augusti 4, 2016 av asaole

Three Hundred and Thirty-First Asic – The Grapes of Wrath- A Sort of Book Review

What Makes a Good Book Good Enough?

That is one of the things that keeps me busy when I start reading any book whatsoever… Like many other students I was forced to read ”Of Mice and Men” in school as a teenager, and I guess my teacher picked the novel for a few different reasons, among one was the endurable length… I was however thrilled by the way Steinbeck built up his characters and how the story developed. From a few hints on how George and Lennie had to move on again, after something terrible had happened, I realized I was already thinking; What had happened? As a young reader of a classic novel I was thrilled enough to keep reading until the very last page… I also read ”The Pearl” with great interest and without any effort, but for a novel like ”The Grapes of Wrath” it takes 455 pages before you know the end of the story. As a young reader, I did not meet that challenge, but this summer, during a vaction in California, ”The Grapes of Wrath” was my perfect companion. I drove past the road sign with ”Salinas” and I went to Monterey and the Monterey Bay Aquarium where a section in the Museum describes John Steinbeck’s writing and I was happy to know that in my car, the book was waiting for me to turn the next page and the next…

John Steinbeck received the Nobel Prize in 1962,

”for his realistic and imaginative writings, combining as they do sympathetic humour and keen social perception”

To me as a Swedish reader, both when I was young and now, I must say Steinbeck really made a difference. I can see his deep engagement concerning important issues in society and although ”The Grapes of Wrath” was written in 1938 and first published in 1939, the content is extremely important also in 2016. In Europe where I live, migration is an every day topic, since many thousands of people are on the move between different countries. Some end up in camps or in asylum seeking procedures where bureaucratic systems cannot handle the massiv number of applications quick enough. Migrants today, face the same kind of ignorance and racism as the Okies (people from Oklahoma, moving to California) in Steinbeck’s novel. Migrants both now and then, left for the thought of a better future, filled with hope, but also fear. Their plans may be delayed or sometimes changed, and for a few the plans and hopes may never be fulfilled, due to accidents or other problems along the way.

Describing the process of change in a person’s life, like Steinbeck does in ”The Grapes of Wrath”, is a delicate matter, since it is walking on a thin line between being true or being pathetic. Neither can you exaggerate too much nor be too shallow. When the story begins we meet the American state Oklahoma when the weather conditions have been very poor for a long time. Draught and winds have left the land destroyed and every corn field has a layer of dust that makes the corn worthless. The protagonist Tom Joad, is an ex-convict from Mac Alester, where he sat four years for homicide. Now he is out on parole. Tom Joad comes back home in company with an old friend of the family, Jim Casy. In order to find job and better opportunities the Joads decide to leave Oklahoma for California. During the long trip from Sallisaw, Oklahoma to California both Grandpa and Grandma die. Tom’s brother Noah, and his sister’s boyfriend Connie leave the family for different reasons, but the rest of the family stick together. Ma and Pa, Tom and his brother Al, their sister Rosasharn who is pregnant and the younger children Ruthie and Windfield all come to California after a very tough trip through several states, over mountains and finally through the desert.

The novel very closely describes the extremely poor conditions for migrant workers in California in the thirties. Racism, cruelty and violence together with greed seems to be the rule and being from Oklahoma, means being an Okie, which is a stigmatised group at the time. No matter how hard they work, they seem to face very little understanding and empathy from the Californians. The Joads and the other Okies move from one workplace to the other and get less paid for each time they move, so it seems. For several reasons Tom gets in trouble again.

Throughout the novel, Steinbeck give descriptions of the surrounding landscape and certain topics of interest. One of the chapters is like a dialogue between a car salesman and an Okie buyer and written with humor, although the underlying message is that many poor Okies were fooled by the car dealers, selling off good cattle or mules in trade for a jalopy. Another such chapter is a very nice description of a few instruments, the harmonica, the guitar and the fiddle and how they blend in together for the coming dance evening, when a certain piece of music is played. That is also where ”Swedes up in Dakota” (p 342) are mentioned, which is fun to read for me as Swedish.

