Idag passerar bloggen femtontusen visningar!
Tack alla ni som tar er tid att läsa mina blogginlägg!
Etikettarkiv: #undervisning
Tvåhundrafemtionionde åseriet- Hur lååååååååååååååååååååååååååångt kan ett långt ljud vara i svenskan?
Ursäkta, nu hörde inte jag… Kan du vara snäll och repetera vad du sa nyss?
Nästan alltid när jag behöver ställa den frågan i mitt klassrum bland de vuxna eleverna som kämpar med att lära sig svenska som andraspråk, så är problemet att de inte har förstått hur oerhört viktigt det är att låta de långa stavelserna få vara just långa. Att förklara detta för elever brukar också vara svårt. Det är betydligt lättare att visa dem genom att byta bort alla långa vokaler i sitt eget språk. Därför händer det att jag gör precis så… Jag talar i staccato och vips så låter mitt tal på ett annat sätt, inte lika som annars. Detta brukar som regel bli en aha-upplevelse för många av eleverna, eftersom en del av dem känner igen sig. De förstår att de kanske använder alltför korta vokalljud när de hör mig göra det.
Ibland är det fokus på just detta; att träna på långa och korta ljud, men inte bara det, utan även vokalkvalitet och viktiga distinktioner t ex mellan i och y eller mellan e och ä. Vi jobbar med detta fortlöpande förstås, men just imorgon ska vi göra ett mera genomgripande nedslag och låta hela dagen handla om just uttal och intonation. Jag ser fram emot det. Det brukar verkligen vara roligt.
Att ha lagom galna arbetskamrater är alltid roligt… En av mina arbetskamrater och jag skojade häromdagen genom att välja ut en specifik vokal och använda den på alla vokalpositioner. Man kan ju lätt begripa om man t ex sjunger Blinka lilla stjärna med endast vokalen ”i”, men om man dels skiftar till alldeles vanlig tal, inte någon känd barnvisa, utan endast det man hade för avsikt att säga… och om man dessutom väljer Ö… DÖ BLÖR DÖT VÖLDÖGT SVÖRT ÖTT FÖRSTÖ ÖFTÖR BÖRÖ ÖN LÖTÖN STÖND ÖCH DÖSSÖTÖM BLÖR DÖT SVÖRT ÖTT HÖLLÖ KÖNCÖNTRÖTIÖNEN PÖ ÖTT ÖNTÖ TÖPPÖ BÖRT SÖG. YTT YNNYT PRYBLYM BLYR YTT FYRHYLLY SYG YLLVYRLYG, YFTYRSYM DYT LYTYR SY LYJLYGT YCH MYNNYN SYR SY FYL YT.
Tvåhundrafemtiofemte åseriet- Att jämföra
Att jämföra två objekt med varandra, innebär fler svårigheter än man kan tro, åtminstone för den som studerar ämnet svenska som andraspråk. Vilket språk vi använder när vi jämför kan vi till exempel läsa oss till i olika handböcker och även om handboksförfattaren har vinnlagt sig om att förklara systematiskt och noggrant, så kan det ändå vara så abstrakt formulerat att det leder till att eleven ändå inte förstår. Därför brukar jag försöka kombinera flera olika sätt att förklara, för att så många som möjligt ska kunna hitta sitt bästa sätt att förstå. Ofta hittar jag dessutom utgångspunkten till lektionen på något oväntat ställe. Den här gången var det ur Vi i villa, men lika ofta är det ur reklamblad eller i vanliga dagstidningar. Vi har så mycket språkbitar runt om oss som också behöver förklaring, att det verkligen inte är något problem att hitta utgångspunkter. Möjligen är det svårt att sovra…
Dagens lektion om just jämförelse började därför med en genomgång av en handbokstext, som inte alls var speciellt lättbegriplig, men som i stället var noggrant systematisk. Exemplen i handboken var konkreta och tydliga och därför tipsade jag eleverna om att fokusera mest på exempelmeningarna utan att stirra sig blinda på de märkliga definitionerna som innehöll X och Y och närmast påminde om matematiska definitioner. Precis som jag misstänkt, fanns ändå i klassen några som tyckte att det matematiska upplägget var väldigt tydligt och bra, medan andra snarare värjde sig för själva definitionen, men utan problem förstod principen genom att studera exemplen. Från s 304 ur Garlén och Sundbergs Handbok i Svenska som andraspråk:
