Författar Arkiv

av

Fyrahundrafyrtiosjunde åseriet- Merabs skönhet av Torgny Lindgren är en av mina favoriter

Färglada böcker med vit bakgrund

I en hastigt ihopknåpad tio-i-topp på Världsbokens dag 2016, blev det så att författaren Torgny Lindgrens bok Merabs skönhet toppade min spontant framvärkta lista… Alldeles nyss kom en avisering från Dagens Nyheter om att Torgny Lindgren avlidit. Det är tur för oss alla att han valde att skriva och publicera sina böcker, så att hans fantastiska berättelser kunde spridas utanför de byar och avlägsna skogspörten han så väl lyckats skildra. Senare ikväll när jag tänkt lite noggrannare ska jag grotta ner mig i tanken om varför jag tycker att denne författare var så fantastisk, men nu kan ni notera vilka böcker jag har placerat längre ner på listan… Om ni händelsevis läst någon av de andra, så vet ni i förhållande till just den, exakt hur bra Merabs skönhet är…

Här är mina tankar från 2016 angående listan:

Inte kan man rimligtvis mäta vilken bok som är bäst? Det kan i alla fall inte jag göra. Det finns böcker som talar till mig en viss period i mitt liv och vid ett annat tillfälle ter sig samma innehåll alldeles platt och meningslöst. När jag läser händer något med mig själv. Man kan säga att det är hur mycket som händer med mig själv och hur mycket jag funderar under läsningens gång som avgör för just mig om jag anser att en bok är läsvärd eller inte. Därför har jag många gånger varit med om att människor har tipsat mig om böcker som de beskriver som ”den bästa boken jag har läst någonsin” och när jag själv läser den så tycker jag något annat. Även det omvända har inträffat. Jag kanske frågar en person angående en viss boktitel och får veta att boken är fullständigt värdelös och att boken inte ens lästes ut. Är jag ändå tillräckligt nyfiken på den där boken, så börjar jag läsa den trots det nedslående omdömet. Det har hänt att en sådan bok ändå i mitt eget tycke är läsvärd och ibland också får en alldeles egen vrå i mitt minne, i kategorin oförglömligt bra.

Men genom att samtala om litteratur med andra har jag alltså blivit van vid att vi har olika uppfattningar om det vi läser. Min lista här, är därför inte någon pretentiös lista som gör anspråk på att vara ”Listan med stort L”… I stället kan du se den för vad den är. Det är en lista av böcker som jag, just när jag läste dem, tyckte var väldigt tänkvärda och givande och dessutom lämnade ett bestående minne. De är alla böcker jag kan tänka mig att läsa på nytt, men av väldigt många olika skäl. Se böckerna i min lista som en lista på bredden! Det går inte att rangordna en bok! Man kan inte säga att en bok är ”den allra bästa som någonsin utgivits”. Det avgörs av så många andra faktorer. För att understryka detta att man inte kan göra en lista med de tio mest läsvärda böckerna som skrivits, låter jag listan ha 14 böcker… 😉

 

  1. Merabs skönhet, av Torgny Lindgren
  2. Tea-Bag, av Henning Mankell
  3. Inferno, av August Strindberg
  4. Harens år, av Arto Paasilinna
  5. Utvandrarna, av Vilhelm Moberg
  6. Fem människor du möter i himlen, Mitch Ahlbom
  7. Mina drömmars stad, av Per-Anders Fogelström
  8. Kartago, av Joyce Carol Oates
  9. Stoner, av John Williams
  10. Gösta Berlings saga, av Selma Lagerlöf
  11. Korparna, av Tomas Bannerhed
  12. Kvinnor och äppelträd, av Moa Martinson
  13. En halv gul sol, av Chimamanda Ngozi Adichie
  14. Himmelsdalen, av Marie Hermanson
av

Fourhundred and forty-sixth Asic- If you give a Magpie a Cookie…

Mouse

Years ago when my oldest daughter was a couple of years old, she got this little book as a gift from one of my dearest friends in the USA. I was told by him that the story was very much appreciated by young children and along with the book my daughter also got a little stuffed animal in the shape of a mouse, dressed like the mouse on the cover of the book. The book is the kind of repeating story that children love to listen to and there are many other books similar to this in many other countries, for instance in Sweden where I live. We learn to love the stories, although adults tend to love the first few times we read them, while children seem to like them although it may be the hundredth time its read to them…

