Sjuttionde åseriet- The seventieth åseri- Less than three weeks left

Earlier this year I received a Pedagogical Award of 10 000 SEK from my employer  VBU, to spend on a course or experience that would develop my teaching. I decided to check whether it would be possible to visit a teacher doing almost the same thing as I do myself, but in another language. It is now less than three weeks left before I leave for my visit in a school district in NJ, USA.  The teaching of English as a Second Language will be my main focus and it will be interesting to experience what it is like, compared to teaching Swedish as a Second Language.

 

A mini åsic- Rain, rain go away, come again another day…

I remember a long time ago, when I was sitting by the campfire together with a lot of friends. It was raining and we were still happy since the fire kept us warm. We sang a lot of nice and warming songs and among them was a canadian song that one of the participants knew from her time in Canada. It was said to be of indian origin. Of course I don’t know whether that’s true or not, since it’s so long ago, but the song was like a mantra, a short melody one would repeat over and over in order to scare the rain off… The very simple lyrics is still there in my head every rainy day, such as today: ”Rain, rain, go away, come again another day!”

I’ve been writing about rain here today, but most of the memories I shared was very Swedish and also very connected to typical Swedish things to do during summer. I do however want to contribute with two memories from abroad. One is from Britain and one is from the US.

The British memory is not just ”a memory” but rather a long long long MONTH… I visited Britain during fall the yearof  2000. I was pregnant with my second daughter and a bit nauseous because of that. On top of my feeling of nausea, I stayed in a very strange Bed & Breakfast where the landlady was a true pain… She forced me and my friend Eva to stay outdoors for certain hours and also didn’t offer any help to dry our clothes. Now… who cares? If it had been a lovely New England fall with colourful maples and crisp air and sunshine, I wouldn’t care anyway… Now, however, it was for sure OLD England with all that it takes…so it poured for a month… At home, before I left, I had bought a strange kind of rain cap, a really cheap one, since I didn’t anticipate any rain… I tend to think that if I plan for sunshine, there WILL be sunshine… Obviously my plans aren’t always heard…

The whole month I didn’t get my clothes completely dry. Why? Because the landlady didn’t think it was cold enough to put any heat on yet… I didn’t bring my wellingtons from Sweden, but rather walked around in very wet sneakers. My feet were a complete ”wrinkle” when I finally returned to Sweden. I understand why Britons tend to joke about the weather. It may be their only chance to cope. I’m happy I live in a country where fall season MIGHT conclude some SUNSHINE, too…

The US memory is from the time to depart from my dear friends the Groffs in the summer of 2004. At the time when we decided to go to the airport in Philly the sky opened and I bet ALL that summer’s rain fell on the road where we drove… My flight was delayed with a couple of hours and I remember I was a little bit scared of flying. Being in the airport for two extra hours wasn’t that nice, but luckily the flight went well and I got back home to the sunny country of Sweden again. We hardly ever have any rain, nudge,nudge… Today is an exception…

Rain, rain go away, come again another day…

Tjugosjätte åseriet- Sanna SISU på skidutflykten

Det är självklart att elever har olika utgångspunkter för sitt lärande. Min målgrupp är vuxna invandrare från världens alla hörn. De har olika skolbakgrund och har dessutom haft olika lång väg till sin nuvarande litteracitet. För mig blir det för varje dag alltmer tydligt vad dessa elever har med sig i sitt bagage och hur det i sin tur påverkar lärandet på olika sätt. Inledningsvis kan vi jämföra med mina elevers egna barn. Deras barn kommer som nya i den svenska skolan och beroende på om de kommer redan före skolåldern eller en bit upp i åren, så har de olika lätt att ta till sig språket, rent lingvistiskt. Det finns gott om forskning på det här området, som jag kan återkomma till i ett annat #åseri, men nu vill jag dela med mig av min egen erfarenhet.

