februari 1, 2016 av asaole

Tvåhundratjugofjärde åseriet- Trettontusen! :)

Idag hände det! Räkneverket för hur många visningar den här bloggen har haft, tickade idag över på fantastiska (13000) trettontusen. Det känns helt oroligt att det gått så bra för bloggen. Jag känner djup tacksamhet över att så många har läst. Det känns väldigt upplyftande! ❤

Min blogg tillkom för att jag tyckte att det kunde vara bra om lärare själva uttrycker sina tankar om skolvardagen. Det var i samband med att valrörelsen tog fart på våren år 2014. Det fanns många aktörer som tyckte till om skolan och då tänkte jag att en röst som inte hördes så tydligt var lärarens…

Efter valrörelsen rullade skrivandet vidare, bortom läraryrket och in på andra områden, men fortfarande är det i min skolvardag som jag hämtar mest inspiration och skrivlust. Om jag hade levt på gåspennans tid, så hade jag säkert gjort som så många före mig, skrivit för skrivbordslådan, i en liten skrivbok med tummade blad. Att någon vill läsa det jag skrivit känns som en oerhört lyx!

Tack!

januari 27, 2016 av asaole

Tvåhundratjugonde åseriet- Lärarens roll, en katalysator i lärandet

Min ambition är att jobba med ständiga förbättringar i min undervisning, både i innehåll och utformning och då utgår jag alltid ifrån den grupp jag för tillfället är lärare för. För mig passar begreppet #mindfulness på min upplevelse av hur jag och mina elever är i nuet… Att vara lärare är för mig i väldigt stor utsträckning en fråga om att vara katalysator i en lärandeprocess. Eller kan vi kanske kalla det för en lärandets förlängda arm?

Eleverna ska känna att de får tillgång till den undervisning just de behöver för att nå kursmålen. Att hjälpa eleverna på deras egen nivå är svårt alldeles i början, innan jag fått kläm på vad som är deras styrkor och vad de behöver repetera eller få mer undervisning om. Därför brukar jag göra några diagnoser vid kursstart. Dessutom brukar jag be eleverna skriva en längre text. Den texten rättar jag mycket noggrant språkligt och kommenterar innehållsligt, så att eleven får feedback både på innehåll och form samtidigt. Det är viktigt för motivationen för vissa elever, att kunna visa dem någonstans mitt i kursen att de har nått mycket längre ”nu” än ”då” vid kursens inledning. Därför gör jag också en bedömning utifrån betygskriterierna som jag sparar för egen del, för att lättare kunna stämma av elevens gradvisa framsteg i kursen senare.

Min respons på elevens skrivna svenska vid kursstarten har även en avdramatiserande effekt för dem som var oroliga inför kursens kunskapskrav eller eventuellt kände oro inför att möta just mig som lärare i kursen. Tysta och blyga elever brukar också vinna på den här skrivuppgiften, eftersom den ger dem en möjlighet att visa sina språkkunskaper i skrift i stället för muntligt. Oavsett kvaliteten på elevtexten, så brukar jag vinnlägga mig om att kommentera den på ett sätt som är upplyftande och stöttande och de tillkortakommanden jag hittar, försöker jag visa tydliga lösningar för, så att det blir ett konstruktivt lärtillfälle. På det sättet ser eleven tydligt dels vad som var bra i den egna texten men också vad som kan förbättras. På köpet vet jag att eleven också fått en första uppfattning om hur jag brukar arbeta med inlämnade texter.

Vad gäller kunskapsnivån har jag efter detta överblick i min grupp, både på individuell- och på gruppnivå. Därefter kommer det något svårare arbetet med att anpassa kursen för var och en, samtidigt som man gör samordningsvinster på gruppnivå… Genom min överblick vet jag vad vi kan hoppa över på gruppnivå och vad enskilda elever kan behöva individuell undervisning om. Den här terminen har jag börjat samla på inspelningar av sådant kunskapsinnehåll som kan vara lika, oavsett vilken grupp det är. Filmerna finns på på Youtube, #åseriklipp.

Elever måste få förklaringar och förtydliganden om de behöver det och då kan det ibland vara bättre med målgruppsanpassade genomgångar i klassrummet, än självstudier med hjälp av filmer på Youtube. Varje elev är unik och jag tror att det är viktigt att vi finns där för alla, också för dem som ännu inte är redo att sköta allt sitt lärande via internet. Så länge jag har elever som inte kan eller inte har råd med den utrustning som krävs för att tillgodogöra sig undervisningen online, fortsätter jag därför att undervisa i klassrummet och för mig personligen är alltså filmerna på Youtube ett komplement till klassrumsundervisningen, inte tvärtom.

pennväss

I ett kvarts sekel har jag varit lärare. Vad länge det lät! Ett kvarts sekel! Vilken tur att det inte KÄNNS som så länge… Att jag har lång lärarerfarenhet innebär till exempel att jag oftast kan svara på elevers frågor direkt i klassrummet utan att uppleva att det är obekvämt. Det innebär också att jag har släppt väldigt mycket av den prestige jag hade i början och kan ta mig an varje ny lektion med tanken att det inte är så farligt om något inte blir som jag hade tänkt från början. Jag har också lärt mig en massa fina strategier för att hantera problem av olika slag. Sådana strategier kräver träning och tålamod och slipas med åren… Till er som började er yrkesbana i förrgår skickar jag därför tanken:

Håll ut! Det blir bara lättare för varje år som går! 🙂

december 16, 2015 av asaole

Etthundraåttiotredje åseriet- Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!

Vad man har för mål i livet är ju ytterst individuellt. För min egen del har många av målen att göra med lärande i olika former. Det roar mig att förstå samband, ha kunskaper om sådant jag stöter på både i mitt arbete och på fritiden. Därför har jag alltid strävat efter att lära mig mer, till exempel genom att studera vidare, även efter min grundutbildning till lärare. Det som drivit mig i första hand när det gäller vidare studier är att det har ställts nya och högre krav på mig i yrket. När så skett har jag alltid tänkt att jag måste förkovra mig så att jag även i fortsättningen kan göra ett fullgott jobb och känna mig stolt över det jag gör en vanlig arbetsdag.

