Tvåhundratjugonde åseriet- Lärarens roll, en katalysator i lärandet

Min ambition är att jobba med ständiga förbättringar i min undervisning, både i innehåll och utformning och då utgår jag alltid ifrån den grupp jag för tillfället är lärare för. För mig passar begreppet #mindfulness på min upplevelse av hur jag och mina elever är i nuet… Att vara lärare är för mig i väldigt stor utsträckning en fråga om att vara katalysator i en lärandeprocess. Eller kan vi kanske kalla det för en lärandets förlängda arm?

Eleverna ska känna att de får tillgång till den undervisning just de behöver för att nå kursmålen. Att hjälpa eleverna på deras egen nivå är svårt alldeles i början, innan jag fått kläm på vad som är deras styrkor och vad de behöver repetera eller få mer undervisning om. Därför brukar jag göra några diagnoser vid kursstart. Dessutom brukar jag be eleverna skriva en längre text. Den texten rättar jag mycket noggrant språkligt och kommenterar innehållsligt, så att eleven får feedback både på innehåll och form samtidigt. Det är viktigt för motivationen för vissa elever, att kunna visa dem någonstans mitt i kursen att de har nått mycket längre ”nu” än ”då” vid kursens inledning. Därför gör jag också en bedömning utifrån betygskriterierna som jag sparar för egen del, för att lättare kunna stämma av elevens gradvisa framsteg i kursen senare.

Min respons på elevens skrivna svenska vid kursstarten har även en avdramatiserande effekt för dem som var oroliga inför kursens kunskapskrav eller eventuellt kände oro inför att möta just mig som lärare i kursen. Tysta och blyga elever brukar också vinna på den här skrivuppgiften, eftersom den ger dem en möjlighet att visa sina språkkunskaper i skrift i stället för muntligt. Oavsett kvaliteten på elevtexten, så brukar jag vinnlägga mig om att kommentera den på ett sätt som är upplyftande och stöttande och de tillkortakommanden jag hittar, försöker jag visa tydliga lösningar för, så att det blir ett konstruktivt lärtillfälle. På det sättet ser eleven tydligt dels vad som var bra i den egna texten men också vad som kan förbättras. På köpet vet jag att eleven också fått en första uppfattning om hur jag brukar arbeta med inlämnade texter.

Vad gäller kunskapsnivån har jag efter detta överblick i min grupp, både på individuell- och på gruppnivå. Därefter kommer det något svårare arbetet med att anpassa kursen för var och en, samtidigt som man gör samordningsvinster på gruppnivå… Genom min överblick vet jag vad vi kan hoppa över på gruppnivå och vad enskilda elever kan behöva individuell undervisning om. Den här terminen har jag börjat samla på inspelningar av sådant kunskapsinnehåll som kan vara lika, oavsett vilken grupp det är. Filmerna finns på på Youtube, #åseriklipp.

Elever måste få förklaringar och förtydliganden om de behöver det och då kan det ibland vara bättre med målgruppsanpassade genomgångar i klassrummet, än självstudier med hjälp av filmer på Youtube. Varje elev är unik och jag tror att det är viktigt att vi finns där för alla, också för dem som ännu inte är redo att sköta allt sitt lärande via internet. Så länge jag har elever som inte kan eller inte har råd med den utrustning som krävs för att tillgodogöra sig undervisningen online, fortsätter jag därför att undervisa i klassrummet och för mig personligen är alltså filmerna på Youtube ett komplement till klassrumsundervisningen, inte tvärtom. 

pennväss

I ett kvarts sekel har jag varit lärare. Vad länge det lät! Ett kvarts sekel! Vilken tur att det inte KÄNNS som så länge… Att jag har lång lärarerfarenhet innebär till exempel att jag oftast kan svara på elevers frågor direkt i klassrummet utan att uppleva att det är obekvämt. Det innebär också att jag har släppt väldigt mycket av den prestige jag hade i början och kan ta mig an varje ny lektion med tanken att det inte är så farligt om något inte blir som jag hade tänkt från början. Jag har också lärt mig en massa fina strategier för att hantera problem av olika slag. Sådana strategier kräver träning och tålamod och slipas med åren… Till er som började er yrkesbana i förrgår skickar jag därför tanken:

Håll ut! Det blir bara lättare för varje år som går! 🙂

 

 

Tvåhundrafjortonde åseriet- Maräng eller Prädd, det är frågan!

