Etthundrasextionde åseriet- Att drömma sig bort i musik är en lisa för själen!

När jag var liten, så lyssnade familjen på många olika typer av musik, men klassisk musik var inte vanlig. Min första egentliga kontakt med klassisk musik var när jag lyssnade på hur en av mina vänner berättade om musikupplevelser och i mitt etthundratredje åseri berättade jag om en del av det vi upplevde tillsammans, jag och den familjen.

One hundred and third åsic- When music serves as a tool for learning languages

Jag tror att det var en önskan att passa in när de talade om klassisk musik som fick mig att själv köpa två LP-skivor på Tempo. De var på rea och utgjorde inte något djupare hål i min budget, men det tog några lyssningar innan jag hade vant mig så pass med musiken att jag faktiskt kunde den på det sätt man gör om man lyssnat många gånger. Dittills hade jag endast ägnat mig åt sådant idogt lyssnande i andra genrer.

 

Tchaikovsky

Jag valde bland de klassiska skivorna och tog på måfå en skiva med en pianokonsert av Pjotr Ilyich Tchaikovsky, nämligen Pianokonsert No 1 i h-moll. Jag ville kunna spela så, men jag och min pianolärarinna kämpade med betydligt simplare stycken vid den tidpunkten! Men det är pampigt redan i notskriften … som finns på följande länk:

och ännu mera läckert att lyssna förstås!

 Det finns så oändligt många vackra slingor i musiken. I varje sådan musikalisk brovink förlorar jag mig i minnen eller fantasier om ditt och datt. Jag upplever att det är oändligt lätt att drömma sig bort med hjälp av just Tchaikovsky. Frågan är ju hur han lyckades komponera så oändligt vackra musikstycken gång på gång!!! Det är pampigt, vackert, svängigt, mystiskt, komplicerat, stämningsfullt, nostalgiskt, ledsamt, sorgligt, graciöst… och oerhört medryckande!!

När man läser hans biografi förstår man att han mötte många motgångar i livet, bland annat den att hans föräldrar helst såg att han valde juridiken i stället för musiken, men även de motgångar som det innebar att vara homosexuell under artonhundratalet. För mig är hans verk viktiga kraftkällor oavsett vad som tyngde kompositören under hans liv. Han måste ju bevisligen ha kunnat styra om sin eventuella frustration och sorg till kreativ brand när så krävdes!

Jag förstår att de som tävlade i Kontrapunkt med Sten Broman på sin tid, säkert har betydligt mer udda eller krävande stycken att hänföras av, men även om just den här pianokonserten är oerhört vanlig och ofta spelad, så är det inte något tecken på att den på något sätt är ett dussinverk eller på något vis sämre än andra mer sällan hörda kompositioner. Snarare hävdar jag att det frekventa spelandet i olika medier kan förklaras med styckets storhet och briljans. I skrivande stund har jag lyssnat på just detta pianostycke av och till i över trettio år utan att tröttna… Det kallar jag kvalitet…

musikaliska-noter-vag-i-snygg-vektor-elemwnts_753461.jpg (626×396)

Etthundrafemtionionde åseriet_En spinkfågel åt alla!

Slöjdalster

Den vanligaste fågeln i Sverige vet jag inte riktigt vilken det skulle kunna vara, eftersom jag inte är ornitolog. Men som dotter till en slöjdlärare, vet jag ändå att även spinkfågeln är vanligt förekommande i hela landet. På senare år har den troligtvis fått god konkurrens av andra slöjdalster i takt med att slöjdämnet förändrats till att vara betydligt med processorienterat än det var förr.

Den som lyssnat till den mångsidige musikanten Peter Carlssons levande berättelser från sin barndom kan säkert dra sig till minnes hur Peter gjorde en uggla i slöjden i stället för den spinkfågel hans slöjdlärare hade gett instruktion till. Samme slöjdlärare yttrade sedan att eftersom Peter valt att göra en uggla i stället för spinkfågeln, kunde slöjdläraren inte bedöma Peters arbete. Skolan har ändrats påtagligt på den punkten, för kreativitet och förmågan att fatta egna beslut ses i dagens skola i de flesta fall som en fördel.

För egen del så började min kontakt med skolans slöjdämne under lördagarna, då jag och min bror följde med pappa till skolan när han behövde slipa verktyg eller göra andra förberedelser för den kommande veckan. Vi brukade få hjälp igång med något litet projekt och sedan slöjdade vi medan pappa gjorde det han kommit till slöjden för den aktuella dagen. Jag minns en skål jag tillverkade i balsaträ med hjälp av ett håljärn  och därefter dekorerade med blommor ditritade med spritpenna… Jag slog in mitt slöjdalster och gav bort det till mormor och morfar till jul. När jag blev lite äldre tittade jag på den där skålen med skräckblandad förtjusning. Den var ful och illa ”snickrad” skapad av ett barn som ännu inte börjat skolan, men mormor och morfar hade den framme, så länge de båda levde. De hade småprylar i den, först i köket och senare på skrivbordet i sovrummet.

