Etikettarkiv: #balansgång

av

Etthundrafyrtioandra åseriet- Anställningsintervjuer jag minns!

Anställningsintervjuer är något som jag har varit med om ganska många gånger och varje gång har jag lärt mig helt olika saker. En inledande text om detta skrev jag i #etthundrafyrtioförsta åseriet. Ibland har det jag har lärt mig funnits mellan raderna och ibland har det inte varit jag själv som har SÖKT jobbet. I stället har en rektor ringt till mig och frågat om jag varit intresserad av att byta skola, för just då behövdes någon med just min kompetensprofil just på den skolan. Några härliga exempel på sådant man lär sig genom att uppleva och iakttaga är följande:

  • Arbetsgivarens eget ego är av större betydelse än den arbetssökandes meriter: 
    Rektorn är en bifigur och studierektorn äger makten i rummet. Jag är helt klart också en bifigur på min egen intervju. Studierektorn och rektorn tar båda i hand, anvisar en plats mitt emot en whiteboard. Studierektorn säger sedan att innan vi börjar intervjun behöver vi visa dig lite av hur den här skolans organisation ser ut, Åsa. Sedan pratar han konstant i en timme, ritar och berättar, ringar in detaljer, skriver siffror. När allt är klart säger han. Ja. Det är ungefär så det fungerar här. När kan du börja? Jag fick jobbet utan att säga flaska.
  • Det yttre äger större vikt än det inre: posten_old.gif (857×858)I rummet där jag skulle bli intervjuad fanns när jag kom två personer, en stor och en liten. Den lilla personen satt i en babysitter, hade en sprayad blå punkfrisyr, matchande blå sparkdräkt och pigg blick och ett glatt skratt. Den stora personen hade en likadan frisyr, men med originalfärgen, eldröd. Hon var den lilla pojkens mamma och  hade en kycklinggul klänning, gnällig röst och neddragna mungipor. Trots att det var hon och inte den lilla glada pojken som fällde avgörandet om min eventuella anställning, så fick jag jobbet. På den arbetsplatsen ägde färgerna gult och blått stor betydelse, för Posten på den tiden var gul mer än blå. Dessutom lärde jag mig redan dag ett att man inte fick gå klädd ”hur som helst” om man tänkte stå i kassan på Posten. Man var tvungen att följa en viss klädkod. Jag blev tant direkt och lämnade jeans och tröja hemma, för blus, kjol och klackskor, kände mig obekväm och löjlig, men professionell och tio år äldre än jag var i ett nafs. Den som känner mig vet min inställning till #dress code och kan till exempel läsa om det i #tjugonde åseriet  från den 3 maj 2014; Flip-flops flipp eller flopp?
  • Ens intressen äger större vikt än ens meriter: b3b31169c53a3c712ae0106d8c047e14_400x400.jpeg (400×400)Den avslappnat bakåtlutade rektorn i pensionsåldern ställde en inledande fråga om det stämde att jag bott i Tumba och Hofors, så som jag angett i min ansökan. Jag svarade att det stämde. Då har du kanske spelat handboll? undrade rektorn. Ja, sa jag. Det ska erkännas att vi pratade om några få andra ämnen också, men det stod helt klart att mitt intresse för handboll var en merit i just denna rektors ögon.
  • Skolan är arbetsgivarens hjärtebarn och den arbetssökande måste ”passa ihop med alla andra”: Jag har sökt ett jobb som svensklärare och kommer till den aktuella skolan med tanken att det är exakt det jag kommer att jobba med. Rektor berättar att man redan anställt en svensklärare, men att hen har en tjänst som datalärare åt mig i stället. Hen tycker att jag passar in på hens skola och vill anställa mig trots att jag inte har adekvat utbildning för den sökta tjänsten. Jag förklarar att jag inte kan ta en sådan tjänst och att jag inte kommer att klara av det jag ska göra. Hen säger då att hen vill använda helgen till att ”hitta på” en tjänst till mig om jag vill ha den. Jag säger OK; men under helgen får jag samvetskval, jag som är facklig förtroendeman kan ju inte gå med på att tjänster tillsätts på så märkliga premisser. Jag tackar nej till den ”framtrollade” lärartjänsten.