I was thinking of this book today, because the story about the little mouse who is likely to want more and more from the boy in the book, is acting like the magpie in my garden. I was sitting in my garden today, together with one of my friends. It was lovely weather and we enjoyed the sunshine after a days work. We were first right under the oak tree, but after a while when the sun was moving, we moved, too, since our bench was now in the shade. We left the set table with cookies and tea under the oak tree…but moved the bench to a spot where the sun was still warming.  Suddenly my friend said: ”Look! The magpie is stealing something from the table!”

To her surprise I was merely saying ”Oh!” in the same kind of voice we use for cute little animals we love, or for little children… I had to tell her that this was most likely ”my” magpie from the birds nest in my apple tree on the other side of our house… And my friend looked as if the next thing to say would be ”So?!” It turned out that we had different experiences from magpies and their behavior, but shared the point of view that they are pretty smart. I decided to give the magpie a cookie. But I didn’t act at once. Instead we chatted on and after a while the magpie returned for another try at the table… My friend commented that maybe It would be TOO much of an offer to give the magpie ALL my cookies, so then I clapped my hands and the magpie flew off again… After it was gone, I removed every cookie except one. I left it on the chair and my friend and I got back to our bench a few meters away to wait and see whether the magpie would dare to try and get the cookie… She did!
drömmarMy only disappointment was that the magpie flew off to a garden two houses off from mine…

Really?! I couldn’t believe I was feeding the wrong magpie!!!…and with freshly baked cookies, too!!

Now I only dread the rest of the story, because if you give a magpie a cookie, she will most certainly come back for a glass of milk…but when I give her the milk, she will ask for a straw…

More about my magpie experiences are found in this link:

http://wp.me/p4uFqc-1e

magpie #skata

av

Fyrahundrafyrtiofemte åseriet- Från hörnet av Kivik beundrar jag Billy

#asaole, #IKEA

IKEA är ett måste även när man är på resande fot. I somras hittade vi förstås vägen till IKEA i Philadelphia, mest för att…

Men vanligtvis är det ju för oss som för de allra flesta svenskar, att vi gärna åker till vårt närmaste IKEA för att se om de har något som vi egentligen inte behöver, men känner att vi ändå inte kan motstå…

Vi har en väldigt speciell blandning i vårt möblemang. Ungefär en tredjedel är arvegods av olika slag, en tredjedel består av möbler som min far, som är snickare, har snickrat. Den återstående tredjedelen består av möbler från IKEA, men med olika många år på nacken. Jag tror att vårt hem har ett möblemang som är ganska vanligt för en svensk familj, möjligen med undantag av de hemsnickrade möblerna. Det senaste tillskottet hos just oss är en stor soffa som heter Kivik och i en annan del av vardagsrummet finns en hel vägg med bokhyllan Billy. Att klara av att montera en möbel med hjälp av en sprängskiss är lite av ett examensprov för den som tycker sig kunna tänka logiskt… Det fick vi erfara när vi monterade ihop vår Kivik… Men nu står den där till familjens glädje.

När vår familj besöker IKEA följer vi vissa invanda mönster, varav ett av dem är att äta i restaurangen. Vanligtvis äter maken den största köttbullsportionen, medan jag äter gravad lax med hovmästarsås. Döttrarna äter något med tillbehöret pommes frites, till exempel kycklingfilé…om de inte för stunden är sugna på köttbullarna eller laxen de också… OM dotterns kille är med, så brukar han dessutom kunna trycka i sig en stödkorv på vägen ut ur butiken…

När jag var liten och följde med mina föräldrar på IKEA i Kungens kurva tjatade jag alltid om att få leka i bollhavet. När det äntligen fanns tid för det, var jag för gammal. Till Småland som är IKEA:s nuvarande koncept för inlämning av barn, har jag inte lämnat in mina barn, eftersom de också är för stora och därför är de i stället med och lägger saker i kundvagnen, vilket resulterar i ett allt längre kvitto för varje gång vi besöker varuhuset… Det borde kanske finnas något tonårsalternativ, under namnet #mobilsoffan, där man kunde lämna in personer som är mellan 14-18, för att sedan hämta dem när man själv har köpt dagens trave med värmeljus och servetter?

