Etikettarkiv: #skolanförst

av

Trettioandra åseriet- Skolmaten vi minns!

När vi flyttade när jag var liten insåg jag att slottsstek med brun sås, potatis, inlagd gurka och äppelmos inte var en så vanlig rätt på skolmatsedeln i andra kommuner. Jag förstod dessutom snabbt att barnen i andra skolor tydligen inte kunde bre sina mackor själva. Detta framgick med all önskvärd tydlighet eftersom det låg färdigbredda mackor i travar där man skulle ta maten. Många elever på den skolan tyckte att mackorna var äckliga eftersom de var smörade med alltför mycket margarin och det överskott man inte ville ha, fick man inte skrapa bort. Rädslan för en av mattanterna var så kompakt att ingen vågade sätta sig upp emot det beslutet. Men varför äta en macka man inte vill ha, tänkte vissa… Andra tänkte som jag, varför strida när det bara handlar om att äta en macka och så åt jag mackan. Men det hände ibland att mackor lossnade från sin behändiga plats UNDER borden, där någon mätt men påhittig elev tryckt fast dem för att kunna smita ut ur matsalen utan att fastna i arga mattantens garn.

På just den skolan fick jag lära mig att äta både korvkaka och fiskpudding med skirat smör och mannagrynspudding med saftsås, men lyckligtvis inte samtidigt. MIN favorit utan tvivel var rökt makrill med spenat. HUR gott som helst!!! Många av rätterna vi åt, äter man inte längre i skolan, tror jag. Nu är det inte helt nyss jag åt skolmat med elever i en skolmatsal, men genom att göra små amatörintervjuer med mina barn och deras kompisar, har jag märkt att menyerna ändrats kraftigt. Från tiden som elev kommer jag ihåg när Lugnetskolan var nybyggd och jag och min kompis förundrat kunde avnjuta redda morotssoppor med nybakat bröd, som var lika goda som på restaurang. Wow, vilket SKOLKÖK!!!

Men glädjen var kortvarig, för det visade sig att Falu kommuns centralkök tillfälligt skötte SIN matlagning från Lugnetskolan, medan deras eget kök skulle renoveras. Därför märktes det tydligt på maten när skolmaten återigen var just det…skolmat.

Skolmat är exakt så god som den KAN vara för de pengar man har till sitt förfogande. Den måltidspersonal jag jobbat ihop med som lärare har alltid ”trollat med knäna” och lyckats väl med att presentera både maten och grönsaker och andra tillbehör på ett så tilltalande sätt som möjligt. Fick jag önska, så skulle skolmatsbudgeten i varje kommun inte vara något där man sparar. Det finns så många barn som inte har några ordnade matförhållanden hemma och som verkligen behöver få det där lagade målet mat i skolan. Det tycker jag att vi vuxna måste slå vakt om också i framtiden, trots nedskärningar i välfärden.

Men alla barn uppskattar naturligtvis inte skolmaten. Ibland har jag suttit bredvid elever som knappt ätit mer än en ärta och en halv köttbulle. En gång satt jag bredvid en elev vars tallrik var rågad med vitt ris, men inte något som helst tillbehör. Eleven borde åtminstone smaka på dagens gryta, tyckte jag, så därför föreslog jag det. Han svarade: ”Vet du, fröken? En miljard kineser kan inte ha fel! Jag äter ris och klarar mig på det idag!”

En annan gång skulle jag vakta de thailändska elever jag just då undervisade. Det var två pojkar som jag åt lunch med en gång i veckan, på onsdagarna. Syftet med lunchen var förutom att äta, också att vi skulle kunna samtala och på så sätt få in lite mer träning av språket i deras vardag. Just den aktuella dagen var det thaigryta på menyn. ”Vad spännande att det är thaigryta just idag”, sa jag. De undrade varför jag tyckte det. Jag sa att jag gärna ville se om de kunde tåla att äta den jättestarka grytan, för jag hade hört att thailändare inte hade något problem med stark mat. Vi hämtade mat och när jag hade tagit en smaktugga, så domnade tungan i princip bort och jag slängde mig efter ett glas med vatten. Pojkarna skrattade så de kiknade. ”Varför skrattar ni?” undrade jag. ”Grytan är helt oätlig. Mattanterna måste ha tappat en kryddburk i maten, för det här går inte att äta!” DÅ skrattade de ännu mer, sedan åt de grytan utan att röra en min, medan jag åt smörgås och drack vatten. Vid slutet av måltiden så ville jag ändå återgå till pratet om mat, så jag frågade om maten i Thailand VERKLIGEN var SÅ HÄR stark och då skrattade de länge innan de kämpade fram mellan skrattanfallen: ”Stark? Men Åsa! Den här grytan var ju inte ALLS stark! Den var jättesvag!”

När man äter lunch med elever så blir stämningen en helt annan än när man har lektion. De får lust att berätta saker om sig själva och så gör man också för egen del. Därför tycker jag generellt sett att det är riktigt bra med pedagogisk lunch. Man får ofta en annan bild av alla eleverna när man möter dem människa till människa, utan de omgivande krav som undervisningssituationen medför.

En av alla de skolluncher jag ätit var med två flickor i åttan, som jag gärna åt lunch med, för att de hade en sådan sagolik humor. Vi satt och pratade om något och var inbegripna i det samtalet när det plötsligt kom en förälder som sa till oss tre: ”Hej flickor! Kan jag sätta mig här hos er?!” VI, alla tre, insåg att den här föräldern hade antagit att jag också var en av skolans elever, eftersom hon hade tilltalat också mig med denna kommentar, men ingen av oss låtsades om något, förutom att vi tittade på varandra och flinade. Föräldern började prata så där som man gör som vuxen ibland…för att hålla samtalet igång liksom… Hon frågade om olika ämnen och vilka ämnen vi tyckte var roliga eller tråkiga och om vi trivdes i skolan och så vidare. Både flickorna och jag svarade artigt på frågorna. Flickornas lektion skulle börja, så de sa hej då och gick. Kvar var jag och föräldern… Hon kände troligtvis ÄNNU större ansvar för att konversera nu, när hon var ensam med ”eleven” så därför frågade hon mig i vilken klass jag gick. Jag svarade att jag inte ”gick” i någon klass, men att de två flickorna som nyss lämnat bordet däremot gick i den klass där jag var klassföreståndare. Föräldern blev helt bestört och utbrast: ”Va!! Är du LÄRARE?!?”När jag fått henne att förstå att jag faktiskt var lärare, så trodde hon först att jag inte hade någon utbildning, eftersom jag ”såg så ung ut”. Det roade inte enbart mig, utan även min klass som brukade skoja med mig efter den här händelsen och kalla mig för ”klasskamraten” på skämt. Som grädde på moset ringde en sen kväll en av klassföräldrarna till mig, full i skratt, för att kommentera den senaste skolkatalogen. Hon hade frågat dottern: ”Brukar inte era lärare vara med på skolkortet?” Dottern hade svarat att Åsa ju stod mitt i bild. När mamman sett mig på bilden, hade hon inte uppfattat att jag var äldre än eleverna. Så här många år senare har jag inte längre detta problem… men det var kul så länge det varade!

av

Trettioförsta åseriet- Den tankspridda lärarens promenader

Det hade varit en lång vår och nu var det snart dags för sommaruppehåll. Så här i slutet av terminen var det som vanligt en hel del schemaändringar av olika slag och det kunde t ex hända att man fick byta sal med någon som skulle låna ens egen för att ha nationellt prov. Trots att detta är oändligt längesedan, så minns jag ändå relativt detaljrikt hur denna eftermiddag var…

Skolan jag arbetade i var formad som ett E. Titta en kort stund på bokstaven.