När jag själv kom i en ålder där man undervisas i slöjd, delades klassen in i två halvor, den ena hade textilslöjd och den andra hade trä- och metallslöjd. Min klasshalva hade textilslöjd på höstterminen. Den andra klasshalvan hade min pappa i trä- och metallslöjd. Jag minns att jag var nervös för vad de andra barnen skulle säga och undrade hur det skulle bli när jag själv skulle ha min egen pappa i slöjd nästkommande termin. En av mina äldre kompisar hade dessutom min pappa som slöjdlärare och brukade beklaga sig över hur noggrann han var med de arbeten eleverna tillverkade i hans ämne.

Det eventuella skvaller jag förutspått från mina egna klasskamrater uteblev. De tyckte alla att pappa var en bra lärare. Jag började se fram emot den där vårterminen när jag själv skulle få honom som lärare. Men vid det laget hade pappa bytt skola och undervisade i en annan del av samhället. Jag fick i stället en slöjdlärare från Orsa som var jättetrevlig och som jag trivdes bra med. Jag fick smak för ämnet och ville tillverka saker jag kunde ha hemma. Läraren från Orsa gjorde dock illa sig i slöjden. Han sågade av sig en del av ett finger och blev sjukskriven. Då fick vi en vikarie… en outbildad vikarie. Han var också snäll och trevlig, men någon slöjdlärare var han INTE.

Vikarien, som för övrigt var en välkänd lokalprofil, ofta anlitad som  TV-reparatör, kände till att jag var dotter till en slöjdlärare och när jag kom till honom med mina frågor om vad som skulle vara nästa moment, så kunde han säga: ”Ja egentligen så skulle du ha slipat ner det här lite bättre, men du, jag gör det jag, i maskinen, så slipper din pappa tro att jag inte vet hur man arbetar i slöjden” eller ”ja, här skulle du ju ha haft några fler skruvar iskruvade, men jag kan fixa det jag, så blir det rakt”. Han var mycket för att spika och skruva och det upptäckte jag mest när jag kom hem med det jag gjort i slöjden…, för jag kom ju alltså hem med saker som en vikarierande TV-tekniker till övervägande del tillverkat i mitt ställe, för att han för egen del inte skulle tappa ansiktet inför min pappa. Jag gjorde inte mycket i slöjden…men det som TV-reparatören tillverkat bar jag ju ändå hem från skolan som ”mitt” och pappa  som ju visste vem jag hade i slöjd kunde säga: ”Ja. Den har du lyckats ganska bra med, men jag förstår inte varför den är spikad när din lärare kunde ha föreslagit att du skulle sinka i hörnen för träningens skull!” DÅ avstod jag från att säga att jag bara gjort några få moment och att TV-reparatören aldrig ens yttrat ORDET sinka.

Att jag vet vad en rubank är, är helt och hållet pappas förtjänst, men någon spinkfågel gjorde jag aldrig…

Etthundrafemtiotredje åseriet- Snart dags att sparka igång sportlovet

Jag noterade i fredags att fjällturisterna flockades runt McDonald’s här i vår lilla stad. Det fick mig att tänka tillbaka på alla de sportlov jag själv har tillbringat genom åren. Det är väldigt berikande att vara utomhus och göra något. Vad man gör, är förstås väldigt väderberoende! Så länge jag kan minnas, så har jag ändå försökt att hitta meningsfulla aktiviteter för mig själv eller barnen. Det har jag hemifrån, för både pappa och mamma har alltid värnat om att man ska göra roliga saker tillsammans utomhus om det är möjligt. För min del har det alltid varit så… Är det ingen snö? Om det är is, så kan man åka spark… Vi har inte sportlov än, men när vi får det, så kanske det blir sparkföre! Då blir det favorit i repris!

Att sparka igång sportlovet en dag med riktigt isigt före...

Att sparka igång sportlovet en dag med riktigt isigt före…

Etthundratrettiosjätte åseriet- Med Stig- Helmer ser man världen med andra ögon

Tänk vad härligt att se världen med Stig-Helmers ögon! Det är förstås inte så att jag aldrig har sett Sällskapsresan och dess uppföljare. Snarare är det så att jag har sett dem så många gånger att jag nästan kan säga varje replik i förväg… Jag tror att det är väldigt vanligt att det är så. Det finns kanske olika skäl till varför vi väljer att se ”resefilmerna” om Stig-Helmer och Ole. För min del är det faktiskt inte enbart av nostalgi utan också för att jag är djupt imponerad av hur Lasse Åberg har lyckats med att skapa sitt persongalleri i alla sina filmer. Han gör alldeles fantastiska karikatyrer av människor. Han mejslar ut dem på ett sätt som är helt fantastiskt. Varför skriver jag om detta nu??? För att jag förstås samtidigt ser filmen ”Sällskapsresan” i TV4… Härlig julrepris där Kim Anderzon som nyligen gick bort i cancer, verkligen kommer till sin rätt. Hon är i sitt esse som den av väninnorna som har varit med förr, är mest världsvan  och kan och vet… Detta tema återkommer också i Snowroller, där den ena väninnan kan och vet och den andra är lite bortkommen och behöver hjälp med att veta hur man ska göra med liftkort och annat.

