september 2, 2016 av asaole

Trehundrafemtioandra åseriet: Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 2

Som jag skrev i #Trehundrafyrtioåttonde åseriet, så händer det att jag får för mig att jag ska läsa ”allt” jag kan komma över av en viss författare. Det finns många favoriter av Theodor Kallifatides som jag läst med stor behållning och gärna skulle läsa igen. För att hinna med att läsa så mycket som jag önskar, brukar jag komplettera den vanliga ”pappersboksläsningen” med att lyssna på ljudböcker. En sådan inläsning är Kallifatides bok Herakles, som har lästs in av skådespelaren Reine Brynolfsson. Trots de många namnen och invecklade släktförhållandena mellan gudar och halvgudar i den grekiska mytologin som skildras i romanen, så bidrar Brynolfssons gestaltande läsning till att jag åtminstone hjälpligt hänger med i svängarna…

Boken Herakles av Kallifatides är säkert ett seriöst försök att skapa begriplighet för den som vill förstå grekisk mytologi, men jag tror att den passar allra bäst för dem som redan har läst de många mytologiska berättelserna och kanske kan dem utan och innan från någon annan förpackning än Kallifatides roman. Då gissar jag att romanen med sitt sätt att levandegöra enskilda berättelser bidrar till att skapa minnesbilder att hänga upp de mytologiska gestalterna på.För mig personligen kommer Herakles av Theodor Kallifatides i stället bli starten på en stunds sökande i andra källor vid ett senare tillfälle. Det jag främst kommer att fokusera på då är förstås vem Herakles var enligt övriga källor…

Herakles som jag uppfattar honom i Kallifatides tolkning är högt beundrad och ansedd, med framgång som signum. Han är guden Zeus son, utan att veta om det och han hamnar i en lång rad olyckliga omständigheter som bidrar till att jag uppfattar honom som en ganska sorglig och misslyckad figur, trots sitt renommé som hjälte. Berättelsen innehåller många förvecklingar och detaljer och en central händelse är när Herakles mördar sina egna tre söner. För att sona sitt brott måste Herakles utföra en lång rad spektakulära underverk, som är av övermänsklig natur och dessa är tolv till antalet och kända för oss inte enbart som Herakles underverk, utan även med den romerske motsvarigheten till Herakles, som utförde ”Hercules stordåd”. De bakomliggande mytologiska berättelserna tror jag är en viktig förutsättning för att på allvar kunna ta till sig Kallifatides bok. Han skriver levande och intressant, men alla de mytologiska namnen bidrar till att boken känns rörig. Därför rekommenderar jag boken antingen till den som redan kan sin grekiska mytologi ELLER till den som först läser på litegrann…

Exempel på fakta om Herakles

Men en sak som Herakles ändå hjälper mig med är att återigen skapa mystik kring de grekiska öarna, den grekiska naturen och allt som växer där. Det gör Kallifatides som ingen annan! Man känner dofterna och kan för sin inre syn förstå hur det ser ut på de platser författaren beskriver. Så är det i allra högsta grad också i romanen Med sina läppars svalka, som utkom 2014 och skildrar den grekiska kvinnan Elenas hela liv, med början i en grekisk by på nittonhundratrettiotalet. Precis som i Mödrar och söner får jag precis det jag uppskattar hos Kallifatides.Elena är, liksom andra huvudgestalter i Kallifatides böcker, en person som inte är en bland andra i den lilla byn. Berättelsen tar sin egentliga början under den tyska ockupationen under andra världskriget och Elenas pappan har gripits av polisen för sina kommunistsympatier. Mamman och Elena lever ensamma och är redan utstötta ur bygemenskapen för att pappan var kommunist, men deras utsatta situation förvärras ytterligare när mamman uppvaktas av ett tyskt befäl. Också i skolan upplever Elena ett utanförskap, men eftersom hon är duktig i skolämnena så vinner hon lärarens förtroende. Elenas skönhet gör också att pojkarna i klassen blir förälskade i henne. Det blir också läraren… Elena och Giannis (läraren) tvingas fly från byn och väljer att emigrera till Australien. De lever under knappa omständigheter i början, men får ändå någorlunda ordning på livet. Boken skildrar det utanförskap man känner som migrant och mödosamt och ofta tröstlöst det är att försöka skapa sig ett drägligt liv i den nya landet. Elena och Giannis känner ofta hur de inte passar in och hur de får kämpa extra hårt för att de inte är födda i landet från början.

