One Hundred and Twentieth Åsic- At the End of the Road

Long+Winding+Road.JPG (298×258)

When learning a  language is comparable to an everlasting straight road, I bet it’s boring! I think of learning as a kind of journey, but not quite the kind of journey one would have on the above road. When I was visiting USA in October 2014, I noticed that American teachers in the schools I visited were more of puppets on a string than teachers in Sweden are. The teachers I met in New Jersey, needed to follow certain reading programs, hand in their plans to the principal etc. No excitement will be hidden anywhere, because there are no hiding places, just like in the road above! In a classroom where lessons are predictable and have to follow a certain pattern, I would already have changed my career… especially if I had to follow a dress code, too…

What if my flip-flops would be banned!?

woman-cutting-puppet-strings.jpg (300×399)

This past semester I  have met a group of wonderful adult students from all over the world, all eager to learn and never giving up in their struggle for success. This morning when I met them for an activity in the classroom, I felt the usual sadness so typical for the end of a course. I will miss them, just as I always miss students who leave for new challenges elsewhere. I wish them all the best and hope they will keep up the hard work of improving their Swedish! I know there will be bumps in the road, even some potholes or sharp bends, but hey, it will be fun and it will never be boring!

Life-is-a-journey-with-problems-to-solve-lessons-to-learn-but-most-of-all-experiences-to-enjoy.jpg (400×227)

DSC_0016DSC04868

Sjuttiofjärde åseriet- Bananlådan

bananlada.png (300×250)

En gång var jag nyinflyttad i Falun. Det är inte helt nyss… 1979 noga räknat. Jag kom ifrån ett klassrum styrt av en enväldig lärare där endast ett svar var givet. Jag hade redan i trean inhämtat grundreglerna i fonetik, fattat att det var en nackdel att vara invandrare från Finland, för då hade man sämre uttal i engelska och dessutom hade jag insett att man kunde vinna i basket, fotboll och handboll fast man inte var klassens magraste. Vi flyttade från ett brukssamhälle till Falun. Jag tyckte att vi flyttade 39km, men ganska snart insåg jag att vi flyttade betydligt längre… Det var ganska stor skillnad och jag som nyss hade lärt mig och hade koll… Jag hade lärt mig att man inte skulle säga ”gå ner till centrum” eller ”ta pendeln in till stan”, utan snarare ”gå ner på bruket”. Nu kom jag till ett ställe där det hette ”gå på stan”… Men!!!!

OM det nu hade varit det enda som var nytt, så hade det ju varit ENKELT, men faktum var att det var som att stiga in i en ny värld. I det #femtioandra åseriet berättar jag om den rektor som mötte mig första dagen i nya skolan och om hur informellt och lössläppt det kändes att börja på den nya skolan. Förutom det, så var det många andra (för en ELEV) härliga skillnader. En sådan var att det fanns en fritidsledare på den nya skolan. Vad han hette har jag ärlig talat inte EN SUSNING om, men däremot vet jag att han KALLADES Havet och hade ett hårsvall som hade fått Harpo att bli genuint avundsjuk. Havet hade ansvar för Bananlådan. När jag första gången steg över tröskeln in i den aktuella skolan, så var jag nervös och orolig för hur det skulle gå, men om man har lite bollsinne, så kan man klara sig i det långa loppet i en sådan lokal som Bananlådan… Det enda jag och min lillebror behövde göra var att investera i ett pingisracket och skriva våra namn på det… Jag har nog mitt kvar, tror jag… grönt på ytan… och med en vinnande lack på handtaget… 🙂

I Bananlådan fanns alla de där man ville vara polare med och dem man ville vinna över i rundpingis för att visa att man stack ut i mängden. Varför var det så viktigt? Ja, säg det! Jag kan nog inte själv sätta ord på det. Men rundpingis tyckte jag var väldigt roligt och anledningen till att jag bloggar om DET just ikväll är att jag har sett programmet med J-O-Waldner och Gunde Svahn på TV… Det gav mig en tydlig flash-back och en patetisk tanke om att jag minsann vet hur man skruvar en serve. 🙂

Det är något slags MYSPYS över Bananlådan och dess betydelse för mig, men det finns också en rad insikter knutna till erfarenheterna i Bananlådan. Till exempel fick jag anledning att konstatera att ingenting kan tas för givet. En så simpel sak som att hoppa Twist… Det vet man ju hur man gör. Man har dessutom koll på hur bondtolvan går till i hopprep, eller hur?! Jag menar, hur svårt kan det VA?!

