Författar Arkiv

av

Etthundranittiotredje åseriet- Recension av Svetlana Aleksijevitjs bok – En bön för Tjernobyl

Den 26 april 1986 inträffade kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. De svenska myndigheterna var först av västländerna med att larma om att något inte stod rätt till, eftersom man kunde notera ökade strålningsvärden vid svenska anläggningar. Det visade sig dock komma från någon annan plats och snart stod det klart att det var ifrån Tjernobyl i Ukraina. 1986 var jag en ung vuxen, 19 år gammal. Visst var jag orolig och visst blev jag bestört och alldeles i början var jag beredd att aldrig mer äta någonting som funnits i en skog på Sveriges östkust, men i takt med att tiden gick åt jag hjortron och renkött igen, trots varningar i medier, eftersom jag resonerade som så att en gång ska jag ändå dö och då spelar det inte någon roll om jag gör det av bestrålade hjortron eller en renstek.

Hjortron

Medan jag kunde avfärda problemen med strålningen så lättvindigt fanns människor i omedelbar närhet till kärnkraftverket i Tjernobyl som inte gavs någon möjlighet att faktiskt välja. De var exponerade för ofattbart stark strålning utan några som helst åtgärder de första 36 timmarna, varefter den första större evakueringen skedde. I mitt yrke som lärare hanterar jag ofta källkritiska frågor. Bland många kriterier som jag funderar över vad gäller sanningshalten i en text, är ”närhetsprincipen”, det vill säga hur nära den är som ”berättar”. Om jag återkopplar till min egen nittonåriga tanke, så hade jag tillgång till fakta från t ex Strålsäkerhetsmyndigheten och kunde ta ställning till om jag var i omedelbar fara eller inte. Informationen fanns på den tiden inte lika smidigt som nu, ett en knapptryckning bort…men genom information i TV och radio och även i skolan, fick jag tillräckliga kunskaper för att känna mig förberedd att välja hur just jag skulle hantera situationen.

Under de senaste dagarna har jag läst boken ”Bön för Tjernobyl” av nobelpristagaren i litteratur 2015, Svetlana Aleksijevitj. Hon har gått till väga med denna bok på samma sätt som hon gjort med de övriga delarna i serien ”Utopins röster”. Hon har besökt och samtalat med hundratals människor, spelat in intervjuerna med enkla små bandspelare, transkriberat dem, sparat kärnfulla citat och därefter kokat ned det mest intressanta till en samling ögonvittnesskildringar. I just den här boken är det för min del extra hudnära, eftersom jag ju faktiskt minns händelsen.

Jag har tidigare läst både ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” och ”De sista vittnena” som handlar om andra världskriget från kvinnors respektive barns perspektiv. Båda de böckerna utgår ifrån människor från Belarus som upplevt kriget och som berättat om händelser och erfarenheter från krigsåren för Aleksijevitj. Gemensamt för alla de berättelser författaren har samlat ihop är att hon lyckats fånga krigets grymheter på ett ytterst personligt sätt från varje informants perspektiv. Man upplever krigets fasor genom informanternas ögon, rått, obarmhärtigt och fruktansvärt. I ”Bön för Tjernobyl” har Aleksijevitj genom de många informanterna gett en helt annan bild av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Det är hur människor resonerat med sig själva som är mest intressant med boken, som jag ser det. Vi får följa hur informanterna gradvis ändrar uppfattning, först är de säkra på att det är farligt när ett kärnkraftverk brinner och röken ovanför kraftverket är blå. Men när myndighetspersoner intygar att elden är släckt och läget är under kontroll, så invaggas många i den felaktiga tanken att allt är riskfritt. Dessutom är väldigt många i området inte alls ifrågasättande när det snart förestående firandet av första maj ska gå av stapeln. De allra flesta firar, trots att de är bara några kilometer bort ifrån kraftverket. Vissa informanter berättar hur man menat att det varit viktigt att stå enade mot ”fienden”, medan andra menar att det var befängt att inte inse att ”fienden” denna gång var själva strålningen.

