Etikettarkiv: #kunskapssyn

av

Sextiosjätte åseriet – Lärares ansvar för elevers lärande…

När en text upplevs som lite för svår att förstå för en elev, så brukar jag ta tillfället i akt att bryta lektionen en stund för alla, för att ge en minilektion på ett metaplan. En text kan mycket väl upplevas som svår av en hel grupp, men enskilda elevers grad av lärande hänger samman med ett antal påverkbara faktorer som jag brukar samtala med eleverna om. För att förklara min tankegång vill jag presentera några låtsaselever för er:

1) Slarv-Maja

2) Lat-Mats

3) Ivriga Ivar

4) Envisa Eva

5) Finurliga Fina

6) Olle Olyckskorp

7) Betty Bäst

8) Tysta Tusse

9) Flitiga Lisa

10) Pelle Plugghäst

11) Stöddiga Stina

I en tänkt situation läser jag och ovanstående elever en och samma text. Samtliga elever uppfattar texten som svår, faktiskt så svår att det inte går att förstå den efter en första genomläsning. Genast utbryter en viss oro i gruppen. Lat-Mats och Slarv-Maja lägger ifrån sig texten och kollar sina mobiler i stället. Envisa Eva och Finurliga Fina frågar om de kan få använda ordbok och om det är OK att de samarbetar. Stöddiga Stina skriker att hon skiter i att läsa texter som bara handlar om något astråkigt som vanligt. Olle Olyckskorp ropar från sin plats att den här texten ändå inte går att förstå hur mycket man än försöker och därför är det onödigt att ens försöka. Man skulle ändå bara misslyckas. Betty Bäst menar att bara för att Olle Olyckskorp inte kan med hur man letar i ordböcker, betyder ju inte det att alla är lika korkade losers. Själv förstod hon till exempel det mesta av texten redan från början, faktiskt. Tysta Tusse som sitter alldeles bredvid Betty Bäst kan se hur hon i sin text har skrivit jättemånga frågetecken i marginalen och dessutom ritat en arg gubbe längst ner. Tysta Tusse inser att Betty Bäst har förstått lika lite av texten som han själv gjort, men han vill inte utmärkta sig genom att kritisera Betty Bäst. Det bästa är att vara tyst och vänta och se vad som blir lärarens nästa drag. Den strategin har fungerat förr… Medan de övriga gett luft åt sitt missnöje på olika sätt har både Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa passat på att läsa texten en andra gång, eftersom de vet att man som regel förstår bättre då…

Att tappa sugen som lärare är fullt begripligt om man ofta får mothugg eller upplever att det inte går på räls, men jag brukar tänka på vilka möjligheter att påverka jag själv har och också hur viktigt det är att väcka ett intresse för en text, skapa en förförståelse och få elevernas uppmärksamhet. Min roll är viktig i den här klassen. Med tanke på elevernas olika förutsättningar och deras varierande inställning till sina möjligheter att lära sig, fokuserar jag på deras strategier i lärandet. Jag jobbar en stund med hela gruppen samlad för att de elever som tycker att texten är fullständigt omöjlig att ta sig igenom, ska få fler tips om hur de ska göra. Men förutom det ägnar jag kraft åt att jobba med elevernas inställning. Först inställningen till sin egen förmåga… Därefter inställningen till den specifika uppgiften. Att hjälpa eleven till insikten att hen klarar av att så småningom förstå texten om hen bara lägger ner lite arbete på den är viktigt. Att få elever att förstå att texten valts med omsorg för att träna läsförståelse på en nivå som är strax ovanför elevens nuvarande nivå är mer framgångsrikt än att låta eleven fortsätta tro och tänka att det inte går eller att hen är för korkad för att förstå den aktuella texten.

Vidare är inställningen till uppgiften minst lika viktig. Om jag som elev oreflekterat får fortsätta tänka att alla texter i skolan är astråkiga eller att det inte spelar någon roll om jag nonchalerar uppgiften genom att zappa på mobilen, så har min lärare bidragit till att ytterligare försämra möjligheterna för kreativt lärande i positiv anda. I de flesta kurser finns en nivå man förväntas nå i slutändan av kursen. Det kan vara en färdighet eller en viss kvalitet som ska uppnås. Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa kommer att jobba vidare tills de når målen. Tysta Tusse kommer att invänta lärarens instruktioner och göra sitt bästa, tyst så att han inte utmärker sig… Betty Bäst kommer skryta om alla insikter och kunskaper och ifrågasätta andras kompetens, medan Olle Olyckskorps låga självkänsla är hans främsta hämsko. Så länge Slarv-Maja och Lat-Mats tillåts fortsätta avvika från lektionsplaneringen kommer Stöddiga Stina ha sin givna roll som klassens clown med störande kommentarer på löpande band och på så sätt bidra till en onödigt låg arbetstakt i klassen. Ivriga Ivar som hela tiden velat komma igång med arbetet men inväntat lärarens instruktioner förstår efter några liknande lektioner att han kommer att vinna på att hålla sig väl med Envisa Eva, Finurliga Fina eller FÖRSÖKA hänga på i samma takt som Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa.

Klassens kultur finns där under ytan i de flesta konstellationer, men i lärarrollen har jag ansvar för att stötta SAMTLIGA elever i lärandet. Mitt ansvar innebär att ge eleverna många olika verktyg, nya tips på HUR man kan göra och samtidigt måste jag hålla humöret uppe, min egen koncentration på topp och inte tappa sugen när den heterogena gruppen framför mig är vilsna, frågande eller oroliga.

Lärarrollens komplexitet är svår ett fånga, men ett är säkert: man vinner på att själv vara kunnig, insatt, positiv, engagerande och envis… Man tjänar på att låta elever tipsa varandra och man tjänar på att själv vara generös med tips och idéer. När det går HELT FEL och man misslyckas, är det viktigt att våga säga till eleverna att det blivit fel… Gör om, gör rätt! Dr Lorraine Monroe påminde mig vad viktigt det är att lärare ägnar sig åt reflektion över undervisningen. Om inte elever lär sig, är det lärarens skyldighet att fundera på nya, andra sätt att undervisa, repetera och förklara. Med elevers förståelse kommer oftast ett ökat intresse. Intresserade elever är lättare att undervisa än ointresserade… Att vinna gruppen är alltså A och O…

av

Sextiofjärde åseriet- I skogen är det lätt att minnas!

