De sista skälvande minuterna på sommarlovet är det ganska spännande att titta tillbaka och återuppleva vissa stunder. När den nittonde juni var till ända hade jag tillbringat min första sommarlovsdag med att vara på jobbet, för att jag upplevde att jag annars inte skulle kunna slappna av och känna mig ledig. Även här i slutändan av lovet brukar jag vilja ha kontroll över situationen… Det är av ren självbevarelsedrift jag därför har ägnat min sista sommarlovseftermiddag åt att skaffa mig själv lite koll på jobbfronten. Då blir morgondagen positiv och rolig. Första dagen på jobbet brukar vara spännande på många sätt. Det kan vara ändrade förutsättningar i jobbet eller människor som tillkommit eller tagit tjänstledigt eller liknande. Dessutom känns det fint att träffa alla igen!
Jag har haft ett positivt och roligt sommarlov i år. Många stunder med goda vänner har förgyllt tillvaron och resan till Grekland blev en fantastisk upplevelse. När en viss tid förflutit har jag förhoppningsvis glömt hur långsamt en Lancia Y tar sig uppför backar och hur oändligt länge man fick köa på flygplatsen i Chania för att komma hem igen. I stället blir känslan av att flyta i havet vid Elafonissi något jag tar med mig in i vinterns mörkaste stunder tillsammans med alla fantastiska synintryck och den goda maten. Här hemma har jag plockat vinbär och hallon och lyssnat på talbok eller suttit på tallfiket och beundrat nötväckans intensiva bestyr upp och ner på tallstammen och det kommer också att vara härligt att minnas när vintern kommer. Firandet av mina föräldrars guldbröllopsdag och ett ytterst traditionellt midsommarfirande i Tällberg inledde sommaren för min del och även om vädret var ovanligt kallt för årstiden så är det ett varmt minne.
Händelserna i Gaza, Irak och Ukraina har gjort mig mycket bekymrad. När sedan uppgifter om Ebolaviruset spreds och när branden i Västmanland visade sig vara mycket omfattande kände jag en mycket stor tacksamhet och ödmjukhet inför det faktum att min familj och jag förskonats från liknande katastrofer. Avslutningsvis skickar jag en tanke till alla dem vars sommar kanske blev problemfylld och ledsam i stället för den återhämtning den borde vara. Kram!
Kategoriarkiv: Avkopplat
Fyrtiosjätte åseriet- Brinnande engagemang och sammanhållning
Imorgon kanske det regnar och om det gör det, så ska jag njuta lite extra av det regnet, eftersom jag vet att det kan hjälpa till åtminstone litegrann i den omfattande brandbekämpning som pågår nu. En tacksamhet över att skonas från både branden och andra katastrofer infinner sig hos mig. Så otroligt fort kan den trygga tillvaron bytas mot ett osäkert kaos där man upplever att man får för lite information och där man är rädd och orolig. Vi bor i ett land i fred och ändå skapar skogsbranden ett undantagstillstånd som starkt påminner om krig.
När det brinner inpå knuten ställs många självklarheter på sin spets. Det har blivit tydligt genom nyhetsrapporteringen ifrån branden i vårt grannlän. När röklukten nådde ända hit och när den inte alls doftade gott, så gick mina tankar till dem som får sina egendomar inrökta. Men medan dagarna går har fokus i stället kommit att flyttas till alla de, ja faktiskt, eldsjälar, som frivilligt deltar på olika sätt. Många är tillresta från andra landsändar, eller våra grannländer, men väldigt många är från närområdet runt branden. Hjälpinsatserna rör allt möjligt som att bidra med sin specifika kunskap att köra skogstraktor, eller kanske att samordna matleveranser eller bidra med djurtransporter så att djur som befinner sig i det drabbade området kan få gå i en hage dit röken inte nått i samma omfattning. Oavsett vilken insats man bidrar med så är det behjärtansvärt.
När den största skogsbrand som drabbat Sverige i modern tid härjar, händer något med den svenska folksjälen. Det blir en sammanhållning på gräsrotsnivå som är konstruktiv och konkret och till och med ganska samordnad! I mitt närområde har någon startat en sida på facebook för att just samordna hjälpinsatser till dem som drabbats av branden och det är ett jättebra exempel på hur denna konkreta vilja att hjälpa yttrar sig.
En annan sak som jag tror många med mig funderar på är hur det skulle vara att från sitt hem välja de få saker man måste ta med sig vid en evakuering. Om man ens hinner få med sig något…!
Fyrtiofemte åseriet- Pest eller kolera?