När vi något senare jobbat oss igenom handbokens beskrivningar av även skillnader, ville jag ge eleverna verktyg för att kunna jobba tillsammans med en jämförelse-övning senare. Därför ägnade jag mig åt att först hjälpa dem med ett antal ord och uttryck som de skulle behöva för övningen. Jag valde att utgå ifrån en sida ur tidningen Vi i villa (2014) som jag sparat just för att bilderna har så tydlig koppling till just temat jämförelse/likheter/skillnader. Jag ville först ge eleverna möjlighet att diskutera ”vilken bild de syftade på” och pratade därför med dem om raderna som första, andra och tredje raden, men förklarade även att man precis lika gärna skulle kunna säga ”på översta raden”, ”på den mellersta raden” eller ”på den nedersta raden”. Sedan pratade vi om andra liknande uttryck som också behövde komma upp till ytan just idag… till höger, till vänster, andra från höger, längst ut till vänster, i högra hörnet…i kanten…
Sedan började vi prata om själva jämförelsen av grindarna på bilden… Jag bad eleverna föreställa sig att de skulle komma till byggmarknaden för att köpa en grind eller att de kanske arbetade där som säljare och skulle hantera den beskrivning en kund skulle ge av en specifik grind. Vilka typiska kännetecken har den enskilda grinden? Är den smal eller bred? Hög eller låg? är den enkel eller dubbel? Har den handtag och lås eller kanske enbart det ena? Är den enkelt utformad eller har den en rik ornamentik? Är materialet trä, stål eller smidesjärn? Finns det intressanta mönster som går att beskriva? Är den obehandlad, tryckimpregnerad eller är den vitmålad? När jag leker med den typen av övning i klassrummet, ger jag först alla ord man kan behöva, men sedan kollar jag snabbt hur mycket som fastnar, genom att be någon beskriva eller använda de helt nya uttrycken. Det handlar om det proximalt lärande (Vygotsky) och min erfarenhet är att det brukar ge tydligt och snabbt resultat och även eleverna själva känner att de lär sig nya ord och uttryck.
Det jag redogjort för hittills är själva upplägget, undervisningen, innehållet… kalla det vad du vill. Efter detta är det snarare så att elevernas arbete återstår… De får en ANNAN uppgift att jobba med, men nu kan de använda sin ”ram” från den första tavelbilden här ovanför. De arbetar i par. Den ena i paret har ett A4-blad med femton bilder av personer, ordnade i tre rader, med fem i varje. Den andra personen i paret har en ”kortlek” med samma bilder, men i oordning. Personen med kortleken beskriver sitt första kort så pass noga att det går att hitta just den personen bland de femton bilderna på A4-bladet. Nu är det upp till kamraten att använda sina uttryck från min undervisning: ”Jag tror att du menar personen som är längst ner i vänstra hörnet” eller ”Jag tror att du menar personen som är på den andra bilden från höger på tredje raden” etc. Förutom att lärandet sker effektivt, så brukar elever tycka att det är ganska roligt också. Man fnissar åt varandras försök att beskriva eller bjuder på sig själv när man misslyckas med att förklara och i den där aktiviteten är man så pass ”här och nu” att lärandet sker av bara farten. Det är lätt att lära om man samtidigt har kul…
Den där första texten ur handboken då? Jo… När eleven kommer hem igen, med dagen i backspegeln, så går det lättare att förstå även den abstrakta svenskan och de märkliga formlerna, för nu har man tränat på något enklare, som går att förstå.
Tvåhundrafyrtiosjätte åseriet- Satsdelar- För dig som studerar svenska som andraspråk
När man studerar ett språk kan det vara bra att kunna se språkets system och kanske jämföra det med ett annat språk som man känner till bättre. Här är tre filmer om satsdelar och hur svenska språket kan ses från ett ordklassperspektiv. Kom ihåg att slå på ljudet! 🙂
Etthundraåttiotredje åseriet- Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!
Vad man har för mål i livet är ju ytterst individuellt. För min egen del har många av målen att göra med lärande i olika former. Det roar mig att förstå samband, ha kunskaper om sådant jag stöter på både i mitt arbete och på fritiden. Därför har jag alltid strävat efter att lära mig mer, till exempel genom att studera vidare, även efter min grundutbildning till lärare. Det som drivit mig i första hand när det gäller vidare studier är att det har ställts nya och högre krav på mig i yrket. När så skett har jag alltid tänkt att jag måste förkovra mig så att jag även i fortsättningen kan göra ett fullgott jobb och känna mig stolt över det jag gör en vanlig arbetsdag.
