Kategoriarkiv: Reflektioner om undervisning

av

Etthundratjugofjärde åseriet- Med andan i halsen två minuter i…

Man är bra på olika saker. Jag är jättebra på att skjuta upp sådant som jag måste göra. I de flesta fall så spelar det inte så stor roll, men det händer ju att faktorer som man inte kan påverka gör att det blir mer bråttom än vanligt. Så var det igår kväll…för då var det något strul med Telias IT-trafik, så när jag kom hem från jobbet för att sätta mig med de allra sista bedömningarna av elevers arbeten, så kunde jag inte komma åt mina filer, som jag sparat i Dropbox. Det i sin tur ledde till att jag insåg att det inte var någon direkt mening med att jag ens försökte, för de arbeten jag skulle kommentera hade jag inte heller i något pappersformat… På den gamla gåspennans tid hade detta aldrig inträffat, tänkte jag för mig själv.

Gåspenna.jpg (555×426)

På min arbetsplats är det många lärare som har övergått till att alltmer presentera sin undervisning på internet i filmsnuttar eller Powerpoints och andra smarta lösningar som sparar lärares tid. Man kan spela in en lektion i förväg och instruera eleverna att se det inspelade avsnittet innan de kommer till lektionen i skolan eller man kan lägga upp en hel kurs helt och hållet på internet i ett koncept som nuförtiden kallas för Flipped Classroom. Jag har själv studerat på detta sätt när jag läste in min senaste utbildning inom ämnet Svenska som andraspråk. Inte en enda gång träffade jag mina lärare i kursen personligen. Tre terminers heltidsstudier bedrevs i sin helhet via internet. Men exakt hur sårbart ett sådant system ändå är, visade sig när jag i ett examinerande seminarium råkade ut för ett strömavbrott, så att hela datorn dog. Jag noterade att det inte var endast i mitt hem som strömmen gått, utan i hela Ludvika. Det tog lång tid och seminariet hann ta slut. Jag fick skriva till min lärare och förklara att ett strömavbrott hade hindrat mig från att vara med i slutet av seminariet. Jag tänkte själv på hur konstruerat det lät… Är man lärare så har man hört alla de där undanflykterna och lärt sig att besvara dem med ifrågasättande:

  • Min hund åt upp matteboken!
  • Min mamma hade tagit min väska i stället för sin egen, så läxan är på hennes jobb nu.
  • Jag glömde min bok på bussen i morse.
  • Jaså? Var den inlämningen till IDAG? Jag trodde att den var till NÄSTA vecka.

Listan kan göras betydligt längre och elever är verkligen uppfinningsrika för att hitta på något som de tror att de kan blåsa sin lärare med. Men min story om strömavbrottet kunde faktiskt verifieras både i press och radio och TV och min lärare på Högskolan sa att hon kände till om strömavbrottet. Jag ombads skriva en restuppgift på de sista två frågorna i seminariet, trots att det alltså inte var mitt eget fel från början att jag inte kunde vara med och redovisa muntligt via internet.

Igår när alltså internet först var segt som tuggummi och sedan helt slutade fungera…så hade jag planerat att jag skulle bedöma elevarbeten online. När det inte gick, så blev det alltså uppskjutet till idag…

Vissa elever skriver en lätt och luftig svenska som går smidigt att ta sig igenom för mig som modersmålstalare. Men andra har betydligt svårare att formulera sig och jag tänker om mitt uppdrag att jag både kan och bör hjälpa dem språkligt med att påpeka vad som är ”fel” men också varför det är fel och hur de kunde ha skrivit i stället. När jag kommenterar texter på det sättet, så tar det naturligtvis lång tid, men jag brukar tänka att man ska behandla andra som man själv skulle vilja bli behandlad. Om jag gick en kurs, så skulle jag vilja förstå det som kursen handlar om. Jag skulle vilja få förklaringar och tips och idéer och jag skulle vilja få hjälp med att identifiera både styrkor och svagheter i min inlämningsuppgift. Eftersom jag själv skulle uppskatta detta, ser jag det som en självklarhet att jag gör så med elevinlämningarna. Men ikväll när jag valde att jobba på skolan, så tickade minuterna iväg och plötsligt var det bara två minuter kvar innan larmet skulle gå på… Jag fick släppa allt jag hade för händer och gå ut ur byggnaden… Imorgon blir det alltså till att gå upp tidigt för att slutföra arbetet. Återigen konstaterar jag att jag är ute i sista sekunden! Full fart den sista veckan, ända in i kaklet!

skc3a4rmavbild-2014-06-16-kl-13-51-35.png (376×319)

av

Etthundratjugoförsta åseriet- Låt lärare vara i sitt esse!