IKEA är ett företag jag gärna skulle jobba för, om jag inte redan hade världens bästa arbete. Det är något tilldragande med det där hurtigt svenska i deras blågula kläder och alla namnen på varorna, som är så otroligt svåra att uttala för mina utländska vänner. Många med mig hyser kanske ett visst mått av beundran för nittioåringen Ingvar Kamprad vars affärsidé med platta paket med omonterade smådelar tydligen passade fler än vad konkurrenterna någonsin kunde drömma om…

av

Fourhundred and forty-fourth åsic- Vasaloppet, a Swedish ski race for the entire nation!

#asaole, #vasaloppet, #2017When I watch cultural events on TV from other countries where some of my students come from, such as India, Pakistan,Bangladesh, Irak, Iran or Somalia, I note both similarities and differences. There are places and situations I find exotic and extraordinary, partly because of differences in climate or weather conditions, but also because of living conditions in general. This blogpost gives you an example of what people do for fun in the far north country of Sweden. If you are used to crowded places in markets or fairs, if you commute daily for a job in the City, this is the blogpost for you! This is about being in a crowd… 🙂

#asaole, #vasaloppets-logga

A long tradition of skiing in Sweden has its peak the first Sunday of March each year… I talk about the long distance ski race called Vasaloppet, held in the memory of King Gustav I of Vasa. This is the 93rd time this race is held and this year’s race has approximately 15,000 participants. Ever since 1922, when the first race was held, more and more participants have been added each year. Skiing is a sport with long tradition in Sweden and many famous skiers come from our country.

Being good at skiing is not the only factor for winning a race like Vasaloppet. You also need to have a very strong will, since the distance of 90km is too far to just do ”for fun”. Many of the elite skiers race under five hours, but most of the other participants, need 5-12 hours to get to finish in Mora. The absolutely slowest ski racers are called ”blueberries” blåbär in Swedish, and the connotation for the word is not merely a berry, but a person who is doing something as best as she/he can, but not in a professional way on elite level.

During my lifetime I have always watched Vasaloppet, but only once have I been there on the site. Then I was merely a child and I remember we were in Evertsberg, watching all the ski-runners passing by reaching out for our cups of blueberry soup. I know that through the years the food and drinks have changed to sports beverages and other kinds of food, but traditionally one would have blueberry soup, so why break the tradition? I always stick to blueberry soup…

ekstroms-blabarssoppa_ola#blueberry soup, #vasaloppsfrukost_ola

Vasaloppet is possible to follow on national TV each year. I would say I am worse than the blueberries in the race, since MY tradition each year is very far from ski racing 90 km in the cold winter… Instead my tradition is to WATCH this on TV! 🙂 Every year, many others do just what I do! Last year, 2016, 37% of the Swedish viewers watched Vasaloppet on TV, that is 3 509,000 people! Mind there are only approximately ten million people in Sweden… An ordinary Vasaloppet-Sunday, I would watch the start, then I would eat blueberry soup while listening to all the many interviews with people involved in the race, both those who race to win and those who definitely just do it for fun …

I am always amazed that people volunteer to actually ski this far! 90 km is way too far to ME anyway! Another thing I find interesting is the fact that it is very crowded in the ski-tracks. I think of situations that these people would avoid during working hours. They would try very hard to commute earlier than the crowd, choose alternative routes to avoid long backed-up lanes on their way to the city of Stockholm, but on their day off of work, they line up for skiing, in a huge crowd with 15,000 skiers…

#vasaloppet, #starten 2017, #asaole#vasaloppet, #starten 2017, #asaole

There are participants from other parts of the world, although most of the skiers are Swedish, Norwegian or Finnish. The little town of Mora, where the ski runners finally reach their goal has a ”sister” in the USA. Mora in Minnesota is far away, but just like many other American cities the name has its origin somewhere else in the world. Are you from Mora in the USA? Maybe you will be the next year’s winner? 😉

I cannot help but admire them! First for skiing this far at all, secondly for doing so early in the morning on a Sunday, thirdly for skiing in such a crowd, and last but not least for skiing such a long time… Altogether it’s amazing!

