Kategoriarkiv: recension

av

Tvåhundrafjärde åseriet- IB- eller Geijer- affären, det är frågan…

Ibland är jag alldeles för gammal för att förstå vissa saker som mina barn utan problem hanterar. Ibland är jag på tok för ung för att begripa sådant som mina föräldrar har full koll på… För närvarande lyssnar jag med mycket stort intresse till Ordens makt och vanmakt av Jan Guillou. Författaren har själv gjort inläsningen och det är verkligen underhållande att lyssna, speciellt när han härmar andra, som t ex Jan Myrdal eller när han uttrycker sig extra fyndigt. Det finns en sekvens där Guillou säger att han har ”trampat i klaveret” och därpå följer ett resonemang om hur han verkligen förstår att det vore rimligt att i det läget stå alldeles stilla och vara tyst, men att han av ungdomligt oförstånd inte alls gjorde det… han gick i stället i svaromål, men inte bara en gång, utan flera… Han säger att han trots att han hade foten i ett dragspel, inte förstod att det varit klokt att ligga lågt…

Detta var ett år innan IB-affären och Guillou menar att han på så sätt fick den medieträning han behövde för att bättre hantera alla de många turerna i IB-affären. Det är spännande att lyssna på hur det hela nystades upp och det passar mig att förstå detta i långsam och metodisk takt med Guillous uppläsning i stället för att snabbt ögna igenom en Wikipediaartikel som ger en översiktsbild… Samma uppfattning har jag av  min egen potentiella möjlighet att förstå Geijeraffären…

Jan Guillou och Leif GW Persson, så som jag minns dem när jag först förstod vilka de var…

För ett par år sedan lyssnade jag på ljudboken Gustavs grabb av Leif GW Persson. Där lägger GW ut texten om Geijeraffären och på sitt noggrant metodiska vis lämnar han inget åt slumpen. På så sätt får jag med ytterligare en intressant aspekt, nämligen  känsloläget hos GW, precis på samma sätt som Guillou gav mig sin version och sin bakgrund till händelseförloppet…

Båda dessa ”affärer” är väldigt omfattande och har var och en på sitt sätt stor betydelse för det offentliga rummet i Sverige. De tangerar grundlagarna, offentlighetsprincipen, men också det förtroende vi borde känna för politiker i den absoluta makten. Källkritik och grundlagsskyddat meddelarskydd, journalister som samarbetar med poliser på olika nivåer… Listan kan göras lång över gemensamma drag. Det som ändå är slående för min egen del är hur dessa båda män, Jan Guillou och Leif GW Persson, av så tydligt politiska skäl och egen personliga uppfattning om hur ett samhälle borde vara, agerade  i sina respektive yrkesroller då  och därefter har orkat beskriva i bokform för oss som inte var med, så att vi har en möjlighet att förstå hur allt hängde ihop. Två enastående berättare, så olika och ändå så lika… Ytterst har de bidragit för det demokratiska samhället Sverige, kastat ljus på skumraskaffärer och mygel med precision och finess.

OM jag skulle få tid i framtiden, så kan jag tänka mig att läsa vissa av de många förstahandskällor som finns tillgängliga i öppna arkiv angående både IB-affären och Geijeraffären, men avslutningsvis nöjer jag mig med att uttrycka min stora beundran för de två författarnas formuleringskonst. Vill man inte läsa om just de här nämnda ”affärerna” tipsar jag gärna om andra läsvärda böcker av dessa författare, nämligen Bombmakarens kvinna av Leif GW Persson och Madame Terror av Jan Guillou, som tangerar ett annat angeläget ämne, nämligen terrorism.

av

Tvåhundraandra åseriet- Sven-Ingvars, Så många mil, så många år!

Åtta mil åkte vi i en långmerca till Älvdalens Folkets Park ifrån det nordligare Särna, jag och delar av en syskonskara. Vi skulle roa oss på dans i parken och jag kan tänka mig att jag hade tjatat mest av alla, eftersom Carola skulle sjunga där och hon var verkligen min stora idol, men jag var för ung för att ha körkort. Efter Carolas uppträdande skulle Sven-Ingvars spela. Men inte var det Carola som blev det bästa med den här  kvällen, utan Sven-Ingvars! Jag dansade hela kvällen och gjorde precis som alla andra, sjöng med… Innan hade jag bara hört dem på radio och hade en ganska vag bild av vilka de var och hur de lät. Efteråt var Sven-Erik Magnusson min nya idol. Han sjöng alla de där låtarna som vi vet att han brukar sjunga på ett gig och sedan var jag såld. Så smittande och så dansant och så himla kul att sjunga med i! Vi kan ju alla texterna, eller hur? Precis DET är ett av deras signum, som jag ser det. De är så folkkära att alla i publiken kan sjunga med utan minsta problem. Efter deras Hultsfredsframträdande 1991, så kan nog alla nynna med!

