One hundred and thirtysecond åsic- All Inspired by the Early Mornin´Rain

Earlier today I wrote a blogpost in Swedish about the colours of Christmas. To give a few examples of that I added a song we all know, i.e Blue Christmas with Elvis Presley. I didn’ t plan to actually play it myself, just to add it to the blog post. But accidentally I turned on the player and then I was hooked… So from then on I have been walking in memory lane with one of the most wonderful voices ever. Over the years I cannot say I have been listening all the time to Elvis Presley, but I would be true if I’d say I never lost the feeling for some of the songs either. When I was ten years old and Elvis died, I asked my Dad for an album with Elvis for Christmas. He bought the Golden record from a concert in Canada. My fave song was this one, although here I found the Nashville edition:

 

in October 2014 I had the opportunity to find out what it might be like to be very close to Elvis, in Nashville, because one of my teaching friends in NJ talked about how she left NJ for Nashville. We spoke for a long time about Elvis’ music and about our favourite songs. We had one thing in common. We both enjoyed the gospel songs and also the latest recordings. How Great Thou Art is originally written as a Swedish hymn and it is often sung in funerals, Oh Store Gud. It is recorded many times, but one of the best is this one, in my opinion, mainly because the singer Christer Sjögren admires Elvis Presley and thus is a great performer of his songs in general. This time however, it is the Swedish version. Can you speak Swedish? If not… what if you can sing it??? 😉

But whatever Elvis did, he was copied by others and some of them are very nice singers, too, one of them is again a Swedish man, called Henrik Åberg who has admired Elvis Presley for a long time and manages very well to get close to Elvis’ sound:

But it doesn’t necessarily need to be a man, to sing Elvis songs. Carola is one of few Swedish female singers who keep coming back to old Elvis songs particularly because she loves them, but also because Elvis was her late father’s most appreciated choice of music. I think many of her recordings of Elvis’songs are very well performed and can stand the comparison with other wellknown singers worldwide. Do you agree?

One hundred and sixth åsic- What’s your name? Let’s make a rock carving!

Many years ago I went on an excursion in the village Nyberget, Stora Skedvi, where my mum grew up. We climbed a mountain just outside the village and the view was magnificent. The striking view was however not the purpose of this excursion, but instead we had all come to see for ourselves how young people from way back when had found a lot more important things to do on Midsummer’s Eve than to sing ”Små grodorna” and dance round the May Pole…

Lövåsberget med omnejd_Stora Skedvi

The lecturer, Stig Welinder, a well-known archeologist who at that time lived in the village, shared both details about many of the couples and facts found in the many church archives from the actual time. In Sweden it is possible to track our ancestors several hundred years back in time and this was also what the archeologist had done, in detail. He could tell stories of families with happy or sad moments in their lives, all facts verified and found in public archives where anyone could have found pretty much the same information if only we had spent that time. Many of the young couples in the local area had climbed this very mountain on Midsummer’s Eve to enjoy the sunset together.  To remember the day, they carved their names in the rocks on top of the mountain and also planned for a future life together. The place was well-known in the nearby villages as ”Skrivarhällen”(Welinder, 1992) and not just the teenagers from one of the villages climbed the mountain, but also those who lived on the other side of the mountain, a bit further away.

The rock carvings can still be found, if you first climb the mountain! 😀

Among other things that Welinder shared with us in his lecture, was the nature of names in Dalarna at the time when the rock carvings were made.  But there were just a few different names that seemed to be popular, and a few names were just the same, so in order to know who was who, you needed to add the name of the farm, or place, such as Petter Danielson, On the Hill. His son would be named after his father, Daniel Pettersson + On the Hill, and his son in turn, would most likely be called Petter Danielsson+ On the Hill… For women, the use of daughter would be used instead of son.

I would, for instance, have had the family name Dalkesdotter, since I am the daughter of Dalke. My brother would acoordingly have been called Dalkesson. During the 23 years I have been teaching I have noticed the change in naming. When I graduated in 1991, many of my first students had names that have been used in our country for generations. Boys names like Daniel, Peter, Mikael, Anders and girls names like Anna, Maria, Kristina, Helena, Ylva etc. But after a few years of teaching I noticed that many of the boys now rather had names like, Kevin, Justin, Jim, Tim, Tom and girls had names like Natalie, Felicia, Caroline, Nellie etc. Nowadays we find a lot of different names, a variation that can be connected to our complex world with input from not just the local area, but from other parts of the world.

namnbild.jpg (672×361)

My own name, Åsa, is from the time before Sweden was Christened and means ”goddess”. Very few little Åsa’s are to be found nowadays, but instead some of the names that I would connect to old relatives are coming up as new favourite names for kids. It’s funny how one sometimes hear parents call for their little ones and you expect a person in their seventies to approach behind a tree in the park, but instead a little toddler, called Bosse or Leif, will meet his Mom with a lovely smile!

toddlerRoundup-14.jpg (600×503)

My friend the archeologist from the mountain top is a very good example of being modern at the same time as he cherishes the value of how our ancestors chose to live their lives. What footprints or fingerprints will our generation leave? No mountains will be filled with names, but maybe we will share something else that is just as interesting and important? Let’s hope so!