Personer som arbetar för hjälporganisationer som Läkare utan gränser, Röda korset eller Röda halvmånen är tillsammans med journalister och fotografer som rapporterar från världens farligaste platser mina stora idoler, utan konkurrens. I takt med att respekten för de mänskliga rättigheterna minskar i de oroshärdar där båda dessa yrkesgrupper befinner sig, ökar också de risker var och en av dem tar. Att bli skjuten i fält är förstås något en soldat tar med i beräkningen, men att hjälparbetare, sjukvårdspersonal och journalister inte kan hissa vit flagg och vara i fred i internationella konflikter är ett omfattande problem eftersom det i förlängningen kan leda till ödesdigra följder. Den regim som vill slippa internationell insyn bekämpar effektivt all utländsk inblandning om den så önskar. De människor som lever i det aktuella landet riskerar att lämnas åt sitt öde och de kränkningar mot de mänskliga rättigheterna som just den befolkningen drabbas av, kan fortgå ostört. Att vara där och störa är därmed väldigt viktigt. Störa tills mänskliga rättigheter respekteras och efterföljs…
FN har en viktig roll i att vara en buffert mellan de stridande parterna i världens många konflikter men ofta hinner vapenmakt och militära lösningar före FN:s långsammare handläggning och konflikten eskalerar utom kontroll. Mitt i infernot står utrikeskorrespondenten och rapporterar hem till vårt vardagsrum. När journalisten Nils Horner sköts till döds, tystnade en skicklig och kunnig journalists bevakning i Afghanistan. Han får utgöra exempel för mitt resonemang om farligheten i journalistyrket i detta blogginlägg. Han är inte den första och inte den enda och säkerligen inte heller, den sista, tyvärr, som har fått sätta livet till i samband med yrkesutövning i fält.
I takt med att länder med bristande läkarvård och sanitetslösningar lämnas åt sitt öde vid svåra epidemier som Ebola-utbrottet i Västafrika, finns en annan yrkesgrupp som förtjänar beundran. De hjälparbetare och läkare och annan vårdpersonal som lämnar tryggheten i sitt hemland för att göra en insats för människor i behov av hjälp hamnar också de i mycket farliga och besvärliga situationer. Det kan röra sig om sanitära problem, brist på vatten eller andra förnödenheter och det kan också handla om risken för att hamna mitt i en farlig situation till följd av en terroraktion mellan rivaliserande grupper eller råka ut för andra farliga händelser. Men minst lika ofta rör det sig om så pass farliga sjukdomar och smittor, att man riskerar att smittas och kanske till och med dö. Ett sådant exempel är läkaren Sheik Umar Khan från Sierra Leone som var en av de läkare som ledde arbetet med att bekämpa ebolavirusets spridning.
Man brukar ibland säga att ett val mellan två alternativ är så svårt att avgöra att det är om att välja mellan PEST ELLER KOLERA.
”Varför ska just jag?
Äsch… Jag är ju bara en i mängden.
Det gör ju varken till eller ifrån om jag bidrar på något sätt…”
Oro, rädsla, självbevarelsedrift eller andra skäl spökar i mitt medvetande. Hur farligt ÄR det egentligen att befinna sig i ett land där det är krig? Extremt farligt, förstås! Ändå finns det människor som tar risken, som vågar, som tar ställning för människors bästa. De är mina hjältar och jag önskar att jag hade deras mod.
Min roll i ett internationellt sammanhang skulle mycket väl kunna vara att jobba som lärare i ett land långt bort från Sverige. Jag ska samla mod. Kanske blir det så en dag. Det vore ytterst intressant och dessutom skulle jag känna mig nyttig på ett existentiellt plan.
Under tiden, medan jag samlar mod, arbetar jag vidare med de människor som från världens alla hörn kommit till Sverige. De berikar mig varje dag med sina berättelser, sitt mod att fly eller flytta och sitt kreativa nytänkande i sitt nya hemland. Utan dem vore jag en betydligt fattigare människa.
Fyrtiofjärde åseriet- Hästfår, Vattuman, eller bara allmänt skeptisk?
Hästens år slutade den 8/2 1967, och då tog Fårets år vid.
Jag är född kl. 01.52 den 9/2 1967, alltså mitt i natten…och känner igen mig som ett mycket typiskt exempel av arten ”hästfår”…
Skulle jag hellre vilja kategorisera mig själv med hjälp av astrologi, så är jag Vattuman…
I astrologiska beskrivningar känner jag mig också typisk när jag läser om Vattumannen, så då är jag alltså en hästfårsvattuman… Både de kinesiska tankarna och den västerländska astrologin är mycket gamla. Men kan man tro på att de stämmer?
Eller ska man kanske tro på ödet?
Eller känns det eventuellt säkrare att lita helt på slumpen?
Många tror på Gud i någon form, och andra hävdar att Gud inte finns.
Någon tror på många gudar och någon annan tror på en högre makt, men inte nödvändigtvis i form av en gud…
Ytterligare någon är skeptisk i största allmänhet och vill inte tillskriva sig någon speciell tro…
Den som inte tror alls, kanske i stället söker förklaringar i naturvetenskapen och grundar sin livsåskådning på empiriska faktauppgifter…
Det fina med landet Sverige är att man kan avgöra alldeles själv!
Både åsiktsfriheten och religionsfriheten är väldigt viktiga för mig. Jag tillåter mig själv att lyssna på andras uppfattningar och livsåskådning och kan ärligt säga att jag hoppar från tuva till tuva i fråga om tron på något högre i någon form… Jag läser morgontidningens horoskop varje dag och tycker att det stämmer… Men även om jag alltså kan känna mig mycket typisk som hästfårsvattuman, så kanske detta är ren inbillning. Även om jag tror att det var ödet som förde mig samman med min man, så är det kanske också inbillning. Även om jag menar att jag fick hjälp av Gud vid ett särskilt tillfälle då jag sjöng på en begravning, så kanske också det är min egen inbillning som spelar mig ett spratt. Även om jag upplever att mina drömmar om natten är så tydliga att det känns som om jag lever i en parallell värld, så är det kanske min egen hjärna som spelar mig ett spratt? Med Hasse Alfredssons Pastor Jansson-sketch i minnet, så kan man ju till och med tro på Robert Lind i Kramfors om man vill, för livet är ju ”tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något”
Värdegrunden, religiös eller ickereligiös,
utgör direkt eller indirekt källan till konflikter och krig över hela världen.