trolleri-300x300.jpg (300×300)

  • Arbetsgivaren söker med ljus och lykta efter en person som med kort varsel kan hoppa in som språkstödjare till två nyanlända elever: Jag blir uppringd av en rektor som känner till att jag som övertalig snart ska lämna den skola där jag jobbar nu. Jag erbjuds en tjänst som är väldigt varierad och spännande för mig och dessutom ett lönelyft. Rektor vill absolut få någon med förståelse för språksvårigheter som samtidigt kan SO-ämnena tillräckligt väl för att vara eleverna behjälplig. Ingen intervju kommer till stånd och jag anställs i princip per telefon.

_xl_Telefon_um_1900_72dpi.jpg (400×319)

  • Varför har du inte sökt tjänsten som jag har ute just nu? Du har ju rätt behörighet! säger arbetsgivaren när hen ringer upp mig. Jag har inte aktivt sökt tjänster i den aktuella skolformen, eftersom jag så nyligen har utbildat mig vidare i det aktuella ämnet och dessutom hade en fast tillsvidaretjänst att gå tillbaka till efter mitt studieår. Jag kallas till intervju och känner direkt att jobbet kommer att bli toppenroligt.
  • Med rätt behörighet och ett nyskrivet CV söker jag på stående fot två nya jobb:
    • Det första jobbet får jag inte ens ett besked om huruvida processen kommit igång eller inte, om man har kallat till intervjuer bland de sökande eller ej. Inte heller framgår det på den presumtiva arbetsgivarens hemsida om denna seghet i systemet är typisk för deras handläggning vid anställningar, men jag har mitt svar på deras eventuella fråga. Nej tack. Jag vill inte ha jobbet, eftersom organisationen runt anställningar är undermålig. Efter tre månader har jag fortfarande inte hört ett pip…
    • Det andra jobbet känns verkligt spännande och jag blir kallad till intervju redan två timmar efter att jag skickat in min ansökan elektroniskt, blir verkligen lockad av den aktuella tjänsten, kommer för all framtid alltid att känna mig lockad av den aktuella arbetsgivarens jobbannonser, för att verksamheten jag får en kort inblick i är så professionellt designad, så genomtänkt från ax till limpa att det vore intressant att få utgöra en del av den, men jag får inte jobbet som tillsatts av annan behörig sökande.

♥

 

av

Etthundratjugoåttonde åseriet- Höghöjdsträning önskas för språklärare

Jag hade besök av vaktis en dag strax före jullovet ett år och fick veta att jag omgående måste plocka ner både pärmar och hyllor från väggen i arbetsrummet. Strax före det hade  han noterat att det stod en trappstege med tre trappsteg i vårt rum, som han hade anmält stulen.

Den har varit här hela tiden, sa jag. Jag behöver den eftersom jag inte når upp till de förvaringshyllor jag har för pärmar och materiel.

Du ska inte ha något på hög höjd, sa vaktis. Det där måste du ta ner! Tänk om någon får det i huvudet eller om hyllorna börjar svälla för att det har kommit vatten på dem! fortsatte han. Hur skulle det kunna komma vatten på dem däruppe strax under taket? undrade jag. Det vet jag inte, men ner ska hyllorna! replikerade vaktis. DÅ måste jag i så fall få ha stegen kvar! sa jag. Du kan väl köpa en egen stege, sa vaktis. Det har jag redan gjort, sa jag, en som har två steg, men det känns fel att köpa stegar för elevernas läromedelspengar. Ja ja ja, sa vaktis. Stegen är i alla fall vår och den kan vi hänga här utanför på väggen så att andra också kan nå den. Vi kan låsa fast den och ge dig en nyckel till låset.

