The three hundred and ninetieth åsic- My New Favourite Tree

A recycled blogpost from my visit in Pitman New Jersey 2014!Quercus_rubra_1.jpg (582×671)

For a couple of weeks I have had the opportunity to experience a very mild and nice autumn here in Pitman, NJ. One of the days we had +28C which is not at all like the temperature for October in Sweden. In my 71st åsic(#Sjuttioförsta åseriet), I wrote about the maples in Sweden and how I used to collect the colourful leaves in the autumn. I have always loved trees and since I live in a part of Sweden where forests are a part of the nice scenery, I always find a walk in the forest very soothing if I need to relax or find new energy. I have walked along nice streets here in Pitman, where mainly tall maples and oaks give gardens their share of fallen leaves. One kind of the tree was unfamiliar to me, but I could tell from what it looked like that it had to be a maple or an oak, so I picked up a leaf and brought it with me to #Pitman Middle School, where I asked everyone I met: ”Is this a maple or an oak?”. Most people said: ”I don’t know but I think it is…” and then two people very quickly said: ”It’s an oak, no doubt!” Now I KNOW it is an oak, since I have done what most people do nowadays… I googled it… It turned out to be a red oak.

The fallen red oak leaves has the same SOUND as the fallen Swedish maple leaves when you walk through them… The other day I took a shortcut home and ended up very far away from home in an empty yard…learning that just as ”genvägar är senvägar” , shortcuts tend to be longcuts…

One good thing by taking the ”shortcut” was that I had to walk on a narrow path in a little forest, passing a railroad to get back home. The fallen leaves in a thick layer sounded like the maple leaves from my childhood and around me both squirrels and chipmunks ran about. I knew I was very close to houses, but the trees and animals made me fly away in thoughts for a while. The beauty of coloured leaves is still the same, no matter where I am. It gives me a feeling of gratefulness to see all the colours, hear the dry sound of the leaves as I walk through them. The sunrays hardly pass through to the ground and there are merely dark soil and old leaves for the squirrels to run about in. In its lack of colours, the ground already seems ready to meet the winter. In my lack of inner compass, I also seemed ready to meet the winter… Luckily I made a correct guess and soon found my way back to Broadway again…

The three hundred and eighty-eighth åsic- Kids vs Adults, a comparison shows that FAQ are very different

A recycled blogpost from my visit in Pitman New Jersey 2014!

fragor.jpg (470×200)

 

Today I visited a few new classrooms where I haven’t been before. It was very interesting to again note that kids and adults do not ask the same kind of questions. Generally speaking I would say that kids like to know, for real, what it might be like to live in Sweden. They ask personal questions formed from their own point of view and seem happy to get an answer.

Some adults may have a real interest, too, BUT the interesting thing is that they tend to repeat each others questions. Check what adults have asked me the last week:

  1. Are you Irish?
  2. Is this your first time in the US?
  3. For how long will you be here?
  4. Have you visited other states in the USA?
  5. When does school start in Sweden?
  6. How many school days are there?
  7. What subjects do you teach?
  8. How many students are there in each class?
  9. What kind of grades do you use in Sweden?
  10. What American singer would be THE most famous, Elvis or Michael Jackson?

There have been a FEW more questions, but the above questions have tended to come back. Now look at the questions kids have asked:

  1. Do you celebrate Halloween?
  2. What cellphones brands do you have in Sweden?
  3. What clothes do you wear in Sweden?
  4. How far from China is Sweden?
  5. What does the Swedish national anthem sound like?
  6. What do the houses look like in Sweden?
  7. How old are your daughters?
  8. What music do you listen to in Sweden?
  9. What famous Americans are popular in Sweden?
  10. Are there IKEA:s all over Sweden?
  11. What sports do you do in Sweden?
  12. Do you eat the same food as we do?
  13. What kind of farms are there in Sweden?
  14. What do you grow in Sweden?
  15. What does the trees look like in Sweden?
  16. Does The Swedish House Mafia really come from Sweden?

Kids tend to want to know about things out of school more than the teachers do.Teachers tend to ask about school related topics. I find that most interesting. Another thing I find interesting is the way no lesson where I have been involved has been at all like the other. I have asked the kids what they wanted to know and that has lead to lessons that differed very much from each other. Being in a situation where I can choose what to share or not from what the students like to know, has thus been just like I prefer to work, i.e in a group oriented manner. I will miss this school and all the kids next week when I go home. They are all very open and welcoming and I have a great time learning more about this NJ school.