Boken kan sägas vara uppdelad i fyra spår. Dels handlar det om den unga Elena och livet i barndomsbyn, dels om Elena och Giannis när de är i Australien, men sedan väljer paret att emigrera ännu en gång, nämligen till Sverige. Därför handlar romanen även om tiden i Sverige och om dottern Maria och hennes familj när hon är vuxen. Det finns en skillnad i drivet i de olika skildringarna. Min uppfattning är att författaren lyckats bäst med de delar av boken som skildrar Elenas barndom och ungdom och den del som skildrar den första tiden i Sverige. Men likt andra böcker av Kallifatides så är Med sina läppars svalka läsvärd i sin helhet. Den lämnar en känsla av insikt efter sig… Med den här boken inbillar jag mig att jag vet lite bättre hur det kan vara att flytta från ett land till ett annat. Jag tror mig också förstå bättre vad som kan ha varit svårt för de invandare som först kom till Sverige på 1960-talet från Grekland. Genom boken fick jag också en hel del förståelse för hur vårt mottagande av utlandsfödda har förändats sedan sextiotalet, på gott och ont.

Ju fler böcker av Kallifatides jag läser, desto klarare ser jag också honom själv i böckerna… Det bidrar också till att jag tycker att läsningen är än mer intressant. Så är också det faktum att författaren väljer att väva samman sin roman med de historiska händelser som var av vikt för de inblandade länderna. Den invecklade politiska nutidshistorien i Grekland blir lättare att begripa med hjälp av Theodor Kallifatides skildringar av händelserna från ett inifrånperspektiv. Tack för det!

Det kommer säkert fler åserier med kommentarer om Kallifatides böcker i sinom tid!

Välkommen att läsa dem då! 🙂

augusti 29, 2016 av asaole

Trehundrafemtionde åseriet- Tjugo tusen!

Nu har bloggen haft 20 000 visningar! This blog has now had 20,000 views!

In my blog I share thoughts and experiences from my life and teaching career. Occasionally I also write book reviews or share my experiences from trips. Most of the content is written in Swedish. Some of the posts may be interesting to an English-speaking reader. Please look for ”In English” in the menu to the left. Thanks!

Tack alla ni som läser det jag skriver. I våras publicerade jag en serie inlägg som handlade om musik i SVA-undervisningen. Inläggen hittar du enklast genom att söka här på bloggen med #Musikupplägg att samtala om. Under sommaren har ett antal blogginlägg handlat om upplevelser från en turistresa i USA. För att hitta dem är det enklast att söka här på bloggen med #Turist i USA. Naturupplevelser i Sverige har också fått plats här, till exempel en resa i trakten runt #Högakustenbron och nu senast, ett besök i skogsmiljö vid #Predikstolen. Efter sommaren återgår bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen och först ut bland dessa inlägg var ett inlägg om svenskan som #Melodins språk. I augusti har jag jobbat med reflektioner om #läsning och #läsundervisning. Dessutom har jag börjat en djupdykning i #Theodor Kallifatides författarskap, där del 1 är ett åseri som heter #trehundrafyrtioåttonde åseriet. Läser du vidare i höst, så hoppas jag dela med mig av fler undervisningstips både här, på #viärlärare, #asaole och på min YouTube-kanal #åseriklipp.

augusti 26, 2016 av asaole

Trehundrafyrtioåttonde åseriet: Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 1

Det händer att jag får för mig att jag ska läsa ”allt” jag kan komma över av en viss författare. Senast detta hände började jag med att lyssna, eftersom den möjligheten gavs först… Mödrar och söner var en av de böcker av Theodor Kallifatides som jag inte hade läst förut och när jag just hade avslutat en annan ljudbok och tittade på min bokhylla i Storytel föll blicken på denna bok.

Inläsningen av Sven Wollter gör förstås sitt till för att läsupplevelsen ska få hög kvalitet och man dras direkt in i Kallifatides resonemang om livet. Att lyssna på böcker kan annars vara lite som ett lotteri. Är inläsningen inte så bra, så riskerar min uppfattning om inläsaren att till viss del drabba författaren i fråga och kanske ger jag upp mitt projekt att lyssna på den aktuella boken. I allra sämsta fall plockar jag inte ens upp pappersboken för att läsa den… I Kallifatides fall är det lyckligtvis så att jag har läst mycket av honom tidigare och redan är en biten och återkommande läsare så Wollters röst utgjorde i stället en perfekt bonus för en bok jag ändå skulle ha lyssnat på, oavsett inläsare.

Med Mödrar och söner får jag precis det jag uppskattar hos Kallifatides. Han skriver medryckande och lägger upp sin skildring på ett spännande sätt. Här handlar det om tre spår, dels nutid, där Kallifatides är på besök hos sin mor i Athen och ibland även träffar sin bror och andra släktingar, dels i berättande form de många episoder från barndom och ungdom i Grekland som Kallifatides drar sig till minnes. Det tredje spåret är ett dokument, där Kallifatides far har skrivit ned sina minnen från ett långt liv. Mellan dessa tre spår väver Kallifatides som brukligt sin väv av levnadsvisdom.