På min oskrivna lista över sådant jag vill göra inom läraryrket finns faktiskt vid det här laget väldigt många avbockade punkter. Det blir lätt så när man inte längre är i tjugoårsåldern… Min första tjänst var i en sexa och året efter följde jag med dem upp på högstadiet och jobbade där i några år. Jag hade då SO, svenska och engelska. Dessutom var jag ansvarig för skolbiblioteket på den skolan. Det passade mig som hand i handske just då att ha de ämnena och att få grotta ner mig i alla böckerna i bibblan. 1994 fick jag upp ögonen för utlandsfödda elever som behövde lära sig svenska som andraspråk och de elever jag hade då var i högstadieåldern. Förutom dessa hade jag engelska och svenska också. Men när en tjänst blev ledig i min hemkommun, så var det en grundskollärartjänst i årskurs 1, med sjuåringar… Det var en stor omställning att byta ut de 16-åriga ungdomarna mot de små leksugna ungarna i ettan och en stor utmaning för mig som pedagog också. Efter ett år ville jag åter till högstadiet och fick då både svenska som andraspråk, engelska, svenska och SO. Året efter fick jag ansvar för en förberedelseklass och hade med mig en tolk i klassrummet. När barnen flyttade återgick jag till att arbeta på högstadiet igen.

Efter två barnledigheter hamnade jag i stället på mellanstadiet och där var det åldersblandade grupper. Jag sökte och fick en tjänst som kommunens ”Magistrand”, vilket var ett påhittat ord som beskrev målet med den tjänsten… Man skulle på en del av sin tjänst studera pedagogik på högskolan och vara ”kantspringare” mellan skolan och den akademiska världen. Jag läste pedagogik till och med magisternivå, så som det var tänkt och lärde mig samtidigt massor. En studieresa till USA gjorde mig intresserad av internationella skolfrågor och jag och en kollega åkte till England i tre veckor. Båda resorna hade jag sökt stipendier till. Man måste vara lite om sig och kring sig om man vill se något av världen…

Just engelskan utvecklade jag förstås på lite olika sätt, bland annat genom klassrumsprojekt med skolor i England och USA och efter ett tag kände jag att jag ville byta målgrupp igen. Därför tog jag nya studielån och pluggade på heltid ett läsår. Det var en skön paus i arbetet och väldigt lärorikt att upptäcka hur lärandet kan te sig från elevhåll. När jag återkom till jobbet så var det också så att jag kände att jag var starkare i ämnet, kunde mer och alltså kunde ge eleverna mer. Precis den känslan, att man kan och vet, är en av nycklarna till hur jag har tänkt även senare. När jag jobbat i ungdomsgymnasiet och bytte till Vuxenutbildningen och nu återigen skulle arbeta med svenska som andraspråk, var det därför naturligt att studera ämnet vid Högskolan, till nivån för behörighet i hela gymnasieskolan. Det har jag aldrig ångrat, eftersom det är väldigt stor skillnad mellan ämnena svenska och svenska som andraspråk. Genom mina studier har jag fått oerhört många insikter som jag inte vill vara utan. Det är viktigt att ha på fötterna när man i sin tur ska instruera andra.

På listan över sådant jag ville göra fanns också att prova på att vara rektor. Skolan där jag jobbar har ett ledningsförsörjningsprogram där man kan prova på att vara biträdande rektor för en tid. Det gjorde jag. Det var roligt och spännande, men jag trodde att andelen pedagogiskt arbete var betydligt större. Efter mitt första år valde jag att hoppa av och återgå till att vara lärare. Det ångrar jag inte alls. Tvärtom är jag glad över att jag provade, för på det sättet fick jag arbetsro och kände mig mer nöjd med det jag gör tillsammans med eleverna. Eftersom jag idag fått veta att jag fått den förstelärartjänst jag sökt, hoppas jag nu att mina kunskaper i svenska som andraspråk ska komma fler till del, inte enbart mina egna elever. Jag har många tankar och idéer, men ska först unna mig ett jullovs vila innan jag skrider till verket.

november 10, 2015 av asaole

Femtiotredje åseriet- Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 4

Under några dagar har jag utvecklat mina tankar om skolans förbättringsområden. Nu har turen kommit till punkt nummer tre på den lista jag upprättade i det fyrtionionde åseriet. För dig som vill läsa alla delarna, kan du alltså börja läsa Åsas valmanifest, åserier i valtider, del 1-3 innan du läser denna del.

3. Spridning av kunskapen från lärare/klassrum med vinnande koncept

Vissa av punkterna på min lista förutsätter varandra. Så är det till exempel med denna, den tredje punkten på listan. Jag förutsätter att punkt ett gäller… ”utbildad personal på alla tjänster”. För mig personligen har det varit och är viktigt att ha adekvat utbildning för det jag ägnar mig åt och det skrev jag mer detaljerat om i det fyrtionionde åseriet. Ett viktigt skäl till det är att fokus måste vara på elevernas lärande först och främst. Det är självklart så att vi lär oss tillsammans, eleverna och jag, men jag är ju inte i första hand där för att lära mig saker själv, utan för att tillgodose elevernas möjligheter att lära sig det som kursplanerna föreskriver. Men för att motivera varför det är viktigt med kollegialt lärande, måste jag först beskriva hur det kan te sig när det inte är så genomtänkt med planeringen av vem som gör vad i en skola…

Det finns två situationer som jag tycker har inneburit problem för mig i min yrkesgärning. Den ena är när jag av rektor beordrats att undervisa i ämnen där jag inte har adekvat utbildning, men inte heller de kunskaper, den kompetens man kan förvänta sig. Den andra situationen är när jag beordrats av rektor att ta mig an en outbildad vikarie och hjälpa hen med undervisningen i den klass där hen ska vara.