Sources: 

http://www.vasaloppet.se

http://www.ci.mora.mn.us/

av

Fyrahundrafyrtioandra åseriet- Carola då, nu och alltid

När jag var liten var ABBA mina största idoler, medan pressen skrev ner dem vid varenda spelning i Sverige. Som ung såg jag Carola på TV en gång i Nygammalt där hon sjöng trio och sedan i Alf Robersons program där hon utmärkte sig, innan det sedan var Lennart Hyland och Melodifestivalen… Just Melodifestivalen blev en liten revansch för MIG, trots att jag var ung då. Vi var i Idre på sportlovet och på kvällen när Melodifestivalen skulle sändas 1983 satt min familj och en annan familj för att se hela evenemanget. I startfältet fanns bland andra både Kikki Danielsson och Ann-Louise Hanson. INNAN de hade börjat sjunga, så sa jag rätt ut i luften:

Jag tror att Carola Häggkvist kommer att vinna, för jag har hört henne förut! 

Damen i den andra familjen sa reptilsnabbt och ganska nedlåtande:

Det måste du väl FÖRSTÅ, Åsa, att en helt okänd flicksnärta inte kan vinna över en etablerad artist som Ann-Louise Hanson?!

Vi vet alla hur det gick, Carola vann stort och Ann-Louise Hanson fick se sig besegrad av den ”unga flicksnärtan”. Carola var 16. Jag var också 16, men hon är född 1966 och jag är född 1967. Jag tror att den lilla åldersskillnaden bidrog till att jag följde henne från och med då. Men redan från början var det HUR hon sjöng och HUR hon lyckades med att så tydligt slå igenom som fascinerade mig. Jag såg henne i Leksand i Sammilsdalsgropen redan 1983 och just dit återkom jag med min dotter många år senare, just för att se Carola.

bild

 

Också dottern hade vid det laget börjat gilla Carola. Hon hade väl inget val, kanske, när mamma spelade Carola hela dagarna…?

Jag har följt Carola genom åren, lyssnat på kyrkokonserter, gått på rockkonserter och sett TV-program och intervjuer. Men som vuxen har jag inte varit lika ensidig i min musiksmak. Jag har lyssnat på väldigt mycket annat och även bland dessa andra röster har Carola en av världens vassaste röster inom sin genre. Det måste vara fantastiskt att ha en sådan röst och att samtidigt kunna leva på sin sång och sitt artisteri. Till Carola idag, vill jag säga: Don’t be Discouraged! You’re not defeated!

I mars blir min nästa konsertupplevelse med Carola och det ser jag verkligen fram emot. Ikväll visas hennes kväll i Så mycket bättre. Det tror jag blir ganska intressant, speciellt om man ser det ifrån perspektivet ”utsatt för journalisters illvilja genom åren”. Vad är det som gör att Carola inte kan berätta öppet om sig själv utan att journalister får en hånfull och elak ton i det de skriver??? Allt hon gör vinklas av pressen till något dumt eller patetiskt. Varför då?

Släpp det spåret!! Det vore fint om hon någon gång kunde få revansch här i ankdammen Sverige, om journalister kunde frångå sin vanliga klagosång och avstå ifrån att skriva elaka och illvilliga reportage. Det borde vara hög tid att ge artisten Carola upprättelse! Byt plats med henne en stund:

I morse lyssnade jag på en intervju på TV4 där Carola delade musikminnen. Den intervjun finns på spotify på följande adress:

 

av

Fourhundred and forty-first asic- Kids vs Dinosaurs at Natural History Museum #Londonfrossa

Journey to the Centre of the Earth

Journey to the Center of the Earth, just like in Jules Verne’s book…

When entering the magnificant Natural History Museum in London, you virtually end up in the Center of the Earth… and when you reach the first floor you have a great opportunity to understand natural forces such as volcanoes and earthquakes and how rocks erode into pebbles and sand. When we walk through the many displays we comment on the fact that behind every single display hours and hours were spent in collecting facts, building suitable models by various materials, trying to explain to the visitors how things work… I think the very difficult topics in Natural History Museum were very well described and easily understood, both for adults and kids. That is a fantastic help for all the visiting teachers, since they can thus walk through the displays with their classes in a more relaxed way, trying to answer the many spontaneous questions they get from their students walking through . There were plenty of fantastic hands-on-displays and charts and maps of different kinds. A fantastic experience  for both teachers and students!

