rent allmänt, även om det rör sig om en teori… Åtminstone för min egen del är det så att vissa saker som jag inte själv har märkt, får jag mig skrivet på näsan av andra som har lagt märke till dem. Tur att man har vänner som påpekar ens tillkortakommanden! Slutligen, på samma tema, ett litet boktips! Britt-Marie, ni vet grannen som gjorde livet till en pina för flickan i boken ”Min mormor hälsar och säger förlåt” har nu fått en helt egen bok… och vilken bok det är! Jag är så tacksam över att inte jobba på Arbetsförmedlingen där Britt-Marie är och söker jobb! Hon är verkligen OTROLIGT omedveten om hur omgivningen känner när hon kommenterar dem i alla lägen. Men KUL är det! Boken heter ”Britt-Marie var här” och är skriven av Fredrik Backman. Vad han själv skriver om den kan du läsa här:

Reklam om en bok. Nu igen.

Hur pinsam man är, eller hur mycket man själv vet om hur man uppfattas av andra är spännande, men också ganska läskigt. Jag hade en klok rektor på en skola där jag jobbade tidigare. Jag hade gjort något som var lite av karaktären ”Jantelagsvarning” och gick till rektorn för att berätta att jag oroade mig för hur andra på skolan skulle tänka om detta. Han svarade: Vet du, Åsa? Om jag skulle gå omkring och oroa mig för vad folk tyckte bakom ryggen på mig, så skulle jag inte göra annat. Försök att fokusera på det som du tycker är rätt och riktigt.

Jag tycker fortfarande att hans inställning till livet är klok. Mycket klok! Därför tänker jag fortsätta tänka att jag inte måste vända mig om och tjuvkika när någon har något för sig bakom ryggen på mig. För tänk om det enbart rör sig om lite bus, som eleverna gjorde igår…? Det måste man bjuda på, tycker jag!

 

(1) http://sv.wikipedia.org/wiki/Joharif%C3%B6nster

av

Etthundratjugotredje åseriet- Putt, put eller PUT ett litet ord med stor betydelse!

Sports-Alive-Ltd._27.jpg (1249×937)

Det beror helt och hållet på sammanhanget vad man menar när man använder vissa ord. Om man inte har stöd av ordbilden, i textform så kan det vara direkt omöjligt att skilja mellan put, putt och PUT, trots att det är en enorm skillnad mellan dessa ord. Det första ordet är skrivet på engelska och kan översättas till svenska i mer än tio olika sammanhang. Det andra ordet är dels ett substantiv som betyder att man spelar en golfboll med en specifik klubba och med ett mycket försiktigt slag. Dessutom kan ordet i den bemärkelsen syfta på en lätt knuff, en putt… Men för en person som jobbar i en myndighet som sysslar med migranter eller för migranten själv, är det väldigt stor skillnad mellan den nyss nämnda putten och PUT med versaler. Exakt hur stor skillnad det är, vet man endast om man varit med om att möta en människa som nåtts av beskedet att de nu äntligen har fått PUT. Det betyder nämligen permanent uppehållstillstånd. Idag samtalade jag med en person om framtiden. Bland annat pratade vi om sannolikheten för att Migrationsverket skulle höra av sig snart. Personen menade att det var väldigt svårt och väldigt jobbigt att vänta och det förstår ju var och en som någon gång väntat på ett besked av något slag.

klocka_167738793.jpg (400×397)

Ovissheten skapar ett slags vakuum, där man inte vågar hoppas, inte vågar tro att det kommer att lösa sig, för man är så rädd för att bli besviken om man inte skulle få sin PUT. De personer jag mött i mitt arbete, som väntat och hoppats och längtat efter just detta fönsterkuvert, vet vad det innebär att våndas. Ofta har dessutom utredningstiden varit kantad av olika typer av åtgärder som för tankarna till en Kafkatillvaro. Det finns människor i min omgivning som fått nej av Migrationsverket samtidigt som de har fått uppmaningen att resa hem till sitt hemland (som de flytt ifrån på grund av allvarliga risker för sitt eget liv) för att de måste söka asyl i Sverige därifrån. De ombeds att resa tillbaka, söka upp den svenska ambassaden eller konsulatet, för att få hjälp att söka asyl… Att söka asyl från en svensk ambassad är en sak, men att återvända till ett land där man fruktar för sitt liv, är kopplat till skräck som paralyserar, som skapar en rädsla som syns på utsidan, en sorg som gör att ett tillfälligt leende på besök i ansiktet, aldrig på allvar når ända upp till ögonen. I de fall där landet inte har någon svensk ambassad eller något svenskt konsulat, så har Sverige ofta en ambassad som servar flera länder som gränsar till varandra. I vissa fall är deras gräns det enda som förenar dem. Grannlandet kanske har en helt annan kultur och ett annat språk talas där. Ändå är det dit flyktingen hänvisas för att söka asyl…på den svenska ambassaden. Mot bakgrund av omständigheter som är snarlika dem som jag nu beskrivit, kunde jag verkligen förstå vilken OERHÖRD glädje den här personen kände när hen kom hem idag. Med posten hade det kommit…brevet med hens PUT. I min inbox kom kort därefter ett överlyckligt mejl och från mig skickades inom samma minut ett helt hysteriskt meddelande med en lång rad vokaler: Åååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå! Grattis!!!