Tummeliten

 

En, två, tre, fyr, fem och sex och sju… Ut i skogen tåga alla nu! Det finns en gammal inspelning när jag är väldigt liten och sjunger just den här sången… Jag minns att jag identifierade mig med Tummeliten, som ju går längst bak i raden av barn. En kort stund igår, under en skogsvandring i Malingsboskogarna, kom jag att tänka på det här barndomsminnet. Det slog mig att Vali, som gick först och visade vägen och vi, hans elever här i skogen gick efter i en lång rad, precis som det är i visan.

Nästa tanketråd i huvudet var hur många sånger av den här typen jag har hört och delvis kan och hur många FLER min mamma kan…och vad det kan bero på. Skolhistoria har alltid varit spännande för mig, redan innan jag själv var lärare. Jag minns att jag som barn först frågade mina föräldrar, sedan mormor, morfar och farfar om hur det var när de gick i skolan. Vissa saker går att förmedla genom att bara berätta, men annat måste kanske upplevas. När jag var liten tillbringade jag mycket tid i mammas barndomsby i Stora Skedvi. Hembygdsföreningen där organiserade varje år vandringar i socknens skog och mark. Ett minne från en sådan vandring var när mammas lärare, Greta, och mamma började sjunga vandringsvisor. Jag hängde glatt med i ”Vi gå över daggstänkta berg, fallera!” men när jag hade sjungit den, så var min reportoar slut. Mamma och Greta sjöng sång efter sång och fick med sig alla som i ålder var födda år 1950 eller tidigare. Det blev som en vandrande kör som stämde in i olika stämmor, och med stor glädje vandrade i den kuperade skogen utan problem.

Vi andra noterade att vi inte kunde en enda sång utantill. Det sträckte sig möjligen till första raden och sedan ett ordlöst nynnande. Som sammanhållande länk är musik fantastiskt. Stamsångerna, så som tanken var förr… kanske inte enbart var av godo, men som jag ser det, så är det ju roligare att gå en långprommis i skogen om man samtidigt sjunger! Det sammansvetsar på ett alldeles fantastiskt sätt. Jag har en egen filosofi om varför barn nuförtiden inte ”kan sjunga tillsammans”. Jag tror inte alls att det beror på att de inte har sjungit, för det vet jag att de har. Men det är säkert så att många klasslärare och musiklärare sätter sin egen prägel på musikundervisningen i högre grad nu än förr, eftersom det inte är givet ”vad” man ska sjunga. Jag noterar att mina döttrar ibland tar upp några sånger från sin tid i skolan, trots att tre år skiljer dem emellan. Deras kompisar stämmer också in och de kan sångerna allihopa, men jag kan inte sjunga med då heller… Det är helt andra sånger som de kan och de har alla råkat gå i samma skola. Jag tror att om man skulle plocka ihop en slumpmässigt utvald grupp av svenska femtonåringar, så skulle de alla kunna sjunga ett antal sånger utantill, men frågan är om de skulle kunna sjunga samma sånger? Spelar detta någon roll? Jag vet inte… Möjligen kan jag känna ett visst mått av utanförskap när jag inte kan en sång och andra sjunger den… Jag vill ju också vara med!!!

Oavsett vad man anser om stamsångernas vara eller icke vara, så kan de mycket väl tjäna som underlag för att visa vissa aspekter av svenska språkets utveckling under det förra seklet. ”Vi gå” eller ”…tåga alla nu” är inte några felskrivningar. De är i stället exempel på en förändrad verbböjning. Presens ser lika ut i olika numerus nu, men det gjorde det inte när Alice Tegnér och Olle Thunman skrev sina visor.

av

Sextioandra åseriet- När tillfället ger exempel direkt blir jag glad!

Hörförståelse hänger intimt samman med ljuduppfattning och det egna språkets språkljud och har man då ett språk vars vokaler är färre än, eller avviker helt ifrån svenskans vad gäller hur de praktiskt fungerar i språket, så kan det vara svårt att skilja mellan ord som till synes är helt lika varandra. Idag hade jag tur, för det råkade falla sig så att i samma text fanns två ordpar som gjorde det möjligt att med eleverna diskutera just detta, eftersom de hade svårt att ljud- och uttalsmässigt skilja orden från varandra.

en pollare

 

pollare- polare

fulla-  fula

Elevernas uttal överensstämde med de två förstnämnda orden i ordparen, men när jag frågade dem vad orden betydde, så angav de betydelsen för de sistnämnda orden i ordparen.

På bara en kort stund hade vi rett ut ordens betydelse och dessutom tränat uttalet och lyssnat på skillnaden. Min uppfattning är att den typen av tillfället- i flykten- uppgifter är oerhört effektiva som bas för lärande eftersom de uppkommer i samband med en aha-upplevelse, där elevens egen hypotes ifrågasätts samtidigt som korrigering och ny input sker. Mot bakgrund av det resultat jag vet att det ger, om man ”avbryter sig” för att låta en aktivitet som denna ta en stund i anspråk, vill jag slå ett slag för att inte vara rädd för att gå ifrån sin planering. Ju mer man bygger in elevernas egna frågor i lärandet, desto smidigare lär de sig, eftersom de jobbar med det de för stunden behöver förstå, inte något som någon annan propsar på.  Dessutom kan det ibland bli ganska kul med språkliga missförstånd och i de fall där man kan förklara det roliga, så kan eleverna också ha nöje av det. Där måste jag dock tillägga att man förstås inte skojar med en elevs språkliga output inför en hel klass. Jag brukar spara på roliga exempel till ”en annan gång” och ibland bjuder eleverna själva på något de har missförstått och vill få förklarat.

 

av

Sextionde åseriet-Firandet av skolans dag- om att granska en besökande minister från ett källkritiskt perspektiv

Idag är det skolans dag och runt om i landet kan jag tänka mig att detta på olika sätt högtidlighålls. Min skoldag idag har fokuserat på källkritik. Mina elever hade till idag läst två olika texter på samma tema och fått i uppgift att granska dessa med hjälp av olika frågeställningar. Men förutom denna input jobbade vi en stund med hur man på olika sätt kan påverka och övertyga med hjälp av det man säger eller skriver. Vidare därifrån gav jag exempel på olika grammatiska detaljer som kan leda till att man uppfattar ett yttrande som positivt eller negativt, till exempel om man medvetet väljer ord som har en positiv klang eller som är starkt färgade av en åsikt. En annan sådan möjlighet att att uttrycka sig oprecist eller vagt. Sedan övergick vi till vad det egentligen handlade om just idag, nämligen att granska en besökande minister från ett källkritiskt perspektiv #Integrationsminister Erik Ullenhags besök på VBU. För såväl mig själv som för eleverna kom ministerbesöket som hand i handske. Dels är vi alla i allra högsta grad berörda av Sveriges integrationspolitik, oavsett från vilket parti den kommer, dels är vi direkta avnämare. Eleverna tillhör en grupp i vårt samhälle som integrationen fokuserar på och jag som undervisar dem i just svenska som andraspråk är beroende av just den politiken för min yrkesgärning.