När under tidigare år undervisat barn i svenska som andraspråk, så har de haft två tydliga fördelar i lärandet: Dels får de snabbare ett uttal och en intonation som liknar den infödda, dels får de (i bästa fall) snabbare kontakt med den svenska kulturen och är snabbt en del av den. Dessutom är min erfarenhet att barn är nyfikna och intresserade och vill prova det nya och obekanta. För att illustrera det, berättar jag om Sanna som var sju år när jag lärde känna henne. Skolan hade lånat ihop skidor från personalens grannar och bekanta, så att mina elever skulle kunna vara med på friluftsdagen och åka skidor. Sanna hade aldrig i hela sitt liv åkt skidor. Hon ramlade så många gånger att jag tröttnade på att RÄKNA, men varje gång ställde hon sig upp, utan minsta gnäll med ett stort leende och försökte igen. I hemlandet hade hon inte ens sett snö, så hennes positiva envishet förvånade mig.

jnb_20111228_1544.jpg (850×567)

Vid dagens slut hade hon fått in en viss snits och klarade av att någorlunda ta sig fram på platt mark. Men att hon hade ramlat gång på gång och fått snö innanför kragen och i håret och innanför vantarna och i skorna, sa hon ingenting om, hon bara log lyckligt.

bredfjallet2000_m.jpg (400×300)

Hon var inte från Finland, men jag brukar tänka på Sanna när någon nämner ordet SISU för mig, för jag tycker att hela Sanna utstrålade det. Kämparglöd och jävlar anamma! Många gånger har jag varit på friluftsdagar med svenska barn som haft betydligt svårare att orka försöka igen om något går dem emot. De är mer ”curlade” än de barn jag mött från andra kulturer. Skillnaden märks också i klassrummet om man studerar svenska som andraspråk. I språktillägnandet är det många pusselbitar som ska passa ihop. En sådan pusselbit är kulturbakgrundens betydelse för inställningen till lärandet. Det tänkte jag återkomma till i mitt nästa åseri.

 

The Twentyfourth åsic – Herons for dinner!

 

“Bing tells me you’re eating herons for dinner- How unusual!”

First I thought that it’s strange that my dear friend refers to anything in particular that I might have for dinner, since I knew I hadn’t mentioned the menu for the evening… Then I thought there must be some kind of misunderstanding… This friend and I have had a few funny conversations where misinterpretation or misunderstanding was the reason. I needed to check my vocabulary, since I wasn’t familiar with the word “herons” at first. I thought maybe it’s some vegetable or some odd animal we don’t have in Sweden, or maybe a pastry of some sort. After I realized the mistranslation I smiled, of course! Herons are lovely birds and I admire their beauty and noble looks compared to other more ordinary little birds I may see through my kitchen window. The phrase my friend referred to, ”kvällens middag hägrar” does not suggest that we eat herons, although Bing was right about the GENERAL translation, since hägrar means more than one of a heron (=häger).  In My sentence however, I wasn’t talking about the food at all, merely about the dinner I was waiting for. I used the word “hägrar”, which is the present tense of the verb HÄGRA. The looming dinner… To loom… att hägra, något hägrar. I thought it quite fun that you Americans have turkey for Thanksgiving, and we have herons an ordinary Friday. Turkeys are farm animals, but we would definitely need to hunt for our herons… J

If you know the Swedish culture a bit, you may have noticed that some dishes preferably would be served certain weekdays. One such dish is pancakes, not the American type, with maple syrup, but the Swedish type, thinner, served with jam and sometimes whipped cream or ice-cream.

 

For some the only topping would be sugar. A long time ago, it was more common to have pancakes for dinner on Thursdays than it probably is now. One of the reasons for this dish returning weekly was simply that it was affordable for all, since it’s cheap. Nowadays when people are more aware of the connection between food and health, many avoid pancakes since its anything but a low carb diet. in the old Swedish  tradition we didn’t just have our pancakes on Thursdays, we also had a typical kind of soup, made of yellow peas spiced with thyme and served with mustard.

Pancakes every Thursday is not at all a varied diet. But who would want to skip the lovely pancakes? There are several similar dishes made with the same ingredients and sometimes a few more added. One of those dishes is in Swedish called “plättar”. The most equivalent translation would be a “blini” but that’s not really the thing… Plättar are smaller than pancakes and they take an eternity to make, since you need about seven of them to get the same amount of food as one single pancake. I have no patience whatsoever, so I make the ordinary pancakes, but my husband sometimes have time and patience enough to make plättar. Oddly enough, the kids love plättar more than pancakes, although it’s made of the same ingredients. As if this wasn’t enough, another dish we would make out of the same batter is called fläskpannkaka in Swedish. Fläsk means “pork”, and the reason why the pancake has this odd name, is that it’s filled with diced pork. When I’m in hurry or when I’m hungry, I’m not fully aware of what I say and my regular skills in translation seem to have disappeared completely.