Som jag ser det så handlar det i den första situationen om dumdristighet eller brist på insyn från skolledningen. Jag ska förklara hur jag menar genom ett par exempel:

Under min tid som lärare i grundskolan borde jag genomgående ha undervisat i ämnena svenska, SO och engelska i grundskolans första sju årskurser, för det är i dessa ämnen jag då hade min behörighet. Jag har i stället undervisat i alla de 17 kursplaneämnen som fanns i grundskolan, utom slöjd och hemkunskap…

När man sätter mig som undervisande lärare i matematik i en sexa, om så endast några få lektioner i veckan, så drabbar det ÄNDÅ de aktuella eleverna i både mina egna ämnen OCH i matematik på följande sätt:
1. Jag behöver betydligt mer förberedelsetid för att vara en duktig lärare i matematik än jag jämförelsevis skulle behöva om jag ska undervisa i något av mina ämnen.
2. För att få ekvationen att gå ihop tidsmässigt, tvingas jag göra avkall på planeringen och ambitionsnivån även i mina egna ämnen, vilket leder till att trots att de ämnena är mina starka kort, så blir undervisningen ordinär, i stället för riktigt bra.
3. I matematik, där jag ju är obehörig OCH även själv anser att jag inte är kompetent nog, blir undervisningen också ordinär, i bästa fall. Dessutom drabbas elever som har svårt för matematik, för om de inte förstår med hjälp av de få exempel jag har lyckats förbereda, så har jag inte femton nya förslag på metoder i bakfickan… Jag kommer tillkorta i problemlösningen i lektionssiutationen inför de elever som behöver extra hjälp.
Ett annat tillfälle då man blir trött på sin arbetsgivare, är när man för egen del undervisar i de ämnen där man har behörighet och ändå tvingas bort från sin egen grupp för att hoppa in i någon annan grupp för att rädda situationen när en vikarie inte har lyckats så lysande. Det kan även vara så att man förväntas ägna tid åt att visa, förklara, tipsa och planera åt eller tillsammans med den outbildade vikarien från busshållplatsen. Den som tror att detta är en smart lösning, har inte tänkt färdigt… Följande händer:
1. Den aktuella vikarien får betalt för något som jag gör. Vikarien får nämligen betalt för för- och efterarbetet och för själva lektionstiden, medan jag gör det ”inom min tid”.
2. Min egen planering får läggas åt sidan, eftersom verksamheten i vikariens klassrum måste fungera.
  1. mina egna elever hamnar i andra hand för att jag måste idka konstgjord andning i vikariens verksamhet, vilket innebär att också hos mig, där ordinarie lärare EGENTLIGEN finns på plats, så blir verksamheten haltande…
  2. vikarien har i de flesta fall inte heller (av naturliga skäl) så bra koll på sin klass, eftersom det är svårt att lära sig namn på en hel grupp. Det leder OFTA till oönskade problem som i värsta fall får konsekvenser som bråk eller att man behöver kontakta föräldrarna. Återigen, av naturliga skäl, knackar vikarien på just MIN dörr och berättar att kaos utbrutit i klassrummet och nu behöver ”vi” ringa till elevers föräldrar och ”hur brukar ni göra på den här skolan med det?”
  3. Nu måste jag dessutom antingen låta det kaos som uppstått i vikariens klassrum pågå även i fortsättningen, ELLER förklara läget för mina elever, avbryta min egen undervisning och gå in till vikarien…

ATT KALLA DETTA FÖR ARBETSRO ÄR ATT BLUNDA HÅRT!

…men arbetsro är exakt vad de flesta skolelever behöver för att tillägna sig undervisningen!

⇒ Hade den aktuella elevgruppen i det första scenariot haft en behörig matematiklärare hade kvaliteten i undervisningen blivit högre men inte endast för dem, utan också för mina egna elever i mina ämnesgrupper, eftersom min koncentration kunde gå helhjärtat till det jag är bra på och dessutom tycker är mest intressant och roligt. Hade vikarien i det andra scenariot haft en annan lösning till hands än att konsultera läraren i klassrummet bredvid, så hade säkert hela skolans kvalitet på undervisningen ökat… Man borde överanställa lärare, så att den ”vikarie” som hoppar in INTE kommer ifrån busshållplatsen, utan är väl förtrogen med verksamheten och utan problem kan ”hoppa in”. Dessutom ska även vikarien ha adekvat utbildning, förstås! Jag lever INTE i drömmarnas värld, jag är realist. Jag kan se ett TYDLIGT samband mellan båda mina tänkta scenarier och de brister svenska skolelever uppvisar i olika akademiska ämnen. Förutom en lång rad ANDRA skäl, så är dessa två skäl också mycket viktiga.

Hur arbetsgivare motiverat att jag skulle undervisa i matematik ibland, har varierat från rektor till rektor. Jag har alltid gjort mitt bästa, men alltid också känt mina tillkortakommanden i ett ämne jag inte är kompetent nog i. Det är därför oerhört viktigt att vi uppmanar unga att utbilda sig till lärare så att vi snabbt kan fylla alla dessa märkliga hål där det saknas utbildade lärare. Det är också viktigt att försöka kommunicera till rektorer på vilket sätt det är ett PROBLEM att lärare tvingas hoppa hit och dit från klass till klass och ibland även täcka upp för frånvarande arbetskamrater och ta ”båda grupperna” om någon blir sjuk. Att undervisa 50 elever i stället för 25 får sina konsekvenser…det förstår vilken gråsugga som helst.

Förutom ovanstående problem, vill jag lägga till ett ytterligare som åtminstone jag känner om jag vikarierar i andra ämnen än ”mina” och det är att jag upplever en OSÄKERHET som jag inte alls känner i ämnen där jag har mycket på fötterna. Att gå till jobbet och känna sig osäker, leder till fysiska problem som t ex huvudvärk eller ont i magen etc. Att lärare känner så är HELT ONÖDIGT om man i stället gör en tjänstefördelning som överensstämmer med deras utbildningsbakgrund och kompetensnivå.

