Vi har en väldigt speciell blandning i vårt möblemang. Ungefär en tredjedel är arvegods av olika slag, en tredjedel består av möbler som min far, som är snickare, har snickrat. Den återstående tredjedelen består av möbler från IKEA, men med olika många år på nacken. Jag tror att vårt hem har ett möblemang som är ganska vanligt för en svensk familj, möjligen med undantag av de hemsnickrade möblerna. Det senaste tillskottet hos just oss är en stor soffa som heter Kivik och i en annan del av vardagsrummet finns en hel vägg med bokhyllan Billy.Att klara av att montera en möbel med hjälp av en sprängskiss är lite av ett examensprov för den som tycker sig kunna tänka logiskt… Det fick vi erfara när vi monterade ihop vår Kivik… Men nu står den där till familjens glädje.

När vår familj besöker IKEA följer vi vissa invanda mönster, varav ett av dem är att äta i restaurangen. Vanligtvis äter maken den största köttbullsportionen, medan jag äter gravad lax med hovmästarsås. Döttrarna äter något med tillbehöret pommes frites, till exempel kycklingfilé…om de inte för stunden är sugna på köttbullarna eller laxen de också…

När jag var liten och följde med mina föräldrar på IKEA i Kungens kurva tjatade jag alltid om att få leka i bollhavet. När det äntligen fanns tid för det, var jag för gammal. Till Småland som är IKEA:s nuvarande koncept för inlämning av barn, har jag inte lämnat in mina barn, eftersom de också är för stora och därför är de i stället med och lägger saker i kundvagnen, vilket resulterar i ett allt längre kvitto för varje gång vi besöker varuhuset… Det borde kanske finnas något tonårsalternativ, under namnet #mobilsoffan, där man kunde lämna in personer som är mellan 14-18, för att sedan hämta dem när man själv har köpt dagens trave med värmeljus och servetter?

IKEA är ett företag jag gärna skulle jobba för, om jag inte redan hade världens bästa arbete. Det är något tilldragande med det där hurtigt svenska i deras blågula kläder och alla namnen på varorna, som är så otroligt svåra att uttala för mina utländska vänner. Många med mig hyser kanske ett visst mått av beundran för nittioåringen Ingvar Kamprad vars affärsidé med platta paket med omonterade smådelar tydligen passade fler än vad konkurrenterna någonsin kunde drömma om…