Mellan modern och Theodor finns ett starkt band och trots att de vanligtvis bor i varsitt land, långt ifrån varandra, har de en mycket nära kontakt med varandra. Ändå skymtar mellan raderna en ömsesidig respekt som inte möjliggör helt öppna konversationer. Denna respekt innefattar bland annat väldigt speciella procedurer runt kaffedrickande som är underhållande att läsa. Theodor har en lång lista på sådant han gärna skulle vilja fråga sin nittiofyraåriga mor om, men inte riktigt vågar. Kaffestunderna blir därför en tänkbar öppning för förtroliga samtal om livet. Modern å sin sida verkar av just respekt för sin son, avhålla sig ifrån att nämna vissa detaljer, som för att skydda honom ifrån dessa. Men Theodor är i Athen denna gång just för att en gång för alla få veta hur det egentligen förhöll sig med en lång rad händelser som ligger för långt bak i tiden för att han själv ska kunna veta säkert.

Den gradvisa avtäckningen av Theodor Kallifatides familjehistoria skildras med stor kärlek och i bokens inledning berättar Kallifatides hur hans familj likt så många andra grekers befann sig i Turkiet sedan generationer, men plötsligt blev tvungna att flytta till Grekland, i en omfattande utväxling mellan de två länderna, då också turkar som befunnit sig i Grekland tvingades åter till Turkiet. Theodors pappa, som var född vid Svarta Havet, kom därför att hela sitt liv betraktas som en utlänning, en som inte var som alla andra. Detta utanförskap, måste ha präglat inte bara honom själv, utan också hans familj i hög grad.

Nästa ljudbok som jag drogs in i med hull och hår var Vänner och älskare som precis som titeln antyder handlar om en djup vänskap mellan Georg och hans vän Milan, men också om kärlek mellan olika människor. Återigen är Wollters inläsning av denna ljudbok en del av magin med boken, men det vore fel av mig att ta udden av det skrivna ordet, för hur väl Wollter än kan gestalta, så vore inläsningen inget värd om texten inte höll måttet. Georg och hans fru Marja har levt ihop i många år och haft ett lyckligt äktenskap. Det är i alla fall vad Georg har uppfattat, den dag när han hittar en ask som likt Pandoras ask rymmer en hemlighet. Ska han våga öppna asken eller inte? Han ringer Milan och tillsammans resonerar de om fördelarna respektive riskerna med att öppna asken och studera dess innehåll. Den här boken är i allra högsta grad en bok om filosofiska ställningstaganden. Man följer med i handlingen, men också i Georgs ambivalenta hållning till saker som händer omkring honom. Och så är det ju hon som räddar livet på honom gång på gång… Vem är HON? Kallifatides håller läsaren på sträckbänken genom allehanda författarknep… och spänningen är till slut olidlig… Hur ska detta sluta? Att kunna kasta in vändningar i en bok vars första uttryck är VANLIGHET är skickligt. De vändningar som jag syftar på är av sådan art att den ena läsaren skulle säga att ”det var slumpen” som orsakade detta, medan nästa läsare menar att det var ”Gud som grep in” och ytterligare någon skulle säga att ”det var ödet”.

Det som gör boken så läsvärd är att vi följer Georgs resonemang om detta… En annan kvalitet som boken har, är att jag som läsare kan känna igen små bitar av författaren i många av de levnadsöden som Kallifatides målar upp i persongalleriet. Det är också delar av gestalternas egenskaper som känns bekanta från Kallifatides själv. Det gör boken spännande och intressant.

Han har delvis gett röst åt kvinnor i boken, men jag vill inte röja något konkret exempel, eftersom jag tycker att du ska läsa boken själv, men i de fall då han till exempel skriver brev från jagperspektivet av en kvinna, så känner jag igen mig, och kan identifiera mig med hennes uppfattning och känslor i vissa livsfrågor. Det har alltid fascinerat mig när manliga författare lyckas med detta. Främst tar jag ändå med mig det djupa resonemang om stora livsfrågor, som Kallifatides bjuder på. Jag översköljs av hans vishet när jag läser den här boken. Och vem skulle vilja leva utan visdom? Vem skulle för den delen vilja leva sitt liv utan kärlek?

”Den sanna exilen är att leva utan kärlek”

Theodor Kallifatides (ur Vänner och älskare)

Det kommer säkert fler åserier med kommentarer om Kallifatides böcker i sinom tid!

Välkommen att läsa dem då! 🙂

augusti 22, 2016 av asaole

Trehundrafyrtiofemte åseriet- Om elevers motivation och läslust när HÖSTLOVET byter namn…

Som jag skrev häromdagen, så är mitt eget dilemma i undervisningen att många elever inte ALLS är motiverade att läsa. Om kommuner och enskilda skolor skulle anamma Stefan Löfvéns förslag och kalla det höstlovet för LÄSLOV, så är det ett steg i rätt riktning… Att elevers LÄSNING kommer upp på den politiska agendan är en vinst i sig.

När den dåvarande regeringen en gång för länge sedan föreslog ett byte av namn på det vi nu kallar sportlovet, var det också diskussioner. OM detta har jag skrivit i ett tidigare inlägg här:

Tvåhundratrettionde åseriet- Skurlov, vinterlov eller sportlov- Vad får det lov att vara?