För att råda bot på de mest akuta tillkortakommanden som enskilda klassrum kämpar med, är det viktigt att öka spridningen av de goda exemplen, avstå ifrån onödigt revirtänkande. På väldigt många skolor är arbetslagen aktiva och konstruktiva och samarbete befrämjas från skolledningen. Där har de enskilda lärarna ett så tätt samarbete att de utan problem kan hoppa in om något inträffar. Lärarna känner till de rutiner som gäller i de olika elevgrupperna, har ofta en samsyn kring metoder etc.

I de skolor där det ännu inte är så, behöver skolan själv initiera ett ökat samarbete mellan lärare, så att man kan se och lära av varandra. Detta gäller verkligen inte endast i grundskolan, utan även i gymnasieskolan eller vuxenutbildningen liksom i andra skolformer. Att spegla sig i någon annans skolvardag kan leda till värdefullt förändringsarbete, som leder till snabbare utveckling. En öppen dörr, ett ödmjukt samarbete där man ger och tar, kan hjälpa skolutvecklingen ett stort steg framåt. Att vi samarbetar om de goda lösningarna, delar med oss av framgångsfaktorerna, kanske besöker varandras lektioner och ser och identifierar varandras goda sidor och bidrar med att arbeta bort svagheter, kan hjälpa hela lärarkollektivet på sikt.

Här vill jag även hastigt NÄMNA punkt fem på min lista, eftersom det kan vara ett utmärkt sätt att identifiera framgångsfaktorer som den äldre läraren utarbetat under sin långa tid som lärare…men jag hänvisar till ett framtida åseri för mer detaljer i hur jag tänker:

5. Mentorskapet i början av lärargärningen ska kompletteras med en utfasning av äldre lärare

Välkommen åter!!

november 9, 2015 av asaole

Femtioandra åseriet-Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 3

I lärarrollen är det viktigt för mig att min rektor är tydlig med vad som gäller, skrev jag häromdagen i mitt femtionde åseri. Dessutom är det viktigt för mig personligen att känna till vad min rektor har för vision och det skrev jag också häromdagen. Därför var det extra härligt idag när föreläsaren Per Naroskin hävdade i princip samma sak när han besökte den upptaktskonferens som anordnades på min arbetsplats. Naroskin:

“Inget i ledarskapet är viktigare än tydlighet”
Motivering: när vi inte vet hur det ska bli, så fantiserar man”

En lärare är tjänsteman i en organisation som har speciella lagar, regler och styrdokument att följa.Verksamheten präglas dels av föränderlighet, dels av statiska kännetecken som vi lärt oss ta för givna utan att ifrågasätta dem. Det finns anledning att ibland stanna upp i lärarrollen och begrunda hur det vore att vara lärare i ett annat skolsystem. Under 2013 fick jag en viss inblick i hur skolsystemen är uppbyggda i vissa afrikanska länder, eftersom jag då skrev en uppsats om hur vuxna andraspråkselever från just Afrika upplevde sin barndoms skolgång i Afrika jämfört med den svenska skolans vuxenutbildning. Det blev tydligt för mig varför mina vuxna elever i så liten utsträckning önskar inflytande över och medbestämmande i sin egen utbildning. De har helt enkelt inte uppfostrats med så mycket medbestämmande och finner det ovant och i vissa avseenden onödigt.

År 2003 var jag i New York och där besökte jag rektor Lorraine Monroe, känd för sitt genomgripande förändringsarbete i stadsdelen Harlem. Förutom Monroe själv, fick vi möta andra rektorer, knutna till Monroes organisation. Den rektor jag mötte i Harlem, NYC, när jag besökte Frederick Douglass Academy, var en sträng och krävande rektor, som dessutom tjänstgjorde som en form av kontrollant, där hon stod i dörren till sitt arbetsrum, med total uppsikt över den långa korridoren. Elever skulle vara på lektionen och förväntades inte befinna sig i korridoren alls. För att upprätthålla den regeln hade man skapat ett system med ett ”hall pass” som skulle uppvisas t ex vid toalettbesök och liknande. Så snart rektor såg en elev lämna ett klassrum, vinkade hon eleven till sig utan ett ord. Eleven kom omedelbart fram till henne och hon begärde att få se elevens ”hall pass” och om allt var i sin ordning, så släppte hon iväg eleven, men om så inte var fallet, så vidtog hon åtgärder omgående.

Frederick Douglass Academy hade en väldigt tydlig struktur med tolv punkter (som den intresserade kan läsa mer om på nätet eller i hennes båda böcker som återfinns i min litteraturlista nedan). Strukturen var inte förhandlingsbar. Den skulle råda i alla klassrum och lärare som inte delade de tankar som omfattades i strukturen ombads vänligt men bestämt att söka jobb någon annanstans. Som ett exempel på strukturen, så fanns det en viss ”ordning” för alla lektionsupplägg, alltid… Denna ordning rörde bland annat frågan ”Vad lär vi oss idag?” En spännande detalj var att Monroe själv uppmanade mig och andra i min besöksgrupp att välja VILKEN ELEV SOM HELST och fråga eleven ”Vad har du lärt dig på den här lektionen?” Monroe GARANTERADE att eleven skulle ha ett adekvat svar på frågan. Jag tänkte på en vanlig skola i Sverige, vilken som helst. Nog finns det elever som skulle ha ett adekvat svar på frågan, ”Vad har du lärt dig?” men minst lika troligt skulle ju vara att man vid ett stickprov får någon helt annan reaktion, t ex att eleven ställer motfrågor; ”Vadå? Vad menar du? Vadå lärt mig?” Men i Frederick Douglass Academys korridor, frågade jag flera olika elever, och alla kunde besvara frågan… Det tyckte jag var spännande.