Welinder, S (1992) on Skrivarhällen i southern Dalarna, Bergslagen, Sweden

Sjuttiofjärde åseriet- Bananlådan

bananlada.png (300×250)

En gång var jag nyinflyttad i Falun. Det är inte helt nyss… 1979 noga räknat. Jag kom ifrån ett klassrum styrt av en enväldig lärare där endast ett svar var givet. Jag hade redan i trean inhämtat grundreglerna i fonetik, fattat att det var en nackdel att vara invandrare från Finland, för då hade man sämre uttal i engelska och dessutom hade jag insett att man kunde vinna i basket, fotboll och handboll fast man inte var klassens magraste. Vi flyttade från ett brukssamhälle till Falun. Jag tyckte att vi flyttade 39km, men ganska snart insåg jag att vi flyttade betydligt längre… Det var ganska stor skillnad och jag som nyss hade lärt mig och hade koll… Jag hade lärt mig att man inte skulle säga ”gå ner till centrum” eller ”ta pendeln in till stan”, utan snarare ”gå ner på bruket”. Nu kom jag till ett ställe där det hette ”gå på stan”… Men!!!!

OM det nu hade varit det enda som var nytt, så hade det ju varit ENKELT, men faktum var att det var som att stiga in i en ny värld. I det #femtioandra åseriet berättar jag om den rektor som mötte mig första dagen i nya skolan och om hur informellt och lössläppt det kändes att börja på den nya skolan. Förutom det, så var det många andra (för en ELEV) härliga skillnader. En sådan var att det fanns en fritidsledare på den nya skolan. Vad han hette har jag ärlig talat inte EN SUSNING om, men däremot vet jag att han KALLADES Havet och hade ett hårsvall som hade fått Harpo att bli genuint avundsjuk. Havet hade ansvar för Bananlådan. När jag första gången steg över tröskeln in i den aktuella skolan, så var jag nervös och orolig för hur det skulle gå, men om man har lite bollsinne, så kan man klara sig i det långa loppet i en sådan lokal som Bananlådan… Det enda jag och min lillebror behövde göra var att investera i ett pingisracket och skriva våra namn på det… Jag har nog mitt kvar, tror jag… grönt på ytan… och med en vinnande lack på handtaget… 🙂

I Bananlådan fanns alla de där man ville vara polare med och dem man ville vinna över i rundpingis för att visa att man stack ut i mängden. Varför var det så viktigt? Ja, säg det! Jag kan nog inte själv sätta ord på det. Men rundpingis tyckte jag var väldigt roligt och anledningen till att jag bloggar om DET just ikväll är att jag har sett programmet med J-O-Waldner och Gunde Svahn på TV… Det gav mig en tydlig flash-back och en patetisk tanke om att jag minsann vet hur man skruvar en serve. 🙂

Det är något slags MYSPYS över Bananlådan och dess betydelse för mig, men det finns också en rad insikter knutna till erfarenheterna i Bananlådan. Till exempel fick jag anledning att konstatera att ingenting kan tas för givet. En så simpel sak som att hoppa Twist… Det vet man ju hur man gör. Man har dessutom koll på hur bondtolvan går till i hopprep, eller hur?! Jag menar, hur svårt kan det VA?!

Ändå förstår man först efter en stund i leken att det är något som inte stämmer… I Dalarna gör man på ett annat sätt… Jaha? Jaså? Men vad är det som säger att det är RÄTT sätt? undrar jag. Men innan jag ens hunnit yttra denna fråga, har svaret kommit och jag förstår det också… ALLA anser att jag har missuppfattat både hur man hoppar Twist och hur Bondtolvan går till. I slutändan är jag dock berikad… Jag kan två olika versioner och har inte några större problem med att lära mig det nya sättet att hoppa…

I Bananlådan föddes min tävlingsinstinkt. Jag ville vinna i rundpingis, vara den som stod i finalen. Hände det ofta? Nej, men det hände IBLAND och det räckte för att trigga mig att fortsätta.

Nuförtiden brukar jag säga att jag inte alls är det minsta tävlingsinriktad, men den som t ex varit med mig på en tipspromenad eller kanske på ett quiz på Birka Cruises, vet att det är på liv och död. Man MÅSTE ju vinna!!!

Havet och ni andra som tillbringade regniga raster inomhus i bananlådan, tack för många roliga stunder och tron på att det spelar roll att det finns en vänlig vuxen i barngruppen. Havet var där, som en positiv katalysator i vår vardag. Han räddade oss från utanförskap och mobbing bara genom att vara. Tack!

350px-Baltic_Sea_(Darlowo).JPG (350×263)

 

Sextiofjärde åseriet- I skogen är det lätt att minnas!

Tummeliten

 

En, två, tre, fyr, fem och sex och sju… Ut i skogen tåga alla nu! Det finns en gammal inspelning när jag är väldigt liten och sjunger just den här sången… Jag minns att jag identifierade mig med Tummeliten, som ju går längst bak i raden av barn. En kort stund igår, under en skogsvandring i Malingsboskogarna, kom jag att tänka på det här barndomsminnet. Det slog mig att Vali, som gick först och visade vägen och vi, hans elever här i skogen gick efter i en lång rad, precis som det är i visan.