1_339564ts1296561693988_defaultimage_181286110.jpg (375×250)

För Stig-Helmer som i filmen ”Sällskapsresan” kallas för ”giraffen” är allting nytt och ovant och han är dessutom så flygrädd att han har tagit yogaklasser för att försöka träna bort flygrädslan. Av läkaren som hållit i denna kurs mot flygrädsla får han i uppdrag att ta med ett paket…och godtrogen som han är så gör han det, utan att fundera. I paketet finns i själva verket svarta pengar som läkaren vill föra ut ur landet. Åbergs poäng är förstås att man ska tänka efter före…och om man vill ta hjälp av någon, så är Stig-Helmer fel person…

För dem av mina elever som läser detta, känner jag ett visst behov av att berätta vad filmen handlar om, TROTS att jag är fullt medveten om att mina övriga läsare såg Sällskapsresan redan då den gick på bio år 1980. Eller snarare vill jag hjälpa eleverna med detta: Varför ska en elev som studerar Svenska som andraspråk se filmerna om Stig-Helmer??? Det finns hur många skäl som helst. Man kan välja ut några ur mängden:

1) Man får lyssna på en tydligt uttalad stockholmska om man lyssnar på (Lasse Åberg) Stig-Helmer, skånska om man lyssnar på Sven Melanders karaktär och göteborgska om man lyssnar på hur Roland Jansson låter. Förutom det har man flera andra fantastiska rollkaraktärer att lyssna på, t ex paret Storch (östgötska)… 😀 Vill man träna sin förståelse i norska, så är det Jon Skolmens karaktär, Ole Bramserud som gäller…

2) Man får ganska omgående en bild av svenskars vanor och beteenden på charterresor, åtminstone om man följer gängse fördomar.

3) Man får upptäcka att vissa fördomar vi har om söner och mammor, verkar vara universella, eftersom Stig-Helmers komplicerade relation till mamman, också återfinns hos den spanske mannen som Kim Anderzons karaktär försöker gå på date med…

4) Ett antal begrepp som skulle kunna vara svåra att förklara för någon som lär sig svenska, kan man lätt få ganska fin koll på om man har Stig-Helmer som mönster för sin förståelse av begreppen. Några av dem är: morsgris, bortkommen, blåögd, naiv etc.

Stig -Helmers världsvane kompis Ole har i varje film alltid någon ny omistlig pryl som är fullständigt oumbärlig. Nu, när vi ser dessa filmer så långt senare, så kommer vi alla ihåg hur ”nya” vi då tyckte att uppfinningarna som Ole hade var. Under julhelgen kommer Lasse Åbergs filmer alla på TV. Se dem!! De är en fantastisk kurs i ”svenskhet” utan minsta ansträngning! Jag ser fram emot Snowroller, då vi alla påminns om vikten av att hålla trycket på ”dalskidan”… och dessutom få insikt i hur kärleksfullt (not!!!) det är att bli kallad ”Älskling” av sin respektive i alla lägen, även då vederbörande är genuint irriterad och förbannad. Leve Lasse Åberg! Tack för alla härliga stunder med Stig-Helmer på bioduken!!!

TV-18s76-halsoresan_FRI-20_368 (145×212)

Hundraelfte åseriet- Carola då, nu och alltid

När jag var liten var ABBA mina största idoler, medan pressen skrev ner dem vid varenda spelning i Sverige. Som ung såg jag Carola på TV en gång i Nygammalt där hon sjöng trio och sedan i Alf Robersons program där hon utmärkte sig, innan det sedan var Lennart Hyland och Melodifestivalen… Just Melodifestivalen blev en liten revansch för MIG, trots att jag var ung då. Vi var i Idre på sportlovet och på kvällen när Melodifestivalen skulle sändas 1983 satt min familj och en annan familj för att se hela evenemanget. I startfältet fanns bland andra både Kikki Danielsson och Ann-Louise Hanson. INNAN de hade börjat sjunga, så sa jag rätt ut i luften:

Jag tror att Carola Häggkvist kommer att vinna, för jag har hört henne förut! 

Damen i den andra familjen sa reptilsnabbt och ganska nedlåtande:

Det måste du väl FÖRSTÅ, Åsa, att en helt okänd flicksnärta inte kan vinna över en etablerad artist som Ann-Louise Hanson?!

Vi vet alla hur det gick, Carola vann stort och Ann-Louise Hanson fick se sig besegrad av den ”unga flicksnärtan”.

eller kanske i bild?

Carola var 16. Jag var också 16, men hon är född 1966 och jag är född 1967. Jag tror att den lilla åldersskillnaden bidrog till att jag följde henne från och med då. Men redan från början var det HUR hon sjöng och HUR hon lyckades med att så tydligt slå igenom som fascinerade mig. Jag såg henne i Leksand i Sammilsdalsgropen redan 1983 och just dit återkom jag med min dotter många år senare, just för att se Carola.

bild

 

Också dottern hade vid det laget börjat gilla Carola. Hon hade väl inget val, kanske, när mamma spelade Carola hela dagarna…?