Innan vi lämnade klassrummet tittade vi på olika faktorer som kan spela roll för hur vi uppfattar en talare. I målen för vår kurs finns kriterier som handlar om hur man kommunicerar och hur man når ut med ett budskap och hur man kan övertyga andra om något. Därför var det intressant att kunna jämföra ministerns anförande med den politiska debatt som vi också besökte förra torsdagen. Då var det politiker från ungdomsförbunden på länsnivå som debatterade om ett antal teman och idag var det alltså integrationsministern som ensam höll ett anförande på några utvalda teman, med störst fokus på invandring och jobb.

Men vad var det jag specifikt  bad eleverna titta på, nu när vi hade chansen att gripa tillfället i flykten? I vanliga fall kan en lärare ”se programmet i förväg” eller ”stryka under i texten innan” etc. Här fick jag i stället använda erfarenhet och sunt förnuft tillsammans med det jag råkar veta om dels folkpartiets inriktning i politiken, dels integrationspolitiken specifikt men minst lika mycket om retorik…

Om man läser en text, så kan man stanna upp och fundera, kanske kolla en källa om man är osäker på om det man läser är fakta eller en åsikt som författaren själv har. Men om man lyssnar på en talare, så har man i den situationen inte samma möjlighet att vara just källkritisk. Man kan ändå få vissa ledtrådar genom att fokusera på:

  • kroppsspråk
  • mimik
  • språket
    • ordval
    • faktauppgifter
    • eventuell vinkling

Förutom några övertydliga exempel på tavlan om hur man kan leka med formuleringar och på det sättet få fram ett budskap som är kraftigt vinklat, gjorde vi inte några förberedelser. I morgon däremot, ska det bli mycket spännande att lyssna på vad eleverna upplevde av föredraget som ministern höll. Då är det för mig, som lärare i svenska som andraspråk först och främst fokus på hur eleverna klarade att förstå ministern och hur de upplevde det från sitt eget perspektiv. Först efter det bryr jag mig om hur de har uppfattat hans budskap.

En vanlig dag i skolan för en elev i min klass, inleds med att de jobbar med en ”startuppgift”. För att motivera för eleverna vilken funktion denna uppgift har, kan de läsa varje morgon:

Startuppgiften är en möjlighet att bygga ditt ordförråd och träna dig att uttrycka dig på svenska. Startuppgiften handlar alltid om det vi ska jobba med under dagens lektioner. Gör därför alltid så gott du kan med din startuppgift!

De elever som är punktliga på morgonen hinner göra startuppgiften i lugn och ro och de får feedback på den av mig till nästa dag. Det kan ibland vara uppgifter om något tema vi för tillfället jobbar med och ibland är det inför något eller ”efter att…” vi har gjort något, som nu när det var ministerbesöket som utgör tema för startuppgiften. De gånger som startuppgiften är en reflektion över det egna lärandet, så skriver eleverna det i en grå tygklädd anteckningsbok som är som en pågående språkutveckling med kommentarer mellan dem och mig… Imorgon ser uppgiften ut så här:

Börja först alldeles själv med din gråa bok, där du svarar på följande två uppgifter:

  1. Beskriv hur det gick för dig med förståelsen av talet. Kunde du förstå Erik Ullenhags:
  • hastighet i talet
  • dialekt
  • ordval (orden som han använde)
  • budskap (alltså vad han MENADE EGENTLIGEN)
  1. Vilket intryck gjorde Erik Ullenhag på dig SOM TALARE? Fundera över följande:
  • Hur var hans kontakt med publiken?
  • Hade han något extra smart sätt att kommunicera, tycker du?
  • Verkade han vara påläst?
  • Han pratade i 40 minuter. Under den tiden pratade han jättemycket, men försök ändå att skriva tre meningar där du visar att du vet vad han anser i tre olika frågor. Skriv dem som ”påståenden” alltså som mitt exempel här: ”Alla som går i skolan ska få glass till lunch varje dag!”

 När den enskilda reflektionen över förståelsen är avklarad, övergår vi till vad som ska hända idag. Vissa elever är snabba och andra behöver mer förberedelsetid. Därför är det min uppfattning att en startuppgift när den är som bäst, ska innehålla en möjlighet att göra mycket eller lite utan att det i slutändan har någon stor betydelse för hur man själv känner sig inombords i förhållande till kamraterna. Syftet från min sida är att få med eleverna i ett tema på ett smidigt sätt, att så att säga ”koppla upp dem” på ”här och nu” redan innan jag själv kommer in i  klassrummet. Startuppgiften lägger jag upp på det gamla sättet, med OH, för det funkar bäst i mitt analoga klassrum… Sedan lämnar jag eleverna medan jag själv förbereder det sista inför lektionen. När jag kommer in för att börja min lektion med dem, så har vissa ”nyss kommit” för att de kanske lämnar barnen på dagis (jag undervisar vuxna!) och andra kan ha suttit i klassrummet hela den timme som förflutit, men alla har haft tillgång till texten på OH-bilden åtminstone en liten stund. Det betyder att en del produktiva individer har ”gjort mycket” medan andra i princip bara har hunnit med att läsa vad det var ”man skulle ha gjort om man hade kommit i tid”… Men också dessa är ”med på tåget”. Där står nu:

OM du har tid över nu, så kan du anteckna någon annanstans (inte i den grå boken) vilka enskilda ORD du tycker att Erik Ullenhag använde JÄTTEMÅNGA GÅNGER. Ordet DEMOKRATI är ett ord han använde jättemånga gånger. Skriv andra sådana ord som du hörde ofta. Sedan pratar vi tillsammans på lektionen om vilka ord vi har lyckats samla och vad de betyder.

Genom att eleverna redan har läst detta, har det skapat en förförståelse. De vet att det som kommer att vara i fokus nu är de ORD som Erik Ullenhag använde mest frekvent i sitt tal. Det är en perfekt övning för en grupp elever. De vet redan att hela kursen är ett teamwork där var och en bidrar efter bästa förmåga och att språk handlar om kommunikation. Därför är varje bidrag värdefullt. Någon bidrar med ett ord och någon bidrar med femtio. Mitt uppdrag är att se till att alla ser gruppens vinst med att ha den där ordsamlingen till en gemensam återblick med tillhörande förklaringar av ord som var svåra att förstå.