But apart from these humorous chapters, there are also some very critical topics, as when Steinbeck describes how land owners had too much fruit and too much potatoes, too many pigs and instead of giving the food to the extremely poor workers, they poisoned the potatoes, drowned the pigs and drenched the fruit in kerosene, only for the pleasure of not giving it to the starving workers. That is when ”The Grapes of Wrath”(p 349) is uttered…

For a period of time, the Joads live in the Weedpatch camp, which is a state camp. For the first time in their lives, Ruthie and Windfield see toilets. The workers are all involved in taking care of the camp together, making sure it is kept clean. Here the Joads meet other people they can trust and make friends with and for a moment the reader is fooled to think this book has a happy ending…

I highly recommend ”The Grapes of Wrath” if you would like to get a glimpse of migrant life from the inside. The novel reveal several complex issues and through the Joads and their discussions throughout the novel, you and I get a chance to consider those issues, too. With the coming election in the USA, the voters can decide whether there will be harder times or not for migrant workers from abroad, picking fruit and cotton in California for the benefit of American producers. Some of the migrants came there just like the Joads, with the hope of a better future. Some of the current Californians are likely to be decendants from Okies who came in the thirties.

Let us read books like ”The Grapes of Wrath” and never forget what made us the ones we are today.

augusti 1, 2016 av asaole

Trehundratjugonionde åseriet- Arton tusen!

Nu har bloggen haft 18 000 visningar! This blog has now had 18,000 views!

In my blog I share thoughts and experiences from my life and teaching career. Occasionally I also write book reviews or share my experiences from trips. Most of the content is written in Swedish. Some of the posts may be interesting to an English-speaking reader. Please look for ”In English” in the menu to the left. Thanks!

Tack alla ni som läser det jag skriver. I våras publicerade jag en serie inlägg som handlade om musik i SVA-undervisningen. Inläggen hittar du enklast genom att söka här på bloggen med #Musikupplägg att samtala om. Under sommaren har ett antal blogginlägg handlat om upplevelser från en turistresa i USA. För att hitta dem är det enklast att söka här på bloggen med #Turist i USA. Efter sommaren återgår bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen. Till hösten hoppas jag även hinna med att göra fler filmer med undervisningstips att lägga upp på min YouTube-kanal #åseriklipp.

juli 25, 2016 av asaole

Trehundratjugosjunde åseriet- Den vetenskapliga snålskjutsen är utvecklingens trampolin!

Bland de många kunskaper vi fått genom tidigare generationers idoga arbete, känner jag mig tacksam för några lite extra mycket… Den första är skrivkonsten. Med hjälp av skrivkonsten har oändligt många kloka tankar nedtecknats och därigenom har vi kunnat följa hur utvecklingen gått framåt, steg för steg. För egen del är jag även tacksam för fotografiet, som gett mig möjlighet att förstå hur det kan se ut i helt andra miljöer än min egen. Dagens kommunikationsvägar via datorer är en lyckad kombination av tekniska framsteg, skrivkonsten och fotografiet som jag är väldigt tacksam för. Det slår mig alltså att utan dagens informationssamhälle hade jag inte skrivit mina åserier…

Du går nio år i grundskolan och kanske fortsätter du i gymnasiet. Det kan även tänkas att du därefter avlägger examen inom ditt ämnesområde efter flera års studier på universitetsnivå. Alla dessa år som du ägnar åt lärande kretsar väldigt mycket kring vad andra redan tänkt före oss. Vi får deras, på sin tid, revolutionerande tankar som kursinnehåll och lär oss redan från början att tänka att jorden är rund i stället för att gå omvägen om Aristoteles platta världsbild… När Galileo Galilei sedan påstod att jorden inte var i centrum, utan snarare kretsade kring solen, fick han mothugg av hela den katolska kyrkan och dömdes för kätteri. Vi kan slippa åtalas för tanken om jordens placering i universum och nöja oss med att förundras över hur Galilei lyckades räkna ut detta för så länge sedan.