Nästa tanketråd i huvudet var hur många sånger av den här typen jag har hört och delvis kan och hur många FLER min mamma kan…och vad det kan bero på. Skolhistoria har alltid varit spännande för mig, redan innan jag själv var lärare. Jag minns att jag som barn först frågade mina föräldrar, sedan mormor, morfar och farfar om hur det var när de gick i skolan. Vissa saker går att förmedla genom att bara berätta, men annat måste kanske upplevas. När jag var liten tillbringade jag mycket tid i mammas barndomsby i Stora Skedvi. Hembygdsföreningen där organiserade varje år vandringar i socknens skog och mark. Ett minne från en sådan vandring var när mammas lärare, Greta, och mamma började sjunga vandringsvisor. Jag hängde glatt med i ”Vi gå över daggstänkta berg, fallera!” men när jag hade sjungit den, så var min reportoar slut. Mamma och Greta sjöng sång efter sång och fick med sig alla som i ålder var födda år 1950 eller tidigare. Det blev som en vandrande kör som stämde in i olika stämmor, och med stor glädje vandrade i den kuperade skogen utan problem.

Vi andra noterade att vi inte kunde en enda sång utantill. Det sträckte sig möjligen till första raden och sedan ett ordlöst nynnande. Som sammanhållande länk är musik fantastiskt. Stamsångerna, så som tanken var förr… kanske inte enbart var av godo, men som jag ser det, så är det ju roligare att gå en långprommis i skogen om man samtidigt sjunger! Det sammansvetsar på ett alldeles fantastiskt sätt. Jag har en egen filosofi om varför barn nuförtiden inte ”kan sjunga tillsammans”. Jag tror inte alls att det beror på att de inte har sjungit, för det vet jag att de har. Men det är säkert så att många klasslärare och musiklärare sätter sin egen prägel på musikundervisningen i högre grad nu än förr, eftersom det inte är givet ”vad” man ska sjunga. Jag noterar att mina döttrar ibland tar upp några sånger från sin tid i skolan, trots att tre år skiljer dem emellan. Deras kompisar stämmer också in och de kan sångerna allihopa, men jag kan inte sjunga med då heller… Det är helt andra sånger som de kan och de har alla råkat gå i samma skola. Jag tror att om man skulle plocka ihop en slumpmässigt utvald grupp av svenska femtonåringar, så skulle de alla kunna sjunga ett antal sånger utantill, men frågan är om de skulle kunna sjunga samma sånger? Spelar detta någon roll? Jag vet inte… Möjligen kan jag känna ett visst mått av utanförskap när jag inte kan en sång och andra sjunger den… Jag vill ju också vara med!!!

Oavsett vad man anser om stamsångernas vara eller icke vara, så kan de mycket väl tjäna som underlag för att visa vissa aspekter av svenska språkets utveckling under det förra seklet. ”Vi gå” eller ”…tåga alla nu” är inte några felskrivningar. De är i stället exempel på en förändrad verbböjning. Presens ser lika ut i olika numerus nu, men det gjorde det inte när Alice Tegnér och Olle Thunman skrev sina visor.

Femtiosjätte åseriet- Is the general election in Sweden as exciting as Super Bowl…?

My kids tend to watch Spongebob Squarepants day in and day out, and I have very little to say about it, so it seems…  I nag about it, but I don’t really mind…honestly… I have even found a few jokes here and there that I liked, too. But what we like or not on TV has indeed changed if we give it some thought. I am a typical ”News programmes”-person. I love documentaries about the political system in a distant country or a debate of some sort about some ”big issue”… But having said that, of course I’d love to watch other things, too… but I don’t enjoy series with an unknown number of episodes, as if they are eternal… When will one have the time to watch them all???

As a kid I remember watching programmes made especially for children. They were all very pedagogical, since I was brought up during a period of time when Swedish television had just two channels. Most programmes had a hidden agenda, such as ”send your pocket money to Biafra” or ”don’t pollute our lakes or forests”. My fave show was a show called ”Ville, Valle Viktor” where two men, Ville and Valle set off for a walk through Sweden. They were very different. Ville was the bossy kind of guy and Valle was just doing whatever he was told… One day the two of them found a puppet. The puppet, called Victor, is not at all fond of Ville´s bossy manners and questions his decisions. I enjoyed the many jokes, but also the way one could learn a lot about environmental issues by just watching this show.

There were other shows with the main purpose to educate and inform. Two of them, ”Från A till Ö, en resa orden runt”

http://youtu.be/bDn08YAtneo

and ”Fem myror är fler än fyra elefanter”

are shows that are still found in the stores and my children used to watch both shows, too, when they were younger. Every now and then they indulge themselves with a nostalgic afternoon, going through the best shows together. Usually I join them, too, laughing at the same jokes as they do. Is that quality, is it just a matter of sharing the same taste, or is it just a co-incident? I don’t know…

TV-shows are sometimes not at all interesting, in my opinion… I can easily avoid shows about odd sports, or weird soap operas with dubbed sound tracks… I do however have some old favourite Britcoms I watch again and again. One of the best in my opinion, is ”Keeping Up Appearences”. I can’t help loving all of those characters, expecially working class ”Hyacinth Bucket” who pretends to be upper class…and insists on having her name pronounced ”Bouquet”…

I admit watching TV was much more easy before I had kids… 😉

I know it’s a matter of being a weak Mom, a ”Curling parent” so to speak… Instead of insisting on watching what I prefer, I let them watch whatever THEY prefer, thinking I will decide for myself once they move out…which is years from now…but… They’re worth it…

Sometimes my daughters joke about it… ”I bet you would want to watch a clay animation from the Czech Rpublic. I usually reply: No, I was planning to watch a three hours long documentary called ”Woolen yarn”…

Another thing that has struck me is that some countries have their own ”Can’t miss it!” -shows… I’d say the Americans seem to watch the ”Super Bowl”, the Brits watch ”Last Night of the Proms”, we tend to watch ”Vasaloppet” (a 90km long ski-race) etc.