Ändå förstår man först efter en stund i leken att det är något som inte stämmer… I Dalarna gör man på ett annat sätt… Jaha? Jaså? Men vad är det som säger att det är RÄTT sätt? undrar jag. Men innan jag ens hunnit yttra denna fråga, har svaret kommit och jag förstår det också… ALLA anser att jag har missuppfattat både hur man hoppar Twist och hur Bondtolvan går till. I slutändan är jag dock berikad… Jag kan två olika versioner och har inte några större problem med att lära mig det nya sättet att hoppa…

I Bananlådan föddes min tävlingsinstinkt. Jag ville vinna i rundpingis, vara den som stod i finalen. Hände det ofta? Nej, men det hände IBLAND och det räckte för att trigga mig att fortsätta.

Nuförtiden brukar jag säga att jag inte alls är det minsta tävlingsinriktad, men den som t ex varit med mig på en tipspromenad eller kanske på ett quiz på Birka Cruises, vet att det är på liv och död. Man MÅSTE ju vinna!!!

Havet och ni andra som tillbringade regniga raster inomhus i bananlådan, tack för många roliga stunder och tron på att det spelar roll att det finns en vänlig vuxen i barngruppen. Havet var där, som en positiv katalysator i vår vardag. Han räddade oss från utanförskap och mobbing bara genom att vara. Tack!

350px-Baltic_Sea_(Darlowo).JPG (350×263)

 

Sextiotredje åseriet- Som åsnan mellan hötapparna

Idag talade de om på nyheterna i TV att ungdomar och speciellt förstagångsväljare har mycket svårt för att bestämma sig inför valet. Nu tror ju inte jag att fyrtiosjuåringar räknas in i kategorin ungdomar…men jag har definitivt inte bestämt mig än. I våras inför EU-valet tog det så lång tid att jag stod i vallokalen innan jag insåg vilket val som var det enda rätta att göra. När jag var ung (nu låter jag ju som NITTIOsju, ungefär!!), så uppfattade jag situationen som att de flesta med något intresse för politik satte sig in i vilket parti de verkade ha mest gemensamt med och så röstade man på det igen och igen och igen… NU är min uppfattning att jag inte alls är ensam om att inte vara säker… Jag tror dessutom att många gör som jag… kollar lite extra på de olika partiernas valmanifest för att bilda sig en uppfattning om något parti eventuellt har lovat något alldeles enastående, som gör att man kanske kan tänka sig att rösta valtaktiskt.

Med tanke på omständigheterna i den svenska skolan, bestämde jag mig redan i mars då jag började blogga, för att sätta mig in i vilket parti som har den bästa skolpolitiken. Nu så här i valrörelsens sista självande minuter, timmar och dagar…måste jag tillstå att jag inte har lyckats hitta ett parti som har enbart goda förslag och lösningar för skolans del. Nu säger man i skrivande stund på TV:s Aktuellt, att det röda blocket är vinnare vad gäller frågor om skolan, men det är så lite som skiljer i opinionsundersökningar, att det är hugget som stucket vilket block som vinner (Aktuellt, 140911). Så jag är fortfarande som åsnan mellan hötapparna. Jag och ungdomarna… 🙂

Jag tror att årets val blir en riktig rysare. MYCKET mer spännande än bandyfinalen på Studenternas eller Elitseriefinalen i ishockey… 😉

På måndag morgon har vi kanske i alla fall en ANING om hur det slutade… Då hoppas jag att röstdeltagandet på söndagen varit rekordstort och för soffliggarna hoppas jag på jättevackert väder, så att de masar sig upp just på söndag och orkar iväg till vallokalerna…<3

 

Femtiofemte åseriet- Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 6

Nu är det dags för den femte och sista punkten i mitt valmanifest. Det har förvånat mig ända sedan jag började som lärare, varför man inte i högre grad tar till vara äldre lärares erfarenhet, kunskap och sociala kompetens i elevgrupper. För att utveckla mina tankar på området fick detta ämne vara med i mitt valmanifest:

5. Mentorskapet i början av lärargärningen ska kompletteras med en utfasning av äldre lärare

Det har gått 23 år sedan jag började min lärargärning och jag minns alla de märkliga situationer jag råkade ut för som helt ny. Jag minns tillfällen då en lektion började precis som jag hade tänkt mig, för att någon minut senare snarare kännetecknas av ett utbrett kaos. Ibland kunde jag förstås själv backa bandet och förstå hur detta kaos uppkommit, men det fanns även tillfällen då så inte var fallet. Runt mig i den aktuella skolan fanns det relativt många äldre lärare, med stor erfarenhet och en omfattande arsenal av tillvägagångssätt och smarta lösningar. Ofta kände jag mig ”räddad” av dem i något avseende. Det kunde till exempel vara en oerhört pratig klass, som jag försökte överrösta genom att stå längst fram i klassrummet, ropa högre och gällare, utan något som helst resultat. När jag redan hade knutor på stämbanden och tyckte att min karriär som lärare var slut (nio veckor in på min första termin) så var jag hos en logoped för att få hjälp med stämbanden. Logopeden inledde med att ”härma” hur han trodde att jag lät i mitt klassrum. Han ropade med hög diskantstämma: ”Hallå där, ni där längst bak! Nu måste ni vara tysta!” och sedan tog han i för kung och fosterland, men fortfarande med samma ljusa diskant och upprepade sitt budskap:

”Hallå där, ni där längst bak! Nu måste ni vara tysta!” 