The three hundred and eightyseventh åsic- A light in the dark

#asaole, asa-och-zombie-i-smithsville

A recycled blogpost from my visit in Pitman New Jersey 2014!

Today I have had a wonderful day with my friends in Smithville. I had lots of time to marvel over the celebration of Halloween, that in a way already started with a planned ”Zombie Parade” that would take place this evening. People were dressed out as zombies and it was very interesting to note that there was no difference in age. Old or young didn’t seem to matter…

I am brought up with the thought of All Saints Day as a serious day when one go to the graveyard and put candles there to show respect for the dead. I have also many years sang in church in different choirs. The music was always very religious and filled with sorrow. Last year my daughters and I took a late walk to the graveyard when it was pitch dark outside. The darkness and the many nice lanterns made our walk exciting and solemn at the same time as it was creating a bonding that served as a platform for deep thoughts about life. We shared our viewpoints of what will happen after death and also what people we missed most of all when they had passed away. The moment in the graveyard was very far from my experience today.

I can’t wait to see what Friday will bring. Then I’m told that many kids in the neighbourhood will come to ask ”Trick or Treat”. I’m excited about it, but at the same time surprised at the fact that the Americans seem to go ”all in” for their celebration of Halloween. I met some of the ”walking dead” today and this couple made an impact on me, since they were no ten-year-olds. Scary!

DSC_0080

 

The three hundred and eighty-fifth åsic- ”HALF&HALF” or Completely Wrong!

A recycled blogpost from my visit in Pitman New Jersey 2014!

I don’t drink regular milk since I have a lactose intolerance. For my visit here in the US I had to make sure there would be something to replace my usual products with and today it was time to fill the fridge again. After we got back home I wanted to comment on ”milk” in general and since ”my” family here drink something that they call ”HALF&HALF” (a mixture of milk and cream as I understand it). I wanted to know what that was. So I asked…and they both laughed. I didn’t quite get what’s wrong, but i found out soon enough. They repeated what I said and I still couldn’t get it. I said it again, ”HALF&HALF”. Then they said: ”We don’t say that!” I couldn’t understand, because on the box it clearly says ”HALF&HALF” and that was what I said, over and over again. Finally I ASKED them what THEY said then… They said, too: ”HALF&HALF”, but their sound of the ”A” was as far from mine as the distance from here to Buckingham Palace! We all laughed and made fun of the different pronunciations and what would happen if you loudly would shout out in the store HERE, but with my pronunciation: ”Dear, please go and get some ”HALF&HALF”!!

My reflection is that if my friends hadn’t pointed out that we in fact used different pronunciations for the expression, I wouldn’t have noticed. I know that may seem weird to some of you, but different accents don’t ”bother” me anymore and I know my own accent is a strange mixture of different accents. A few people in school last week suggested I’ve got an Irish accent, which I enjoyed, since I have never been there… 😀

The three hundred and eighty-fourth åsic- Fika as an ice-breaker is never wrong!

A recycled blogpost from my visit in Pitman New Jersey 2014! 

There are many times I have marvelled over the word fika and how it doesn’t seem to have any translation in many other languages. Today was another of those times! 

This morning at the ”Sweden Day” at the school I visit I shared the concept of FIKA and explained what it is to the members of the staff. I was surprised that so many seemed to like the idea of FIKA and that made me think of a completely different situation some years ago. I talked to an American woman, who was married to a Swedish man.

This woman had learned by being in Sweden what fika was, and her idea of it was pretty much like the one I wrote on the whiteboard today (which I share above). As we talked we realized that the two of us had talked to Americans about the concept of fika, but in different parts of the country. I have only met people on the East Coast and she had just talked to people in California about it. Both her friends and mine had to some extent started to USE the word fika in the American English. What I now hope for, is for both the actual WORD and also the CONCEPT to spread across the continent. That would be amazing!

One of the teachers who had fika with me this morning, came back to the classroom after a while and asked me how to use the word in a sentence if he wanted to invite someone for a fika. So now, let’s spread it! There are different ways to invite, depending of the situation, but in English you can say like this if you like:

  • Do you want some fika?
  • How about some fika?
  • Are you up to some fika?