E

Tänk dig nu att mitt vanliga klassrum är i basen på E, längst ut i dess spets till höger. I spetsen högst upp till höger låg skolbiblioteket och jag var skolbibliotekarie på en del av min tid. I den mellersta delen på den här skolan, i det mellersta ”strecket” på bokstaven E, fanns administrativ personal och skolans lärarrum och kopieringsrummet. För att komma in till de delarna behövde man gå in igenom en dörr, som alltså var placerad mitt i byggnaden.

Den aktuella dagen satt en grupp elever på golvet utanför lärarrumsdörren när jag passerade på väg från mitt klassrum till skolbiblioteket. Jag kände eleverna väl! Detta var en klass som jag hade i både svenska och engelska. Därför hejade vi glatt på varandra när jag passerade.

I biblioteket brukade jag samla ihop återlämnade böcker, förse dem med kort och ställa dem på hyllan igen. Eventuellt gick jag också igenom listor över elevers inlämnade önskemål om nyinköp eller städade upp om det såg stökigt ut. Det brukade ta olika lång tid, men vanligtvis gick jag dit för att jobba på det sättet en liten stund och sedan tog jag mig då och då lite längre arbetspass i biblioteket då jag t ex sorterade ur gamla böcker eller beställde nya. Jag minns det som att jag just denna gång inte var i biblioteket speciellt länge och det var säkert därför eleverna satt kvar på golvet fortfarande. I alla fall så hejade vi lika glatt på varandra igen. Sedan gick jag in i lärarrummet bakom deras ryggar, tog kanske en kopp kaffe, kollade postfacket, pratade med någon kollega, för att därefter styra kosan mot mitt klassrum. Men jag hann i princip bara halvvägs i korridoren när jag hörde flera spridda: ”Öh!! DU!!!! Åsa!!!! Vad håller du PÅ med egentligen?!”

Jag vände mig om och såg att alla eleverna hade ställt sig upp och ropade olika invektiv från lärarrumsdörren. Jag fattade inte. Jag stod kvar vänd emot dem och sa kanske; ”Ja?!” Vad är det frågan om?!”

Då var det en av eleverna som gjorde sig till talesperson för hela gruppen och sa: ”Vet du, Åsa? Nu har vi suttit här och väntat på dig JÄVLIGT länge, faktiskt! Först gick du förbi oss för att göra något i bibblan. Sedan gick du in i lärarrummet och var där också skitlänge medan vi väntade och nu, fast du var klar i lärarrummet, så bara sticker du IGEN! Ska vi inte HA lektion eller?!!!!????”

DÅ först insåg jag att min vanliga lektion med dem, som inte alls borde ha varit denna tid och i den sal de parkerat på golvet utanför hade blivit flyttad och att ELEVERNA men INTE jag hade full koll på läget och visste precis vilken tid som gällde enligt schemaändringen…

Än idag är jag alltid ovillig att ändra ordinarie schema… Som tur är var detta en elevgrupp som gissningsvis tog den inställda lektionen som en skön stund på latsidan, i stället för att se det som en förlorad möjlighet att lära sig något de inte redan kunde.

av

Tjugonionde åseriet- The Big 5 för barn med annat modersmål än svenska

Var och en av eleverna, utan undantag, ska ges möjligheter att träna ”The Big 5”. Det kräver att jag tänker igenom extra noga hur man kan skapa en lärandesituation som möter det kravet.  Men vi backar litegrann och återkommer till begreppet The Big 5, som ju kan betyda flera olika saker.

För den äldre läsaren far tankarna till Afrikas savanner när man talar om de fem stora. När jägare ohejdat kunde samla afrikanska troféer från sina jaktresor, var det eftersträvansvärt att ha med sig något hem som bevisade att man skjutit en afrikansk elefant, en buffel, en leopard, en vit noshörning och ett lejon.  Den absolut enda gången jag har upplevt att någon faktiskt har dessa troféer i ett vanligt hem, fick jag en smärre chock. Det var i Oban i Skottland och jag var där på semester och bodde i ett privathem mot Bed & Breakfast.  Kanske någon annan än jag hade blivit imponerad, men jag blev allra mest avskräckt och ledsen, beklämd kanske är ett adekvat uttryck i sammanhanget?

De många naturprogram jag är uppväxt med har snarare gett mig känslan av både respekt och beundran, men aldrig någon gång lust att fälla dem, detta trots att jag i ungdomens dagar ägnade mig åt gevärsskytte i en sportskytteklubb och kanske skulle klara av själva skyttet. Men är man lärare, så har man ju även ”The Big 5” inom lärande att hantera och det är den uppsättningen av fem begrepp som jag nu tänker övergå till. I undervisningssammanhang utgår mycket av arbetet från fem förmågor som är så pass viktiga att de sticker ut på samma sätt som de fem afrikanska djuren en gång gjorde i jämförelse med andra djur.  Förmågorna, som återfinns i styrdokumenten för gällande läroplaner har var och en avgörande betydelse för hur väl eleven når målen eller ej. Därför är det viktigt att man planering på lokal nivå tar hänsyn till dessa. Om jag nämnde i mitt #tjugosjätte åseri, finns en utmärkt utläggning om dessa förmågor i Lärarnas tidning från 111108.