Det kändes fantastiskt och jag kunde andas ut. Jag har oroat mig… Men, vad är MIN oro jämfört med den oro den aktuella personen har känt???? När mina vänner från länder i krig och konflikter varit här i Sverige ett tag, så händer det att vi kommer i samspråk om hur det egentligen var att leva i hemlandet innan de tvingades fly. Inte alls sällan berättar de hårresande minnen från helt ofattbara händelser som de har bevittnat, där nära släktingar lemlästats eller dödats eller där deras hem eller andra ägodelar förintats i explosioner eller bränder. För mig är det svårt att förstå att jag har landsmän som anser att vi borde säga; ”Och? Flytta tillbaka, för här är du inte välkommen!” Det finns så mycket att säga om den cynism som präglar det ogina samhälle vi riskerar att hamna i om vi väljer fel i mars. Men här är inte platsen och inte heller tidpunkten, för nu är det viktigare att säga GRATTIS. Välkommen att stanna i Sverige! Vårt land blev rikare när du kom! KRAM! ❤

av

Etthundratjugoförsta åseriet- Låt lärare vara i sitt esse!

I Dala-Demokraten 141206, kan man i Kristina Valbergs artikel ”Dyrt och dåligt när läkare gör jobbet” läsa om hur vårdsektorn tappat viktig kompetens inom administrationen, för att man redan under 1990-talet bestämde sig för att låta läkare och sjuksköterskor själva administrera sitt arbete via datorer. Det säger sig självt att den som vill sätta patienten i centrum och tror på sin egen förmåga att göra skillnad för en person som söker stöd för sina hälsoproblem, inte med självklarhet är någon administratör. OM så ändå är fallet, det vill säga att läkaren är en duktig administratör, så måste vi väl ändå hålla med Margareta Nordman från Vision, som i artikeln menar att det är en samhällsekonomisk fråga. Så långt denna artikel. Avslutningsvis kan jag dock tillägga att de läkare jag har träffat i mitt jobb, alltså utrikesfödda läkare som behöver lära sig svenska, drabbas extra hårt i ett system där de ska administrera sina patientjournaler själva på svenska. Det är ren idioti att tvinga en person som inom överskådlig tid kommer att få kämpa med att skriva en helt korrekt skriven svenska att fokusera på skrivande, när hen kunde vara med sina patienter och utföra sitt yrke.

I läraryrket har vi samma problem, som jag ser det, men de som är ansvariga för varför det är så, klarar sig undan kritik, medan lärarna får ta smällen. 

 Lärare åläggs att föra in frånvaro i IT-system som inte alltid fungerar så väl. De ska logga in på plattformar, kommunicera med elever och föräldrar och skriva utlåtanden och kallelser och protokoll. På möten som läraren går till, är det olika organiserat, men ofta skriver någon av lärarna protokollet. I media ser man inte sällan hur personer som inte jobbar i skolan yttrar sig om hur lite lärare befinner sig i sina elevgrupper och hur få timmar ”i sändning” lärare har. Men betydligt mera sällan analyserar man vad det beror på! Ingen frågar om vi själva har valt att vara på en annan plats än våra elever.