En efter en vittnar de om betydande slarv med skyddsutrustning, bristande säkerhetskontroller, ofullständiga eller obefintliga hälsokontroller och nästan ingen utdelning av  t ex jodtabletter. Förutom detta berättas om fruktansvärda händelser i samband med olika uppdrag inom säkerhetszonen, upprepade fall av maktmissbruk från befäl på olika nivåer i hierarkin, tragiska sjukdomsfall och dödsfall som inträffat enbart för att människor fördes bakom ljuset angående hälsorisker. Om jag då återkommer till min tanke om källkritik, så menar jag att jag tror dem, alla dessa vittnen. Många av informanterna är fysiker, läkare, ingenjörer och andra högt utbildade personer. De ger ett mycket trovärdigt intryck. En tanke som slagit mig är att flera av informanterna upplyst om att den sarkofag som byggdes över kärnkraftverket skulle ha en livslängd på trettio år… Det är min förhoppning av det nya höljet blir klart i tid, med tanke på konsekvenserna om så inte sker. Boken är ett skrämmande tidsdokument och precis som Svetlana Aleksijevitj säger i början, så handlar inte boken om historia, utan om vår framtid. Så är det verkligen.  Boken borde läsas av alla, ingen nämnd ingen glömd!

Läs mer:

Strålsäkerhetsmyndighetens webbsida

Om bygget av det nya höljet runt kraftverket i Tjernobyl

Etthundranittioandra åseriet om Bön för Tjernobyl

av

One Hundred and Ninetysecond Asic- Voices from Chernobyl: The Oral History of a Nuclear Disaster by Svetlana Alexievich- A Book Review

When Svetlana Alexievich gathered the material for her book Voices from Chernobyl  she made interviews with people who shared their experiences from the time of the explosion in the nuclear power plant. Sweden was the first country where high levels of radioactivity were first noted after the event in Chernobyl. Soon enough it was clear that the radioactivity was caused by another nuclear power plant than the Swedish.

I was nineteen 1986 and learned from authorities in our country that I ought to leave the berries from the forest and not fish and hunt if I lived on the east coast of Sweden. For all my life I had picked berries and made jam and enjoyed a lot of time in the forest. Now that was supposed to be dangerous and nobody knew whether activities outdoors would be dangerous, too. I remember being angry with the authorities in the Soviet Union for building a Nuclear Power Plant that was not safe enough. Svetlana Alexievich´s book remind us that the people who died to save the rest of us are our heroes. But did they have to die?

When we read Alexievich´s book we understand that authorities sometimes lied about the danger in order to get things done. They also used the military system as an excuse. When a young soldier refused to go to Chernobyl after knowing that he was supposed to clean the place from radioactive pollution, he was forced to go, or else he would be imprisoned or executed. The book is quite open with this and I now understand why the author has not always been welcomed by authorities in her country. I am however happy that she chose to write this book. When truth is revealed, it’s always easier to deal with the messanger, but this time the messanger got her story to be printed and spread, which is good for all of us.

According to the eye witnesses in Alexievich´s book and according to interviews made in different movies, such as the one I link to below, authorities did not inform the local inhabitants of the acute danger in the nearby area round the power plant and for the first 36 hours they did not even evacuate. The people in Pripyat, the closest town, could see the fire from a distance and they noticed that the smoke was blue and shiny. Locals were soon falling ill and had symptoms like headache, vomiting etc. At first the authorities let people go on with their lives as if this accident in the Nuclear Power Plant was not such a big problem. But as they realized the danger, they arranged for an evacuation, 36 hours after the explosion. They told people to pack for three days, but most of them have never had a chance to return to their homes in Chernobyl. Still many of the things are left behind, since they are contamined with radioactivity and lots and lots of things were actually buried in the ground.

Svetlana Alexievich´s book is quite dysthopic in a way. She writes in her foreword that she thinks that although the book deals with a part of our history, she claims it deals with our future. She starts off with a shared experience with a content I almost wish I hadn’t read. The first eye-witnessed story is from the widow of one of the firemen who died shortly after the explosion. We follow her and her husband as he ends up in a hospital in Moscow where he was taken secretly without his wife’s knowing. The widow does not spare a moment, but shares every horrific detail from his last days in life with all the strange symptoms and horrific wounds and thus my reading is already destined to go on until I have read the entire book.

Many of the stories are interviews or monologs where we notice how officers tell young soldiers to follow orders and when they do, they are forced to go into the evacuated zone to do the most disgusting jobs one can imagine. Afterwards they are changed and there is nothing they can do about it. Their health is ruined and although some of them earned some extra money or were decorated with medals, they paid with their health. Some of them speak as heroes and mean that without them the disaster had been worse, but some of them speak as victims and let us know that they regret their participation in the cleaning of the nuclear power plant area, since that has ruined their lives completely.

Page after page share the same feeling of lost future and dreams that will never come true, but also meet people with a stubborn will to stay in the area despite the danger. Many of the interviews show how the Chernobyl catastrophe actually made people in the area talk. They share their feelings and thoughts in a way they didn’t do before. The people who were evacuated live in a constant connection with their lost homes and the life they used to live in Chernobyl. By reading this book I became even more aware of the danger of nuclear power and also sadly aware of the impact in people’s life such a disaster causes. The book has to be read!