Oak leaves

Whatever adults think of dinosaurs, I know from my years of teaching young kids, that the long lost creatures are very popular for some reason. Why is that? I think one reason may be that they can be compared to the dragons we get to know through children’s stories and old fairy tales. Maybe kids also use their imagination more than we do and picture themselves walking around on earth at the same time as dinosaurs?

When visiting the Natural History Museum in London one thing that struck me was that it was crowded with kids…

Being a teacher off work among kids who learn is very interesting. I tend to follow closely behind trying to eavesdrop and also finding ways to see what they see…

Young audience at Natural History Museum

A dinosaur come's alive...

I remember twenty years ago when I taught an eight-year-old boy who told me all there was to know about dinosaurs. Despite his young age, he could hold a lecture about them, what they looked like, when they lived etc. I tried to keep up with him and borrowed books in the local library, but whatever I found there, was already known to him. I think books about dinosaurs may be the solution for some children’s reading problems… If they are eagerly trying to learn more about their favorite creatures, it may be more interesting for them to read an adapted fact book than to read anything else.

The very realistic looking dinosaurs at Natural History Museum serve the imagination and help many teachers, too, since they have a chance to explain very difficult things with the help of models and pictures and the many displays everywhere in the museum.

An area where we saw many students and teachers were where they kept the stuffed mammals.

A learning environment

A learning environment

Stuffed Mammals

Stuffed Mammals

 

 

av

Fyrahundrafyrtionde åseriet- Med humor i Shakespeares fotspår, glänste guiden på The Globe i London #Londonfrossa

The Globe Museum, London

I inledningen av den guidade rundturen på Shakespeares The Globe får man en historisk genomgång om hur det såg ut och hur det var i London på Shakespeares tid. Femtonhundratalets London var förstås som många städer på den tiden både smutsig och eländig med människor som försörjde sig på allehanda vis. Guiden berättade hur den norra sidan av floden ansågs anständig och högkulturell, medan den södra var platsen för allt skandalöst och omoraliskt. Det var till den södra sidan man tog sig för att se på teater och det klientel som frekventerade teatrarna var både högljudda och opolerade på andra sätt. Eftersom man inte kunde dricka vattnet i staden, så var de flesta dessutom berusade på öl eller andra alkoholhaltiga drycker. Det ledde till att en teaterpublik kunde vara både skränig och ohyfsad även gentemot skådespelarna. De skrek okvädingsord och kastade saker upp på scenen om de inte tyckte om föreställningen eller om de upplevde att en skådespelare inte var tillräckligt bra. Guiden berättar om scenen i The Globe

Ett exempel på hur det kunde låta gavs av vår guide Heath, som berättade att om man skulle ta Hamlets dödskallescen där han frågar sig själv om huruvida han ska vara eller icke vara, så kunde det låta så här:

”To be or not to be. That is the question!”

”Not to be!!!!!!! Go and kill yourself!!!!!”

The Globe är inte i original från Shakespeares tid. Teatern är byggd på en tomt ett par hundra meter ifrån den ursprungliga teatern, och vi kan idag besöka den tack vare en amerikansk skådespelare och teaterentusiast vid namn Sam Wanamaker, som gjorde verklighet av sin plan att bygga en teater som skulle kunna visa hur teatrar såg ut på Shakespeares tid. Med hjälp av privata donationer och hårt arbete med alla olika delar i projektet kunde man till slut inviga teatern, som stod färdig år 1997, alltså relativt kort tid efter det att Sam Wanamaker själv hade gått bort år 1993. Enligt vår guide är The Globe den enda byggnad i London som har tillåtits ha traditionellt halmtak efter den stora branden i staden år 1666. Taket är därför försett med ett modernt sprinklersystem som testas ofta, så pass ofta att taket ”lever” och är grönt på sina håll…

William Shakespeare och hans liv kan man förstås få mer information om i det intilliggande museet. Där finns en rik samling av inspelade exempel med olika skådespelare som tolkar roller ur verk av Shakespeare, liksom miljöbeskrivningar, information om hur ett skådespel kunde gå till och hur en tryckpress fungerade på Shakespeares tid.