Tidigare har jag besökt skolor i England, Finland och Belgien. Kunskapssynen har varit väldigt olik den jag mött i svenska skolor. Därför har det också blivit intressant att se vilken typ av ledarskap dessa skolor har. Mina egna intryck av skolsystem och ledarskap, både som elev, student och lärare ger tillsammans med den input i samma ämne som jag får från elever jag träffar i yrket en grund att stå på i mina egna slutsatser om vad jag finner viktigt.

Kanske behöver vi någon form av teori för att diskutera detta? I skogen av teorier väljer jag Siv Their. (Mer om henne kan du t ex läsa på; http://letstalkabout.se/forelasare/siv-their/). Siv Their beskriver i en teori från 2000, fyra ”typer” av ledare som sorterats på kategorierna ”förväntningar” och ”kompetens” med hänsyn taget till vad rektor anser om lärarna på den egna skolan. A är den stabiliserande och konserverande ledaren, B den räddhågade, D kallas den undflyande ledaren, medan C är den pedagogiska ledaren.

Ledare A använder små förändringar till och från för att justera förväntningar och kompetens. Nervositet, avvaktande och osäkerhet präglar denna organisation. Otydlighet och fåordighet är kännetecknande för kommunikationen och informationen.

Ledare B höjer förväntningarna i takt med att organisationen så kräver, men engagerar sig inte i åtgärder som är kompetenshöjande. Organisationen kännetecknas av rädsla för att fel ska uppstå eller märkas. Kommunikationen liknar snarast påverkan och informationsflödet är starkt begränsat.

Ledare C avväger och känner vad medarbetaren kan bidra med och använder detta för att nå uppsatta mål i organisationen. Förväntningarna på den enskilda höjs i takt med att hennes kompetens höjs. Den pedagogiske ledaren söker ständigt efter nya lösningar både internt och externt. En rik och månsidig kommunikation råder inom organisationen.

Ledare D tar inte personalens kunskaper och färdigheter i beaktande alls. Detta medför att förväntningarna i arbetet förblir konstanta och medarbetarna satsar sin energi på självförverkligande på sin fritid i stället för på jobbet. Stämningen är starkt präglad av ansvarsflykt och leda.

Jag har mött alla dessa bland ”mina” sexton rektorer. Eftersom vi alla är olika kan det vara så att vi också upplever ledarskapet på olika sätt.

”Ledarens uppgift är att utveckla eller mottaga och presentera motiv till förändring och att skapa möjligheter för människor att förverkliga förändringen. —Människor vill engagera sig och lära, de vill testa och prova alternativa utvägar och förändra. Bromsen för detta ligger ofta i ledarskapet” (Their, 2000:185).

Också Svedberg(2000) är inne på samma linje och hävdar i sin doktorsavhandling att det är viktigt att rektor skriver en ledningsdeklaration, så att medarbetarna kan ta dela av rektors vision:

”Rektor skall förutom att föra pedagogiska samtal i olika sammanhang dessutom som chef värdera lärarnas arbetsinsatser. I samma anda kan rektor i anständighetens namn avkrävas att i sin tur synliggöra sina kriterier, ställningstaganden och prioriteringar, t ex genom en ledningsdeklarataion” (Svedberg, 2000: 142).

Även en relativt tydlig uppdelning mellan skolledning och lärare förkommer på många skolor. Berg(1990), (1994) och (1995) kallar denna företeelse för ”det osynliga kontraktet”. På en skola med ett ”osynligt kontrakt” kan man enkelt beskriva situationen som att rektor litar på att lärarna gör sitt jobb och därför finns ingen anledning till inblandning i, eller ifrågasättande av deras arbete. Omvänt gäller på en skola där det finns ett osynligt kontrakt, att lärarna inte i onödan lägger sig i rektors arbete heller. Berg har även i flera av sina böcker fokuserat på begreppet skolkultur och identifierat olika kännetecken för vanliga skolkulturer. Han talar även om lärares ”friutrymme”, vilket ungefär handlar om hur mycket kan man som lärare bestämma över själv och hur mycket blandar sig rektor i.

Maltén (2000) menar att det inte bara handlar om att lärare ska veta hur man ska arbeta, utan att det dessutom är viktigt att förstå varför man ska arbeta så. Rektor bär ett ansvar att dela sin vision med medarbetarna och enligt Maltén är det dessutom viktigt att minnas att utvecklingen av en vision är en process som pågår mellan människor i ett samspel av förhandlande karaktär.

Jag utger mig inte för att ha en heltäckande bild, inte heller en helt igenom beforskad sådan, men jag lovar dig att den är personlig, min bild av ledarskapet! Helt i linje vad ett åseri ÄR och STÅR FÖR. Min idé, ingen annans. I mitt förra åseri berättade jag att min nuvarande rektor är den sextonde i raden sedan jag blev lärare. Det är inte ett statistiskt underlag på något sätt, men utgör ändå min bas för mitt resonemang på så sätt att jag från ett inifrånperspektiv kan beskriva hur det upplevdes av mig personligen att ta del av dessa rektorers ledarskap.Om vi kokar ner detta till min önskerektor…

En rektor ska…

…på det personliga planet…

vara empatisk och mänsklig, en jämlike på det medmänskliga planet
närvarande här och nu, i samtal av känslig karaktär
ha självdistans och kunna skilja på sak och person
vara kreativ och annars tillvarata andras kreativitet
stresstålig

…på det professionella planet…

ha en tydlig vision med sitt uppdrag och dessutom ha kommunicerat denna vision till arbetstagarna
vara påläst och kunnig om allt som är direkt knutet till uppdraget
vara en närvarande ledare, besöka mig och andra verksamma lärare och elever; rektor ska vara en person man känner och vet vem det är
ständigt uppdatera sig på nya forskningsrön på verksamhetsområdet
ha ett lösningsinriktat förhållningssätt där utvärderingar ligger till grund för ställningstaganden om omorganisationer eller nya lösningar
kunna ta emot konstruktiv kritik, både positiv och negativ
vara en reflekterande samtalspartner
stimulera mig och andra till utveckling i yrket och förhållningssättet
stå stark mitt i snålblåsten om konflikter uppstår på arbetsplatsen
handlingskraftig i krissituationer, ta hjälp om så behövs

Rektorer som stämmer in på min beskrivning finns!