Please watch this documentary in case you need to fill in the gap concerning facts about what happened in Chernobyl in April 1986:
https://www.youtube.com/watch?v=dS3WvKKSpKI
If you prefer reading, then please just follow this link:
https://en.wikipedia.org/wiki/Chernobyl_disaster#Announcement_and_evacuation
 …or want to know more:

http://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/In-English/About-the-Swedish-Radiation-Safety-Authority1/

 

av

Etthundranittioförsta åseriet- Förändringens vindar blåser, men inte alltid!

Vi ser alltid Kalle Anka! är en sanning med modifikation. När klockan drar mot 15, så är det alltid någon som påminner om att det snart är dags… De flesta i vår familj sitter sedan där, mer eller mindre engagerade och säger alla replikerna en halvsekund innan de yttras från TV:n. Som vuxen kan jag göra något annat medan man på avstånd från TV-rummet hör hur programmet fortskrider och jag har min favorit, nämligen när en av vakterna, en liten senig asgam i  filmsnutten om Robin Hood nasalt yttrar ”Hon e seker, gamla Bettan!” Min mamma ser alltid ”när de målar med den rutiga färgen” för det tycker hon är den bästa biten i programmet. Jag tror att vi alla ändå uppskattar det upprepande i sig, alltså att man vet vad som ska hända, vad de ska säga och hur det ska bli… Detta trots att vi lite till mans säger att vi vill ha förändring, vill ändra på saker.

Asgamen

När Lennart Hyland på sin tid kunde uppmana alla människor i en viss stad att gå fram till sitt fönster och vinka, så var det verkligen så att dessa människor kunde se andra i närheten som också vinkade från sina fönster… Man såg samma TV-program och just detta program diskuterades sedan i skolan och på jobbet. Vi blev på sätt och vis stöpta i samma kulturella form, genom Nygammalt och andra folkliga program som ”alla” såg. Det är en företeelse som senare generationer inte kan förstå fullt ut. Jag tillhör en generation som har upplevt förändringen, från enhetligt programutbud i en enda kanal, till detta oerhörda kulturutbud som vi kan välja och vraka ifrån om vi så önskar. Det finns både fördelar och nackdelar. En klar FÖRDEL som jag har noterat är att även om människor säkert tillbringar mycket tid framför TV nu också, så är det inte lika ”tvingande” att man ska se än det ena än det andra programmet. En direkt nackdel som jag kan märka är när jag gärna vill diskutera något intressant jag har sett på TV och upptäcker att ingen annan har sett just det, för de hade valt någon annan kanal…

Imorgon kan vi välja om vi vill eller inte vill se en av de sista resterna av just den här ”likriktningen”, nämligen Kalle Ankas Jul, kl 15. Som klister för känslan av grupptillhörighet tjänar Kalle Anka fortfarande sitt syfte för många och det märks egentligen bäst under helt andra tider på året, då man i olika situationer kopplar till ”Kalle Anka klockan tre på julafton”, som ett tecken i tiden, gärna med ett lite generat skratt som följd. Antingen står man fast vid att se programmet eller så är det sedan länge ett avslutat kapitel i ens umgängeskrets. Man kan alltså tillåta sig själv att stå på sig i sin åsikt, för vad gör väl det om man är oenig med någon om just Kalle Anka?

När ”Gustav” i ”Svensson, Svensson” uttrycker sin bestörtning över att någon annan än Arne Weise ska presentera programmet, visar han inte enbart något unikt för honom, utan en otroligt vanlig reaktion på något som man sedan länge tagit för givet. Det ska vara som det alltid har varit! kan samma människa säga som i nästa andetag tycker att vi måste förnya oss. Men hur förändringsbenägna är vi då? I år har SVT beslutat att sända Kalle Ankas Jul kl 16.15 på Juldagen i stället, eftersom man prioriterar en helt nyproducerad dokumentärfilm om det uppmärksammade arbetet med tunneln under Hallandsåsen som sänds på Julafton kl 15.

Nej då! Jag bara skojade. Kalle Anka går som vanligt kl. 15…

God Jul!

av

One Hundred and Ninetieth Asic- Let it snow!