Annars kan den kanske stå kvar här inne hos oss i vårt rum även i fortsättningen, försökte jag. Nej, det går ju inte, för då kan inte el-killarna hitta den när de kommer, sa vaktis. OK, sa jag. Jag förstår, men du, förresten, om nu våra hyllor härute i arbetsrummet är för svaga för att ställa pärmar på, så kanske jag kan omdisponera där inne i materialrummet! Vaktis gick in i materialrummet och tittade hur det såg ut. Sedan kom han ut med dyster min och sa att så DÄR nära elen i taket kan man ju inte ställa något alls! Det kan ju börja brinna!

 Då måste det också plockas ner, alltså? undrade jag. Ja, absolut! sa vaktis. Var ska vi då ställa pärmarna? undrade jag. Då pekade vaktis på en lång rad med små hål i väggen ovanför min arbetskamrats arbetsplats. Hålen var försedda med blåa plastpluggar och vaktis sa att DÄR kunde vi ju hänga skenor som passade ihop med hyllor som håller för större tyngd. Är det du som sitter där i hörnet? frågade han. Nej, sa jag. Det är kollegans plats. Ja, för här kan man ju inte heller ha pärmar, vet du, fortsatte han och pekade på kollegans prydligt uppställda pärmar som stod stadigt överst på en solid hylla som inte kan välta. När man väljer mellan efterarbete som inkluderar återkoppling till elever,  arbete med elever som kommer eftersläntrande med restuppgifter, betygsättning, utvärderingar som ska sammanställas, uppgifter om nationella provresultat som ska in till SCB och därför måste föras in i en speciell fil som inte fungerar för vuxenutbildningen i nuläget, arkivering av nationella prov, promenad till annan byggnad för att signera betygskatalog,  planering av nästa termins arbete, uppackning av beställda läromedel och städning av skrivbord (eftersom det står med i arbetstidsmodellen vi har sagt ja till via facket), så är det ju viktigt att prioritera. Därför kom jag naturligtvis att lägga alla mina andra arbetsuppgifter åt sidan  för att genast klättra upp på stegen för att skyndsamt plocka ner pärmarna, montera ner hyllorna, för i den Moment 22 -situation som uppstått förstår varje sunt tänkande lärare att om det är NÅGON man ska vara på god fot med på en skola, så är det vaktis…

Efter det tänkte jag ombesörja att nya skenor monterades upp på väggen, så att pärmarna kunde ställas på ett säkert sätt så att vi inte skulle riskera att någon skulle få dem i huvudet under jullovet, som skulle  börja ett dygn senare. Det vore på sin plats att ansöka om extra pengar för höghöjdsträning. Det passar ju bra inför Skid-VM i Falun!

av

Etthundratjugotredje åseriet- Putt, put eller PUT ett litet ord med stor betydelse!

Sports-Alive-Ltd._27.jpg (1249×937)

Det beror helt och hållet på sammanhanget vad man menar när man använder vissa ord. Om man inte har stöd av ordbilden, i textform så kan det vara direkt omöjligt att skilja mellan put, putt och PUT, trots att det är en enorm skillnad mellan dessa ord. Det första ordet är skrivet på engelska och kan översättas till svenska i mer än tio olika sammanhang. Det andra ordet är dels ett substantiv som betyder att man spelar en golfboll med en specifik klubba och med ett mycket försiktigt slag. Dessutom kan ordet i den bemärkelsen syfta på en lätt knuff, en putt… Men för en person som jobbar i en myndighet som sysslar med migranter eller för migranten själv, är det väldigt stor skillnad mellan den nyss nämnda putten och PUT med versaler. Exakt hur stor skillnad det är, vet man endast om man varit med om att möta en människa som nåtts av beskedet att de nu äntligen har fått PUT. Det betyder nämligen permanent uppehållstillstånd. Idag samtalade jag med en person om framtiden. Bland annat pratade vi om sannolikheten för att Migrationsverket skulle höra av sig snart. Personen menade att det var väldigt svårt och väldigt jobbigt att vänta och det förstår ju var och en som någon gång väntat på ett besked av något slag.

klocka_167738793.jpg (400×397)