Fika can mean just a cup of coffee or tea, or it can mean coffee+ a sandwich, or it can mean coffee+a bun, or it can mean, coffee+ bun+ cake+cookies+ tårta, which is a Swedish kind of cake with no frosting/icing, but more likely whipped cream. The funny part is that fika also can mean ALL of the mentioned categories… There are really SO many different connections to the word in Swedish that it is very difficult to explain. Instead it is necessary to see the phenomenon as something ELSE, but ”having coffee”. It is a chance to SHARE with friends. What do we share then? It is not just the COFFEE, but thoughts, ideas, gossip, memories, jokes… Having a fika with someone is paying attention to that person, having a good time together with someone for a while. That is why I want the word to spread… So please, help me ”spread the word”… 😀

TILL MINA ELEVER är här en liten ”språkruta”:

Ska vi ta en fika? Hänger du med och fikar? Kom så fikar vi! Nu skulle det sitta fint med en fika! En slät kopp (= kaffe utan något fikabröd till) fika räcker! Vi ses på fiket! Vi hinner kanske med en språngfika om vi skyndar oss? Jag har fikarast mellan nio och tio varje morgon. Men jag brukar kvällsfika vid TV:n också. Stina kör långtradare och hinner inte med så långa raster, men ibland stannar hon på ett långtradarfik. 

 

Trehundrasextioåttonde åseriet: Om eftertankens kranka blekhet, när allt är raderat…

I det #trehundafyrtiosjunde åseriet skrev jag om hur skönt det var att kunna gå hem vid lunch på fredagen och vila mentalt över helgen.I det #etthundratrettiofjärde åseriet skrev jag om hur jag gradvis arbetat med att spara vissa idéer i digital form, som tidigare endast funnits i pärmar och på papper. Jag skrev också då om hur rädd jag var att förlora innehållet:

#tid, #klocka

”Jag funderar starkt på att helt överge papper som ett sätt att lagra information. Men om vi antar att jag verkligen skulle löpa linan ut och göra mig av med allt jag har samlat på mig (typisk ekorre, den där Åsa!), så skulle ju det i princip innebära att jag skulle behöva ta tjänstledigt i några veckor för att gå brandvakt vid den enorma majbrasan! Lite grann som morfar när han var i skogen och vaktade milan, ungefär. Länge tänkte jag att det jag sparade på papper var helt nödvändig information som jag inte kunde nå på något annat sätt än genom att bläddra fram till den aktuella fliken i rätt pärm. Nej, oroa dig inte. Jag har INTE full koll på exakt var varje papper sitter, men när det gäller mina jobbpapper, sådant som jag lite nu och då behöver, DÅ har jag koll. Jag vet i vilken pärm jag har hängt in en viss språkövning eller en novell eller en lista med ord om vintern. Det lilla motstånd mot att bygga upp majbrasan redan nu, är att jag tror mig komma att behöva vissa papper SEDAN… Vän av ordning undrar säkert när ”sedan” är? Det måste jag medge att också jag har börjat undra. Gradvis hamnar mina bästa ”papper” inskannade, så att jag kan skicka dem i fil till eleverna. Då borde det rimligtvis vara jättelätt att slänga papperet på majbrasan, eller hur? Men ändå… Då står jag där med papperet i handen och tänker på min mormor. ”Hä kan va bra te ha!” sa hon ofta, t ex nu i juletider när hon gärna samlade in ALLA paketsnören och ALLA julklappspapper, för att återanvända. En jul fick jag och brorsan huvudbry för då fanns det två etiketter på hans julklapp. En där hans namn stod, men också en där det stod ”God jul Åsa önskar mormor” Det löste sig när vi frågade mormor. Den är till dig Åsa. ”Han fick en julklapp i det där paketet förra året”, sa mormor och pekade på brorsan. Förutom presentpapper samlade hon även på ”buttar”. Det kan kanske vara så att en butt inte är något ord som återfinns i SAOL; men buttar är i alla fall förvaringskärl av olika slag, t ex skålar eller burkar med lock som man kan hälla över matrester i när man sparar en halv potatis och tre ärtor som blev över efter middagen…typ. Buttarna sparade mormor av nästan samma skäl som snörena och papperet: ”Hä kan va bra te ha å ha i!” Nu kommer vi till den lilla språkreflektionen: Man kan förstås direktöversätta: ”Det kan vara bra att ha att ha i!” men man kan också utveckla det något för att förtydliga;”Den här vill jag spara till ett tillfälle senare när jag behöver spara något som är lagom stort för just den här burken med lock”. Med åren lärde vi oss dock det smarta med ett etablerat uttryck och anammade mormors återkommande sätt att uttrycka det nuförtiden så trendiga återvinningstänket. Därför säger vi alla, om vi vill spara något till ett senare tillfälle; ”Hä kan va bra te ha!”

