Etikettarkiv: #kunskapssyn

av

Four hundred and fifty-third asic- Why war? I wonder what to do and where to start!

I was up late an evening not long ago. I was watching a terrifying documentary by the filmmaker Jevgenij Afinejevskij. By gathering film clips from the Syrians themselves Afinejevskij managed to show the Syrian war/conflict from an inside perspective, with nothing spared for the viewer. It was hard to grasp for a person like myself. Being born in a country far away from worldwide war scenes has made me unaware of many aspects of war and political violence. Of course I have done my homework in subjects as history and social science and of course I am not unaware of the current political situation abroad in general, but by getting my input from newsmedia and from reporters far from the scene and watching experts talking in TV studios, I have never really found myself overwhelmed or worried deep inside for our world. That is, not until NOW. I am worried now. What changed it all was the movie Cries from Syria.

Watching the movie was completely overwhelming in so many different ways that I find it difficult to write about, since I do not know what to write and where to start. That was one of the reasons that I chose not to write the very same evening. Another reason was that I was so shocked and disgusted by the many cruelties the Syrian people had to experience. As a matter of fact I found it difficult to sleep that night. The many horrific scenes from the movie were on a constant replay not only that particular evening/night, but still are. Today I was still thinking of what to write when I heard the typical ”pling” from my cellphone and realized that there had been a new chemical attack in Syria, and according to the Swedish News Show Aktuellt, (svt2), approximately a hundred people died from the attack and many more were injured. There are no consoling words good enough to soothe the pure agony the families of the deceased feel today.

I find it extremely appalling that the White House secretary Sean Spicer (according to CNN) today chose to blame the Obama administration for the chemical attack in Syria. What a cynical statement on a day where we all would condemn the actual chemical attackers!

From my point of view this war has to stop now. So let’s spread the word about the attack and let it be known everywhere, in order to put pressure on the Al-Assad regime. Also spread the films from today’s attack and spread the movie Cries from Syria. The movie serves as an eye-opener for those who do not know what the Syrian war is all about. By watching the movie one understands that the solution (if there is one? ) is extremely far away in time and while waiting for peace, people die.

 

 

 

av

Fyrahundrafemtioandra åseriet- Språket erövras i grupper där alla kommer till tals

Som SVA-lärare har jag ansvar för att klassrumsarbetet sker på ett språkstödjande sätt. Självklart sker arbetet med elevernas litteracitet ofta med utgångspunkt i skrivna texter som vi tillsammans diskuterar eller analyserar, men ibland är det faktiskt inte fråga om en text, utan om ett samtalsämne som vi tillsammans diskuterar. Också i talad svenska tränas litteraciteten. En sådan lektion använder jag min egen kreativitet för att bygga vidare på whiteboarden. Det som eleverna sagt kommer på pränt  och ibland finns någon som behöver mer förklaring än så och då tar vi det gemensamt…

Jag kommenterar stavningar, synonymer, ords ursprung och bygger ordfält. Jag skriver exempelmeningar där ordet ingår och jag diskuterar olika stilvalörer.  Sedan fortsätter pratandet igen en stund… Efter en lektion där tavlan är full, fotograferar eleverna ofta tavlan och går hem och funderar vidare, översätter till sitt eget språk, läser fler exempel på användning av enskilda ord och befäster på så sätt det vi har talat om på lektionen. Min uppmaning till eleverna är också att de ska lyssna efter de ord och uttryck vi använt i skolan, när de är ute i samhället. Lärandet sker förstås inte enbart i vårt klassrum inom skoldagens ram! Att lära sig ett språk är förstås att ständigt använda det, i alla upptänkliga situationer…