  • Analysförmåga
  • Kommunikativ förmåga
  • Metakognitiv förmåga
  • Förmåga att hantera information
  • Begreppslig förmåga

Om ett barn med annat modersmål börjar i den svenska skolan som sjuåring, nyss hitkommen från en annan kulturbakgrund, så har barnet byggt sin språkliga bas på modersmålet och ska nu lära sig sitt nya språks akademiska begrepp med det nya språket som verktyg. I många fall är det helt nytt för barnet att läsa och skriva och också dessa instruktioner får barnet på svenska, inte på sitt modersmål. Självklart finns undantag ifrån detta, i skolor där man förstår att modersmålsläraren behövs för undervisningen på den här nivån. Hantverket att skriva, att forma bokstäver är svårt för en sjuåring. Det blir klumpigt och ojämnt tills man har lärt sig bokstävernas form. De ord som vi använder för att förklara vad barnet ska göra, är alla ord som är nya för den nyanlända eleven. Yttrandet ”Böj bågen lite till, så blir den spetsigare” eller ”om du gör stapeln längre än så där, så blir det en annan bokstav” är gissningsvis obegripligt för en sjuårig elev som inte talar svenska innan, medan en svensktalande elev förstår tillräckligt för att ställa adekvata förtydligande frågor till läraren. Det som verkar lätt och hjälpsamt kan alltså innebära en extra svårighet. Vid den tidiga läs- och skrivinlärningen anser jag att det alltid bör finnas ett nära samarbete mellan modersmålslärare och läraren som eleven har i svenska som andraspråk. Eleven är i centrum. Eleven måste få den hjälp som behövs för att förstå vad det är man ska göra, så att hen kan försöka göra detta. Utan en begriplig instruktion provar eleven sig fram planlöst och det tar tid.

En svensktalande elev som har svenska som modersmål har redan ett visst språk vid skolstart. Det är detta språk som kallas för basen. Skolans uppgift är att dels bygga på basordförrådet för alla barn, dels bygga vidare med ett akademiskt språk i de olika ämnena. Det sistnämnda språket kallar man för utbyggnad. En svensktalande elev som har svenska som modersmål snappar dels upp mycket av det akademiska språket enbart genom att tillägna sig undervisningen, dels genom att avsiktligt träna på olika ord och begrepp. De kursplaner som råder i grundskolan nu är uppbyggda på tanken om en progressiv begreppsbildning i takt med att svårigheten i de olika ämnena ökar. Lärandet är på en enkel nivå i början, men bygger allt mer på att man har tillägnat sig de lägre nivåerna innan man tar till sig nästa. Målbaserade kursplaner är tydliga med kriterier för vad elever ska kunna, ska förstå, ska uppnå och så vidare. För den nyanlända unga eleven i grundskolan finns mycket hjälp att få. Dels kan de få undervisning i svenska som andraspråk, inte att förväxlas med svenskämnet som en modersmålstalande elev läser, dels kan de få hjälp av en modersmålslärare. I den bästa av världar samarbetar dessa tre personalkategorier för att i största möjliga mån hjälpa eleven i språktillägnandet. DET tänker jag ägna ett helt åseri åt i ett senare skede. Nu fortsätter vi med elevens skolvärld…

Den unga nyanlända eleven går vanligen i en helt vanlig klass, där både svenskfödda elever och andra elever med olika modersmål går. Ingen regel utan undantag, men enligt min erfarenhet är barn nyfikna och intresserade av varandra på ett sätt som en lärare kan styra till vettiga aktiviteter som är bra för alla. Det kan vara fråga om att lära känna varandra, förstås, men minst lika viktigt är att alltid koppla mellan de olika kulturerna. The Big 5 innebär ju att man ska träna sin kommunikativa förmåga och det gör man förstås i interaktion med andra. Den begreppsliga förmågan tränas genom att definiera de begrepp man stöter på i undervisningen. Att diskutera gränser mellan begrepp med elever är ett sätt att hjälpa dem att se mönster och struktur och lära sig att skilja mellan olika närliggande begrepp. Det lilla barnet härmar sina kompisar och lär sig mycket av den ytliga kommunikationen på det sättet. Barnen runtomkring rättar också uttal, intonation, innehållsliga misstag, men enligt min erfarenhet sker detta vänligt och hjälpsamt. Om det inte sker på det sättet är det ett läraransvar, som jag ser det. Alla i klassrummet är ett team som ska samarbeta. Alla elever har rätt att få en undervisning som passar just dem. Är det lätt? Nej. Men det är fullt möjligt och det är alltid eftersträvansvärt.

Att träna analysförmågan är en fråga om glasögon. Man behöver hjälpa barn igång med att förstå vad det är man gör när man analyserar, men har de väl kommit på hur man kan göra, så är de kreativa och vetgiriga och också här hjälper en modersmålselev sin nyanlända kamrat. När lärandet sker på ett upptäckarvänligt sätt, ges också rikligt med möjligheter att klättra upp till en metanivå, och resonera med eleverna om lärandet i lärandet. Klättrandet mellan nivåer och även spridningen inom arbetsområdet tror jag är a och o för elevers språkbygge. Genom resonemang i klassen, antingen på helklassnivå, eller i mindre grupper, får elever många olika infallsvinklar och tränar sig att avgränsa ord och begrepp. Den språkliga träningen ska pågå i alla klassrum, men absolut i de klassrum som har elever med en annan språkbakgrund än den svenska. Eleverna har rätt att förstå vad det handlar om.

Eleven i centrum… Så måste det alltid vara. Därför får de vuxna eleverna också ett eget #åseri, eftersom både du och jag har tagit oss igenom en lång text nu igen!

 

av

Tjugoåttonde åseriet- Till förskolan Ametisten, min barndoms favoritplats!

Min lillebror skulle gå på 2-3 och jag själv på 5-7. Man betonar TVÅtre och FEMsju… På tvåtre där min bror gick, gick aldrig jag, eftersom jag till skillnad från han var stor. Det var nämligen bara småbarn på tvåtre. Vi stora, vi gick på femsju. Där fanns det en annan Åsa och för att skilja oss två åt, så kallades vi Stor-Åsa och Lill-Åsa. Som februaribarn var det jag som var den stora Åsan och det passade ju bra, eftersom jag redan var stor. Jag var tillochmed storasyster.

Femsju var Ullas värld. Det var hon som regerade där. Hon var snäll och stor och hade ett bullrigt skratt som vi ofta hörde. Men hon kunde också vara sträng och då lärde vi oss att det var smart att göra som Ulla sa. Hon hade humor och det märktes på jättemånga sätt, till exempel när vi skulle sjunga med en av de andra fröknarna, Barbro, som hade långt rött hår och en jättestor mage som fröknarna sa att det fanns en bebis i. När vi sjöng ”Tänk om jag hade en liten, liten apa, Umpa, Umpa fallerallera…” så lekte Ulla apa i bakgrunden.  Jag och min bästa dagiskompis som hette Jesse återkom ständigt till en lek där vi var vrålapor… Detta var på den svartvita tiden, då även Jan Lindblad framstod som grådaskig, men vi hade inspirerats av apornas vighet och slängde oss också i ett speciellt klätterträd i skogen vilt vrålande, så som vrålapor gör, för det hörde man ju på namnet. Klätterträdet fick man absolut under inga omständigheter gå till, för det låg långt ut i skogen, nära stupet ner mot Tumba, alltså gick vi förstås till klätterträdet när Ulla vände ryggen till. Jag var inte något busigt barn, så detta är kanske det enda buset jag kan minnas att jag gjorde. Man hade vacker utsikt över det tomma fältet som låg mellan Storvreten och Nackdala där jag själv bodde. Bakom villorna i Nackdala låg getingberget, ett JÄTTEHÖGT berg som jag och pappa och min bror brukade bestiga på helgerna. Det var ungefär lika högt som Åreskutan, som vi hade besökt förra sommaren. Typ, alltså…