Jag välkomnar regeringen Löfvéns initiativ, TROTS att det i skrivande stund inte är mer än ett förslag på namnbyte… Och som jag skrev häromdagen:

En utbildad lärare som själv kan mycket i sitt ämne är därför en mycket viktig katalysator i vilket klassrum det än må vara.

augusti 20, 2016 av asaole

Trehundrafyrtiofjärde åseriet- Om elevers motivation och läslust i relation till kraven i kunskapsmålen

”Eleven kan läsa skönlitteratur och sakprosatexter med flyt genom att, på ett i huvudsak fungerande sätt, välja och använda lässtrategier utifrån olika texters särdrag. Genom att göra enkla sammanfattningar av olika texters innehåll med visskoppling till tidsaspekter, orsakssamband och andra texter visar elevengrundläggande läsförståelse. Dessutom kan eleven utifrån egna erfarenheter, olika livsfrågor och omvärldsfrågor tolka och föra enkla och till viss del underbyggda resonemang om tydligt framträdande budskap i olika verk. Eleven kan också föraenkla resonemang om verket med kopplingar till dess upphovsman. Eleven drar då till viss del underbyggda slutsatser om hur verket har påverkats av det historiska och kulturella sammanhang som det har tillkommit i.” (Skolverket, 2016).

Ovanstående citat är hämtat ur betygskriteriet för betyget E i ämnet svenska för årskurs nio. Det framgår tydligt av citatet att skolan ska innehålla läsning av litteratur och samtal om den lästa litteraturen. För den som inte själv är lärare, kan det kanske vara intressant att notera att det inte står VAD man ska läsa. Vad som anses vara rätt urval av just ”skönlitteratur och sakprosatexter” kan alltså vara olika från skola till skola, från klassrum till klassrum. Ett sådant system har vi delvis haft tidigare i Sverige och så är det också i många andra länder. Man kallar det för att man har en KANON, (med betoningen på den första stavelsen). MED en kanon skulle det t ex vara tänkbart att ge alla elever i nian samma litterära text, oavsett var i Sverige man bor, men så är det alltså inte.

Mitt eget dilemma i undervisningen har alltmer kommit att bli ett helt annat än VAD man ska läsa… I stället handlar det om HURUVIDA man ska läsa ALLS…! Många elever är inte alls motiverade att läsa och när man samtalar med dem om detta, så kryper det ofta fram att de inte riktigt har hittat flytet i läsningen, inte heller riktigt har någon gedigen läsförståelse i det de läser… För läraren finns emellertid inte något val. Undervisningen måste förstås innehålla läsning, dessutom av varierande karaktär. Läsningen måste dessutom ske i ett utmanande läsklimat där elever tränas att göra just det som målet föreskriver, det vill säga använda olika lässtrategier, sammanfatta, tolka och värdera, dra slutsatser och få förståelse för litteraturens inplacering i tid och rum.

Att få elever att läsa kommer att vara viktigt så länge skolans mål i ämnen som svenska och svenska som andraspråk, historia eller samhällskunskap helt bygger på att man är läskunnig förbi nivån där det enbart är frågan om att kunna ljuda ihop ord från enskilda bokstäver. En utbildad lärare som själv kan mycket i sitt ämne är därför en mycket viktig katalysator i vilket klassrum det än må vara.

Utan problem kan jag dra mig till minnes ett ganska stort antal relativt lyckade lärtillfällen från början av 1990-talet, där det handlade om olika litterära texter av varierande längd och karaktär. Eleverna var engagerade i de litterära gestalternas förehavanden och deltog i samtal och aktiviteter som spann vidare från litteraturen. DÅ, så var det oftast inte alls samtida litteratur jag valde, utan snarare klassiker som hade ett antal år på nacken, men ändå hängde det stora flertalet elever med och förstod texten och kunde förhålla sig till den. Elever jag mötte var också i allmänhet läsare, bland annat för att skolan hade läslektioner på schemat och engagerade skolbibliotekarier som entusiasmerade eleverna till nya läsupplevelser. Det har jag skrivit om i tidigare åserier.

Men i varje klass fanns också ett fåtal elever som inte alls klarade av uppgiften att läsa en längre text. Vissa klarade faktiskt inte heller av att läsa en kortare text, om denna exempelvis var i original från en klassiker. För att ge dem möjlighet att ta ett litet steg in i den litterära världen jobbade jag alltid ganska nära den aktuella texten och även med förklaringar och samtal om ord och uttryck som kunde vara kniviga för förståelsen eller som var avgörande för betydelsen av hela textens budskap. Vi läste tillsammans och upptäckte vad det stod ”mellan raderna”. I ett sådant litterärt samtal är gruppen en tillgång, eftersom elever som själva inte har så stort intresse blir engagerade och dras med i temat. Att inte satsa på läsning i skolan vore förödande från ett redan känsligt läge. Det är därför min förhoppning att Skolverkets satsning på Läslyftet i långa loppet ska ge landets skolelever på alla nivåer ett ökat intresse för läsning.

augusti 20, 2016 av asaole

Trehundrafyrtiotredje åseriet- En förändrad syn på läsning i skolan?