Torparrock

En annan detalj med dokumentären som jag uppskattade var påminnelsen om hur många av mina övriga förebilder inom musiklivet som varit involverade i Sven-Ingvars framgångar! Vi ser glimtar av hur Peter LeMarc sjöng på krogshowen, och får veta hur Björn Ulvaeus och Sven-Erik Magnusson känner varandra.  Då minns jag alla de där senare produktionerna som var och en har så fina låtar att man bara måste spela dem på repeat, igen och igen och igen… En av de låtar jag uppskattat mest av de som producerats efter 1991 är ”Här nere på jorden”. Den har en fin text som jag gillar och den är framför allt väldigt roligt att dansa till. Det är inte alls osannolikt att jag dansar med mig själv om jag inte har sällskap. Men det händer också att jag drar upp Anders på köksgolvet för en svängom. Det var så vi träffades och det är alltid kul att återkomma till den tiden genom att just dansa.

Här nere på jorden

”-Det är inte så lätt att göra covers på sig själv!” menade Sven-Erik Magnusson i tacktalet vid utdelningen av en Grammy, men ändå är det precis det som ändå lyckas så väl, igen och igen och igen. En av de finaste upplevelserna med att se dokumentären på TV4 nu ikväll var just att två av mina gamla favoritlåtar framfördes i en annan tappning än tidigare. Först var det hela gänget som spelade ”Anita” tillsammans i ett något långsammare, något friare stuk än vad man hittar i vanliga fall. Då gick Frödings text rakt in i hjärtat och minnena radade upp sig i en lång kö!

Anita

Nästa upplevelse med samma dignitet var när Oscar Magnusson kompade på akustisk gitarr och han och Sven-Erik gemensamt framförde en stilla version av ”Två mörka ögon” för att illustrera hur deras röster är perfekta för varandra. I ett av intervjuinslagen menade Oscar Magnusson att han och Sven-Erik har en ömsesidig respekt för varandra och det är ett av skälen till att de har samarbetat så bra. Jag tänkte när jag såg programmet att det var en väldigt fin hyllning de gav varandra där, far och son.

Två mörka ögon

Förutom att sjunga stämningsfullt och fint, så visar Sven-Ingvars också att sånger på värmländska med deras typiska sound faktiskt kan vara ganska ösiga. Man känner framför allt hur deras sanna spelglädje smittar! Bland alla de där gamla favoriterna är det svårt att välja, för alla är kul att tralla med i, men om jag inte hade länkat även till Min gitarr, så skulle jag ångra mig senare…

Min gitarr

Plötsligt blir jag påmind om att det är Niklas Strömstedt som skrivit ”Byns enda blondin”. Till den har jag verkligen ett tydligt minne! Jag träffade min man Anders på en jättestor dansgala i Borlänge hösten 1993 i det som nu är Kupolens köpcentrum. Jag hade blivit inbjuden av min kompis att först äta middag med honom och några vänner till och sedan skulle vi alla åka till den där årligen återkommande Dansgalan. Min vän försökte locka mig med att det ju bland annat var Sven-Ingvars som skulle spela… Men det hör till saken att jag varit där även året innan och DÅ hade det varit extremt tråkigt…hela kvällen. Därför var jag väldigt svårövertalad. Till slut följde jag ändå med och det var nog tur det, om man ser till hur allting sedan utvecklade sig. Där på dansgalan i vimlet av 8000 dansande hittade jag min Anders och så dansade vi ända fram till sista dansen. Året därpå när vi redan var ett par, åkte vi på Dansgala igen. Även då spelade Sven-Ingvars. Vi förlovade oss mitt på dansgolvet, medan Sven-Ingvars spelade Byns enda blondin.

Byns enda blondin

Mot slutet av dokumentären berättar Sven-Erik Magnusson hur viktigt det varit för honom med det stöd han har fått från sin fru. Han berättar också att han just nu får bromsmediciner för sin cancer. Det är verkligen en lång tid att vara artist med allt vad det innebär! I år blir det alltså 60 år. De sista ögonblicken av dokumentären när Oscar Magnusson påminner om att både Ingvar Karlsson och Sven-Erik alltid har sagt att de tar ett år i taget, så tänker jag att jag har haft tur, som vid så oerhört många tillfällen har dansat till Sven-Ingvars. Varje sådant tillfälle har jag njutit av musiken, av stämningen på det aktuella dansstället och också av den helhetsupplevelse det är att vara på dans till just Sven-Ingvars. Där är hela människan med, både bland oss på dansgolvet och på scenen. Tack för alla fina dansminnen! ❤

Så många mil, så många år

av

Etthundraåttioåttonde åseriet- De bästa böckerna år 2015

wordle

Jag läste nyss en artikel från ”Vi läser” som handlade om vilka som varit årets bästa böcker under 2015. De intervjuade fick frågor om årets största läsupplevelse, om vilken bok som varit årets viktigaste och vilka böcker som inneburit en besvikelse för läsaren. Läs gärna vad de svarade här:

http://vilaser.se/aretsbastabocker2015/

För mig som är lärare kan ju ”läsår” betyda både det ena och det andra… 😉

…men just nu syftar jag på de böcker jag läst under år 2015. Trots en omfattande arbetsbörda har jag verkligen hunnit med att läsa mycket. Jag tror att jag har Storytel att tacka för det. Även tidigare lyssnade jag ofta på ljudböcker, men det var inte alls lika behändigt som nu. Det har varit bekvämt att kunna göra andra saker samtidigt medan en bra bok är sällskap i den där sysslan man ägnar sig åt.