I Dala-Demokraten 141206, kan man i Kristina Valbergs artikel ”Dyrt och dåligt när läkare gör jobbet” läsa om hur vårdsektorn tappat viktig kompetens inom administrationen, för att man redan under 1990-talet bestämde sig för att låta läkare och sjuksköterskor själva administrera sitt arbete via datorer. Det säger sig självt att den som vill sätta patienten i centrum och tror på sin egen förmåga att göra skillnad för en person som söker stöd för sina hälsoproblem, inte med självklarhet är någon administratör. OM så ändå är fallet, det vill säga att läkaren är en duktig administratör, så måste vi väl ändå hålla med Margareta Nordman från Vision, som i artikeln menar att det är en samhällsekonomisk fråga. Så långt denna artikel. Avslutningsvis kan jag dock tillägga att de läkare jag har träffat i mitt jobb, alltså utrikesfödda läkare som behöver lära sig svenska, drabbas extra hårt i ett system där de ska administrera sina patientjournaler själva på svenska. Det är ren idioti att tvinga en person som inom överskådlig tid kommer att få kämpa med att skriva en helt korrekt skriven svenska att fokusera på skrivande, när hen kunde vara med sina patienter och utföra sitt yrke.

I läraryrket har vi samma problem, som jag ser det, men de som är ansvariga för varför det är så, klarar sig undan kritik, medan lärarna får ta smällen. 

 Lärare åläggs att föra in frånvaro i IT-system som inte alltid fungerar så väl. De ska logga in på plattformar, kommunicera med elever och föräldrar och skriva utlåtanden och kallelser och protokoll. På möten som läraren går till, är det olika organiserat, men ofta skriver någon av lärarna protokollet. I media ser man inte sällan hur personer som inte jobbar i skolan yttrar sig om hur lite lärare befinner sig i sina elevgrupper och hur få timmar ”i sändning” lärare har. Men betydligt mera sällan analyserar man vad det beror på! Ingen frågar om vi själva har valt att vara på en annan plats än våra elever.

Med ett mer flexibelt system i skolan, så skulle det bli möjligt för var och en som är lärare att få ”vara i sitt esse” det vill säga, göra det man är allra bäst på. Vidare borde det vara en självklarhet att det man är bra på och det man vill fokusera på ändras över tid. Man kan å ena sidan med erfarenhet och nyvunna kunskaper bli bra på något nytt och å andra sidan känna sig mätt på eller trött på vissa av de ingående arbetsuppgifterna. Kanske har jag tur, för jag upplever verkligen att jag är ”i mitt esse” när jag är på jobbet. I mitt arbete där jag är lärare för vuxna elever som lär sig svenska som andraspråk, får jag möjlighet att dagligen undervisa, diskutera, samtala, men också svara på elevers frågor i mitt ämne eller om det svenska samhället. Situationen upplevs av mig som fullständigt trygg, utan  minsta uns av nervositet eller tillkortakommanden inom yrkets ram. Eleverna frågar och undrar, de lyssnar och lär och medan denna process pågår, så är jag där, mitt i lärandet och njuter av att jag har valt världens bästa yrke. Men de timmar då jag inte är ”i sändning”, så händer det att jag funderar över alternativa lösningar till administrationen i skolväsendet. Säkerligen finns det många lärare med mig, som har tänkt på detta och också har idéer om hur detta kan ske. Vi står nu inför ännu ett administrativt problem i skolans värld… Vi har för få utbildade lärare med lärarlegitimation och därmed rätt att sätta betyg i olika ämnen. I ingressen till texten som handlar om reglerna för betyg skriver Skolverket:

Den lärare som bedriver undervisningen är den som i regel fattar beslut om betyg. För att få göra detta självständigt krävs en legitimation. För att få bedriva undervisning krävs dessutom att läraren i sin legitimation har rätt behörighet. Men det finns undantag då vissa lärare får ansvara för undervisning och självständigt får sätta betyg utan legitimation eller behörighet.

Källa:
http://www.skolverket.se/kompetens-och-fortbildning/lararlegitimation/lagar-och-regler/legitimation-och-betyg-1.211463

Under rubriken ”Lärarbrist eller andra särskilda skäl” på samma sida, menar Skolverket att undervisning får bedrivas av ”lärare” utan adekvat utbildning och så ska den legitimerade läraren vara med vid betygsättningen. Finns det inte någon legitimerad lärare, så ska rektor sätta betyg. Spännande, eller hur?? Så här tänker JAG:

Utbildade lärare ska vara i klassrummet med sina elever och utöva sin pedagogiska skicklighet i lärandet. De behövs där för att kunna förklara, förtydliga, komma på nya och andra sätt att illustrera olika detaljer som kursplanerna har ålagt oss att arbeta med. Vi är dessutom väl förtrogna med läroplaner, kursmål och betygskriterier, har lång gedigen erfarenhet av hur man lägger upp olika undervisningsmoment. Ändå riskerar det nu att bli den outbildade som ska vara där i sändning och vi ska bistå vid betygsättning… Tänk om! Tänk rätt! Lärare ska vara med sina elever!! De som däremot INTE har adekvat utbildning ska göra NÅGOT ANNAT, till exempel rent administrativt föra in de betyg den utbildade läraren har bedömt att eleverna ska ha eller kanske jobba med eleverna i andra sammanhang, som skolvärd, rastvakt, sociala katalysatorer i korridorerna, där så mycket kan hända… Annars riskerar vi ett skolväsende, som går i stå och som på grund av sin märkliga organisation inte når högt uppställda mål och kunskapskrav.