När jag och Jesse hade tittat klart på utsikten drog vi oss tillbaka till dagis, genom hasselsnåren, för vrålapor måste ju vara försiktiga, så de inte blir upptäckta av människor. Ofta var vrålaporna så hungriga att de följde med dagisbarnen in för mellanmål… Ulla bjöd på cyklamatkräm. Den var aprikosfärgad och smakade jättegott och trots att vi frågade om det inte var aprikoskräm, så vidhöll Ulla att det var cyklamatkräm. Det här var på den tiden då Björn Gillberg tvättade sin skjorta i Prädd (= gräddersättning i pulverform som jag för övrigt brukade äta direkt ur burken i smyg). I efterhand har jag förstått att Ulla hört på nyheterna om någon giftskandal om kräm som innehöll farliga beståndsdelar. Till cyklamatkrämen åt vi smörgås med raketost. Osten skar fröknarna av med hjälp av ett snöre. Den smakade oändligt gott och skulle jag hitta en ost som smakar så, vore det toppen.

Man fick inte bestämma själv var man skulle sitta! Vid mitt bord satt alla vi som var äldst, vi som var stora och snart skulle börja skolan. Ninni, Per, Anette, Julia, Jesse och jag. Innan maten fick en av oss följa med och hämta matvagnen hos vår grekiska kokerska. På vägen passerade man IA, integreringsavdelningen, där det fanns barn som inte var riktigt som vi, men nästan, sa fröknarna. Vi dukade fram och så åt alla barnen och sedan var det någon annans tur att plocka av disken och hjälpa till att torka bordet. För varje syssla vi gjorde, fick vi en guldstjärna som klistrades upp på ett schema på väggen, där man kunde räkna alla stjärnor som var och en hade fått. Fröknarna sa att när alla hade fått fem stjärnor, så skulle vi åka till Åbo. Detta var 1974. Jag har aldrig, vid någon jämförelse med någon annan som gått på dagis, hört talas om att någon dagisgrupp har åkt till en så avlägsen plats som ett annat land. Än idag har jag inte klart för mig om det var så att våra föräldrar betalade resan eller om kommunen gjorde det… i god tid före resan fick vi färga egna T-shirts i batik och skriva våra namn på dem, utifall att vi skulle komma bort på båten eller i Åbo. Sedan delades vi in i tre grupper och jag och Jesse och Julia skulle sova i samma hytt som fröken Liselotte. Det var jättespännande och jag minns att jag besökte Finland före min mamma, som vid denna tidpunkt aldrig varit där. I åbo fanns det fängelsehålor i Åbo slott! Tur att vi inte blev kvar där, sa Ulla.

Eftersom min pappa är lärare så var jag tyvärr tvungen att gå hem först av alla väldigt många dagar under dagistiden. Det var inte alls kul. Det var ju på eftermiddagarna som man skulle få gå över till fritids. På fritids fanns flera detaljer som gjorde världen lite mera spännande. Först var det förstås alla de jättestora barnen, de som redan gick i skolan, men sedan var det också så att Ametisten hade en Ulla till… Denna Ulla jobbade på just fritids och med sig dit varje dag hade hon sina hundar, Buster och Bamse, två fantastiska individer av rasen Old English Sheepdog. Detta var innan någon kunde stava till pälsdjursallergi. På fritids fanns också marsvinet Nisse, som man fick ta ut och klappa om man var försiktig. En dag på dagis hade Nisse fått ungar. DÅ fick ”han” ett nytt namn, Åsa-Nisse… på fritids var jag de allra sista timmarna på dagen, om t ex pappa hade konferens i skolan, för då kunde han inte hämta mig så tidigt. Då fick man se på TV, på ett Tv-program halvfem med Hatte Furuhagen. Barnens Bio hette det. Alla fritidsbarnen satt på golvet framför TV:n. Oftast kom pappa och hämtade när det programmet var slut och då hann jag hem för att se Hedvig och Ugglan i ”Från A till Ö”. Den hösten började jag skolan. I Tunaskolans provisorium, klass 1c, men det är en annan historia som inte passar på förskolans dag.

Den pedagogiska verksamheten på Ametisten var omfattande, kan jag se nu i ett vuxenperspektiv. Vi gjorde mycket som var bra för oss barn. Närheten till Stockholm medgav förstås en massa extra kul, men jag tror ändå att det krävs intresserad och engagerad personal för att få till det där lilla extra. Min upplevelse av min egen förskoletid och även den inblick jag fått i mina barns förskolor, är att förskolan är en fantastisk del i många barns liv. Därför tillägnar jag alla förskollärare detta #åseri. Tack till er alla, för den insats ni gör!

av

Tjugosjunde åseriet- God dag min lärare! – Om det heterogena klassrummets utmaningar

I språktillägnandet är det många pusselbitar som ska passa ihop och just detta med skolkulturen spelar en mycket stor roll för lärandet. Med mina vuxna elever behöver jag ta hänsyn till att de redan har gått i skolan. Först gör jag en liten läspaus, för du behöver ett exempel från en annan bransch:

Från min barndom minns jag ett eftermiddagsbesök av grannen. Han berättade att han fått reda på att man vid rekryteringen av hotellpersonal till ett stort och nybyggt amerikanskägt hotell i Ryssland hade ställt frågan ”har du arbetat på hotell tidigare?” Motsägelsefullt nog så var det alla som svarade NEJ på frågan som fick jobb, medan de som svarade ja, fick gå hem från intervjun utan att ha blivit anställda. Motiveringen till detta skulle vara att den hotellkultur som dessa anställda varit vana vid, inte stämde överens med den hotellkultur som den amerikanska hotellkedjan ville skulle råda på deras nya hotell. De ville skapa ett nytt förhållningssätt utan att behöva konkurrera med det gamla.

Nu är pausen slut!

När mina elever gick i skolan i sina respektive hemland som barn, så kan jag utgå ifrån att eftersom ingen av dem är ifrån Sverige, så har de gått i en skola som är olik den svenska. Men hur olik den svenska och på vilket sätt? Och vad spelar det i så fall för roll?

Tänk dig att du går in i din farmors klassrum som besökare. Vad ser du? Tänk dig att du i stället besöker ett klassrum på en vanlig svensk skola innevarande år. Utan alltför livlig fantasi så kan vi direkt se vissa tydliga skillnader mellan de två klassrummen. En av dessa skillnader är att i farmors klassrum sa man inte ”Tja Åsa!” när man mötte sin lärare. Man väntade på tilltal och om man förväntades svara, så adresserade man läraren med titel och efternamn, inte förnamn. Jaha, och? tänker kanske du. Vart vill du komma?