Under det gångna året har jag läst på ett ganska systematiskt sätt. Till exempel har jag alltsedan ”Brobyggarna” av Jan Guillou kom ut, valt att låta den serien vila, eftersom jag inte kom längre än några sidor i ”Dandy” innan jag tappade intresset. Men 2015 var det som att jag bestämde mig för att om jag någonsin ska kunna läsa de andra böckerna i serien så MÅSTE jag ju ta mig förbi det som jag inte upplevde som fantastiskt med just Dandy. Lyckligtvis hade jag ändrat uppfattning och läsningen av boken innebar denna gång inget som helst motstånd. Snarare blev det som ett slags ”arbete” att lyssna på boken medan jag ägnade mig åt sådant som skulle göras i hemmet. Snart hade jag läst alla de utgivna delarna, ”Mellan rött och svart”, ”Att inte vilja se” och ”Blå stjärnan”. Det är ju helt omöjligt att säga att en av dem är ”bra” medan de andra i så fall skulle vara ”sämre”. Han skriver fantastiskt bra och innehållsrikt och en av de största fördelarna med Jan Guillou tycker jag är att jag upplever att jag kan lita på hans historieskrivning, helt enkelt för att jag har lyssnat på hans kommentarer om hur han går till väga när han arbetar. Nu väntar jag med spänning på nästa del…och nästa… Jag vill veta hur det går för de olika karaktärerna i bokserien.

En annan författare jag förstås fortsatte följa är min favoritförfattare Henning Mankell, som ju äntligen skrev uppföljaren till min favoritbok ”Italienska skor”. I ”Svenska gummistövlar” knyter han ihop säcken och vi får svar på de frågor vi hade om både Fredrik och Louise från den första boken. Jag är glad över att Mankell hann skriva den här boken, för den var viktig för mig. På höstkanten läste jag även ”Den orolige mannen” och ”Eldens hemlighet” med behållning, även om det finns andra böcker av författaren som jag uppskattat mer.

Eftersom ”alla andra” läste Fifty Shades of Grey av E.L James, gjorde jag det också. Jag förstår varför den fått så stor uppmärksamhet. Den var suggestiv och svår att lägga ifrån sig eftersom man ville se hur det skulle sluta. Filmen har jag däremot inte sett och den lockar mig inte heller. Jag är nog en typisk ”bokperson”. Bland andra böcker som skapat en eftertanke var t ex Leif GW Perssons ”Bombmakaren och hans kvinna”. Den var så verklighetstroget skildrad att man ibland glömde att den var en skönlitterär skapelse. Efteråt hade jag ibland svårt att komma ihåg ”att det inte hade hänt” det som ”hände” i boken. Bra jobbat, GW!

Just brott hängde jag kvar i när jag följde ett boktips från en vän. Hon hade läst ”Sju dagar kvar att leva” av Carina Bergfeldt och jag kände varken till boken eller författaren innan. Jag är glad att jag följde boktipset, för det gav mig en lång rad nyttiga insikter om både det ena och det andra. Bland annat innehåller boken en hel del fakta om det amerikanska rättssystemet och om kriminalvård i USA och hur den skiljer sig från den svenska modellen. Det, liksom de huvudsakliga livsöden som författaren fokuserade på, var den främsta behållningen med boken, tycker jag. Mycket läsvärd!

På sommaren när jag är ledig ägnar jag mig gärna åt tegelstenar. En sådan var ”Carthage” (”Kartago” på svenska) av Joyce Carol Oates, som jag läste på engelska för att läsning är ett så fint sätt att hålla igång ett språk. Just den här boken var, precis som så många andra av Carol Oates böcker, en riktigt härlig inre resa. Man får så många insikter genom att följa med henne i den berättelse hon just då presenterar. Det råkade vara ett lyckligt sammanträffande att jag helt nyligen hade läst Bergfeldts bok, eftersom jag direkt hade nytta av mina nyvunna kunskaper om kriminalvården. Så många av Carol Oates böcker har satt djupa spår i mig. Bland många kan jag nämna ”Det var vi som var Mulvaneys” och ”Mitt i livet” och ”Fallen”. Det är alltid värt besväret att kämpa lite i början när hon ”målar” sin miljö. Sedan kommer belöningen i den komplexa storyn. I år ville jag återigen att hon skulle få Nobelpriset, men NU i efterhand är jag glad att det verkligen blev Svetlana Aleksijevitj. Om två av hennes böcker har jag skrivit på engelska i #One Hundred and Eightyfirst Asic och i #One Hundred and Eightysecond Asic. Det kommer så småningom en tredje recension, också den på engelska.