Tryckpress på The Globe

 

 

 

 

 

 

 

 

Av förklarliga skäl är det omöjligt att ta en selfie med en sådan som Shakespeare, så jag fick leta på en staty som ersättning. 😉

Selfie med Shakespeare ;)

För andra tips om vad du kan göra i London, se gärna min favoritlista:

London- Min tio-i-topp-lista

av

Fyrahundratrettionionde åseriet- Restaurangbesök i London, inte vilken skitsak som helst! #Londonfrossa

Häromkvällen när jag och min väninna skulle äta innan vi gick på Billy Elliot i London, så fick vi leta en god stund innan vi faktiskt hittade en passande restaurang. Vårt första val denna kväll hade varit att äta på en pub, men det visade sig att de inte öppnar köket på kvällstid förrän kl 18. Därför sökte vi vidare och hittade Jamie Olivers restaurang vid Victoria station.

Jamie's Italian Victoria

Jamie’s Italian Victoria

Menyn var helt inspirerad av Italien, precis som restaurangens namn antydde och på menyn fanns både det ena och det andra som lockade. Vi valde varsin Ceasarsallad, min med lax och väninnans med kyckling. Jamie hade lekt lite med originalreceptet i sin version och lagt dit rostade hasselnötter i stället för de vanliga valnötterna… Det var verkligen en lyckad kombination med den rökta laxen!

IMG_1828

Desserten, en fantastisk cheesecake med custard och bär, gick inte heller av för hackor. Det var en fantastisk smakupplevelse som jag sent kommer att glömma.

Lemon Cheesecake

Lemon Cheesecake

Men efter denna delikata måltid insåg jag att Jamie Oliver verkligen inte ser mat som någon skitsak vilken som helst… Han går ”all in” när det gäller reklam…

Jamie's Italian

 

 

Till och med i toaletterna på restaurangen finns nämligen namnstämpeln i porslinet… Det är inte skit samma vem vi tänker på när vi går på toa där alltså… 😉

En skitsak från restaurangen!

En skitsak från restaurangen!

Kvällen före hade jag och väninnan gått på måfå i Bayswater för att även då leta efter en lämplig restaurang. Plötsligt ser vi till vår fasa att en av restaurangerna verkligen HETER Toa Kitchen:

Toa Kitchen i Bayswater, London

Toa Kitchen i Bayswater, London

Det kan vara skitsvårt att hitta en bra restaurang och man går både länge och väl, bedömer hur det kan tänkas smaka av maten som finns på menyn… men ibland blir man avskräckt redan innan man går in…Min fundering blir nu, hur många svensktalande som vågat sig in för att avnjuta maten i just denna restaurang…

Igår fick i alla fall Jamie’s Diner vid Piccadilly Circus besök av oss… Det är en annan konceptrestaurang i Jamie’s Olivers anda, denna gång som en typisk amerikansk ”diner”, med röda galonsoffor och amerikansk femtiotalsmusik i högtalaren. Maten smakade gott, men till skillnad från Jamie’s Italian, där hela miljön kändes relativt exklusiv, fanns här i stället en helt annan betydligt ”billigare” känsla, nästan på snabbmatsnivå. På bordet där vi placerades stod två rejält skitiga glas, men eftersom kyparen avlägsnade dem när vi hade beställt vår dryck, så valde vi att stanna ändå. När hamburgaren äntligen kom, noterade vi att den låg på ett rutigt papper, som snart nog hade blötts upp av en fantastiskt god Cole slaw som spetsats med fänkål och rödbetor… Med hänsyn taget till de skitiga glasen nyss och hur stället i övrigt kändes, fick vi tanken att papperet låg där som skydd från en inte helt ren bricka därunder… På Jamie’s Italian vid Victoria däremot, så kändes det rakt igenom gott, proffsigt och RENT OCH FRÄSCHT, vilket uppskattades! Noteras skall att MATEN var jättegod på båda restaurangerna.