Ovissheten skapar ett slags vakuum, där man inte vågar hoppas, inte vågar tro att det kommer att lösa sig, för man är så rädd för att bli besviken om man inte skulle få sin PUT. De personer jag mött i mitt arbete, som väntat och hoppats och längtat efter just detta fönsterkuvert, vet vad det innebär att våndas. Ofta har dessutom utredningstiden varit kantad av olika typer av åtgärder som för tankarna till en Kafkatillvaro. Det finns människor i min omgivning som fått nej av Migrationsverket samtidigt som de har fått uppmaningen att resa hem till sitt hemland (som de flytt ifrån på grund av allvarliga risker för sitt eget liv) för att de måste söka asyl i Sverige därifrån. De ombeds att resa tillbaka, söka upp den svenska ambassaden eller konsulatet, för att få hjälp att söka asyl… Att söka asyl från en svensk ambassad är en sak, men att återvända till ett land där man fruktar för sitt liv, är kopplat till skräck som paralyserar, som skapar en rädsla som syns på utsidan, en sorg som gör att ett tillfälligt leende på besök i ansiktet, aldrig på allvar når ända upp till ögonen. I de fall där landet inte har någon svensk ambassad eller något svenskt konsulat, så har Sverige ofta en ambassad som servar flera länder som gränsar till varandra. I vissa fall är deras gräns det enda som förenar dem. Grannlandet kanske har en helt annan kultur och ett annat språk talas där. Ändå är det dit flyktingen hänvisas för att söka asyl…på den svenska ambassaden. Mot bakgrund av omständigheter som är snarlika dem som jag nu beskrivit, kunde jag verkligen förstå vilken OERHÖRD glädje den här personen kände när hen kom hem idag. Med posten hade det kommit…brevet med hens PUT. I min inbox kom kort därefter ett överlyckligt mejl och från mig skickades inom samma minut ett helt hysteriskt meddelande med en lång rad vokaler: Åååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå! Grattis!!!

Det kändes fantastiskt och jag kunde andas ut. Jag har oroat mig… Men, vad är MIN oro jämfört med den oro den aktuella personen har känt???? När mina vänner från länder i krig och konflikter varit här i Sverige ett tag, så händer det att vi kommer i samspråk om hur det egentligen var att leva i hemlandet innan de tvingades fly. Inte alls sällan berättar de hårresande minnen från helt ofattbara händelser som de har bevittnat, där nära släktingar lemlästats eller dödats eller där deras hem eller andra ägodelar förintats i explosioner eller bränder. För mig är det svårt att förstå att jag har landsmän som anser att vi borde säga; ”Och? Flytta tillbaka, för här är du inte välkommen!” Det finns så mycket att säga om den cynism som präglar det ogina samhälle vi riskerar att hamna i om vi väljer fel i mars. Men här är inte platsen och inte heller tidpunkten, för nu är det viktigare att säga GRATTIS. Välkommen att stanna i Sverige! Vårt land blev rikare när du kom! KRAM! ❤

av

Etthundranittonde åseriet- Kulturnyheternas analys är lysande!

Tur att jag bara är amatörtyckare! Snart fattas bara att någon politiker ställer sig upp och föreslår allsång till We Shall Overcome eller kanske det den här gången är en bättre idé att välja den hurtiga ”Ju mer vi är tillsammans!” …för mina vänner är dina vänner och dina vänner är mina vänner… Om man skulle välja ut ett enda nyhetsprogram som under dagen har utmärkt sig på något sätt, så är det SVT:s Kulturnyheterna, som i båda sina kvällssändningar påpekar att politikernas retorik både i valrörelsen 2014 och nu i den uppkomna politiska krisen inte skiljer sig nämnvärt från varandra… Alla tar nämligen ”ansvar”… Att just ordet ansvar används av alla inblandade, både för att förstärka sin egen förträfflighet och för att anklaga den presumtiva motståndaren för att INTE ta ansvar…är direkt KOMISKT, tycker jag. Som språklärare är jag lycklig över denna fantastiska chans att höra ord och begrepp användas av både motståndare och medlöpare i sakfrågor, men som MÄNNISKA är jag orolig över Sveriges framtid.