Från ett inifrånperspektiv är skolan värd något bättre än att omgivande samhälle tror att vi gör fel saker och på fel sätt. Låt lärare vara i sitt rätta element!

av

One Hundred and Twentieth Åsic- At the End of the Road

Long+Winding+Road.JPG (298×258)

When learning a  language is comparable to an everlasting straight road, I bet it’s boring! I think of learning as a kind of journey, but not quite the kind of journey one would have on the above road. When I was visiting USA in October 2014, I noticed that American teachers in the schools I visited were more of puppets on a string than teachers in Sweden are. The teachers I met in New Jersey, needed to follow certain reading programs, hand in their plans to the principal etc. No excitement will be hidden anywhere, because there are no hiding places, just like in the road above! In a classroom where lessons are predictable and have to follow a certain pattern, I would already have changed my career… especially if I had to follow a dress code, too…

What if my flip-flops would be banned!?

woman-cutting-puppet-strings.jpg (300×399)

This past semester I  have met a group of wonderful adult students from all over the world, all eager to learn and never giving up in their struggle for success. This morning when I met them for an activity in the classroom, I felt the usual sadness so typical for the end of a course. I will miss them, just as I always miss students who leave for new challenges elsewhere. I wish them all the best and hope they will keep up the hard work of improving their Swedish! I know there will be bumps in the road, even some potholes or sharp bends, but hey, it will be fun and it will never be boring!

Life-is-a-journey-with-problems-to-solve-lessons-to-learn-but-most-of-all-experiences-to-enjoy.jpg (400×227)

DSC_0016DSC04868

av

Hundrafemtonde åseriet- När katten är borta dansar råttorna på bordet!

 

fadeeva-mice.jpg (250×183)

…och andra ordspråk var i fokus igår när vi jobbade gruppvis med att klura ut vad de svenska ordspråken egentligen betyder. Det är flera olika strategier som sätts på prov när man ägnar sig åt språklig förhandling om betydelsen av ett yttrande. Men för att ytterligare utmana mina elever valde jag inte vilka yttranden som helst. Jag valde vanliga svenska ordspråk. För mig är det ett dubbel examination som pågår medan eleverna jobbar… De jobbar gruppvis med ett antal ordspråk som jag har skrivit på plastkort, för att de ska kunna lägga upp samtliga på bordet emellan sig. Den uppgift jag ger dem är att de ska diskutera vad ordspråken innebär och i vilka språkliga situationer man kan tänkas använda dem. Dessutom är det kul att höra om det finns en motsvarighet i elevernas egna språk och om de i sin kulturbakgrund använder ordspråk frekvent eller inte.

Non scholae, sed vitae discimus

Jag lyssnar på hur eleverna kommer fram till betydelsen av ordspråken och funderar på hur de gör sig förstådda och i vilken grad de förstår varandra. Ibland kör de fast och behöver lite hjälp, men i allmänhet så klurar de ut vad yttrandena betyder och kommer till en konsensus inom gruppen. Ändå kan det i teorin vara så att en av grupperna är helt överens, men de har ”fel” om yttrandets betydelse. Det spelar ingen roll, faktiskt. Deras förslag på betydelse är inte alls det viktiga här. Det är i stället så att det är processen som är viktig. De tränar på att uttrycka sig precist och de blir ofta tvungna att slå upp ord eller förklara sig närmare och detta gör de ju i ett ämnesområde som är relativt okänt för dem. Ingen är expert, utan de allra flesta måste anstränga sig språkligt för att både förstå och göra sig förstådda. När detta pågår, så jobbar eleverna på sin egen yttersta gräns i språkförståelsen och använder alla sina språkliga strategier för att kommunicera till de övriga i gruppen hur de menar. En härlig bonus som ofta kommer med på köpet, är att de allra flesta tycker att aktiviteten är ROLIG. När man har kul tror jag att man lättare lär sig än om det är mördande tråkigt.

När elevernas  grupprocess nått sitt slut, tar vi en extra runda genom alla ordspråken tillsammans, för det är en bra idé att avsluta med att tydligt klargöra vad varje ordspråk betyder, så att processen de just ägnat sig åt också når sin belöning. För mig personligen är det spännande att lyssna på elevernas översättningar av liknande ordspråk från deras egna kulturer och dessutom brukar jag ofta bjuda på några av mina egna erfarenheter av det tema vi diskuterar. Det blir som en liten hörförståelse i  miniformat. Jag tror att jag använder ganska många ordspråk i mitt idiolekt (1). Anledningen till att det är så, är att jag redan som barn roades av att fundera över språket och dess betydelse. Jag la ord och uttryck på minnet för att jag tyckte att det var roligt helt enkelt. En del av de där ordspråken som mina föräldrar eller far- och morföräldrar och deras vänner använde, hör man inte så ofta nuförtiden, men  likväl är de väldigt tydliga i sitt budskap. En del av dem har jag inte hört sedan mormor och morfar gick ur tiden, men i gengäld använde de sina uttryck i repris så många gånger, att de nu ingår i både min mammas och mitt eget idiolekt. Ett sådant lite roligt uttryck som min mormor ofta använde kom ibland vid sådana tillfällen där jag eller min bror försökte förklara något för våra föräldrar, när det var helt uppenbart att de redan kunde och visste detta. Då kunde mormor sitta tyst länge, men när hon tog till orda så sa hon helt enkelt:

Du ska inte lära far din att göra barn!