 

Skolans dag för min del var alltså en alldeles vanlig dag på jobbet, lika rik på intryck som vanligt och lika ”oj, då gör vi det i stället!” som det kan vara. Att grammatiska och uttalsrelaterade frågor smyger sig in så där som ”smått”-frågan gjorde är ett av många skäl till att det är så oerhört kul att vara just lärare, på skolans dag och på ALLA ANDRA DAGAR.

av

Trettioåttonde åseriet- Läsförståelsen mellan klan och stat

För en tid sedan bloggade jag om en bok jag läst, nämligen ”Mellan klan och stat” av Per Brinkemo (länk till recensionen finns nedan). Dala-demokraten, som jag läser varje morgon har i några dagar skrivit om en ung somalisk kvinna, Muna Abdi Sheik Ali, som äntligen tagit körkort och är jätteglad för det. Jag var arton år när jag tog mitt körkort och jag var också jätteglad för det. Alla jag känner, som lyckats ta körkort, firar den dagen och är lättade och lyckliga över att äntligen åtnjuta den frihetskänsla man får om man kan ta bilen till en plats man själv väljer, på en tid man själv väljer. Min första sommar med körkort tillbringade jag nästan på heltid i just bilen…

Munas glädje över körkortet har kritiserats av ondsinta och oinsatta samhällsmedborgare, som utan att ha fog för det, hävdat att ABF och skattebetalarna gått in med pengar för att betala körkortet för de somalier som gick kursen. Man tar sig för pannan! I artikeln”Rasistiska attityder oroar” av Mattias Götberg,(DD 140626), presenteras resultaten från en undersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. I artikeln kommenterar forskaren Marie Demker rapportens resultat, bland annat genom att konstatera att:

”äldre människor har en högre tendens än yngre att se invandring som ett hot. Men det starkaste sambandet finns mellan synen på invandring och utbildningsnivå. Bland de med endast grundskoleutbildning ser 62% invandring som ett hot mot svenska värden, medan motsvarande siffra är 17% bland högskoleutbildade”

I över tjugo år har jag varit lärare. Under dessa år har mycket hänt både i samhället och i skolans värld. En sådan tydlig förändring är läsvanor men också inställningen till läsning. Nu behöver barn och ungdomar ofta någon som påpekar för dem att läsning och läsförståelse är en förmåga som inte bara ”finns”. Den måste förvärvas och den enda riktigt framgångsrika metoden är att läsa, läsa, läsa och läsa. Trots vuxenvärldens påpekanden är det förstås ändå många ungdomar som väljer andra aktiviteter framför läsning. Det brukar i de allra flesta fall märkas just i samband med att de ska ta körkort. Om inte då, så märks det när de börjar studera på gymnasie eller högskolenivå. Jag har mött dessa ungdomar i yrket, sett hur de har oändligt svårt att nå godkänt på nationella prov, för att de först inte HINNER läsa texten inom avsedd tid, sedan inte är tillräckligt tränade i att inferera, det vill säga att dra slutsatser av det lästa.

Ovanstående är en samhällstendens jag har sett över hela linjen bland mina elever, oavsett kulturell bakgrund, tid i Sverige eller annat. Men om vi nu lägger till språkbakgrunden, så är det förstås svårare för en person som läser svenska som andraspråk att läsa texter på svenska som är informationstäta och innehåller många inbyggda svårigheter. Skolan gör redan mycket för att överbrygga detta, bland annat genom att man har delat upp svenskämnet i å ena sidan ”svenska” och å andra sidan ”svenska som andraspråk”. Det finns mer att göra inom detta område. I de allra flesta skolor borde man öka samarbetet mellan lärare som undervisar i svenska som andraspråk och lärare som undervisar i övriga ämnen, så att de elever som behöver extra språkstöd får det på ett genomtänkt och individanpassat sätt. Många skolor har lyckligtvis förstått detta och jobbar redan så, medan elever vid övriga skolor halkar efter om de själva inte har ett extremt gott inre driv i sina studier.

Om man lägger till den kulturella bakgrunden som en faktor, så är det min bestämda uppfattning att skillnaden mellan olika gruppers möjligheter är oändligt stor. Man kommer helt enkelt olika rustad till sina språkstudier eller till sin körkortskurs. En svensk person som är lågutbildad och inte kommer ifrån en läsande omgivning har troligtvis stora svårigheter att läsa och förstå den teori som leder fram till ett svenskt körkort. Till den modersmålstalande svenskens fördel är dock just språket. Hen talar redan svenska, kan ställa adekvata frågor, kan åtminstone hjälpligt navigera i textmassan. För den som inte från början talar svenska, är språket det första och största hindret. Det är min bestämda uppfattning att när ideella krafter tillsammans med studieförbund som ABF, bidrar till att underlätta förståelsen av teorikurser för körkort, så borde vi alla vara tacksamma, snarare än missunsamma och snåla! Kunde jag somaliska skulle jag gärna ställa upp som frivillig! I stället bidrar jag på mitt sätt, i mitt klassrum, med att på olika sätt hjälpa elever att hitta strategier för sitt språktillägnande.

Till sist: De somalier jag lärt känna genom jobbet, har efter en kulturell inkörningsperiod i det svenska samhällssystemet oftast förstått att utbildning är nyckeln till jobb och en trygg framtid i Sverige. Muna som porträtterats i Dalademokraten igår och idag är inte något undantag (DD140626 och DD 140625). Hon har många medsystrar och bröder som noga planerar för sin framtid här. Bland de somalier jag mött framträder ett gemensamt känntecken, nämligen att de alla oförtrutet kämpar för att bli självförsörjande och slippa ligga det svenska samhället till last. Nu återstår alltså att få in den lågutbildade svenskfödda gruppen på samma väg. Utbildning är framtiden! Satsa på skola och utbildning i valet!