Den dag då vi alla respekterar varandras val av livsåskådning
utan att försöka pådyvla andra den egna,
har mänskligheten vunnit.
Fyrtioandra åseriet- Musikupplevelser som berikar (del 2)
Lasse Tennander
”Imorgon är det sovmorgon”… Tänk om det vore SÅ väl ändå? Det är verkligen inte sovmorgon imorgon, men när jag tänker på Lasse Tennander så är det en av låtarna som absolut dyker upp i huvudet.
Lasse Tennander – I morgon är det sovmorgon
Så är det också med ”Rötter”.
En intressant sak som Lasse delade med sig av vid gårdagens spelning på Thunströms igår kväll var att han hade skrivit ”Rötter” litegrann som ett skämt och ÄNDÅ är det den låt som de flesta förknippar Lasse Tennander med… För min egen del har den hängt med hela mitt vuxna liv, som en av mina favoriter, men jag noterade redan för väldigt längesedan att den sticker ut som ensam i sitt slag i hans produktion. Nu fick jag svaret på varför. En annan detalj som jag kände till, men som inte alla vet, är att Lasse Tennander skrev Magnus Ugglas succélåt ”Ska vi gå hem till dig eller hem till mig?” Den är inte med bland mina favoriter, men det är lustigt att vi nog alla känner igen den som i första hand Ugglas låt:
Lasse Tennander – Ska vi gå hem till dej
Många av Tennanders övriga låtar behöver man lyssna på några gånger för att verkligen få alla dimensioner. Hans sånger är ibland humoristiska, ibland lite arga och ibland väldigt politiskt laddade. De sånger som man kan koppla till större livshändelser eller till Lasses nära relationer är de jag tycker bäst om. I Falun där jag växte upp finns en å och pilträd alldeles vid ån… Därför kan jag utan problem se för min inre syn hur han sitter där, med sin son:
Lasse Tennander – Hela världen håller andan
Min absoluta favoriter bland alla är ”Kärleken till livet” och ”Nu blåser vi ut ljusen” (Stolta stad)
Lasse Tennander – Kärleken till livet
Lasse Tennander – Nu blåser vi ut ljusen (stolta stad)
OM man ska sätta ord på vad som är så tilltalande med Lasse Tennander, så kan det säkert variera från en lyssnare till en annan. För mig personligen är det ”allt”, vilket är relativt onyanserat, förstår jag själv. Men om jag räknar upp vad jag tycker är tilltalande, så märker vän av ordning att det i slutändan blir i princip ”allt”:
-
Texterna, eftersom de är välskrivna och har ett intressant innehåll
- Melodin eftersom varje melodi å ena sidan är annorlunda än de andra, SAMTIDIGT som man direkt hör på soundet att det är Lasse Tennander
- Den stålsträngade gitarren och de välbekanta harmonierna
- Budskapet i varje enskild sång
- Den allvarliga undertonen i de flesta sångerna
- Den raspiga rösten
Allt detta gör att en punkt till måste hit:
- Helhetsintrycket
Är det nu någon som inte håller med, så måste det ju vara en helt okänslig person… Till mitt hjärta går både texterna och melodierna och de lämnar massor av spår och avtryck i minnenas allé.
Att vi igår hade möjlighet att se honom live var en ny upplevelse. Det var roligt att höra honom förklara vissa detaljer runt visorna och också att han bjöd så mycket på sig själv. Det gav mersmak. För dem av er som gillar Lasse är det helt klart värt en resa till Västerdalarna där han är imorgon, om jag inte missminner mig. Lyssna på länkarna ovan! När du har gjort det, så lyssnar du på länkarna igen och igen och igen och igen…och ungefär DÅ är du lika fast som jag…
Tack Lasse Tennander för alla stunder då din musik har varit med som tröst, glädjekälla eller igångsättare när man ska någonstans!
Fyrtioförsta åseriet- Musikupplevelser som berikar (del 1)
Musik har i hela mitt liv haft stor betydelse, men beroende på när i livet, så har det inte alltid inneburit att jag gått på konserter eller lyssnat live på sådan musik jag uppskattar. Det är min uppfattning att musik, när den är som bäst, skapar en berikande effekt i tillvaron. Man ges tillfälle att se på livet med ett nytt perspektiv. När musiken är ordlös, så kan den ändå beröra mig på djupet. Så är det till exempel med svensk folkmusik från Dalarna. Eftersom jag är uppväxt med den musiken sedan barnsben, så kan jag utan problem tralla eller nynna ett mycket stort antal låtar eller visor med ursprung i Dalarna. Vissa av dem kan jag med viss möda frambringa ur en motsträvig fiol, som hellre skulle vilja trakteras av en vanare spelman eller -kvinna… När jag var liten var sommaren inrutad efter olika folkmusikevenemang som vi skulle besöka, med början vid midsommar, som vi firade i dagarna tre på den tiden, Åsgårdarna i Säter dagen FÖRE midsommar, Stora Skedvi hembygdsgård på midsommarafton och så Midsommardagen som firades vid Nybergets nedlagda skola, där min mamma och hennes faster arrangerade firandet, men pappa och hans kompisar stod för musiken. Senare under sommaren var det både Bingsjöstämman och Bodastämman och gudstjänsten i Svartviken där pappa spelade, liksom Festveckan i Särna där jag och pappa båda var med och spelade och sjöng något av åren.