Jag har följt Carola genom åren, lyssnat på kyrkokonserter, gått på rockkonserter och sett TV-program och intervjuer. Men som vuxen har jag inte varit lika ensidig i min musiksmak. Jag har lyssnat på väldigt mycket annat och även bland dessa andra röster har Carola en av världens vassaste röster inom sin genre. Det måste vara fantastiskt att ha en sådan röst och att samtidigt kunna leva på sin sång och sitt artisteri. Till Carola idag, vill jag säga: Don’t be Discouraged! You’re not defeated!

I mars blir min nästa konsertupplevelse med Carola och det ser jag verkligen fram emot. Ikväll visas hennes kväll i Så mycket bättre. Det tror jag blir ganska intressant, speciellt om man ser det ifrån perspektivet ”utsatt för journalisters illvilja genom åren”. Vad är det som gör att Carola inte kan berätta öppet om sig själv utan att journalister får en hånfull och elak ton i det de skriver??? Allt hon gör vinklas av pressen till något dumt eller patetiskt. Varför då?

Släpp det spåret!! Det vore fint om hon någon gång kunde få revansch här i ankdammen Sverige, om journalister kunde frångå sin vanliga klagosång och avstå ifrån att skriva elaka och illvilliga reportage. Det borde vara hög tid att ge artisten Carola upprättelse! Byt plats med henne en stund:

I morse lyssnade jag på en intervju på TV4 där Carola delade musikminnen. Den intervjun finns på spotify på följande adress:

 

One hundred and sixth åsic- What’s your name? Let’s make a rock carving!

Many years ago I went on an excursion in the village Nyberget, Stora Skedvi, where my mum grew up. We climbed a mountain just outside the village and the view was magnificent. The striking view was however not the purpose of this excursion, but instead we had all come to see for ourselves how young people from way back when had found a lot more important things to do on Midsummer’s Eve than to sing ”Små grodorna” and dance round the May Pole…

Lövåsberget med omnejd_Stora Skedvi

The lecturer, Stig Welinder, a well-known archeologist who at that time lived in the village, shared both details about many of the couples and facts found in the many church archives from the actual time. In Sweden it is possible to track our ancestors several hundred years back in time and this was also what the archeologist had done, in detail. He could tell stories of families with happy or sad moments in their lives, all facts verified and found in public archives where anyone could have found pretty much the same information if only we had spent that time. Many of the young couples in the local area had climbed this very mountain on Midsummer’s Eve to enjoy the sunset together.  To remember the day, they carved their names in the rocks on top of the mountain and also planned for a future life together. The place was well-known in the nearby villages as ”Skrivarhällen”(Welinder, 1992) and not just the teenagers from one of the villages climbed the mountain, but also those who lived on the other side of the mountain, a bit further away.

The rock carvings can still be found, if you first climb the mountain! 😀

Among other things that Welinder shared with us in his lecture, was the nature of names in Dalarna at the time when the rock carvings were made.  But there were just a few different names that seemed to be popular, and a few names were just the same, so in order to know who was who, you needed to add the name of the farm, or place, such as Petter Danielson, On the Hill. His son would be named after his father, Daniel Pettersson + On the Hill, and his son in turn, would most likely be called Petter Danielsson+ On the Hill… For women, the use of daughter would be used instead of son.

I would, for instance, have had the family name Dalkesdotter, since I am the daughter of Dalke. My brother would acoordingly have been called Dalkesson. During the 23 years I have been teaching I have noticed the change in naming. When I graduated in 1991, many of my first students had names that have been used in our country for generations. Boys names like Daniel, Peter, Mikael, Anders and girls names like Anna, Maria, Kristina, Helena, Ylva etc. But after a few years of teaching I noticed that many of the boys now rather had names like, Kevin, Justin, Jim, Tim, Tom and girls had names like Natalie, Felicia, Caroline, Nellie etc. Nowadays we find a lot of different names, a variation that can be connected to our complex world with input from not just the local area, but from other parts of the world.

namnbild.jpg (672×361)

My own name, Åsa, is from the time before Sweden was Christened and means ”goddess”. Very few little Åsa’s are to be found nowadays, but instead some of the names that I would connect to old relatives are coming up as new favourite names for kids. It’s funny how one sometimes hear parents call for their little ones and you expect a person in their seventies to approach behind a tree in the park, but instead a little toddler, called Bosse or Leif, will meet his Mom with a lovely smile!

toddlerRoundup-14.jpg (600×503)

My friend the archeologist from the mountain top is a very good example of being modern at the same time as he cherishes the value of how our ancestors chose to live their lives. What footprints or fingerprints will our generation leave? No mountains will be filled with names, but maybe we will share something else that is just as interesting and important? Let’s hope so!

Welinder, S (1992) on Skrivarhällen i southern Dalarna, Bergslagen, Sweden

Etthundraförsta åseriet- En gång för länge sedan var Elsie min trygghet varje dag

Elsie

Elsie och jag 1968

När jag ser på den här bilden på dig och mig, Elsie, så ser jag att vi trivdes ihop.

En glad Elsie och en glad Åsa.

Men idag är jag ledsen, för du är inte längre med oss. 

Tack för den fina start jag fick i livet tack vare dig! 