As my American friend and I were chatting on ICQ about ten years ago and I was about to sign off, I was BOTH hungry and in a hurry! I mentioned that since it was Thursday we would have “what many Swedes have on Thursdays” for dinner. My friend asked:  ”And what is that?” I said: ”It’s yellow pea soup and flesh pancakes”.  After I had eaten and thought things over, I realized what his remark meant: “So you are a cannibal, are you?!” I’m glad he didn’t comment on the pea soup… What if I had spelled the word ”pee”?

Sjuttonde åseriet- A World of Language Learning Starts in Your Computer

I’d like to share with you how learning can become interesting to young students if focus on learning derives from questions raised by the students rather than the teacher. I was teaching a mixed group of students in grade four and five in the Swedish compulsory school system. The students all had very few contacts with native speakers of English or with students from other countries. I wanted them to improve both their written an oral English and thought of different ways. It was in the middle of the annual summer vacation and as usual I spent time thinking of the coming school year. Isn’t that typical for a teacher? I know I’m not the only teacher who spends time planning for future teaching while their off of school.
Anyway, I thought of the idea of getting some kind of pen-pal for each and every one of my students. At this time I had just got my first personal computer through work and I wasn’t very familiar with how to use internet as a resource. I was therefore searching for different websites in order to find addresses to PEN-pals. It wasn’t until I came across the website http://www.epals.com with the very new word #epals, that I realized that PEN-pals were completely outdated! I was thinking like a dinosaur! Briefly, Epals is a website where teachers or students or for that matter teachers AND students can get in touch with each other in order to collaborate in different projects. It doesn’t have to be international projects, but in my case it was.
From the start I didn’t plan to collaborate at all with any American teachers. I was focused on the UK, since I was going to the UK in September in 2000. I spent a couple of hours reading different profiles in the epals website and then I wrote my own profile. Already while I was browsing the site, I got a few mails in my inbox. There were two of them from American teachers and one of them was from a British teacher. They all seemed very nice, but since I was in a hurry to get my project going, I wrote to the British teacher, telling him about my plans to go to the UK and I also fired off my question about the two of us meeting each other to plan our future collaboration with our students. I wrote “Since I come to the UK in September, I hope we can meet and plan for our mutual project!” Then, since I was in a hurry and also because I know that teachers don’t like to spend time doing the wrong things, I wrote back to the two other teachers politely telling them that unfortunately I had already found a teacher in Britain whom I wanted to collaborate with and thus I didn’t need to write to them…
The “British” teacher replied to my email saying something like “It’s not that I don’t WANT to meet you, but how exactly did you think we could meet if you go to the UK and I live in New Jersey?”
Anyone who gets an email with that comment could have given up, but I’m not that kind of person. I wrote back. The “British” teacher wasn’t at all British and the REAL British teacher, whom I mistaken for being American, was of course already lost and gone, so what options did I have??? I started off brushing up my own English, by writing back and forth to this particular American teacher, who seemed to be a nice person already from the start. He was a teacher in a class in the same age span as my students, so after a few weeks of planning we started off writing emails between the two different schools.
At first, we instructed our own classes to write more general letters about themselves and share photos and details about the school system or what the school looked like. But gradually as the students got to know each other a little better, they started to ask their own questions and compared the learning situations in Sweden and New Jersey. My students, who were used to several breaks during school days, were shocked to notice that the students in the American school had fewer breaks and also lacked a nice lawn and a playing-ground at school. Outside the American school was instead a parking lot.
There were a lot of similar topics that gave students in both ends of our mutual collaboration a chance to challenge their language skills. In the American end students had a more cultural based viewpoint to our project, whereas in Sweden the focus was mainly on language and how to express oneself. One thing lead to another and the American teacher and I also visited each other’s schools and got the opportunity to see through teaching what it was like to teach in a completely different school setting than the one we were used to, respectively. I remember from MY teaching during one single day in the American school, that it was weird to be addressed with my Mrs Olenius. I also found it interesting to interact with the student in MY way, rather out spoken and joking, and notice how a few of the American TEACHERS frowned. It seemed to me as if they were taking their ROLE as teachers much more seriously than I do, which was interesting to note.
Later, my American friend visited me and my class in Sweden. He had brought with him a few interesting lessons to teach and one of them was in Physics, where he wanted to show the students how an American Hurricane builds up, by using two large bottles that he quickly moved in order to make it seem like a hurricane within the bottles. An interesting thing with his experiment is the obvious difference between the ways we would do such and experiment and the way he did. He ended up getting eager students around him who wanted to do the experiment themselves, not just look at him doing it. In Sweden I’d say most teachers would give their students the opportunity to try out such an experiment by themselves. Another thing the American teacher probably noticed is that his usual reference to the famous Wizard of Oz didn’t work in Sweden. Why not?
A Swedish student in grade five generally wouldn’t know what kind of movie that is.
I’m happy to say that this American teacher and I have been friends for a long time now and thanks to him, I have learnt a lot about America that is more positive than I could ever imagine. Maybe it was meant to be that I mixed the American teacher with the British?