Den klassiska musiken, som ju också ofta är ”ordlös” bär ändå alltid någon form av budskap till mig. Det kan vara minnet av stora historiska händelser, som Tchaikovskys ”1812”, där man i bakgrunden hör den franska nationalsången ”Marseljäsen”, ”The New World” av Dvorcak eller naturinspirerade teman som ”Die Moldau” av Smetana och ”Intåg i sommarhagen” av Wilhelm Peterson-Berger. Det händer också att det är något jag sjungit i min ungdom, som Verdis Requiem, Bachs juloratorium, Stabat Mater Dolorosa, ”Förklädd Gud” av Lars-Erik Larsson, där jag kan sjunga med i andraaltstämman. Någon gång är det igenkännandets glädje över att jag en gång spelat stycket på piano, som månskenssonaten och liknande traggelstycken som alla nybörjarpianister någon gång passerar på vägen mot fullfjärdrad. I mitt fall kan man väl säga att vissa mazurkor av Chopin och några sonater av Mozart bidrog med all önskvärd tydlighet till att jag insåg att just konsertpianist kanske ändå inte var mitt framtidsyrke… Men KUL var det…och totalt uppslukande är det när man försöker träna in några takter som känns extra svåra att få flyt i.
Många gånger har jag önskat mig att pianon var betydligt mer bärbara än de var… Som en mungiga, eller en kam…eller kanske en spilåpipa… Det fanns en tid i ungdomen då jag spelade spilåpipa ibland. Det underlättades av att jag tillhör den generation som ”tvingades” börja mitt musicerande med blockflöjt… Men spilåpipan var för mig ett roligare instrument, eftersom den passade ihop med pappas polskespel på fiol. Vid samma tid som jag spelade spilåpipa var mina stora idoler på folkmusikfronten sånggruppen Fjedur från Malung. Jag och min kompis Kicki åkte på deras konserter och satt sedan hemma i våra flickrum och sjöng med till de LP-skivor vi hade köpt. Fjedurs engagemang i Sydafrika startade en våg av intresse för antiapartheid inom den svenska kyrkan, där jag just då sjöng i en ungdomskör. Något år senare, när jag i stället börjat sjunga i damkören Bjursåsflickorna, fanns de afrikanska sångerna som Fjedur fört till Sverige även med på deras repertoar. Sången har bidragit till väldigt många härliga minnen där det helt klart är just musiken som är länken mellan människor. När Bjursåsflickorna reste till Canterbury i England, så spelade vi för ett antal musiker som själva var engagerade på olika sätt i musikaliska sammanhang. En av dessa, Tessa, ville brevväxla med någon av oss i kören. (Hon omnämns i ett annat blogginlägg som heter #hello Mr Magpie. How is your wife?)
Jag erbjöd mig att bli hennes brevvän, eftersom jag såg möjligheter att utveckla min skrivna engelska på detta sätt. Det blev grunden till en fin vänskap där just intresset för musik har burit oss genom åren. Nuförtiden skriver vi en gång om året, ett uppdaterande julbrev med årets händelser. Ett annat lite udda musikaliskt möte, var när trumpetaren Jan Allan spelade till dans i Borlänge på Stora Björn. Jag som anammar demokratisk dans och har för vana att bjuda upp, i stället för att vänta…bjöd upp Jan Allan. Han nobbade inte, men däremot svarade han så här: ”Vet du? Jag KAN inte dansa. Jag har alltid SPELAT till dans, så därför kan jag inte. Men om du vill, så kan vi småprata lite under den tid det tar att dansa en dans”. Han hade ju slagit huvudet på spiken, för jag hade förstås tänkt konversera med honom om hans musicerande… Nu fick jag möjlighet att göra det ändå…
Men vänta här? Det verkar ju rätt så enkelspårigt det här… Ingen rock? Ingen pop? Ingen jazz? Ingen rap? Ingen… Näe… Man ska inte skriva FÖR långa blogginlägg har en av mina läsare upplyst mig om. Därför återkommer jag med fler musikminnen i ett annat blogginlägg!
Where are you???
Most readers live in Sweden or are Swedish speaking friends abroad. A few texts focus on things that happened abroad, which makes it natural to write in English. Most topics are connected with the Swedish school system, and are thus written in Swedish. If you miss English translations, please let me know.
De flesta av er som läser bloggen bor i Sverige. Jag tror att de flesta av er som bor i andra länder är svenskar i förskingringen och därför är bloggen med några få undantag skriven på svenska. Kom gärna med synpunkter på det jag skriver.
Tack för att ni återkommer till min blogg!
Åsa
Fyrtionde åseriet-Utan brorsan blir det dyrt!