kristall-jorden-atervinna_17-1221143419.jpg (585×626)

Nu kan jag utan problem redogöra för vilken omfattande mardröm det är att uppleva att det man skrivit i tjänsten är utraderat.  Det känns, kan jag säga, som OM det hade brunnit i ett kontor där du förvarar alla dina pärmar med viktiga papper eller dokument. Det rör sig om dokument du ständigt återkommer till och vill ha lättillgängliga, som du har ordnat bakom flikar, så att du säkert ska veta var de är… Ett sådant kontor har jag fortfarande på jobbet, eftersom jag är en person som likt förre finansministerna Gunnar Sträng använder både hängslen och livrem. MEN… Att ha alla papper insatta i pärmar är ju inte den här tidens melodi. Därför har jag precis som alla andra lärare jag känner, gradvis övergått till nätbaserade resurser av olika slag. Min jobbdator är en liten underdimensionerad bärbar historia, till vilken jag har en ”docka” med ett antal USB-portar. För jobbrelaterade arbeten förväntas jag lagra dokument i en specifik digital katalog, som ständigt blir överfull om jag sparar inskannade elevarbeten där. Skulle jag i stället välja att spara de inskannade arbetena direkt i Outlook där de först hamnar, så får jag meddelande från kommunen om att jag använt för stort minnesutrymme för mina filer.

Därför började jag för ett antal år sedan att spara i Dropbox, i Google Drive, i iCloud och så vidare… Men det enda som för mig kändes konsekvent och enkelt var ett USB-minne med 64GB kapacitet. Den lilla minnespluggen jag beskrivit här vägrade samarbeta med mig i morse och allt jag producerat under de senaste åren var onåbart, eventuellt också förstört. Första steget var att undersöka med IT-avdelningen om de kunde rädda materialet, men när svaret var nej återstod en lokal liten firma på stan… Där har jag lämnat mitt USB-minne…eller ska jag kanske säga att dit har jag burit mitt huvud under armen…? Jag TRODDE på USB-stickans kapacitet och därför sparade jag rutinmässigt just till stickan. Någon extern hårddisk hade jag inte, men det fick jag av IT-avdeldningen i samband med att jag berättade om problemet med USB-stickan, så NU ska jag spara noga! 🙂

Lärdom 1: Man vinner på att använda back-up… Lärdom 2: Man vinner på att använda back-up även efter det att man trodde att man inte behövde den…

Lärdom 3: Eftersom det inte har brunnit i mitt kontor fungerar min äldre lagringsmetod för mycket av det som också fanns på USB-stickan. Allt är inte borta! 🙂

De allra bästa idéerna som jag brukar kunna återkomma till ibland, skulle jag minnas ändå, men arbetet med att återigen SKRIVA dessa vill jag gärna slippa. Skulle det nu vara så olyckligt att alla de 64GB jag hade på USB-stickan skulle vara borta för evigt, trots IT-firmans ansträngningar att återfinna mina förlorade data, så är jag ändå glad att jag är som min mormor… Mycket av det jag återkommer till inom ämnet svenska som andraspråk har jag likt en hamster sparat i pärmar på jobbet. Varför då?

”Hä kan va bra te ha!”

 

Trehundrasextiosjunde åseriet- Bokmässan, de andra bokmalarna och jag!

#asaole, #Göteborgi motljus

Det var motljus på väg mot Bokmässan och varmt och skönt ute trots att det är i slutet av September. Därför tog vi vägen genom Trädgårdsföreningens vackra park för att se på alla växter på väg mot höst- och vintervila.

#asaole, #Göteborg, #trädgårdsföreningen, #systrar#asaole, #Göteborg, #trädgårdsföreningen, #morochdotter

dsc06726 dsc06741 dsc06730 dsc06729 dsc06725 #asaole, #Göteborg, #trädgårdsföreningen, #höst

#asaole, #Bokmässan, #Sven Wollter och Pelle Andersson#asaole, #Bokmässan, #Irena Brezna och Theodor Kallifatides

Väl framme på Bokmässan var det egentligen endast två författare jag ville bevaka, nämligen Sven Wollter och Theodor Kallifatides. I övrigt var min plan att strosa runt och få någon slags överblick… Man inser snabbt att överblick är ett ord som inte riktigt går att applicera på ett sådant evenemang som Bokmässan… Man kan se ut över folkvimlet om man befinner sig på övervåningen. Därifrån kan man konstatera många saker utan problem, till exempel att penningstarka förlag har råd att skylta stort och kaxigt med påkostad dekor och därigenom locka storpublik till sin monter. Mindre förlag eller andra intressenter får i stället kämpa med näbbar och klor för att marknadsföra sig.