Fjortonde åseriet- Grammatik och praktik, utan panik!

Jag har aldrig tyckt om klassundervisning med grammatikgenomgångar för ”alla” eftersom eleverna befinner sig på så olika nivåer och dessutom har olika lärstilar. När eleverna ändå har övertygat mig om att vi ska jobba gemensamt med en genomgång i grammatik, vill jag jobba så konkret som möjligt och dra nytta av den heterogena sammansättningen i klassrummet. De som redan har förvärvat kunskaper kan fungera som stödjande medlärare i klassrummet när deras klasskamrater ska komma till insikt om något specifikt. Den process som innehåller språkliga förhandlingar om hur det ”ska vara” försöker jag åstadkomma med så konkreta övningar som möjligt. Häromdagen ville jag illustrera skillnaden mellan ”sina” och ”deras” och därför fick sex elever i klassen agera varsin ”person” och så hittade vi på olika tänkbara meningar där vi tillsammans kunde förstå skillnaden mellan dessa två pronomen. Sex personer förstod från ett inifrånperspektiv och klasskamraterna fick en input som åtminstone var mer konkret än det skulle ha varit med ett exempel i en bok och därför är chansen större att ytterligare någon kan ha förstått skillnaden mellan ”sina” och ”deras”.

Eftersom jag inte gärna har gemensamma grammatikgenomgångar i klassen, möter jag var och en i de texter de själva producerar.  Det innebär alltså att jag hjälper var och en med det DEN behöver. Det är ett arbetssätt som är otroligt arbetskrävande, eftersom det kräver av mig att jag kan hoppa in i olika grammatiska sammanhang och ge elever adekvat input, men i gengäld så får jag nöjda elever, som menar att de jobbar med just det som DE behöver för stunden och det är viktigt för mig att eleverna känner att det vi gör är meningsfullt. En annan positiv faktor är att deras lärande tar stora skutt framåt med den hjälpen. De tränar på det som de just för tillfället processar i stället för något som är för lätt eller för svårt. Det är min upplevelse att det fungerar väldigt väl. Jag försöker också att ge positiv feedback med hjälp av färger. Det som är grönt är ”rätt och riktigt”. En elev som jobbat med mig ett tag får mer och mer ”grönt” i sin text och det stärker elevens självförtroende i språkproduktionen.

Jag pratar också mycket med eleverna om lärandet på ett metaplan, både individuellt och i grupp. Syftet med det är naturligtvis att medvetandegöra själva lärandet. I en klass som min, så har vissa elever akademisk bakgrund, medan andra kom till Sverige som analfabeter. Såväl studieovana elever som elever med akademisk bakgrund ska alla möta utmaningar, men på sin egen nivå! Mixen är en tillgång!