When I first visited Great Britain long ago and also when I visited the USA I remember us talking about things that are typical for Sweden. It may have happened that I uttered ”It’s very cold in Sweden! We have lots of snow in the winter!” Well, the point is, we don’t…at least not THIS year! So far, with only three more days before the Swedish celebration of Christmas starts off on Christmas Eve, we still haven’t seen the tiniest little snowflake in my part of the country. So, Frankie, please help us out! Let it snow!!!

https://open.spotify.com/track/7inXu0Eaeg02VsM8kHNvzM

bild 4

av

Etthundraåttionionde åseriet- Jaså är det här ni är?

wordle 2

Jonas Gardell har gjort många fantastiska saker som jag imponeras av. Som författare har han lockat mig till både skratt och gråt och till en förfäran som saknar gräns. Så här inför julen kommer jag osökt att tänka på en kort sketch eller pjäs som heter ”Mormor gråter”. Den första gången jag hörde den var när Jonas Gardell själv framförde den i TV genom att ”återberätta” den med alla de olika replikerna och rollerna trots att han var alldeles själv. Man ser för sig hur mormor, som varken ser eller hör så bra längre, följer familjens förflyttningar mellan hemmets olika hem under julaftonen och ängsligt kommenterar ”Jaså, är det HÄR ni är!” när hon hittar dem igen… Jag hade för ett antal år sedan en härlig grupp gymnasieelever som jag försökte få med på att läsa den här lilla sketchen. Antagligen kändes det inte tillräckligt coolt, för de läste den, men utan att dramatisera… Men sedan när vi kommit igenom hela och verkligen skrattat gott åt det dråpliga i den, så läste vi den igen och då levde de sig in i texten, så att vi skrattade ännu mer. Sedan gick vi på jullov… Tack för det minnet, ni som var med! 🙂

Finns det någon julmat som sticker ut som den oumbärliga, om du måste välja? Vilken är din favorit? 

Min är helt klart lutfisken. Det blir ingen jul utan lutfisk!Hos oss äter vi lutfisk med vit bechamelsås gjord på fiskspadet och grädde, kryddad med kryddpeppar och salt. Till det serveras vanlig kokt potatis och gröna ärtor. Vad kan gå fel? Något år saknades ärtorna och ett annat år åt vi utan kryddpeppar…

Men detta med att det är en viss maträtt som är ”Maträtten” med stort M…är rätt så intressant om man som jag är lärare. Medan jag var lärare i grundskolan och gymnasieskolan brukade jag ofta ägna en lektion före jullovet åt att tillsammans med eleverna diskutera hur man firar jul. Speciellt de år då jag undervisade unga elever, i grundskolans låg- eller mellanstadium, ville jag få dem att reflektera över att det som de hade uppfattat som självklart i den egna familjen, kunde vara helt okänt i en klasskamrats julfirande. Det blev naturligtvis lika när det gällde valet av den självklara vinnaren på julbordet… Någon sa sill, en annan hävdade att det var köttbullar och ytterligare någon kunde inte klara sig utan laxen.

När äter man ? Hur äter man? Var äter man? Barnen/ungdomarna i mina klasser har verkligen gjort det tydligt för mig att även om det finns vissa saker som är genomgående för det svenska julfirandet, så är det också oerhört mycket som avviker från ”normen” om den ens finns. I förrgår var jag och min familj på bio och såg Helena Bergströms ”En underbar jävla jul”. För er som ännu inte har sett den kan jag rekommendera den just för att den omkullkastar så oerhört många inbitna traditioner och ifrågasätter vad som är OK eller inte i ett julfirande. I vårt julfirande är det många saker som vi ”brukar” göra, men på senare år har vi också vågat oss på att ändra på saker. Förändringen har kommit gradvis och jag tror att den varit till vårt julfirandes fördel. En väldigt spännande och rolig nyhet som tillkom för något år sedan är en variant på ”julklappslek” som vi alla har lärt oss att uppskatta. Kanske är det bäst att spara de företeelser i traditionen som alla uppskattar mest och förnya dem som alla kan enas om att man vill ändra på?

God Jul! 

av

Etthundraåttioåttonde åseriet- De bästa böckerna år 2015

wordle

Jag läste nyss en artikel från ”Vi läser” som handlade om vilka som varit årets bästa böcker under 2015. De intervjuade fick frågor om årets största läsupplevelse, om vilken bok som varit årets viktigaste och vilka böcker som inneburit en besvikelse för läsaren. Läs gärna vad de svarade här:

http://vilaser.se/aretsbastabocker2015/

För mig som är lärare kan ju ”läsår” betyda både det ena och det andra… 😉

…men just nu syftar jag på de böcker jag läst under år 2015. Trots en omfattande arbetsbörda har jag verkligen hunnit med att läsa mycket. Jag tror att jag har Storytel att tacka för det. Även tidigare lyssnade jag ofta på ljudböcker, men det var inte alls lika behändigt som nu. Det har varit bekvämt att kunna göra andra saker samtidigt medan en bra bok är sällskap i den där sysslan man ägnar sig åt.