Mitt eget liv är rikare tack vare litteraturen. Det är många upptäckter och insikter som jag skulle vara helt utan om jag inte hade varit en läsande person. Men i den desperation som gradvis infinner sig när man som lärare noterar att eleverna inte läser, vare sig om man lockar dem med fina ”priser” eller ”hot”, har det hänt att jag lagt mig platt och helt enkelt gett dem valet att i stället se en film med samma titel.

Med filmen som GRUND har jag sedan fått eleverna intresserade av den aktuella intrigen och kunnat få dem att läsa åtminstone centrala delar ur det verk vi skulle läsa. Trots min egen entusiasm och trots att jag med eget kunnande har försökt överbrygga vissa av elevernas brister i läsförståelse genom att ge en gedigen introduktion med förförståelse, har det ändå varit svårt att få eleverna att just LÄSA.

Ett tag märkte jag hur vissa elever kunde ta sig tid att läsa blogginlägg på internet, men inte läsa böcker. På senare år har även de bloggläsande eleverna övergått till att i stället följa ett antal så kallade YouTubers (personer med en egen videokanal som bloggar om livet, men i film-format), vilket alltså innebär att de ser små filmklipp i stället för att läsa text. Att få elever att läsa kommer att vara viktigt så länge skolans mål i ämnen som svenska och svenska som andraspråk, historia eller samhällskunskap helt bygger på att man är läskunnig förbi nivån där det enbart är frågan om att kunna ljuda ihop ord från enskilda bokstäver. Men är det då helt oproblematiskt och smidigt att ens se film i skolan om det är ett litterärt samtal man egentligen eftersträvar? Det ska i så fall inte vara något som elever upplever som gammalt och tråkigt…

Första gången jag själv noterade elevers stora missnöje med valet av film, var när elever i nian, som jag var vikarie för skulle se filmen Hemsöborna Det var den version där Sif Ruud var Madam Flod, Carlsson spelades av Allan Edwall och Gusten av Sven Wollter. Eleverna tyckte att den svartvita filmen var OERHÖRT tråkig och ointressant. Ljudet var dåligt och uppspelningen skedde på en vanlig TV och video i ett vanligt klassrum. Filmen är dessutom LÅNG och för vissa sextonåringar är hela filmupplevelsen säkert endast en ”transportsträcka” till den rast man utlovats efter filmens slut. Spiken i kistan för en eventuell POSITIV upplevelse, blev den del av filmen när Madam Flod letar efter Carlsson och går ner sig i sjön… Klippet är LÅNGT och ljudet i just den sekvensen var riktigt dåligt… vilket ledde till eleverna blev fnissiga och oroliga, trots att det händelseförlopp som filmen försökte skildra var tragiskt och ångestfyllt? Detta var 1992 och mycket har hänt i skolan sedan dess. Ska man då inte ta upp författare som Strindberg i undervisningen? För egen del tror jag att först när någon ny och pigg regissör ger sig på Strindbergs verk och liknande texter finns hopp om att elever återigen ska orka visa intresse för LITTERATUREN som ligger till grund för filmatiseringen.

Min egen uppfattning är att man vinner mycket på att jobba med korta klipp och mellansnack, snarare än hela filmer. I sådana mellansnack kan man dessutom smyga in bärande citat från verket i fråga för att visa på författarens egenart och konstnärliga stil. En utbildad lärare som själv kan mycket i sitt ämne är därför en mycket viktig katalysator i vilket klassrum det än må vara.

augusti 20, 2016 av asaole

Trehundrafyrtioandra åseriet- Vad var det jag läste?

Häromdagen satt jag och kollegan på jobbet och småpratade om hur läsundervisningen i skolan fungerade när vi var små. Kollegan påminde om övningsboken ”Vad var det jag läste?” som vi förstås båda hade harvat igenom. Vi drog oss till minnes hur vi hade andra läsförståelseböcker med småtexter om olika teman, vars syfte alltid var att kolla om vi hade förstått det vi hade läst. Jag minns att jag tyckte om den här typen av övningsböcker där man lärde sig något om någonting, samtidigt som man jobbade med något som läraren hade satt i händerna på en. Vi gick till skolbiblioteket med klassen och hade förstås lästimme varje vecka. Ända upp i årskurs sju hade vi lästimme. Vi satt i ett klassrum som var innanför biblioteket på Västra skolan i Falun där jag gick. Man kunde ångra sig och byta bok om det fortfarande var på lånestunden. Jag gjorde sällan det. Jag dök ner direkt i boken och kände hur lyxigt det var att vi fick läsa en hel lektion på skoltid trots att vi gick på högstadiet.