Elever med annan språkbakgrund än den svenska, har fullt upp med att gemensamt i gruppen diskutera på vilket sätt man ska ordna orden i en vanlig mening på svenska. De har olika vägar till att lösa uppgiften och denna mix av metoder är lärande för var och en av dem. Någon i gruppen löser uppgiften med hjälp av kunskaper från inlästa grammatiska regler. Någon annan löser uppgiften eftersom den har erfarenheter av samtal med svenskar och kan minnas hur ordföljden lät och ytterligare någon är street-smart och använder sig av sunt förnuft. Oavsett metod, så är heterogena grupper lärande om man sammankopplar dem med tanken att alla ska komma till tals, att alla ska få dra sitt strå till stacken med förslag på lösningar. Jag går runt i klassrummet och lyssnar på elevernas förslag till lösningar, men just i fråga om ordföljd, så brukar jag vid mitt besök i gruppen även lägga orden på ytterligare några olika sätt och visa eleverna att det finns MÅNGA korrekta lösningar för uppgiften.  Jag vill påvisa språkets flexibilitet och ge eleven mod att prova sig fram i språket. I de fall där ordföljden tydligt leder till innehållsförändringar, så försöker jag sätta ord på vari skillnaden består. Ordföljd i grupp tränade vi häromdagen, genom att eleverna fick pussla med små ordlappar och lägga dem i en ordning som fungerar på svenska. En av meningarna gav upphov till extra mycket diskussioner om rätt eller fel:

  • Eftersom vi är panka kan vi inte äta pizza ikväll.

Prova själv! Man ser snabbt att både pengarna och pizzan är förgängliga enbart beroende på ordföljden: 

  • Eftersom vi inte är panka kan vi äta pizza ikväll.

Men eleverna märkte ju samtidigt att man kan ändra ordföljden på många olika sätt.

  • Vi kan inte äta pizza ikväll eftersom vi är panka.
  • Ikväll kan vi inte äta pizza eftersom vi är panka.

En alldeles vanlig modersmålstalare av svenska har oftast inga problem med ordföljden. Vi ser de många olika lösningarna utan att närmare reflektera över det. Vi ser även när ordföljden inte fungerar som den ska och om vi läser en text där det är fel ordföljd, så hakar vi upp oss just på det stället i texten:

  • Vi inte kan äta pizza ikväll vi är eftersom panka.

Att ge elever möjligheter att se språket så här konkret och kunna diskutera det med kurskamrater och lärare är förstås tidsödande, men det beror faktiskt på hur man ser det! Att träna metodiskt och koncentrerat med ett enstaka moment, där elever hinner reflektera i lugn och ro, kan leda till att man kommer till insikt om något som man har processat en lång tid. Att något ska falla på plats i en stressig skolmiljö är mycket begärt. Därför måste tidsfaktorn hanteras med omsorg. Jag förordar grammatik i praktiken, utan panik! Tiden får ett eget blogginlägg en annan dag!

Tolfte åseriet- Hello Mr Magpie! How is your wife?

Years ago, when I first visited a dear friend in Kent, England, she showed me around and we took a car ride in the lovely countryside. If you have ever been in Kent, you already know its beauty. I was admiring the scenery when my friend suddenly hit the brakes, opened the car door and in fact got out of the car, saying: “Hello Mr Magpie! How is your wife?” I had by then never  heard of such behavior among magpies, but a year later I could connect to magpies in general and a couple of magpies in particular. It was when a lovely movie was released. It is called “Pica pica” and as you may know, pica pica is the latin name for magpies. If you read in English, you may want to read another blog post about magpie experiences:

Two Hundred and Seventy-First Asic- If you give a Magpie a Cookie…

DSC_1079-5.jpg (1200×788)

Jag satt hemma i TV-soffan, på den tiden då min TV inte hade fjärrkontroll och inte heller ett stort programutbud med många olika kanaler från världens alla hörn. Kvällens event var en film med titeln “Pica pica” Följ gärna länken:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Pica_pica_(film)

Filmen är 97 minuter lång, står det i wikipedias information. Jag har ingen anledning att ifrågasätta det. Jag minns nämligen hur jag å ena sidan uppfattade filmen som längre än jag hade förväntat mig och å andra sidan hela tiden mycket fin, spännande, intressant och ovanlig i sitt slag. Skator fascinerar mig. I morse när jag tittade ut genom fönstret såg jag mina nya grannar, herr och fru skata. De har flyttat in i en risig etta i toppen av mitt äppelträd och nu innan lövverket döljer det, kan jag ägna tid åt att tjuvkika på parets ansträngningar att rusta upp ettan.