Det var ju ett övertydligt yttrande, som liksom lade sordin på hela ambitionen att lära mamma och pappa det där som man tyckte att de inte begrep… Ibland när vi försökte lägga oss i, så kunde de vuxna bli lite tystare eller så började de prata om köksredskap:

_foa2922_0.jpg (650×481)

Små grytor har också öron!

De äldre släktingar jag brukade besöka tillsammans med mamma och pappa hade ofta vackra broderade bonader på väggarna i sina hem. Väldigt ofta fanns dessa ovanför kökssoffan eller ovanför en skänk eller sekretär. Vi hade också en sådan bonad, som jag vet att mamma har broderat. På den bonaden står det ”Fem äro bjudna, tio komma, slå vatten i soppan och önska välkomna!” Hela min barndom läste jag det där ordspråket och tänkte på hur bra det där tipset faktiskt var… Lite grann som ”Finns det hjärterum, så finns det stjärterum!” Men för det flesta bondkök jag kommit in i, passade också yttranden som ”Egen härd är guld värd” eller ”Borta bra men hemma bäst” I min barndom när vi hälsade på bekanta i Grödinge, så brukade jag titta länge på deras vackert målade granplanka, som hängde strax under taket i ett av rummen. Där stod ”Lyss till den granens sus, vid vars rot ditt bo är fäst” Så vackert! Vid någon högtidsdag fick mamma eller pappa en likadan vackert målad planka av den familjen och nu när vi är i stugan, så tittar jag lika förundrad på den sedan länge memorerade devisen och gläds åt hur klokt det är att nöja sig med den egna granens sus… Men i MITT fall så är det min fantastiskt ståtliga tall som får stå för suset. Den är vackrast i världen och klarar varje höststorm utan att så mycket som vibrera ens…

Men avslutningsvis, så är det ju allmänt känt att man säger ”Man lär så länge man lever” men för mig som lärare är det mer sannolikt att följande gäller:

Man lär så länge man har elever

1) = Läs mer på http://sv.wikipedia.org/wiki/Idiolekt

2) Non scholae, sed vitae discimus = ”Vi lär inte för skolan utan för livet”

av

Hundrafjortonde åseriet- Yrken att lita på…eller inte?

Genom åren i vuxenutbildningen har jag noterat att många av mina elever från främst Mellanöstern, har en bakgrund som hantverkare. Till exempel har flera olika guldsmeder passerat mig.  Eftersom dessa guldsmeder av naturliga skäl tänker ”Yes!!! Jag har ett YRKE när jag kommer till Sverige!!! Jag kan börja jobba direkt!!!!” , så har jag haft anledning att svara på tusen frågor om varför svenskarna köper oäkta halsband på modebutikerna i stället för att köpa guld… Jag har även haft anledning att diskutera med samma grupp, guldsmederna, hur DE tror att deras MARKNAD ser ut, i ett land där de flesta har ”juveler” som inte är så dyra. Dessutom är traditionen så totalt annorlunda. I många av länderna där mina elever är födda, så är trenden antingen att man kommer till ett bröllop med en kontantsumma som present, ELLER så kommer man med  just det… GULD. Handen på hjärtat, hur många av mina svenska läsare brukar presenta ett brudpar med GULD i stor omfattning??? Nej…skulle inte tro det… Det blir en brödrost eller ett uppläggningsfat eller kanske en smakfull designvas eller liknande…men guld…nej… redan ORDET andas ”dyrt”…liksom… och kontanter är inte ens tänkbart, för det verkar ju som att man är helt fantasilös… Men vad beror det på att det är så olika??? Kanske är det så att man redan när man gifter sig har helt olika förutsättningar för försäkringar, lön och oförutsedda utgifter?