Lärande på ett metaplan ger ofta mersmak. Elever som varit med och diskuterat hur lärande sker, kommer ofta åter till skolsituationen med fler frågor och funderingar till nästa tillfälle. Det är viktigt att använda gruppen som resurs en sådan gång, eftersom det kan hjälpa elever som ännu inte har hittat effektiva sätt att lära sig. När klasskamrater kommer med idéer och förslag på hur man kan träna språket, får jag som pedagog också möjlighet att kommentera det och även konkretisera och förklara för dem som behöver det. Den språkliga förhandling som pågår i klassrummet, när andraspråkseleverna ska tydliggöra för mig och klasskamraterna hur de menar, brukar jag också försöka använda som utgångspunkt för ett allmänt resonemang. Det kan handla om enskilda ord eller uttryck eller om realia och kunskap om hur det brukar kunna vara i just Sverige i jämförelse med något av elevernas länder. Oavsett vad det handlar om, så brukar jag försöka vara den där katalysatorn, som jobbar med att hjälpa hela gruppen att vara med och förstå. I långa loppet blir eleverna trygga i det sociala samspelet i klassrummet och finner pratlektionerna nyttiga för att ställa frågor om alla upptänkliga ämnesområden. I de fall där frågorna är allmängiltiga jobbar jag och gruppen en stund med att ”bena ut” något som kan behöva en närmare förklaring… Ofta blir sådana lektioner både roliga och intressanta lärtillfällen.

Kan man planera den här typen av undervisning till sista repliken? Nej, förstås inte… Men i stället kan man ha en övergripande uppfattning om vad man har tänkt att lektionspasset ska handla om i stora drag och som lärare tar man ansvar för att hålla sig inom den ramen, trots att elevernas engagemang och fria frågor kan dra iväg åt något håll. Min erfarenhet är att om man tillåter en grupp att fundera och diskutera inom en ganska vid ram, så leder det till väldigt ärliga och intressanta samtal. Det i sin tur skapar engagerade och intresserade elever, vilket i sin tur leder till att det blir givande och roligt att lära sig. I slutändan är alltså elevernas motivation att lära sig mycket hög och då blir också resultatet gott…

Gjutjärnsuggla

Så långt mina tankar, men vad säger forskningen och hur kopplar jag det jag gör i klassrummet till detta?

Arbetet med elevernas litteracitet är något som är ständigt närvarande, både planerat och spontant. Viberg diskuterar andraspråkselevers behov av att både arbeta med basen och utbyggnaden parallellt. Med ”basen” syftar Viberg på det språk vi alla lär oss som barn, när vi lär oss vårt första språk. Med utbyggnaden menar han det språk man förvärvar i skolan, när man får ett fördjupat kunnande i akademiska ämnen. Han anser att en möjlig lösning på problemet med att försöka koppla samman bas och utbyggnad är att avstå från den traditionella klassrumsundervisningen och i stället vara mer innovativ (Bergman och Abrahamsson i Hyltenstam och Lindberg 2004:598). Jag delar den uppfattningen. Traditionell lärarledd undervisning tenderar att bli tråkig för både läraren och eleverna. För variationens skull arbetar eleverna ofta i mindre grupper som inte är fasta (Lindberg 2005:229). De lär sig tolerans och bemötande på det sättet. Andra vinster är språkträningen och att man kan vinna på att diskutera och reflektera tillsammans. Eleven kommer hem efter en dag i skolan och har verkligen pratat, använt sin svenska i ett meningsfullt sammanhang, i stället för att enbart ha lyssnat på mig. Vi jobbar ofta i smågrupper, för då kommer alla i gruppen till tals, men det blir också mycket mer intressant vid en gemensam avslutning att konstatera att man kan ha kommit till helt olika slutsatser och därmed också blottat helt olika synsätt. Det ger alltså ett tillfälle till lärande i lärandet.

KÄLLOR:

Hyltenstam. K & Lindberg.I.(2004). Svenska som andraspråk: i forskning, undervisning och samhälle. Lund: Studentlitteratur.

Lindberg, I. (2005). Språka samman. Om samtal och samarbete i språkundervisningen. Stockholm: Natur& Kultur.

av

Fourhundred and forty-first asic- Kids vs Dinosaurs at Natural History Museum #Londonfrossa

Journey to the Centre of the Earth

Journey to the Center of the Earth, just like in Jules Verne’s book…

When entering the magnificant Natural History Museum in London, you virtually end up in the Center of the Earth… and when you reach the first floor you have a great opportunity to understand natural forces such as volcanoes and earthquakes and how rocks erode into pebbles and sand. When we walk through the many displays we comment on the fact that behind every single display hours and hours were spent in collecting facts, building suitable models by various materials, trying to explain to the visitors how things work… I think the very difficult topics in Natural History Museum were very well described and easily understood, both for adults and kids. That is a fantastic help for all the visiting teachers, since they can thus walk through the displays with their classes in a more relaxed way, trying to answer the many spontaneous questions they get from their students walking through . There were plenty of fantastic hands-on-displays and charts and maps of different kinds. A fantastic experience  for both teachers and students!