Det är helt uppenbart att de inte är helt eniga om hur det ska se ut i ettan. Jag är inte någon ornitolog, så jag vet inte vem som är herr och vem som är fru, för båda äro de varandra så lika. Men ett vet jag… De kivas… Den ena vill lägga kvisten åt det ena hållet och den andra flyttar genast samma kvist under högljutt tjatter. Kvistläggaren knuffas åt sidan och ordningen återställs tillfälligt och ett visst lugn infinner sig. Ettan vilar i frid, men se då kommer kvistläggaren åter, med en annan kvist, kanske för en utbyggnad åt söder? Jag börjar misstänka att kvistläggaren är en han och att den som funnit sig till rätta i ettan och börjar inreda densamma är en hon…

”Skator ska man hålla sig väl med!” brukar min pappa säga. Själv tycker jag att de är vackra, med sin svartvita fjäderdräkt och kloka ögon. De har något klokt över sig, tycker jag. Mamma berättade när jag var liten om en kvinna från hennes barndom. Kvinnan var på besök i mammas hem och tittade ut genom fönstret och sa: ”Vilken vacker fågel!” Min mormor gick genast fram till fönstret för att se vilken fågel kvinnan refererade till, men mormor såg inte någon jättevacker fågel, utan utbrast: ”Men det är ju en vanlig skata!” varpå kvinnan replikerade: ”Heter den så?”

Det kunde ha varit jag, som inte visste fågelns namn. Jag hör deras vackra sång, ser hur de anstränger sig den här tiden på året och jag kan namnge våra egna grannar. Min vän nötväckan som har bor i höghus, högt upp i tallen på vår tomt brukar jag prata med när ser henne och skatorna pratar jag också med, för jag är tillräckligt skrockfull för att minnas varför min väninna stannade sin bil så abrupt i England. Hon menade att man MÅSTE hälsa på skator, för annars betyder det otur. Eftersom jag inte gärna vill ta reda på i vilken grad det betyder otur, fortsätter jag hälsa på skator. I smyg… när ingen hör…

Elfte åseriet– En sörjande bokmals funderingar

Nyfikenheten har tagit med mig på utforskande lärande i många olika sammanhang och miljöer och min främsta källa till lärande har varit och är alldeles vanlig traditionell läsning. Läsning av böcker! En av mina elever skrev för något år sedan i en inlämningsuppgift att en bok är som dörren till en helt annan värld. Så är det definitivt för mig också, men många av eleverna läser väldigt lite. När jag jobbade i grundskolan läste jag varje dag för eleverna. Det gör många lärare. Lärare uppmanar ibland föräldrar att läsa med sina barn och diskutera det lästa med barnen.

Det är svårt för mig att hantera, eftersom jag själv finner en så stor glädje i att läsa. Jag har nästan vänt ut och in på mig själv för att entusiasmera elever att läsa. Min främsta drivkraft i arbetet med att få elever att bli aktiva och intresserade läsare, är förstås min egen läslust. Det är nästan läge att lansera ett nytt ord i svenskan, som kanske bättre beskriver min läslust, nämligen ordet lästvång. Det är nästan så att jag har ett tvingande behov av att läsa. Detta tvingande behov är mest påtagligt under skolloven, eftersom jag dels VILL läsa och dels i alla år som lärare har haft uppfattningen att jag bör hålla mig à jour med det senaste inom skönlitteraturen. Självklart är det ett helt omöjligt mål, men det är en fin ambition som har lett till att jag känner mig tillräckligt insatt för att kunna hjälpa mina vuxenelever att hitta intressanta läsupplevelser.

Genom åren har många böcker i olika genrer var och en för sig betytt oändligt mycket just i det läsögonblicket och de har även tjänat som källa till lärande, nöje, förströelse eller flykt. För någon dag sedan tittade jag igenom en lista över ”Åsas boktips till eleverna”. Där fanns böcker som jag just då ansåg var oersättliga, oförglömliga och omöjliga att klara sig utan. Nu tedde sig listan ofullständig. Varför då? Självklart för att så många NYA läsupplevelser pockade på att få vara med på listan! En lista är aldrig komplett. Den utgör i sig någon form av val och samtidigt väljer man bort och vore den statisk så vore den tråkig. Ibland har jag läst OM böcker som jag läst i min ungdom. En sådan bok som jag läst med ungefär tio års mellanrum är ”Jane Eyre” av Charlotte Brontë.