När det för många år sedan debatterades om EU eller inte EU, så var ordet som användes flitigast frihet. Och i frågan om kärnkraften fanns både begreppet trygghet och begreppet säkerhet högt upp på listan över ord som alla använde på sitt eget lilla privata vis, för att övertyga motståndaren. Det är spännande med politik! Se bara vad olika våra politiker tycks tänka om vad begreppet demokrati innebär!

Ju mer ”bråk” det blir mellan riksdagspartierna desto svårare blir det rimligen att hitta någon slags konsensus. Hade det varit KRIG i Sverige, så skulle det inte ha varit konstigt att slå upp båda blocken och tänka i termer av samlingsregering, gemensamt söka samförstånd för SVERIGES skull, men nu håller var och en på sin vattvälling och slåss för sina ynka procent av väljarkåren.

 

 

 

 

av

Fyrtiofemte åseriet- Pest eller kolera?

Personer som arbetar för hjälporganisationer som Läkare utan gränser, Röda korset eller Röda halvmånen är tillsammans med journalister och fotografer som rapporterar från världens farligaste platser mina stora idoler, utan konkurrens. I takt med att respekten för de mänskliga rättigheterna minskar i de oroshärdar där båda dessa yrkesgrupper befinner sig, ökar också de risker var och en av dem tar. Att bli skjuten i fält är förstås något en soldat tar med i beräkningen, men att hjälparbetare, sjukvårdspersonal och journalister inte kan hissa vit flagg och vara i fred i internationella konflikter är ett omfattande problem eftersom det i förlängningen kan leda till ödesdigra följder. Den regim som vill slippa internationell insyn bekämpar effektivt all utländsk inblandning om den så önskar. De människor som lever i det aktuella landet riskerar att lämnas åt sitt öde och de kränkningar mot de mänskliga rättigheterna som just den befolkningen drabbas av, kan fortgå ostört. Att vara där och störa är därmed väldigt viktigt. Störa tills mänskliga rättigheter respekteras och efterföljs…
FN har en viktig roll i att vara en buffert mellan de stridande parterna i världens många konflikter men ofta hinner vapenmakt och militära lösningar före FN:s långsammare handläggning och konflikten eskalerar utom kontroll. Mitt i infernot står utrikeskorrespondenten och rapporterar hem till vårt vardagsrum. När journalisten Nils Horner sköts till döds, tystnade en skicklig och kunnig journalists bevakning i Afghanistan. Han får utgöra exempel för mitt resonemang om farligheten i journalistyrket i detta blogginlägg. Han är inte den första och inte den enda och säkerligen inte heller, den sista, tyvärr, som har fått sätta livet till i samband med yrkesutövning i fält.
I takt med att länder med bristande läkarvård och sanitetslösningar lämnas åt sitt öde vid svåra epidemier som Ebola-utbrottet i Västafrika, finns en annan yrkesgrupp som förtjänar beundran. De hjälparbetare och läkare och annan vårdpersonal som lämnar tryggheten i sitt hemland för att göra en insats för människor i behov av hjälp hamnar också de i mycket farliga och besvärliga situationer. Det kan röra sig om sanitära problem, brist på vatten eller andra förnödenheter och det kan också handla om risken för att hamna mitt i en farlig situation till följd av en terroraktion mellan rivaliserande grupper eller råka ut för andra farliga händelser. Men minst lika ofta rör det sig om så pass farliga sjukdomar och smittor, att man riskerar att smittas och kanske till och med dö. Ett sådant exempel är läkaren Sheik Umar Khan från Sierra Leone som var en av de läkare som ledde arbetet med att bekämpa ebolavirusets spridning.
Man brukar ibland säga att ett val mellan två alternativ är så svårt att avgöra att det är om att välja mellan PEST ELLER KOLERA.