När jag var liten så var inte samhället organiserat som nu och stödet för föräldrar var inte heller lika väl utbyggda som de är nu. I princip alla pappor jobbade. En del mammor blev hemmafruar för att på det sättet lösa logistiken kring barnpassning och en del av dem tog dessutom hand om andras barn som dagmammor. Men en del mammor jobbade. Min mamma var en sådan mamma som jobbade. Hemma med mig var min barnflicka Elsie, världens snällaste och raraste tjej. Jag minns egentligen inte så många detaljer från då när jag var liten, för jag VAR verkligen väldigt LITEN när hon tog hand om mig. Vi bodde i en lägenhet i Tullingeberg och i huset där vi bodde fanns två portar bort en familj som hade en dotter som jag brukade leka med ibland. Flickan hette Marie-Louise, men hon kallades Mysan. I huset som stod i vinkel mot vårt fanns en familj som hade en pojke i min ålder. Pojken hette Dick och jag lekte med honom också. En bit längre bort gick vi ibland på sagostund i en källarlokal och vi gick också till syster Frideborg som jobbade på barnavårdscentralen. Att ta hand om mig var säkert inte alltid vare sig lätt eller kul, men jag känner mig glad över att Elsie valde att studera vidare efteråt och jag vet att hon i många år arbetade inom barnomsorgen. Man kan på så sätt säga att jag var hennes träningsläger…

Under åren som gått sedan jag var så där liten, har jag träffat Elsie och hennes familj några gånger. När jag fortfarande var ett barn, så kände jag mig blyg och tyckte att det var svårt att prata, men som vuxen blev det annorlunda. Vi har inte setts ofta och inte heller så många gånger, men via mina föräldrars rapporter har jag ändå blivit uppdaterad om Elsie ibland. Idag fick jag det ledsamma beskedet att hon hade gått bort efter en längre tids sjukdom.

Jag vill sända en tacksamhetens tanke till Elsie och en stöttande kram till hennes familj. Jag är säker på att hennes tålamod med den lilla Åsa som hon tog hand om, har spelat stor roll bland annat för min språkutveckling, men också för min förmåga att knyta an till andra människor. Med sin värme och medmänsklighet och ödmjuka inställning till livet var Elsie ett föredöme.

 

brollopssajten-se.jpg (500×333)

Trettionionde åseriet- Regnväder jag minns

Som ung och medlem i kören Bjursåsflickorna, sjöng jag fjärdestämman och hade ofta ganska märkliga stämmor med udda intervall och texter. En av mina absoluta favoriter var en visa som hette ”Regnet”. ”Regnet, regnet…upphör ej att falla….” Oktavsprången i fjärdestämman var jättekul att sjunga och det var nog även en av körledarens favoriter, tror jag, för vi sjöng den ofta.

I en familj som min är man utomhus fast det regnar…nja inte min nuvarande kärnfamilj med två tonåringar, utan den jag är uppväxt i. ”Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder” var tanken ungefär. Nu störde det inte mig så mycket, för jag är själv av den åsikten att om man har rejäla stövlar och ett bra regnställ, gärna en mössa av ullkvalitet och vantar, så kan det regna bäst det vill, för mig stör det inte. Dessutom är det slöseri med tid, som jag ser det, att ondgöra sig över vädret, eftersom det ändå inte är möjligt att påverka det. Man kan inte rå för hur man har det, men hur man TAR det… Nej, det är det där oväntade och plötsligt uppdykande regnet som ibland har grusat mina planer, eller kanske det som är så ihållande att dagar och veckor passerar utan att man ens ser om det FINNS en sol där bakom molnen. Men ändå måste jag vara ärlig och säga att efteråt, så är det faktiskt lite mysigt att titta på foton från helt otroligt regniga dagar och tänka på att det var KUL den dagen ÄNDÅ, trots regnet.

Mitt blåa oljeställ var så kraftigt i kvaliteten att man utan att riskera att bli blöt ända in på kroppen, kunde slänga sig i skvattramriset på en skogspromenad om man behövde vila eller kanske sätta sig direkt på en tuva på skogspromenaden. Dofterna i skogen under och efter ett regn är helt obetalbara! Friskt och gott doftar det. Hela min familj var aktiv i scouterna när jag var ung. Därför har jag tillbringat många regniga dagar ute i naturen.  Vissa scoutläger, som det i Joesjö nära Tärnaby, så blev det aldrig sol och värme. En av nätterna frös vattnet i dricksvattenhinken och på Joesjön låg fortfarande en isskorpa, trots att det var mitt i juli. På hemvägen, när bussen stannade för matpaus i Strömsund, minns jag att jag själv hade långkalsonger under jeansen och att jag hade min islandströja på mig, när vi mötte Strömsundsborna som gick omkring i shorts och linne…