När han därefter lät mig se mina egna stämband på video blev jag livrädd för att få problem med min röst, eftersom jag älskar att sjunga. Det tips han kom med då, har jag återkommit till många gånger. När du vill ha tyst i din klass, så ska du själv vara tyst i alla dina instruktioner. Klassen ”tvingas” att lyssna noga och det sänker ljudnivån. Men fungerar det verkligen så? Ja… om man inte redan före det har låtit det gå för långt med sitt klassrumskaos…

Men det fanns andra tips också, som kom direkt ifrån mina lärarkollegor på skolan. Det kunde handla om HUR MAN SÄGER när man ska instruera en klass om en kommande uppgift. Tänk dig att klassen du har framför dig är en årskurs fem med 25 elever, med den sammansättning det brukar kunna vara i en helt vanlig klass. Nu ska du och klassen jobba med något som kräver att de hämtar material som du har lagt ut på en bänk i klassrummet. Du har sorterat upp allt de kan behöva och nu ska din instruktion sjösättas. VARJE gång jag ska göra något sådant, skickar jag en tacksamhetens tanke till den lärare som tipsade mig om att inte säga ”det som rör på sig” först. ”Det som rör på sig ska man säga sist”. Men vad menas med det???

Precis som det låter, faktiskt… OM det i instruktionen finns upplysningen ”och så HÄMTAR NI…” eller ”och sedan GÅR NI” etc, så är det precis DET man ska försöka spara. Barn (och vissa vuxna elever, har jag märkt!!) har en tendens att fokusera på GÖRANDET. Har jag då sagt ”hämta” eller ”gå” så finns det alltid fem snabba elever som skyndar upp från sin plats snabbare än en kollibri flaxar med vingarna och så har man redan sitt klassrumskaos, utan att man hinner förstå vad det egentligen var som hände. Nuförtiden ger jag FÖRST hela min instruktion, utan att t ex ”dela ut papper” som eleverna ska prassla med och bläddra i. När jag har sagt det jag behövde säga för att alla ska förstå, så flyter arbetet dessutom på ganska bra, för det är FÅ elever som inte har lyssnat uppmärskamt.

Hur får man snabbt hela skolsystemet att hämta sig efter år av negativ publicitet, negativa resultat från internationella jämförelser, negativa omdömen från politiker och andra förståsigpåare som inte sedan de själva gick i skolan har satt sin fot där? Ett sätt bland många vore att unna denna yrkeskår av tipsande äldre lärare tid för reflektion och tid för att fasa ut sin yrkeskarriär i lugn och ro samtidigt som de hjälper en ung lärare som ännu inte knäckt koden för sitt förhållningssätt i elevgruppen.

När jag började för 23 år sedan, fanns inte något ”mentorsskap”. Inte heller fanns det nuvarande läraravtalet där lärare är mer tid på skolan. Ändå fanns det en kollegial värme gentemot mig som ny. Jag välkomnades i gruppen av lärare, fick stöd och hjälp på många olika sätt och kände att med det stödet, så skulle det nog kanske gå att vara lärare i alla fall till sommaren…eller kanske till jul… När allt är nytt och allt är obekant och det är oändligt mycket att sätta sig in i, så krävs det inte mycket för att man ska knäcka ihop och tycka att man vill jobba som arkivarie, ensam i ett arkiv långt under jord, långt bort från människorna… Det tog alltså mindre än 9 veckor för mig. Jag ville sluta som lärare redan mitt första sportlov…