Detta kommer att vara det knäppaste Åseri du har läst… Men det bjuder jag på! 🙂

Med VAD skulle du jämföra det ljud som hörs från varje steg man tar när man är ute och går i decimeterdjup snö i -17 C? Jag tvekar nämligen… Jag har länge tänkt mig att maräng är rätt jämförelse och det har jag också hört ifrån andra personer, men i så fall så skulle det ju vara fråga om ganska seg maräng, inte den sprödare typen av maräng som brister så fort man petar på den… Nej, maräng DUGER inte, tycker jag…

Häromdagen när jag letade efter ”sittplatser” för både mig och fåglarna i #tvåhundrationde åseriet, så insåg jag vid närmare eftertanke att ett annat ljudminne passade betydligt bättre som referens för ljudet av snön under skorna. Lustigt nog är det också en fråga om inre akustik i huvudet också! Komplicerat??? Inte alls! Häng med här;

Tänk dig att du tar en sked med ”Prädd”…

OK… Jag fattar… Vi gör en kort förklaring här, för du är alltså för ung??? Eller kanske är du inte född i Sverige? Eller så var du ett mer lydigt barn än jag var… 😉  Då behövs den lilla förklaringen…

Prädd var en gräddersättning som inte längre finns på marknaden. Men när jag var en liten flicka så fanns det… Som jag minns det så fanns det inte endast i affärerna, utan även i skafferiet i vårt kök, i en brun burk med blå etikett. Det var verkligen INTE så att mamma och pappa sa; ät gärna direkt ur burken av det här om du vill! Det gjorde jag förstås ändå… Och jag som var storasyster kanske dessutom lyckades tipsa min lillebror om tilltaget…

Jag tog en ren tesked, stack ner den i burken och tog exakt EN tugga varje gång, fast en ny sådan tugga en annan dag igen…därför har jag vid flera tillfällen (och det är ju viktigt för en forskare) noterat att Prädd, när man åt det torrt, hade en rad märkliga egenskaper. Det är om dem det handlar i detta blogginlägg…

prädd_som jag minns den_

Nu när ni vet vad det ÄR så kan vi för miljöns och hälsans skull göra en liten paus här, så att ni får full koll på hur Björn Gillberg kan kopplas samman med Prädd. Dessutom får ni ju koll på hur hälsosamt det kan ha varit att äta den där skeden med Prädd lite nu och då… Läs vidare om min lilla hobbyforskning sedan:

Liten film med Björn Gillbergs ”historia” + kort intervju

JO… Det var så att jag tänkte att jag skulle gå till botten med detta med ljudet, en gång för alla… Därför har jag gjort vissa fältstudier, med en ensam försöksperson (jag). Det är alltså inte ens OSÄKERT om det går att fastställa detta arbetes reliabilitet, det är TVÄRSÄKERT att det inte går… Det enda som i så fall skulle tala till försökets fördel är att en och samma försöksperson (fortfarande jag… 😉 ) dragit vissa slutsatser över tid, eftersom denna longitudinella studie pågått i nära 40 år… Det är ju en förtroendeingivande tidsperiod, eller hur?

Idag har jag för att undanröja vissa funderingar gjort en inspelning, med en försöksperson (jag… 😉  ) som går i djup snö…för att på det sättet tydligt påvisa hur det kan låta när det ”knarrar under klackarna” (som Evert Taube skulle ha uttryckt det). Lyssna och gör nu DIN bedömning… Maräng eller Prädd???

Helt ovetenskapligt ljudklipp, men ganska TYDLIGT!