#asaole, #Bokmässan 2016, #folkvimlet#asaole, #Bokmässan 2016, #folkvimlet#asaole, #Bokmässan 2016, #marknadsföring

#asaole, #Bokmässan 2016, #marknadsföring#asaole, #Bokmässan 2016, #marknadsföring#asaole, #Bokmässan 2016, #marknadsföring

Jag tänker på hur en del stora aktörer kan ha råd att anställa människor som klär ut sig för att igenkänningsfaktorn ska dra bokmässebesökarna till en viss monter. Många stingflugor sågs krama små barn runt om i folkhavet…

#asaole, #Bokmässan 2016, #marknadsföring Men jag tänker också på hur vissa besökare på eget bevåg har hittat en alldeles egen stil, som för mig som lantis också är lite extra. Jag kom till exempel i hälarna på ”My Little Pony”… med horn i pannan och allt. Kort därefter passerade jag en monter för Backateaterns dekoravdelning, där en råtta stack fram nosen… Där hade en privatperson provat råtthuvudet för att få känna hur det kan vara att klä ut sig i en dylik mundering, medan vännerna förevigade det hela på sociala medier.

#asaole, #Bokmässan 2016, #marknadsföring#asaole, #Bokmässan 2016, #marknadsföring

#asaole, #Bokmässan 2016, #Jan Guillou

Precis de där namnkunniga författarna vi tror att vi ska hitta på scener i direktinspelade radioprogram, är mycket riktigt just där… Jan Guillou fick frågor om sin senaste Hamiltonbok när jag passerade… och på ”Estraden” satt Martina Haag och la ut texten om någon slags kokbok med vackra bilder…

#asaole, #Bokmässan 2016, #Martina Haag I en helt annan del av Bokmässan smakade döttrarna just då en jättegod ungspannkaka som Leif Mannerström hade lagat… Det finns något för alla på Bokmässan, så är det bara…

Men den längsta kö jag någonsin sett på en bokmässa var ändå till Ingemar Stenmarks signering av den nya boken… #Ingemar Stenmark, #asaole, #Bokmässan 2016

Efter avslutat besök finns ytterligare några bevis för att man har varit där… Dels har man ont i fötterna och dels är man otroligt lättad när man kommer ut och upptäcker att det konstanta och mycket högljudda sorl man haft i öronen faktiskt inte ÄR ett utbrott av tinnitus…

Utanför väntar staden med alla dess vackra byggnader och miljöer som får oss att tänka att detta var inte det sista besöket… I stället var det ett i raden… Vi kommer tillbaka!

 

 

Trehundrasextiosjätte åseriet- Bokmässan 2016, höjdpunkt nummer 2: Sven Wollter

#asaole, #Sven Wollter, #Hon Han och Döden

För första gången i mitt liv har jag köpt en flaska Calvados, öppnat den och smakat en liten försiktig klunk, allt för att jag ville förstå mystiken i Hon Han och Döden av Sven Wollter lite bättre:

”Big Foot hade rotat fram en flaska Calvados ur gömmorna och jag såg tydligt där jag svävade på uppvindarna hur det smugit sig in liksom ett leende i stugan” (ur Hon Han och Döden, s97).

Man kan lugnt påstå att jag har följt Sven Wollter och vad han har sysslat med i väldigt hög grad. Lite av vad jag menar med det, framgår i ett tidigare åseri:

Tvåhundratjugofemte åseriet- Wollter, Mankell och Miles- Vilket Dream Team!!!

Efter en lång skådespelarkarriär och med ett starkt politiskt engagemang så är det inte förvånande att Sven Wollter fortsätter med nya idéer om sådant han vill göra. Att skriva en bok är något jag själv provat på och därför vet jag också hur man ständigt ställs inför olika typer av val vad gäller texten. Det handlar naturligtvis först om vad det är man vill skriva över huvudtaget, men också om hur man vill framföra detta.