Den första bilen jag mötte på det där veteranbilsrallyt idag, kördes av en av min brors gymnasielärare och vid hans sida fanns hans fru, som jag en gång jobbat med när jag var helt ny som lärare. När jag fått veta att de nu är pensionärer, insåg jag att många av förarna i bilarna tillhörde denna lediga andel av befolkningen, men långt ifrån alla! Det fanns barnfamiljer, yngre par och ensamma entusiaster.
MIN första bil var en Amazon-60 med B16-motor och 6-voltsbatteri. Jag köpte den i Grängesberg tillsammans med min bror. Jag fick ett alldeles särskilt förhållande till den bilen. Det var den och jag, liksom… I efterhand är det spännande att tänka på att jag senare bodde tio år i just Grängesberg, men vid tiden för bilköpet hade jag ingen uppfattning om var det låg… Det var för mig en vit fläck på kartan…
Åter till Grängesberg… Bilen jag ville köpa, skulle säljaren ha 7000 kronor för. Brorsan sa: ”Det låter som mycket pengar för den bilen. Kan vi få provköra den?” Bilen ”bodde” på Källfallet och jag hade aldrig i hela mitt liv varit i Grängesberg. Jag minns att vi provkörde bilen i Bergslagsbyn eller ”Knusselbo” som den heter i folkmun. När vi kom ut ur Bergslagsbyn var vi rädda att ”inte hitta tillbaka” och vände därför åter mot Källfallet. Brorsan letade ”fel” på bilen, för att kunna förhandla om priset. Den hade dålig koppling, minns jag. Dessutom hade det stått i annonsen att den var i ”originalskick” men brorsan såg att den var omlackad… Bra utgångspunkt för förhandling, tankte han. Pinsamt att påpeka, tänkte JAG…
Brorsan som är både strateg och klurig på alla sätt och vis, hade skjutsat mig till Grängesberg i sin egen Amazon, som han hade rustat upp efter konstens alla regler. Jag hade VALT att ta med brorsan, för han har många egenskaper som jag inte har. Dels är han oerhört teknisk och dels är han en extremt skicklig förhandlare och han backar inte i första taget i en affärsuppgörelse. Jag visste att jag är betydligt mesigare när det kommer till affärer. Många gånger i andra länder där man prutar när man handlar, har jag köpt saker för ett pris jag fått, men först i efterhand fattat att säljarens breda leende vid betalningen speglade hur SJUKT mycket billigare jag kunde ha fått varan om jag bara hade klarat av att pruta… Att pruta är en konst och jag är en person som ännu inte kan den konsten!(Mina nuvarande elever skrattar rått åt mina berättelser om mina tillkortakommanden i prutandets konst!).
Vi kom tillbaka till Källfallet i den blå amazonen med gangsterkeps och under resans gång hade jag hunnit berätta för brorsan att jag väldigt gärna ville ha bilen och att jag kunde betala 7000 för den. ”Är du inte klok?” sa brorsan. ”Vi måste förstås SNACKA med tanten om priset. Det går kanske att pruta”. Jag sa till brorsan att om jag klappar tantens katter, så sköter du snacket… ”It’s a deal”, sa brorsan. Jag är kattallergiker, men aldrig har jag så ivrigt klappat katter utan att låtsas om min allergi! Hon hade många katter, så pass många att det direkt kliade i ögonen och började luta mot en tårfylld kväll…
Brorsan började lite skenbart trevande med att säga: ”Jaha… Sjutusen kronor är ju bilen INTE värd om man tänker på att du hade skrivit i annonsen att den är i originalskick och vi märkte att den inte är det”. Tanten blev lite stressad och sa att det inte var hennes bil egentligen, men att hon fått i uppdrag att sälja den. ”Jaja” sa brorsan. ”Har du KÖRT bilen SJÄLV? Kopplingen är helt kass! Den måste man ju laga direkt. Frågan är om man ens tar sig hem härifrån om man skulle köpa bilen!”. Jag klappade katten och tittade inte upp för allt i världen… Vi hade för länge sedan passerat min nivå i förhandlingstaktikens värld… Jag tyckte att det var dags att slå till… KÖP bilen då!! Typ…
”Sedan är det ju det där med lacken alltså”, sa brorsan och gjorde en bekymrad PAUS. ”Du vet…om man SÄGER att en bil är i originalskick, så ska inte lacken ha apelsinstruktur. Man ska se att det ÄR original… På din bil SER man att den är omlackerad. Det drar ju självklart ner priset”. Sedan höll han tyst… LÄNGE… Så länge att jag nästan fick nervösa problem på kuppen…
Jag klappade nästa katt. Tanten hade ju flera.
Tanten försökte förhandla hon också: ”Jag kan tänka mig att gå ner lite i pris om du är intresserad av att köpa bilen” sa tanten.
”Det låter bra!” sa brorsan. ”Då säger vi tre tusen!”
Tanten dog nästan… men samlade ihop sig och sa: ”Nej DET går ju inte. Jag hade tänkt mig fem eller så…”
”Femtusen!!!???! sa brorsan ganska högljutt och klart skeptiskt medan han pekade ut på gatan där hans egen helt nyrustade amazon stod. ”Vet du? Den DÄR gav jag tre och ett halvt för. Då kan du ju inte ge dig till att ta sjutusen för DIN rishög!” Sedan var brorsan också tyst och klappade närmsta katt och lät TIDEN gå, samtidigt som han förstås tänkte att tystnad är jättejobbig att genomlida för en säljare i detta läge.