Beviset för att Prädd är vinnaren är så subjektivt att det förpassar min undersökning till den ovetenskapliga sophögen för evigt, men jag har lärt mig att man ska slutföra sådant som man har påbörjat… Här följer mitt resonemang om varför Prädd vinner…

Vid försök att tugga Prädd (då för länge sedan…) visade det sig att försökspersonen (jag… 😉 ) tyckte att det knarrade… Detta mycket tydliga inre knarr av typen ”huvudresonans” och ”omöjligt att dela med andra” upphörde vid en viss mängd av tillströmmande saliv och var alltså av övergående karaktär… Ändå var det på något sätt betydligt SEGARE än den spröda marängens avklippta ljud… Präddljudet räckte ”hela steget” om man jämför med när man går i snön som knarrar… 🙂

Eftersom Prädd inte längre finns på marknaden, kan ingen motbevisa mig i min uppfattning att maräng är hästlängder efter Prädd vad gäller hur man (= jag…!!! 😉 ) uppfattar ljudet vid promenad i decimeterdjup snö… För dem av er som alltså inte kan smaka Prädd och själva avgöra, återstår möjligheten att hålla fast vid maräng som det självklara jämförelseobjektet, eller anta att Prädd borde vara betydligt närmare målet för jämförelsen än maräng…

Och vet ni vad??? Eftersom detta var helt subjektivt, så kommer jag vara förvissad om att Prädd är vinnaren, trots att många av er kommer hävda att maräng är vinnaren…

OK… Jag erkänner… Innan jag kom ihåg känslan av att äta en sked Prädd, så tyckte också jag att det var maräng som var det självklara valet. Sams??? Bra! Tack!! Kram!! ❤

 

 

Tvåhundratrettonde åseriet- Läromedel eller egenskapande, det är frågan!

De snart 25 år jag varit lärare har jag ständigt återkommit till frågan om jag ska kunna hitta det jag söker i en befintlig lärobok eller inte. Nästa minst lika intressanta fråga är om min skola i så fall kommer ha ekonomisk möjlighet att köpa in det där läromedlet där jag hittade det jag sökte. Med min egen erfarenhet som grund kan jag ett kvarts sekel senare konstatera att jag i väldigt många fall plockar ihop delar av andras lösningar och i de glapp som uppstår så skapar jag själv. De två videolänkar jag har lagt ut idag på min nystartade videokanal, är båda resultatet av egna tankar om vad som borde stå i beskrivningar av texttyper, men det finns också läromedel som tar upp samma tema, där jag hittar delar av det jag vill ge eleverna inom detta arbetsområde. Titta gärna på länkarna om du vill. Den första är översiktlig i schematisk form och den andra är en text jag skrivit som exempel på artikel, men med förklaringar till artikelns delar.

Tidningsartiklar och deras benämningar

Bra att veta om tidningar och tidningstexter

 

 

 

Tvåhundrationde åseriet- Ratade sittplatser både högt och lågt!

Kylig sittplats på hög höjd

Kylig sittplats på hög höjd

När jag passerade under ledningen som syns på bilden, så noterade jag ett domherrepar i björken precis bakom. Det var som att de hade ratat den annars så vanliga sittplatsen, där fåglar kan sitta och umgås med varandra, på parkett inför skådespelet nedanför. Det tog inte långa stunden förrän jag själv, likt fåglarna också ratade en sittplats. Den var där, precis ovanför uppförsbacken som jag tillryggalagt, pulsande med lite för dålig kondition för uppgiften…

Nästan helt täckt av ett mjukt vitt bolster och nära nog gyllene av de låga solstrålarna som just där lyckades nå ända fram… Ändå valde jag bort det mjuka vita, vis av minnen där snön hamnar innanför kanten på skoskaften i djupsnön, medan kylan långsamt äter sig in trots rätt kläder för vädret… Men vacker var den, sittplatsen:

Mjuk och skön sittplats på marknivå...

Mjuk och skön sittplats på marknivå…

Åseriklipp att titta på!