Foreigners who visit Sweden are sometimes surprised at the fact that we have these shows we watch over and over again, although we know all the lines… We watch ”Donald Duck” in an hour long show every Christmas Eve at three o’clock… We watch an old sketch from Britain on New Year’s Eve. It’s called ”Dinner for One” but in Sweden it’s known as ”Grevinnan och betjänten”. I’d say most adult Swedes know all the lines and SAY THEM while watching.

 

Trettionionde åseriet- Regnväder jag minns

Som ung och medlem i kören Bjursåsflickorna, sjöng jag fjärdestämman och hade ofta ganska märkliga stämmor med udda intervall och texter. En av mina absoluta favoriter var en visa som hette ”Regnet”. ”Regnet, regnet…upphör ej att falla….” Oktavsprången i fjärdestämman var jättekul att sjunga och det var nog även en av körledarens favoriter, tror jag, för vi sjöng den ofta.

I en familj som min är man utomhus fast det regnar…nja inte min nuvarande kärnfamilj med två tonåringar, utan den jag är uppväxt i. ”Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder” var tanken ungefär. Nu störde det inte mig så mycket, för jag är själv av den åsikten att om man har rejäla stövlar och ett bra regnställ, gärna en mössa av ullkvalitet och vantar, så kan det regna bäst det vill, för mig stör det inte. Dessutom är det slöseri med tid, som jag ser det, att ondgöra sig över vädret, eftersom det ändå inte är möjligt att påverka det. Man kan inte rå för hur man har det, men hur man TAR det… Nej, det är det där oväntade och plötsligt uppdykande regnet som ibland har grusat mina planer, eller kanske det som är så ihållande att dagar och veckor passerar utan att man ens ser om det FINNS en sol där bakom molnen. Men ändå måste jag vara ärlig och säga att efteråt, så är det faktiskt lite mysigt att titta på foton från helt otroligt regniga dagar och tänka på att det var KUL den dagen ÄNDÅ, trots regnet.

Mitt blåa oljeställ var så kraftigt i kvaliteten att man utan att riskera att bli blöt ända in på kroppen, kunde slänga sig i skvattramriset på en skogspromenad om man behövde vila eller kanske sätta sig direkt på en tuva på skogspromenaden. Dofterna i skogen under och efter ett regn är helt obetalbara! Friskt och gott doftar det. Hela min familj var aktiv i scouterna när jag var ung. Därför har jag tillbringat många regniga dagar ute i naturen.  Vissa scoutläger, som det i Joesjö nära Tärnaby, så blev det aldrig sol och värme. En av nätterna frös vattnet i dricksvattenhinken och på Joesjön låg fortfarande en isskorpa, trots att det var mitt i juli. På hemvägen, när bussen stannade för matpaus i Strömsund, minns jag att jag själv hade långkalsonger under jeansen och att jag hade min islandströja på mig, när vi mötte Strömsundsborna som gick omkring i shorts och linne…

Ett annat scoutläger hade vi lägret på den östra sidan av Rällsjön och en av lägerdagarna hade hälften av lägret tagit en långpromenad runt sjöns norra ände och resten av oss skulle paddla över sjön. Tanken var att vi sedan skulle ”byta roller” efter det att vi hade lagat lunch på den andra sidan sjön. Jag minns hur jag den gången var placerad mitt i en kanot och några andra skötte paddlingen. Det fanns inte något öskar, utan endast en större tvättsvamp. Plötsligt hördes ett underligt sjasande ljud och vi SÅG hur ett omfattande regnväder väldigt fort kom emot oss över sjön, ungefär på samma sätt som vädret växlar om man är i fjällen. Vi hann inte byta till regnkläder eller paddla i land eller liknande. Här gällde det att oförtrutet paddla framåt och MIN uppgift var att försöka hålla stången mot regnet med tvättsvampens hjälp. Jag minns ännu vilken kramp jag hade i händerna efteråt och hur djupt vattnet var invändigt i kanoten, innan vi ÄNTLIGEN nådde land. Makaronerna som vi skulle koka till lunch var redan blöta och smetiga…

Barndomens somrar var enbart soliga… eller näe… Så är det ju inte! Det var inte enbart inom scouterna, utan också under familjens olika utflykter, t ex den årligt återkommande cykelsemestern, som det kunde regna ihållande i dagar. SÅ var det när vi cyklade runt Siljan. Jag hade regnställ varje dag och på ett gammalt foto från den här turen har jag inte en enda torr hårtest. Då gäller det att hålla modet uppe. Jag är bättre på det NU än jag var då… Man kan ha ljusa minnen från barndomens somrar utan att varje dag präglades av övervägande solsken. Ett sådant glatt minne är när jag och mina tre kompisar hade tältat alldeles nere vid badstranden vid Klingen. Vi tillbringade dagarna i tältet med att läsa Allersromaner, Mitt livs novell och andra jätteseriösa texter.