Oak leaves

Whatever adults think of dinosaurs, I know from my years of teaching young kids, that the long lost creatures are very popular for some reason. Why is that? I think one reason may be that they can be compared to the dragons we get to know through children’s stories and old fairy tales. Maybe kids also use their imagination more than we do and picture themselves walking around on earth at the same time as dinosaurs?

When visiting the Natural History Museum in London one thing that struck me was that it was crowded with kids…

Being a teacher off work among kids who learn is very interesting. I tend to follow closely behind trying to eavesdrop and also finding ways to see what they see…

Young audience at Natural History Museum

A dinosaur come's alive...

I remember twenty years ago when I taught an eight-year-old boy who told me all there was to know about dinosaurs. Despite his young age, he could hold a lecture about them, what they looked like, when they lived etc. I tried to keep up with him and borrowed books in the local library, but whatever I found there, was already known to him. I think books about dinosaurs may be the solution for some children’s reading problems… If they are eagerly trying to learn more about their favorite creatures, it may be more interesting for them to read an adapted fact book than to read anything else.

The very realistic looking dinosaurs at Natural History Museum serve the imagination and help many teachers, too, since they have a chance to explain very difficult things with the help of models and pictures and the many displays everywhere in the museum.

An area where we saw many students and teachers were where they kept the stuffed mammals.

A learning environment

A learning environment

Stuffed Mammals

Stuffed Mammals

 

 

av

Fourhundred and thirty-fifth åsic- As cold as in ”To Build a Fire”, by Jack London? #Londonfrossa

Today we had round -20C in my town. The crisp air and the cold did not bother me, since I had planned my walk in the forest thoroughly and was dressed in warm winter clothes.

Many years ago I read the wonderful short story To Build a Fire by Jack London. If you haven’t read it, then DO! It is one of the best short stories I have ever read. Here’s a link to the full text:

To Build a Fire by Jack London

I learned from reading the story long ago that whatever we think we accomplish, we never win a competition with Nature! Jack London tells his story from the point of view of a man who decides to leave the main trail and seek another way, thinking maybe it will be a shortcut… London lets us know that the protagonist is new in the area. He has never spent a winter in Yukon Territory before. Then the author adds:

”The trouble with him was that he was without imagination.”

That is all information we need, really… We understand that he will not be fully prepared for what he will experience in this unfriendly and cold whiteness. When London describes the extreme cold, we understand the danger, but does the man?

”He knew that at fifty below spittle crackled on the snow, but this spittle had crackled in the air.”

The man does realize that it has to be below fifty, but that doesn’t lead him into the conclusion that he will not manage in this weather for long. Throughout the story several situations point out how unaware the man seems to be of the hidden dangers in the surrounding landscape. The man chews tobacco and his beard is filled with ice and along the telling of the story we notice how the beard is slowly built up like an ice-muzzle. If he will take a pause, he will not be able to eat or drink…

London describes many aspects of the Yukon winter that this man is not familiar with and as he paints the icecold scenario the reader slowly comes to the insight that this will lead to a disaster of some sort. The protagonist is followed by a dog, a native husky that knows enough of this weather as to wait for the man to soon build a fire… but the man does not stop to build a fire… As the dog once breaks through and wets his forelegs when being forced by the man to cross over at a hidden creek, the man first admires the dog’s instinct to quickly get rid of the wet and ice, then he foolishly removes his own gloves to help the dog…unaware of the risk for his own sake. His fingers instantly turn numb and that is in a way the beginning of the end…

When I took a walk today, I was taking one single step aside of the track, because I was searching for a better angle for my photo… Afterwards, my boots were filled with snow that first melted for a while, then re-froze and from being perfectly comfortable with my situation I was now slowly getting more and more cold. I was however lucky to know I was only fifteen minutes from home. I didn’t even need to think of building a fire… Instead I went indoors, thinking I was lucky who lived in the middle of a town and not in Yukon Territory, but also remembering this wonderful short story by Jack London with warmth. What a great piece of literature that is!