Eftersom jag har samtalat med många av eleverna om deras barndoms skola och dessutom har gjort djupintervjuer med tio av dem om skolbakgrunden för två av mina akademiska uppsatser i ämnet svenska som andraspråk, så har jag flera exempel på hur det kunde te sig i olika länder en vanlig dag i skolan. Men spelar det egentligen någon roll hur de hade det när de var barn? De är ju vuxna NU!

Ja, de är vuxna och det är jag också, men deras föreställning om ”skola” är en annan än min. Det märker jag varje dag. Jag hävdar att mina elevers barndoms skola i många fall var betydligt mer auktoritär än vad min klassrumsmiljö är. Dessutom var förhållningssättet lärare-lärare samt lärare-elev och elev-elev ett annat i många fall. Jag tror att deras upplevelser av sin egen skolgång påverkar deras lärande väldigt mycket, både i positiv och i negativ riktning.

Mina elevgrupper är extremt heterogena. Senast jag räknade hade jag över tjugo olika modersmål representerade i klassen. De representerar alla världsdelar och är både kvinnor och män, unga och gamla. Det är oerhört stimulerande att vara i lärandesituationer med dem hela dagarna och det är en utmaning att möta vars och ens nivå och se dem som individer, så som skolverket föreskriver. Mycket av det vi förväntas göra både i ämnet svenska som andraspråk och i skolan i allmänhet kan kopplas till ”The Big 5” som bland annat Lärarnas Tidning beskrivit i en artikel 111108. Enligt artikeln i LT bör man lägga upp sin planering så att skolarbetet ger elever träning i dessa fem förmågor:

  • Analysförmåga
  • Kommunikativ förmåga
  • Metakognitiv förmåga
  • Förmåga att hantera information
  • Begreppslig förmåga

 

Elevgrupper är alltid sinsemellan olika. Vad som är fullt möjligt att göra i den ena gruppen, kan vara hart när omöjligt i den andra. Den insikten fick jag redan under mitt första år som lärare, när jag bespetsat mig på att kunna återanvända lektionsplaneringen för en av mina nior i en annan nia. Det visade sig vara helt omöjligt, eftersom eleverna i de två olika klasserna svarade helt olika på den undervisning de fick genom mig. Också då noterade jag att ett målgruppsbaserat planeringsarbete är nödvändigt. Men åter till gruppens heterogenitet…

För en elev med svenska som modersmål, som genomgått det svenska skolsystemet, är det vanligt att få frågan om vilken åsikt man har eller hur man vill lösa en uppgift. Tycka och tänka är i allmänhet inte något problem för en helt vanlig grundskoleelev. De har oftast skolats in i detta ända från förskolan, i annat fall ifrån förskoleklass eller de första skolåren. En elev i den svenska grundskolan är van vid att yttra sig om sina egna synpunkter i både tal och skrift.

I mina elevers skolbakgrund är det ofta så att den i klassrummet som bestämt har varit läraren. Ändå är inte eleverna en homogen grupp med samma uppfattning om skolan, kunskap, lärande och lärare. Vi behöver möta några fiktiva låtsaselever, som kan utgöra exempel på hur olika uppfattningar som skolans uppdrag och om elevens åtaganden och lärarrollen kan vara i ett och samma klassrum.

Ahmed kommer sin första dag till skolan med blicken sänkt mot golvet, formar händerna med handflatorna emot varandra framför kroppen böjer huvudet och säger: ”Min lärare!” Jag bemöter hans hälsning med vänlighet och berättar vad jag heter och att det går jättebra att han kallar mig för Åsa i fortsättningen. Ännu ett år efter detta, fortsätter han envist med att varje gång han ska tilltala mig säga: ”Min lärare!” Handrörelsen har han slutat med, men nacken böjs och uttrycket ”Min lärare!” har han kvar. Han har aldrig tagit till orda i klassrummet utan att vara tilltalad. Han har aldrig påkallat min uppmärksamhet från sin plats i klassrummet. Han sitter tyst tills han blir tilltalad. Han verkar tycka att det vi jobbar med ibland är svårt, men han skulle förlora ansiktet om han frågar. Därför frågar han inte. På fritiden är han med kompisar i kommunens samlingssal och pratar hemspråket och umgås. Han vill gärna få hit sin fru och sina barn, för det är ensamt i Sverige utan dem.

Ying dyker upp en halvtimme före alla sina klasskamrater med alla kursböcker och två lexikon. Hon placerar sig längst fram i klassrummet för att inte missa något. Under hela lektionen antecknar hon flitigt, men hon frågar absolut ingenting och svarar bara med enstaka ord på frågor jag ställer. Hon har under de gångna veckorna samlat på sig dels svåra ord och uttryck som hon behöver få förklarade, dels olika kulturella företeelser som jag har diskuterat med eleverna och försökt förklara, men som hon just då inte har förstått. Det har gått henne förbi att jag inte kräver av eleverna att de ska kunna och förstå varje stavelse som yttras i klassrummet. Det har även gått henne förbi att det går jättebra och känns helt OK för mig om mina elever avbryter mig med frågor eller ber mig förklara igen om något känns oklart. Varje eftermiddag ägnas flera timmar åt studierna. Eleven går hem från skolan och sätter sig direkt med självpåtagna långa läxskift, som ger ett fantastiskt resultat på relativt kort tid inom läsförståelse och skriven svenska. Med den talande svenskan är det inte lika. Den tar tid och behöver mer interaktion med andra.

Sabine är van vid att den enda som talar på lektionen är läraren. Elever ska sitta tysta och vänta på att bli tilltalade. Hon har aldrig tillfrågats om sin åsikt i någon fråga. I skolan tar man emot kunskaper och utför uppgifter som läraren har delat ut. Man behöver inte ha någon åsikt om det, man bara utför det man blir tillsagd. Sabine har en underbart vacker handstil och när hon skriver så skriver hon fantastiska texter som gör att jag lär känna henne genom det skrivna, inte genom det hon säger, eftersom hon alltid är tyst. Sabine umgås inte så mycket med de andra eleverna i början, eftersom hon är mycket blyg och tystlåten. Därför är det svårt för mig att bedöma hennes muntliga svenska.