Med tanke på att många lärare har upplevt perioder då det inte gått så lysande, men också perioder då man känt ”flow” och gått som på moln på väg till jobbet, så borde vi rimligtvis kunna överbrygga den stora massflykten från vårt yrke genom att äldre lärare får som specialuppgift att ta sig an nyutexade, som behöver stöd på så många olika sätt att jag av utrymmesskäl hoppar över detaljerna. Jag nöjer mig med att konstatera att lärare är vana vid att ha många bollar i luften, att köra huvudet i väggen och snabbt  bli tvungna att tänka om. Vidare befinner sig lärare hela dagarna i en målstyrd verksamhet där man inte kan lämna åt slumpen vad och hur man ska göra. Dessutom är lärare otroligt luttrade när det gäller det faktum att förutsättningarna ständigt ändras! Är det inte nya läroplaner, så är det nya organisationsidéer på kommunal nivå eller ny rektor med helt annat tänk än den förra. Med tiden tränar man upp sig att hantera förändring… Med tiden lär man sig också, genom att göra misstag och fel, hur man på ett bättre sätt kan hantera en given situation, men med tanke på medias fokus på allt negativt i skolan:

Låt oss ta GENVÄGEN!

Stoppa plågsamma lärarförsök!

Låt åtminstone de äldre lärarna få den MÖJLIGHET det innebär att fasas ut i lugn och ro, som ett tack ska du ha för din insats för skolan, medan de samtidigt finns till förfogande för de unga och nyutexade lärare som behöver ett sådant stöd. En rejäl minskning av elevtid, för att skapa utrymme för att de goda idéerna ska nå nyutexade lärare,  i stället för till exempel klasslärarskap på heltid, borde vara en självklarhet för alla lärare över 60 som själva önskar att ha det på det sättet. En annan väg att gå är att fråga den äldre läraren själv om en slags ”önsketjänst” där den får bidra med det den är allra bäst på, så att eleverna direkt får ta del av den visdom läraren har tillägnat sig under sitt långa yrkesliv. Är man en duktig högläsare, så kanske man skule önska att få vara ”sagoberättare” för att frilägga klasslärare ges möjlighet att planera. Är man matematiker, så kanske man som det sista man gör innan pensioneringen, vill öppna en ”mattestuga” där elever kan ägna sig åt laborativ matte i mindre grupper, under den erfarne lärarens överinseende.

Låt äldre lärare orka ända fram till målsnöret!

Hjälp och stötta yngre lärare så att de inser att yrket är det bästa som finns i världen!

Alla (hävdar jag bestämt!) unga lärare har någon gång misslyckats. Det är tungt! Att få insikt om problem och brister av någon som går bredvid och är ens vän, kan skapa det lugn man så gärna vill uppnå för att känna att man valt rätt yrke. Ta till vara de kunskaper äldre lärare har samlat på sig under sin yrkeskarriär! Alla är ju inte världsmästare första dagen på jobbet! Första gången Patrik Sjöberg närmade sig en höjdhoppsribba var den gissningsvis lägre än i slutet av hans karriär… 😉

 

Fyrtioåttonde åseriet- Valrörelse eller valröra för skolans del?

När politiker vill vinna väljare strax före valet, brukar de mest märkliga förslagen dugga tätt på både riks- och lokalnivå. Det är min uppfattning att detta gäller för alla sektorer i samhället. De reformer som föreslås för skolans del är inte sällan mycket omvälvande, men inte alltid någon nyhet. Om vi ska tänka #skolanförst i det här valet, så är det viktigt att fokusera på skolans arbetsro också! Förslag till förändringar som inte innebär förbättring kan vi gärna vara utan!

Att ständigt FÖRÄNDRA leder inte med självklarhet till FÖRBÄTTRING.

När mätningar och rapporter visar på försämringar i skolresultaten får skolan ofta nya direktiv som går helt emot det som för tillfället gäller,. Mätningarna åtföljs inte alltid av utvärderingar av metoder i undervisningen eller av andelen obehörig personal. Inte heller läggs något fokus på skolledaransvaret när resultaten viker.  Skolpolitiker på kommunalnivå kan dessutom ostrört fokusera på verksamheter som normalt inte ingår i kommunalt ansvar… Man kanske hellre vill ha ett skid-VM än att påskynda upprustningen av en sliten skola?  Att satsa på skolan innebär med min logik att något annat måste stå tillbaka. Man kanske inte kan rusta Folkets hus i en socialdemokratiskt styrd kommun om skolans resultat är dåliga. Man kanske inte heller kan ge ökade bidrag till företagarföreningen i en borgerligt styrd kommun om kommunens elever inte ges möjlighet att nå målen i kursplanerna. Att satsa på skolan är alltså en prioritering, en angelägen prioritering eftersom utbildningen av våra framtida vuxna hänger på vilken #utbildningskvalitet vi i skolan kan leverera till våra elever.