Här i min serie av åserier kan jag på samma tema tipsa om:

Recension av ”Mellan klan och stat- Somalier i Sverige” av Per Brinkemo

Elfte åseriet– En sörjande bokmals funderingar

Trettionde åseriet- The Big 5 i Vuxenutbildningens svenska som andraspråk

av

Trettiosjätte åseriet- Synen på historia är en historia för sig…

Min morfar var duktig på historia. Det var många samtal vi hade som kretsade runt historiska frågor. Det jag senare upptäckte var att den input morfar hade fått från början, nämligen skolans historiebok, var den enda självklara och odiskutabla källan. Och det var främst den bokens innehåll han också var duktig på. Vi kunde prata om stora män ur den svenska historien, t ex Gustav Vasa eller Karl XII och morfar redogjorde för detaljerna i dessa båda herrars livsöden. Inte förrän jag läste till lärare möttes jag av uttrycket historiesyn. Innan dess hade jag i princip hackat i mig den historiesyn mina lärare i ämnet hade haft. Nu hade jag SKICKLIGA och PÅLÄSTA lärare i historia och deras ämneskunskaper var både omfattande och väl underbyggda med källor, men det som blev nytt på lärarutbildningen var själva tanken att det man tagit för givet inte var självklart. Att ämnet historia skulle kunna vara föränderligt och dynamiskt snarare än statiskt och självklart hade aldrig föresvävat mig.
Det min morfar kan ha läst efter sin sexåriga folkskola inskränker sig troligtvis till dagstidningar och tidskrifter, men inte speciellt mycket i böcker. Vid något tillfälle när jag nyss hade fått min aha-upplevelse i historia och just harvat mig igenom den obligatoriska och mycket tjocka volymen ”Kampen för och emot en demokratisk skola” av Åke Isling, ville jag diskutera historia med morfar, eftersom han själv var intresserad och tyckte att han kunde den svenska historien på sina fem fingrar.
Det som började bra, ledde efter en stund in på ett lindrigt ställningskrig, där jag försökte föra samtalet i riktningen ”forskning inom historieämnet har lett till att man kommit till andra slutsatser och att vissa saker i din historiebok kanske inte stämmer” medan morfar envist hävdade att om det stod si eller så i hans historiebok så VAR det ju så. Han jämförde alltid med det som stått i skolans historiebok och han var van vid att dels få sin vilja igenom, dels vinna alla diskussioner, så jag fick se mig besegrad i dessa diskussioner. Gradvis blev det ändå spännande att snarare samla på sig morfars synsätt i olika historiska frågor. På så sätt blev han min källa, mitt exempel på hur en person född i början av nittonhundratalet kunde tänka eller tycka i någon fråga.
I jämförelser som egentligen inte var någon jämförelse i vanlig mening, så vann alltid skolboken. Det finner jag ytterst spännande på väldigt många sätt! Om man roar sig med att följa gamla historieböckers förändring över tid, så är det först de senare decenniernas böcker som innehåller någon omfattande revidering. Alltså kan man med fog misstänka en oerhörd likriktning av den svenska befolkningens första skolning i just historia. Men är det bara en nackdel? Det beror vad man lägger för värdering i kunskapernas betydelse för individens framtid, tror jag. En person som är mycket intresserad av ämnet, kommer på egen hand att fördjupa sig och dessutom göra det kontinuerligt för att ämnet är fascinerande och tillför personen något alldeles extra. En person som enbart läser historia i skolan och som därefter inte planerar att på något sätt använda sina kunskaper inom just det ämnet, kan snarare ha nytta av historieämnet som en förklaringsmodell för varför världen ser ut som den gör. Den historielärare som lyckas väl med att locka sina elever att bli intresserade på allvar, kan alltså bidra till att historieämnet blir något annat än enbart en förklaringsmodell på ett generellt plan. Men hur gör man det? För egen del tror jag att det är a och o att vara mycket insatt och påläst själv för att kunna göra den just då studerade historiska epoken rättvisa. Därför känns det märkligt när man ibland stöter på unga vikarier som ropats in direkt ifrån busshållplatsen för att hoppa in som lärare i historia. När eleverna frågar om historiska samband och slutsatser man kan dra, så har jag svårt att tänka mig att nittonåringen från busshållplatsen har så mycket att bidra med.
När min historiesyn fått sig den där första törnen, så satte det en boll i rullning och efter det har jag älskat ämnet historia och gärna fördjupat mig i nya böcker om sådant jag tror mig känna till. Det blir som en slags skattjakt efter nya rön och i de fall då jag ”upptäcker” något jag inte alls hade en susning om, så tänker jag på det fantastiska med att lära sig nya saker hela tiden. Min morfars generation lärde sig saker ”en gång för alla” och hade också den inställningen, nämligen att det var en statisk massa av kunskap som man skulle tillgodogöra sig. Nutidens barn och ungdomar ska rustas till att själva vara aktiva kunskapssökare i ett alltmera komplext samhälle. Som lärare gäller det då att hänga med! Inte alltid så LÄTT, men alltid väldigt KUL, tycker jag!

av

Trettiofemte åseriet- En brinnande politisk debatt med förlängning- En skoldag att minnas

Mitt andra år i yrket undervisade jag en sjua i SO. I samband med arbetet om kommun, landsting och riksdag ville jag få eleverna att sätta sig in i de olika politiska idéerna som partierna stod för. Därför lade jag upp det som grupparbeten med ”partigrupper” där eleverna fick läsa in sig på ideologier och frågor som var extra viktiga för de enskilda partierna. En tisdag när jag tyckte att de hade kommit tillräckligt långt i förberedelserna så tog jag till orda och sa: ”På torsdagslektionen vill jag inte se EN ENDA AV ER här!” Eleverna såg konfunderade ut och undrade om jag blivit knäppare än vanligt och till slut frågade de om de skulle få ledigt eller så… Nej, sa jag. På torsdag är det dags för debatt och då kommer inte jag, utan då kommer en debattledare hit… Hon kommer inte att möta några elever i åttan. Hon kommer att möta ett antal politiker från riksdagspartierna, eller hur? Eleverna var med på noterna och jag påminde om att alla seriösa politiker ser till att ha ett manus med stödord, så att man inte kommer av sig i den viktiga debatten.

Två dagar senare hade jag möblerat om hela klassrummet, så att det nu stod i ett ”U” där jag obehindrat kunde gå i mitten av U:et. Framför elevernas respektive platser hade jag gjort skyltar med partilogotyperna och vid varje deltagares plats hade jag ställt en burk med Pepsi Max, som min man sponsrade mitt udda projekt med (Ramlösa var inget för elever i åttan, tyckte han!). Dessutom låg där ett block, en penna och en dagordning. På dagordningen hade jag skrivit de ämnesområden som vi hade jobbat med i våra förberedelser. Där stod t ex jämställdhet, skola, biståndspolitik, integration, skatter och miljö.

När eleverna kom, så ställde jag mig i dörröppningen och just den här dagen hade jag kjol och kavaj och vit knytblus (för att markera att det inte var en vanlig dag och för att försöka hitta den stil som debattledare i TV hade på den tiden). Varje deltagare hälsades med ”God dag, Åsa Olenius heter jag och jag är dagens debattledare. Vem är du?”