Bland de böcker jag ändå vill lyfta fram speciellt kommer också Korparna av Tomas Bannerhed. Före 2015 hade jag aldrig hört talas om honom. Nu när jag har läst boken ”Korparna” kommer jag aldrig att glömma honom. Så underligt kan det vara! Har du endast tid att läsa EN enda bok, så måste det ändå få bli något helt annat, nämligen ”Inferno” av August Strindberg. Jag kan inte för mitt liv begripa varför jag inte har läst den långt tidigare, för typ trettio år sedan eller så! Den förklarar allt du inte har förstått om författaren. Allt!

 

 

 

av

Etthundraåttionde åseriet- Välkommen till Sverige den 10 december, Svetlana Aleksijevitj!

Svetlana Aleksijevitj var en av favoriterna inför årets Nobelpris i litteratur. Jag såg flera olika soffprogram innan vi fick veta vem som egentligen skulle få motta detta ärofyllda pris. I varje program föreslog olika förståsigpåare att just Aleksijevitj skulle få priset. Det har alltid fascinerat mig hur det ett och samma år kan vara så många som plötsligt gemensamt har en viss kandidat som de framhåller som den självklara i mängden, som om det inte fanns andra som vore värdiga mottagare… Vid ett enda tillfälle har jag kunnat säga ”Åååååååååååååå! tillsammans med alla som gör precis detta i samband med att Svenska Akademiens ständiga sekreterare yttrar den korta motiveringen till priset ett visst år. Den gången det inträffade var då Doris Lessing fick priset. Jag hade läst Lessing och uppskattat hennes sätt att skriva…

Men i år, 2015, så var jag i samma situation som så många gånger förr när soffprogrammens gäster började nämna Aleksijevitj. Jag tänkte att jag inte ville vara fullt så okunnig denna gång. Jag ville undvika att drabbas av den pinsamma tanken ”Vem är det?!” i stället för att igenkännande säga: ”Åååååååååå!!” Sagt och gjort… Jag började googla på just Aleksijevitj och hittade en del titlar som getts ut på svenska. Jag började läsa OM dessa titlar och fastnade speciellt för den metod hon sades använda, nämligen omfattande intervjuer med personer som deltagit i ett visst historiskt skeende som hon intresserat sig för. Jag läste om hur boken ”Bön för Tjernobyl”(2011) tillkommit och började förstå att även om hon inte skulle få Nobelpriset, så skulle jag ändå vilja läsa hennes böcker. Då dagen för publiceringen av namnet äntligen kom och det faktiskt blev just denna dam från Belarus som erhöll priset gjorde jag OMEDELBART, samma minut, en beställning av boken ”Bön för Tjernobyl” och bokade dessutom i Storytel den ljudbok med titeln ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” (2012).

Denna helg har jag levt med ljudbokens kvinnoöden medan jag julstädat. NU förstår jag varför alla soffprogrammens gäster pratade sig varma för denna författare. Med endast en bok i ryggen för egen del, kan jag utan tvekan säga att det är en värdig mottagare av detta exklusiva litterära pris. Att lägga ner så mycket tid, kraft, fokus och intresse på en sådan sak som att dokumentera kvinnoöden kopplade till andra världskriget är redan DET ett livsverk, men eftersom Aleksijevitj har gjort om denna bedrift igen och igen och igen, så kan jag inte annat än att beundra henne för den målmedvetenhet hon visat sig själv och oss. Att så gripande återge den emotionella kärnan av kvinnornas minnen, visar även det hur stor författarinnans gåva är. All beundran. Verkligen. Jag ska läsa allt jag kommer över, bok efter bok. Jag har funnit en ny favoritförfattare.

av

Etthundrasextiofemte åseriet- Jag har stoppat bomull uti örat!

Medgitarren

Nej, inte vet jag om det hjälper att försöka stoppa bomull uti örat, för att… ta bort nyheten om att Robert Broberg har dött. Han är en sådan artist som man saknar, som om man hade någon personlig relation till honom. Det har jag inte. Man förstår att tiden har sin gång och att vi alla ska dö en gång.

Jag var verkligen LITEN när jag fascinerades av hans robot i det barnprogram jag såg då… Sångerna satt som en smäck nästan omgående och de fyndiga texterna är förstås skälet till det. Han kunde få till det så att även det banalaste innehåll blev roligt eller intressant eller bara helt otroligt träffande:

Jag har en väninna som ofta tvinga vid bommarna här i staden och vänta och VÄNTA och VÄÄÄÄÄÄÄÄÄNTAAAAAAAAAA… Till henne skickade jag en gång denna favorit:

Det är lätt att bli nostalgisk när någon går bort. I nostalgins namn plockar man fram det vackra och stämningsfulla och kanske vågar man sig på att lyfta något av det fyndigare slaget också. I den uppsjö av texter som Robert Broberg är pappa till, är det svårt att vara säker på att man väljer det ”bästa” eller ”finaste” eller ”roligaste”. Därför är det meningslöst att ens försöka. I stället vill jag lyfta tre musikstycken som betytt mycket för mig genom åren, men på helt olika sätt:

Vatten!