Jag har fått berättat för mig av elever att de nygifta ofta är helt oförsäkrade, men att deras gåvor från bröllopet, i form av guld, fungerar på samma sätt som de försäkringar vi har i Sverige, alltså att man har till exempel en hemförsäkring, en livförsäkring och kanske även några sakförsäkringar för enskilda föremål med extra stort värde. I vissa andra kulturer är det i stället så att det guld man fått vid sitt bröllop, är som en försäkring och i dåliga tider, så säljer man guldet för att komma på grön kvist igen. Man ”förvarar” guldet runt halsen på sin fru…

Man kan inte i samma utsträckning sälja sin brödrost ”secondhand”…:D

När en av dessa guldsmeder hade fått ett erbjudande att öppna eget för att starta en leasing-butik lokalt i vår lilla stad, så kom denna elev till mig för att han hade förtroende för mina kunskaper i finstilt text i avtalsdokument… Han ville att jag skulle läsa igenom det avtal han stod i begrepp att skriva under… Jag fick på detta sätt inblick i två olika sfärer… dels ”att starta eget”-sfären, dels ”att bli franchisetagare”-branschen… Det blev för MIG fullständigt tydligt att jag INTE kunde råda min goda vän och elev att starta ett sådant franchiseföretag, om jag nu inte ville att han skulle hamna i personlig konkurs. I det finstilta var det han som var ansvarig i alla olika situationer…, han som ny i Sverige, som helt ny företagare, skulle ta hela smällen… Jag sa till honom: ”om det hade varit jag, så hade jag inte gjort det här. Jag hade inte vågat. ” Han lyssnade på mig, valde att inte ingå det avtal som föreslagits, och kom på så sätt undan ett flerårigt bindande kontrakt. Lite senare valde han att gå en utbildning och nu har han en fast anställning i ett större företag där han med sin specialisering kommer att ha både karriärmöjligheter och en för framtiden någorlunda trygg inkomst. Guldsmed må vara ett fantastiskt lukrativt yrke i Mellanöstern, men i Sverige måste man befinna sig i en storstad för att försörja sig på det yrket. Att lyssna på råd är svårt, men när man kan ta råd av någon som varit i landet länge, så kanske man ändå vinner till slut?

av

Hundratrettonde åseriet- Elevtexters magiska inverkan på mig

43.jpg (640×480)

Den första gången jag på allvar förstod hur berikande det kan vara att läsa en text skriven av en skolelev, var när jag läste texten om Paradiset. Den var skriven av en femtonårig pojke och handlade om en plats utanför den by där jag då var lärare. Paradiset var namnet på platsen och beskrivningen var oemotståndlig och kopplade ihop detta paradis med det paradis man kan läsa om i Bibeln. Elevens komposition var både fyndig och vacker och vittnade om ett väldigt insiktsfullt skrivande. Men det är inte alltid som det är av det skälet man minns en elevtext många år senare. Det kan vara närvaron ibland, men det kan även vara den självutlämnande och smärtsamma sanningen som borrar sig rakt in i lärarhjärtat.

deppad-kvinna_95940341_142322658.jpg (200×267)

Det är ämnen som skär och tär att läsa och det är elever som öppnar sin djupa brunn av ångest och ensamhet och i många fall är det nödvändigt att återkomma till eleven med frågor om de vill ha hjälp av en kurator eller psykolog, eftersom det de har delat med sin lärare är av sådan karaktär, att man förstår att de inte mår bra.För många är det lättare att skriva till sin lärare, än att prata med sina föräldrar.

Vissa ämnen som är fantastiskt härliga, positiva, smittande och hoppingivande får mig att tänka att det kommer en positiv framtid trots allt. De oändligt många skrivuppgifter jag genom åren har delat ut, hänger ihop med skrivandets stora andel av ämnena engelska,  svenska och nuförtiden för min del mest svenska som andraspråk. Skrivandet måste vara varierat, kopplat till olika texttyper och det måste få feedback både på innehåll, form, funktion och språk. Alla dessa krav på textbearbetningen har fått mig att kalibrera mina undervisningsmetoder och hur jag gör för att hjälpa elever att komma vidare i sitt skrivande. Gradvis upplever jag att jag har fått snurr på elevernas skrivande och min egen bearbetning och respons på texterna, men det har definitivt varit en process av ”trial and error”.

skriva_156077920.jpg (393×305)

Gårdagens skrivande i två olika uppgifter blev båda mycket intressanta. Den ena uppgiften tog sin utgångspunkt i ett kåseri av Anna Jansson, som heter Hantverkarsvett är dyrare än saffran. Jag bad eleverna att diskutera hantverkens status i hemlandet eller på annat sätt knyta till hantverk som företeelse. Det blev lika många lösningar som det var elever som valde uppgiften, helt fantastiskt!

Den andra uppgiften handlade om ett hypotetiskt scenario där man får 49 miljoner kronor… Vad gör man med  pengarna om man får en så stor summa? Det blev tydligt för mig att många av mina elever började med den så kallade ”nästan” och vederbörandes behov… Att ge till fattiga, att stötta fattiga i utbildningshänseende eller inom sjukvården etc, var mer frekvent än egoistiska tankar om egen tillfredsställelse i olika former. För egen del skulle jag ju LÄTT börja med ”betala av min studieskuld”, men mina elever valde olika projekt som ”bygga ett sjukhus för HIV-smittade” eller ”stötta de som fallit offer för tsunamin i Thailand” eller liknande. SIST på deras listor kom ”och så skulle jag kanske köpa mig själv ett hus eller en fin bil”…