Jag är ingen youtuber, men för variationens skull, både min och din (!) har jag lagt upp en kanal på YouTube.  Ibland är innehållet allmängiltigt, men oftast kommer det att vara presentationer som passar den som studerar svenska som andraspråk på SFI-nivå eller nivån strax efter. Det tar tid att skapa, men trägen vinner! Du kan följa länken till min YouTube-kanal här, men du kan också titta längre ner till vänster i menyn här på bloggen, så ser du om någon av filmerna passar just dig! 🙂

Följ mig på Youtube och se vad jag undervisar om i svenska som andraspråk!

 

Twohundred and Third Asic- Warm or Cold is a Matter of Where…

crystals

January is one of the nicest months in my opinion. The only truly competing month is February… I enjoy the crisp air and relative chill outdoors, as long as I am properly dressed. As a child I had great fun playing in the snow or going skiing or skating, but nowadays I think a walk is enough to get that wonderful feeling of winter that I enjoy so much.

Bloggaren i kölden

The other day I went for a walk to a nearby lake, where I stopped to take some photos. Two of the photos were taken from the very same spot, although in different directions. Those photos prove that it’s a matter of angle…;)

Blått och vitt är vinterns färgpalett

Blue and white when the sun is behind me!

I motljus ser himlen ut att brinna!

…but when facing the sun, she sky seems to be on fire!

I rememeber when I was a child that we always played outdoors, both during breaks at school, but also in the afternoons when we were at home. One of the repeated instructions from every adult around us kids was; Don’t ever lick on metal! You can tell why, huh?

IMG_1696

The rewarding moment comes as you go back indoors. That’s when you either have a cup of cocoa or tea… The Swedish winter is as coldest in January and we also tend to have a lot of snow this time of the year, however this time I don’t think it’s very cold, only about -8C and only a few centimeters of snow on the ground, too… Perhaps I ought to be quiet… Who knows, I might be cursed with three weeks of Siberian chill!

 

Etthundraåttiotredje åseriet- Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!

Vad man har för mål i livet är ju ytterst individuellt. För min egen del har många av målen att göra med lärande i olika former. Det roar mig att förstå samband, ha kunskaper om sådant jag stöter på både i mitt arbete och på fritiden. Därför har jag alltid strävat efter att lära mig mer, till exempel genom att studera vidare, även efter min grundutbildning till lärare. Det som drivit mig i första hand när det gäller vidare studier är att det har ställts nya och högre krav på mig i yrket. När så skett har jag alltid tänkt att jag måste förkovra mig så att jag även i fortsättningen kan göra ett fullgott jobb och känna mig stolt över det jag gör en vanlig arbetsdag.

På min oskrivna lista över sådant jag vill göra inom läraryrket finns faktiskt vid det här laget väldigt många avbockade punkter. Det blir lätt så när man inte längre är i tjugoårsåldern… Min första tjänst var i en sexa och året efter följde jag med dem upp på högstadiet och jobbade där i några år. Jag hade då SO, svenska och engelska. Dessutom var jag ansvarig för skolbiblioteket på den skolan. Det passade mig som hand i handske just då att ha de ämnena och att få grotta ner mig i alla böckerna i bibblan. 1994 fick jag upp ögonen för utlandsfödda elever som behövde lära sig svenska som andraspråk och de elever jag hade då var i högstadieåldern. Förutom dessa hade jag engelska och svenska också. Men när en tjänst blev ledig i min hemkommun, så var det en grundskollärartjänst i årskurs 1, med sjuåringar… Det var en stor omställning att byta ut de 16-åriga ungdomarna mot de små leksugna ungarna i ettan och en stor utmaning för mig som pedagog också. Efter ett år ville jag åter till högstadiet och fick då både svenska som andraspråk, engelska, svenska och SO. Året efter fick jag ansvar för en förberedelseklass och hade med mig en tolk i klassrummet. När barnen flyttade återgick jag till att arbeta på högstadiet igen.