På min oskrivna lista över sådant jag vill göra inom läraryrket finns faktiskt vid det här laget väldigt många avbockade punkter. Det blir lätt så när man inte längre är i tjugoårsåldern… Min första tjänst var i en sexa och året efter följde jag med dem upp på högstadiet och jobbade där i några år. Jag hade då SO, svenska och engelska. Dessutom var jag ansvarig för skolbiblioteket på den skolan. Det passade mig som hand i handske just då att ha de ämnena och att få grotta ner mig i alla böckerna i bibblan. 1994 fick jag upp ögonen för utlandsfödda elever som behövde lära sig svenska som andraspråk och de elever jag hade då var i högstadieåldern. Förutom dessa hade jag engelska och svenska också. Men när en tjänst blev ledig i min hemkommun, så var det en grundskollärartjänst i årskurs 1, med sjuåringar… Det var en stor omställning att byta ut de 16-åriga ungdomarna mot de små leksugna ungarna i ettan och en stor utmaning för mig som pedagog också. Efter ett år ville jag åter till högstadiet och fick då både svenska som andraspråk, engelska, svenska och SO. Året efter fick jag ansvar för en förberedelseklass och hade med mig en tolk i klassrummet. När barnen flyttade återgick jag till att arbeta på högstadiet igen.
Efter två barnledigheter hamnade jag i stället på mellanstadiet och där var det åldersblandade grupper. Jag sökte och fick en tjänst som kommunens ”Magistrand”, vilket var ett påhittat ord som beskrev målet med den tjänsten… Man skulle på en del av sin tjänst studera pedagogik på högskolan och vara ”kantspringare” mellan skolan och den akademiska världen. Jag läste pedagogik till och med magisternivå, så som det var tänkt och lärde mig samtidigt massor. En studieresa till USA gjorde mig intresserad av internationella skolfrågor och jag och en kollega åkte till England i tre veckor. Båda resorna hade jag sökt stipendier till. Man måste vara lite om sig och kring sig om man vill se något av världen…
Just engelskan utvecklade jag förstås på lite olika sätt, bland annat genom klassrumsprojekt med skolor i England och USA och efter ett tag kände jag att jag ville byta målgrupp igen. Därför tog jag nya studielån och pluggade på heltid ett läsår. Det var en skön paus i arbetet och väldigt lärorikt att upptäcka hur lärandet kan te sig från elevhåll. När jag återkom till jobbet så var det också så att jag kände att jag var starkare i ämnet, kunde mer och alltså kunde ge eleverna mer. Precis den känslan, att man kan och vet, är en av nycklarna till hur jag har tänkt även senare. När jag jobbat i ungdomsgymnasiet och bytte till Vuxenutbildningen och nu återigen skulle arbeta med svenska som andraspråk, var det därför naturligt att studera ämnet vid Högskolan, till nivån för behörighet i hela gymnasieskolan. Det har jag aldrig ångrat, eftersom det är väldigt stor skillnad mellan ämnena svenska och svenska som andraspråk. Genom mina studier har jag fått oerhört många insikter som jag inte vill vara utan. Det är viktigt att ha på fötterna när man i sin tur ska instruera andra.
På listan över sådant jag ville göra fanns också att prova på att vara rektor. Skolan där jag jobbar har ett ledningsförsörjningsprogram där man kan prova på att vara biträdande rektor för en tid. Det gjorde jag. Det var roligt och spännande, men jag trodde att andelen pedagogiskt arbete var betydligt större. Efter mitt första år valde jag att hoppa av och återgå till att vara lärare. Det ångrar jag inte alls. Tvärtom är jag glad över att jag provade, för på det sättet fick jag arbetsro och kände mig mer nöjd med det jag gör tillsammans med eleverna. Eftersom jag idag fått veta att jag fått den förstelärartjänst jag sökt, hoppas jag nu att mina kunskaper i svenska som andraspråk ska komma fler till del, inte enbart mina egna elever. Jag har många tankar och idéer, men ska först unna mig ett jullovs vila innan jag skrider till verket.
Etthundrafemtioandra åseriet- Fåglar i skolan, dröm eller mardröm
Det är en fin vinterdag idag, även om solen lyser med sin frånvaro. Sidensvansarna i vårt äppelträd låter sig väl smaka av de goda äpplena som vi lämnat kvar i höstas för att vår stege var för kort… Sidensvansarnas hemvist är enligt uppgift i den nordligaste delen av Sverige, men när maten tar slut så flyger de söder ut och söker upp kvarblivna bär och frukter både i skogen och villaträdgårdarna. Att de kommunicerar med varandra förstår jag, men det är ändå fascinerande att se hur det agerar när faran kommer. Se här hur de först lät sig väl smaka och sedan plötsligt flög iväg allesammans:
Egentligen har jag ett lite dubbelt förhållande till fåglar. Å ena sidan tycker jag att de är vackra och att de tillför något extra till vardagen med sin närvaro och å andra sidan har jag alltid haft väldigt svårt för att skilja dem från varandra. Nu menar jag inte de ALLRA vanligaste fåglarna, utan dem vars utseende (i mina ögon) är oansenligt och likartat vid en hastig jämförelse. På lärarhögskolan gick det i allmänhet relativt bra för mig vid tentor och prov, men EN tentamen fick jag göra om och det var den som handlade om fåglar… Jag minns det som att jag inte kunde skilja på en björktrasthona och en gök. Oavsett, så var det ungefär då jag tappade min tilltro till mig själv som ”fågelkännare” ens i liten skala.