Vi fick för oss att vi skulle paddla, alla fyra, i vår kanadensare. Jag och Kicki skötte själva paddlingen, medan Ebba och Marie kunde njuta av kanotfärden. Det var faktiskt ganska överlastat, så det gällde att sitta stilla… DÅ kom plötsligt en rejäl regnskur, en sådan som man kallar skyfall. Jag minns hur vi alla fyra fick panik, eftersom kanadensaren snabbt vattenfylldes. Ebba och Marie öste och öste, med HÄNDERNA, för vi hade förstås inte något öskar. Kicki och  jag skulle försöka synkronisera paddlingen för att snabbt ta oss till stranden. Det gick bra till slut och i efterhand är det fortfarande så att jag noga inspekterar himlen innan jag ger mig ut på sjön. Samma kvartett hade ett annat år ställt tältet uppe bakom stugan och det hängde åska i luften.

Det var ett äldre tält, ett grönt och lite högt och gammeldags, som luktade malkulor och bod…och vi satt där inne och spelade kort i regnvädret. Pappa, som var sommarledig, kom ut till oss och påpekade att den snart skulle komma en rejäl åskskur och då borde vi kanske gå in i stugan i stället, tyckte han. ”Äh!” sa vi alla fyra. ”Lite ÅSKA!” Lagom när pappa  hade gått in igen och vi hade hunnit kommentera hur töntigt det var att vara åskrädd, så kom plötsligt en blixt åtföljd av en knall som fick hela marken att skaka. Blixten hade varit så kraftig att vi alla fyra uppfattade det som att ljuset i tältet gick ifrån ”sjukligt grönt” till dagsljusvitt. Vi TÄNKTE inte alls, snarare FLÖG alla fyra in i stugan på ingen tid alls… där pappa mötte oss med orden ”Ja, jag tänkte väl att ni skulle komma in!”

Även om jag ofta har lyckats tänka att jag inte kan påverka regnet, så upplever jag förstås ändå hellre en regnfri dag. Därför har det varit mycket intressant för mig personligen att notera att många av mina vänner som växt upp i något annat land, kan ha en helt annan inställning till regn. En av mina somaliska vänner berättade att när regnet kommer så brukar hon och hennes vänner fira det. Liknande berättelser har personer från andra varma länder i världen delat med mig. Man längtar och väntar och hoppas och tror att SNART ska regnet komma och när det ÄNTLIGEN kommer, så firar man det. En gång i Stockholm åkte jag och min man buss med en busschaufför i turban, kanske var han från Indien? När vi åkte över bron mellan Essingeöarna, så plogade sig bussen fram genom en oerhörd vattenmassa, med risk för vattenplaning. Det kändes som att åka motorbåt ungefär. Busschauffören, som jag redan hade bytt några ord med när jag steg på bussen, sökte min blick i den inre backspegeln och när våra blickar möttes, så ropade han högt, så att jag skulle höra på min plats i mitten av bussen: ”Det är precis som Monsunregnen i mitt hemland!” och så såg han JÄTTELYCKLIG ut. Många av oss i bussen satt nog redan och gruvade oss för hur vi skulle springa genom regnet med risk att bli genomblöta…

Den vita stenen av Gunnel Linde

Den vita stenen av Gunnel Linde

När jag var liten visades ”Den vita stenen” varje lördagskväll, som jag minns det. Först blev jag helt betagen av musiken och lärde mig klinka den på piano. På en semester i Norge gick jag en lång stund i vattnet och letade bland de mjukslipade stenarna tills jag hittade en egen ”vita stenen” som jag ännu har kvar.

Vad är det som är så speciellt med serien?

Allt! Först är det lugnet och de vackra miljöerna, med mycket grönska och vita målade trädetaljer i det stora huset där häradshövdingen och hans hushållerska Malin bor. Inneboende hos dem bor byns pianolärarinna, som är Fias mamma.

Granne med dem har nyss en fattig skomakare och hans familj flyttat in. Där är allt kaos, hela tiden, alla tider på dygnet och mamman går på knäna av slit och släp, medan skomakaren själv planerar för en framtid och ritar figurer i luften. Hampus, som är skomakarfamiljens svarta får, är också en levnadskonstnär med stort mod och stort hjärta. Han hjälper Fia att hantera alla de svårigheter hon möter i livet och med sin fantasi och uppfinningsrikedom skapar han spänning i hennes annars så trista liv. Själv slipper han undan arbete i skomakarhemmet till förmån för vänskapen med Fia. De kommer på att de kan använda en vit sten som en slags stafettpinne dem emellan och sedan hittar de på olika uppdrag att utföra för att visa varandra att de vågar och kan.

Alla dessa uppdrag, det ena galnare än det andra, minns jag att jag alltid såg fram emot och mest älskar jag när Hampus kastar tjärade äpplen på kyrktornet.

Jag läste boken när jag var i åttaårsåldern och njöt även av den. Men serien kom först och gav mig den läslust jag inte visste innan att jag hade. Som vuxen kan jag se andra kvaliteter med seriens tema och förundras över hur välkomponerad den här berättelsen är. Hur ska man lyckas vara en god och duktig flicka om man ständigt jagas av elaka Malins reprimander?