Efter två barnledigheter hamnade jag i stället på mellanstadiet och där var det åldersblandade grupper. Jag sökte och fick en tjänst som kommunens ”Magistrand”, vilket var ett påhittat ord som beskrev målet med den tjänsten… Man skulle på en del av sin tjänst studera pedagogik på högskolan och vara ”kantspringare” mellan skolan och den akademiska världen. Jag läste pedagogik till och med magisternivå, så som det var tänkt och lärde mig samtidigt massor. En studieresa till USA gjorde mig intresserad av internationella skolfrågor och jag och en kollega åkte till England i tre veckor. Båda resorna hade jag sökt stipendier till. Man måste vara lite om sig och kring sig om man vill se något av världen…

Just engelskan utvecklade jag förstås på lite olika sätt, bland annat genom klassrumsprojekt med skolor i England och USA och efter ett tag kände jag att jag ville byta målgrupp igen. Därför tog jag nya studielån och pluggade på heltid ett läsår. Det var en skön paus i arbetet och väldigt lärorikt att upptäcka hur lärandet kan te sig från elevhåll. När jag återkom till jobbet så var det också så att jag kände att jag var starkare i ämnet, kunde mer och alltså kunde ge eleverna mer. Precis den känslan, att man kan och vet, är en av nycklarna till hur jag har tänkt även senare. När jag jobbat i ungdomsgymnasiet och bytte till Vuxenutbildningen och nu återigen skulle arbeta med svenska som andraspråk, var det därför naturligt att studera ämnet vid Högskolan, till nivån för behörighet i hela gymnasieskolan. Det har jag aldrig ångrat, eftersom det är väldigt stor skillnad mellan ämnena svenska och svenska som andraspråk. Genom mina studier har jag fått oerhört många insikter som jag inte vill vara utan. Det är viktigt att ha på fötterna när man i sin tur ska instruera andra.

På listan över sådant jag ville göra fanns också att prova på att vara rektor. Skolan där jag jobbar har ett ledningsförsörjningsprogram där man kan prova på att vara biträdande rektor för en tid. Det gjorde jag. Det var roligt och spännande, men jag trodde att andelen pedagogiskt arbete var betydligt större. Efter mitt första år valde jag att hoppa av och återgå till att vara lärare. Det ångrar jag inte alls. Tvärtom är jag glad över att jag provade, för på det sättet fick jag arbetsro och kände mig mer nöjd med det jag gör tillsammans med eleverna. Eftersom jag idag fått veta att jag fått den förstelärartjänst jag sökt, hoppas jag nu att mina kunskaper i svenska som andraspråk ska komma fler till del, inte enbart mina egna elever. Jag har många tankar och idéer, men ska först unna mig ett jullovs vila innan jag skrider till verket.

One Hundred and Eightysecond Asic- ”The Last Witnesses:the Book of Unchildlike Stories” written by Svetlana Alexievich (1985)

The Last Witnesses: the Book of Unchildlike Stories written by the Belarusian Nobel Prize Winner of 2015, Svetlana Alexievich, tells another story than ”War Does Not Have a Woman’s Face”. This time Alexievich shows her excel by sharing hundreds of children’s memories from Belarus during the Second World War. I thought my reading ”War Does Not Have a Woman’s Face” would have prepared me for every surprising or somewhat appalling detail in The Last Witnesses: the Book of Unchildlike Stories but the fact is, I could not anticipate the way Alexievich had made the interviewed adults share so many exclusive moments from the past, filled with pain, horror and fear. Many of the children had been left behind by parents who either went to fight the enemy in the front army or in partisan groups and left their children with relatives. Many children were still in orphanages at the end of the war. Many parents never came back and their children still miss them:

”I’m already fifty-one, I am a mother myself, but I really do want a mother!” says one of the surviving children when interviewed by Alexievich.