När tillfälle ges har jag ändå ”dragit i mig lite kunskap” för att jag just i den stunden fått anledning att fundera över en speciell fågelart. Som liten paddlade eller rodde jag gärna i Nedre Klingen där Storlommen alltid ropade om kvällarna. Jag brukade hoppas på att komma riktigt nära fågeln när jag var ute och paddlade och försökte i möjligaste mån att hålla mina paddeltag helt tysta. Tystnad är relativ och den skygga fågeln överlistade mig alltid. Vid samma sjö brukade jag ro ut till en sten inte långt ifrån land, där ett fiskmåspar alltid häckade. Jag förstod att jag inte fick röra stenen och boet, men ville ändå se de små dunungarna när de började trippar runt på stenen. Genom att ro i närheten, lärde jag mig att måsar inte nöjer sig med att flyga iväg från boet. De både skränar och störtdyker mot inkräktaren och vill det sig inte bättre så kan man få en ny frisyr av kladdig fågelskit…
En av mina äldre vänner i byn matade fåglarna hela vintrarna och en bit in på sommaren. När talgoxarna och blåmesarna fick ungar, brukade min vän mata med sockerkaka…och med stort tålamod fick hon de små fåglarna att äta kaksmulorna direkt ur handen. Jag minns hur jag fick prova att mata fåglarna och hur spännande det var att ha en talgoxe i sin hand.
När man undervisar barn eller ungdomar eller för den delen vuxna, om djur och natur, brukar en av de mest engagerande ingredienserna i undervisningen vara att lyssna på de berättelser som de flesta har att dela med sig av. Nästan alla har någon gång varit med om en händelse som är speciell. För egen del har jag flera ”fågelanknutna” händelser som jag minns, t ex när min äldsta dotter hittade en fågel som flugit in i fönsterrutan och skadat sig. Hon bäddade åt den med gräs och strån och la den utomhus i skuggan bredvid lite vatten. Vi tittade till den så att ingen katt skulle komma i närheten och ganska snart hämtade sig fågeln så pass att den kunde flyga iväg.
Den typen av händelser brukar också elever ha med sig till skolan. Det ger rika möjligheter till skapande på olika sätt, i form av berättelser, dikter eller bilder. Men förutom det, så vill jag som är andraspråkslärare även slå ett slag för begreppsbildning som idé. De elever som inte har svenska som modersmål kan och vet också massor om t ex fåglar, som diskuteras här idag. Men att kräva att de ska kunna klara alltför avancerade produktioner i skrift utan att veta vad fågelns olika delar heter, är mycket begärt. Jag försöker skapa en hjälp-till-självhjälps-lektion, där jag förklarar och använder begrepp som underlättar i berättandet och beskrivningen av det aktuella ämnet.
Det finns oerhört många ord som man tar för givna om man är modersmålstalare, men som kan vara helt nya för andraspråkseleven. Exempel på ”fågelord” som exemplifierar detta, utan att på något sätt göra anspråk på att vara på en ornitologs nivå, utan snarare sådana ord som även små barn kan redan tidigt; hona, hane, fågelbo, ägg, kläckning, ruva, fågelholk, vinge, klo, näbb, stjärt etc. Från denna basnivå kan man förstås bygga vidare, beroende på målgrupp och dessutom kan man bygga upp ordförrådet kopplat till olika specifika textgenrer, så att eleverna ser i vilken situation det ena eller andra ordet passar att använda. ”Den skimrande fjäderdräkten” kanske är mer användbart i en dikt än i en faktaartikel till exempel.
Internationella studier för andraspråksforskning har länge vetat om att elever som jobbar med ett nytt språk vinner på att undervisningen läggs upp efter speciella teman, men också att man hjälper eleverna till rätta inom specifika textgenrer. I några av mina tidigare blogginlägg har jag diskuterat detta. Dessutom har jag delat med mig av mitt speciella förhållande till skator i det tolfte åseriet.
Etthundratjugotredje åseriet- Putt, put eller PUT ett litet ord med stor betydelse!