”Gå inte på gräsmattan!” säger Malin och Fia skyndar sig ut på gruset för att slippa undan Malin.

”Akta krattningen!” säger Malin och Fia finner ingen annan råd än att balansera på gränsen  mellan grus och gräs. Inne i köket berättar Malin upprört för Fias mamma om hur mycket Fia har ställt till i huset sedan hon kom och tittaren (jag) undrar hur det kan vara möjligt att denna snälla, alltigenom goda lilla flicka kan få så mycket ovett av Malin hela tiden. Fias mamma fegar ur, tycker jag. Hon gör endast små försök att bemöta Malins oförtjänta klagomål och det gör serien smärtsam att se.

”Själv har jag fått lära mig att vara rädd om saker!” säger Malin, medan den tallrik hon just håller på att torka, kraschar mot väggen…

De elaka barnen i byn, får såsmåningom lite mer motstånd i och med att Hampus kommer in i bilden, men jag minns hur jag fick ont i magen när de elaka flickorna som vi ser i första avsnittet, först frågar Fia om hon vill vara med och leka och när Fia gör en ansats att ansluta sig till den lilla gruppen, säger den elakaste flickan:

”Men det FÅR du inte!” och sedan börjar deras elaka sångslinga ”Dumma Fia plingplong!” Utstuderad mobbning och oerhört smärtsamt att se.

Med värme minns jag ändå denna serie och när jag igår hörde att Gunnel Linde gått bort, så kom alla barndomsminnen knutna till serien åter. Min egen vita sten, från semestern i Norge, har jag i säkert förvar…

 

 

Trettioandra åseriet- Skolmaten vi minns!

När vi flyttade när jag var liten insåg jag att slottsstek med brun sås, potatis, inlagd gurka och äppelmos inte var en så vanlig rätt på skolmatsedeln i andra kommuner. Jag förstod dessutom snabbt att barnen i andra skolor tydligen inte kunde bre sina mackor själva. Detta framgick med all önskvärd tydlighet eftersom det låg färdigbredda mackor i travar där man skulle ta maten. Många elever på den skolan tyckte att mackorna var äckliga eftersom de var smörade med alltför mycket margarin och det överskott man inte ville ha, fick man inte skrapa bort. Rädslan för en av mattanterna var så kompakt att ingen vågade sätta sig upp emot det beslutet. Men varför äta en macka man inte vill ha, tänkte vissa… Andra tänkte som jag, varför strida när det bara handlar om att äta en macka och så åt jag mackan. Men det hände ibland att mackor lossnade från sin behändiga plats UNDER borden, där någon mätt men påhittig elev tryckt fast dem för att kunna smita ut ur matsalen utan att fastna i arga mattantens garn.

På just den skolan fick jag lära mig att äta både korvkaka och fiskpudding med skirat smör och mannagrynspudding med saftsås, men lyckligtvis inte samtidigt. MIN favorit utan tvivel var rökt makrill med spenat. HUR gott som helst!!! Många av rätterna vi åt, äter man inte längre i skolan, tror jag. Nu är det inte helt nyss jag åt skolmat med elever i en skolmatsal, men genom att göra små amatörintervjuer med mina barn och deras kompisar, har jag märkt att menyerna ändrats kraftigt. Från tiden som elev kommer jag ihåg när Lugnetskolan var nybyggd och jag och min kompis förundrat kunde avnjuta redda morotssoppor med nybakat bröd, som var lika goda som på restaurang. Wow, vilket SKOLKÖK!!!

Men glädjen var kortvarig, för det visade sig att Falu kommuns centralkök tillfälligt skötte SIN matlagning från Lugnetskolan, medan deras eget kök skulle renoveras. Därför märktes det tydligt på maten när skolmaten återigen var just det…skolmat.

Skolmat är exakt så god som den KAN vara för de pengar man har till sitt förfogande. Den måltidspersonal jag jobbat ihop med som lärare har alltid ”trollat med knäna” och lyckats väl med att presentera både maten och grönsaker och andra tillbehör på ett så tilltalande sätt som möjligt. Fick jag önska, så skulle skolmatsbudgeten i varje kommun inte vara något där man sparar. Det finns så många barn som inte har några ordnade matförhållanden hemma och som verkligen behöver få det där lagade målet mat i skolan. Det tycker jag att vi vuxna måste slå vakt om också i framtiden, trots nedskärningar i välfärden.

Men alla barn uppskattar naturligtvis inte skolmaten. Ibland har jag suttit bredvid elever som knappt ätit mer än en ärta och en halv köttbulle. En gång satt jag bredvid en elev vars tallrik var rågad med vitt ris, men inte något som helst tillbehör. Eleven borde åtminstone smaka på dagens gryta, tyckte jag, så därför föreslog jag det. Han svarade: ”Vet du, fröken? En miljard kineser kan inte ha fel! Jag äter ris och klarar mig på det idag!”