What makes this book extraordinary is the way the author let short excerpts of longer interviews carry a few main topics that together form a war narrative we have never ever read before. The main topic is of course ”What happened in Belarus during the war?” however from a child’s point of view we rather see other topics, such as ”What happened to me when I lost my parents in the war?” or ”How could I survive although I didn’t have anything to eat except potato peels and grass?” and ”How could I survive and become an ordinary citizen after what I endured during the war?” What is even more interesting is that the reader is invited to read between the lines and make sense of all the narratives.

The Last Witnesses: the Book of Unchildlike Stories is close to the limit of what is bearable to read. One of the reasons why it gets under your skin might be that Alexievich has told the interviewed narrators to try and remember the way they thought when they were children. Obviously Alexievich succceeded since the narratives all seem to be told by children and not by adults remembering their childhood! From each narrator, Alexievich has found a central quote and the story is in a way interrupted by those quotes, changes topic quite often, but since the quotes are followed by the names of the narrator and their occupation as adults, the structure of the novel makes sense and the reader has a chance to a short glimpse of the adult reflection, too, since many of them end their narrative with a short comment about ”now”.

When reading the book, I think a lot of the many cups of tea that Alexievich must have had in the homes of the war veterans…and I also marvel about the way she has found something special in each narrative to tell us, however never repeating herself. Actually each narrator tells a completely unique story. They all share memories from the war from the point of view of a child, however the focus differ and thus a kind of quilt of stories takes form in my imagination. I read about personal loss, of fear, hunger, famine, children joining the army. I read about children who cannot go to school because they have to work in a factory or about children who don’t recognise their parents when they (if lucky enough!) meet them again after the war. But underneath the sad and depressing surface I also read about patriotism and pride, about never giving up and never revealing secrets to the enemy. The post war Belarus was completely destroyed and needed to be built up again and some of the narratives shared experiences from the postwar building up period when every survivor was needed, even the children.

But why would this book be necessary to read? The children suffered in so many different ways, but without the adult mind it was impossible for them to fully comprehend why there had to be a war. They needed to grow up in order to do so. We owe it to them to pass it on to next generation what a great loss they experienced when losing their parents, their childhood, their health and their innocence. Again, like when I wrote my previous book review: #This is a book that has to be read and spread!

Etthundrasjuttionionde åseriet-Att hitta framgångsrika vägar för fortsatt lärande

Det drar ihop sig till terminsslut och många av mina elever går vidare mot nya utmaningar. Själv använder jag mycket av tiden så här års till att blicka tillbaka på vad som varit bra och vad som kan utvecklas samtidigt som jag försöker hitta nya uppslag för utveckling av det jag jobbar med.

I varje elevgrupp finns fullfjädrade studieproffs med en hel palett av metoder som de framgångsrikt använder sig av för att så effektivt som möjligt utveckla sig inom det aktuella ämnet. Parallellt med dem finns de där individerna som tycks vänta på att någon puffar dem i en viss riktning eller kanske att någon ska dra dem i en specifik riktning för att de ska lära sig. Ytterligare någon tycks uppfatta lärande som något som enbart är lärarens ansvar. Hur det än ligger till med detta, så brukar jag avsluta varje större kurs med någon slags ”tipsverkstad” så att de som inte själva har så många idéer ändå får lite påfyllning.

Just i år tänkte jag att jag skulle tipsa om TV-serier, filmer och böcker. Redan tidigare har jag delat med mig av musiktips, eftersom sångtexter är en alldeles utmärkt intonationsträning för den som vill lära sig ett språk. När jag som ung sjöng med i dubbelalbumet som var en inspelning av Simon & Garfunkel´s fantastiska konsert i Central Park i New York, så gjorde jag det för att jag älskade musiken.  Men eftersom jag är nyfiken och ville veta vad Paul Simon pratade om i pauserna mellan låtarna, så lärde jag mig en massa nya ord. Dessutom blev jag alltmer van vid att sjunga med med det uttal som sångarna hade. Det var först långt senare som jag själv insåg att detta intensiva sjungande hade bidragit till att mitt uttal och mitt ordförråd förbättrats markant med just denna metod som huvudsaklig förklaring.