Läsning är en utmanande form av skenbar avkoppling som verkar bli allt mer sällsynt, skrev jag i ett tidigare blogginlägg. Jo, förvisso, men inte blir det sällsynt i mitt liv… Jag läser gärna, mycket och ofta. Precis som jag skrev är jag också lite av en periodare när det gäller läsning. Det händer att jag hittar en bok som jag läser och tycker väldigt mycket om och därefter bestämmer jag mig för att läsa allt jag kan hitta av just den författaren. Det är kanske ett sätt att vara rationell eller så är det bara galet… Författare jag har hanterat på detta sätt är t ex Paulo Coelho eller Joyce Carol Oates, vars böcker jag avverkade på löpande band för något år sedan och därefter läser efter hand som de kommer ut. Så gjorde jag även med Henning Mankells böcker, när jag tappat taget om deckargenren. Just Henning Mankell har jag skrivit om på min blogg några gånger och du hittar dessa blogginlägg om du söker i bloggens sökruta på just Henning Mankell. Jan Guillous böcker har jag följt länge, i takt med att han har gett ut dem, så också böcker av Marie Hermansson, Maria Ernestam och Inger Edelfeldt.

Bland deckarförfattarna har jag inte varit lika flitig men jag har läst Inger Frimansson med behållning och förstås en rad andra, men där är jag mer återhållsam, eftersom jag vill hinna med att läsa annan litteratur. Ett sätt att hantera det faktum att ”alla” läser deckare och jag gärna vill prata om böcker med mina vänner, är att jag åtminstone läser en titel av en viss deckarförfattare emellanåt. På det sättet kan jag ha en inblick i hur just den författaren skapar intrig i sina deckare och det ger mig möjlighet att samtala med vänner som läst mer av den aktuella författaren.

Men med vissa andra författare är det inte lika lätt att hitta böcker. Det kan bero på att de levde för längesedan och böckerna är svåra att få tag på av det skälet eller så har jag upptäckt en författare vars böcker inte ännu är översatta till svenska och språket de är skrivna på är något språk jag inte behärskar. Det händer också att böckerna kan ha varit så pass populära att de är i princip slutsålda i bokhandeln och då är man hänvisad till lånedisken på biblioteket. Bland äldre författares verk har jag mycket oläst, av förklarliga skäl, men jag har med stort intresse läst många av de stora och kända, som Selma Lagerlöf, Moa Martinsson, Per-Anders Fogelström, August Strindberg och Vilhelm Moberg. Dessa författare har betytt mycket för mig på många sätt och jag läser gärna deras böcker om igen.

Nyare litteratur av samtida författare försöker jag hålla koll på genom att regelbundet titta vilka böcker som ligger på topplistor för tillfället. På det sättet har jag också läst många författare som jag troligtvis inte skulle ha kommit i kontakt med annars. Eftersom läsning är viktigt för mig har jag skrivit mycket om böcker jag har läst. Du hittar dessa blogginlägg här på http://www.asaole.com via #på svenska, #kultur, #böcker och bokrecensioner. Vill du läsa en bok som jag har skrivit, så hittar du mer information via följande länk:

http://wp.me/p4uFqc-nt

augusti 20, 2016 av asaole

Trehundrafyrtioförsta åseriet- Läsning är en utmanande form av skenbar avkoppling

Läsning är en utmanande form av skenbar avkoppling som verkar bli allt mer sällsynt, har jag noterat. ”Skenbar avkoppling”? tänker du kanske. Inte är det väl ENBART avkoppling om hjärnan faktiskt är i full gång med att spinna vidare på det lästa? ”Utmanande”? Absolut! Jag blir alltid utmanad av det jag läser… 🙂

Det beror på hur man ser det förstås. Det är å ena sidan avkopplande att läsa, eftersom man drar sig undan ett antal andra måsten i sitt liv för att i stället ägna sig åt att ta in vad någon annan har författat. Samtidigt får man därigenom ett antal nya intryck som måste bearbetas i förhållande till det egna synsättet. Precis den mentala utmaningen är det främsta skälet för mig att läsa böcker. Det är spännande att få sin världsbild ifrågasatt och omkullkastad ibland. Läsning bidrar till att denna process sker i lugn och ro hemma på kammaren. Man hinner ta in och fundera och vända och vrida på det man läser… Med nyare sätt att ”läsa” kan man dessutom kombinera läsningen med motion, genom att till exempel lyssna på böcker i ljudboksformat medan man promenerar. Det gör jag ofta och gärna. Men i sökandet efter bildbevis blev det i stället en bild från en av många inre resor i allmänt kommunikationsmedel…

Läsning för mig är en inre resa. Den börjar redan med tanken på att läsa en viss bok eller kanske följa en författare en period. Ibland gör jag så… Kommer jag över en bok av en viss författare, läser jag den och fastnar i en lång rad av läsupplevelser när jag följer författaren genom olika böcker. SÅ hanterar jag annat också:

Jag äter alla de vita bilarna i bilpåsen innan jag tar en rosa eller grön… 🙂

Men oavsett hur jag läser, så har jag märkt att det ibland är vissa författare eller verk som stannar kvar eller som sticker ut på något sätt. En del av de läsupplevelser som satt sina spår av olika skäl, planerar jag att skriva om här. Om du vill hitta dem, så kan du följa #på svenska #kultur, #böcker och bokrecensioner, #boktips.