Det beror helt och hållet på sammanhanget vad man menar när man använder vissa ord. Om man inte har stöd av ordbilden, i textform så kan det vara direkt omöjligt att skilja mellan put, putt och PUT, trots att det är en enorm skillnad mellan dessa ord. Det första ordet är skrivet på engelska och kan översättas till svenska i mer än tio olika sammanhang. Det andra ordet är dels ett substantiv som betyder att man spelar en golfboll med en specifik klubba och med ett mycket försiktigt slag. Dessutom kan ordet i den bemärkelsen syfta på en lätt knuff, en putt… Men för en person som jobbar i en myndighet som sysslar med migranter eller för migranten själv, är det väldigt stor skillnad mellan den nyss nämnda putten och PUT med versaler. Exakt hur stor skillnad det är, vet man endast om man varit med om att möta en människa som nåtts av beskedet att de nu äntligen har fått PUT. Det betyder nämligen permanent uppehållstillstånd. Idag samtalade jag med en person om framtiden. Bland annat pratade vi om sannolikheten för att Migrationsverket skulle höra av sig snart. Personen menade att det var väldigt svårt och väldigt jobbigt att vänta och det förstår ju var och en som någon gång väntat på ett besked av något slag.
Ovissheten skapar ett slags vakuum, där man inte vågar hoppas, inte vågar tro att det kommer att lösa sig, för man är så rädd för att bli besviken om man inte skulle få sin PUT. De personer jag mött i mitt arbete, som väntat och hoppats och längtat efter just detta fönsterkuvert, vet vad det innebär att våndas. Ofta har dessutom utredningstiden varit kantad av olika typer av åtgärder som för tankarna till en Kafkatillvaro. Det finns människor i min omgivning som fått nej av Migrationsverket samtidigt som de har fått uppmaningen att resa hem till sitt hemland (som de flytt ifrån på grund av allvarliga risker för sitt eget liv) för att de måste söka asyl i Sverige därifrån. De ombeds att resa tillbaka, söka upp den svenska ambassaden eller konsulatet, för att få hjälp att söka asyl… Att söka asyl från en svensk ambassad är en sak, men att återvända till ett land där man fruktar för sitt liv, är kopplat till skräck som paralyserar, som skapar en rädsla som syns på utsidan, en sorg som gör att ett tillfälligt leende på besök i ansiktet, aldrig på allvar når ända upp till ögonen. I de fall där landet inte har någon svensk ambassad eller något svenskt konsulat, så har Sverige ofta en ambassad som servar flera länder som gränsar till varandra. I vissa fall är deras gräns det enda som förenar dem. Grannlandet kanske har en helt annan kultur och ett annat språk talas där. Ändå är det dit flyktingen hänvisas för att söka asyl…på den svenska ambassaden. Mot bakgrund av omständigheter som är snarlika dem som jag nu beskrivit, kunde jag verkligen förstå vilken OERHÖRD glädje den här personen kände när hen kom hem idag. Med posten hade det kommit…brevet med hens PUT. I min inbox kom kort därefter ett överlyckligt mejl och från mig skickades inom samma minut ett helt hysteriskt meddelande med en lång rad vokaler: Åååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå! Grattis!!!
Det kändes fantastiskt och jag kunde andas ut. Jag har oroat mig… Men, vad är MIN oro jämfört med den oro den aktuella personen har känt???? När mina vänner från länder i krig och konflikter varit här i Sverige ett tag, så händer det att vi kommer i samspråk om hur det egentligen var att leva i hemlandet innan de tvingades fly. Inte alls sällan berättar de hårresande minnen från helt ofattbara händelser som de har bevittnat, där nära släktingar lemlästats eller dödats eller där deras hem eller andra ägodelar förintats i explosioner eller bränder. För mig är det svårt att förstå att jag har landsmän som anser att vi borde säga; ”Och? Flytta tillbaka, för här är du inte välkommen!” Det finns så mycket att säga om den cynism som präglar det ogina samhälle vi riskerar att hamna i om vi väljer fel i mars. Men här är inte platsen och inte heller tidpunkten, för nu är det viktigare att säga GRATTIS. Välkommen att stanna i Sverige! Vårt land blev rikare när du kom! KRAM! ❤
Etthundratjugoförsta åseriet- Låt lärare vara i sitt esse!
I Dala-Demokraten 141206, kan man i Kristina Valbergs artikel ”Dyrt och dåligt när läkare gör jobbet” läsa om hur vårdsektorn tappat viktig kompetens inom administrationen, för att man redan under 1990-talet bestämde sig för att låta läkare och sjuksköterskor själva administrera sitt arbete via datorer. Det säger sig självt att den som vill sätta patienten i centrum och tror på sin egen förmåga att göra skillnad för en person som söker stöd för sina hälsoproblem, inte med självklarhet är någon administratör. OM så ändå är fallet, det vill säga att läkaren är en duktig administratör, så måste vi väl ändå hålla med Margareta Nordman från Vision, som i artikeln menar att det är en samhällsekonomisk fråga. Så långt denna artikel. Avslutningsvis kan jag dock tillägga att de läkare jag har träffat i mitt jobb, alltså utrikesfödda läkare som behöver lära sig svenska, drabbas extra hårt i ett system där de ska administrera sina patientjournaler själva på svenska. Det är ren idioti att tvinga en person som inom överskådlig tid kommer att få kämpa med att skriva en helt korrekt skriven svenska att fokusera på skrivande, när hen kunde vara med sina patienter och utföra sitt yrke.