Det var självklart ett experiment från min sida, men det som var så oerhört läckert för mig som lärare var att hela denna underbara grupp var helt med på noterna och svarade lite förnämt med både för- och efternamn (fingerade!! J ) och med partifärg innan de gick och satte sig på sin anvisade plats. Innan alla kommit var det ungefär som det brukar kunna vara på TV, nämligen att partikamraterna tisslar och tasslar med varandra om olika strategier. Sedan drog vi igång debatten! Jag höll i trådarna och fördelade ordet, men i övrigt så flöt det på alldeles otroligt helt utan min hjälp. Förutom sakfrågorna som eleverna hade läst på, så hade de dessutom lagt sig till med en hel del manér som man kunde känna igen från kända rikspolitiker.

Den avvägning jag snart skulle bli tvungen att göra hade med TIDEN att göra. Vanligtvis hade vi på torsdagarna en extra lång lektion, 80 minuter. Jag ville inte plåga eleverna med att ha hela det långa passet med ”debatt” och därför, när vi hunnit debattera i kanske 50 minuter, så sa jag; ”Då ska jag sammanfatta de viktigaste punkterna innan vi tackar alla deltagare för idag…” sedan hann jag inte längre, för då var det en ”politiker” som viftade frenetiskt med sin penna och ropade, ”URSÄKTA mig! Stopp här! Vi kan inte sluta debatten NU, innan vi har kommit in på MILJÖPOLITIKEN!!! Vi från miljöpartiet vill inte bli särbehandlade! Alla de andra partierna har fått prata om sina viktigaste frågor och nu tänker du avsluta utan att vi har fått samma chans!”

clock-404352_1280

Jag försökte påminna om tiden och att vi hade haft vår debatt i snart en timme, men alla ”politiker” tyckte nu att de självklart måste få prata till PUNKT! VAD var annars meningen med att ens HA en debatt?! Vid det årets utvärdering av terminens arbete skrev alla i den aktuella klassen att det roligaste de hade gjort var debatten.

Men en gång är ingen gång… Alla de andra dagarna då? Jag gör utvärderingar som hjälper mig att se om jag är på rätt väg i förhållande till styrdokumenten, men också för att jag vill att verksamheten i mitt klassrum ska kännetecknas av en hög grad av professionalitet och lyhördhet. I det dagliga arbetet måste jag tillgodose enskilda elevers behov av lösningar som passar deras förutsättningar. Därför är många olika arbetssätt och metoder igång parallellt med varandra. Jag har inte någon prestige kring att få igenom mitt sätt, utan lyssnar gärna på elevers förslag och provar att jobba så som de önskar. Elevdemokratin är ständigt närvarande, men det vore opraktiskt om jag aldrig utnyttjade min egen förförståelse och alltid enbart gjorde eleverna till viljes. Av praktiska skäl har jag därför alltid ett förslag på upplägg och innehåll i de arbetsområden vi ska jobba med. Detta förslag är skapat med hänsyn taget till målen i kursen och till de nivåer i betygssystemet som gäller. Det är aldrig hugget i sten hur vi ska arbeta. Jag bjuder alltid in till samtal om alternativa lösningar. De senaste åren då jag jobbat med vuxna invandrare har jag dock mött ett slags motstånd som är ovant för mig.

Mina vuxna elever med invandrarbakgrund vill ofta att jag bestämmer, att jag inte låter var och en bestämma. De menar att det går fortare om jag bestämmer och de menar ofta att de litar på min professionella bedömning av vad som är ”bäst” att göra i en given situation. När jag förklarar för dem att det är meningen att vi ska fatta beslut på demokratiska grunder är de först förvånade och därefter tycker de att det är bra, men ganska onödigt, eftersom det tar lång tid…

Min erfarenhet är att när jag envisas och kämpar med dessa grupper av vuxna och får med dem på tanken om att de själva kan påverka ganska mycket, så blir det till slut väldigt spännande och dynamiskt i samarbetet. De kommer ifrån väldigt många olika politiska system och de har helt olika tankar om vad, hur och vem de vill påverka. Det är väldigt spännande att vara där med dem i den processen! Exempel på hur det kan vara kan du läsa om i andra åserier.

 

 

av

Trettiofjärde åseriet- Exempel på medbestämmande och elevdemokrati

Där jag undervisar just nu finns många som inte är vana vid att ha möjlighet att påverka sin lärandesituation. De vuxna invandrare jag möter dagligen kommer i många fall ifrån auktoritära skolsystem där synen på både elever och lärande skiljer sig på många sätt från vad vi vanligtvis möter i en svensk skola. Det är spännande att fundera över olika sätt att träna just mina nuvarande elever i demokratiska arbetssätt, men jag börjar i en annan ände, eftersom jag har många olika lärandesituationer att hämta exempel ur.

De läroplaner vi haft i svenska skolan sedan slutet på sextiotalet har alla innehållit olika grader av demokratisk fostran och läraren har vid sidan om uppdraget att jobba med direkta kunskapsämnen även varit ålagd att ha en fostrande roll gentemot eleverna. Den värdegrund vi lutar oss emot är de skrivningar som finns i Skollagen och rådande läroplan för respektive skolsystem. Denna värdegrund har kommit till genom samarbete över partigränserna och som går att tolka i relativt stor utsträckning. Man skulle med fog kunna hävda att läroplanens intention ska falla så många som möjligt i smaken för att hålla måttet även i nästa mandatperiod. Ytterst är en lärare tjänsteman och ska följa de lagar och riktlinjer som gäller skolan även då dessa ändras på ett genomgripande sätt. Så var till exempel övergången från Lgr-80 till Lpo-94, då vi övergick ifrån ett regelstyrt system till ett målbaserat. Skolans fostrande roll i demokratiska frågor har behållits men vad vi menar med elevdemokrati kan skilja mellan skolor, pedagoger, elever och föräldrar. Min syn på elevdemokrati har ändrats under de år jag varit lärare. Det kommer att framgå av några exempel i detta blogginlägg.

Martin, 7 år, sitter längst fram i klassrummet och viftar energiskt med handen. Han sitter med knäna på stolen för att bli lika lång som klasskamraterna och hans iver är unik i just detta nu. Ingen annan har räckt upp handen. Enbart Martin. Jag både förstår och vet att Martin kan svaret på frågan. Han är snabb och duktig på att dra slutsatser. Min uppgift är att få fler elever att också förstå det vi arbetar med och därför fortsätter jag dels med min förklaring och dels ger jag fler barn ordet innan jag ber Martin berätta hur han tänkte. Martins mamma ringer till mig och klagar över att Martin blir ignorerad och ”aldrig” får svara på frågor eller berätta vad han kan. När jag förklarar för Martins mamma hur jag ser på saken, tycker hon att jag borde ge Martin ordet först eftersom han KAN och måste få beröm för det. Alla barnen i Martins klass behöver få känna att de kan och de behöver också få beröm när de har lärt sig något och vill visa sin nyvunna kunskap. Martins mamma och jag lyssnar på varandras synpunkter, men vi tycker inte lika.