”Varför ska just jag?
Äsch… Jag är ju bara en i mängden.
Det gör ju varken till eller ifrån om jag bidrar på något sätt…”

Oro, rädsla, självbevarelsedrift eller andra skäl spökar i mitt medvetande. Hur farligt ÄR det egentligen att befinna sig i ett land där det är krig? Extremt farligt, förstås! Ändå finns det människor som tar risken, som vågar, som tar ställning för människors bästa. De är mina hjältar och jag önskar att jag hade deras mod.
Min roll i ett internationellt sammanhang skulle mycket väl kunna vara att jobba som lärare i ett land långt bort från Sverige. Jag ska samla mod. Kanske blir det så en dag. Det vore ytterst intressant och dessutom skulle jag känna mig nyttig på ett existentiellt plan.

Under tiden, medan jag samlar mod, arbetar jag vidare med de människor som från världens alla hörn kommit till Sverige. De berikar mig varje dag med sina berättelser, sitt mod att fly eller flytta och sitt kreativa nytänkande i sitt nya hemland. Utan dem vore jag en betydligt fattigare människa.

DSC04868

av

En försenad insikt- novell av Åsa Olenius

Aldrig skulle jag ha flyttat, hann jag tänka när han drog kniv mot det unga paret och kallade mannen för rasist. Det är ofta så att jag ångrar sådant jag inte gjort, men den här gången ångrade jag mitt beslut att flytta från tryggheten till ett osäkert gungfly av rädsla.
Allt hade varit idylliskt och lugnt på studenthemmet som drevs av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Alla som bodde där hade en djup och innerlig tro på Gud och jag kände mig som en katt bland hermelinerna redan första dagen. Min bakgrund som körsångare i kyrkan förslog inte långt i jämförelse med alla andra som bad morgonbön, bordsbön och mötte mig med sina fromma leenden. Ändå kände jag mig någorlunda hemma så länge K bodde kvar. Hon drog med mig i gemenskapen och vi gjorde också mycket tillsammans. Närheten till huvudstadens puls var fantastisk på många sätt. Aldrig hade jag sett så många filmer på premiärdagen eller köpt så många teaterbiljetter i sista minuten före föreställningen. Det var ett fritt och härligt liv, med enbart glada förtecken, men nu satt jag här under vattnet mellan Hornstull och Liljeholmen och ångrade flytten! Varför är jag alltid så impulsiv? När K kom hem en dag ifrån jobbet och berättade att hon hade fått överta sin brors lägenhet i Handen och skulle flytta, så hade jag instinktivt tänkt: ”Då måste jag också flytta” Jag ställde mig i bostadskö, började läsa lägenhetsannonser, ringde släkt och vänner för att få hyra i andra hand… Inga napp! Till slut hittade jag ändå en lösning, ett bostadshotell på Liljeholmsberget.

Jag borde ha anat ugglor i mossen då föreståndarinnan sa att man måste stanna kvar i tvättstugan medan tvätten tvättade och även genom torkskåpets torkprogram, eftersom det var vanligt med stölder. Jag borde ha vänt i dörren då jag mötte två poliser i hallen vid mitt första besök i byggnaden. Mellan sig släpade de en haschpåverkad ung man och hela resan upp med hissen drog jag in resterna av haschröken. Inte ens då jag som nyinflyttad skulle tvätta för första (och sista) gången blev jag tillräckligt avskräckt för att flytta ut på landet igen, trots att det som hände då har etsat sig fast på min näthinna. Jag hade nyss fått igång tvättmaskinen då en stor och kraftig man med ovårdat utseende och ett elakt grin i ansiktet kom in i tvättstugan och reglade dörren bakom sig. Han undrade med sliskig röst om jag skulle tvätta länge… Jag ville bort, ut, iväg! Var är alla rätta svar när man får panik? Vart tar det sunda förnuftet vägen? Jag gjorde ett snabbt överslag och kom fram till att även om jag var jätterädd och chockad över att vara inlåst med detta äckel, så gällde det för mig att finna en överlevnadsstrategi med det lilla förnuft som fanns kvar.
Jag valde mellan att säga att tvätten skulle ta så lång tid att det inte var någon idé för honom att stanna eller att säga att tvätten var klar och springa därifrån.
Jag kände att mannen inte var godheten personifierad, snarare motsatsen. Min rädsla började bli okontrollerad och panikartad när jag plötsligt fattade mod och sa med tillkämpat lugn och ett leende på läpparna: ”Nej då! Det tar inte så lång stund alls. Om du kommer tillbaka om en kvart så är jag nog klar!” Han frågade med släpig stämma: ”Bor du också på den här våningen?” Eftersom han sade också, insåg detektiven i mig att åtminstone han bodde på just den här våningen. Därför svarade jag: ”Nej, jag bor på våningen under!” Egentligen bodde jag på våningen över, men det behövde jag ju inte upplysa den här personen om. Mannen tog ett steg åt sidan, öppnade dörren för att gå, vände sig och sa: ”Då kommer jag tillbaka om en kvart då, gumman!” När han stängt dörren var jag alldeles darrig, men skred snabbt till verket med att tvinga fram tvättmaskinens program ända till tömning, väntade otåligt på det sedvanliga ”knäppet” från automatlåset och slet sedan ut den blöta tvätten, sprang ända hem till mitt hyresrum. Min skräck för att återigen möta denna man var monumental. Det skulle gå några veckor innan han och jag råkade befinna oss på samma tunnelbana.