Under det gångna året har jag läst på ett ganska systematiskt sätt. Till exempel har jag alltsedan ”Brobyggarna” av Jan Guillou kom ut, valt att låta den serien vila, eftersom jag inte kom längre än några sidor i ”Dandy” innan jag tappade intresset. Men 2015 var det som att jag bestämde mig för att om jag någonsin ska kunna läsa de andra böckerna i serien så MÅSTE jag ju ta mig förbi det som jag inte upplevde som fantastiskt med just Dandy. Lyckligtvis hade jag ändrat uppfattning och läsningen av boken innebar denna gång inget som helst motstånd. Snarare blev det som ett slags ”arbete” att lyssna på boken medan jag ägnade mig åt sådant som skulle göras i hemmet. Snart hade jag läst alla de utgivna delarna, ”Mellan rött och svart”, ”Att inte vilja se” och ”Blå stjärnan”. Det är ju helt omöjligt att säga att en av dem är ”bra” medan de andra i så fall skulle vara ”sämre”. Han skriver fantastiskt bra och innehållsrikt och en av de största fördelarna med Jan Guillou tycker jag är att jag upplever att jag kan lita på hans historieskrivning, helt enkelt för att jag har lyssnat på hans kommentarer om hur han går till väga när han arbetar. Nu väntar jag med spänning på nästa del…och nästa… Jag vill veta hur det går för de olika karaktärerna i bokserien.

En annan författare jag förstås fortsatte följa är min favoritförfattare Henning Mankell, som ju äntligen skrev uppföljaren till min favoritbok ”Italienska skor”. I ”Svenska gummistövlar” knyter han ihop säcken och vi får svar på de frågor vi hade om både Fredrik och Louise från den första boken. Jag är glad över att Mankell hann skriva den här boken, för den var viktig för mig. På höstkanten läste jag även ”Den orolige mannen” och ”Eldens hemlighet” med behållning, även om det finns andra böcker av författaren som jag uppskattat mer.

Eftersom ”alla andra” läste Fifty Shades of Grey av E.L James, gjorde jag det också. Jag förstår varför den fått så stor uppmärksamhet. Den var suggestiv och svår att lägga ifrån sig eftersom man ville se hur det skulle sluta. Filmen har jag däremot inte sett och den lockar mig inte heller. Jag är nog en typisk ”bokperson”. Bland andra böcker som skapat en eftertanke var t ex Leif GW Perssons ”Bombmakaren och hans kvinna”. Den var så verklighetstroget skildrad att man ibland glömde att den var en skönlitterär skapelse. Efteråt hade jag ibland svårt att komma ihåg ”att det inte hade hänt” det som ”hände” i boken. Bra jobbat, GW!

Just brott hängde jag kvar i när jag följde ett boktips från en vän. Hon hade läst ”Sju dagar kvar att leva” av Carina Bergfeldt och jag kände varken till boken eller författaren innan. Jag är glad att jag följde boktipset, för det gav mig en lång rad nyttiga insikter om både det ena och det andra. Bland annat innehåller boken en hel del fakta om det amerikanska rättssystemet och om kriminalvård i USA och hur den skiljer sig från den svenska modellen. Det, liksom de huvudsakliga livsöden som författaren fokuserade på, var den främsta behållningen med boken, tycker jag. Mycket läsvärd!

På sommaren när jag är ledig ägnar jag mig gärna åt tegelstenar. En sådan var ”Carthage” (”Kartago” på svenska) av Joyce Carol Oates, som jag läste på engelska för att läsning är ett så fint sätt att hålla igång ett språk. Just den här boken var, precis som så många andra av Carol Oates böcker, en riktigt härlig inre resa. Man får så många insikter genom att följa med henne i den berättelse hon just då presenterar. Det råkade vara ett lyckligt sammanträffande att jag helt nyligen hade läst Bergfeldts bok, eftersom jag direkt hade nytta av mina nyvunna kunskaper om kriminalvården. Så många av Carol Oates böcker har satt djupa spår i mig. Bland många kan jag nämna ”Det var vi som var Mulvaneys” och ”Mitt i livet” och ”Fallen”. Det är alltid värt besväret att kämpa lite i början när hon ”målar” sin miljö. Sedan kommer belöningen i den komplexa storyn. I år ville jag återigen att hon skulle få Nobelpriset, men NU i efterhand är jag glad att det verkligen blev Svetlana Aleksijevitj. Om två av hennes böcker har jag skrivit på engelska i #One Hundred and Eightyfirst Asic och i #One Hundred and Eightysecond Asic. Det kommer så småningom en tredje recension, också den på engelska.