Som lärare jobbar jag mycket med texter som elever producerar. Även i undervisningen inför olika skrivuppgifter försöker jag att jobba med faktorer som språkriktighet, variation, sammanhang och röd tråd, utan inbördes ordning. Var och en av dessa ledord är viktiga, men på olika sätt. Om man är alltför fri ifrån språknormer som stavning och interpunktion, kan textens innebörd löpa risk att gå förlorad. Om man inte är tillräckligt varierad i sitt uttryck likaså. Då sitter läsaren och räknar alla upprepningar och irriterar sig på hur författaren har valt att skriva. Sammanhangssignaler är också viktiga, för att texten ska hänga ihop som en helhet. Utan dessa blir det svårt att följa den tanketråd som förhoppningsvis finns där…

När jag först öppnade Hon Han och Döden, så var det med en viss bävan inför det faktum att Wollter nu gett sig in på något han, mig veterligen, inte gjort förut. Jag kom på mig själv med att vara nervös ”å hans vägnar” eftersom jag skulle vilja unna honom att lyckas med sitt projekt att skriva en bok.

Det är min personliga uppfattning att man är summan av alla de olika roller man har i sitt liv. För egen del kan jag inte göra mig HELT fri från lärarrollen och därför var det första kapitlet i boken något svårforcerat, eftersom Wollter har valt att skriva på ett sätt där vanliga regler för interpunktion är satta ur spel. Vad gör man då? Lägger man ifrån sig boken? Kanske hade jag gjort det om den varit skriven av någon annan, men nu försökte jag i stället tänka mig Sven Wollters röst när han läste texten för mig. Det fungerade… Det blev plötsligt inte så viktigt om det fanns en punkt och en stor bokstav där jag hade tänkt mig att det skulle vara bra. Inte heller spelade det någon roll om texten kryllade av dom i stället för de och dem… Liksom Strindberg före honom, har Wollter dessutom gått fram som ett ånglok med det nyare talspråket i tanken och skrivit den mening som sticker ut allra mest i mitt tycke:

”Jaget är borta men hennet finns kvar”(s 79).

Hennet??? När jag läste psykologi i forntiden hette det kanske jaget och detet…men Wollters ”hennet” garanterar textens nutidsorientering, för jag har i alla fall inte stött på detta uttryck tidigare i någon skönlitterär skildring. Däremot har jag förstås tagit del av diverse artiklar och insändare där man försöker klargöra i vilka situationer uttrycket hen hör hemma…

Wollter är för mig en person som visar stort engagemang för både omvärldsfrågor och inrikespolitik likväl som solidaritet med medmänniskor som inte fötts med silversked i munnen. Han framstår som en människa som inte verkar rädd för att uttrycka sin personliga åsikt även om ämnet är en stridbar fråga. Där andra tiger uttalar sig Wollter och den sidan av honom har jag alltid beundrat. Men Hon Han och Döden är inte någon agitation eller någon politisk inlaga. Den är en bok om livet och hur det ibland ändrar riktning av till synes slumpmässiga orsaker. Att man träffar en viss person har en mening och att man kanske återser denna någon långt senare fyller en funktion i ens liv det också.

Göteborgsförfattaren Lars Hesslind skrev en gång texten ”Samtal med en kakelvägg” som gjorde stort intryck på mig, därför att poängen i texten var att man måste se till att ungdomar förvärvar ett godtagbart språk. Den novell jag syftar på handlar om en ung grabb som råkat kasta en ispärla (snöboll) på en större kille som är lite av en ledartyp i sitt gäng… Grabben får tips och råd av ett lokalt fyllo som påstår att om grabben lär sig att rabbla det grekiska alfabetet, så kommer den store starke killen att häpna och avstå från att spöa honom… Grabben följer rådet och överlever dagen då han skulle ha slagits sönder och samman… Invävt i den texten fanns en massa tidsmarkörer som gjorde läsningen extra spännande. Man kunde förstå hur det var i den miljö som Hesslind syftade på i sin text.

När jag läser Wollters Hon Han och Döden, så tänker jag på Lars Hesslinds sätt att uttrycka sig om sin omvärld, för Wollters stil påminner starkt om Hesslinds. Hesslind gjorde inte avkall på skriftspråkets normer, men samma anda, samma känsla som Hesslind hade, finns i Wollters text. Sven Woller föddes 1934 i Göteborg. Lars Hesslind föddes 1935 i just Göteborg… Är det månne en göteborgsanda, denna ogripbara likhet mellan de två författarnas texter?

Hon Han och Döden är en bok jag skulle ha läst oavsett dess kvalitet, just för att jag inte är speciellt neutral, utan snarare en stor beundrare av Wollter, vad han än tar sig för. Texten är överraskande på många sätt. Den kastar mellan någon slags verklighet och fullständigt overklig fantasi samtidigt som det här och där kommer mycket tänkvärda betraktelser om livet. Vad händer med en om man får en svår och obotlig sjukdom, som läkare har tidsbestämt eller åtminstone yttrat sig mycket drastiskt om?