Antag att vi vill veta hur mycket det kostar att åka bil hemifrån till Stockholm. Idag kan vi göra vår uträkning tämligen analogt med hjälp av formler som vetenskapsmän ägnat år åt att tänka ut. Vi hittar dem i så fall i en”formelsamling” på en matematik- eller fysikinstitution i en skola. Eller så kan vi helt enkelt mata in våra värden i en dator. Eftersom vi kan GPS-bestämma vår position med samma dators hjälp, får vi exakta värden. Kostnaden för bensinen kan vi också kolla med några enkla knapptryck och ett fordons prestanda och hur mycket bränsle det går åt vid långdistanskörning finns också ett knapptryck bort. Ja, ja… i naturvetenskap är det såhär lätt, men i annan vetenskap då? Åker vi snålskjuts då med?

Ja! Tänk då på de många arkeologer, som ägnat hela sina liv åt att gräva ut omfattande boplatser, gravar och gamla städer med sked, varefter de borstat rent med pensel! Därefter har de slutfört sitt arbete genom att också kartlägga, översätta dokument, noggrant skriva ner sina slutsatser. Detta gäller även inom andra forskningsområden förstås. Historiker som läst gamla dammiga dokument i arkiv… språkhistoriker som gjort intervjuer och tecknat ned dialektala avvikelser från riksspråket… Listan kan göras oändligt lång! Vi som lever nu, får tack vare tidigare generationers nyfikenhet en unik möjlighet att ta del av oändligt mycket kunnande. Alla dessa slutsatser, spektakulära hypoteser och idéer,utgör en mycket omfattande och gedigen kunskap på vars grund vi själva står för att förhoppningsvis inspirera nästa generations lärande. Att inte behöva uppfinna hjulet för att utveckla en hybridbil är ju en fördel, eller vad säger du? Tänk om det alltid vore så att vi måste börja från början! Vi står där uppe på trampolinen och kan när som helst hoppa iväg i den riktning vi vill att framtiden ska ta! Det är bara att kläcka en idé… Medan jag sätter mig ner på trampolinen, lite rädd för att verkligen ta sats och hoppa iväg mot nästa utvecklingssteg, kan jag tipsa om en väldigt lättläst bok som handlar om hur vi lärde oss allt det där som vi nu tar för givet, nämligen En kortfattad historik över nästan allting, av Bill Bryson.

Den fokuserar på naturvetenskapliga forskares landvinningar genom århundraden och har kronologisk uppbyggnad. Från baksidestexten:

Vad döljer sig i jordens inre, vad är ett svart hål och var befann sig kontinenterna för 600 miljoner år sedan? Hur har vi fått veta det?

För mig var det nog sättet den här boken är skriven på, som avgjorde att jag tyckte att den var intressant för mig. Den var upplagd på ett spännande vis och jag minns hur jag satt en sommar för ett antal år sedan, ute i min trädgård och läste boken. Jag hade den i min ena hand, läste en sida, blundade och njöt av solen medan jag begrundade det jag just läst…läste ytterligare en sida, tänkte lite till… Solen, boken och jag var där i min trädgård medan mina kunskaper i naturkunskap ökade för varje sida i boken jag avverkade. Det var spännande att följa de många vetenskapskvinnor och vetenskapsmän som där i sin nyfikenhet aldrig gav upp, utan beslutsamt fortsatte söka kunskap om för dem okända fenomen. Vi som lever nu har dem oändligt mycket att tacka för. Men jag känner för egen del att jag nöjer mig med insikten om att jag kan ta mitt stora hopp från trampolinen om jag vill det… Jag kan också välja att fortsätta läsa vad andra redan har kommit fram till. Även det ger mig en känsla av tillfredsställelse. Kunskap är berikande!

juli 14, 2016 av asaole

Trehundratjugonde åseriet- Sjutton tusen! 17000!

Nu har bloggen haft 17 000 visningar och ni som tittat in har hunnit bli 12000! Tack alla ni som läser det jag skriver. I våras publicerade jag en serie inlägg som handlade om musik i SVA-undervisningen. Inläggen hittar du enklast genom att söka här på bloggen med #Musikupplägg att samtala om. I sommar har 23 blogginlägg handlat om upplevelser från en turistresa i USA. Vill du läsa dem är det enklast att följa länken: http://wp.me/p4uFqc-Ov, eller #Turist i USA.