Annars förknippar jag London och England med pubbesök och på en pub kan man hitta olika rätter som är typiska. Mindre pubar kan ha lokala avvikelser, men det finns också kedjor där det är ett och samma koncept oavsett vilken pub man hamnar på. En sådan kedja är Taylor Walker. Vi besökte två av dessa pubar för att smaka den traditionella rätten Fish and chips, som är friterad torsk med pommes frites och kokta gröna ärtor samt en separat remouladsås. På bordet finns alltid vinäger att droppa på om man vill. Det brukar jag göra! Mums! Tidigare kunde man hitta gatuförsäljare som sålde fish ‘n’ chips serverat i tidningspapper, men nu hittade vi ingen sådan försäljare, utan fick hålla till godo med den standardiserade pubvarianten…

Fish and chips på Taylor Walkers

Fish and chips på Taylor Walkers

 

Det finns många stadsdelar i London som präglas av en viss nationalitet, där man till exempel kan äta kinesiskt i var och varannan restaurang eller där indisk mat dominerar. Vi provade en kinesisk restaurang i Soho och var mycket nöjda med maten. Dessutom var toan fräsch på den restaurangen…apropå ovanstående skitsnack! 😉

Kinamat i Soho

Kinamat i Soho

I Bayswater hittade vi en fräsch restaurang med god indisk mat. Den hette Masala Zone och där fanns en rad traditionella indiska rätter, i varierad styrka, både vegetariska alternativ och med olika kött som bas. Min lammgryta var jättegod och alla de små rörorna som serverades till denna Thali var klart godkända. För mer om dem, besök gärna hemsidan:

Masala zone i Bayswater

Skulle man inte vilja äta lunch, så kan man alltid stämma av hungerkänslorna genom att inta Afternoon Tea någonstans. Det finns många olika nivåer på service och bakverk. Den ena gången kanske man vill lyxa till lite extra och i så fall finns både Fortnum and Mason och Harrods, om man tycker sig ha råd med några hundra extra. Vi valde en kedja som heter Patisserie Valerie och finns över hela staden. Det var helt OK fika, både vad gäller smörgåsar, scones och de små bakverken, men servicen var långsam och damen som torkade borden gjorde det med en urgammal disktrasa som hade sett sina bästa dagar, vilket störde min upplevelse.

Afternoon Tea

En annan trevlig paus gjorde vi på ett fik i Notting Hill, som hette Paul Rhodes Bakery. Där var det inte lika stressigt i rummet, utan lugnt och skönt som avbrott till det annars så höga tempot. Du som har läst ända hit förstår att skälet till att jag orkade trycka i mig all denna mat var just att jag promenerat gata upp och gata ner genom Londons centrala delar… Nu väntar betydligt magrare måltider i den stundande vardagen… 🙂

av

Fourhundred and thirty-eighth åsic- Billy Elliot- The Musical #Londonfrossa

Yesterday I was at Victoria Palace Theatre watching an incredibly well directed and well performed show. The Musical Billy Elliot is about a young boy from the mine districts in England, who is pushed by his father to join the local boxing club, but instead ends up taking ballet lessons. The musical has two different stories in one, as the setting is the miner’s strike from 1985 and Billy’s father is active in the strike.

Apart from a lot of singing and dancing on a magnificant level, the overall impression is that the two main characters, two young boys are extraordinary in their performances respectively. Talent and hard work may be the answer to why these two young boys show such high standard in both singing, dancing and performing in their speaking acts. Being a teacher, I can’t help but wondering how they manage their schooldays and what kind of lives they lead if they are up late every evening performing! The musical is amazing. There are so many acts that are beyond every expectation. The whole ensemble are very well rehearsed together and there are no mistakes made whatsoever. Every line is set, every song they sing are in tune and not just that, but amazingly well sung! I’m so impressed! ❤

Billy Elliot the show