av

Four hundred and thirty-fourth åsic- When music serves as a tool for learning languages #Londonfrossa

musikaliska-noter-vag-i-snygg-vektor-elemwnts_753461.jpg (626×396)

When I was a child, I spent very much time with a family across the street. The two girls in that family were my best friends and we had great fun doing a lot of different things. We had a theater group and our family and friends every now and then were more or less forced to go to our shows. One of the girls was playing the piano and so was I. Sometimes we spent time learning how to play four hands, but we also sang. For Christmas we either went Carolling in the houses close to theirs, OR we went to a local church in my area and sang there. I remember one morning in their house when I suddenly realized from whom the sisters had got their skills in music and also their feeling for singing and playing instruments… From the bathroom I heard a beautiful opera aria! The father was singing in the shower. In my home my father played the violin and my grandpa played the accordion.

bad+9+26jan+2010.jpg (400×300)

I have always loved singing! As a child I WAS one of the members of ABBA… Three other kids and I, two boys and a girl, in fact spent EVERY single afternoon being soap opera actors, always ABBA, never ”the real” kids… We even painted clothes we had sown, so that they looked similar to ABBA:s stage costumes. When I drive my car alone, I sing along. An amusing detail with our very old car, is that we still have just an old cassette player… Guess what??? My collection of home-recorded cassettes is still in the attic… SO whenever I feel bored by the current music in the car radio, I indulge myself with the oldies from the seventies or eighties…

 sjunga_i_bilbildekalet-re7d354ee9b5f427aaed85af7180ebae7_v9wht_8byvr_512.jpg (512×512)Apart from just being FUN, I know that learning languages comes easier when you sing along! When you sing a song repeatedly over and over again, you may be doing so because you really love that particular song. But at the same time as you enjoy the music, you also learn the lyrics by heart and you get a feeling for words and phrases, sounds and melody in language. Intonation and stress also comes easier with the help of music. So, next time you sing in the shower or in the car, challenge yourself with a new song, maybe in a language you are not yet familiar with! What if you turn out to be a speaker of a foreign language and your pronunciation is really good, because you applied your singing skills into language learning??? When words are not enough, music may be the bridge…

I remember once when I was in Italy and two choirs were having dinner.  After dinner, when both choirs sang with and to each other, we didn’t know each other’s languages, but we did singalong in the melodies, since we were familiar with the music of Guiseppe Verdi. Listen to the link below. I am pretty sure that you would be able to sing along, too, wouldn’t you?

London Philharmonic Orchestra – Nabucco: Chorus Of The Hebrew Slaves (Va’, Pensiero, Sull’ali Dorate)

körsång(1).png (146×169)

av

Fourhundred and thirty-third åsic- Three different perspectives #Londonfrossa

 

Cities of the world #asaole

Yesterday I spent eight hours between a young Indian woman and a middle-aged American man. The three of us were seated in the same row during a flight between London Heathrow and Newark, NJ, USA. We had very little in common, but made friends during the flight and talked about different aspects of life. Since we came from three different continents, three different societies, it was very interesting to share viewpoints and thoughts. We all had three different reasons to travel to the USA.

The young Indian woman was going to reunite with her husband after two months apart. The young couple were newly wed and had planned to start their life in the USA. Since they were both engineers and he already had a position in a company the three of us started to talk about HER options in her new country. The American man currently works as a lawyer in a big national bank on Manhattan and he travels frequently abroad to make agreements with other banks, companies or financial departments in countries worldwide. Me, the Swedish teacher, between the two of them, found it most interesting to learn more about possible futures for engineers in NJ or what bank lawyers think of life, at the same time as I was comparing their English accents. We were all three genuinly interested in each other’s stories, so it seemed anyway. Meeting people like that, sharing thoughts and ideas, is very rewarding, I think. It is a perfect way of learning, since you are doing it for fun and you are motivated, since you very much like to understand that other person. Sharing moments like that is important to me.