Jag har träffat flera!

Det är under en sådan rektor jag känner att jag är i mitt esse.

Vilket ledarskap vill DU ha?

LITTERATURLISTA

Berg, G.(1990). Skolledning och professionellt skolledarskap. Perspektiv på skolledares uppgifter och funktioner. Pedagogisk forskning i Uppsala 92. Uppsala: Pedagogiska institutionen. Uppsala Universitet.

Berg, G. (1994). Skolkultur, lärare och skolledare. Slutrapport från en sexårig forskartjänst med inriktning på skolledningsfunktionen. Uppsala: Pedagogiska institutionen. Uppsala Universitet. (Pedagogisk forskning i Uppsala 1994;118)

Berg, G (1995). i Wingård, B. Hur har rektor det egentligen? – en konferensdokumentation. Förlagshuset Gothia, Göteborg.

Maltén, A. (2000). Det pedagogiska ledarskapet. Studentlitteratur, Stockholm.

Svedberg, L. (2000). Rektorsrollen- Om skolledarskapets gestaltning. HLS förlag, Stockholm.

Their, S. (2000). Att leda lärande och förändring. Ab PRO FUTURA OY, Helsingfors.

november 7, 2015 av asaole

Fyrtionionde åseriet- Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 1

Jag har tröttnat på att invänta att politiker tar ett helhetsgrepp på skolan inför valet. I stället skapar jag mitt eget valmanifest, fritt att använda för vilken politiker som helst! Varsågod!
Följande frågor är enligt mig centrala för att skolan ska lyckas med måluppfyllelse i förhållande till kursplanerna och jag ämnar kommentera dem, en efter en i mina kommande bloggar:

1. Utbildad personal på alla tjänster
2. Tydlig ledning och styrning
3. Spridning av kunskapen från lärare/klassrum med vinnande koncept
4. Tidiga insatser för lärare/klassrum där det inte fungerar
5. Mentorskapet i början av lärargärningen ska kompletteras med en utfasning av äldre lärare

1. Utbildad personal på alla tjänster: När skolan ständigt kritiseras i media och när vi läser om ”lärare som…” så kan det exakt lika gärna handla om en person direkt från busshållplatsen som i media får titeln lärare. Det är hög tid att skolan själv tar ansvar för att anställa adekvat utbildad personal på varje enskild lärartjänst. Eftersom det inte i dagsläget finns behöriga lärare med rätt utbildning för varje enskild tjänst bör skolorna själva inventera lärares utbildningsnivå och erbjuda lösningar som möjliggör studier. För de lärare som inte har rätt utbildning för den tjänst de innehar borde ges två alternativ: utbilda dig eller jobba med något annat

• Man skulle inte säga till ett vårdbiträde att det är helt OK att hen hoppar in som ansvarig vid en gastric bypass, för att ordinarie läkare är ledig. I skolan däremot, så tillåts personal med ringa eller bristfällig utbildning år efter år inneha tjänster där kvaliteten skulle kunna hänga samman med utbildningsbakgrunden hos den enskilda ”läraren”.

 Denna ”lärare” har alla möjligheter i världen att utbilda sig, precis som alla andra lärare gjort. Vägen kan vara olika lång, beroende på vilken utbildningsbakgrund man har, men att välja att avstå från att skaffa sig en adekvat utbildning är i mina ögon inte endast en fråga om att ”ingen har ställt det kravet”. Det är även en form av egoism, eftersom den bristande utbildningen i stor utsträckning drabbar ens kollegor med extraarbete i form av ”hjälp till självhjälpsinsatser” eller i värsta fall extrainsatser när man identifierat brister i undervisningen som kan anses vara en direkt följd av okunskap hos ”läraren”.

Men vänta här!!! Vi behöver ju lärare i skolan! Ska man inte få jobba som vikarie om man är outbildad? Hur ska man DÅ kunna prova om läraryrket passar en??

 Hos den enskilde handlar det också om självinsikt. Ska jag vara lärare, så måste jag inse att det jag kan av mig själv utan utbildning, kanske inte räcker ända fram för att mina elever ska få den undervisning de har rätt till.
 Ytterst handlar det även om ens eget välbefinnande eftersom det är en trygghetsfråga. Dels kan du känna dig säkrare på att få behålla jobbet om du har rätt utbildning, dels kan du känna att du har gjort ”vad du kan” för att se till att dina möjligheter att hjälpa eleverna i deras lärande har ökat. Med rätt utbildning känner man att man ”kan” =trygghet.

Man ska inte kasta sten i glashus!!

Har jag själv den utbildning jag borde ha för den tjänst jag innehar?

Ja!

När jag anställts på en tjänst där min utbildning inte räckt har jag följt mitt eget råd ovan och utbildat mig.

Utbildning är inte någon belastning.

Den är en tillgång!

oktober 21, 2015 av asaole

The eightyfirst åsic- Learning Among Friends

Yesterday when I took a walk to the school where I will spend the coming two weeks, I was surprised to find a welcoming greeting outside school. This morning when I arrived for my first day there, I was even more surprised to find another sign welcoming me to my school visit. As if this wasn’t enough, I have felt overwhelmingly welcomed by each and every one of the people I have met in Pitman Middle School. Both students and teachers met me with warmth and generosity.

There are plenty of things I noticed that are different from what I am used to. Even if I now teach adult students, I can miss teaching younger students especially if I meet such nice kids as the ones I met today! Many of them were making impact just by being themselves in their regular surrounding.

Both students and teachers I met today seemed eager to know more about Sweden and that made me happy. I had anticipated a more anonymous role in this school, but I am very, very happy that it turned out to be so interactive, because it makes it really interesting. I will thus have multiple chances to explore the very soul of this particular school and get a chance to understand the nature of the school system in NJ. The many opportunities to share thoughts and reflections from my experience of teaching with my new friends in this school will be like a treasure to get back to later when there is more time. Now I merely need a good night’s sleep in order to be fit for what tomorrow may bring of new experiences.