Efter sommaren återgår bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen. Till hösten hoppas jag även hinna med att göra fler filmer med undervisningstips att lägga upp på min YouTube-kanal #åseriklipp.

The blog has so far had 17,000 views by 12,000 visitors! Thanks all of you for reading. During spring, I published a series of posts about music in SVA teaching (Swedish as a Foreign Language). The blogposts are written in Swedish and can easily be found by searching here on the blog with #Musikupplägg att samtala om. This summer, 23 blog posts centered on experiences from a tourist trip in the US. Do you want to read them, it is easiest to follow the link: http://wp.me/p4uFqc-Ov or #Turist i USA (= #Turist in the United States). These blog posts will later be translated into English for your convenience.

After the summer, the blog will as usual be a mix of reflections on teaching, book recommendations, and in between some memories of my work as a teacher. This fall, I hope to make more films with teaching tips to put up on my YouTube channel # åseriklipp. If you are learning Swedish, they may be of use for you! 🙂

juni 14, 2016 av asaole

Tvåhundranittiofjärde åseriet- Sommarlovet som läslov, ett sätt att komma ikapp!

Inför just denna sommar har jag i vanlig ordning en trave böcker jag både vill läsa och känner att jag ”borde” läsa. Ändå känns det inte som något tvång… Det känns som ett nöje som jag har framför mig, något jag kan börja med imorgon kväll… Först ska jag nämligen jobba min sista arbetsdag innan det blir sommarlov… 🙂

Det är verkligen längesedan jag blev bokslukare… Litteraturen var inte speciellt djuplodande i början och dessutom hade jag någon slags tävling mot mig själv. Jag antecknade böckernas titlar i min dagbok, en sådan där dagbok med ett litet lås, som var väldigt enkelt att dyrka upp med ett gem…och tur var väl DET, eftersom nyckeln var så liten och så lätt att tappa bort…

Innan jag gav upp och fortsatte vidare mot Allersböckerna och annan kiosklitteratur hade jag enligt de där anteckningarna i den lättuppdyrkade dagboken läst 39 Kittyböcker. Det är märkligt hur länge man orkar med att läsa en bok där man redan på första sidan får veta vem som är skurken och vem som är den goda… 🙂

Det fanns en period i tonåren då jag för längesedan hade slutat med den så kallade ”slukarlitteraturen” men ÄNDÅ läste böcker på ett sätt som ändå måste anses passa in i samma typ av bokslukande… Jag läste ”systematiskt”. Det kunde till exempel yttra sig i att jag läste en viss författares böcker så länge jag orkade, t ex Björn-Erik Höijers självbiografiska serie om Martin, eller Åke Wassings liknande självbiografi som börjar med Dödgrävarens pojke, eller Linnéa Fjällstedts böcker Hungerpesten och Missgärningen. Jag lånade alla böcker jag kom över, både på biblioteket och av vänner och släktingar. Därför läste jag till exempel Bernhard Nordhs ”I Marsfjällets skugga” för att den råkade stå i farfars bokhylla när vi var där på besök… Att snara en ripa…lärde jag mig att ”förstå” genom den boken…men också hur kallt det kunde vara i Västerbotten på vintern och hur utsatt livet var för en fattig barnfamilj i ett litet pörte. Böckerna blev en del av mitt liv och det har aldrig varit betungande att vara en läsande person. Det har i stället varit en ständig källa till både kunskap och glädje, något jag vet att jag delar med andra läsande personer. Man blir allmänbildad och får god språkförståelse.

På somrarna läser jag mer än under terminstid. Dels läser jag populärvetenskap, som t ex En kortfattad historik över nästan allting av Bill Bryson, dels läser jag romaner. När jag läser lever jag mig in i boken och kan gå och fundera på hur det är för karaktärerna i boken och även bli nyfiken på de platser som en viss bok skildrar. Jag tar i så fall reda på fakta, lär mig med både om platsen och om författaren… Jag är nog en kunskapstörstande människa… Jag tycker OM att kunna och veta saker… Det är intressant och ger mig mycket!