Min egen erfarenhet sträcker sig till bröstcancer som slutade väl för min del. Oavsett vilken svår sjukdom man drabbas av så leder den till att man blir tvungen att ta sig an de stora livsfrågorna och fundera på hur det kan vara när man en gång dör. Detta kan man göra ytterst seriöst eller med glimten i ögat. Det fina med Hon Han och Döden är att Wollter balanserar på den slaka lina som är mitt emellan. Det är en läsvärd bok, främst för att den kopplar ihop så många olika sidor av den Sven Wollter jag känner till från hans offentliga liv… Det som överraskade mig och som jag inte kände till om honom är kunskapen i franska…och det var ju bra att jag fick en knuff i rätt riktning för att prova mitt första glas Calvados. Det visade sig vara en god dryck! 🙂

 

Trehundrasextiofemte åseriet- Bokmässan 2016, höjdpunkt nummer 1: Theodor Kallifatides

#Kallifatides, #asaole

Det är många år sedan jag började läsa Theodor Kallifatides. Hans texter fångade mig DÅ för att de var skrivna med ett så vackert språk och jag kunde inte låta bli att tänka på att han förvärvat mitt modersmål som ett andraspråk. Han talade egentligen ett annat språk som sitt första språk. Att tillägna sig ett andraspråk till en nivå där man kan uttrycka sig så nyanserat och varierat är beundransvärt. I min dagliga gärning som lärare i just svenska som andraspråk träffar jag ibland på elever som lyckas mycket väl med språktillägnandet. Dessa har förutom en språkkänsla som är lite utöver det vanliga också en målmedvetenhet som sticker ut i mängden. De jobbar hårt och noggrant med att förstå sitt nya språk på alla upptänkliga sätt. Kallifatides har berättat hur han inledningsvis läste till exempel August Strindberg. De elever jag har träffat på som lyckats väl med språket har också läst mycket litteratur, kompletterat detta med TV och radio och med att umgås mycket med svenskar där de får träning i sitt målspråk.

Theodor Kallifatides böcker lockar mig också för att många av dem skildrar det relativa utanförskap man inledningsvis känner om man slits upp från sin invanda miljö och flyttar till en ny plats. Det är inte alltid fråga om att byta land, utan ibland skriver Kallifatides om hur någon flyttar från byn till en stad eller från en stad till en annan. För mig är det ändå tydligt att Kallifatides har erfarenhet av uppbrott och nyorientering och vet hur det kan kännas när det inte går så bra, men även hur harmonisk man blir när man kommit till en punkt där man börjar känna sig hemma och trivas på riktigt. Under en tid har jag skrivit åserier om de böcker av Kallifatides jag har läst. Om du tycker att hans författarskap verkar intressant, så kan åserierna kanske vara av intresse för dig. Håll till godo:

 

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 1

http://wp.me/p4uFqc-Zb

 

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 2

http://wp.me/p4uFqc-10P

 

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 3

http://wp.me/p4uFqc-10T

 

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 4

http://wp.me/p4uFqc-139

 

Trehundrasextiofjärde åseriet: Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 4

#Kallifatides, #asaoleSom jag skrev i #Trehundrafyrtioåttonde åseriet, så händer det att jag får för mig att jag ska läsa ”allt” jag kan komma över av en viss författare. Det finns många favoriter av Theodor Kallifatides som jag läst med stor behållning och gärna skulle läsa igen. Han beskriver som ingen annan det Grekland som han en gång lämnade, men också det Grekland många svenskar har rest till genom åren för att uppleva värmen under de årstider då Sveriges klimat inte erbjuder annat än regn, vind eller snö.

Som lärare har jag mött Theodor Kallifatides texter och betraktelser i en hel del läromedel. Han verkar ha varit (och är säkert än!) en favorit hos dem som ska välja ut texter för olika typer av läromedel. I läromedlet ”Språkporten” av Monika Åström (2006), finner jag en text med rubriken ”Den svenska kvinnan”. Den är skriven med glimten i ögat från perspektivet av en man som är invandrare i Sverige och inleds med meningen:

”Om man är man och invandrare, då har man många problem. Ett av de många problemen är den svenska kvinnan”(Åström, s 104).