av

Fyrahundratjugofjärde åseriet- Fåglar i skolan, dröm eller mardröm

#asaole, #äpplen

Det är en fin vinterdag idag, även om solen lyser med sin frånvaro. För ett par år sedan när vi hade betydligt mer snö, hade jag tydligen ”snöat in på” fåglar. Här är det åseri jag då skrev på nytt:

Sidensvansarna i vårt äppelträd låter sig väl smaka av de goda äpplena som vi lämnat kvar i höstas för att vår stege var för kort… Sidensvansarnas hemvist är enligt uppgift i den nordligaste delen av Sverige, men när maten tar slut så flyger de söder ut och söker upp kvarblivna bär och frukter både i skogen och villaträdgårdarna. Att de kommunicerar med varandra förstår jag, men det är ändå fascinerande att se hur det agerar när faran kommer. Se här hur de först lät sig väl smaka och sedan plötsligt flög iväg allesammans:

Sidensvansar i äppelträdet

Egentligen har jag ett lite dubbelt förhållande till fåglar. Å ena sidan tycker jag att de är vackra och att de tillför något extra till vardagen med sin närvaro och å andra sidan har jag alltid haft väldigt svårt för att skilja dem från varandra. Nu menar jag inte de ALLRA vanligaste fåglarna, utan dem vars utseende (i mina ögon) är oansenligt och likartat vid en hastig jämförelse. På lärarhögskolan gick det i allmänhet relativt bra för mig vid tentor och prov, men EN tentamen fick jag göra om och det var den som handlade om fåglar… Jag minns det som att jag inte kunde skilja på en björktrasthona och en gök. Oavsett, så var det ungefär då jag tappade min tilltro till mig själv som ”fågelkännare” ens i liten skala.

När tillfälle ges har jag ändå ”dragit i mig lite kunskap” för att jag just i den stunden fått anledning att fundera över en speciell fågelart. Som liten paddlade eller rodde jag gärna i Nedre Klingen där Storlommen alltid ropade om kvällarna. Jag brukade hoppas på att komma riktigt nära fågeln när jag var ute och paddlade och försökte i möjligaste mån att hålla mina paddeltag helt tysta. Tystnad är relativ och den skygga fågeln överlistade mig alltid. Vid samma sjö brukade jag ro ut till en sten inte långt ifrån land, där ett fiskmåspar alltid häckade. Jag förstod att jag inte fick röra stenen och boet, men ville ändå se de små dunungarna när de började trippa runt på stenen. Genom att ro i närheten, lärde jag mig att måsar inte nöjer sig med att flyga iväg från boet. De både skränar och störtdyker mot inkräktaren och vill det sig inte bättre så kan man få en ny frisyr av kladdig fågelskit…

En av mina äldre vänner i byn matade fåglarna hela vintrarna och en bit in på sommaren. När talgoxarna och blåmesarna fick ungar, brukade min vän mata med sockerkaka…och med stort tålamod fick hon de små fåglarna att äta kaksmulorna direkt ur handen. Jag minns hur jag fick prova att mata fåglarna och hur spännande det var att ha en talgoxe i sin hand.

När man undervisar barn eller ungdomar eller för den delen vuxna, om djur och natur, brukar en av de mest engagerande ingredienserna i undervisningen vara att lyssna på de berättelser som de flesta har att dela med sig av. Nästan alla har någon gång varit med om en händelse som är speciell. För egen del har jag flera ”fågelanknutna” händelser som jag minns, t ex när min äldsta dotter hittade en fågel som flugit in i fönsterrutan och skadat sig. Hon bäddade åt den med gräs och strån och la den utomhus i skuggan bredvid lite vatten. Vi tittade till den så att ingen katt skulle komma i närheten och ganska snart hämtade sig fågeln så pass att den kunde flyga iväg.

Den typen av händelser brukar också elever ha med sig till skolan. Det ger rika möjligheter till skapande på olika sätt, i form av berättelser, dikter eller bilder. Men förutom det, så vill jag som är andraspråkslärare även slå ett slag för begreppsbildning som idé. De elever som inte har svenska som modersmål kan och vet också massor om t ex fåglar, som diskuteras här idag. Men att kräva att de ska kunna klara alltför avancerade produktioner i skrift utan att veta vad fågelns olika delar heter, är mycket begärt. Jag försöker skapa en hjälp-till-självhjälps-lektion, där jag förklarar och använder begrepp som underlättar i berättandet och beskrivningen av det aktuella ämnet.

