Nu är det dags för den femte och sista punkten i mitt valmanifest. Det har förvånat mig ända sedan jag började som lärare, varför man inte i högre grad tar till vara äldre lärares erfarenhet, kunskap och sociala kompetens i elevgrupper. För att utveckla mina tankar på området fick detta ämne vara med i mitt valmanifest:

5. Mentorskapet i början av lärargärningen ska kompletteras med en utfasning av äldre lärare

Det har gått 23 år sedan jag började min lärargärning och jag minns alla de märkliga situationer jag råkade ut för som helt ny. Jag minns tillfällen då en lektion började precis som jag hade tänkt mig, för att någon minut senare snarare kännetecknas av ett utbrett kaos. Ibland kunde jag förstås själv backa bandet och förstå hur detta kaos uppkommit, men det fanns även tillfällen då så inte var fallet. Runt mig i den aktuella skolan fanns det relativt många äldre lärare, med stor erfarenhet och en omfattande arsenal av tillvägagångssätt och smarta lösningar. Ofta kände jag mig ”räddad” av dem i något avseende. Det kunde till exempel vara en oerhört pratig klass, som jag försökte överrösta genom att stå längst fram i klassrummet, ropa högre och gällare, utan något som helst resultat. När jag redan hade knutor på stämbanden och tyckte att min karriär som lärare var slut (nio veckor in på min första termin) så var jag hos en logoped för att få hjälp med stämbanden. Logopeden inledde med att ”härma” hur han trodde att jag lät i mitt klassrum. Han ropade med hög diskantstämma: ”Hallå där, ni där längst bak! Nu måste ni vara tysta!” och sedan tog han i för kung och fosterland, men fortfarande med samma ljusa diskant och upprepade sitt budskap:

”Hallå där, ni där längst bak! Nu måste ni vara tysta!” 

När han därefter lät mig se mina egna stämband på video blev jag livrädd för att få problem med min röst, eftersom jag älskar att sjunga. Det tips han kom med då, har jag återkommit till många gånger. När du vill ha tyst i din klass, så ska du själv vara tyst i alla dina instruktioner. Klassen ”tvingas” att lyssna noga och det sänker ljudnivån. Men fungerar det verkligen så? Ja… om man inte redan före det har låtit det gå för långt med sitt klassrumskaos…

Men det fanns andra tips också, som kom direkt ifrån mina lärarkollegor på skolan. Det kunde handla om HUR MAN SÄGER när man ska instruera en klass om en kommande uppgift. Tänk dig att klassen du har framför dig är en årskurs fem med 25 elever, med den sammansättning det brukar kunna vara i en helt vanlig klass. Nu ska du och klassen jobba med något som kräver att de hämtar material som du har lagt ut på en bänk i klassrummet. Du har sorterat upp allt de kan behöva och nu ska din instruktion sjösättas. VARJE gång jag ska göra något sådant, skickar jag en tacksamhetens tanke till den lärare som tipsade mig om att inte säga ”det som rör på sig” först. ”Det som rör på sig ska man säga sist”. Men vad menas med det???

Precis som det låter, faktiskt… OM det i instruktionen finns upplysningen ”och så HÄMTAR NI…” eller ”och sedan GÅR NI” etc, så är det precis DET man ska försöka spara. Barn (och vissa vuxna elever, har jag märkt!!) har en tendens att fokusera på GÖRANDET. Har jag då sagt ”hämta” eller ”gå” så finns det alltid fem snabba elever som skyndar upp från sin plats snabbare än en kollibri flaxar med vingarna och så har man redan sitt klassrumskaos, utan att man hinner förstå vad det egentligen var som hände. Nuförtiden ger jag FÖRST hela min instruktion, utan att t ex ”dela ut papper” som eleverna ska prassla med och bläddra i. När jag har sagt det jag behövde säga för att alla ska förstå, så flyter arbetet dessutom på ganska bra, för det är FÅ elever som inte har lyssnat uppmärskamt.