Den där högen av böcker jag tar med mig på resan, är fortfarande verklighet… Att hålla boken i sin hand är en del av läsupplevelsen. Länge var jag VÄLDIGT rädd om böcker jag läste, men nu kan jag både vika hundöron och anteckna om det är något jag tycker är extra intressant. Främst gör jag det för att kunna återkomma till ett visst parti av boken utan att behöva leta länge. Bok med flikar

Det är inte längre självklart att man köper på sig en ansenlig hög med böcker inför utlandssemestern i solparadiset. I stället konkurreras bokläsningen först ut av andra upplevelser. Det är både rimligt och naturligt och inte menar jag att man ska åka världen runt med en boktrave under armen! Men för dem av oss som förr tog med mellan fem och tio böcker för en vecka i solen, har det kommit andra förströelser som man kan ägna sig åt när man ändå befinner sig i solen, i syfte att klara vinterns utmaning av mörker. Dels finns det till exempel de som åker på solsemester för att ägna sig åt workout eller yoga under ledning av en fitnessguru. De är alltså inte upptagna med läsning, utan snarare med att få kropp och själ i trim med andra medel, dels finns det personer som klarar av att bara ligga där i solen, timme efter timme, utan att ”göra” något alls.

Det är kanske det som är mitt problem för egen del? Jag vill få någon slags INPUT… Då är boken perfekt. Inom det litterära området kan man välja ljudböcker. Då klarar man sig med en smartphone och en nedladdad lista eller bra wi-fi på den plats där man väljer att lyssna. Skulle man inte vilja lyssna på just böcker, så finns det ytterligare möjligheter i poddar och radioprogram av olika de slag, varvat med filmer eller spel som man kan blippa runt i medan solen steker ryggen. Självklart kan man också lyssna på en oändlig uppsjö av musik! Men när jag kommer hem ifrån solresan och boken har fläckar av solkräm och läsk och det ramlar ur sand när man bläddrar, så tillhör också det en del av resans tjusning för mig. Jag kommer ihåg platsen där jag läste en viss bok… Med bokens titel, om någon skulle fråga mig, kommer också situationen då jag läste just den boken…

I samtal med en vän i en bokhandel häromdagen konstaterade jag att ”boken” så som jag tänker på den, fått konkurrens även av billigare lösningar som storpocket i stället för inbundet, pocket i stället för storpocket och så vidare. Förra sommaren hittade jag även pyttepocketböcker, men dessa har säkert ett helt annat namn, Minipocket? Det är säkert bokbranschens sista försök att få oss att hålla en pappersprodukt i handen, när valet kunde vara en elektronisk lösning. Vännen i bokhandeln berättade om en resa till USA, där det noterades att man inte längre gav ut inbundet, utan satsade helt på storpocket och pocket, speciellt den senare kategorin. Detta kan även verifieras av mig själv från mitt senaste besök i det stora landet i väst. Vill man prompt läsa inbundet så får man leta…

Länge trodde jag att jag var en person som ”måste” läsa inbundna böcker. I min ungdom hade jag nästan inga pocketböcker. Jag tyckte att det var mer BOK över en inbunden bok än den sladdriga pocketbokens yttre ger sken av… Det är många år sedan nu, som jag fick rådet av en vän att helt sluta köpa böcker och i stället låna på biblioteket. Motiveringen, enligt vännen, var att böcker tar så otroligt stor plats och när man väl har läst dem, så kan man ju lika gärna ställa tillbaka dem i bibliotekets hylla i stället för i sin egen. Jag lyssnade noga och det finns perioder i mitt liv då jag försöker följa rådet, men i ärlighetens namn måste jag nog medge att jag nästan alltid köper böcker jag vill läsa, i stället för att låna dem. MEN! Jag har i allt högre grad börjat köpa pocketböcker, eftersom de inte tar lika stor plats och inte heller inger samma ”värdefulla” förtroende efter läsningen. Det i sin tur bidrar till att jag KAN rensa och ge bort böcker när bokhyllorna svämmar över.

augusti 15, 2016 av asaole

Trehundratrettioåttonde åseriet- Nitton tusen!

Nu har bloggen haft 19 000 visningar! This blog has now had 19,000 views!