Inför just denna sommar har jag i vanlig ordning en trave böcker jag både vill läsa och känner att jag ”borde” läsa. Ändå känns det inte som något tvång… Det känns som ett nöje som jag har framför mig, något jag kan börja med imorgon kväll… Först ska jag nämligen jobba min sista arbetsdag innan det blir sommarlov… 🙂

juni 11, 2016 av asaole

Tvåhundranittionde åseriet- Sexton tusen!

Nu har bloggen haft 16 000 visningar! Tack alla ni som läser det jag skriver. Nyligen publicerade jag en serie inlägg som handlade om musik i SVA-undervisningen. Inläggen hittar du enklast genom att söka här på bloggen med #Musikupplägg att samtala om. I sommar kommer ett antal blogginlägg att handla om upplevelser från en turistresa i USA. Då är det enklast att söka här på bloggen med #Turist i USA. Efter sommaren återgår bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen. Till hösten hoppas jag även hinna med att göra fler filmer med undervisningstips att lägga upp på min YouTube-kanal #åseriklipp.

maj 10, 2016 av asaole

Tvåhundrasextionionde åseriet- Små citroner gula och andra frukter av läsning… Del 2

små citroner gula #asaole Detta blogginlägg är fortsättningen på Tvåhundrasextioåttonde åseriet- Små citroner gula och andra frukter av läsning… Del 1.

http://wp.me/p4uFqc-CA

Vi läser boken Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, jag och mina elever. För de som vill finns möjlighet att jämföra boken med filmen med samma namn. För den som av något skäl inte kan läsa hela romanen, är filmen också en vän att hålla i handen. Man kan se filmen, läsa lite i boken och jämföra. Sedan kan man se filmen igen och fortsätta läsa ytterligare lite i boken, men dessutom kan man samtala med både kurskamraterna och med mig som lärare om det som man förstår både språkligt och kulturellt. Att träna upp sin läsförmåga och med den sin läsförståelse är något som kräver tid och tålamod. Ofta har man god hjälp av stöttning av olika slag. Som pedagog i grupper av vuxna andraspråkselever ser jag ofta hur olika läsbakgrund får betydelse för andra aspekter i språktillägnandet. Därför är det naturligt för mig att jobba mycket med förståelse av det vi läser.

Filmen och boken är i grunden ganska lika, men det finns också mycket som skiljer sig markant. DET jobbar vi också med. Jag vill att eleverna ska bli medvetna om att boken och filmen har olika styrkor och svagheter och tillsammans hittar vi också det som gör boken ”bra” och det som gör filmen ”bra”, samtidigt som vi häpet kan konstatera att det inte är samma detaljer som vi har fastnat för…

Nio lektioner lägger jag ner på boken tillsammans med eleverna. De har i förväg fått ordlistor, instuderingsfrågor och ett antal innehållsfrågor av divergent karaktär, allt i syfte att så många som möjligt ska ges möjlighet att förbereda sig någorlunda för de gemensamma samtal vi har i gruppen. De som inte har hunnit läsa eller kanske har försökt, men inte klarat att läsa det tänkta avsnittet, får i stället hjälp av den gemensamma genomgången, eftersom de därigenom får språklig stöttning direkt i texten. Mitt eget högt ställda mål är naturligtvis att alla i gruppen ska förstå så mycket som möjligt av boken. Som ett extra delmål hoppas jag också få någon elev som tidigare aldrig har läst en bok på svenska att lockas att läsa fler… 🙂

Som allra sista moment skriver eleverna en text som ska vara en recension. Inför skrivtillfället har vi dels pratat om texttypen recension och vad det är, dels gått igenom boken på alla upptänkliga sätt. Den absolut sista lektionen innan skrivtillfället är en muntlig uppgift i seminarieform, där en elev i taget berättar om en episod i boken som hen av något skäl fattade tycke för. Det kan vara något som är språkligt intressant, något eleven kunde identifiera sig med i hög grad eller något som var svårt att förstå rent språkligt eller något som kanske uppfattades som sorgligt eller humoristiskt. Oavsett skälet till elevens fokus på denna episod, så bidrar elevens lilla miniredovisning till klassens samlade ”bank” av upplevelser i relation till boken. Detta är språkstöttande på så sätt att språkligt svagare elever kan få inspiration av elever som förstått boken bättre eller som på andra sätt ligger steget före.