Bland de böcker jag ändå vill lyfta fram speciellt kommer också Korparna av Tomas Bannerhed. Före 2015 hade jag aldrig hört talas om honom. Nu när jag har läst boken ”Korparna” kommer jag aldrig att glömma honom. Så underligt kan det vara! Har du endast tid att läsa EN enda bok, så måste det ändå få bli något helt annat, nämligen ”Inferno” av August Strindberg. Jag kan inte för mitt liv begripa varför jag inte har läst den långt tidigare, för typ trettio år sedan eller så! Den förklarar allt du inte har förstått om författaren. Allt!

 

 

 

av

Etthundraåttiosjunde åseriet- Ett julkort eller två…

När jag var ung jobbade jag några år i Posten. Från början var det så att jag var less på att plugga efter gymnasiet och ville jobba och tjäna pengar. ”Alla andra” hade kontakter och kunde snabbt på jobb, men jag kände ”ingen”. Nuförtiden påminner mina elever mig om att Arbetsförmedlingen inte alls är det självklara sättet att få jobb i Sverige. Man måste ha kontakter, säger de. Nej då! säger jag. Men när jag nu drar mig till minnes min egen väg in på arbetsmarknaden så var det ju precis via kontakter som jag fick mina jobb, alla utom ett. Det första jobbet var ett svartjobb (och det är nog preskriberat nu, hoppas jag). Det var ett tvåtimmars städjobb en gång i veckan som jag tog över efter en kompis. Utan henne, inget jobb. Nästa jobb var som cafeteriabiträde på Falu lasarett också via kontakter, eftersom pappa kände någon som kände en som…

Men sedan sökte jag jobb själv. Det var också ett städjobb, men på ASAB. Det fick jag på mina ”meriter” från svartjobbet… När jag gått ut gymnasiet så ville jag förstås inte bo kvar i lilla Falun. Därför beklagade jag mig högljutt över att mina föräldrar inte kände någon som kunde fixa jobb åt mig i Stockholm. Den dagen när jag klagade som allra mest satt vi till bords tillsammans med vänner till mina föräldrar. Vilken typ av jobb menar du att du inte kan få genom dina föräldrars kontakter då? undrade mannen i det besökande paret. Jag menar ALLA jobb! sa jag indignerat. Då svarade han att han jobbade på Postens personalavdelning och att jag i princip kunde välja mellan att antingen jobba som brevbärare eller som lokalvårdare på något av de många postkontor som fanns i Stockholms Södra Postregion. Jag blev alldeles tyst.

Jag trodde mig inte om att klara ett jobb som brevbärare, så jag blev lokalvårdare. Under mitt år på Posten Hägersten 1 på Hägerstensåsen och Hägersten 4 i Västertorp lärde jag mig massor om hur det är att jobba hårt. Lokalvård är inte något latmaskgöra. Efter en tid när jag ibland lyssnade på postiljonerna på avgående märkte jag att det var väldigt stor skillnad mellan de som varit i Posten i hela sitt liv och de som börjat nyligen. Speciellt en postiljon som snart skulle gå i pension, frågade mig en dag varifrån jag kom. Jag sa Falun, men att mina föräldrar var ifrån Dala Husby och Garpenberg. Då räknade han upp en lång rad gamla nedlagda järnvägsstationer där han åkt tåg och sorterat post. De yngre grabbarna bara gapade. En av dem sa; ”Var ligger Falun?” Jag försökte förklara att det är ju den staden där Skidspelen går av stapeln. ”Jaha,  i NORRLAND!” svarade han då. De yngre hade snabbt tränat upp det där typiska handlaget som en skicklig handsorterare har, nämligen att sikta och träffa exakt rätt postsäck en bra bit bort utan att göra fel, men i geografi vann alltid de äldre.

Just före jul så kom det ett stort antal extraanställda. De flesta var skolungdomar eller studenter. De kallades allmänt för ”tomtenissarna” eftersom deras främsta uppgift var att hantera julposten, den som fick ta tre dagar i anspråk och inte skulle fram med A-post. De sorterade oändliga mängder julkort och roligast var när det sedan var färdigsorterat och brevbärarna snart skulle ut på sina turer för att dela ut post till hushållen. Just julkort är ofta ofullständigt adresserade av någon anledning. Det kunde stå ”Anna Larsson i trappuppgång 2 nere i backen, Hägersten” och då ropade den postiljon som hade ett sådant julkort, så att alla kunde höra: ”Är det någon som har en Anna Larsson på sin tur? Bor hon i en backe?”