Många #lärare ser fram emot #riksdagsvalet 2014,  för att de hoppas på förbättringar på många områden. Jag för min del känner mig orolig för de tomma löften och valfläsk som vi just nu blir överösta med. De förslag till förändringar för skolans del som lagts som valfläsk under detta supervalår ska inte tillåtas bli oreflekterade förändringar om de inte samtidigt leder till mycket tydliga förbättringar. I den bästa av världar vilar förändringsförslagen på forskningsresultat, lärares erfarenheter, utvärderingsresultat från skolverksamheten, i stället för att vara något tillfälligt politiskt utspel för att vinna väljare i sista stund. Vanliga slagträn i valtider är fler utbildningsplatser på lärarhögskolorna, ökade anslag till läromedel, upprustning av skollokaler, fler grupprum… När reformen om förstelärare kom, så ledde det till att många lärare fick ett välkommet lönelyft. Lärarkollektivet som helhet är trots denna förbättring för förstelärarna, lönemässigt långt efter yrkeskategorier med jämförbar utbildningslängd och komplexitet i yrket. Jag befarar att förstelärarreformen leder till att politiker anser att de ”redan har satsat ekonomiskt på skolan” och kan fokusera på andra sektorer i samhället.

Att toppstyra och detaljplanera över huvudet på lärarna är inte nödvändigtvis receptet för en framgångsrik skola.  Eftersom elever är individer med olika sätt att lära sig, måste lärares kreativitet och flexibilitet ges friutrymme i en alltmer stressig skolvardag. Vi har redan en timmes ”friskvård” på arbetstid, vilket är lysande. Det vore önskvärt för en framgångsrik och bottom-up-orienterad skolutvecklingsprocess att möjliggöra en timmes enskild reflektion på temat skolutveckling på arbetstid.

Skolan behöver politisk HANDLINGSKRAFT och MOD, men inte förhastade reformer som inte leder till något annat än en fjäder i hatten för aktuella politiker.

Att vara lärare är alldeles enastående fantastiskt om man får rätt förutsättningar och det kan upplevas som oerhört jobbigt och frustrerande om man inte ges rätt förutsättningar. Därför hoppas jag att politiker i årets val tar ansvar den svenska skolans framtid. Sätt #skolan först!

Trettioåttonde åseriet- Läsförståelsen mellan klan och stat

För en tid sedan bloggade jag om en bok jag läst, nämligen ”Mellan klan och stat” av Per Brinkemo (länk till recensionen finns nedan). Dala-demokraten, som jag läser varje morgon har i några dagar skrivit om en ung somalisk kvinna, Muna Abdi Sheik Ali, som äntligen tagit körkort och är jätteglad för det. Jag var arton år när jag tog mitt körkort och jag var också jätteglad för det. Alla jag känner, som lyckats ta körkort, firar den dagen och är lättade och lyckliga över att äntligen åtnjuta den frihetskänsla man får om man kan ta bilen till en plats man själv väljer, på en tid man själv väljer. Min första sommar med körkort tillbringade jag nästan på heltid i just bilen…

Munas glädje över körkortet har kritiserats av ondsinta och oinsatta samhällsmedborgare, som utan att ha fog för det, hävdat att ABF och skattebetalarna gått in med pengar för att betala körkortet för de somalier som gick kursen. Man tar sig för pannan! I artikeln”Rasistiska attityder oroar” av Mattias Götberg,(DD 140626), presenteras resultaten från en undersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. I artikeln kommenterar forskaren Marie Demker rapportens resultat, bland annat genom att konstatera att:

”äldre människor har en högre tendens än yngre att se invandring som ett hot. Men det starkaste sambandet finns mellan synen på invandring och utbildningsnivå. Bland de med endast grundskoleutbildning ser 62% invandring som ett hot mot svenska värden, medan motsvarande siffra är 17% bland högskoleutbildade”

I över tjugo år har jag varit lärare. Under dessa år har mycket hänt både i samhället och i skolans värld. En sådan tydlig förändring är läsvanor men också inställningen till läsning. Nu behöver barn och ungdomar ofta någon som påpekar för dem att läsning och läsförståelse är en förmåga som inte bara ”finns”. Den måste förvärvas och den enda riktigt framgångsrika metoden är att läsa, läsa, läsa och läsa. Trots vuxenvärldens påpekanden är det förstås ändå många ungdomar som väljer andra aktiviteter framför läsning. Det brukar i de allra flesta fall märkas just i samband med att de ska ta körkort. Om inte då, så märks det när de börjar studera på gymnasie eller högskolenivå. Jag har mött dessa ungdomar i yrket, sett hur de har oändligt svårt att nå godkänt på nationella prov, för att de först inte HINNER läsa texten inom avsedd tid, sedan inte är tillräckligt tränade i att inferera, det vill säga att dra slutsatser av det lästa.