I läraryrket har vi samma problem, som jag ser det, men de som är ansvariga för varför det är så, klarar sig undan kritik, medan lärarna får ta smällen.
Lärare åläggs att föra in frånvaro i IT-system som inte alltid fungerar så väl. De ska logga in på plattformar, kommunicera med elever och föräldrar och skriva utlåtanden och kallelser och protokoll. På möten som läraren går till, är det olika organiserat, men ofta skriver någon av lärarna protokollet. I media ser man inte sällan hur personer som inte jobbar i skolan yttrar sig om hur lite lärare befinner sig i sina elevgrupper och hur få timmar ”i sändning” lärare har. Men betydligt mera sällan analyserar man vad det beror på! Ingen frågar om vi själva har valt att vara på en annan plats än våra elever.
Med ett mer flexibelt system i skolan, så skulle det bli möjligt för var och en som är lärare att få ”vara i sitt esse” det vill säga, göra det man är allra bäst på. Vidare borde det vara en självklarhet att det man är bra på och det man vill fokusera på ändras över tid. Man kan å ena sidan med erfarenhet och nyvunna kunskaper bli bra på något nytt och å andra sidan känna sig mätt på eller trött på vissa av de ingående arbetsuppgifterna. Kanske har jag tur, för jag upplever verkligen att jag är ”i mitt esse” när jag är på jobbet. I mitt arbete där jag är lärare för vuxna elever som lär sig svenska som andraspråk, får jag möjlighet att dagligen undervisa, diskutera, samtala, men också svara på elevers frågor i mitt ämne eller om det svenska samhället. Situationen upplevs av mig som fullständigt trygg, utan minsta uns av nervositet eller tillkortakommanden inom yrkets ram. Eleverna frågar och undrar, de lyssnar och lär och medan denna process pågår, så är jag där, mitt i lärandet och njuter av att jag har valt världens bästa yrke. Men de timmar då jag inte är ”i sändning”, så händer det att jag funderar över alternativa lösningar till administrationen i skolväsendet. Säkerligen finns det många lärare med mig, som har tänkt på detta och också har idéer om hur detta kan ske. Vi står nu inför ännu ett administrativt problem i skolans värld… Vi har för få utbildade lärare med lärarlegitimation och därmed rätt att sätta betyg i olika ämnen. I ingressen till texten som handlar om reglerna för betyg skriver Skolverket:
Den lärare som bedriver undervisningen är den som i regel fattar beslut om betyg. För att få göra detta självständigt krävs en legitimation. För att få bedriva undervisning krävs dessutom att läraren i sin legitimation har rätt behörighet. Men det finns undantag då vissa lärare får ansvara för undervisning och självständigt får sätta betyg utan legitimation eller behörighet.
Källa:
http://www.skolverket.se/kompetens-och-fortbildning/lararlegitimation/lagar-och-regler/legitimation-och-betyg-1.211463
Under rubriken ”Lärarbrist eller andra särskilda skäl” på samma sida, menar Skolverket att undervisning får bedrivas av ”lärare” utan adekvat utbildning och så ska den legitimerade läraren vara med vid betygsättningen. Finns det inte någon legitimerad lärare, så ska rektor sätta betyg. Spännande, eller hur?? Så här tänker JAG:
Utbildade lärare ska vara i klassrummet med sina elever och utöva sin pedagogiska skicklighet i lärandet. De behövs där för att kunna förklara, förtydliga, komma på nya och andra sätt att illustrera olika detaljer som kursplanerna har ålagt oss att arbeta med. Vi är dessutom väl förtrogna med läroplaner, kursmål och betygskriterier, har lång gedigen erfarenhet av hur man lägger upp olika undervisningsmoment. Ändå riskerar det nu att bli den outbildade som ska vara där i sändning och vi ska bistå vid betygsättning… Tänk om! Tänk rätt! Lärare ska vara med sina elever!! De som däremot INTE har adekvat utbildning ska göra NÅGOT ANNAT, till exempel rent administrativt föra in de betyg den utbildade läraren har bedömt att eleverna ska ha eller kanske jobba med eleverna i andra sammanhang, som skolvärd, rastvakt, sociala katalysatorer i korridorerna, där så mycket kan hända… Annars riskerar vi ett skolväsende, som går i stå och som på grund av sin märkliga organisation inte når högt uppställda mål och kunskapskrav.