Det finns oerhört många ord som man tar för givna om man är modersmålstalare, men som kan vara helt nya för andraspråkseleven. Exempel på ”fågelord” som exemplifierar detta, utan att på något sätt göra anspråk på att vara på en ornitologs nivå, utan snarare sådana ord som även små barn kan redan tidigt; hona, hane, fågelbo, ägg, kläckning, ruva, fågelholk, vinge, klo, näbb, stjärt etc. Från denna basnivå kan man förstås bygga vidare, beroende på målgrupp och dessutom kan man bygga upp ordförrådet kopplat till olika specifika textgenrer, så att eleverna ser i vilken situation det ena eller andra ordet passar att använda. ”Den skimrande fjäderdräkten” kanske är mer användbart i en dikt än i en faktaartikel till exempel.

Internationella studier för andraspråksforskning har länge vetat om att elever som jobbar med ett nytt språk vinner på att undervisningen läggs upp efter speciella teman, men också att man hjälper eleverna till rätta inom specifika textgenrer. I några av mina tidigare blogginlägg har jag diskuterat detta. Dessutom har jag delat med mig av mitt speciella förhållande till skator i det #tolfte åseriet.

av

Four Hundred and Twentyfirst Asic- The Impact of the Principal in the Process of Change

To be a teacher means working in a constant change. It goes on and on and has no end. We all know that. We meet new groups of students, we teach new content to new age groups or we meet new teaching friends whom we are supposed to work in teams with. International school surveys like PISA and similar, serve as evaluation for school systems on a global level and governments in countries worldwide develop their school systems accordingly. We all understand school systems need to be flexible since everything else would be an obstacle to the whole educational system. But having said that, it would for sure help both teachers and students if changes on a local level would also be based upon scientific results, rather than a single person’s bright idea. Being part of something new and interesting and being listened to in a reciprocal process to create a better learning environment, such as the case below can be very rewarding for every participant, but what happens with the willingness to invest more energy in another ”bright idea” when you change principals in the middle of the process?

I remember a very interesting situation in my teaching career when the teachers in the school where I taught at the time, had worked together in smaller groups, with the only instruction to ”find a way to work more efficiently with the new curricula”. The groups may have been three or four. Every group consisted of teachers not only from school years 1-6, but also from the very new ”preschool class” level and from nursery school with children at the age of 1-5. The mix of teachers in each group, made it more difficult to find general solutions where every group member was satisfied, but on the other hand, all groups came to the conclusion that the very process was important. All groups also noticed that the process created a more close relationship between the different teachers involved. Being part of a group concerning school development stimulated the teachers and they found the project meaningful and interesting.

Changing-Directions.jpg (850×565)

They also felt more professional, more engaged and interested in educational development. Most teachers took their time listening to each other, both to experiences of teaching, but they also listened to ideas, new input that they themselves had not tried before. The principal at this school was very engaged, too, and after a while, the whole school seemed ready to form a completely new organisation. Many of the teachers could see a very interesting learning environment take form and where thrilled to go on with the process.

The new thing at this time in this particular school was to split up the original groups and classes vertically rather than horisontically. So far this school had taught groups of children born the very same year. According to the new idea children would follow a certain path or track with mixed ages within the group. The students would thus be in groups with not only children who were born during the same year, but also with both younger and older children. Teachers specialized for a certain age group would be working with teachers focusing on other age groups than they did themselves and the idea was to create an enrichment for all involved, both students and teachers.

When the idea with tracks was fixed as a new organisation to come, the teachers met a new challenge in planning for the work in each ”track”. Those who would be teaching the very same children planned for their own track and now they needed to focus on questions like ”How?” and ”What?” and ”Who will be responsible for this or that?”. A new frustrating, but also interesting process started, where members of the groups  tried to communicate what would be ”the very best solution” for their ”track”. Interestingly enough, the different groups found very different ways to work. None of them was ”bad”, but just ”different”, which every teacher in this school agreed upon. When they all met to share the results of the group level work. The good ideas were collected and shared between the groups. They all felt prepared and eager to start the new school year.