Syftet med alla de olika vinklingarna i arbetet är att eleverna ska lyckas med att visa mig en god förståelse av texten och samtidigt nå en tillräckligt god språklig nivå i sin textuppgift. Med den gedigna underbyggnad vi har i läsprojektet har det hittills varit ytterst få elever som inte klarar detta. I stället har jag sett text efter text, som unik och olik de andra inlämnade texterna, visat på många intressanta uppgifter eller företeelser i boken som eleven uppfattat som angelägna. När eleven skriver om sådant som ligger hen varmt om hjärtat och om något som känns äkta och intressant och viktigt, blir texten också viktig. Eleven vinnlägger sig om att uttrycka sig så exakt som möjligt eftersom det hen vill säga känns viktigt att få fram till läraren.

maj 10, 2016 av asaole

Tvåhundrasextioåttonde åseriet- Små citroner gula och andra frukter av läsning… Del 1

Medan vi läser boken Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, jag och mina elever, så stannar vi upp i läsningen för att samtala om sådant i boken som kan vara av intresse. Eftersom eleverna studerar ämnet svenska som andraspråk finns det många olika infallsvinklar när vi letar i bokens text tillsammans. För dig som kanske inte har läst boken någon gång, kan jag berätta att den handlar om en ung tjej som heter Agnes, som redan efter det inledande kapitlet i boken blivit av med både jobbet och pojkvännen och måste börja om från början med många saker som hon tagit för givet i sitt liv. Agnes och det liv hon lever som ung ensamstående arbetslös, är något som många av mina elever kan identifiera sig med. De är också jobbsökande eller har nyss varit det. Vidare har många av eleverna känt på detta med personliga förluster, som också är ett genomgående tema i boken. Det är därför jag har valt boken. Det är hög igenkänningsfaktor även för den som inte är från vårt land från början.

Att Anges i boken jobbar inom restaurangbranschen bidrar också det till att vi kan dra paralleller med elevernas hemländer och jämföra likheter och skillnader. En elev kommenterade till exempel vid ett tillfälle att i hemlandet var det förbjudet för kvinnor att servera på restauranger. Därför fanns endast manliga kypare, vilket var en intressant aha-upplevelse för mig, men ofta får eleverna också den typen av insikter. När vi djupdyker i språket kan det bli till exempel som idag, då vi bland annat stannade vid uttrycket ”klä upp sig”, eftersom Agnes och hennes kompis Lussan gör det när de ska ”gå ut”. Ett tag pratade vi först om grunduttrycket ”att klä sig”, som alla utan problem hade koll på, men lite svårare blev det att på svenska uttrycka vad det innebär att ”klä om sig”, ”klä ut sig” och slutligen stannade vi alltså vid ”klä upp sig”.

klä sig= ta på sig kläder
klä om sig= byta kläder
klä ut sig= klä sig i något som gör att man förvandlas till något annat
klä upp sig= klä sig fin, för att till exempel gå på fest

Vi stannade även vid den dubbla betydelsen i ”gå ut”, som dels betyder att lämna ett rum eller en byggnad, dels betyder att gå på restaurang eller krogen till exempel en fredagskväll. En skillnad jag ofta märker i språkbruket hos mina vuxna elever och andra vuxna jag känner och umgås med är att eleverna, som ju studerar svenska, är mycket noggranna med hur de uttrycker sig. De lär sig korrekta uttryck och använder dem, så som de har lärt sig och ibland blir deras språkbruk därför mer korrekt än det är för en person som talat svenska i hela sitt liv. En av eleverna skulle mycket väl kunna säga till en svensktalande vän; ”Kan vi gå tillsammans till en restaurang och äta middag på fredag kväll?” Vi ser att det är helt korrekt uttryckt och har inget att anmärka på i språket, men de flesta av oss skulle i samma situation ha sagt: ”Hänger du med ut på fredag?”