Jag höll mig på avstånd och tänkte att om han tar hissbanan, så tar jag gångvägen och om han tar gångvägen så tar jag hissbanan. Mannen gick mot dörren till hissbanan. Ingen hissbana var nere, så han ställde sig för att vänta. Jag vände bort mitt ansikte för att han inte skulle se mig, smet sedan snabbt förbi ingången till hissbanans väntrum och vidare mot den slingrande gångbanan som sträcker sig från Liljeholmsbergets fot till dess topp. Först gick jag, men när jag hörde steg bakom mig och insåg att det var han började jag springa i det kraftiga motlutet. Det var en smärtsam löptur för en så otränad kropp som min, men jag räknade kallt med att mannens enorma kroppshydda vittnade om att hans kondition var om möjligt ännu sämre än min. Jag sprang och sprang ända till hissen inne i huset och inte förrän den börjat röra sig mot nästa våningsplan, vågade jag andas ut och känna att jag klarat mig från mannen en andra gång. Här hade en reflektion kring dessa båda situationers lyckliga slut varit gynnsam. Jag hade ju haft en oerhörd tur båda gångerna! Någon sådan slutsats drog jag inte. Eftertanke var ännu inte något jag ägnade mig åt. Jag såg mig själv som odödlig, osårbar, stark nog att klara vad som helst. Jag såg mig själv som god och därmed immun mot ondska, härdad och innesluten i en härlig bubbla av oskuld och landsortens obotliga optimism om att det finns något gott i varje människa vi möter. Föga anade jag att intermezzot i tvättstugan skulle blekna i jämförelse med detta hemska som nu utspelade sig inför mina ögon i en tunnelbanevagn på sista tåget mot Liljeholmen.