Last time I visited a school in NJ I marvelled at the dress code. I then wrote in Swedish, but I have summoned up that text in English as well:

Miniåaseri – A slingback would kill me!

oktober 18, 2015 av asaole

Det hundrade åseriet/The hundredth åsic- A Moment 22 for many teachers

In 1992, I started off as a class teacher of twelve-year-olds in grade six. My exam covered Swedish, English and the four different subjects that are called ”SO” in Swedish, i.e, Geography, Social Science, History, and Religion. I was supposed to teach grades 1-7 in the Swedish Compulsory School System. In 1992, it wasn’t unusual for teachers to teach both subjects they were skilled for as well as subjects where they didn’t have any exams. In my case my first job as a teacher was a position as a ”class teacher” with both Math, Science and Art. You may think:

”So what? If you have graduated, it doesn’t matter what subject you teach!”

I strongly object to that point of view. It DOES matter! First of all you need more time to prepare lessons properly in subjects where you have no academical skills or grades. Secondly you may not find suitable examples for students to understand complex structures or important details. Students who need extra attention from the teacher in order to ”get it”, would be better off with a skilled teacher in Math, rather than a teacher in Swedish, who tries her very best.

A Moment 22

The subjects you love most of all, will be neglected since you need to make an effort and focus on subjects you didn’t even want to teach in the first place. The estimated time for planning of lessons will be up when you start planning for your own favourite subjects.

An ordinary day when you have planned all for today’s lessons and come to school early enough to have a cup of coffee with your teaching friends, you notice that your dear friend in the classroom next to yours is on sick-leave. You hope for her (it’s often a she!) soon being back, but you also realize that you will be the one to fill her position in class, ALTHOUGH you have a classroom filled with students, too… What can you do about it? Not much, really. Hmmmm… 55 kids instead of 27? What is my options for today’s teaching…? As I said, I had planned it all from the start, right? But NOW, I will have to just dump my own plan, and also probably dump my teaching friend’s plan, because I am ONE teacher with TWO classes… I HOPE that is history by now!!!

I taught in a school where our policy was to be our own ”subteachers” in a flexible system. Quality??? Excuse me… We didn’t discuss that topic much. It was more about money. But why wasn’t it just possible to find a teacher who would be in our regular staff as an extra resource? Money… Again… OK… Then if there is no way to hire a TEACHER…can’t we just find SOMEONE????

For way too long it has been possible for principals in Swedish schools to hire ”teachers” who lack the required qualifications for teaching. Qualified teachers have also for way too long been responsible for ”helping” those subteachers in their job, instead of teaching their own students with high quality. But why complain? It can’t be that difficult to help a friend who know nothing about teaching, right? No, not if it would be ONCE or maybe TWICE, but if it’s the rule rather than an exception, then it’s not fair at all. It is unfair to the students, both in my class and in the class where the subteacher works. We are all losing focus from our ongoing learning proccess.

A possible scenario

You rush into your own classroom, inform the students that you will have to start a lesson together with a subteacher in the nextdoor classroom and will be back soon. Then you help the subteacher to find books or material, tell the students to help the subteacher as much as possible, also inform the subteacher about students with special needs, such as diabetes or epilepsy. You also try to write a short list of important details, such as at what hour you take a break, when students leave for PE, or when lunch is served. In some schools there is a binder filled with ”all a subteacher needs to know”, but despite the binder, many subteachers may either not have time to read the information, or are completely new to teaching and have never been in this particular school. Sometimes they are 18 years old and lack every experience there is to ask for. You help this person the best you can anyway, because you know it will turn out for the worse if you do nothing at all. Luckily, many subteachers have been teaching for a long time and also know the students in a few schools in their local community quite well. Then the options for a win-win-situation is a lot better. OK…It’s time to rush back to your own class and start off what you had planned for! Guess what? The students haven’t started doing what you asked them to… Instead you need to re-start the activity and sometimes you will have a hard time getting every student’s attention again. When you finally think, ”Yes!” and your class seems to be focused again, you hear a knock on your classroom door… The subteacher needs more help…

The results for Swedish school children in PISA and other international tests have never been as poor as the last few years. In my opinion it is possible to explain the failure as a misuse of resources and a slow motion in change or maybe blame the many changes in our school system. When will there be time to focus on learning again?

I am happy to say that I rarely hear about problems like these nowadays. I am also happy to say that some of the subteachers I have been teaching side-by-side with were really nice persons who did a wonderful job. A certain blonde whom I tried to persuade to become a teacher, instead decided to become a nurse. The lucky patients know who I mean!

sjukhus_91762714.jpg (380×230)

september 6, 2015 av asaole

Etthundrasextiosjätte åseriet- Jordenruntresan i vardagen

Lika viktigt som vatten är för människan, lika viktigt är det i förlängningen att vi ser varandra och sträcker ut en hjälpande hand när någon i vår närhet behöver oss. De senaste dagarnas mediebevakning av flyktingströmmen genom Europa har satt igång en lavin av känsloyttringar i sociala medier. I några dagar nu har jag funderat på hur de människor jag möter i min vardag förhåller sig till detta. Som privatperson träffar jag vänner och bekanta som alla är mer eller mindre omskakade av de bilder som nått oss via media och som lärare träffar jag många av dem som Sverige har tagit emot vid tidigare tillfällen.

I ett klassrum som mitt går inte enbart elever som flytt till Sverige, utan också andra personer som behöver studera svenska. Det är alltså även så kallade kärleksmigranter eller personer som kommit hit till vårt land för att de sökt jobb här och nu insett att de behöver kunna lite svenska för att kunna skratta med sina arbetskamrater på fikarasten. Oavsett hur och varför dessa människor har kommit hit, så utgör de tillsammans min ”arbetsmiljö” och jag är lyckligt lottad, för tack vare dem reser jag jorden runt varje dag!