Första gången jag läste den, var jag jävligt mogen. Jag var typ sjutton och året var typ 1984! Jag läste jag den på svenska, för engelska är assvårt att läsa! Man fattar typ ingenting och orden är skitsvåra ju! Jane Eyre hade nyss gått som följetong på TV med en JÄTTESNYGG snubbe i huvudrollen som Mr Rochester (tyckte JAG i alla fall!). Första delen av boken var ju SÅÅÅÅÅÅ tråkig, ba!

Den handlade typ om nån trist unge på ett barnhem och alla var astaskiga mot ungen hela tiden. Jag skummade typ halva texten för att hitta honom, Mr Rochester! Men han dumpade Jane och drog och då blev det astråkigt igen! Men sen ba, va… Sen, så ba, ÅÅÅÅÅÅ. Då KOM han tillbaka va! Och då, ba, blev det typ asknäppt, för då drog JANE i stället! Då när han hade kommit, typ, så ba, DROOOOG hon! Det var ju typ jättekorkat! Jag bläddrade tills jag såg att dom fick varann och sen sumpade jag hela boken. TV är ju typ MYCKET bättre än en astjock bok!

Mr Rochester

Den andra gången läste jag boken på engelska och då kändes det helt annorlunda. Barnhemsvistelsen blev viktig och intressant för att förstå Janes beslut i resten av romanen. Jag tyckte dessutom att de vackra ljunghedarna gick att föreställa sig för sitt inre öga och fascinerades av hur fint beskriven naturen var.

Tredje gången läste jag också boken på engelska, men då för att bättre förstå ”The Wide Sargasso Sea” av Jean Rhys, eftersom DEN boken handlade om Mr Rochesters fru, hon som är instängd i ett rum i huset… Jag såg då helt andra sidor av boken och upptäckte nya detaljer som jag tidigare inte lagt märke till. Den senaste (notera att jag inte skriver sista!) gången jag läste den, var för att känna mig uppdaterad nog för att på ett rättvisande sätt kommentera en förstklassig text som en av mina dåvarande elever skrivit i engelska. Kan man läsa en bok hur många gånger som helst? Ja!!! Utan böcker skulle jag känna mig betydligt fattigare!

Om man tänker en stund på att många ungdomar inte läser böcker, så blir det naturligt att fundera över om de läser alls. Kanske har deras läsvanor en annan inriktning? De läser bloggar, sms, manualer till komplicerade dataspel och de uppdaterar sig i faktauppgifter online. Många ungdomar idag har läst betydligt mer text (i mängd räknat) än vad mina morföräldrars generation någonsin gjorde, men frågan är om skolan har hängt med i svängarna i tillräcklig omfattning? Om skolan ska målgruppsorientera sig, så finns det anledning att fundera på vad man ska läsa i klassrummet och varför. Vidare är det viktigt att fundera på hur man bäst möter kursplanekraven vad gäller valet av texter.

För mig är det viktigt att poängtera att när jag möter elever NU och jämför dem med de elever jag mötte under mina första år som lärare, i början av nittiotalet, så är det främst läsförståelsen som brister, jämfört med förut. Ämnet jag undervisar i är svenska som andraspråk, som jag nämnt tidigare. För mig är det viktigt att ge eleverna möjlighet att träna på studieteknik direkt kopplad till målens krav, till exempel vad gäller läsning. Hur förstår man en text? Hur söker man information? Hur tolkar man något som står i texten? Om man inte vet hur man gör, så måste man först få instruktioner och undervisning och först därefter ges en möjlighet att visa att man kan! För att bli en bättre läsare måste man läsa mer. Men man måste också förstå varför läsförståelse kan vara viktig sedan, någon annanstans, i ett annat skede i livet. DET är en helt nödvändig motivationsfaktor som måste in i den direkta undervisningen. Hur? Jag provar mig fortfarande fram efter så många år i yrket och jag ger inte upp i första taget. Trägen vinner!