Ovanstående är en samhällstendens jag har sett över hela linjen bland mina elever, oavsett kulturell bakgrund, tid i Sverige eller annat. Men om vi nu lägger till språkbakgrunden, så är det förstås svårare för en person som läser svenska som andraspråk att läsa texter på svenska som är informationstäta och innehåller många inbyggda svårigheter. Skolan gör redan mycket för att överbrygga detta, bland annat genom att man har delat upp svenskämnet i å ena sidan ”svenska” och å andra sidan ”svenska som andraspråk”. Det finns mer att göra inom detta område. I de allra flesta skolor borde man öka samarbetet mellan lärare som undervisar i svenska som andraspråk och lärare som undervisar i övriga ämnen, så att de elever som behöver extra språkstöd får det på ett genomtänkt och individanpassat sätt. Många skolor har lyckligtvis förstått detta och jobbar redan så, medan elever vid övriga skolor halkar efter om de själva inte har ett extremt gott inre driv i sina studier.

Om man lägger till den kulturella bakgrunden som en faktor, så är det min bestämda uppfattning att skillnaden mellan olika gruppers möjligheter är oändligt stor. Man kommer helt enkelt olika rustad till sina språkstudier eller till sin körkortskurs. En svensk person som är lågutbildad och inte kommer ifrån en läsande omgivning har troligtvis stora svårigheter att läsa och förstå den teori som leder fram till ett svenskt körkort. Till den modersmålstalande svenskens fördel är dock just språket. Hen talar redan svenska, kan ställa adekvata frågor, kan åtminstone hjälpligt navigera i textmassan. För den som inte från början talar svenska, är språket det första och största hindret. Det är min bestämda uppfattning att när ideella krafter tillsammans med studieförbund som ABF, bidrar till att underlätta förståelsen av teorikurser för körkort, så borde vi alla vara tacksamma, snarare än missunsamma och snåla! Kunde jag somaliska skulle jag gärna ställa upp som frivillig! I stället bidrar jag på mitt sätt, i mitt klassrum, med att på olika sätt hjälpa elever att hitta strategier för sitt språktillägnande.

Till sist: De somalier jag lärt känna genom jobbet, har efter en kulturell inkörningsperiod i det svenska samhällssystemet oftast förstått att utbildning är nyckeln till jobb och en trygg framtid i Sverige. Muna som porträtterats i Dalademokraten igår och idag är inte något undantag (DD140626 och DD 140625). Hon har många medsystrar och bröder som noga planerar för sin framtid här. Bland de somalier jag mött framträder ett gemensamt känntecken, nämligen att de alla oförtrutet kämpar för att bli självförsörjande och slippa ligga det svenska samhället till last. Nu återstår alltså att få in den lågutbildade svenskfödda gruppen på samma väg. Utbildning är framtiden! Satsa på skola och utbildning i valet!

Här i min serie av åserier kan jag på samma tema tipsa om:

Recension av ”Mellan klan och stat- Somalier i Sverige” av Per Brinkemo

Elfte åseriet– En sörjande bokmals funderingar

Trettionde åseriet- The Big 5 i Vuxenutbildningens svenska som andraspråk

Miniåseri- Inspirerande kollegialt lärande i terminsslut

Det är egentligen märkligt att intresset för lärandet aldrig falnar för min del. Får jag lite nya infallsvinklar och idéer så drar planeringen igång inför nästa läsår, trots att det innevarande ännu inte är riktigt avslutat och ”Den blomstertid nu kommer” ännu inte har dragit igång min sentimentala sinnesfrid för i år.

Ett besökande arbetslag berättade om sin vardag som lärare på vuxenutbildningen i en annan stad. Det var ett spännande möte som dels gav en inblick i hur andra pedagoger tänker om läraruppdraget, dels ledde till reflekterande möten om lärandet.

Jag minns en gång då min dåvarande skola skickade hem eleverna vid lunch för att hela lärarkollegiet skulle möta en annan skolas lärare på en plats mittemellan våra respektive skolor. Det var ett vackert konstgalleri som var platsen för vårt pedagogiska utbyte den gången. Inspirationen kom som ett brev på posten! Vi satt i små grupper, som bestod av några lärare från varje skola och jag minns det som att vi hade några få divergenta frågor som utgångspunkt för samtalen. Efter det möte som faktiskt ägde rum på ett metaplan, hade jag fått en välbehövlig inspirationskick i rätt riktning och kände mig laddad och beredd på nya utmaningar.