Inledningsvis, vid varje ny terminsstart är det en form av nyorientering i gruppen och vi trevar oss fram tillsammans i det sociala fält som klassrumsmiljön utgör, men ju längre tid som går, desto tryggare känns språkrummet emellan oss. Då börjar också de verkliga kulturutbytena, med fina samtal om här och där, nu och då och liknande poler i världsuppfattningen. Det sker naturligt och med en social plattform som vi har skapat tillsammans, där tryggheten är den viktigaste faktorn för erfarenhetsutbyten av kvalitet. Att våga berätta är något som kommer gradvis och att få sätta ord på sina tankar med hjälp av sitt nya språk upplevs som värdefullt av de flesta.

De många gånger då elever delar med sig av sina innersta funderingar till exempel i sina loggböcker till mig, har gett mig möjlighet att med ödmjuk nyfikenhet lägga bort mina egna lösningar på världsproblemen och ta del av andras för att få nya infallsvinklar på det jag trodde var självklart.Vid oändligt många tillfällen har jag insett att den västerländska kulturkretsen har väldigt mycket att lära av andra delar av världen. Därför har tiden med mina elever blivit allt mer viktig för mig med åren och jag ser den som en ständigt pågående jordenruntresa där jag fylls på av klokhet som andra är villiga att dela med sig av.

När jag då tittar på TV eller tar del av annan mediebevakning om flyktingkrisen just nu, så kan jag äntligen, efter många dagar i vanmakt och frustration, notera att det har vänt nu. Människor visar äntligen storsint generositet utan att tänka på egen vinning. Man sluter upp för att stötta dem som har lämnat allt bakom sig, som måste starta på nytt, för att de inte kan vända om. Den vändning som äntligen kom känns lika välkommen som när solen tittar fram bakom en kompakt molnmassa efter dagar av regn. Världen är inte fullt så grym som den tedde sig för några veckor sedan. Det finns hopp! Det gör mig glad. Imorgon är det måndag och då fortsätter min inre resa med eleverna. Jag ser fram emot det.

Keep your face to the sunshine

and you cannot see the shadow

juli 13, 2015 av asaole

Etthundrasextiofjärde åseriet- Yrkesskicklighet och helhetssyn

Hur behåller vi det yrkeskunnande som kommer med varierade arbetsuppgifter och ständiga utmaningar? Hur finner vi arbetsglädje i yrket, oavsett om det är ett akademiskt yrke eller ett hantverksyrke? Jag tror att variation är en nyckel. En annan kan vara att vi tillåts vara experter i vårt gebit och en tredje är att vi utmanas i yrkesrollen. Men när utmaningen blir att byta yrkesroll med någon helt annan yrkesgrupp, så blir resultatet ofta en lägre kvalitet.

I en annan blogg jag skriver, Tanten i kanten, har jag försökt illustrera hur det kan vara om en persons potential inom yrket inte tas tillvara, utan stängs in i yttre ramar, som tid eller rutiner. Jag har också visat hur ett lösningsinriktat förhållningssätt sparar tid och onödiga problem. Här kopplar jag ihop det aktuella blogginlägget med mitt eget yrke och vill du först läsa vad jag skrivit där, så kan du följa länken:

http://www.tantenikanten.se/tanteri-tio-he…-snuttifiering/

Med alltför många patienter per dag, förväntas en läkare inte enbart utöva sin skicklighet i läkaryrket, utan dessutom ska vederbörande hantera datasystem och författa journalanteckningar och administrera en hel del som skulle kunna utföras av någon annan. Denna andra expert i sitt gebit, en medicinskt kunnig sekreterare, ger indirekt läkaren tid att i högre utsträckning samtala med patienten om de bakomliggande faktorer som är orsaken till patientens ohälsa. På så sätt ökar också möjligheten till patientens tillfrisknande som jag ser det. Det blir en mer effektiv sjukvård, både för att patienten snabbare får adekvat hjälp, men också för att läkaren får ägna sig åt sin starka sida, att hantera patienters hälsa. Det finns väldigt många paralleller mellan yrkespersonen läkare och yrkespersonen lärare, speciellt om vi väljer att jämföra historiskt.

Men förresten… Är det egentligen så viktigt med utbildning då? Äh! Det spelar väl ingen roll! Man undrar faktiskt hur det är tänkt inför hösten för lärares del! Den första juli i år 2015, trädde nya betygs- och bedömningsregler igenom. http://www.skolverket.se/kompetens-och-fortbildning/lararlegitimation/lararlegitimation-1.174747

Den fackliga tidningen Lärarnas Tidning publicerade ett reportage om vad detta kan tänkas innebära för skolan, mer konkret:

http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2015/06/02/betygshjalp-blir-ny-arbetsborda

Det innebär alltså att den utbildade/behöriga läraren med legitimation i det aktuella ämnet, ska titta på medan den outbildade kollegan, som saknar legitimation undervisar… Vore det inte bättre om den förstnämnda undervisar om hen ändå ska sätta betyg i den aktuella gruppen? På det sättet finns kontrollen över kunskapsmålen och kvaliteten hos den som innehar legitimationen, erfarenheten och kunskapen, i stället för hos den som kommer från busshållplatsen.

Lärarförbundet ”kräver att det anslås tillräckligt med tid för medbedömningen”. Jag har inte bestämt mig för om det är spännande eller skrämmande att se hur det blir med den saken! Den som får denna extra arbetsuppgift ska gå ut ur sitt eget klassrum för att bedöma arbetskamratens elever…medan arbetskamraten arbetar… Det tar tid, bort ifrån eleverna i den utbildade lärarens grupp/er.

Tänk om det vore på vårdcentralen? Skulle verkligen Socialstyrelsen föreslå att den outbildade (jag eller någon annan från ”väntrummet”) genomför en omfattande operation, medan aktuell ansvarig läkare ”tittar på” för att sedan ägna sig åt det viktiga journalskrivandet? Jag måste få säga som Oldsberg:

Vart är vi på väg?