För några år sedan när jag gjorde en liknande uppgift, visade det sig att det var en JÄTTESTOR skillnad mellan hur ”västerlänningar” och mina elever från Asien och Afrika tänkte om detta… De två senare grupperna upplevde att de ville hjälpa till med olika samhällsförbättringar, medan de västerländska eleverna OFTA (men inte alltid) började med sin egen situation och önskade personliga saker, som dyra bilar, lyxiga boenden, resor runt halva jorden. Det finner jag intressant på väldigt många olika sätt. Kanske har vi svårt att ta in hur det kan vara att leva på gränsen till existensminimum? Jag vet inte, men jag delar med mig av företeelsen till er.

av

One hundred and tenth åsic- School Smart with Smartphones

A lot of facts can nowadays be easily found on the internet. Many skills will soon be forgotten and a five-year-old can google just about anything with no help from an adult. I sometimes feel old when I notice how my kids know things I spent a lot of time learning. All they need to do is google. At work I notice that the gap between those who know how to handle IT and those who don’t is increasing. There will be no equality unless students get their computers thru school and also good instruction from skilled teachers. There will always be students with parents who either cannot afford a new computer, or maybe don’t understand to what extent their kid will be left out in school if they cannot be online and use internet as the rest of the kids. Being curious is a good start!

Even if we may think some things were better THEN than they are NOW, we need to at least try to go with the flow…

Otherwise we, the teachers, would soon be relics, too… Stored and filed side by side with flanellograms,

chalkboards and sandpits with sticks…

griffeltavla.jpg (637×510)

In subjects where a smartphone is a rich resource I don’t fully understand why schools still say students cannot use their phones in class. The teacher has a great opportunity getting things done a lot more easy by accepting the use of smartphones when it IS smart to use them. When we don’t find the solutions to meanings of words, the smartphones serve as dictionaries and saves a lot of time, compared to finding out by a visit at the local library, but that is not the only way to save time with a smartphone in a classroom!

Let me share a few examples from my own classroom, which is a language learning classroom with Swedish as a Second Language as the one and only subject. The students and I talk a lot about things we read, listen to or watch. I always try to help them by writing additional examples on my white board. This is however not a classroom with a SMARTBOARD, but just an ordinary poorly equipped in-the-basement-classroom. When the whiteboard is completely filled with comments, words and phrases connected to the topic we discuss I either take a photo myself and later I re-write some of the unreadable stuff for my students, OR I ask them to simply use their smartphones and take a photo of my notes. That’s quick and easy and also a SMART way to use PHONES.

Another thing with language learning is to use the phone for pronunciation. Many students in my classroom merely meet one person who speaks Swedish and I am that person. Although I try to give them several suggestions to where they can listen to Swedish, or perhaps meet Swedish people and talk to them, it is very difficult to some of them. Their smartphones is thus an excellent way to help them out at least with pronunciation of difficult words or phrases and also more than anything else, the quality of the sounds of the nine Swedish vowels, when put in different positions of words or phrases. When students record my pronunciation and go back home and listen, repeat, and their own pronunciation improves rapidly. So, if I would stick to the rules of many classrooms and say ”Don’t use your smartphone in class!” my students would have a tougher time learning Swedish.

Ines Uusmann, Minister for Infrastructure, seemed to believe that the internet would be forgotten after a few years, although it is said that the reason why everyone remembers, is that the headline for the article was a fake quote. This is in fact (in Swedish, though…) what she said:

”Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet. […] Att sitta och surfa på nätet tar en himla massa tid. Vad är det bra för? […] Det kanske är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad”

Ines Uusman citerad i Svenska Dagbladet, 12 maj 1996.

Källa: Rydén, Daniel, ”Dimmor på nätet”, Sydsvenskan, 4 mars 2007.

av

Hundranionde åseriet- Med direktionens öra på gräsrotsnivå vaknar revanschlusten

De få gånger det finns en chans att påverka förutsättningarna för lärandet i positiv riktning, försöker jag dra mitt strå till stacken på olika sätt. Igår hade vi besök i klassrummet av en  representant för den politiska ledningen i vårt kommunalförbund. Temat för lektionen var källkritik, men vi kom även in på andra frågor och mot slutet ville den gästande politikern gärna höra vad mina elever tyckte att de ville förändra i Vuxenutbildningen. Det fanns några få synpunkter som lyste klarare än andra och en sådan var att eleverna menade att deras utbildning i svenska som andraspråk borde varvas med praktik, så att de fick praktisk träning i svenska språket ute i arbetslivet någonstans. Politikern lyssnade uppmärksamt, men hon befann sig i tidsnöd eftersom hon skulle vidare till ytterligare två klassrum och därför blev vi ombedda att samla våra synpunkter och skicka dem till henne senare.

Jag tog tillfället i akt att smida medan järnet var varmt och diskussionen i klassen var kreativ. Det var spännande och intressant att höra elevernas idéer om hur de ville ändra utbildningen. För mig som lärare, så blev det dessutom tydligt att det inte var just vårt klassrum och dess lärande som var fokus för deras förändringsvilja, utan sådant som jag inte kunde påverka i så stor utsträckning.