Tanten tittade genom fönstret på brorsans uppfixade Volvo Amazon, där den blekgröna lacken glänste…och skiftade blickfång till den egna amazonen där det fanns skavanker och fel… Sedan sa hon:
”OK! Vi säger tretusen femhundra, men det är mitt sista bud!”
”Taget!” sa brorsan och jag slutade klappa katten och betalade min fina amazon, som jag LÄTT hade kunnat betala både fem och tio tusen för… Blir man kär i en bil, så blir man… Med brorsans hjälp hade jag nu skapat mig en buffert att laga de brister som trots allt fanns i just denna bil…
Amazonen och jag klarade många märkliga händelser utan alltför stora problem. En gång var jag på överlämningskonferens på Hälsinggårdsskolan i Falun och kopplingen hade vid det tillfället HELT kvaddat ur. Min kollega och vän sa till mig att om man LYSSNAR på bilens varvtal, så kan man RYCKA i växeln, trots att kopplingen är paj… Jag chansade EN gång och fick på så sätt i tvåan i stället för ettan. Men med tvåan körde jag hela vägen hem till Elsborg i snigeltakt och svor som bara den över gamla bilar med trasiga delar! I backspegeln noterade jag hur ilskna bilförare med NYA bilar svor över veteranbilssveriges framgångar…
När bilen var hel igen var detta förstås glömt. Min pärla!!! Alltid så… MIN pärla!!! Jag var så STOLT över denna bil…som om den var en del av MIG! Jag var liksom en amazon… näe… jag vet hur en amazon ser ut, om det är en HON… Jag ser inte ut som en sådan…men ändå…
En annan gång åkte jag till jobbet i Bjurs och glömde lyset på i bilen. När jag och kollegan Svenne återkom till bilen, sa han skeptiskt, ”jaha…då får man gå hem idag då!”. Då hade alltså bilen stått sedan morgonen i åttatiden och vi hämtade den vid arbetsdagens slut i 17-tiden. Den gick igång på första försöket! Kan det ha varit det B16-batteri som bilen var utrustad med? Vem vet??? Svenne pratade hela vägen till Falun om det fantastiska med att bilen hade startat på första försöket och hur han trodde att moderna bilar INTE hade gjort det…
Bilar… Nästa gång jag minns med speciell glädje är när jag och min pappa kom till Mats Bilar i Falun, i min Volvo Amazon. Väl där, så hittade vi en alldeles underbar blekgrön PV-59 med B16-motor. DEN var verkligen i originalskick. Jag erbjöds att köpa den för trettiofemtusen kronor. Nu vet ni redan hur jag funkar, eller hur? Jag betalade de 35 utan att tjafsa. I efterhand fattade jag att jag kanske hade kunnat pruta…
Min PV var min vän. Jag älskade den bilen! Min allra första tur med bilen åkte jag till Särna, där jag skulle hälsa på gamla vänner. I utförsbacken vid Söderås i Rättvik, just där utsikten är så vidunderligt vacker, blev jag omkörd. Den omkörande bilen la sig direkt FARLIGT NÄRA MIG, men framför. Jag hann tänka: ”VILKEN JÄVLA IDIOT! Vad håller han PÅ med?!” Då tittade föraren i bilens inre backspegel, sökte min blick och när han såg att JAG såg, så APPLÅDERADE HAN!!! Jag var efter det med om MÅNGA händelser där människor stannade upp och kommenterade bilen, sa att de rest på sin första semester i en sådan, eller att deras första bil varit just en PV och så vidare. Jag åkte i min PV och varje dag var en njutning.Den första dagen med PV:n hände en annan sådan episod… Jag skulle tanka i Särna och sedan åka till mina vänner stuga. När jag kom ut ifrån kassan på macken, stod två män vid bilen och kikade in på instrumentpanelen… De insåg att jag var bilens ägare…och båda männen var så begeistrade av bilen och alla minnen de hade av en sådan bil att det för mig stod helt klart att en PV inte är vilken bil som helst… det är en folkbil… en bil som hjälpte alldeles vanliga familjer att få en drägligare tillvaro, en känsla av status.
Under en period åkte jag på bilmarknader, DAK:s marknad på Lugnet den första helgen i september och liknande evenemang. Jag lockade med mamma och pappa till veteranbilsträffen i Ånnaboda och för detta tillfälle hade jag köpt samma slags bilhjälmar i rutigt tyg som de hade på sig på fullaste allvar när de körde bil när jag var liten. Nu fick de återuppleva detta i baksätet på min PV och de menade båda att jag mindes fel… De hade verkligen inte haft så fula hjälmar på sig när de körde bil!!! Nåja… Hur det än var med den saken… De tog i alla fall lydigt på sig hjälmarna på skoj…
Men min PV var för mig som en familjemedlem är för den som ännu inte har några barn. Jag ville att min käraste Anders skulle uppleva samma nostalgitripp som jag när han färdades i min PV. När Anders fyllde 35, för nästan tjugo år sedan, gav jag honom ett presentkort på ”En veckas semester i Åsas PV-58”. Vi ”turnerade” i Dalarna med min PV.