Senare när jag själv bodde i en liten stuga på Elsborg i Falun fick jag själv en sådan försändelse och mindes de många tomtenissarna och brevbärarna på Hägersten 1. ”Till Åsa i en röd liten stuga mitt emot Folkets Hus, Falun”. Såhär i juletider skickar jag en kram till alla de som kämpar för att vi ska få fram våra julkort och paket i tid. Det är en stressig tid, som lyckligtvis snart är över för den här gången.

Jenny Nyströms julkort

av

One Hundred and Eightysixth Asic- My lack of Star Wars Experiences

I might be the only one who has never watched a Star Wars Movie… First of all, I haven’t even got a clue what the movies are all about, apart from a few caracters I couldn’t help but notice when they appeared in newspapers or on TV. Secondly, I don’t know how many movies there are, what the story is all about and what might be the over all idea. I think I owe it to my lack of interest. I’m sorry about that. I guess some of you could die for a Darth Vader dress. I notice nowadays that there must have been a release of a new Star Wars Movie, but I don’t plan to go to the movies now either…

I remember long ago when I was in Stockholm for a few days during my summer vacation. I was all alone in my brother’s flat and he said that since he didn’t have a TV at the time, I could use his computer to watch movies if I liked to. He had Star Wars and The Lord of the Rings.  That was history by now and I was trying to find something to do. The first evening I started off with Star Wars. It was not my cup of tea, but at least I tried… Luckily I had brought a book. I don’t remember what book in particular, but I am certain it was not The Lord of the Rings by Tolkien. I remember I had gotten The Lord of the Rings for my birthday a few years earlier (the BOOK, I mean), but when the giver shared the story in brief with me, I decided to let it wait until I suddenly feel an urge to know what will happen in a fantasy world… That urge is still nowhere to be found… Anyone who’d like to buy a copy of Lord of the Rings in Swedish?

Next evening I thought I’d maybe give the Lord of the Rings a chance… Honestly, what is it that people like with this movie??? I pushed the ”fast forward” and stopped here and there, but nothing in particular caught my attention for real. It must have been a rainy summer, since I didn’t just go outside to stroll down the beautiful streets of Stockholm.

rain-on-window (1)

I’m very happy that we all have a choice. Those of you who love Star Wars and Lord of the Rings, keep watching for as long as you don’t try to persuade ME. I guess I’ll stick to When Harry Met Sally!

 

av

Etthundraåttiofemte åseriet- Julen står för dörren!

När det lackar mot jul, eller när vi redan har lagt lutfisken i blöt eller när julen står för dörren, är exempel på språkliga svårigheter som vi säkert låter passera utan att reflektera vidare över att det ÄR just svårigheter som smugit sig in i språket. Många av dessa uttryck är dels språkligt ålderdomliga, med sedan länge övergivna former, dels kulturellt förankrade. Ofta ger uttrycken därför upphov till onödig språkförbistring.

Hjulen står för dörren_OLÅ

Medan du pratar vidare med din lyssnare jobbar ju hen vidare med vilka HJUL det är frågan om som står därute… Det är med andra ord lätt för den nysvenske lyssnaren att tappa tråden i konversationen. I många år nu, har jag jobbat med utlandsfödda, nysvenskar, migranter eller invandrare. Välj själv vilket ord du föredrar!

I interaktionen med dem har jag noterat att de ibland uttrycker sig bortom de invanda språkmönstren. Det kan till exempel bli så att i stället för det etablerade och väldigt vanliga uttrycket ”God jul!” så säger de ”Trevlig jul!” eller ”Du ska få en bra jul!”. Några av dem är mer religiösa än sin svenska lärare och då lämnar de gärna en hälsning som visar att Gud är med mig. Men också där säger de sådant som i mina öron är ovant, endast så…ovant… De säger kanske ”Gud är stor!” eller ”Gud tycker om dig!” i stället för det vanliga uttrycket på svenska: ”Gud vare med dig!”

Språkmänniskan i mig är intresserad och öppen för nya sätt att säga, men ordningsmänniskan i mig vill så gärna informera, instruera och förklara hur vi ”brukar säga”. Det känns viktigt för mig att möta de som är nya i vårt språk på det sätt som passar dem OCH oss… Därför brukar jag ägna tid åt att göra mina elever uppmärksamma på att det finns fasta uttryck som vi använder ofta, även om vi skulle förstå deras nykomponerade varianter också. Handen på hjärtat hur ofta använder du sådana här uttryck? Kanske som jag, stup i ett? Eller är det kanske bara när andan faller på?

I många fall använder vi oss av uttryck som vi egentligen inte analyserar i deras beståndsdelar. Vi har i stället lärt oss den inbyggda betydelsen. Se nu inte detta blogginlägg som en knäpp på näsan! Även om jag inte har örnkoll, så tänkte jag undvika att sätta myror i huvudet på dig , genom att ögonaböj ta tjuren vid hornen och förklara lite mer. Du är ju redan med på ett hörn, eftersom du säkert har läst mellan raderna om blogginläggets innehåll och då är det ju bara att löpa linan ut!