Wilbur kan redan allt, tycker han själv. Han förklarar gärna och länge för klassen hur det EGENTLIGEN är, om ingen avbryter honom. Wilbur kommer inte på alla lektioner, för ibland har han andra saker som är viktigare som han måste göra. Dessutom behöver han ju inte vara med på allt, eftersom vissa saker är så lätta att det är nästan löjligt, på gränsen till kränkande att man ska behöva ägna sig åt detta simpla. Han läser inte något hemma, för allt vi gör i skolan är så lätt, tycker Wilbur. Det finns ingen anledning att ta hem några uppgifter och träna ytterligare hemma. Wilbur går samma kurs för tredje gången. Han och jag har samtalat om att han kunde vinna på att plugga lite mer hemma. Han säger att det ska han absolut göra…och sedan gör han INTE det. Wilbur är den i klassen vars kunnande ökar i långsammast takt. Han gör väldigt små framsteg och löper risk att inte nå nivån för ett E denna gång heller.

Om vi ska diskutera någon företeelse i grupp och mina exempelelever Sabine, Ying, Ahmed och Wilbur hamnar i samma grupp, så har de med sig sina föreställningar in i grupparbetet också. Sabine som är van vid auktoriteter lyssnar på Wilbur. Det gör också Ahmed. Ying som har resultatintresse och höga ambitioner är frustrerad över att grupparbetet sker på en enda elevs villkor, men säger ingenting, eftersom också hon är styrd av auktoriteter. Wilbur som redan kan och vet allt ser inget som helst hinder med detta upplägg, eftersom han får ägna sig åt det han kan bäst, nämligen lägga ut texten om hur det ÄR.

Var och en av eleverna, utan undantag, ska ges möjligheter att träna ”The Big 5”. Det kräver att jag tänker igenom extra noga hur man kan skapa en lärandesituation som är tillräckligt målstyrd och tydlig, för att påvisa för elever vilka förväntningar skolan har på dem, tillräckligt trygg för tysta elever att våga tala, tillräckligt intresseskapande för att väcka Wilbur ur känslan av att redan kunna allt, etc.  Vidare måste det sociala klimatet vara så fyllt av grundtrygghet att eleverna vågar yttra sig i vanliga gruppsamtal, så att de därmed får tillräckligt med träning i talad svenska för att nå de målen. Lärarrollen är mycket komplex. Det vet de flesta redan. Att skapa lagom stora utmaningar för de exempelelever jag skrivit om här, är inte enkelt, men med träning hittar man olika vägar att stötta enskilda elevers utveckling i förhållande till sig själva.

av

Tjugosjätte åseriet- Sanna SISU på skidutflykten

Det är självklart att elever har olika utgångspunkter för sitt lärande. Min målgrupp är vuxna invandrare från världens alla hörn. De har olika skolbakgrund och har dessutom haft olika lång väg till sin nuvarande litteracitet. För mig blir det för varje dag alltmer tydligt vad dessa elever har med sig i sitt bagage och hur det i sin tur påverkar lärandet på olika sätt. Inledningsvis kan vi jämföra med mina elevers egna barn. Deras barn kommer som nya i den svenska skolan och beroende på om de kommer redan före skolåldern eller en bit upp i åren, så har de olika lätt att ta till sig språket, rent lingvistiskt. Det finns gott om forskning på det här området, som jag kan återkomma till i ett annat #åseri, men nu vill jag dela med mig av min egen erfarenhet.

När under tidigare år undervisat barn i svenska som andraspråk, så har de haft två tydliga fördelar i lärandet: Dels får de snabbare ett uttal och en intonation som liknar den infödda, dels får de (i bästa fall) snabbare kontakt med den svenska kulturen och är snabbt en del av den. Dessutom är min erfarenhet att barn är nyfikna och intresserade och vill prova det nya och obekanta. För att illustrera det, berättar jag om Sanna som var sju år när jag lärde känna henne. Skolan hade lånat ihop skidor från personalens grannar och bekanta, så att mina elever skulle kunna vara med på friluftsdagen och åka skidor. Sanna hade aldrig i hela sitt liv åkt skidor. Hon ramlade så många gånger att jag tröttnade på att RÄKNA, men varje gång ställde hon sig upp, utan minsta gnäll med ett stort leende och försökte igen. I hemlandet hade hon inte ens sett snö, så hennes positiva envishet förvånade mig.

jnb_20111228_1544.jpg (850×567)

Vid dagens slut hade hon fått in en viss snits och klarade av att någorlunda ta sig fram på platt mark. Men att hon hade ramlat gång på gång och fått snö innanför kragen och i håret och innanför vantarna och i skorna, sa hon ingenting om, hon bara log lyckligt.

bredfjallet2000_m.jpg (400×300)

Hon var inte från Finland, men jag brukar tänka på Sanna när någon nämner ordet SISU för mig, för jag tycker att hela Sanna utstrålade det. Kämparglöd och jävlar anamma! Många gånger har jag varit på friluftsdagar med svenska barn som haft betydligt svårare att orka försöka igen om något går dem emot. De är mer ”curlade” än de barn jag mött från andra kulturer. Skillnaden märks också i klassrummet om man studerar svenska som andraspråk. I språktillägnandet är det många pusselbitar som ska passa ihop. En sådan pusselbit är kulturbakgrundens betydelse för inställningen till lärandet. Det tänkte jag återkomma till i mitt nästa åseri.

 

av

Tjugofemte åseriet- När Igor hjälpte en hel klass att förstå ordintonation

För ett antal år sedan hade jag ett samtal med en av mina vuxna elever om att hen skulle vinna på att jobba lite extra med sin ordintonation, för att undvika missförstånd vid interaktion med andra. Eleven ansåg sig inte behöva någon extra träning eftersom hen enligt egen utsago redan hade en korrekt intonation. Då gav jag några exempel ur minnet, för att tydliggöra för eleven vad jag syftade på. Eleven brukade nämligen betona ordet ”igår” på exakt samma sätt som man uttalar det ryska mansnamnet ”Igor”. Det gick emellertid inte alls att övertyga eleven. Hen menade att det inte ledde till missförstånd att uttala ordet så som hen gjorde.

Endast någon timme senare, alltså samma dag, hade VI (jag och eleven) turen att få detta genomlyst på ett alldeles enastående sätt. Vi hade börjat den aktuella lektionen och jag hade fördelat ordet till eleven med intonationsproblem och hen skulle nu ta till orda för att berätta något som hänt under gårdagen. Hen inledde med sin specifika intonation ”igår…” men sedan hann hen inte mycket längre, för Igor, vår ryske elev vände sig om och sa; ”Ja?”