Det blev en lugn semester, i den takt som en gammal PV klarar utan att man kör ihjäl den… Senare, långt senare, då vi redan hade två barn, insåg jag att jag inte skulle kunna åka så mycket i min PV, eftersom den inte alls klarade nutidens krav på säkerhet vad beträffar bilbarnstol, bilbälten och så vidare. En väninna till mig, som ofta besökte oss på den tiden, hade först döpt PV:n (hon kallade den Skalle-Per eftersom en PV har en så tydlig flint, menade hon) och därefter förälskat sig i bilen så till den milda grad att hon på stående fot köpte den av mig, då jag sa att jag funderade på att sälja den.
Efter ett halvår fick jag ett vykort ifrån bilen… Han (Skalle-Per) var på semester i Norge och hade sett många vackra vattenfall och andra fantastiska scenerier som var typiskt för Norge. Med på resan var min väninna, Birgitta… Jag påstår att bilar ger mig en extra dimension, MEN jag är ändå benägen att betrakta bilar som ett hjälpmedel för att ta mig från punkt A till punkt B. Man måste inte ha en Rolls… Det går alldeles lysande med en PV…eller en gammal Toyota… När jag sålde min silvergrå Toyota Corolla -96, kunde jag inte föreställa mig ett liv med vår mycket tröttare Toyota 2000, men nu är det DEN jag är glad över… Att älska en bil är speciellt… Naturligtvis EXTRA speciellt om det är en Toyota…! 😉
Miniåseri- ”Man borde inte sova när natten faller på”
”Man borde inte sova när natten faller på, för tänk då tindrar stjärnorna högt uppe i det blå…”
Jeremias i Tröstlösa
Nog är det väl alldeles speciellt att kunna blicka tillbaka på en sommardag i Sverige och tänka att det är så varmt inne att man bara MÅSTE gå ut i trädgården? Idag har jag först hunnit med en lugn och fin morgon med tidningen och kaffet och nätet…men sedan har jag varit ute, först bara lyssnat på ljudbok och stekt ryggen…men sedan fick jag för mig att jag skulle ta en promenad.
Jag valde med omsorg för jag ville vara för mig själv en stund och reflektera till boken jag lyssnar på… och då tänkte jag att det brukar vara ganska få personer som går längs Väsman på järnvägsbanken. Därför bad jag maken att skjutsa mig till platsen där cykelbanan möter Gonäsvägen, för att jag skulle kunna gå ostörd på väg hemåt…
Tji fick jag! 😉
För första gången någonsin på just denna promenadsträcka fick jag erfara avgaslukt och omaket att flytta mig ner i diket, för hela tiden kom det bilar… På min promenadväg…där man normalt går, cyklar, åker inlines eller eventuellt moppe…mötte jag idag cirka femtio bilar. Promenaden blev allt annat än lugn… DÅ bytte jag spår och tänkte att jag kan vara lite hobbyforskare och kolla hur många som återgäldar en vinkning från en promenerande person. Nu vet jag svaret! 100%. Alla!
Trettionionde åseriet- Regnväder jag minns
Som ung och medlem i kören Bjursåsflickorna, sjöng jag fjärdestämman och hade ofta ganska märkliga stämmor med udda intervall och texter. En av mina absoluta favoriter var en visa som hette ”Regnet”. ”Regnet, regnet…upphör ej att falla….” Oktavsprången i fjärdestämman var jättekul att sjunga och det var nog även en av körledarens favoriter, tror jag, för vi sjöng den ofta.
I en familj som min är man utomhus fast det regnar…nja inte min nuvarande kärnfamilj med två tonåringar, utan den jag är uppväxt i. ”Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder” var tanken ungefär. Nu störde det inte mig så mycket, för jag är själv av den åsikten att om man har rejäla stövlar och ett bra regnställ, gärna en mössa av ullkvalitet och vantar, så kan det regna bäst det vill, för mig stör det inte. Dessutom är det slöseri med tid, som jag ser det, att ondgöra sig över vädret, eftersom det ändå inte är möjligt att påverka det. Man kan inte rå för hur man har det, men hur man TAR det… Nej, det är det där oväntade och plötsligt uppdykande regnet som ibland har grusat mina planer, eller kanske det som är så ihållande att dagar och veckor passerar utan att man ens ser om det FINNS en sol där bakom molnen. Men ändå måste jag vara ärlig och säga att efteråt, så är det faktiskt lite mysigt att titta på foton från helt otroligt regniga dagar och tänka på att det var KUL den dagen ÄNDÅ, trots regnet.