Idén med PRAO, men för mina vuxna elever tycker jag är rimlig av flera skäl. Först för att de faktiskt studerar på samma nivå i utbildningssystemet som årskurs 8 och 9 i grundskolan och det borde vara rättvist med möjligheten att uppleva arbetslivet, oavsett om du är ungdom eller vuxen. Dessutom finns flera andra viktiga skäl. En vuxen invandrare behöver ges en möjlighet att befinna sig i ett språkligt ”skarpt läge” för att se om svenskan räcker. Det är smart om detta kommer just inom #GRNSVA2 eller #SAS som vi kallar kursen på #VBU. SAS är skiljelinjen mellan grundskolan och gymnasieskolan för den vuxenstuderande. Många elever med kort skolbakgrund från hemlandet varken vill eller orkar studera mer än de år de lägger ner på först SFI och sedan på SAS. Men det är viktigt att de får känna att svenskan BÄR i tillräcklig omfattning innan de slutar studera.

När man är i klassrummet, så pendlar undervisningen mellan det som man kallar för bas och utbyggnad, det vill säga å ena sidan språklig input som lägger en grund för eleven i svenskan, å andra sidan akademiska termer och ett innehåll som i just vårt klassrum är tematiskt, för att skapa helhetssyn framför snuttifiering. Om elever får praktisk tillämpning av språket, som en del av utbildningen till exempel en dag i veckan på en arbetsplats, så kommer de själva märka om deras svenska bär eller inte. De kommer dessutom att träna utbyggnaden inom just den sektor där de befinner sig. Jobbar man till exempel i vårdsektorn, så blir man duktig på just vårdsvenska efter ett tag, men man kan fortfarande kanske inte småprata med andra om t ex fiske eller om politik… Språktillägnande tar tid och måste FÅ ta tid också.

En annan grupp elever jag vill värna om är de många akademiker som kommer till oss från andra länder. I min klass är de nära 50% och de har utbildningar inom juridik, ekonomi eller är ingenjörer eller lärare. Bara under denna enda termin har två av dem varit doktorander och flera har färdiga yrkesutbildningar med sig hit. Dessutom talar flera av dem MÅNGA språk. De har kommit till Sverige relativt nyligen, läst svenska ambitiöst och intensivt i syfte att få ett jobb snabbt.  Det fina i kråksången är att deras utbildning har en annan stat bekostat, inte Sverige. De VILL jobba och de BORDE få jobba, men de har jättesvårt att få jobb, trots att de kan skaplig svenska redan. Det känns pinsamt att vi i Sverige inte kan fånga upp alla dessa akademiker! Vi ”får” dem gratis, men kan ändå inte hitta meningsfulla arbeten åt dem… en PRAO för dessa utlandsfödda personer skulle kunna visa arbetsgivare att elevernas kunskaper är kompatibla med de svenska behoven och samtidigt ges eleven möjlighet att se om det är något hen behöver komplettera. Hur kan vi bättre skapa en plattform där vi tar tillvara den fantastiska resurs dessa människor utgör? Hur kan Sverige bli bättre på att plocka in denna kompetens, i stället för att genom byråkratiska regler skapa hinder, som omöjliggör för den enskilde nyanlände att jobba och leva i Sverige? Om jag kunde, så skulle jag anställa allihopa. Det är fantastiska människor som jag varmt rekommenderar! OM Sverige släpper iväg dem till andra länder, så mister vi väldigt viktiga länkar i framtidens starka kedja! Tillsammans är vi starkare än var för sig. Mina elever ville verkligen påverka igår. De förstod att möjligheten att påverka var större när de träffade en representant för de styrande politikerna, jämfört med om de skulle tala med mig, som talar med min rektor, som talar med ledningsgruppen, som talar med utbildningschefen, som talar med direktionen… Genvägar kan vara bra ibland! Lycka till mina fina elever! 😀

 

kedja-p8912.jpg (800×800)

 

av

Etthundrasjunde åseriet- Med värmeljus vid arbetsdagens slut tänds kreativiteten

Mina elever slutade vid lunch och medan min underbara undervisande vän jobbade klart med sina elever, så hade jag hunnit läsa några kåserier  inför nästa vecka och fundera på några uppgifter, men sedan blev jag verkligen JÄTTETRÖTT.

nattuggla_144261913.jpg (255×231)

Att klockan då var 16 märkte jag eftersom fläktens surr äntligen upphörde och tystnaden bredde ut sig. Jag la upp fötterna i en fåtölj i arbetsrummet, hämtade en kvarbliven kudde som vi har i materialrummet och så blundade jag. Somnade gjorde jag inte, men jag nickade till och det var verkligen jätteskönt. Så kom hon, min finaste arbetskamrat K och hon ville att vi skulle diskutera upplägget för nästa termin. Min trötthet försvann i ett nafs och vi gjorde lite te, satte oss i ett nedsläckt arbetsrum med en grupp värmeljus på bordet emellan oss. Man smider planer bättre i mörkret…och dessutom flyger tankarna lättare. När klockan var 18.30 så insåg vi båda att inte endast tankarna flyger, utan också tiden! Att trivas på jobbet är så oerhört viktigt och att uppleva att man glömmer bort att gå hem är en ynnest. Vi hann inte klart idag, men det kommer nya dagar när det känns fint att stanna en stund. Med en arbetskamrat som K är lärarjobbet lätt som en plätt.