Både jag och intonationseleven skrattade gott och förklarade tillsammans för Igor vad som varit så roligt och efter det så tog hen alltid sats för att säga ”IGÅÅÅÅÅÅÅR”

Det är av sina misstag man lär sig, sägs det. Jag tror också att man lär sig genom att ha tillräckligt konkreta exempel att dra sina slutsatser ifrån. Därför försöker jag så ofta som möjligt att bidra med konkreta exempel för att underlätta lärandet. Att gratis få den typen av upplägg till en lektion brukar jag tycka är fantastiskt lyxigt. Jag bryter den lektion som pågår, för att skjuta in en förklaring som hela klassen kan dra nytta av. Intonation kan ha en avgörande betydelse för förståelse och intonationsfel kan vara källa till missförstånd och jag tror att uttalet av ”Igor” och ”igår” bidrog till en intressant språklig iakttagelse för många i den aktuella klassen.

av

Tjugoandra åseriet- Den kreativa tystnaden i det nationella provets ljus

Att sitta provvakt vid nationella prov är alltid lika spännande. Jag blickar ut över eleverna och ser deras koncentrerade ansiktsuttryck som ibland visar ungefär hur svårt provet är, men minst lika ofta visar hur målmedveten den enskilda eleven är. Tystnaden är inte tryckande eller ansträngd, utan kreativ och koncentrerad. Med mina elevers provperformans som insats får jag ett kvitto på min undervisning. Om alla mina elever misslyckas kapitalt på provet, så borde jag bära hundhuvudet, inte de. Lyckas de däremot överlag, så kan jag unna mig att känna mig lite stolt just det året. Det är dags för mig att förstå, dra slutsatser och förändra i enlighet med det jag ser i resultaten. En sådan slutsats som jag alltid drar är de tre provens resultat i förhållande till varandra. Har eleverna lyckats bättre med den muntliga delen än med läsförståelsen? Har kanske skrivdelen uppfattats som lättare än den muntliga uppgiften? Jag drar slutsatser om vad jag behöver fokusera mera på nästa termin och också vad eleverna uppfattar som svårt eller enkelt. Det blir spännande att se hur det gått denna gång!

Många drömmar kopplas samman med resultaten på de nationella proven. Många av mina elever, som läser svenska som andraspråk, har drömmar om att lära sig svenska till en felfri nivå, en brytningsfri svenska som inte sticker ut i mängden. Vars och ens unika sociolekt och vars och ens brutna svenska med egenheter som ibland är språkbundna och ibland individuella är otroligt charmigt, tycker jag. I mina ögon är de alla fantastiska som ens försöker uttala ord som ”sjösjuk” eller ”skvallra” eller för den delen ”tvungna”. Jag fascineras också över de oidiomatiska lösningar eleverna har. Av slentrian eller lathet använder vi modersmålstalare ofta uttryck som vi själva har hört upprepade gånger. Att som modersmålstalare ta genvägar i språket är helt naturligt och kommer av sig självt. Man säger flitig som en myra, eller arg som ett bi, innan man ens reflekterat över att det kanske kan gå att koppla adjektivet till någon annan varelse eller företeelse. Man bygger sina sammansättningar efter vedertagna mönster och reflekterar sällan över det. Vintervitt, smutsgrått, korpsvart… Så gör inte alltid mina elever. Ett uttrycks frekvens i det nya språket kan vara svår att få grepp om som ny. Därför använder många av eleverna relativt ovanliga uttryck. Det leder till att jag ser mitt modersmål med deras ögon och förundras över det elastiska språk jag talar. Svenskan är ett föränderligt språk och vi alla ansvarar gemensamt för dess förändring. När jag återigen tittar upp från tangenterna och möter det tysta klassrummets koncentration, så känner jag i luften hur allvarligt uppfattad uppgiften är.

Att skriva ett nationellt prov är seriöst, något man gör för att visa vad man kan i kursen. Jag ser att de tänker så. Jag tänker på vad som väntar mig för egen del. För mig väntar det spännande och intressanta mättillfället när jag får ställa min lärargärning på prov inför Skolverkets normnivå. Som tjänsteman i skolan genomför jag varje år de prov jag är ålagd att genomföra. För mig har det alltid varit mycket intressant att se vad elever åstadkommer i ett ”skarpt läge”. Många är de texter jag läst där jag blir imponerad över hur elever lyckats spänna sin båge och avfyra en text som är den aktuella elevens allra bästa under lång tid. Många gånger har jag förstås även läst texter där skribenten gråtande lämnat in något halvfärdigt, för att pressen blivit för stor. Jag ser det nationella provet är en måttstock på min undervisning och att det är jag som ”kollas” i första hand. Det försöker jag också alltid förklara för eleverna inför proven. Om en månad har vi detta bakom oss! Då börjar planeringen för nästa termins undervisning med utvärderingen av de nationella proven som en viktig pusselbit.

av

Tjugoförsta åseriet- På söndagskvällar räddas jag av tanken på AKUTEN

Det fanns en tid när jag redan strax efter lunch på söndagen började känna mig lite lätt olustig, för att jag inte var säker på om jag hade planerat allt jag skulle göra med eleverna under veckan. Känslan kan beskrivas som när man står på något man uppfattar som säkert, men som man inte med säkerhet kan bedöma i alla avseenden. En snötäckt sjöis är bedrägligt slät och fin ända tills man trampar igenom…

Söndagskvällarna ägnar jag åt att gå igenom i förväg vad jag ska göra under veckan och då försöker jag också arbeta mig igenom olika saker som jag behöver försäkra mig om att jag har tänkt på. Man blir bättre på det med åren. Därför är mina söndagskvällar nuförtiden ganska lugna och sköna och kan innehålla en stunds läsning eller ett bad i stearinljusets sken medan jag lyssnar på musik. Jag varvar ner i stället för upp nuförtiden.

Min uppfattning då, för längesedan, var att det var viktigt att in i minsta detalj ha tänkt på varje enskild faktor. I efterhand kan jag se att jag var väldigt kontrollberoende och att det resulterade i att jag mådde dåligt om jag inte hade det man kan benämna ”koll” på allt. Jag tror att det bottnade i en viss osäkerhet och bristande självtillit. Nu vet jag att det inte kan hända så många hemska saker om det inte går enligt plan A, för jag har nämligen alltid en ”Plan B”. Min önskan att ha koll har egentligen inte ändrats nämnvärt, men min inställning till situationer då något går fel, har ändrats. Det har visat sig vid ett antal tillfällen att när något inte blir som man har tänkt sig, så accepterar eleverna utan problem att man i stället löser det uppkomna läget med en ”Plan B”.

EN sådan faktor då hela planeringen kan gå i stöpet är allt som kan kopplas till IT, som när lärplattformen inte fungerar eller då vi inte har någon uppkoppling och därmed inte kan använda datorerna. Men också så vardagliga företeelser som strömavbrott kan ändra inriktningen på den planerade lektionen i ett nafs.

DÅ kan man INTE bryta ihop, även om det första ord som dyker upp i huvudet är en svordom.