Ett annat scoutläger hade vi lägret på den östra sidan av Rällsjön och en av lägerdagarna hade hälften av lägret tagit en långpromenad runt sjöns norra ände och resten av oss skulle paddla över sjön. Tanken var att vi sedan skulle ”byta roller” efter det att vi hade lagat lunch på den andra sidan sjön. Jag minns hur jag den gången var placerad mitt i en kanot och några andra skötte paddlingen. Det fanns inte något öskar, utan endast en större tvättsvamp. Plötsligt hördes ett underligt sjasande ljud och vi SÅG hur ett omfattande regnväder väldigt fort kom emot oss över sjön, ungefär på samma sätt som vädret växlar om man är i fjällen. Vi hann inte byta till regnkläder eller paddla i land eller liknande. Här gällde det att oförtrutet paddla framåt och MIN uppgift var att försöka hålla stången mot regnet med tvättsvampens hjälp. Jag minns ännu vilken kramp jag hade i händerna efteråt och hur djupt vattnet var invändigt i kanoten, innan vi ÄNTLIGEN nådde land. Makaronerna som vi skulle koka till lunch var redan blöta och smetiga…

Barndomens somrar var enbart soliga… eller näe… Så är det ju inte! Det var inte enbart inom scouterna, utan också under familjens olika utflykter, t ex den årligt återkommande cykelsemestern, som det kunde regna ihållande i dagar. SÅ var det när vi cyklade runt Siljan. Jag hade regnställ varje dag och på ett gammalt foto från den här turen har jag inte en enda torr hårtest. Då gäller det att hålla modet uppe. Jag är bättre på det NU än jag var då… Man kan ha ljusa minnen från barndomens somrar utan att varje dag präglades av övervägande solsken. Ett sådant glatt minne är när jag och mina tre kompisar hade tältat alldeles nere vid badstranden vid Klingen. Vi tillbringade dagarna i tältet med att läsa Allersromaner, Mitt livs novell och andra jätteseriösa texter.

Vi fick för oss att vi skulle paddla, alla fyra, i vår kanadensare. Jag och Kicki skötte själva paddlingen, medan Ebba och Marie kunde njuta av kanotfärden. Det var faktiskt ganska överlastat, så det gällde att sitta stilla… DÅ kom plötsligt en rejäl regnskur, en sådan som man kallar skyfall. Jag minns hur vi alla fyra fick panik, eftersom kanadensaren snabbt vattenfylldes. Ebba och Marie öste och öste, med HÄNDERNA, för vi hade förstås inte något öskar. Kicki och  jag skulle försöka synkronisera paddlingen för att snabbt ta oss till stranden. Det gick bra till slut och i efterhand är det fortfarande så att jag noga inspekterar himlen innan jag ger mig ut på sjön. Samma kvartett hade ett annat år ställt tältet uppe bakom stugan och det hängde åska i luften.

Det var ett äldre tält, ett grönt och lite högt och gammeldags, som luktade malkulor och bod…och vi satt där inne och spelade kort i regnvädret. Pappa, som var sommarledig, kom ut till oss och påpekade att den snart skulle komma en rejäl åskskur och då borde vi kanske gå in i stugan i stället, tyckte han. ”Äh!” sa vi alla fyra. ”Lite ÅSKA!” Lagom när pappa  hade gått in igen och vi hade hunnit kommentera hur töntigt det var att vara åskrädd, så kom plötsligt en blixt åtföljd av en knall som fick hela marken att skaka. Blixten hade varit så kraftig att vi alla fyra uppfattade det som att ljuset i tältet gick ifrån ”sjukligt grönt” till dagsljusvitt. Vi TÄNKTE inte alls, snarare FLÖG alla fyra in i stugan på ingen tid alls… där pappa mötte oss med orden ”Ja, jag tänkte väl att ni skulle komma in!”

Även om jag ofta har lyckats tänka att jag inte kan påverka regnet, så upplever jag förstås ändå hellre en regnfri dag. Därför har det varit mycket intressant för mig personligen att notera att många av mina vänner som växt upp i något annat land, kan ha en helt annan inställning till regn. En av mina somaliska vänner berättade att när regnet kommer så brukar hon och hennes vänner fira det. Liknande berättelser har personer från andra varma länder i världen delat med mig. Man längtar och väntar och hoppas och tror att SNART ska regnet komma och när det ÄNTLIGEN kommer, så firar man det. En gång i Stockholm åkte jag och min man buss med en busschaufför i turban, kanske var han från Indien? När vi åkte över bron mellan Essingeöarna, så plogade sig bussen fram genom en oerhörd vattenmassa, med risk för vattenplaning. Det kändes som att åka motorbåt ungefär. Busschauffören, som jag redan hade bytt några ord med när jag steg på bussen, sökte min blick i den inre backspegeln och när våra blickar möttes, så ropade han högt, så att jag skulle höra på min plats i mitten av bussen: ”Det är precis som Monsunregnen i mitt hemland!” och så såg han JÄTTELYCKLIG ut. Många av oss i bussen satt nog redan och gruvade oss för hur vi skulle springa genom regnet med risk att bli genomblöta…

Trettioandra åseriet- Skolmaten vi minns!