Att hjälpa eleverna att hitta de där språkliga genvägarna är en del av mitt jobb som jag tycker är roligt att hålla på med. En annan situation i Små citroner gula som vi uppehöll oss vid en stund var hur Agnes väljer bort att åka hiss med sin granne David Kummel, eftersom hon vill visa honom en viss distans i just den situationen. Vi pratar om ”att hålla någon på armlängds avstånd” och hur även detta med avstånd när man talar med någon, kan vara olika i olika kulturer. Därifrån glider vi vidare i samtalet till hur ovanligt det är att någon möter någon annans blick i tunnelbanan eller på bussen. Vanligare är att man tittar i golvet, ut genom fönstret eller upp på den reklam som ibland är fäst i taket på tunnelbanevagnen. I tidigare elevgrupper har många elever roats av det faktum att normalläget för en svensk buss eller tunnelbana är att det är knäpptyst därinne. Varför pratar inte svenskarna med varandra? undrar eleverna. Med tiden har jag börjat undra detsamma…

Att läsa en hel roman är inte en lätt uppgift för en elev som inte har svenska som modersmål, men det verkar vara så att många tror mig på orden när jag säger att man får väldigt många värdefulla språkliga insikter av att läsa, för de kämpar verkligen med sin läsning av den här boken. Medan de direkt språkliga bitarna faller på plats, blir eleverna gradvis alltmer nyfikna på innehållet och den kultur som blottläggs i boken. När jag läser just den här boken, brukar jag alltid skicka en tacksamhetens tanke till Kajsa Ingemarsson, som så finurligt har blandat in alla de ingredienser som en utlandsfödd som tränar svenska som andraspråk kan behöva… Hela det första kapitlet är ett utmärkt exempel på vad franska lånord har bidragit med i svenskan. Senare i boken finns en lång rad dialoger, där vardagsspråk med uttryck som är bra att kunna är väldigt frekventa. Genom hela boken följer man samtidigt ett flertal relationer av olika slag, både släktband och kärleksrelationer, men även både goda och dåliga exempel på relationer mellan arbetskamrater eller chefer och arbetstagare. Till detta kan läggas specialuttryck inom trädgårdsskötsel, inom restaurang- och livsmedel, samt inom sjukvård och i samband med begravning.

För mig som pedagog är boken därför en fantastisk guldgruva med massor av uppslag och idéer för att arbeta vidare. Men…de som inte kan eller förmår att läsa en hel bok då? Läs mer i del 2! 🙂

http://wp.me/p4uFqc-CG

maj 4, 2016 av asaole

Tvåhundrasextiosjätte åseriet- Femtontusen!

Idag passerar bloggen femtontusen visningar!

Tack alla ni som tar er tid att läsa mina blogginlägg!

april 26, 2016 av asaole

Tvåhundrasextionde åseriet- En bön för Tjernobyl

Den 26 april 1986 inträffade kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. De svenska myndigheterna var först av västländerna med att larma om att något inte stod rätt till, eftersom man kunde notera ökade strålningsvärden vid svenska anläggningar. Det visade sig dock komma från någon annan plats och snart stod det klart att det var ifrån Tjernobyl i Ukraina. 1986 var jag en ung vuxen, 19 år gammal. Visst var jag orolig och visst blev jag bestört och alldeles i början var jag beredd att aldrig mer äta någonting som funnits i en skog på Sveriges östkust, men i takt med att tiden gick åt jag hjortron och renkött igen, trots varningar i medier, eftersom jag resonerade som så att en gång ska jag ändå dö och då spelar det inte någon roll om jag gör det av bestrålade hjortron eller en renstek.

Hjortron

Medan jag kunde avfärda problemen med strålningen så lättvindigt fanns människor i omedelbar närhet till kärnkraftverket i Tjernobyl som inte gavs någon möjlighet att faktiskt välja. De var exponerade för ofattbart stark strålning utan några som helst åtgärder de första 36 timmarna, varefter den första större evakueringen skedde. I mitt yrke som lärare hanterar jag ofta källkritiska frågor. Bland många kriterier som jag funderar över vad gäller sanningshalten i en text, är ”närhetsprincipen”, det vill säga hur nära den är som ”berättar”. Om jag återkopplar till min egen nittonåriga tanke, så hade jag tillgång till fakta från t ex Strålsäkerhetsmyndigheten och kunde ta ställning till om jag var i omedelbar fara eller inte. Informationen fanns på den tiden inte lika smidigt som nu, ett en knapptryckning bort…men genom information i TV och radio och även i skolan, fick jag tillräckliga kunskaper för att känna mig förberedd att välja hur just jag skulle hantera situationen.