481143_320390238014309_236798266373507_798361_1933303018_n.jpg (320×240)

av

Hundrafemte åseriet- Morgonstund har guld i mund

4b677-vc3a4ckarklockaMedan dagen gryr en tidig söndagsmorgon, när hela huset är helt tyst för att övriga sover, smyger jag ner i köket, tar en kopp kaffe och en macka och sätter mig vid datorn för att jobba en stund.

Min klass har dragit i högväxeln när det gäller att lämna in sina arbeten för att förse mig med betygsunderlag. För att möta denna anstormning av meddelanden i min inbox, måste jag prioritera tiden mer noggrant än annars. Det handlar kanske också om mindfulness och effektivitet. Jag väljer avsiktligt att jobba på helgmorgnarna eftersom det är lugnt hemma då. De tio timmarna som ingår i läraravtalet går åt i ett nafs och jag är inte den som springer hem tidigt från jobbet i veckorna heller. Jag tror att det i mitt fall kan handla om tanken bakom ordspråket ”Som man bäddar får man ligga”. Jag återlämnar elevarbeten med kommentarer om innehållet men också med förklarande kommentarer för grammatiska problem. Min tanke är att elever som läser mina kommentarer ska kunna se vad de kan utveckla eller träna extra på. Måste jag för min del göra detta arbete för att bedöma deras texter? Nej, faktiskt inte. Med lång vana vid att läsa elevtexter, kommer också en blick för hur väl eleven klarat sig i förhållande till aktuella betygskriterier i kursen. Arbetet med grammatiska korrigeringar och kommentarer är naturligtvis för elevens skull. Det är min tanke att kursen de går ska vara just en KURS, en UTBILDNING, där de tar med sig nya kunskaper och insikter med sig hem. Jag vill bjuda dem på det, även om det ibland kan ta väldigt mycket tid att till exempel språkligt arbeta sig igenom en elevtext om eleven ännu inte har kommit så långt i sin skrivna svenska.

Revenew_Thomas_Lundqvist_ly.png (726×300)

Om jag lyssnar på redovisningar har jag samma grundtanke. Hur kan jag belysa det som eleven gör bra och stötta det som kräver mer utveckling och arbete för elevens del? Uttal och intonation kommer in som en viktig del här, men ofta är det med humor, egen fantasi och överdrifter av teatralisk typ som jag når ända fram på just det området. Inte förrän elevens hörförståelse fungerar någorlunda bra, börjar möjligheterna att få till ett korrekt uttal och en godtagbar intonation komma. Intonationsarbetet är roligt! Vi jobbar på olika sätt, till exempel genom enkla texter som vi nöter länge och mycket. Att få till en ENKEL text VÄL hjälper många till att dra slutsatser för andra situationer. De som inte själva tänker på den möjligheten, får hjälp av sina kamrater eller av mig att se hur man kan göra en liten övning nyttig på ett allmängiltigt plan. Min bedömning av elevers språk pågår ständigt medan de är mina elever. Jag lyssnar på både deras formella och deras informella svenska, i övningar, samtal, dialoger, men också i småprat på rasten. Så många olika register i språket ska behärskas och jag försöker hitta goda exempel på sådant som elever kan och klarar av, för att bygga därifrån när något känns svårt eller motigt för dem.

Nu är det inte detta med bedömningen som gör att mina tio timmar av förtroendetids går åt som smör i solsken… I stället är det ju den sammanvägda situationen. Jag vill att lektionerna ska vara intressanta, tankeväckande och väl förberedda, innehålla lite av varje, men ändå samlat i ett tema… Det ska också vara möjligt att som elev påverka vad vi gör, hur vi gör det osv. Därför är det inte alls sällan som jag ändrar på något, för att bättre möta min aktuella målgrupp. Min drivkraft i arbetet är att min input är i paritet mot elevernas output. Så länge jag ser att de lär sig, utvecklas, trivs, har roligt, skapar och provar på sitt nya språk, känner jag en lust att klura ut nya sätt att hjälpa dem till självhjälp. Det är ROLIGT, helt enkelt.

Glädje 2.jpg (480×601)

Men så här en söndagsmorgon, så är arbetet också knutet till en inre frid som kommer SEDAN, när jag tycker att jag har lyckats få undan tillräckligt mycket av sådant bedömnings- och återkopplingsarbete som jag behöver hinna med, för att känna att jag är på en nivå som är acceptabel, för IKAPP det kommer jag inte så lätt. Min belöning till mig själv just idag, var att efter avslutat ”morgonpass” med bedömningar, skriva detta blogginlägg. Varför då?  #Because I’m worth it! 🙂

7c1d78582593762e86eb6a70aa7ccbfd.jpg (561×538)