Den unge mörkhyade mannen gjorde ett utfall med kniven mot mannen i det unga paret och väste på nytt: ”Du är rasist, din jävel! Vad glor du på?!” Förutom det unga paret och den knivbeväpnade ynglingen var jag den enda passageraren i den här vagnen. Hittills hade jag klarat mig, men vad skulle hända om vi blev stående här länge? Mannen i det unga paret behöll sitt lugn, trots att knivbladet endast var en decimeter från hans ansikte. Han höll sin flickvän i handen. Det hade han gjort hela tiden. Både han och flickvännen satt så att de hade ansiktet vänt i färdriktningen. Själv satt jag i motsatt riktning som chockad åskådare på första parkett till detta oönskade nattliga drama. Det var inte första gången jag åkte med sista tunnelbanan, men jag hann tänka att det kanske skulle bli min sista. Jag började fundera över det faktum att den här vagnen hade sin slutstation Liljeholmen… Alltså skulle vi alla gå av där och alltså kanske vi alla bodde på gångavstånd från t-banan. Jag blev plötsligt iskall! Om både äcklet i tvättstugan och jag själv var exempel på hyresgäster i mitt hus, så kunde ju både det unga paret och mannen med kniven vara hyresgäster där, de också. Jag började få panik…
Plötsligt bröts den relativa tystnad som uppstått efter knivhotet, av en raspig högtalarröst med bosnisk brytning som sa: ”Vi väntar fortfarande på klarsignal!” Sekunderna kändes som minuter och minuterna som en evighet. Jag funderade över mina möjligheter att klara mig ur situationen. Det unga paret och mannen med kniven var ju en bit bort ifrån mig och mannen med kniven hade ryggen mot mig. Kanske hade han inte observerat mig? När tunnelbanan äntligen började röra sig hade jag fattat mitt beslut. Så fort dörrarna öppnades på Liljeholmen, skulle jag rusa ut och fortsätta uppför berget till hemmets trygga vrå. Jag skulle springa för livet en sista gång och sedan skulle jag flytta hem till Dalarna igen! I samma ögonblick som jag tänkte på hur skönt det skulle bli att slippa storstadens riskfyllda vardag, tappade jag mitt paraply. Ljudet fick knivmannen att vända sig om och tappa fokus från det unga paret framför sig. Han såg i stället rakt på mig. Hans blick var vild och hans läppar drogs isär i ett elakt flin, när han med långa kliv nådde fram till mig och väste: ”Hej lilla gumman! Bor du också på Nybohov?”

av

Sjätte åseriet- En rektors balansgång på slak lina

Skolan styrs av en pedagogisk ledare som samtidigt ska vara chef. Ibland är dessa båda roller i konflikt med varandra. Att vara den där pedagogiska ledaren, förutsätter att man är uppdaterad på nya strömningar i skolvärlden och håller sig à jour med skolverket som huvudman, att man kan driva skolutveckling i personalgruppen och bland eleverna och att man inser att uppdraget har tydliga ramar och mål. Det förutsätter att man kan lyssna in personalgruppen och att man kan tillvarata det entreprenörskap som finns i de flesta lärares interna utvecklingsarbete. Alla har idéer om utveckling och ambitioner att förbättra sin verksamhet. Ledarens roll är att samla de där goda tankarna, bygga på dem och uppmuntra till en lyhördhet och samsyn lärare emellan. Ledarens roll är också att få eleverna att känna att deras skola har hög kvalitet, att man kan komma till skolledaren och lärarna med sina frågor och funderingar, men kanske viktigast av allt, blir ledarens uppgift att förankra styrdokumenten så att skolan genomsyras av dem och bidrar till en positiv andra på skolan. Skolan är målstyrd och verksamheten har tydligt uppställda mål. En skola där styrdokumenten inte förankrats bland lärare och elever tappar styrfart. Om skolans rektor är engagerad och initierad, brinner för sin uppgift och tycker att utmaningen är en positiv krydda i vardagen, så tror jag att andra entusiasmeras och dras med i engagemanget.

Att vara chef är ett annat slags uppdrag. Det innebär dels en hög grad av administrativ skicklighet. Vidare bör en chef klara av att driva igenom även obekväma beslut, vara skicklig i konflikthantering, förstå att man har det yttersta ansvaret för skolans verksamhet och dess budget. Chefen fördelar medel till olika ansvarsområden, där intressegrupper kan ha synpunkter och därför måste chefen också vara rakryggad och stå stark även när det snålblåser. Chefen har också ett personalansvar i ett vidare perspektiv, ska sätta löner och följa upp och utvärdera verksamheten. Chefen är skolans officiella ansikte utåt och behöver ha en hög grad av professionalitet grundad på kunskap. Många rektorer har en fast förankring i båda dessa roller och gör ett fantastiskt arbete. Andra är fast förankrade i den ena av de två rollerna. Det märks i verksamheten på deras skolor. Ge rektor möjlighet att utveckla sig inom den roll som upplevs som svårast av den aktuella rektorn!