När vi flyttade när jag var liten insåg jag att slottsstek med brun sås, potatis, inlagd gurka och äppelmos inte var en så vanlig rätt på skolmatsedeln i andra kommuner. Jag förstod dessutom snabbt att barnen i andra skolor tydligen inte kunde bre sina mackor själva. Detta framgick med all önskvärd tydlighet eftersom det låg färdigbredda mackor i travar där man skulle ta maten. Många elever på den skolan tyckte att mackorna var äckliga eftersom de var smörade med alltför mycket margarin och det överskott man inte ville ha, fick man inte skrapa bort. Rädslan för en av mattanterna var så kompakt att ingen vågade sätta sig upp emot det beslutet. Men varför äta en macka man inte vill ha, tänkte vissa… Andra tänkte som jag, varför strida när det bara handlar om att äta en macka och så åt jag mackan. Men det hände ibland att mackor lossnade från sin behändiga plats UNDER borden, där någon mätt men påhittig elev tryckt fast dem för att kunna smita ut ur matsalen utan att fastna i arga mattantens garn.

På just den skolan fick jag lära mig att äta både korvkaka och fiskpudding med skirat smör och mannagrynspudding med saftsås, men lyckligtvis inte samtidigt. MIN favorit utan tvivel var rökt makrill med spenat. HUR gott som helst!!! Många av rätterna vi åt, äter man inte längre i skolan, tror jag. Nu är det inte helt nyss jag åt skolmat med elever i en skolmatsal, men genom att göra små amatörintervjuer med mina barn och deras kompisar, har jag märkt att menyerna ändrats kraftigt. Från tiden som elev kommer jag ihåg när Lugnetskolan var nybyggd och jag och min kompis förundrat kunde avnjuta redda morotssoppor med nybakat bröd, som var lika goda som på restaurang. Wow, vilket SKOLKÖK!!!

Men glädjen var kortvarig, för det visade sig att Falu kommuns centralkök tillfälligt skötte SIN matlagning från Lugnetskolan, medan deras eget kök skulle renoveras. Därför märktes det tydligt på maten när skolmaten återigen var just det…skolmat.

Skolmat är exakt så god som den KAN vara för de pengar man har till sitt förfogande. Den måltidspersonal jag jobbat ihop med som lärare har alltid ”trollat med knäna” och lyckats väl med att presentera både maten och grönsaker och andra tillbehör på ett så tilltalande sätt som möjligt. Fick jag önska, så skulle skolmatsbudgeten i varje kommun inte vara något där man sparar. Det finns så många barn som inte har några ordnade matförhållanden hemma och som verkligen behöver få det där lagade målet mat i skolan. Det tycker jag att vi vuxna måste slå vakt om också i framtiden, trots nedskärningar i välfärden.

Men alla barn uppskattar naturligtvis inte skolmaten. Ibland har jag suttit bredvid elever som knappt ätit mer än en ärta och en halv köttbulle. En gång satt jag bredvid en elev vars tallrik var rågad med vitt ris, men inte något som helst tillbehör. Eleven borde åtminstone smaka på dagens gryta, tyckte jag, så därför föreslog jag det. Han svarade: ”Vet du, fröken? En miljard kineser kan inte ha fel! Jag äter ris och klarar mig på det idag!”

En annan gång skulle jag vakta de thailändska elever jag just då undervisade. Det var två pojkar som jag åt lunch med en gång i veckan, på onsdagarna. Syftet med lunchen var förutom att äta, också att vi skulle kunna samtala och på så sätt få in lite mer träning av språket i deras vardag. Just den aktuella dagen var det thaigryta på menyn. ”Vad spännande att det är thaigryta just idag”, sa jag. De undrade varför jag tyckte det. Jag sa att jag gärna ville se om de kunde tåla att äta den jättestarka grytan, för jag hade hört att thailändare inte hade något problem med stark mat. Vi hämtade mat och när jag hade tagit en smaktugga, så domnade tungan i princip bort och jag slängde mig efter ett glas med vatten. Pojkarna skrattade så de kiknade. ”Varför skrattar ni?” undrade jag. ”Grytan är helt oätlig. Mattanterna måste ha tappat en kryddburk i maten, för det här går inte att äta!” DÅ skrattade de ännu mer, sedan åt de grytan utan att röra en min, medan jag åt smörgås och drack vatten. Vid slutet av måltiden så ville jag ändå återgå till pratet om mat, så jag frågade om maten i Thailand VERKLIGEN var SÅ HÄR stark och då skrattade de länge innan de kämpade fram mellan skrattanfallen: ”Stark? Men Åsa! Den här grytan var ju inte ALLS stark! Den var jättesvag!”

När man äter lunch med elever så blir stämningen en helt annan än när man har lektion. De får lust att berätta saker om sig själva och så gör man också för egen del. Därför tycker jag generellt sett att det är riktigt bra med pedagogisk lunch. Man får ofta en annan bild av alla eleverna när man möter dem människa till människa, utan de omgivande krav som undervisningssituationen medför.