Men förutom just musik är det alltså en bra idé att följa en TV-serie på målspråket eller att se någon biofilm på ett tema man gillar. Det brukar inte vara så svårt att påverka elever att intressera sig för TV och film. Betydligt svårare är det i så fall att övertyga dem om hur mycket man lär sig av att läsa en alldeles vanlig roman som inte alls är tillrättalagd… Många elever har redan när de kommer till mig, alltså efter nivån för SFI, varit på biblioteket och lånat lättlästa böcker. De kommer till mig och säger kanske: Jag har läst Röda Rummet av  August Strindberg.

 

Första gången jag fick den kommentaren tänkte jag att det var fantastiskt att en elev som just lämnat SFI kunde läsa en så pass avancerad textmassa och klara det… men strax därefter när jag skulle tipsa den aktuella eleven om något i samma stil, så upptäckte vi att det förelåg ett litet missförstånd vad gäller elevens läsvanor… Den lättlästa versionen ger en idé om vad originalet handlar om, men det är inte samma läsutmaning som att läsa originaltexten. Men ska man verkligen tvinga en elev att läsa vanliga romaner om de nyss har lämnat SFI???

Javisst! Självklart! Men man ska tänka på VAD man tipsar om, så att den bok eleven börjar läsa verkligen känns som rätt val på ANDRA sätt än svårighetsgraden. En elev som är van läsare på sitt modersmål behöver upptäcka att det är fullt möjligt att läsa en bok på svenska utan att den är ”lättläst”. Den vana läsaren har strategier för att ta sig runt problemet med att man inte förstår vartenda ord… Vidare är det så mycket annat som följer med i läsandet, såsom t ex de inre bilder man skapar när man läser. Hur många inre bilder kan rimligtvis skapas om texten är innehållsfattig för att vara så enkel som möjligt?

Men de som inte är vana läsare då… Ska inte de få läsa lättläst i alla fall??? Nej… det tror jag inte alls. Däremot kanske de ska läsa KORTARE texter, t ex en novell i stället för en roman, eller kanske ett kåseri eller en krönika i stället för en hel bok av en författare som satsar på att skriva lättsamt och humoristiskt. Klarar en ovan elev att läsa en novell, så kan man hjälpa hen vidare med nya tips om texter som kan fungera som nästa steg…

Det är viktigt för mig att göra mitt bästa för att skräddarsy den där typen av tips till mina elever innan de lämnar mitt klassrum för jobb eller vidare studier. De får en lång lista…men också mer handfasta tips som de kan ha nytta av. Förhoppningsvis leder det till att de i ett senare skede läser en bok de tycker är bra och har jag tur så skriver de en rad till mig och ger mig ett boktips i retur!

 

 

Etthundrasjuttioåttonde åseriet- OM jag hade kunnat arabiska, min avslutande kommentar

I förrgår läste jag en artikel i Aftonbladet om en grupp flyktingar som bussats till Viskan utanför Sundsvall, men vägrade gå av bussen. Denna händelse föranledde att jag skrev en text med titeln #Om jag hade kunnat arabiska,  som jag även publicerade här på min blogg som #det etthundrasjuttioåttonde åseriet. Ni var många som läste och delade min text. Texten har fått stor spridning på nätet och jag har fått mycket feedback på det jag skrev. Tack för det! ❤

Från mitt perspektiv var den uppkomna situationen i Viskan orsakad av ett informationsglapp mellan migranterna och Migrationsverket och /eller andra inblandade myndigheter. Nu har det löst sig, på så sätt att människorna i bussen har gått av och tänker stanna där Migrationsverket har tänkt att de ska vara under en tid framöver. Expressen skriver i en artikel idag att de personer som funnits ombord på bussen i Viskan har bett svenska folket om ursäkt.

Förhoppningsvis kommer Migrationsverkets rutiner för information gradvis förbättras så att det inte råder några som helst tvivel om vad som gäller för migranterna och deras resor till olika anläggningar i vårt land. Information är viktigt för allas skull.