Mitt blåa oljeställ var så kraftigt i kvaliteten att man utan att riskera att bli blöt ända in på kroppen, kunde slänga sig i skvattramriset på en skogspromenad om man behövde vila eller kanske sätta sig direkt på en tuva på skogspromenaden. Dofterna i skogen under och efter ett regn är helt obetalbara! Friskt och gott doftar det. Hela min familj var aktiv i scouterna när jag var ung. Därför har jag tillbringat många regniga dagar ute i naturen. Vissa scoutläger, som det i Joesjö nära Tärnaby, så blev det aldrig sol och värme. En av nätterna frös vattnet i dricksvattenhinken och på Joesjön låg fortfarande en isskorpa, trots att det var mitt i juli. På hemvägen, när bussen stannade för matpaus i Strömsund, minns jag att jag själv hade långkalsonger under jeansen och att jag hade min islandströja på mig, när vi mötte Strömsundsborna som gick omkring i shorts och linne…
Ett annat scoutläger hade vi lägret på den östra sidan av Rällsjön och en av lägerdagarna hade hälften av lägret tagit en långpromenad runt sjöns norra ände och resten av oss skulle paddla över sjön. Tanken var att vi sedan skulle ”byta roller” efter det att vi hade lagat lunch på den andra sidan sjön. Jag minns hur jag den gången var placerad mitt i en kanot och några andra skötte paddlingen. Det fanns inte något öskar, utan endast en större tvättsvamp. Plötsligt hördes ett underligt sjasande ljud och vi SÅG hur ett omfattande regnväder väldigt fort kom emot oss över sjön, ungefär på samma sätt som vädret växlar om man är i fjällen. Vi hann inte byta till regnkläder eller paddla i land eller liknande. Här gällde det att oförtrutet paddla framåt och MIN uppgift var att försöka hålla stången mot regnet med tvättsvampens hjälp. Jag minns ännu vilken kramp jag hade i händerna efteråt och hur djupt vattnet var invändigt i kanoten, innan vi ÄNTLIGEN nådde land. Makaronerna som vi skulle koka till lunch var redan blöta och smetiga…
Barndomens somrar var enbart soliga… eller näe… Så är det ju inte! Det var inte enbart inom scouterna, utan också under familjens olika utflykter, t ex den årligt återkommande cykelsemestern, som det kunde regna ihållande i dagar. SÅ var det när vi cyklade runt Siljan. Jag hade regnställ varje dag och på ett gammalt foto från den här turen har jag inte en enda torr hårtest. Då gäller det att hålla modet uppe. Jag är bättre på det NU än jag var då… Man kan ha ljusa minnen från barndomens somrar utan att varje dag präglades av övervägande solsken. Ett sådant glatt minne är när jag och mina tre kompisar hade tältat alldeles nere vid badstranden vid Klingen. Vi tillbringade dagarna i tältet med att läsa Allersromaner, Mitt livs novell och andra jätteseriösa texter.
Vi fick för oss att vi skulle paddla, alla fyra, i vår kanadensare. Jag och Kicki skötte själva paddlingen, medan Ebba och Marie kunde njuta av kanotfärden. Det var faktiskt ganska överlastat, så det gällde att sitta stilla… DÅ kom plötsligt en rejäl regnskur, en sådan som man kallar skyfall. Jag minns hur vi alla fyra fick panik, eftersom kanadensaren snabbt vattenfylldes. Ebba och Marie öste och öste, med HÄNDERNA, för vi hade förstås inte något öskar. Kicki och jag skulle försöka synkronisera paddlingen för att snabbt ta oss till stranden. Det gick bra till slut och i efterhand är det fortfarande så att jag noga inspekterar himlen innan jag ger mig ut på sjön. Samma kvartett hade ett annat år ställt tältet uppe bakom stugan och det hängde åska i luften.
Det var ett äldre tält, ett grönt och lite högt och gammeldags, som luktade malkulor och bod…och vi satt där inne och spelade kort i regnvädret. Pappa, som var sommarledig, kom ut till oss och påpekade att den snart skulle komma en rejäl åskskur och då borde vi kanske gå in i stugan i stället, tyckte han. ”Äh!” sa vi alla fyra. ”Lite ÅSKA!” Lagom när pappa hade gått in igen och vi hade hunnit kommentera hur töntigt det var att vara åskrädd, så kom plötsligt en blixt åtföljd av en knall som fick hela marken att skaka. Blixten hade varit så kraftig att vi alla fyra uppfattade det som att ljuset i tältet gick ifrån ”sjukligt grönt” till dagsljusvitt. Vi TÄNKTE inte alls, snarare FLÖG alla fyra in i stugan på ingen tid alls… där pappa mötte oss med orden ”Ja, jag tänkte väl att ni skulle komma in!”
Även om jag ofta har lyckats tänka att jag inte kan påverka regnet, så upplever jag förstås ändå hellre en regnfri dag. Därför har det varit mycket intressant för mig personligen att notera att många av mina vänner som växt upp i något annat land, kan ha en helt annan inställning till regn. En av mina somaliska vänner berättade att när regnet kommer så brukar hon och hennes vänner fira det. Liknande berättelser har personer från andra varma länder i världen delat med mig. Man längtar och väntar och hoppas och tror att SNART ska regnet komma och när det ÄNTLIGEN kommer, så firar man det. En gång i Stockholm åkte jag och min man buss med en busschaufför i turban, kanske var han från Indien? När vi åkte över bron mellan Essingeöarna, så plogade sig bussen fram genom en oerhörd vattenmassa, med risk för vattenplaning. Det kändes som att åka motorbåt ungefär. Busschauffören, som jag redan hade bytt några ord med när jag steg på bussen, sökte min blick i den inre backspegeln och när våra blickar möttes, så ropade han högt, så att jag skulle höra på min plats i mitten av bussen: ”Det är precis som Monsunregnen i mitt hemland!” och så såg han JÄTTELYCKLIG ut. Många av oss i bussen satt nog redan och gruvade oss för hur vi skulle springa genom regnet med risk att bli genomblöta…
From a teacher's point of view, some is old and some is new! 