En av alla de skolluncher jag ätit var med två flickor i åttan, som jag gärna åt lunch med, för att de hade en sådan sagolik humor. Vi satt och pratade om något och var inbegripna i det samtalet när det plötsligt kom en förälder som sa till oss tre: ”Hej flickor! Kan jag sätta mig här hos er?!” VI, alla tre, insåg att den här föräldern hade antagit att jag också var en av skolans elever, eftersom hon hade tilltalat också mig med denna kommentar, men ingen av oss låtsades om något, förutom att vi tittade på varandra och flinade. Föräldern började prata så där som man gör som vuxen ibland…för att hålla samtalet igång liksom… Hon frågade om olika ämnen och vilka ämnen vi tyckte var roliga eller tråkiga och om vi trivdes i skolan och så vidare. Både flickorna och jag svarade artigt på frågorna. Flickornas lektion skulle börja, så de sa hej då och gick. Kvar var jag och föräldern… Hon kände troligtvis ÄNNU större ansvar för att konversera nu, när hon var ensam med ”eleven” så därför frågade hon mig i vilken klass jag gick. Jag svarade att jag inte ”gick” i någon klass, men att de två flickorna som nyss lämnat bordet däremot gick i den klass där jag var klassföreståndare. Föräldern blev helt bestört och utbrast: ”Va!! Är du LÄRARE?!?”När jag fått henne att förstå att jag faktiskt var lärare, så trodde hon först att jag inte hade någon utbildning, eftersom jag ”såg så ung ut”. Det roade inte enbart mig, utan även min klass som brukade skoja med mig efter den här händelsen och kalla mig för ”klasskamraten” på skämt. Som grädde på moset ringde en sen kväll en av klassföräldrarna till mig, full i skratt, för att kommentera den senaste skolkatalogen. Hon hade frågat dottern: ”Brukar inte era lärare vara med på skolkortet?” Dottern hade svarat att Åsa ju stod mitt i bild. När mamman sett mig på bilden, hade hon inte uppfattat att jag var äldre än eleverna. Så här många år senare har jag inte längre detta problem… men det var kul så länge det varade!

Miljövänlig återvinning av gammalt blogginlägg ”TYST!!! JAG SPELAR IN!”

Den som är lika gammal som jag, har kanske i likhet med mig en gång legat på mage på golvet framför den svartvita TV:n en kväll som denna. I mycket god tid före sändningen har allt plockats fram; tidningen med startfältet och journalisternas tyckanden och åsikter om var och en, blocket med de egna åsikterna som noggrant skrivits ner under förhandsvisningarna, samt en nyvässad blyertspenna och ett sudd. Men kanske viktigast av allt: Ett nyinköpt FERRO-band, 90-minuters, av märket Maxell som man noga hade skruvat fram till det bruna på tejpen började (med hjälp av en sexkantig engångs kulspetspenna av det billigare slaget). Detta kassettband hade man redan i förväg försett med den lilla etiketten som man själv fick dra loss ifrån ett smörpapper och skriva rubriken för sida A ”Stora melodifestivalen” (Eurovision var ett ord jag inte kunde då!). På etiketten för sida B hade man också redan förberett, genom att skriva ”Stora melodifestivalen, forts.” och därefter fästa också den på kassettbandet, men på baksidan. Sedan hade man (om så krävdes) hämtat en skarvsladd för att bandspelaren skulle kunna stå exakt nedanför TV-n på golvet. När kassettbandet väl var intryckt i spelaren, kom nästa förberedelsemoment. Man hade lärt sig att FÖRST trycka ned pausknappen. Därefter skulle man hoppa över en knapp…och trycka ner två stycken samtidigt, nämligen ”rec” och ”play”. Sedan var det bara att vänta…och vänta…och vänta…på att Orup ( Lars, inte Thomas Eriksson!) skulle prata klart och på att Curt Kempe skulle få ur sig helgvädret, så att äventyret kunde börja. Då började kanske mardrömmen för mamma och pappa och brorsan?? För de måste ju vara TYSTA, förstås!!! Hur skulle man ANNARS kunna få en bra kvalitet på ljudet när det skulle spelas in utan mikrofon direkt från TV:ns högtalare??? Om man är intresserad av musik, så måste man ha höga krav på ljudkvaliteten! Man kan ju inte ha en inspelning där släktingar som kommenterar låtarna hörs i bakgrunden!!!

Jag samlade och sparade allt när jag var liten, bland annat inspelningar… Därför har jag än idag en stor samling med gamla kassettband som jag ännu inte skiljts ifrån, till exempel det som är från Eurovision 1977. Då skulle Forbes sjunga. Jag kände en som kände dem.. (Wow!!!) och därför var ju de BÄST… och snyggast…och ÄNDÅ kom de…SIST!!! Hur gick det TILL???? De där andra, de ute i Europa, de kunde ju inte svenska… Det måste vara därför Forbes bara fick 2 poäng, tänkte jag. Melodifestivalen och Stora melodifestivalen…som jag kallade dem…var och är underhållning för hela familjen.

Gillar man inte musiken, så kanske man kommenterar klädsel eller frisyrer eller i år kanske skäggiga damer… och så måste man ju invänta sammanräkningen! Då får man årets dos av språkträning! Nu är det 15 minuter kvar!! Nu ska jag gå ner i vardagsrummet och lägga mig på mage vid TV:n med höger tumme på playknappen och höger långfinger på rec…och så ska jag skrika genom hela rummet ”TYST!!! JAG SPELAR IN!”