Från ett inifrånperspektiv är skolan värd något bättre än att omgivande samhälle tror att vi gör fel saker och på fel sätt. Låt lärare vara i sitt rätta element!
Hundrafemtonde åseriet- När katten är borta dansar råttorna på bordet!
…och andra ordspråk var i fokus igår när vi jobbade gruppvis med att klura ut vad de svenska ordspråken egentligen betyder. Det är flera olika strategier som sätts på prov när man ägnar sig åt språklig förhandling om betydelsen av ett yttrande. Men för att ytterligare utmana mina elever valde jag inte vilka yttranden som helst. Jag valde vanliga svenska ordspråk. För mig är det ett dubbel examination som pågår medan eleverna jobbar… De jobbar gruppvis med ett antal ordspråk som jag har skrivit på plastkort, för att de ska kunna lägga upp samtliga på bordet emellan sig. Den uppgift jag ger dem är att de ska diskutera vad ordspråken innebär och i vilka språkliga situationer man kan tänkas använda dem. Dessutom är det kul att höra om det finns en motsvarighet i elevernas egna språk och om de i sin kulturbakgrund använder ordspråk frekvent eller inte.
Non scholae, sed vitae discimus
Jag lyssnar på hur eleverna kommer fram till betydelsen av ordspråken och funderar på hur de gör sig förstådda och i vilken grad de förstår varandra. Ibland kör de fast och behöver lite hjälp, men i allmänhet så klurar de ut vad yttrandena betyder och kommer till en konsensus inom gruppen. Ändå kan det i teorin vara så att en av grupperna är helt överens, men de har ”fel” om yttrandets betydelse. Det spelar ingen roll, faktiskt. Deras förslag på betydelse är inte alls det viktiga här. Det är i stället så att det är processen som är viktig. De tränar på att uttrycka sig precist och de blir ofta tvungna att slå upp ord eller förklara sig närmare och detta gör de ju i ett ämnesområde som är relativt okänt för dem. Ingen är expert, utan de allra flesta måste anstränga sig språkligt för att både förstå och göra sig förstådda. När detta pågår, så jobbar eleverna på sin egen yttersta gräns i språkförståelsen och använder alla sina språkliga strategier för att kommunicera till de övriga i gruppen hur de menar. En härlig bonus som ofta kommer med på köpet, är att de allra flesta tycker att aktiviteten är ROLIG. När man har kul tror jag att man lättare lär sig än om det är mördande tråkigt.
När elevernas grupprocess nått sitt slut, tar vi en extra runda genom alla ordspråken tillsammans, för det är en bra idé att avsluta med att tydligt klargöra vad varje ordspråk betyder, så att processen de just ägnat sig åt också når sin belöning. För mig personligen är det spännande att lyssna på elevernas översättningar av liknande ordspråk från deras egna kulturer och dessutom brukar jag ofta bjuda på några av mina egna erfarenheter av det tema vi diskuterar. Det blir som en liten hörförståelse i miniformat. Jag tror att jag använder ganska många ordspråk i mitt idiolekt (1). Anledningen till att det är så, är att jag redan som barn roades av att fundera över språket och dess betydelse. Jag la ord och uttryck på minnet för att jag tyckte att det var roligt helt enkelt. En del av de där ordspråken som mina föräldrar eller far- och morföräldrar och deras vänner använde, hör man inte så ofta nuförtiden, men likväl är de väldigt tydliga i sitt budskap. En del av dem har jag inte hört sedan mormor och morfar gick ur tiden, men i gengäld använde de sina uttryck i repris så många gånger, att de nu ingår i både min mammas och mitt eget idiolekt. Ett sådant lite roligt uttryck som min mormor ofta använde kom ibland vid sådana tillfällen där jag eller min bror försökte förklara något för våra föräldrar, när det var helt uppenbart att de redan kunde och visste detta. Då kunde mormor sitta tyst länge, men när hon tog till orda så sa hon helt enkelt:
Du ska inte lära far din att göra barn!
Det var ju ett övertydligt yttrande, som liksom lade sordin på hela ambitionen att lära mamma och pappa det där som man tyckte att de inte begrep… Ibland när vi försökte lägga oss i, så kunde de vuxna bli lite tystare eller så började de prata om köksredskap:
Små grytor har också öron!