Ytterligare en annan gång, mötte jag och mina dåvarande arbetskamrater en blandad grupp av pedagoger från vår kommun i ett konserthus med vacker konst på väggarna och underbar akustik i alla salar. Då var det social samvaro mellan skolelever som stod i fokus och det fanns en ansvarig kursledare. Trots det, så var det ändå vi kursdeltagare som med vår sociala investering som gemensamt gjorde kursen till ett positivt minne av lärande när det sker av sig självt och på ett medvetet öppet sätt.

Förutom dessa mycket inspirerande miljöer, har jag även suttit av ett stort antal studiedagar i aulor, skolmatsalar, klassrum, sporthallar etc. För att trollbinda mig måste föreläsaren vara alldeles enastående om jag sitter i en skolmatsal på en hård stol i slutet av terminen. Jag tror att man är trött till en gräns som leder till att man inte riktigt klarar av att ta in det som föreläsaren vill ha sagt. Det kan vara ett aldrig så gott tema för dagen, som ändå går helt till spillo om förutsättningarna runtomkring är illa tillgodosedda. Kunde jag påverka detta i någon nämnvärd riktning, så skulle jag föreslå att tidpunkten är förlagd till ”efter ett lov” snarare än före. Vidare skulle jag föreslå ”förmiddag” snarare än ”efter det att vi har släppt hem eleverna”. Dessutom skulle jag undvika att lägga ut viktig utbildning för lärare i perioder då vi har massor av andra uppgifter, som t ex i perioder av nationella prov eller betygsättning eller då vi ska hålla utvecklingssamtal med elever. Men???? När kan vi DÅ välja att lägga någon utbildning???

Jag tror att så länge den utbildning som erbjuds känns intressant och viktig, så går det att hitta lösningar… För egen del har jag studerat medan jag har jobbat heltid. Det fungerade för mig, men det är samtidigt inte något jag kan rekommendera, för det kräver väldigt mycket extraarbete, vilket för min egen del ledde till att jag blev sjuk. Lärarhjärnan tänkte, då sjukdomen utbröt mitt i juli; ”Vilken tur att jag blev sjuk NU, när jag ändå är ledig!” Inte förrän jag märkte att det inte ”gick över” drog jag någon slutsats om att det finns gränser för vad man orkar.

Ändå tror jag att temat, miljön och en omsorgsfull och genomarbetad plan för tidsaspekten är helt avgörande för en lyckad utbildningsinsats för redan verksamma lärare.

Det vi gjorde idag, skedde för de flesta i vår grupp efter det att just våra elever hade slutat för terminen. Då har arbetsbördan lättat, även om det finns mycket efterarbete kvar innan sommarlovet. Dessutom var vi i klassrum som kändes inspirerande och som grädde på moset fanns både gott fika och gemensam lunch inplanerade. Med all denna planering, så blev min egen investering att gå dit med ”mig” som närvarande resurs för det samtal vi skulle föra med våra vänner ifrån den andra skolan. Det blev en fin dag av kollegialt lärande!

Miniåseri- Betydelsen av positiv förväntan

En äldre släkting kommenterade en gång hur hon såg på livet. Hon uttryckte då att det var viktigt att använda tiden fram till en viktig händelse med att med förväntan förespegla sig hur fint det skulle bli att vara med om detta. Som exempel tog hon en planerad resa. OM man i förväg tänker på hur trevligt och fint det ska bli, så har man på sätt och vis kunnat glädja sig åt resan även innan man genomför den, resonerade hon. När hon äntligen var på resande fot, så levde hon i nuet och njöt i fulla drag av alla nya intryck. Hon tog dagen som den kom och följde med i resans vindlingar. Väl hemma igen kunde hon i efterhand glädjas åt minnet av resan, både med hjälp av minnesbilder av möten med människor, miljöer eller händelser, men också genom foton som hon gärna med stor inlevelse berättade för oss om. Hon levde som hon lärde och kunde njuta av småsaker som går andra spårlöst förbi och därtill var hon en fantastisk berättare. Man såg för sin inre bild de miljöer hon besökt. På sätt och vis skulle man därför kunna hävda att jag varit i Venedig…trots att jag aldrig varit där. Den livsvisdom hon genom hela sitt sätt att vara delade med sig av, har jag fortfarande som målsättning för hur jag förhåller mig till saker och ting i mitt liv. På en punkt har jag redan för längesedan införlivat hennes tankegång och förhållningssätt och det är när det gäller mitt yrke.