I sitt vidare resonemang hävdar Kallifatides att många invandrare kommer ifrån kulturbakgrunder där kvinnor inte möter mäns blickar, utan sedesamt tittar i marken om de möter en man. Den svenska kvinnan däremot, möter blicken och kostar ofta på sig ett varmt leende. Han skriver vidare om de svenska kvinnorna:

”De svarade om man talade till dem. De visade ingen som helst rädsla för att bli bekanta” (Åström, s 104).

Men det är sedan Kallifatides kommer med den förlösande analysen av situationen han befunnit sig i:

”Ingen hade förklarat för mig att allt detta inte betydde någonting särskilt, att de helt enkelt betedde sig normalt och att det var jag som egentligen hade problem” (Åström, s 104).

Just detta fenomen kan säkert vara en viktig förklaring till den senaste tidens händelser som resulterat i polisanmälningar för sexuellt ofredande i olika grad. Kulturbakgrundens uppfattning om vad som är OK eller inte, är inte på något sätt en ursäkt, men den kan vara en förklaring i sammanhanget. Kallifatides betonar också detta i sin text, när han frågar sig om kvinnorna har någon skuld till mäns överträdelser i olika grad. Han besvarar sin egen fråga med ett bestämt ”Nej!” Han förklarar också varför svenska kvinnor inte ska behöva känna någon skuld när de blir utsatta för mäns oönskade uppvaktning i olika grad:

”De [kvinnorna] har inte vuxit upp i ett samhälle där det är förbjudet att tala med en främmande man eller att se honom i ögonen. De har inte blivit uppfostrade i att jämt och ständigt leka katt och råttaleken. Egentligen borde vi män vara glada över det, och de flesta män blir glada, när de till slut förstår att de inte behöver förföra varje kvinna som ser dem i ögonen elelr som hövligt svarar på en fråga” (Åström, s 105).

Ett annat tema från olika läroböcker där Kallifatides är representerad är texter där han tar sig an hur invandrare finner sig till rätta i Sverige. I antologin ”Öppna dörrar” av Manne & Lundh (1997) finns texten ”Varför har de inte lärt sig älska det här landet?”, som kan ses som ett exempel ur mängden från liknande läromedel avsedda för ämnet svenska för invandrare. Även om texten är mycket kort, så hinner Kallifatides göra en intressant jämförelse mellan hur grekiska invandrare i Sverige med myndigheternas goda minne beter sig på ett annat sätt än hur till exempel grekiska invandrare i USA eller andra länder gör. Kallifatides skriver i en filosofisk och funderande stil, men andemeningen är ändå att grekiska invandrare i Sverige alltid har satt en ära i att förbli just greker, medan Kallifatides menar att grekiska migranter som hamnat i andra länder lägger ner mycket tid och kraft på att smälta in i den nya landets kultur och bli en i mängden. Kallifatides text är inte ett debattinlägg, inte heller en faktaunderbyggd sakprosatext med statistiska hänvisningar. Därför ska den ses som en betraktelse, men för mig är den ändå mycket intressant, eftersom den tangerar frågan om mänskliga rättigheter, vår frihet att yttra oss, ha den religion vi vill eller den kultur vi vill och så vidare.

Ett sista exempel från en lärobok är texten ”Hatten”, hämtad ur en berättelse som heter Kvarteret Alabaster (1990). Läroboken är en antologi som ingår i serien ”MÅL”, från 1992 och finns i ett kapitel med temat Invandrare och utvandrare. Textens berättarjag har säkert mycket gemensamt med Theodor Kallifatides, om jag tar mig friheten att jämföra med andra uttalat självbiografiska verk av Kallifatides som jag har läst. Därför är det spännande för mig som arbetar med andraspråkselever att se hur berättarjaget/Kallifatides gått till väga för att tillägna sig svenska så effektivt. Förutom detta att han läste Strindberg för att lära sig svenska, som jag redan kände till från förut, kom informationen att han vid varje daglig promenad utmanat sig själv språkligt på ännu ett spektakulärt sätt. Det gick till så att han tittade i skyltfönster i jakt på nya ord och tvingade sig själv att hitta 25 nya ord vid varje promenad! I slutet av texten bjöds läsaren på lite humor också, då Kallifatides berättade att han köpt sig en hatt, blivit utskrattad av sin flickvän och senare fått förklaringen till varför, då det visade sig vara en konduktörsmössa. På samma gång fick han språkligt lära sig skilja mellan mössa och hatt…

Kallifatides är aktuell på årets Bokmässa (2016) där han bland annat diskuterar integration som utmaning eller möjlighet tillsammans med den schweiziska journalisten Irena Brezná.