Tack alla ni som läser det jag skriver. I våras publicerade jag en serie inlägg som handlade om musik i SVA-undervisningen. Inläggen hittar du enklast genom att söka här på bloggen med #Musikupplägg att samtala om. Under sommaren har ett antal blogginlägg handlat om upplevelser från en turistresa i USA. För att hitta dem är det enklast att söka här på bloggen med #Turist i USA. Naturupplevelser i Sverige har också fått plats här, till exempel en resa i trakten runt #Högakustenbron och nu senast, ett besök i skogsmiljö vid #Predikstolen. Efter sommaren återgår bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen och först ut bland dessa inlägg var ett inlägg om svenskan som Melodins språk. Till hösten hoppas jag även hinna med att göra fler filmer med undervisningstips att lägga upp på min YouTube-kanal #åseriklipp.

augusti 5, 2016 av asaole

Three Hundred and Thirty-Second Asic- They are all ambassadors for Sweden

Among other things I brought with me on my trip to the USA this summer, was a book written in English, but by a Swedish man who now lives in the USA. My American friend has read the book and thought I would be interested. According to the American friend the book helps him understand the Swedes… 🙂

Med en bok skriven på engelska, men av en utvandrad svensk, inledde jag min resa till USA denna sommar. Jag blev tipsad om boken av min amerikanske vän som har läst den i syfte att förstå ”svenskarna”… Nu när jag läser boken, förstår jag hur han menade! 🙂

Boken ”Swede among the rednecks” av Ulf Kirchdorfer, består av en samling kortare betraktelser i skärningspunkten mellan det svenska och det amerikanska, ofta med avstamp i en kulturell företeelse i någondera länderna. För mig som bor i Dalarna var det till exempel underhållande att läsa texten Chucky vs the Dala Horse. För min egen del har jag skrivit en kortare text en gång som i stället jämförde Tomten med Grinchen. Utan att dra några långtgående slutsatser om likheter och skillnader i skrivande för övrigt, så kan jag se att bokens författare och jag hittar samma spänningsfält mellan det amerikanska och det svenska att skriva om och det var säkert också det som min amerikanske vän hade noterat när han dels har lyssnat på mig, dels har läst ovanstående bok. För alla som har det ena benet i Sverige och det andra i USA, men också för alla dem som gärna läser texter som förklarar svenska företeelser, men på engelska, kan jag varmt rekommendera Swede among the rednecks.

The book ”Swede among the rednecks” by Ulf Kirchdorfer can be described as a collection of short stories with the Swedish-American as a starting point. I found the book entertaining and interesting since many of the cultural differences described were things I have experienced myself. One text I wrote a couple of years ago, compares the Swedish tradition with a gnome called Tomten with the American traditional book and movie about the Grinch. If you like to read my rext, please follow the link.

One hundred and twentyseventh åsic- The Grinch vs Tomten

Det finns förstås en massa svenskar som är populära i USA för sina bedrifter inom film, musik eller datavärlden. Så är det dels med personer som Greta Garbo, Ingmar Bergman och Ingrid Bergman, men även musikunder som Max Martin som producerat musik för storheter som Britney Spears, Celine Dion, Jon Bon Jovi, Backstreet Boys med flera eller kanske datavärldens megastar Pewdiepie som med sin YouTube-kanal passerat flera miljarder visningar och när jag var på besök i en skola i New Jersey hösten 2014, så kände alla barnen i skolan till Pewdiepie och dessutom visste de att han var just svensk. Inte alla elever visste dock var landet Sverige ligger…

There are many people from Sweden who are famous in the USA for different reasons. Some of them have been famous ”forever” and younger Americans may not even know they are of Swedish origin. I think of actors and directors like Greta Garbo, Ingmar Bergman and Ingrid Bergman for instance. Others may be well-known in the USA and still some older Swedes back in Sweden may be ignorant of their existence… Pewdiepie is among the latter and so is also Max Martin. If you are interested in music, you would know who Max Martin is, since he has produced a lot of music for artists like Britney Spears, Celine Dion, Jon Bon Jovi, Backstreet Boys and others. If you are a gamer and enjoy YouTubers or other gamers you may know Pediepie, too. When I visited a school in New Jersey in 2014 all the kids knew about Pewdiepie and his Swedish origin, but not all of them knew where in the world Sweden is.

Zara Larsson är en annan ambassadör för landet Sverige och hennes låt Lush Life har spridits över världen, liksom övrig musik hon producerat. Zara Larsson is another young Swedish artist with an international career. In the American talkshow ”Ellen” she performed Lush Life and it was a true success.

https://open.spotify.com/track/0VzzzYWjBWofMsSB77pDo4

I can’t help noticing that sometimes actors I assume are famous ”over there” are less famous than their SONS… 🙂 That is typical for Stellan Skarsgård and his son Alexander Skarsgård… Surely many know of both actors, but it was obvious to me last time I talked about actors, that Alexander Skarsgård seems to be more popular than Stellan Skarsgård…

Med den nya Tarzanfilmen där Alexander Skarsgård har huvudrollen, får nog Stellan se sig besegrad på bioduken inom kort… 🙂 Det finns många andra som också är kända både för att de är svenskar och för att de ägnar sig åt något som gör dem kända. Alla dessa personer är på ett eller annat sätt samtidigt ambassadörer för Sverige.

Of course there are others who, just like the persons I have mentioned here are Swedish with a career in the USA. They all serve as unappointed ambassadors for Sweden, like it or not…