 

stopp-hand.jpg (390×517)

 

Guess what????

 

This school then changed principals and the new principal simply said: ”The idea with tracks is not  my cup of tea. Let’s stick to the old organisation and cancel the change!”

 

 

I remember how I felt that moment… I remember I looked around the room and saw many disappointed faces… All the effort, all the anticipation and expectation for the coming school year was blown away… This was the starting point for a new principal with completely different ideas…

lampa.jpg (768×1024)

 

 

av

Fyrahundrafemtonde åseriet- Höghöjdsträning önskas för språklärare

Jag hade besök av vaktis en dag strax före jullovet ett år och fick veta att jag omgående måste plocka ner både pärmar och hyllor från väggen i arbetsrummet. Strax före det hade  han noterat att det stod en trappstege med tre trappsteg i vårt rum, som han hade anmält stulen.

Den har varit här hela tiden, sa jag. Jag behöver den eftersom jag inte når upp till de förvaringshyllor jag har för pärmar och materiel.

Du ska inte ha något på hög höjd, sa vaktis. Det där måste du ta ner! Tänk om någon får det i huvudet eller om hyllorna börjar svälla för att det har kommit vatten på dem! fortsatte han. Hur skulle det kunna komma vatten på dem däruppe strax under taket? undrade jag. Det vet jag inte, men ner ska hyllorna! replikerade vaktis. DÅ måste jag i så fall få ha stegen kvar! sa jag. Du kan väl köpa en egen stege, sa vaktis. Det har jag redan gjort, sa jag, en som har två steg, men det känns fel att köpa stegar för elevernas läromedelspengar. Ja ja ja, sa vaktis. Stegen är i alla fall vår och den kan vi hänga här utanför på väggen så att andra också kan nå den. Vi kan låsa fast den och ge dig en nyckel till låset.

Annars kan den kanske stå kvar här inne hos oss i vårt rum även i fortsättningen, försökte jag. Nej, det går ju inte, för då kan inte el-killarna hitta den när de kommer, sa vaktis. OK, sa jag. Jag förstår, men du, förresten, om nu våra hyllor härute i arbetsrummet är för svaga för att ställa pärmar på, så kanske jag kan omdisponera där inne i materialrummet! Vaktis gick in i materialrummet och tittade hur det såg ut. Sedan kom han ut med dyster min och sa att så DÄR nära elen i taket kan man ju inte ställa något alls! Det kan ju börja brinna!

Då måste det också plockas ner, alltså? undrade jag. Ja, absolut! sa vaktis. Var ska vi då ställa pärmarna? undrade jag. Då pekade vaktis på en lång rad med små hål i väggen ovanför min arbetskamrats arbetsplats. Hålen var försedda med blåa plastpluggar och vaktis sa att DÄR kunde vi ju hänga skenor som passade ihop med hyllor som håller för större tyngd. Är det du som sitter där i hörnet? frågade han. Nej, sa jag. Det är kollegans plats. Ja, för här kan man ju inte heller ha pärmar, vet du, fortsatte han och pekade på kollegans prydligt uppställda pärmar som stod stadigt överst på en solid hylla som inte kan välta.

När man väljer mellan efterarbete som inkluderar återkoppling till elever,  arbete med elever som kommer eftersläntrande med restuppgifter, betygsättning, utvärderingar som ska sammanställas, uppgifter om nationella provresultat som ska in till SCB och därför måste föras in i en speciell fil som inte fungerar för vuxenutbildningen i nuläget, arkivering av nationella prov, promenad till annan byggnad för att signera betygskatalog,  planering av nästa termins arbete, uppackning av beställda läromedel och städning av skrivbord (eftersom det står med i arbetstidsmodellen vi har sagt ja till via facket), så är det ju viktigt att prioritera. Därför kom jag naturligtvis att lägga alla mina andra arbetsuppgifter åt sidan  för att genast klättra upp på stegen för att skyndsamt plocka ner pärmarna, montera ner hyllorna, för i den Moment 22 -situation som uppstått förstår varje sunt tänkande lärare att om det är NÅGON man ska vara på god fot med på en skola, så är det vaktis…

Efter det tänkte jag ombesörja att nya skenor monterades upp på väggen, så att pärmarna kunde ställas på ett säkert sätt så att vi inte skulle riskera att någon skulle få dem i huvudet under jullovet, som skulle  börja ett dygn senare. Det vore på sin plats att ansöka om extra pengar för höghöjdsträning.

av

Fyrahundratolfte åseriet- Det lutande resultatet i PISA och dess upprättelse!