Hur får man snabbt hela skolsystemet att hämta sig efter år av negativ publicitet, negativa resultat från internationella jämförelser, negativa omdömen från politiker och andra förståsigpåare som inte sedan de själva gick i skolan har satt sin fot där? Ett sätt bland många vore att unna denna yrkeskår av tipsande äldre lärare tid för reflektion och tid för att fasa ut sin yrkeskarriär i lugn och ro samtidigt som de hjälper en ung lärare som ännu inte knäckt koden för sitt förhållningssätt i elevgruppen.

När jag började för 23 år sedan, fanns inte något ”mentorsskap”. Inte heller fanns det nuvarande läraravtalet där lärare är mer tid på skolan. Ändå fanns det en kollegial värme gentemot mig som ny. Jag välkomnades i gruppen av lärare, fick stöd och hjälp på många olika sätt och kände att med det stödet, så skulle det nog kanske gå att vara lärare i alla fall till sommaren…eller kanske till jul… När allt är nytt och allt är obekant och det är oändligt mycket att sätta sig in i, så krävs det inte mycket för att man ska knäcka ihop och tycka att man vill jobba som arkivarie, ensam i ett arkiv långt under jord, långt bort från människorna… Det tog alltså mindre än 9 veckor för mig. Jag ville sluta som lärare redan mitt första sportlov…

Med tanke på att många lärare har upplevt perioder då det inte gått så lysande, men också perioder då man känt ”flow” och gått som på moln på väg till jobbet, så borde vi rimligtvis kunna överbrygga den stora massflykten från vårt yrke genom att äldre lärare får som specialuppgift att ta sig an nyutexade, som behöver stöd på så många olika sätt att jag av utrymmesskäl hoppar över detaljerna. Jag nöjer mig med att konstatera att lärare är vana vid att ha många bollar i luften, att köra huvudet i väggen och snabbt  bli tvungna att tänka om. Vidare befinner sig lärare hela dagarna i en målstyrd verksamhet där man inte kan lämna åt slumpen vad och hur man ska göra. Dessutom är lärare otroligt luttrade när det gäller det faktum att förutsättningarna ständigt ändras! Är det inte nya läroplaner, så är det nya organisationsidéer på kommunal nivå eller ny rektor med helt annat tänk än den förra. Med tiden tränar man upp sig att hantera förändring… Med tiden lär man sig också, genom att göra misstag och fel, hur man på ett bättre sätt kan hantera en given situation, men med tanke på medias fokus på allt negativt i skolan:

Låt oss ta GENVÄGEN!

Stoppa plågsamma lärarförsök!

Låt åtminstone de äldre lärarna få den MÖJLIGHET det innebär att fasas ut i lugn och ro, som ett tack ska du ha för din insats för skolan, medan de samtidigt finns till förfogande för de unga och nyutexade lärare som behöver ett sådant stöd. En rejäl minskning av elevtid, för att skapa utrymme för att de goda idéerna ska nå nyutexade lärare,  i stället för till exempel klasslärarskap på heltid, borde vara en självklarhet för alla lärare över 60 som själva önskar att ha det på det sättet. En annan väg att gå är att fråga den äldre läraren själv om en slags ”önsketjänst” där den får bidra med det den är allra bäst på, så att eleverna direkt får ta del av den visdom läraren har tillägnat sig under sitt långa yrkesliv. Är man en duktig högläsare, så kanske man skule önska att få vara ”sagoberättare” för att frilägga klasslärare ges möjlighet att planera. Är man matematiker, så kanske man som det sista man gör innan pensioneringen, vill öppna en ”mattestuga” där elever kan ägna sig åt laborativ matte i mindre grupper, under den erfarne lärarens överinseende.

Låt äldre lärare orka ända fram till målsnöret!

Hjälp och stötta yngre lärare så att de inser att yrket är det bästa som finns i världen!

Alla (hävdar jag bestämt!) unga lärare har någon gång misslyckats. Det är tungt! Att få insikt om problem och brister av någon som går bredvid och är ens vän, kan skapa det lugn man så gärna vill uppnå för att känna att man valt rätt yrke. Ta till vara de kunskaper äldre lärare har samlat på sig under sin yrkeskarriär! Alla är ju inte världsmästare första dagen på jobbet! Första gången Patrik Sjöberg närmade sig en höjdhoppsribba var den gissningsvis lägre än i slutet av hans karriär… 😉