Varje gång jag ställts inför en förändring, som när jag bytt inriktning i läraryrket på något sätt, genom att antingen byta årskurs, skolform eller stadium, har jag med en mycket stor portion positiv förväntan sett fram emot det nya. Jag har i största allmänhet alltid trivts med mitt jobb. Inte alltid och inte varje dag och varje stund, men i ett retrospektiv har jag trivts ”för det mesta” med ”det mesta”. Mycket av den positiva bilden av yrkeslivet kan jag koppla till inställningen till yrket. Är man själv positiv, så får man mycket fint i retur, resonerar jag. Att ständigt möta nya elever är ÄNDÅ något som jag är lite nervös för.Nervositeten motverkar jag genom att förbereda mig mycket noga, vara uppdaterad på alla namn på klasslistan, se till att jag är utsövd och har alla papper i ordning etc. I de allra flesta fall har min nervositet inför mötet med den nya gruppen varit helt i onödan. Jag har ofta gått därifrån och tänkt ”ÅH, vad det här kommer att bli spännande!” Kanske hänger det ihop med att jag är genuint nyfiken på att höra och förstå hur andra människor ser på livet och lärandet? Om jag släpper en grupp elever för att de ska vidare till en annan skolform eller för att deras kurs är slut, så är det ett kort ögonblick ganska skönt, som ”Puh! Nu är det över för den här gången!” men samtidigt så är det kopplat till vemod, eftersom jag vet att jag aldrig mer kommer att vara i samma rum som just den konstellationen människor.

Med min släktings förhållningssätt till livet, kan jag gång på gång, när jag så önskar, återkalla de många minnesbilderna från stunder jag har haft med elever, både glada och ledsna, arga och lugna. I efterhand kategoriseras de på helt andra sätt än kronologiskt. Det är på så sätt en spännande resa i hjärnans arbete med att skapa ordning i kaos. Alla minnen samsas om utrymmet i minnenas arkiv.

Miniåseri på valdagen- Demokrati är ett val!

Från barndomens engagerade vuxna i flera generationer bakåt har jag med mig att det är en självklarhet att rösta. Med pliktetik i ryggen kan man alltså på valdagen gå och rösta för att man är uppfostrad med värderingen att man ska göra sin medborgerliga plikt. Man både bör, ska och måste, så att säga. Med samma logik är det bättre att blankrösta än att vara soffliggare. Genom att blankrösta visar man att man tycker att alla politiska alternativ är undermåliga. Soffliggaren gör ett aktivt val med sin passivitet. Soffliggaren säger att det är OK att det får gå hur som helst med valutgången. Dessutom menar soffliggaren indirekt att politik är så oviktigt att det är meningslöst att delta aktivt. När det kommer till fattade beslut från olika hierarkiska nivåer så borde soffliggaren i logikens namn använda samma politik då också, det vill säga passivitet. Blankröstarens åsikt borde rimligtvis vara att ständigt i varje fråga hävda att det inte spelar någon roll hur det går med det ena och det andra, eftersom inget alternativ är bättre eller sämre än något annat. Men om jag röstar på det alternativ jag tror är rätt och riktigt, så förväntas jag gilla läget vid en eventuell förlust därför att jag i god demokratisk anda har gjort min röst hörd och måste förstå att andra kan ha röstat på ett annat sätt än jag gjorde. När valutgången är en besvikelse gäller det att tänka att man varit med och påverkat och att det kommer en ny chans vid nästa val.

Samhällsengagemang tror jag kommer sig av många samverkande faktorer. Om man redan som liten tillfrågas om sin åsikt i en fråga och får delta i den demokratiska processen så är möjligheten större att man lär sig att förstå demokratins spelregler, än om beslut fattas över huvudet på en. Nutidens barn har fler val att göra än jag hade och jag i min tur hade fler valmöjligheter än mina föräldrar. Med många val kommer antingen en vana att snabbt fatta ett beslut med hänsyn taget till de faktorer som skiljer valalternativen åt eller så skapas en vanmakt i valsituationen som leder till beslutsångest.

Idag, på väg till vallokalen, hade jag ännu inte bestämt mig… I foajén till vallokalen hade jag inte heller bestämt mig. Jag tog fyra olika valsedlar, gick bakom det gröna skynket och tänkte en sista gång, mycket noga. Denna gång valde jag inte enbart utifrån tanken om vad den eller den valsedelns parti stod för, utan också vilka konsekvenser det skulle få om ett visst parti INTE fick min röst. Det blir därför väldigt spännande att ta del av valresultatet denna gång. Kanske har fler haft samma svårighet att bestämma sig som jag hade?

Att vi ska arbeta på ett demokratiskt sätt i skolan är inskrivet i våra styrdokument och ingenting vi kan, får eller ska förhandla bort. Hur demokratiprocessen ser ut i skolan skiljer sig ändå av naturliga skäl mellan både skolformer, enskilda skolor, samt mellan olika pedagoger. Mitt nästa ordinarie åseri ägnas åt mina erfarenheter av demokrati i skolans värld. Då hoppas jag att du också läser!