En annan gång skulle jag vakta de thailändska elever jag just då undervisade. Det var två pojkar som jag åt lunch med en gång i veckan, på onsdagarna. Syftet med lunchen var förutom att äta, också att vi skulle kunna samtala och på så sätt få in lite mer träning av språket i deras vardag. Just den aktuella dagen var det thaigryta på menyn. ”Vad spännande att det är thaigryta just idag”, sa jag. De undrade varför jag tyckte det. Jag sa att jag gärna ville se om de kunde tåla att äta den jättestarka grytan, för jag hade hört att thailändare inte hade något problem med stark mat. Vi hämtade mat och när jag hade tagit en smaktugga, så domnade tungan i princip bort och jag slängde mig efter ett glas med vatten. Pojkarna skrattade så de kiknade. ”Varför skrattar ni?” undrade jag. ”Grytan är helt oätlig. Mattanterna måste ha tappat en kryddburk i maten, för det här går inte att äta!” DÅ skrattade de ännu mer, sedan åt de grytan utan att röra en min, medan jag åt smörgås och drack vatten. Vid slutet av måltiden så ville jag ändå återgå till pratet om mat, så jag frågade om maten i Thailand VERKLIGEN var SÅ HÄR stark och då skrattade de länge innan de kämpade fram mellan skrattanfallen: ”Stark? Men Åsa! Den här grytan var ju inte ALLS stark! Den var jättesvag!”

När man äter lunch med elever så blir stämningen en helt annan än när man har lektion. De får lust att berätta saker om sig själva och så gör man också för egen del. Därför tycker jag generellt sett att det är riktigt bra med pedagogisk lunch. Man får ofta en annan bild av alla eleverna när man möter dem människa till människa, utan de omgivande krav som undervisningssituationen medför.

En av alla de skolluncher jag ätit var med två flickor i åttan, som jag gärna åt lunch med, för att de hade en sådan sagolik humor. Vi satt och pratade om något och var inbegripna i det samtalet när det plötsligt kom en förälder som sa till oss tre: ”Hej flickor! Kan jag sätta mig här hos er?!” VI, alla tre, insåg att den här föräldern hade antagit att jag också var en av skolans elever, eftersom hon hade tilltalat också mig med denna kommentar, men ingen av oss låtsades om något, förutom att vi tittade på varandra och flinade. Föräldern började prata så där som man gör som vuxen ibland…för att hålla samtalet igång liksom… Hon frågade om olika ämnen och vilka ämnen vi tyckte var roliga eller tråkiga och om vi trivdes i skolan och så vidare. Både flickorna och jag svarade artigt på frågorna. Flickornas lektion skulle börja, så de sa hej då och gick. Kvar var jag och föräldern… Hon kände troligtvis ÄNNU större ansvar för att konversera nu, när hon var ensam med ”eleven” så därför frågade hon mig i vilken klass jag gick. Jag svarade att jag inte ”gick” i någon klass, men att de två flickorna som nyss lämnat bordet däremot gick i den klass där jag var klassföreståndare. Föräldern blev helt bestört och utbrast: ”Va!! Är du LÄRARE?!?”När jag fått henne att förstå att jag faktiskt var lärare, så trodde hon först att jag inte hade någon utbildning, eftersom jag ”såg så ung ut”. Det roade inte enbart mig, utan även min klass som brukade skoja med mig efter den här händelsen och kalla mig för ”klasskamraten” på skämt. Som grädde på moset ringde en sen kväll en av klassföräldrarna till mig, full i skratt, för att kommentera den senaste skolkatalogen. Hon hade frågat dottern: ”Brukar inte era lärare vara med på skolkortet?” Dottern hade svarat att Åsa ju stod mitt i bild. När mamman sett mig på bilden, hade hon inte uppfattat att jag var äldre än eleverna. Så här många år senare har jag inte längre detta problem… men det var kul så länge det varade!

Tjugoåttonde åseriet- Till förskolan Ametisten, min barndoms favoritplats!

Min lillebror skulle gå på 2-3 och jag själv på 5-7. Man betonar TVÅtre och FEMsju… På tvåtre där min bror gick, gick aldrig jag, eftersom jag till skillnad från han var stor. Det var nämligen bara småbarn på tvåtre. Vi stora, vi gick på femsju. Där fanns det en annan Åsa och för att skilja oss två åt, så kallades vi Stor-Åsa och Lill-Åsa. Som februaribarn var det jag som var den stora Åsan och det passade ju bra, eftersom jag redan var stor. Jag var tillochmed storasyster.

Femsju var Ullas värld. Det var hon som regerade där. Hon var snäll och stor och hade ett bullrigt skratt som vi ofta hörde. Men hon kunde också vara sträng och då lärde vi oss att det var smart att göra som Ulla sa. Hon hade humor och det märktes på jättemånga sätt, till exempel när vi skulle sjunga med en av de andra fröknarna, Barbro, som hade långt rött hår och en jättestor mage som fröknarna sa att det fanns en bebis i. När vi sjöng ”Tänk om jag hade en liten, liten apa, Umpa, Umpa fallerallera…” så lekte Ulla apa i bakgrunden.  Jag och min bästa dagiskompis som hette Jesse återkom ständigt till en lek där vi var vrålapor… Detta var på den svartvita tiden, då även Jan Lindblad framstod som grådaskig, men vi hade inspirerats av apornas vighet och slängde oss också i ett speciellt klätterträd i skogen vilt vrålande, så som vrålapor gör, för det hörde man ju på namnet. Klätterträdet fick man absolut under inga omständigheter gå till, för det låg långt ut i skogen, nära stupet ner mot Tumba, alltså gick vi förstås till klätterträdet när Ulla vände ryggen till. Jag var inte något busigt barn, så detta är kanske det enda buset jag kan minnas att jag gjorde. Man hade vacker utsikt över det tomma fältet som låg mellan Storvreten och Nackdala där jag själv bodde. Bakom villorna i Nackdala låg getingberget, ett JÄTTEHÖGT berg som jag och pappa och min bror brukade bestiga på helgerna. Det var ungefär lika högt som Åreskutan, som vi hade besökt förra sommaren. Typ, alltså…