För en person som lär sig språket är det nästan omöjligt att i förstone förstå uttryck av det här slaget. Det kräver verkligen att man slår upp huvudordet eller kanske frågar en vän som kan svenska bättre. Dessutom kan det finnas ett annat mellanspråkligt problem med idiom och det är att talaren så småningom förstår den språkliga funktionen hos ett idiom och då börjar översätta idiom från modersmålet med tanken att det ska underlätta i målspråkstillägnandet. Då plötsligt är det mottagaren, det vill säga i vårt fall modersmålstalaren av svenska, som får huvudbry i stället. Ett direktöversatt idiom är nämligen inte alltid korrekt på mottagarspråket.

Det vet de av oss som talar flera språk och som kan dra sig till minnes situationer där vi har översatt ett idiom i tron att det används lika i det andra språket. Direktöversätt inte! Din översättning kan bli väldigt komisk eller helt obegripligt för mottagaren! Ta ett säsongsanpassat exempel som ”Det är inget att hänga i julgranen!” Om vi översätter det med ”That is nothing to hang in the Christmas tree” så framstår vi som idioter, men om vi säger ”It’s nothing to write home about” så klarnar det för den engelskspråkige mottagaren. Tycker man om den här typen av misstag som just svensktalande gör när de tränar engelska, så kan man med fördel läsa Pär Hultfors bok ”Handbok i svengelska”, som innehåller ett stort antal komiska exempel på översättningsgrodor mellan de båda språken.

Ska man sluta använda idiom? Inte alls! Man ska förstås stötta och tipsa för hela slanten. Det är ju klart som korvspad! För att hjälpa den som tränar på ditt eget språk, vare sig det är svenska eller något annat språk, så kan du alltså möta personens ansträngningar genom att förklara. För dig som är andraspråkstalare av svenska kan jag alltså föregå med gott exempel och berätta att ”julen står för dörren” är samma sak som att det kommer att bli jul snart.

Mer om idiom, deras betydelse  och hur vi använder dem finns I länken nedan. Där kan du också hitta förklaringar till de understrukna uttrycken i min text här.  Följ länken:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Idiom_(spr%C3%A5k)

 

 

 

av

One Hundred and Eightyfourth Asic- Christmas Time at School

b088e-stearinljus-bmp

I heard on the news this morning that the very label of what we do in December is focus for discussions not just here in Sweden, but also in the USA- Christmas or ”Winter Festival” , that is the question…

As a child I always anticipated Christmas time at school since I knew we would soon be off for our long Christmas Holiday, but also because many of the school activities were a lot more fun then. I was nine years old when I for the first time sang in a school choir and since I enjoyed it very much, that was the start of a tradition in my personal life. Later I sang in a choir with girls only and we performed Lucia concerts every year from early December until Christmas. As a teacher my own students were involved in similar activities and many of them also played instruments. We all enjoyed the concerts and evening activities when parents were invited and often we also had fika. Please read more about fika in a previous blog post:

http://wp.me/p4uFqc-cb

Swedish schools have a long tradition in celebrating Christmas in many different ways. Long ago it was closely connected with the Christian Christmas celebration and I remember many events held in church with priests involved. I also remember how my class and I would build our own crib in the classroom and read stories from the Bible. Nowadays schools seem to avoid church activities for the reason that school in Sweden is non-confessional and thus Christmas is slowly changing into ”winter”-celebrations rather than ”Christmas” in particular. When I think back of all the songs we usually sing for Christmas, I hardly know one with a non-religious meaning… yes there are a few with just ”winter” theme, but really, most of them are based on a Christian belief. What will happen if we just refrain from singing them? Will they be forgotten? I don’t think so. I think music is an everlasting expression of emotions that we need to cherish no matter what. I also think that in the secularized world today, we sometimes need to focus on cultural aspects of traditions as well. Even if many people in Sweden not openly confess to any religion in particular, they may enjoy old traditions such as Christmas songs although the lyrics are written from a Christian point of view.

This year, the winner of the Swedish Idol contest, Martin Almgren has recorded an old traditional Christmas song called O Helga Natt (or Adams julsång). This version is really good and I advice you to follow the link and listen! Let’s celebrate the connections that are possible to make through MUSIC and if you are among those who cannot stand religious music, then let’s hope you don’t speak Swedish…since this is sung in Swedish;

Merry Christmas!!

or if you prefer a more profane greeting;

Happy Holidays!!!