De äldre släktingar jag brukade besöka tillsammans med mamma och pappa hade ofta vackra broderade bonader på väggarna i sina hem. Väldigt ofta fanns dessa ovanför kökssoffan eller ovanför en skänk eller sekretär. Vi hade också en sådan bonad, som jag vet att mamma har broderat. På den bonaden står det ”Fem äro bjudna, tio komma, slå vatten i soppan och önska välkomna!” Hela min barndom läste jag det där ordspråket och tänkte på hur bra det där tipset faktiskt var… Lite grann som ”Finns det hjärterum, så finns det stjärterum!” Men för det flesta bondkök jag kommit in i, passade också yttranden som ”Egen härd är guld värd” eller ”Borta bra men hemma bäst” I min barndom när vi hälsade på bekanta i Grödinge, så brukade jag titta länge på deras vackert målade granplanka, som hängde strax under taket i ett av rummen. Där stod ”Lyss till den granens sus, vid vars rot ditt bo är fäst” Så vackert! Vid någon högtidsdag fick mamma eller pappa en likadan vackert målad planka av den familjen och nu när vi är i stugan, så tittar jag lika förundrad på den sedan länge memorerade devisen och gläds åt hur klokt det är att nöja sig med den egna granens sus… Men i MITT fall så är det min fantastiskt ståtliga tall som får stå för suset. Den är vackrast i världen och klarar varje höststorm utan att så mycket som vibrera ens…
Men avslutningsvis, så är det ju allmänt känt att man säger ”Man lär så länge man lever” men för mig som lärare är det mer sannolikt att följande gäller:
Man lär så länge man har elever
1) = Läs mer på http://sv.wikipedia.org/wiki/Idiolekt
2) Non scholae, sed vitae discimus = ”Vi lär inte för skolan utan för livet”
One hundred and tenth åsic- School Smart with Smartphones
A lot of facts can nowadays be easily found on the internet. Many skills will soon be forgotten and a five-year-old can google just about anything with no help from an adult. I sometimes feel old when I notice how my kids know things I spent a lot of time learning. All they need to do is google. At work I notice that the gap between those who know how to handle IT and those who don’t is increasing. There will be no equality unless students get their computers thru school and also good instruction from skilled teachers. There will always be students with parents who either cannot afford a new computer, or maybe don’t understand to what extent their kid will be left out in school if they cannot be online and use internet as the rest of the kids. Being curious is a good start!
Even if we may think some things were better THEN than they are NOW, we need to at least try to go with the flow…
Otherwise we, the teachers, would soon be relics, too… Stored and filed side by side with flanellograms,
chalkboards and sandpits with sticks…
In subjects where a smartphone is a rich resource I don’t fully understand why schools still say students cannot use their phones in class. The teacher has a great opportunity getting things done a lot more easy by accepting the use of smartphones when it IS smart to use them. When we don’t find the solutions to meanings of words, the smartphones serve as dictionaries and saves a lot of time, compared to finding out by a visit at the local library, but that is not the only way to save time with a smartphone in a classroom!
Let me share a few examples from my own classroom, which is a language learning classroom with Swedish as a Second Language as the one and only subject. The students and I talk a lot about things we read, listen to or watch. I always try to help them by writing additional examples on my white board. This is however not a classroom with a SMARTBOARD, but just an ordinary poorly equipped in-the-basement-classroom. When the whiteboard is completely filled with comments, words and phrases connected to the topic we discuss I either take a photo myself and later I re-write some of the unreadable stuff for my students, OR I ask them to simply use their smartphones and take a photo of my notes. That’s quick and easy and also a SMART way to use PHONES.
Another thing with language learning is to use the phone for pronunciation. Many students in my classroom merely meet one person who speaks Swedish and I am that person. Although I try to give them several suggestions to where they can listen to Swedish, or perhaps meet Swedish people and talk to them, it is very difficult to some of them. Their smartphones is thus an excellent way to help them out at least with pronunciation of difficult words or phrases and also more than anything else, the quality of the sounds of the nine Swedish vowels, when put in different positions of words or phrases. When students record my pronunciation and go back home and listen, repeat, and their own pronunciation improves rapidly. So, if I would stick to the rules of many classrooms and say ”Don’t use your smartphone in class!” my students would have a tougher time learning Swedish.
Ines Uusmann, Minister for Infrastructure, seemed to believe that the internet would be forgotten after a few years, although it is said that the reason why everyone remembers, is that the headline for the article was a fake quote. This is in fact (in Swedish, though…) what she said:
”Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet. […] Att sitta och surfa på nätet tar en himla massa tid. Vad är det bra för? […] Det kanske är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad”
Ines Uusman citerad i Svenska Dagbladet, 12 maj 1996.
Källa: Rydén, Daniel, ”Dimmor på nätet”, Sydsvenskan, 4 mars 2007.
From a teacher's point of view, some is old and some is new! 