När jag och Jesse hade tittat klart på utsikten drog vi oss tillbaka till dagis, genom hasselsnåren, för vrålapor måste ju vara försiktiga, så de inte blir upptäckta av människor. Ofta var vrålaporna så hungriga att de följde med dagisbarnen in för mellanmål… Ulla bjöd på cyklamatkräm. Den var aprikosfärgad och smakade jättegott och trots att vi frågade om det inte var aprikoskräm, så vidhöll Ulla att det var cyklamatkräm. Det här var på den tiden då Björn Gillberg tvättade sin skjorta i Prädd (= gräddersättning i pulverform som jag för övrigt brukade äta direkt ur burken i smyg). I efterhand har jag förstått att Ulla hört på nyheterna om någon giftskandal om kräm som innehöll farliga beståndsdelar. Till cyklamatkrämen åt vi smörgås med raketost. Osten skar fröknarna av med hjälp av ett snöre. Den smakade oändligt gott och skulle jag hitta en ost som smakar så, vore det toppen.

Man fick inte bestämma själv var man skulle sitta! Vid mitt bord satt alla vi som var äldst, vi som var stora och snart skulle börja skolan. Ninni, Per, Anette, Julia, Jesse och jag. Innan maten fick en av oss följa med och hämta matvagnen hos vår grekiska kokerska. På vägen passerade man IA, integreringsavdelningen, där det fanns barn som inte var riktigt som vi, men nästan, sa fröknarna. Vi dukade fram och så åt alla barnen och sedan var det någon annans tur att plocka av disken och hjälpa till att torka bordet. För varje syssla vi gjorde, fick vi en guldstjärna som klistrades upp på ett schema på väggen, där man kunde räkna alla stjärnor som var och en hade fått. Fröknarna sa att när alla hade fått fem stjärnor, så skulle vi åka till Åbo. Detta var 1974. Jag har aldrig, vid någon jämförelse med någon annan som gått på dagis, hört talas om att någon dagisgrupp har åkt till en så avlägsen plats som ett annat land. Än idag har jag inte klart för mig om det var så att våra föräldrar betalade resan eller om kommunen gjorde det… i god tid före resan fick vi färga egna T-shirts i batik och skriva våra namn på dem, utifall att vi skulle komma bort på båten eller i Åbo. Sedan delades vi in i tre grupper och jag och Jesse och Julia skulle sova i samma hytt som fröken Liselotte. Det var jättespännande och jag minns att jag besökte Finland före min mamma, som vid denna tidpunkt aldrig varit där. I åbo fanns det fängelsehålor i Åbo slott! Tur att vi inte blev kvar där, sa Ulla.

Eftersom min pappa är lärare så var jag tyvärr tvungen att gå hem först av alla väldigt många dagar under dagistiden. Det var inte alls kul. Det var ju på eftermiddagarna som man skulle få gå över till fritids. På fritids fanns flera detaljer som gjorde världen lite mera spännande. Först var det förstås alla de jättestora barnen, de som redan gick i skolan, men sedan var det också så att Ametisten hade en Ulla till… Denna Ulla jobbade på just fritids och med sig dit varje dag hade hon sina hundar, Buster och Bamse, två fantastiska individer av rasen Old English Sheepdog. Detta var innan någon kunde stava till pälsdjursallergi. På fritids fanns också marsvinet Nisse, som man fick ta ut och klappa om man var försiktig. En dag på dagis hade Nisse fått ungar. DÅ fick ”han” ett nytt namn, Åsa-Nisse… på fritids var jag de allra sista timmarna på dagen, om t ex pappa hade konferens i skolan, för då kunde han inte hämta mig så tidigt. Då fick man se på TV, på ett Tv-program halvfem med Hatte Furuhagen. Barnens Bio hette det. Alla fritidsbarnen satt på golvet framför TV:n. Oftast kom pappa och hämtade när det programmet var slut och då hann jag hem för att se Hedvig och Ugglan i ”Från A till Ö”. Den hösten började jag skolan. I Tunaskolans provisorium, klass 1c, men det är en annan historia som inte passar på förskolans dag.

Den pedagogiska verksamheten på Ametisten var omfattande, kan jag se nu i ett vuxenperspektiv. Vi gjorde mycket som var bra för oss barn. Närheten till Stockholm medgav förstås en massa extra kul, men jag tror ändå att det krävs intresserad och engagerad personal för att få till det där lilla extra. Min upplevelse av min egen förskoletid och även den inblick jag fått i mina barns förskolor, är att förskolan är en fantastisk del i många barns liv. Därför tillägnar jag alla förskollärare detta #åseri. Tack till er alla, för den insats ni gör!