#svenska flaggan, #asaole

Det har gått två och ett halvt år sedan jag skrev ett av mina allra första blogginlägg med titeln #Sjunde åseriet- ”Nytt PISA-fiasko för Sverige”

I min text redogjorde jag för en artikel ur Dala-Demokraten från 140202, där #Göran Greider kommenterat det så kallade ”PISA-fiaskot”. Läs gärna mitt inlägg i sin helhet, eller förstås Greiders ledare. Våren 2014 fanns det gott om kritiska artiklar om hur skolan misslyckats med än det ena än det andra. Det skulle vara väldigt klädsamt om media nu fylldes av uppskattande och positiva artiklar i samma omfattning. I mitt blogginlägg då, avslutade jag med mina egna tankar angående PISA-resultaten:

”I stället för ”vad gick fel?!” bör fokus ligga på ”vilka har lyckats väl och hur ska vi sprida deras kunskaper vidare till alla?!” Ge lärare instrument för att sprida de goda idéerna! Ge lärare tid att hjälpa varandra! Sist men inte minst, är det förstås helt nödvändigt att den som undervisar har utbildning i det aktuella ämnet” (Olenius, 2014).

Nu när resultaten från ännu en PISA-undersökning publicerats och det har visat sig att Sverige denna gång har klättrat till en bättre position, finns anledning att gratulera, men vänta nu…vem eller vilka borde man gratulera? För mig är det givet: ELEVERNA

Samtidigt är det viktigt att återigen peka på styrkan i att lyfta fram goda exempel som visat sig framgångsrika. Under senare år har Skolverket initierat ett antal omfattande så kallade ”lyft” av olika slag. Ett av dem, Matematiklyftet, har säkert bidragit till de förbättrade PISA-resultaten i väldigt hög grad eftersom det varit igång i några år, men förutom Matematiklyftet finns till exempel Läslyftet, där läsning i alla skolans ämnen är i fokus. Oavsett vilket ”lyft” vi diskuterar, så vill jag för egen del hävda att just satsningar på kollegialt lärande där kursplanemålen är i fokus, leder till konstruktiva samtal mellan lärare. I det ämneslag där jag ingår, är ämnet #svenska som andraspråk i fokus. Under höstterminen har vi jobbat med moduler ur Skolverkets material från Läslyftet. Tillsammans har vi samtalat om det vi gör med eleverna i våra respektive klassrum. Det kollegiala samtalet har skapat en gemensam plattform för skolutveckling i vårt ämne, med möjlig spridningseffekt till övriga enheter på vår skola. Jag menar att den typen av anspråkslöst samarbete kan göra underverk i en lärargrupp och vinnare även då är givetvis eleverna, men ännu en grupp är vinnare denna dag, nämligen lärarna…

Det ger en enorm tillfredställelse att känna tillsammans med kollegor att man är på rätt väg! Ensam må vara stark, men tillsammans är man starkare. Alla de lärare som kämpat med de kursplanemål som gäller matematik och NO-ämnen och som fått ständiga påminnelser om Sveriges dåliga resultat i internationella jämförelser, unnar jag idag den sköna känslan av att ha lyckats vända en negativ trend. PISA-undersökningens resultat är deras kvitto på att hårt arbete ger resultat. Som språklärare noterade jag att PISA-resultaten också visade att läsförståelsen hos svenska skolelever har blivit bättre, vilket var mycket glädjande…

Sist men inte minst hoppas jag att alla lärare jag känner unnar sig en stunds känsla av flow med anledning av PISA-resultaten, för imorgon fortsätter vi igen, mot nya mål! 🙂

#framtid, #Vart ska vi? #asaole