Att skriva en sång om Stockholms alla vattendrag, är inte alls på något sätt unikt. Det finns många i Brobergs sällskap som lyckats väl med detta. Sångligt är den inte helt enkel att sjunga, med sitt stora omfång och flera stora språng, men jag minns när ”Vatten” kom att det var en av mina favoriter när den kom på radion och att det kändes väldigt nytt med det där plasket som avslutar sången. Dessutom är det väldigt mycket bilder som förmedlas och för den som känner sin huvudstad är bilderna källor till egna minnesbilder och kopplingar till händelser man varit med om i de miljöer som sången beskriver.

En ganska stillsam sång som också anknyter till vatten är annars den fantastiska Båtlåt, som ju i sin briljans lyckas med att både handla om kärlek och om båtar…

Men utan att nämna alla brudarna, har man ju inte kommenterat Robert Brobergs speciella egenskaper och egenheter… Han var ju lite egen…men på ett ytterst positivt sätt…med sina tjejer… Underbara uppblåsbara Barbara eller ska vi kanske vråååååååååååla Carola? Jag tror att jag i raden av damer vill avsluta min hyllning till Roberg Broberg med Maria-Therese… Tack för de många musikaliska minnen jag kan knyta till det du skapat under ditt långa musikaliska liv!

Bild av

Etthundrasextionde åseriet- Att drömma sig bort i musik är en lisa för själen!

När jag var liten, så lyssnade familjen på många olika typer av musik, men klassisk musik var inte vanlig. Min första egentliga kontakt med klassisk musik var när jag lyssnade på hur en av mina vänner berättade om musikupplevelser och i mitt etthundratredje åseri berättade jag om en del av det vi upplevde tillsammans, jag och den familjen.

One hundred and third åsic- When music serves as a tool for learning languages

Jag tror att det var en önskan att passa in när de talade om klassisk musik som fick mig att själv köpa två LP-skivor på Tempo. De var på rea och utgjorde inte något djupare hål i min budget, men det tog några lyssningar innan jag hade vant mig så pass med musiken att jag faktiskt kunde den på det sätt man gör om man lyssnat många gånger. Dittills hade jag endast ägnat mig åt sådant idogt lyssnande i andra genrer.

 

Tchaikovsky

Jag valde bland de klassiska skivorna och tog på måfå en skiva med en pianokonsert av Pjotr Ilyich Tchaikovsky, nämligen Pianokonsert No 1 i h-moll. Jag ville kunna spela så, men jag och min pianolärarinna kämpade med betydligt simplare stycken vid den tidpunkten! Men det är pampigt redan i notskriften … som finns på följande länk:

och ännu mera läckert att lyssna förstås!

 Det finns så oändligt många vackra slingor i musiken. I varje sådan musikalisk brovink förlorar jag mig i minnen eller fantasier om ditt och datt. Jag upplever att det är oändligt lätt att drömma sig bort med hjälp av just Tchaikovsky. Frågan är ju hur han lyckades komponera så oändligt vackra musikstycken gång på gång!!! Det är pampigt, vackert, svängigt, mystiskt, komplicerat, stämningsfullt, nostalgiskt, ledsamt, sorgligt, graciöst… och oerhört medryckande!!

När man läser hans biografi förstår man att han mötte många motgångar i livet, bland annat den att hans föräldrar helst såg att han valde juridiken i stället för musiken, men även de motgångar som det innebar att vara homosexuell under artonhundratalet. För mig är hans verk viktiga kraftkällor oavsett vad som tyngde kompositören under hans liv. Han måste ju bevisligen ha kunnat styra om sin eventuella frustration och sorg till kreativ brand när så krävdes!

Jag förstår att de som tävlade i Kontrapunkt med Sten Broman på sin tid, säkert har betydligt mer udda eller krävande stycken att hänföras av, men även om just den här pianokonserten är oerhört vanlig och ofta spelad, så är det inte något tecken på att den på något sätt är ett dussinverk eller på något vis sämre än andra mer sällan hörda kompositioner. Snarare hävdar jag att det frekventa spelandet i olika medier kan förklaras med styckets storhet och briljans. I skrivande stund har jag lyssnat på just detta pianostycke av och till i över trettio år utan att tröttna… Det kallar jag kvalitet…

musikaliska-noter-vag-i-snygg-vektor-elemwnts_753461.jpg (626×396)