På klassrådet i femman ska klassen fatta beslut i en fråga. Kalle och hans kompisar i gruppen där han sitter, tycker på ett visst vis och övriga barn i klassen tycker på ett helt annat sätt. Ordföranden är en elev ur klassen och sekreteraren likaså. Jag finns med som en deltagare som kan svara på frågor eller komma med förtydliganden eller i något fall medla, men idén med klassrådet är att barnen själva ska träna på att hålla sitt möte, tänker jag. Diskussionen som följer i anslutning till förslagen i den här frågan blir tidvis hetsig, litegrann som en politisk debatt i TV. När man inte lyckas enas kommer någon på att man kan rösta i frågan. INNAN man har röstat är alla överens om att det förslag som får flest röster är det som gäller som ”klassens” förslag. EFTER omröstningen tar Kalle till orda: ”Vad är det för idé med klassråd och demokrati om man ändå inte få vara med och bestämma?!” Både ordföranden och sekreteraren och i ett senare skede också klasskamraterna och jag, försöker alla få Kalle att förstå att han HAR fått vara med och bestämma… Han kan inte förlika sig med tanken att demokrati kan innebära att fast man har sagt sin mening, så tillhör man en minoritet och får finna sig i att någon annan idé vann större gehör.

En stor grupp i engelska med nära trettiofem elever från tre olika gymnasieprogram skulle samarbeta i mindre grupper inom ett kommande nationellt prov. För detta ändamål hade jag tänkt ut i förväg att det är ju ett lysande tillfälle för de här eleverna att på allvar lära känna varandra lite närmare. Därför hade jag delat in eleverna i mixade grupper, dels från de olika programmen, dels en blandning av flickor och pojkar och dels en blandning av tysta och pratsamma. Jag såg blandningen som ett mål i sig. MEN… Eleverna fokuserade på TRYGGHET och det hade inte jag gjort alls. En av eleverna, som råkade sitta längst fram i klassen, tog till orda och sa: ”Vet du, Åsa, vi förstår alla att du har tänkt igenom den här gruppindelningen och vill vårt bästa, men jag tror inte att någon av oss kommer att våga prata i de där grupperna du har räknat upp nyss. Kan vi få dela in oss i nya grupper?” Eleven förklarade att hon trodde att om hon bara fick chansen så skulle hon kunna sy ihop trygga grupper där alla skulle våga yttra sig, utan att någon kom i kläm. Jag sa att det var OK för min del. Jag lämnade klassrummet i tio minuter och när jag kom tillbaka var hela gruppen delad på ett annat sätt än ”mitt” och exakt ALLA elever var nöjda. I slutändan var också jag mycket nöjd, för eleverna gjorde verkligen bra ifrån sig i sina trygga grupper.

En annan mycket mindre grupp i engelska, också på gymnasiet, tyckte att det vi gjorde på engelskan var jättetråkigt och eleverna upplevde att de inte lärde sig något alls. Jag valde att hantera det på så sätt att jag lyssnade mycket noga på vilka önskemål de hade om förändringar och sedan bad jag klassen om en halvtimme för mig själv med deras idéer och gav dem i uppdrag att under den tiden vara så konstruktiva som möjligt med sina egna idéer. Sedan sammanstrålade vi och lyssnade på varandras förslag om förändringar. Detta var alldeles i början av en vårtermin och elevernas förslag, när de lyssnat på mig, var att DERAS förslag borde få gälla fram till sportlovet (vecka 9) och då skulle vi utvärdera och se hur vi skulle göra därnäst. Jag tyckte att det lät bra och påminde eleverna om att de nu hade valt en väg som de var experter på och jag var novis. Vi jobbade enligt deras koncept fram till vecka 9 och vid utvärderingen hade eleverna fått göra enbart sådant de själva tyckte var roligt och intressant och dessutom på egen hand och i egen takt… Man kan säga att min roll under dessa veckor var handledare och den som försåg eleverna med förslag på uppgifter i enlighet med deras egna önskemål. Vid vecka 9 frågade jag om eleverna upplevde att deras sätt att jobba hade hjälpt dem att känna sig förberedda och säkra inför de förestående nationella proven och om de upplevde att de hade jobbat med alla de olika kursmålen. Efter en stunds diskussion hade eleverna kommit fram till att ÄVEN om det varit kul att få bestämma själv, så förstod de att en utbildad lärare har större förutsättningar att tillgodose kursplanemålens nivåkriterier och därför bestämde sig eleverna för att följa mitt koncept fram till dess att vi hade genomfört de nationella proven. Mot slutet av terminen jobbade eleverna återigen på sitt sätt. I utvärderingen den terminen skrev samtliga att de hade uppskattat att de hade blivit lyssnade på och att de hade fått prova sina idéer om hur man lär sig bäst.

De många klasser och grupper jag mött under åren har alla haft en egen kultur, en egen ”så här gör VI”-anda. Det är den där kollektiva själen som en grupp har, som gör läraryrket spännande i Sverige, tycker jag. Vad vore den svenska skolvardagen utan medbestämmandet? Men hur tränar man detta? I nästa åseri, #Trettiofemte åseriet, ger jag några exempel från min lärargärning.

av

Trettioförsta åseriet- Den tankspridda lärarens promenader

Det hade varit en lång vår och nu var det snart dags för sommaruppehåll. Så här i slutet av terminen var det som vanligt en hel del schemaändringar av olika slag och det kunde t ex hända att man fick byta sal med någon som skulle låna ens egen för att ha nationellt prov. Trots att detta är oändligt längesedan, så minns jag ändå relativt detaljrikt hur denna eftermiddag var…

Skolan jag arbetade i var formad som ett E. Titta en kort stund på bokstaven.

E

Tänk dig nu att mitt vanliga klassrum är i basen på E, längst ut i dess spets till höger. I spetsen högst upp till höger låg skolbiblioteket och jag var skolbibliotekarie på en del av min tid. I den mellersta delen på den här skolan, i det mellersta ”strecket” på bokstaven E, fanns administrativ personal och skolans lärarrum och kopieringsrummet. För att komma in till de delarna behövde man gå in igenom en dörr, som alltså var placerad mitt i byggnaden.