Med ett mer flexibelt system i skolan, så skulle det bli möjligt för var och en som är lärare att få ”vara i sitt esse” det vill säga, göra det man är allra bäst på. Vidare borde det vara en självklarhet att det man är bra på och det man vill fokusera på ändras över tid. Man kan å ena sidan med erfarenhet och nyvunna kunskaper bli bra på något nytt och å andra sidan känna sig mätt på eller trött på vissa av de ingående arbetsuppgifterna. Kanske har jag tur, för jag upplever verkligen att jag är ”i mitt esse” när jag är på jobbet. I mitt arbete där jag är lärare för vuxna elever som lär sig svenska som andraspråk, får jag möjlighet att dagligen undervisa, diskutera, samtala, men också svara på elevers frågor i mitt ämne eller om det svenska samhället. Situationen upplevs av mig som fullständigt trygg, utan  minsta uns av nervositet eller tillkortakommanden inom yrkets ram. Eleverna frågar och undrar, de lyssnar och lär och medan denna process pågår, så är jag där, mitt i lärandet och njuter av att jag har valt världens bästa yrke. Men de timmar då jag inte är ”i sändning”, så händer det att jag funderar över alternativa lösningar till administrationen i skolväsendet. Säkerligen finns det många lärare med mig, som har tänkt på detta och också har idéer om hur detta kan ske. Vi står nu inför ännu ett administrativt problem i skolans värld… Vi har för få utbildade lärare med lärarlegitimation och därmed rätt att sätta betyg i olika ämnen. I ingressen till texten som handlar om reglerna för betyg skriver Skolverket:

Den lärare som bedriver undervisningen är den som i regel fattar beslut om betyg. För att få göra detta självständigt krävs en legitimation. För att få bedriva undervisning krävs dessutom att läraren i sin legitimation har rätt behörighet. Men det finns undantag då vissa lärare får ansvara för undervisning och självständigt får sätta betyg utan legitimation eller behörighet.

Källa:
http://www.skolverket.se/kompetens-och-fortbildning/lararlegitimation/lagar-och-regler/legitimation-och-betyg-1.211463

Under rubriken ”Lärarbrist eller andra särskilda skäl” på samma sida, menar Skolverket att undervisning får bedrivas av ”lärare” utan adekvat utbildning och så ska den legitimerade läraren vara med vid betygsättningen. Finns det inte någon legitimerad lärare, så ska rektor sätta betyg. Spännande, eller hur?? Så här tänker JAG:

Utbildade lärare ska vara i klassrummet med sina elever och utöva sin pedagogiska skicklighet i lärandet. De behövs där för att kunna förklara, förtydliga, komma på nya och andra sätt att illustrera olika detaljer som kursplanerna har ålagt oss att arbeta med. Vi är dessutom väl förtrogna med läroplaner, kursmål och betygskriterier, har lång gedigen erfarenhet av hur man lägger upp olika undervisningsmoment. Ändå riskerar det nu att bli den outbildade som ska vara där i sändning och vi ska bistå vid betygsättning… Tänk om! Tänk rätt! Lärare ska vara med sina elever!! De som däremot INTE har adekvat utbildning ska göra NÅGOT ANNAT, till exempel rent administrativt föra in de betyg den utbildade läraren har bedömt att eleverna ska ha eller kanske jobba med eleverna i andra sammanhang, som skolvärd, rastvakt, sociala katalysatorer i korridorerna, där så mycket kan hända… Annars riskerar vi ett skolväsende, som går i stå och som på grund av sin märkliga organisation inte når högt uppställda mål och kunskapskrav.

Från ett inifrånperspektiv är skolan värd något bättre än att omgivande samhälle tror att vi gör fel saker och på fel sätt. Låt lärare vara i sitt rätta element!

av

One Hundred and Twentieth Åsic- At the End of the Road

Long+Winding+Road.JPG (298×258)

When learning a  language is comparable to an everlasting straight road, I bet it’s boring! I think of learning as a kind of journey, but not quite the kind of journey one would have on the above road. When I was visiting USA in October 2014, I noticed that American teachers in the schools I visited were more of puppets on a string than teachers in Sweden are. The teachers I met in New Jersey, needed to follow certain reading programs, hand in their plans to the principal etc. No excitement will be hidden anywhere, because there are no hiding places, just like in the road above! In a classroom where lessons are predictable and have to follow a certain pattern, I would already have changed my career… especially if I had to follow a dress code, too…

What if my flip-flops would be banned!?

woman-cutting-puppet-strings.jpg (300×399)

This past semester I  have met a group of wonderful adult students from all over the world, all eager to learn and never giving up in their struggle for success. This morning when I met them for an activity in the classroom, I felt the usual sadness so typical for the end of a course. I will miss them, just as I always miss students who leave for new challenges elsewhere. I wish them all the best and hope they will keep up the hard work of improving their Swedish! I know there will be bumps in the road, even some potholes or sharp bends, but hey, it will be fun and it will never be boring!

Life-is-a-journey-with-problems-to-solve-lessons-to-learn-but-most-of-all-experiences-to-enjoy.jpg (400×227)

DSC_0016DSC04868