av

Etthundratrettiosjätte åseriet- Med Stig- Helmer ser man världen med andra ögon

Tänk vad härligt att se världen med Stig-Helmers ögon! Det är förstås inte så att jag aldrig har sett Sällskapsresan och dess uppföljare. Snarare är det så att jag har sett dem så många gånger att jag nästan kan säga varje replik i förväg… Jag tror att det är väldigt vanligt att det är så. Det finns kanske olika skäl till varför vi väljer att se ”resefilmerna” om Stig-Helmer och Ole. För min del är det faktiskt inte enbart av nostalgi utan också för att jag är djupt imponerad av hur Lasse Åberg har lyckats med att skapa sitt persongalleri i alla sina filmer. Han gör alldeles fantastiska karikatyrer av människor. Han mejslar ut dem på ett sätt som är helt fantastiskt. Varför skriver jag om detta nu??? För att jag förstås samtidigt ser filmen ”Sällskapsresan” i TV4… Härlig julrepris där Kim Anderzon som nyligen gick bort i cancer, verkligen kommer till sin rätt. Hon är i sitt esse som den av väninnorna som har varit med förr, är mest världsvan  och kan och vet… Detta tema återkommer också i Snowroller, där den ena väninnan kan och vet och den andra är lite bortkommen och behöver hjälp med att veta hur man ska göra med liftkort och annat.

1_339564ts1296561693988_defaultimage_181286110.jpg (375×250)

För Stig-Helmer som i filmen ”Sällskapsresan” kallas för ”giraffen” är allting nytt och ovant och han är dessutom så flygrädd att han har tagit yogaklasser för att försöka träna bort flygrädslan. Av läkaren som hållit i denna kurs mot flygrädsla får han i uppdrag att ta med ett paket…och godtrogen som han är så gör han det, utan att fundera. I paketet finns i själva verket svarta pengar som läkaren vill föra ut ur landet. Åbergs poäng är förstås att man ska tänka efter före…och om man vill ta hjälp av någon, så är Stig-Helmer fel person…

För dem av mina elever som läser detta, känner jag ett visst behov av att berätta vad filmen handlar om, TROTS att jag är fullt medveten om att mina övriga läsare såg Sällskapsresan redan då den gick på bio år 1980. Eller snarare vill jag hjälpa eleverna med detta: Varför ska en elev som studerar Svenska som andraspråk se filmerna om Stig-Helmer??? Det finns hur många skäl som helst. Man kan välja ut några ur mängden:

1) Man får lyssna på en tydligt uttalad stockholmska om man lyssnar på (Lasse Åberg) Stig-Helmer, skånska om man lyssnar på Sven Melanders karaktär och göteborgska om man lyssnar på hur Roland Jansson låter. Förutom det har man flera andra fantastiska rollkaraktärer att lyssna på, t ex paret Storch (östgötska)… 😀 Vill man träna sin förståelse i norska, så är det Jon Skolmens karaktär, Ole Bramserud som gäller…

2) Man får ganska omgående en bild av svenskars vanor och beteenden på charterresor, åtminstone om man följer gängse fördomar.

3) Man får upptäcka att vissa fördomar vi har om söner och mammor, verkar vara universella, eftersom Stig-Helmers komplicerade relation till mamman, också återfinns hos den spanske mannen som Kim Anderzons karaktär försöker gå på date med…

4) Ett antal begrepp som skulle kunna vara svåra att förklara för någon som lär sig svenska, kan man lätt få ganska fin koll på om man har Stig-Helmer som mönster för sin förståelse av begreppen. Några av dem är: morsgris, bortkommen, blåögd, naiv etc.

Stig -Helmers världsvane kompis Ole har i varje film alltid någon ny omistlig pryl som är fullständigt oumbärlig. Nu, när vi ser dessa filmer så långt senare, så kommer vi alla ihåg hur ”nya” vi då tyckte att uppfinningarna som Ole hade var. Under julhelgen kommer Lasse Åbergs filmer alla på TV. Se dem!! De är en fantastisk kurs i ”svenskhet” utan minsta ansträngning! Jag ser fram emot Snowroller, då vi alla påminns om vikten av att hålla trycket på ”dalskidan”… och dessutom få insikt i hur kärleksfullt (not!!!) det är att bli kallad ”Älskling” av sin respektive i alla lägen, även då vederbörande är genuint irriterad och förbannad. Leve Lasse Åberg! Tack för alla härliga stunder med Stig-Helmer på bioduken!!!

TV-18s76-halsoresan_FRI-20_368 (145×212)

av

One hundred and thirtysecond åsic- All Inspired by the Early Mornin´Rain

Earlier today I wrote a blogpost in Swedish about the colours of Christmas. To give a few examples of that I added a song we all know, i.e Blue Christmas with Elvis Presley. I didn’ t plan to actually play it myself, just to add it to the blog post. But accidentally I turned on the player and then I was hooked… So from then on I have been walking in memory lane with one of the most wonderful voices ever. Over the years I cannot say I have been listening all the time to Elvis Presley, but I would be true if I’d say I never lost the feeling for some of the songs either. When I was ten years old and Elvis died, I asked my Dad for an album with Elvis for Christmas. He bought the Golden record from a concert in Canada. My fave song was this one, although here I found the Nashville edition:

 

in October 2014 I had the opportunity to find out what it might be like to be very close to Elvis, in Nashville, because one of my teaching friends in NJ talked about how she left NJ for Nashville. We spoke for a long time about Elvis’ music and about our favourite songs. We had one thing in common. We both enjoyed the gospel songs and also the latest recordings. How Great Thou Art is originally written as a Swedish hymn and it is often sung in funerals, Oh Store Gud. It is recorded many times, but one of the best is this one, in my opinion, mainly because the singer Christer Sjögren admires Elvis Presley and thus is a great performer of his songs in general. This time however, it is the Swedish version. Can you speak Swedish? If not… what if you can sing it??? 😉

But whatever Elvis did, he was copied by others and some of them are very nice singers, too, one of them is again a Swedish man, called Henrik Åberg who has admired Elvis Presley for a long time and manages very well to get close to Elvis’ sound:

But it doesn’t necessarily need to be a man, to sing Elvis songs. Carola is one of few Swedish female singers who keep coming back to old Elvis songs particularly because she loves them, but also because Elvis was her late father’s most appreciated choice of music. I think many of her recordings of Elvis’songs are very well performed and can stand the comparison with other wellknown singers worldwide. Do you agree?

av

Etthundratjugosjätte åseriet- ”lalalalaLA”

10678732_10203235915394516_4908479519554800975_nDet har alltid fascinerat mig  vad som kan hända när man inte är med och ser… Den  instruktion jag fick för detta foto var ”stå bara här och titta på mig”. Sedan märkte jag hur alla bakom mig flyttade hit och dit och grejade med något… Först var det lite si och så med resultatet… Men, sedan fick de till det! 

 

JULAVSLUTNING SAS, VBU, LUDVIKA

Det blir ju helt uppenbart att åldern på eleverna är fullständigt ointressant när det kommer till bus!

 

I mitt fall så är det nog så att jag får skylla mig själv om de busar med mig, för jag busar väldigt ofta med dem. Med humor blir livet mycket roligare och om man ska lära sig ett nytt språk, så hjälper det med humor. Förra veckan hade jag gett eleverna i läxa att plugga hemma på tio olika dialoger. Igår på vår avslutning, så var det några av dem som på skoj föll in i de där dialogerna med varandra och medvetet raljerade de med hur jag brukar låta när jag läser före… Sådant skoj ÄLSKAR jag!

I höstas när jag var i USA, så var jag ganska mycket i det klassrum där läraren som var min värdinna jobbade. De elever som hade det klassrummet som hemklassrum återkom ofta dit för att småprata med mig ibland. Inför den dag då jag och C skulle åka till Atlantic City, så hade vi en genomgång med hennes vikarie om vad som skulle göras i klassen medan hon var borta. Nästa morgon när vi kom till klassrummet, så hade vikarien gjort allt på listan, men han hade också låtit eleverna skriva på en white board. Där hade de samlat ihop ”citat” som C brukade yttra.

Alla elever som suttit i ett klassrum dag efter dag (i vissa fall år efter år…), lär känna sina lärare på ett sätt som inte alltid är till lärarens fördel. Under min egen skoltid hade jag t ex en lärare som hade en nyckelknippa i ena handen. Han slamrade med den där när han gick runt i klassrummets främre del, men när han kom till sin slutsats i ett resonemang, så lät han handen omsluta nyckelknippan, så att slamret slutade abrupt. Jag minns att jag många gånger undrade om han hade tänkt ut att vi skulle sitta som trollbundna av nyckelknippan, för han måste ju ha förstått att risken var stor att vi skulle ha bättre koll på den än på vad han faktiskt sa i ämnet! En annan lärare började alla sina yttranden med ett långdraget och ganska basigt ööööööÖÖÖÖÖÖÖÖ, som sjöng uppåt rent melodiskt mot slutet, vilket vi också lärde oss att härma på rasterna förstås…

För egen del är jag säkert också en sådan lärare som man snabbt kollar in och kan härma lätt, men då bjuder jag på det. Mina barn brukar störa sig på att jag ibland gör några pinsamma dansrörelser och varje gång det händer hemma, så brukar de utbrista;

GÖR du så där i ditt KLASSRUM också???? Stackars dina elever!!!! Det är SÅÅÅÅ pinsamt!!!

Självklart gör jag ju de larviga dansstegen i klassrummet… Det är ibland nödvändigt att ta till extraordinära metoder för att få med en klass i ett resonemang… Sjunga, dansa, eller ta i från tårna och SKRIKA om man vill illustrera något, fungerar bra. Det gör även ”kasta penna” eller ”slänga bok”, så länge man inte träffar huvudet på någon elev, förstås…

I talad svenska säger jag alltför många ”liksom”. Det blir liksom så att jag liksom stoppar in ett liksom där det liksom passar att man säger liksom, liksom. Självklart är det störande för lyssnaren, men det är också svårt att träna bort. Jag känner till att jag överanvänder liksom. Men det som hände i NJ är något som jag då, vid det tillfället faktiskt inte kände till om mig själv.