Med åren har jag samlat på mig en stor mängd alternativa idéer som går att ta till när något inte blir som planerat. Jag har gjort det enkelt för mig genom att samla några få RIKTIGT BRA lektionsplaneringar i en pärm som jag kallar AKUTEN. Jag använder bara akuten vid akuta tillfällen, inte för en sticka i fingret, om man återigen lånar ett uttryck ifrån sjukvården… När jag tar till denna pärm så vet jag två saker innan jag börjar. Dels vet jag att min ursprungsplan inte går att genomföra, dels vet jag att det jag väljer att göra ur AKUTEN inte kommer att innebära några problem för mig. Också där är lektionerna planerade på ett målfokuserat sätt och det är bara att välja och vraka. Därför känns situationen omedelbart trygg igen. Söndagkvällar då jag tillfälligt känner mig osäker inför arbetsveckan, brukar tanken på AKUTEN lugna mig. Men då syftar jag på min pärm, inte något annat.

2618727_1200_675.jpg (612×344)

av

Artonde åseriet- I sopmaskinens tid!

Det är blåsippornas tid! Det såg jag igår när jag promenerade en stund i skogen. Eller är det kanske snarare tussilagons tid, eller vitsippans? Men vad skulle i så fall den konkurrerande tibasten, med sina vackra blommor på kal kvist tycka? Om det nu med självklarhet är en växt som ska få äran att ge tiden något att hänga upp sig på, så kanske doften av dessa växter spelar större roll än synintrycket? Vårens dofter för mig, kan å ena sidan vara den späda gullvivans, där hon försöker sticka upp sin gula hätta och säga till blåsippan att dess tid är förbi, men å andra sidan kan det vara en mindre angenäm doft, som i förstone inte alls är så trevlig. I stället är det de konnotationer som följer med doften som leder till att man ändå välkomnar den. Min favorit bland dessa är den långsamtgående sopmaskinen, som med sin bevattnade sopning av gatan lämnar en lite dammig och unken doft av sand, men det jag fäster vikt vid är ju att till och med kommunen och dess planeringsansvariga nu anser att det ÄR vår. Därför är sopmaskinen min favorit.

Den skänker mig omedelbara minnen om vårens första hopprepsstund när jag var liten eller glädjen över att den hage vi ritade upp på gatan skulle bli kvar tills vi hade tröttnat på att hoppa och övergick till att göra något annat. En annan fördel med sopmaskinen är ju att man hinner med att uppfatta den utan att vara speciellt snabb eller extra begåvad. Man hör först något diffust brummande på avstånd. Det är tillräckligt starkt för att nå igenom husväggar och sprillans nya treglasfönster, men ändå så pass allmänt att man först blir nyfiken utan att veta säkert vad det kan vara. Därefter, när den kommer närmare, kan man höra sopandet. Där får svenska landslaget i curling konkurrens! MÅNGA är de elever som i mina klassrum genom åren på min uppmaning fått ställa sig upp för att titta ut genom fönstret med min enda enkla uppmaning; ”Titta på min favorit bland vårtecknen!” Många är också de elever som sagt; ”Var då? Jag ser inte! Vad menar du?” Därför har jag dragit slutsatsen att mitt val av favorit kanske är lite märklig eller ja…udda…eller också är det en fråga om kommunikation. Därför måste jag dra ett strå till stacken genom att förklara sopmaskinens fördelar i dess självklara topp bland vårtecknen.

Finns det andra vårtecken som i samma utsträckning skulle få mig att stanna upp, reflektera, minnas? Ja, självklart! Säkraste kortet efter sopmaskinen och vårblommorna är de där grannarna jag nämnde i #tolfte åseriet. Skatorna! De bygger och samlar och kämpar och får så småningom ihop till en imponerande etagelägenhet, eller, ja…rishög… Det skänker mig samma varma glädje varje vår att se dem jobba med detta, men det drar även igång en förväntan om att jag kanske ska få uppleva än en gång, hur skatungarna jagar sina föräldrar på gräsmattan, med sitt tjatiga tjatter om mer mat, medan de förtvivlade föräldrarna curlar med allt större och mumsigare godbitar.

Kopplingen mellan här och nu, till det som finns inbyggt i förväntan, gäller även andra vårtecken för mig. Jag kan lyssna på radion mitt i vintern och det kan t ex vara Melodikrysset, som försöker fånga mitt intresse på ett generellt plan. Är det då en VÅRSÅNG, gärna med Lunds Studentsångare, så tickar det igång flera reaktioner alldeles omedelbart. Det FÖRSTA som händer är att jag sjunger MED! Det andra som händer är att jag minns alla de många vårkonserter jag själv har varit med och sjungit, där just dessa vackra vårsånger utgjort huvudinnehållet. Mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm eller OOOOOOOOOOOOOOOOOO eller eventuellt ett do di dam dam dam är liksom inte mycket att komma med i textsammanhang… Men det får jag kompensera med glädjen över att minnas helheten, för som andra alt har jag ju sjungit stämmor som ibland varit lite märkliga. Det är inte självklart att jag kan hela texten. I stället kan min text vara något som ligger och kompar i bakgrunden, en del av helheten, så att säga, något som förtydligar det sopranerna ville få fram med sin text. När jag var ung körsångare spelade det ingen roll, men nu inser jag att en sopran i de flesta fall fick med texten på köpet…

Ett annat givet vårtecken är GB-listans nyheter. Man kan ju inte ta sommarlov utan att ha ätit sig igenom årets nya glassar och dessutom hissa och dissa dem tillsammans med vänner och bekanta. Även glassarna tickar igång minnen. När jag var liten var min favoritglass en tillfällig besökare på listan. Den hette Alexandra och smakade hasselnöt. Jag minns speciellt en utflykt som jag gjorde med mina vänner då vi skulle till Sturehof. Som vanligt satt vi längst bak i deras SAAB herrgårdsvagn, ivrigt vinkande till bilen bakom. Vi hade bespetsat oss på att få en glass vid resmålet. Men Sturehof hade ingen Alexandra! Slottets skönhet och dagens vackra väder kom i skymundan. Hur kan det komma sig att ett slott som är öppet för besökare bedriver sin verksamhet utan att förstå att man måste sälja glass? undrade vi.

Lärarens vårtecken är av helt andra slag! Detta är de nationella provens tid! Det är betygsättningens tid! Det är redovisningarnas tid! Det är också det ansträngande jobbets tid! Men samtidigt är det också kvittots tid. Det är nu jag får kvitto på om min undervisning har fungerat i relation till de kursmål som Skolverket har satt upp. Det är nu jag måste utvärdera och dra slutsatser och förändra inför framtiden. Det är alltså utvärderingens tid och planeringens tid. Nåväl, egentligen är det nog snarare redan vår. Det är enkelt att säga. Det är vår! Men för den som levt större delen av sitt liv i ett land där det inte finns några tydliga avgränsningar mellan olika årstider, kan årstidsväxlingar kanske te sig patetiska att fästa någon vikt vid. Därför samtalar jag mycket med eleverna om hur jag uppfattar årstidsväxlingarna och vad många av oss gläds åt just den här tiden på året.