Den aktuella dagen satt en grupp elever på golvet utanför lärarrumsdörren när jag passerade på väg från mitt klassrum till skolbiblioteket. Jag kände eleverna väl! Detta var en klass som jag hade i både svenska och engelska. Därför hejade vi glatt på varandra när jag passerade.

I biblioteket brukade jag samla ihop återlämnade böcker, förse dem med kort och ställa dem på hyllan igen. Eventuellt gick jag också igenom listor över elevers inlämnade önskemål om nyinköp eller städade upp om det såg stökigt ut. Det brukade ta olika lång tid, men vanligtvis gick jag dit för att jobba på det sättet en liten stund och sedan tog jag mig då och då lite längre arbetspass i biblioteket då jag t ex sorterade ur gamla böcker eller beställde nya. Jag minns det som att jag just denna gång inte var i biblioteket speciellt länge och det var säkert därför eleverna satt kvar på golvet fortfarande. I alla fall så hejade vi lika glatt på varandra igen. Sedan gick jag in i lärarrummet bakom deras ryggar, tog kanske en kopp kaffe, kollade postfacket, pratade med någon kollega, för att därefter styra kosan mot mitt klassrum. Men jag hann i princip bara halvvägs i korridoren när jag hörde flera spridda: ”Öh!! DU!!!! Åsa!!!! Vad håller du PÅ med egentligen?!”

Jag vände mig om och såg att alla eleverna hade ställt sig upp och ropade olika invektiv från lärarrumsdörren. Jag fattade inte. Jag stod kvar vänd emot dem och sa kanske; ”Ja?!” Vad är det frågan om?!”

Då var det en av eleverna som gjorde sig till talesperson för hela gruppen och sa: ”Vet du, Åsa? Nu har vi suttit här och väntat på dig JÄVLIGT länge, faktiskt! Först gick du förbi oss för att göra något i bibblan. Sedan gick du in i lärarrummet och var där också skitlänge medan vi väntade och nu, fast du var klar i lärarrummet, så bara sticker du IGEN! Ska vi inte HA lektion eller?!!!!????”

DÅ först insåg jag att min vanliga lektion med dem, som inte alls borde ha varit denna tid och i den sal de parkerat på golvet utanför hade blivit flyttad och att ELEVERNA men INTE jag hade full koll på läget och visste precis vilken tid som gällde enligt schemaändringen…

Än idag är jag alltid ovillig att ändra ordinarie schema… Som tur är var detta en elevgrupp som gissningsvis tog den inställda lektionen som en skön stund på latsidan, i stället för att se det som en förlorad möjlighet att lära sig något de inte redan kunde.

av

Tjugoandra åseriet- Den kreativa tystnaden i det nationella provets ljus

Att sitta provvakt vid nationella prov är alltid lika spännande. Jag blickar ut över eleverna och ser deras koncentrerade ansiktsuttryck som ibland visar ungefär hur svårt provet är, men minst lika ofta visar hur målmedveten den enskilda eleven är. Tystnaden är inte tryckande eller ansträngd, utan kreativ och koncentrerad. Med mina elevers provperformans som insats får jag ett kvitto på min undervisning. Om alla mina elever misslyckas kapitalt på provet, så borde jag bära hundhuvudet, inte de. Lyckas de däremot överlag, så kan jag unna mig att känna mig lite stolt just det året. Det är dags för mig att förstå, dra slutsatser och förändra i enlighet med det jag ser i resultaten. En sådan slutsats som jag alltid drar är de tre provens resultat i förhållande till varandra. Har eleverna lyckats bättre med den muntliga delen än med läsförståelsen? Har kanske skrivdelen uppfattats som lättare än den muntliga uppgiften? Jag drar slutsatser om vad jag behöver fokusera mera på nästa termin och också vad eleverna uppfattar som svårt eller enkelt. Det blir spännande att se hur det gått denna gång!

Många drömmar kopplas samman med resultaten på de nationella proven. Många av mina elever, som läser svenska som andraspråk, har drömmar om att lära sig svenska till en felfri nivå, en brytningsfri svenska som inte sticker ut i mängden. Vars och ens unika sociolekt och vars och ens brutna svenska med egenheter som ibland är språkbundna och ibland individuella är otroligt charmigt, tycker jag. I mina ögon är de alla fantastiska som ens försöker uttala ord som ”sjösjuk” eller ”skvallra” eller för den delen ”tvungna”. Jag fascineras också över de oidiomatiska lösningar eleverna har. Av slentrian eller lathet använder vi modersmålstalare ofta uttryck som vi själva har hört upprepade gånger. Att som modersmålstalare ta genvägar i språket är helt naturligt och kommer av sig självt. Man säger flitig som en myra, eller arg som ett bi, innan man ens reflekterat över att det kanske kan gå att koppla adjektivet till någon annan varelse eller företeelse. Man bygger sina sammansättningar efter vedertagna mönster och reflekterar sällan över det. Vintervitt, smutsgrått, korpsvart… Så gör inte alltid mina elever. Ett uttrycks frekvens i det nya språket kan vara svår att få grepp om som ny. Därför använder många av eleverna relativt ovanliga uttryck. Det leder till att jag ser mitt modersmål med deras ögon och förundras över det elastiska språk jag talar. Svenskan är ett föränderligt språk och vi alla ansvarar gemensamt för dess förändring. När jag återigen tittar upp från tangenterna och möter det tysta klassrummets koncentration, så känner jag i luften hur allvarligt uppfattad uppgiften är.

Att skriva ett nationellt prov är seriöst, något man gör för att visa vad man kan i kursen. Jag ser att de tänker så. Jag tänker på vad som väntar mig för egen del. För mig väntar det spännande och intressanta mättillfället när jag får ställa min lärargärning på prov inför Skolverkets normnivå. Som tjänsteman i skolan genomför jag varje år de prov jag är ålagd att genomföra. För mig har det alltid varit mycket intressant att se vad elever åstadkommer i ett ”skarpt läge”. Många är de texter jag läst där jag blir imponerad över hur elever lyckats spänna sin båge och avfyra en text som är den aktuella elevens allra bästa under lång tid. Många gånger har jag förstås även läst texter där skribenten gråtande lämnat in något halvfärdigt, för att pressen blivit för stor. Jag ser det nationella provet är en måttstock på min undervisning och att det är jag som ”kollas” i första hand. Det försöker jag också alltid förklara för eleverna inför proven. Om en månad har vi detta bakom oss! Då börjar planeringen för nästa termins undervisning med utvärderingen av de nationella proven som en viktig pusselbit.