Tydligen är det så att jag både på svenska och när jag pratar engelska, säger ”lalalalaLA” för att uttrycka att något ”fortsätter” på samma sätt. Man skulle kunna använda uttryck som ”och så vidare” eller ”etcetera” eller kanske säga det mer vedertagna ”bla bla bla” på svenska eller ”ladida” på engelska, men jag säger alltså ”lalalalaLA” i dessa situationer… Eleverna hade snappat upp det och valt att citera mig på det sättet. Nu är det så med mig, att jag i likhet med väldigt många av mina medmänniskor är medveten om en del saker som jag gör, medan annat är sådant som andra märker men inte jag själv. Har man läst lite psykologi, så kommer man säkert ihåg Johari fönster, en psykologisk modell som handlar om hur vi kommunicerar, människor emellan. Vill du uppdatera dig eller förstå principen på djupet, kan du t ex börja med att läsa länken i min källhänvisning (1). I en starkt förenklad version kan man säga att Johari fönster har följande innehåll:

johari_fonster_200.jpg (200×177)

Åter till klassrummet i NJ, USA. Vi stod alltså dagen efter resan till AC framför den där tavlan där eleverna hade klottrat alla sina citat. Mitt ibland citat som C var bekant med och kunde både fnissa åt och härleda till sina arbetskamrater på skolan, fanns alltså en för henne obekant liten utsaga: ”lalalalaLA”

Jag tittade på alla de klottrade anteckningarna, precis så som C gjorde. Plötsligt började hon skratta och pekade på just ”lalalalaLA” och sa, ”It’s YOU, Åsa!” Jag var fortfarande inte alls med på noterna. Hon förklarade att hon hade noterat att jag brukade säga så när jag berättade olika saker. Ändå trillade inte poletten ner. Vadå ”lalalalaLA”???? undrade jag. Hon blev tvungen att berätta en låtsasanekdot och slänga på ett ”lalalalaLA” i slutet, för att jag skulle känna igen mig och inse att jag faktiskt brukade säga så. För dem av er som känner mig personligen, så tänker ni kanske nu:

”Men?! Hur kan det vara möjligt att hon inte själv har märkt det???”

Ja… Det kan man ju undra, men jag tror för min del att joharis fönster kan svara på frågan och att teorin bakom kan äga sin riktighet rent allmänt, även om det rör sig om en teori… Åtminstone för min egen del är det så att vissa saker som jag inte själv har märkt, får jag mig skrivet på näsan av andra som har lagt märke till dem. Tur att man har vänner som påpekar ens tillkortakommanden! Slutligen, på samma tema, ett litet boktips! Britt-Marie, ni vet grannen som gjorde livet till en pina för flickan i boken ”Min mormor hälsar och säger förlåt” har nu fått en helt egen bok… och vilken bok det är! Jag är så tacksam över att inte jobba på Arbetsförmedlingen där Britt-Marie är och söker jobb! Hon är verkligen OTROLIGT omedveten om hur omgivningen känner när hon kommenterar dem i alla lägen. Men KUL är det! Boken heter ”Britt-Marie var här” och är skriven av Fredrik Backman. Vad han själv skriver om den kan du läsa här:

Reklam om en bok. Nu igen.

Hur pinsam man är, eller hur mycket man själv vet om hur man uppfattas av andra är spännande, men också ganska läskigt. Jag hade en klok rektor på en skola där jag jobbade tidigare. Jag hade gjort något som var lite av karaktären ”Jantelagsvarning” och gick till rektorn för att berätta att jag oroade mig för hur andra på skolan skulle tänka om detta. Han svarade: Vet du, Åsa? Om jag skulle gå omkring och oroa mig för vad folk tyckte bakom ryggen på mig, så skulle jag inte göra annat. Försök att fokusera på det som du tycker är rätt och riktigt.

Jag tycker fortfarande att hans inställning till livet är klok. Mycket klok! Därför tänker jag fortsätta tänka att jag inte måste vända mig om och tjuvkika när någon har något för sig bakom ryggen på mig. För tänk om det enbart rör sig om lite bus, som eleverna gjorde igår…? Det måste man bjuda på, tycker jag!

 

(1) http://sv.wikipedia.org/wiki/Joharif%C3%B6nster

av

Sjuttiosjätte åseriet- Som dan före dopparedan…

Att vänta på vem det blir som får Nobelpriset i år, är som en tandutdragning… Man hoppas att det ska bli rätt och riktigt och önskar att någon viss författare ska få priset. Jag kämpar vidare som hejarklack åt Joyce Carol Oates, men inser att det nog blir någon annan. De nobelpristagare jag har läst har alla bjudit på mycket spännande och intressanta läsupplevelser. Det är min fasta uppfattning att den litteratur som en nobelpristagare representerar inte ska vara någon dussinlitteratur, av långserietyp. I stället upplever jag att de nobelpristagare dom verkligen är unika i sitt slag, är de mest framträdande bland pristagarna. Nu är det mindre än ett dygn som återstår innan vi har svaret… Vem tror DU att det blir?

Hälsning från Bokmalen