Genom att läsa boken ”Bön för Tjernobyl” av nobelpristagaren i litteratur 2015, Svetlana Aleksijevitj blir jag medveten om vad mycket vi inte visste 1986 om vad som egentligen hände på plats i Tjernobyl. Författaren har gått till väga med denna bok på samma sätt som hon gjort med de övriga delarna i serien ”Utopins röster”. Hon har besökt och samtalat med hundratals människor, spelat in intervjuerna med enkla små bandspelare, transkriberat dem, sparat kärnfulla citat och därefter kokat ned det mest intressanta till en samling ögonvittnesskildringar. I just den här boken är det för min del extra hudnära, eftersom jag ju faktiskt minns händelsen.

Jag har tidigare läst både ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” och ”De sista vittnena” som handlar om andra världskriget från kvinnors respektive barns perspektiv. Båda de böckerna utgår ifrån människor från Belarus som upplevt kriget och som berättat om händelser och erfarenheter från krigsåren för Aleksijevitj. Gemensamt för alla de berättelser författaren har samlat ihop är att hon lyckats fånga krigets grymheter på ett ytterst personligt sätt från varje informants perspektiv. Man upplever krigets fasor genom informanternas ögon, rått, obarmhärtigt och fruktansvärt. I ”Bön för Tjernobyl” har Aleksijevitj genom de många informanterna gett en helt annan bild av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Det är hur människor resonerat med sig själva som är mest intressant med boken, som jag ser det. Vi får följa hur informanterna gradvis ändrar uppfattning, först är de säkra på att det är farligt när ett kärnkraftverk brinner och röken ovanför kraftverket är blå. Men när myndighetspersoner intygar att elden är släckt och läget är under kontroll, så invaggas många i den felaktiga tanken att allt är riskfritt. Dessutom är väldigt många i området inte alls ifrågasättande när det snart förestående firandet av första maj ska gå av stapeln. De allra flesta firar, trots att de är bara några kilometer bort ifrån kraftverket. Vissa informanter berättar hur man menat att det varit viktigt att stå enade mot ”fienden”, medan andra menar att det var befängt att inte inse att ”fienden” denna gång var själva strålningen.

En efter en vittnar de om betydande slarv med skyddsutrustning, bristande säkerhetskontroller, ofullständiga eller obefintliga hälsokontroller och nästan ingen utdelning av t ex jodtabletter. Förutom detta berättas om fruktansvärda händelser i samband med olika uppdrag inom säkerhetszonen, upprepade fall av maktmissbruk från befäl på olika nivåer i hierarkin, tragiska sjukdomsfall och dödsfall som inträffat enbart för att människor fördes bakom ljuset angående hälsorisker. Om jag då återkommer till min tanke om källkritik, så menar jag att jag tror dem, alla dessa vittnen. Många av informanterna är fysiker, läkare, ingenjörer och andra högt utbildade personer. De ger ett mycket trovärdigt intryck. En tanke som slagit mig är att flera av informanterna upplyst om att den sarkofag som byggdes över kärnkraftverket skulle ha en livslängd på trettio år… Det är min förhoppning av det nya höljet blir klart i tid, med tanke på konsekvenserna om så inte sker. Boken är ett skrämmande tidsdokument och precis som Svetlana Aleksijevitj säger i början, så handlar inte boken om historia, utan om vår framtid. Så är det verkligen. Boken borde läsas av alla, ingen nämnd ingen glömd!

Läs mer:

Strålsäkerhetsmyndighetens webbsida

Om bygget av det nya höljet runt kraftverket i Tjernobyl

Etthundranittioandra åseriet om Bön för Tjernobyl